Inlägg märkta ‘Andres Lokko’

Finns det ett samband mellan pandemi och kreativitet? Eller är det ett uppdämt behov av att släppa musik, som var tänkt att släppas innan sommaren? Kanske är det en kombination? Hursomhelst är summeringen av de två senaste månadernas musiksläpp, som passerat mina öron fullt av sådant som är bättre än enbart bra.

Det finns en artist som har släppt nio album i år, det finns en artist som släppt två studioalbum och ett gäng livespelningar och det finns en artist som redan i år kommer med en uppföljare av förra årets studioalbum bara för att nämna några exempel. Vill du följa med bland årets höjdpunkter när det gäller album är det här den lista du behöver följa. Varsågod så här kommer de senaste två månadernas ketchupeffekt.

49 Winchester – III

En blandning av rock från södra delarna av Usa och country det är vad som erbjuds på 49 Winchesters tredje fullängdare. Bandets har sin hemvist i hjärtat av Appalacherna i Russell County, Virginia. Sångaren och gitarristen Isaac Gibson har en röst fylld med själ och texterna kan handla om den hjälp berättaren behöver för att bli fri från sitt missbruk som i ”Everlasting Lover”, ett ode till “Hays, Kansas” som hemstad eller den självförklarande titeln på det avslutande spåret “Get Clean”.

Bill Brimer – A Genealogy of Ghosts

Det här är Bill Brimers debutalbum. Han är hemmahörande i Dallas-Fort Worth, Texas. Den första låten han lärde sig spela var Metallicas ”Ride the Lightning”. Hans egna sånger och musik ligger en bit från trash metal. Brimer håller sig till singer-, songwriter-facket. Du kan börja från början och lyssna på ”Bad Gods and Good Drugs.”. Efter den har du tio till fantastiska låtar att stifta bekantskap med.

Borrowed Sparks – The Prettiest One Left

Mike Bay är Borrowed Sparks. På den här EP:n hittar du fem låtar som består av en blandning av punk, americana, singer- songwriter, roots rock och folkmusik. Vill du ha en mer konkret referens är det tidiga The Gaslight Anthem som dyker upp i mina öron. Både vad gäller musiken och sångrösten där Mike Bays röst bär många likheter med Brian Fallons.

Brent Cobb – Keep ‘Em On They Toes

Det här albumet handlar om tankar och känslor, berättar Brent Cobb. De två senaste albumen handlade om personer och platser. Det nya albumet tar sig an världen som Brent Cobb betraktar den. I hans egen värld har han flyttat hem till Ellaville, Georgia, efter att ha bott både i Los Angeles och i Nashville. Han behöver inte längre sjunga om hur han saknar stället där han växte upp. Cobb har en av de bästa rösterna i branschen i mina öron och han använder den på ett fortsatt utmärkt sätt. Passa på att lyssna på ”Shut up and Sing” och ”This Side of the River” för att nämna två av tio låtar.

Bruce Springsteen & The E Street Band – Letter to You

71 år gammal släpper Bossen sitt tjugonde studioalbum. Det första som Jake Clemons spelar saxofon på. “Janey Needs a Shooter”, “Song for Orphans” och “If I Was a Priest” är ordrika låtar som Springsteen skrev innan debutalbumet 1973. De är alla tre några av höjdpunkterna på det här konstverket. Andres Lokko skriver en vacker recension i SVD. Han skriver bland annat

”Springsteen sjunger sånger om rocken och hur viktig den en gång var och om dem som först spelade den för honom. Om deras entusiasm, instrument och favoritsånger. Det är ”Glory days” utan någon glimt i ögat.

The E Street Bands sömlösa samspel låter mindre som storslagen arenarock och mer som ett avsked vid kyrkogårdens parkering. Som vore de alla sobert söndagsfinklädda i svart. En sista klapp på axeln innan de skiljs åt och inte vet när de ses igen. Eller om de ens kommer att göra det.”

Jag vill hålla med Lokko om det mesta. Han hör inte riktigt det fulländade. Fulländningen är något som däremot passerar mina öron.

Casper McWade – Unraveled

Det här albumet är utgivet på skivbolagsmärket Death Before Pop Country Records. Det berättar mycket vad McWade har för tankar om den mesta av countryn som spelas på amerikansk radio. På albumet samarbetar han bland annat med Cody Jinks. De sjunger tillsammans på ”Don’t Follow”. En cover på Alice In Chains original.

Dalton Mills – Dalton Mills

Dalton Mills är en låtskrivare och folksångare från Middlesboro, Kentucky. Det här är hans fullängdsdebut. Det är inte vilken debut som helst, utan bara riktigt bra låtar framförda i en enklel kontext. Börja exempelvis med ”Mountain Call” om du behöver förstå storheten.

Daniel Romano – How Ill Thy World Is Ordered

Nionde albumet från Daniel Romano. I år. Jag säger det igen. Nionde albumsläppet som kanadensaren är inblandad i det här coronaåret. Du kan läsa mer om det i Vice-artikeln där Romano intervjuas och avhandlar alla släpp. Det nionde är likt många av de andra ett högklassigt album. En blandning av country, 60-tal och gitarrdriven rock med sköna och underfundiga texter. Avslutande låten ”Amaretto and Coke” gör åtminstone mig törstig.

Dawes – Good Luck With Whatever!

Ett favoritband är tillbaka med ny musik. Det är LA-baserade Dawes sjunde studioalbum. Taylor Goldsmith står för skön sång och har skrivit sju av låtarna på egen hand. På avslutande ”Me Especially” har han tagit hjälp av Jim James från My Morning Jacket och på ”Who Do You Think You’re Talking To?” delar han låtskrivandet med Matt Sweeney och Blake Mills. Det är lite rockigare än de senaste albumen här, oklart om det är Dave Cobbs förtjänst eller inte. Han står i alla fall för produktionen, som vanligt är det en tydlig kvalitetsstämpel.

Drive-By Truckers – The New OK

DBT, som bandet ofta förkortas, har sin hemstad i Athens, Georgia. Därifrån har de släppt ett antal konserter i dessa mörka tider. Du återfinner de konserterna på Bandcamp. Patterson Hood, en av de som bildade bandet, har numera adopterat Portland som sin hemstad och i öppnings- och titelspåret avhandlar han de protester som pågått där under sommaren kopplat till stöd för Black Lives Matter-rörelsen. ”The Perilous Night” släpptes som singel redan 2017 och har nu fått ett albumhem. Låten avhandlar händelserna i Charlottesville det året där personer från vit makt-rörelsen körde över människor som protesterade för människors lika värde. Hood beskriver hur Vita Huset lyses upp från ljuset från Röda Torget. Det här är andra studioalbumet från Drive-By Truckers det här året. Passa på att lyssna även på den historia Mike Cooley berättar i ”Sarah’s Flame”. Ramones-covern “The KKK Took My Baby Away avslutar albumet och det är basisten Matt Patton som sjunger den.

Gasoline Lollipops – All The Misery Money Can Buy

Ett band från Colorado som har ett namn som i svensk översättning blir godisklubbor av bensin är som gjort för den här bloggen. När deras femte album dessutom handlar om allt elände, som pengar kan köpa är det möjligt att tro att de är ett husband för det här hörnet av internet som behandlar musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår. Passa på att lyssna på de värmande i orgeltonerna i ”Train to Ride”, den episka avslutningen med ”Sinnerman” eller titelspåret där berättaren uppgivet konstaterar att inga pengar vi tjänar kan användas till att köpa tillbaka vår själ.

Great Peacock – Forever Worse Better

Det här är tredje albumet från Nashville-bandet Great Peacock. Bandet gästas av Adam Kurtz från American Aquarium på pedal steel och Sadler Vaden från Jason Isbells band The 400 Unit. Egentligen behövs inte gästerna. Låtarna står väl för sig själva och framförs med en mycket skön röst.

Jeremy Ivey – Waiting Out The Storm

Margo Price make har gjort ett alldeles utsökt album. Hon beskriver det på Instagram som en blandning av en smula Bob Dylan, en smula Tom Petty och en smula av Iveys egna karaktäristika som lyfter albumet till oanade höjder. Jag är benägen att hålla med henne till fullo. Ge dig gärna i kast med låtar som ”Paradise Alley”, ”Hands Down in Your Pockets”, ”White Shadow” och ”Things Could Get Much Worse”.

Low Cut Connie – Private Lives

Philadelphia-bandet Low Cut Connie stängde Kägelbanan med en av de mest energifulla konserter jag besökt. ”Private Lives” är ett dubbelalbum sägs det, även om den detaljen går något förlorad på en strömningstjänst. Frontmannen och låtskrivaren Adam Weiner har ett sätt att dra in dig i musiken och svettas nog mer än de flesta på scenen. Det är rockigt, rivigt och skitigt. Lyssna in dig på exempelvis titelspåret och ”If I Die”.

Matt Woods – Mornings After

Matt Woods har en röst som kan få håret på armarna att resa sig på vem som helst. Han är uppväxt i East Nashville och här bjuder han oss på fem nya kompositioner. Joey Kneiser har hjälpt till bakom produktionsspakarna och Matt Woods inleder EP:n med att sjunga om morgondagen i ”Tomorrow’s All We Have”.

Otis Gibbs – Hoosier National

En lite raspig och själfull röst är ett sätt att beskriva Otis Gibbs stämma. Det här är den första skivan där Gibbs spelar elektrisk gitarr. De tidigare albumen har bara innehållit en akustisk variant av det sexsträngade instrumentet. Det passar ypperligt att börja från början med ”Nine Foot Problem” för att Gibbs ska fånga din uppmärksamhet.

Reno Bo – You Can See It All From Here

En blandning av rakt fram heartland-rock och bilåkarmusik, med inslag av ELO, lite Byrds- och Beatles-influerade 60-talstoner. Någonstans där kan du hitta Reno Bo. Han är en producent, musiker och låtskrivare med rötterna i New York, som han nu flyttat till Nashville. Trion av låtar ”Baby Blues”, ”Second to Last” och “Even a Stone” är några av de allra, allra bästa låtarna den här sidan av Nyårsdagen 2020.

Shemekia Copeland – Uncivil War

En ylande gitarr följs av en vacker och stark röst som sjunger om djävulens dotter är vad som möter dig som börjar lyssna på ”Clotilda’s On Fire”. Det är den sanna historien om det sista slavskeppet som anlände till Mobile Bay, Alabama, året 1859. Vraket från skeppet återfanns så sent som 2018. Gitarrerna på första låten delas mellan producenten och ordinarie gitarristen Will Kimbrough och Alabama-sonen Jason Isbell. Det fortsätter sedan i liknande stil och du får en skön blandning mellan rock, soul, americana och en fantastisk sångerska i Shemekia Copeland om du lyssnar vidare.

Sturgill Simpson – Cuttin’ Grass Vol. 1 (Butcher Shoppe Sessions)

Sturgill kommer från Kentucky, som är The Bluegrass State. Det kan du verkligen höra och förstå när du lyssnar på den här samlingen av sånger som i huvudsak är låtar från hans tre första skivor som nu är inspelade i bluegrass-versioner. Det kommer också med en del låtar som han skrivit tidigare, men inte gett ut. Bland dem finns ”I Don’t Mind” som Sturgill Simpson skrev 2006 eller 2007 och som är hans frus favoritlåt. Du får den och nitton andra låtar på lite drygt 55 minuter. ”Long White Line”, ”Turtles All The Way Down”, ”The Storm” och de andra passar alldeles utmärkt även i bluegrass-versionerna du kan höra här. Producenten och vännen David Ferguson är också mycket nöjd efter att ha tjatat på Sturgill i flera år att göra den här skivan.

Wade Bowen – The Waiting

Wade Bowen kommer från Waco, Texas och han har precis släppt ifrån sig en alldeles utmärkt EP. Den innehåller fem egna kompositioner, bland andra den utsökta ”Red Headed Woman”. Den avslutande låten är en cover av Phil Collins ”I Wish It Would Rain Down”.

Waylon Payne – Blue Eyes, The Harlot, The Queer, The Pusher & Me

Waylon Payne har skrivit låtar till Miranda Lambert, Lee Ann Womack, Wade Bowen, Charlie Robison, Pam Tillis och många andra. Han spelade Jerry Lee Lewis i Walk The Line, filmen om Johnny Cash. I september kom Paynes eget debutalbum. Han säger själv att plattan är hans skriftliga bekännelser av sina synder och hans vädjande om förlåtelse. Låna dina öron till de här femtio minuterna och du kommer inte att bli besviken.

21 album – 2012-2017 – Plats: 76-100

Publicerat: 15 januari, 2018 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Idag fortsätter vi resan bland de 117 bästa plattorna sedan 2012. Idag har turen kommit de som klarade att kvala in bland de hundra bästa albumen. Nu kör vi!

 

76 – Chastity Brown – Silhouette Of Sirens (Utgiven: 2017 Placering då: 20)
NPR Music säger bland annat “a work of brooding soul eloquence, alt-rock wiriness, atmospheric pop sweetening and folk-inflected naturalness”. Jag säger jomenvisst.

77 – Black Sabbath – 13 (Utgiven: 2013 Placering då: 18)
Tillsammans med Rick Rubin har Sabbath (i nästan originalsätting) lyckats att åka tidsmaskin till början av 70-talet och tillbaka. Tidsresan har resulterat i något, som jag hoppas att de kan upprepa fler gånger.
78 – Jill Johnson – For You I’ll Wait (Utgiven: 2016 Placering då: 13)
Hela Jan Gradvalls recension av plattan låter så här: ” Jill Johnson har aldrig låtit skörare, trasigare, mörkare, ledsnare, aldrig mer sargad eller stukad. Jill Johnson har heller aldrig låtit bättre. September 2016 kommer i historieböckerna bli ihågkommen som en avgörande månad för svensk country. Fram till nu har det finaste berömmet svenska countryartister kunnat få varit att de nästan varit i klass med de amerikanska förebilderna. Men i och med med For you I’ll wait upphör sådana kulturella och geografiska avstånd. Det här är ett superbt Nashville-album, punkt slut. Ett album av en världsartist som fulländat hantverket och kommit till en punkt i sitt liv där hon vågar släppa ut livets alla erfarenheter i musiken.”
79 – Desert Noises – 27 Ways (Utgiven: 2014 Placering då: 19)
”The name Desert Noises—like many of the band’s songs on their debut full-length 27 Ways—came out of a dream that popped into front-man Kyle Henderson’s head while sleeping. “I just woke up and wrote it down on a piece of paper,” says the 24-year-old, who used it for the band he’d first formed with his brother and a friend in the Provo/Orem, Utah, area.” Så skriver bandet själva på sin hemsida om debuten och Kyle får gärna fortsätta att drömma när det resulterar i musik av denna klass.

80 – Lydia Loveless – Somewhere Else (Utgiven: 2014 Placering då: 16)
Skön stänkande, intensiv honky-tonk eller bara helt enkelt bra musik. Melodierna sträcker sig vidare
81 – Deer Tick – Negativity (Utgiven: 2013 Placering då: 15)
”The Black Dirt Sessions” var ett av 2010-års bästa album, uppföljaren ”Divine Providence” från 2011 var en liten besvikelse. I år vandrar frontfiguren John McCauley i rätt riktning igen, tycker jag.
82 – Refused – Freedom (Utgiven: 2015 Placering då: 13)
”Refused har spelat in ett sagolikt tajt, modernt rockalbum utan en millimeter utfyllnad. Samtliga 10 låtar skulle kunna släppas som singlar och fungera i actionsekvenser i Hollywoodfilmer och dataspel. Eller kan läggas in i spellistor för den som vill ha tempo i joggingspåret. Riffen är så tydliga att Beavis & Butt-head kan spela luftgitarr till dem. Visserligen kommer Refused från den politiska hardcorescenen, men även fans av AC/DC och Black Sabbath som helt struntar i budskap kommer att älska det här.” Det är en del av Jan Gradvalls beskrivning av Umeå-bandets platta, som samme Gradvall senare utnämnde till första halvårets bästa skiva.
83 – Melissa Horn – Om du vill vara med mig (Utgiven: 2013 Placering då: 10)
Inlevelsen och förmågan att förmedla sina texter. Där ligger Melissas styrka i mina ögon och hon gör det verkligen som ingen annan i detta långa land.
84 – Dr. John – Locked Down (Utgiven: 2012 Placering då: 3)
Dan Auerbach är albumets viktigaste instrument. Ena halvan av duon The Black Keys, som blivit ett av världens mest omtalade rocknamn, är katalysatorn bakom Dr Johns bästa skiva sen ”Goin’ back to New Orleans” från 1992.

85 – Dawes – Stories Don’t End (Utgiven: 2013 Placering då: 13)
Körsång i massor väntade jag mig inför denna skiva och det får jag också. En liknelse med The Eagles är rimlig. Lyssna exempelvis på ”Most People”.
86 – Roger Karlsson – Kysser Sörmlands Jord (Utgiven: 2015 Placering då: 10)
Det här är sjätte solosläppet från denne sörmländske singer-songwriter. Han kvalar in fint i den svenska traditionen av rockiga berättare. Han förtjänar också en betydligt större uppmärksamhet än han fått hittills. Hela albumet är en betraktelse av den inte alltid upplyftande samtid vi just nu lever i. En skön orgel i bakgrunden bär fram sången >>Främling eller vän/Historien går igen/När agnarna ska sållas och förvanskas>> sjunger Roger Karlsson i ”Jag Skulle Kunna Döda”.
87 – Melissa Horn – Jag Går Nu (Utgiven: 2015 Placering då: 15)
Det är svårt att ta miste på att det är Melissa Horn redan vid skivans första toner. Det är sköna toner i moll och texter nära henne själv, alla ord med en vacker tungsinthet. I februari gör hon tio spelningar på Södra Teatern. Jag tar det igen, TIO! Hon håller normalt en låg medial profil, men i höst har det funnits möjlighet att höra henne samtala med Tomas Andersson Wij, vilket sänds på SVT i början av det nya året. Dessutom har hon medverkat en lördag i Jan Gradvalls podd.
88 – John Fullbright – Songs (Utgiven: 2014 Placering då: 7)
”The older I get, the more I realize that the hardest thing to do is to tell the truth,” säger John Fullbright till Rolling Stone. Han fortsätter ”But it’s also the most rewarding thing, for me, and for the audience. I don’t want to waste anybody’s time with something they have to figure out.” De kloka orden beskriver ”Songs” på ett bra sätt och borde ju också kunna fungera mycket väl i många andra sammanhang.
89 – A Thousand Horses – Southernality (Utgiven: 2015 Placering då: 19)
Det är omöjligt att inte tänka på The Black Crowes debutalbum ”Shake Your Moneymaker” när tonerna från ”Southernality” rusar ut genom högtalarna. ”First Time” startar upp den här sköna Dave Cobb-produktion. Deras sydstats bluesiga sound förde upp singeln ”Smoke” till förstaplatsen på Billboards Country Airplay Chart. Det är svårt att sitta stilla när sångaren Michael Hobby och resten av bandet bjuder upp till dans med den här sköna samlingen av låtar.

90 – Jesse Malin – Outsiders (Utgiven: 2015 Placering då: 16)
Om du vill djupdyka i Jesse Malin måste du bara lyssna på Jan Gradvalls podd där han dedikerar ett helt avsnitt till denna New York-poet. Årets andra album från denna fantastiska skildrare av Stora Äpplet-miljöer ger mig en underbar glädje. Och för den delen lust att åka dit och utforska alla miljöerna, som beskrivs i låtarna.
91 – Various Artists – Chimes of Freedom: The Songs of Bob Dylan Honoring 50 Years of Amnesty International (Utgiven: 2012 Placering då: 2)
Ett helt gäng på sjuttiosex sånger. Olika band. Till förmån för Amnesty.
92 – Ryan Adams – Ryan Adams (Utgiven: 2014 Placering då: 11)
Det är ju som vanligt omöjligt att inte direkt kapitulera för Ryans röst. Men de samlade låtarna som utgör det här albumet behöver ett antal lyssningar för att växa till den storhet det har.
93 – Frazey Ford – Indian Ocean (Utgiven: 2014 Placering då: 8)
Hennes röst är som ett moget och fylligt vin. Musiken känns som att den fått mogna ytterligare från hennes tidigare alster, sången självklar och texterna doftar av klarhet.
94 – Foo Fighters – Sonic Highways (Utgiven: 2014 Placering då: 4)
En åtta timmar lång resa genom delar av den amerikanska rockhistorien. Det är tv-serien med samma namn som detta 42 minuter långa alster. När du lyssnar på dessa åtta sköna låtar efter att ha sett den ”skivstudioporr”, som TV-serien är, så kommer du att få en helt annan lyssningsupplevelse. Jag har på känn att jag och Andres Lokko tycker lite olika om upplevelsen.

95 – Ryan Adams – 1989 (Utgiven: 2015 Placering då: 9)
En av årets bästa spellistor är den ihopsatt av Taylor Swifts originalalbum och Ryan Adams coverversion av detsamma album. Det är fantastiska låtar och underbart att höra låtar som ”Blank Space”, ”Bad Blood” och ”I Know Places” först i Swifts popupplaga och sedan i Adams altcountry-versioner. Swift har varit med och skrivit alla låtar. Men i sedvanlig ordning (ja det går att säga så) är också svenskarna Max Martin och Shellback involverade i kreerandet av majoriteten av dessa pärlor till låtar.
96 – The Civil Wars – The Civil Wars (Utgiven: 2013 Placering då: 12)
Det andra släppet från duon Joy Williams och John Paul White. Många recensenter lyfter fram att det varit vissa ”meningsskiljaktigheter” mellan de två under processen med att göra skivan. Om det här är resultatet av det hoppas jag att de fortsätter så, för det här blev väldigt, väldigt bra.
97 – Rosanne Cash – The River & The Thread (Utgiven: 2014 Placering då: 14)
Det var en ynnest att få se och höra denna skönsjungande amerikanska under min semester. Live växte musiken ytterligare några snäpp, men det duger väldigt bra med studioalbumet också. Låtar som berättar en historia genomsyrar hela skivan.
98 – Anna Ternheim – For The Young (Utgiven: 2015 Placering då: 18)
»Albumet inleds med en slags trilogi, tre låtar som hänger ihop, finns gjorda med snygga videos också. Det gör egentligen hela albumet, tio superba sånger, som hon tillsammans med producenten Andreas Dahlbäck klätt i de vackraste kläder.« Så här skriver Upsala Nya Tidning i sin recension av detta sköna album. Vill du veta mer om det ska du självklart lyssna på avsnittet i Jan Gradvalls podd där han intervjuar Anna Ternheim.
99 – Caitlin Canty – Reckless Skyline (Utgiven: 2015 Placering då: 20)
Redan i januari dök den här pärlan till platta upp i hörlurarna. Caitlyn Canty är en singer/songwriter, som numera bor i East Nashville. The San Fransisco Chronicle har beskrivit Cantlys röst som ”casually devastating” och den publika amerikanska radiostationen NPR har beskrivit hennes musik som en blandning av ”a gritty side with aching ballads”. Jag bara instämmer och njuter när hon exempelvis gör cover på Neil Youngs ”Unknown Legend” och sin egen ”I Never”.
100 – Pearl Jam – Lightning Bolt (Utgiven: 2013 Placering då: 19)
Mina husgudar släppte nytt under hösten. Det är bra, aningens spretigt. Fråga mig om ett halvår om inte albumet vuxit ytterligare en del till dess?

Julmusik första halvåret 2016

Publicerat: 25 juni, 2016 i Julskiva, Julskiva 2016, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det var på den tiden när man svarade med sitt nummer i telefon. Jag var 12 år och jag svarade ett noll fem noll ett hemma. En siffra i taget. På andra sidan Atlanten satt en 31-åring och skrev sånger för att lista ut var han passade in. Sångerna skulle innehålla dans, skratt, sex, skämt, bra kamratskap, kärlek, tro, ensamma nätter och såklart tårar. Målet var att sångerna skulle vara omfattande som livet självt eller som en show med The E Street Band.

NYC Danny Clinch 2
Madison Square Garden, New York den 28 mars 2016, Foto: Danny Clinch

Det var på detta sätt, som vår låtskrivare hoppades hitta vägen till insidan och hitta svaret på frågor om vad som knyter människor samman, människors jobb, deras vänner och familjer. Han ville föreställa sig detta i sitt skrivande med hoppet om att det var ett första steg mot att få detta på plats i sitt eget liv också. Det tog mig några år att upptäcka albumet, som släpptes i oktober 1980. Jag fick hjälp på traven av fredagsradion i P3. Det var någon gång när ”Sherry Darling” spelades i Metropol, som jag upptäckte Bruce Springsteen och dubbelalbumet ”The River”. Det kan mycket väl vara det album jag lyssnat flest gånger på genom åren och som fortfarande griper tag i mig vid varje lyssning.

Innehållet på ”The River” blev varierat med såväl mörka ballader, livsskildringar och riktiga partyrocklåtar. Det blev också Springsteens första etta på Billboards albumlista. Han turnerade med albumet redan då. Men med start i Pittsburgh i början av det här året gav sig Bruce ut på ”The River Tour” tillsammans med The E Street Band. Det skulle först bara bli en eller två spelningar, men har utvecklats till en världsturné. Ikväll har showen nått fram till Göteborg och Ullevi. Alla trettiosju kvällarna i Nordamerika inleddes med ”Meet Me In The City”, utom näst sista kvällen i Brooklyn när Prince hyllades med ”Purple Rain”. Därefter spelar Springsteen hela ”The River” från början till slut. Efter dessa två timmar fortsätter sedan showen i ytterligare en och en halv timme när bandet blandar och ger från sångskatten som grävts fram genom åren runt omkring Asbury Park. När turnén flyttade över till Europa i maj och spelningarna på utomhusarenor spelas inte längre The River-albumet från start till slut längre, utan bara ett urval av låtarna därifrån.

Förra hösten kom boxen ”The Ties That Bind: The River Collection”. Det är en omfattande tillbakablick till The River-eran – 52 låtar på fyra CD-skivor med en mängd outgivna skatter samt fyra timmar tidigare outgivet filmat material samlade i 3 DVD:er. I den dokumentär som följer med, och som också visades på SVT i påskas, kommer det fram att Springsteen skrev ungefär hundra låtar till det som till slut blev ett dubbelalbum med tjugo låtar. Springsteen berättar i dokumentären att uppfann karaktärer i sitt låtskrivande. Sedan sjöng han med karaktärernas röster för att få lyssnaren att känna hur det känns att gå runt i karaktärernas skor.

NYC Danny Clinch
Madison Square Garden, New York den 28 mars 2016, Foto: Danny Clinch

”The River” är ett album som innehåller många små och stora berättelser på sina två grammofonskivor med två sidor vardera. Det är också en av de viktigaste anledningarna till att jag fastnade för Springsteen. Jag ville höra berättelserna om och om igen. Jag inser att jag inte är ensam som fastnat i dessa historier. Jan Gradvall skriver i en krönika om River-boxen att:

”När Bruce Springsteen berättar om det samhälle han byggde upp med ”The River” inser jag hur märkligt välbekant det känns för mig själv. Jag tänkte inte på det när jag 17 år gammal var på ”The River”-turnén och såg den där andra magiska konserten på Hovet, men jag har tänkt på det många gånger sedan dess.

Sverige är inte New York. Sverige är New Jersey.

Att växa upp i Sverige är att växa upp med känslan av att vara en bit ifrån platsen där det egentligen händer. Skyskraporna finns någon annanstans. Det lantliga Sverige – det bukoliska Sverige – är också ett land av åkrar och bilar och vägar, ständigt återkommande inslag i Springsteens sånger. Springsteens bensinmackar är också våra bensinmackar. Vi vet, vi har varit där. Vi har alla upplevt lördagkvällar där allt kretsar kring motorburen ungdom. Vi har gått i samma skor som karaktärerna på ”The River”.

Springsteen sjunger om oss. Springsteen är svensk.”

Under våren har jag följt med på Springsteens resa över hela Nordamerika. Chefen har den goda smaken att ge oss besatta möjligheten att höra alla konserter. De ges ut på live.brucespringsteen.net. I år har det skett med ungefär en månads fördröjning för varje konsertkväll. Konsertkvällarna har varit fantastiskt sällskap i lurarna på väg till och från jobbet, vid middagsfixen och vid många andra tillfällen. Det som griper tag i mig mest är de mörkare låtarna med ett lägre tempo. Independence Day, I Wanna Marry You, Point Blank, Fade Away, Stolen Car, Drive All Night, Wreck On The Highway och såklart The River. De har alla en speciell plats i mitt hjärta. På plussidan med de inspelade konserterna ligger också att, med risk att göra en Ove, slippa ärthjärnor som inte kan hålla truten under de lugnare partierna på en konsert.

När det amerikanska magasinet Rolling Stone gjorde sin lista över de 500 bästa albumen genom tiderna, så kvalade ”The River” in på 253:e plats. Där beskrevs de tjugo låtarna så här:

”Springsteen said it took him five albums to begin writing about real relationships, ”people tryin’ to find some sort of consolation in each other.” The River balances those stories with E Street romps through bar-band R&B, rockabilly and epic rock.”

Barca Xavier Mercadé
Camp Nou, Barcelona den 15 maj 2016, Foto: Xavier Mercadé

Jag kan säga att jag inte håller med om placeringen av denna låtskatt bland de 500 bästa albumen. Hos mig hade det blivit medaljplats. Turligt nog är det fritt med de åsikter du vill. Hellre mångfald än enfald. När vårens strapatser och entourage nådde västkusten i mars, så var en av musikbranschens vassaste och mest underhållande analytiker på plats i Los Angeles Memorial Sports Arena. Bob Lefsetz skriver bland annat följande om denna torsdagkväll under årets tredje månad:

”And the highlights Thursday night were the slow songs. Most notably “Independence Day,” but also “I Wanna Marry You,” never mind the title track, “The River.” You sat there transfixed…how did I get from here to there, I avoided so many potholes, but a few I fell in, a few I never recovered from.

But the band kept playing on. That’s what musicians do, play. Stardom is a byproduct, at best.

This was a tunnel to the past, exuding a certain amount of love, but there was no pretext that Bruce Springsteen still mattered, was still hip, was still ruling the charts. By playing “The River” complete and a bunch of hits not only did Bruce give the audience what it wanted to hear, he could be loose, he had nothing to prove.

Other than he was the best damn rock star on the face of the planet.

That was the scary part. After the two hours of “The River” the Boss did an hour of hits and…he started out at 11 and stayed there. I can’t say a negative thing about it, it was positively thrilling, it’s how he built his career, but I couldn’t help thinking what a screwed-up guy he was, that he needed to do this, he had us at hello, when he took the stage, never mind went into “The Ties That Bind.”

But at this point, deep into the show, the audience was no longer individuals but a great big mass, you see Bruce was in a trance, he was home, in his element, it was what he lived for, he was gonna give us that high and get one in return.

No one does this anymore.

Because no one’s done that many dates. And what we consider a star is far different from who Springsteen was and is. Springsteen is Sally Field, he can’t believe everybody really likes him.

But they do.”

Om du befinner dig på Ullevi i kväll har du en chans att få en underbar upplevelse. Själv väntar jag en knapp månad till på min chans att bli fysiskt knockad av den här showen.

 

IMG_2051

Halvårets bästa album I

  •  Bob Mould – Patch The Sky
    Bob Mould befinner sig på en mörk plats för tillfället, galla i magen, smärta i hjärttrakten och undergång i sinnet. Vi är vid tidens ände gott folk och Mould får det att låta riktigt trevligt.
  • The Cactus Blossoms – You ‘re Dreaming
    Du kan lätt drömma dig tillbaka till sextiotalet när du trycker på play för att lyssna på när kaktusen blommar. Minnesota-bröderna Jack Torrey och Page Burkum säger själva att de inte är födda i fel tidsålder. Vi blev bara intresserad av musik från en annan era och hittade ett sätt att göra den till vår egen, säger de till Boston Globe. Brödernas egen variant av låtar doftar tydligt av Everly Brothers, Roy Orbison och Simon & Garfunkel.
  • Cage The Elephant – Tell Me I’m Pretty
    Att det är Dan Auerbach från The Black Keys, som har producerat märks tydligt i ljudbilden på “Tell Me I’m Pretty”. Vill du få upp humöret och få lust att studsa runt en stund rekommenderar jag att du lyssnar på ”Punchin’ Bag”.
  • Caleb Caudle – Carolina Ghost
    Det låter enkelt när du hör Caleb Caudles senaste verk. Det enkla brukar också vara det svåraste att göra. Kvalitet tar tid, kräver sin del av blod, svett och envishet. När det delas med världen vet du redan efter att ha hört några av låtarna för första gången att det här kommer du att vilja lyssna på om och om igen.
  • Caroline af Ugglas – Nåväl
    Nåväl är en översättning av Peter Greens och Fleetwood Macs “Oh Well”. En fantastisk låt både i original och i svensk översättning. Af Ugglas hesa och sköna röst är som skönaste poesi. Det här är en naturlig förlängning av hennes Janis Joplin-skiva från 2007.

 

Carla_Plura

Carla & Plura på legendarisk 50-årsfest

Halvårets mest överraskande middagsunderhållning: Carla & Plura, som dök upp på underbart 50-årskalas och spelade bland annat min favorit ”Fulla För Kärlekens Skull”.
Halvårets mest lyssnade album: The River, övervägande antal gånger live.
Nästa halvårs mest efterlängtade självbiografi: Den 27 september ger Bruce Springsteen sina memoarer. I ”Born To Run” berättar Bruce om uppväxten i New Jersey och ”poesin, faran och mörkret” som lade grunden för hans låtskrivande.

 

IMG_2060

Halvårets bästa album II

  • Charles Bradley – Changes
    Titeln på den nya skivan kommer från en gammal Black Sabbath-låt och Bradley gör också en skön soul-version av den. Det här är underbar retrosoul i ny tappning. Det är Bradleys tredje album och det blir bara bättre och bättre. Kolla också in dokumentären ”Charles Bradley: Soul of America” på Netflix.
  • David Ramirez – Fables
    Det här är Ramirez tredje skiva. Han tar steg mot både personlig och musikalisk mognad. Han hade först svårt att få ihop inspelningarna och övergav projektet efter två år, tog ledigt och försökte hitta fokus igen. Han reste sedan till Seattle för att jobba med vännen Noah Gundersen som producent och resultatet är det personligaste album han gjort. Allt handlade helt plötsligt bara om instinkt och blev självbiografiskt snarare än uppdiktade berättelser. Det är ärliga, nästan skrämmande detaljrika berättelser som är omedelbart igenkännbara för dem som älskat och förlorat.
  • Hayes Carll – Lovers And Leavers
    När du lyssnat färdigt på den här skivan, tycker jag att du också ska passa på att lyssna på när Hayes Carll är gäst i Brian Koppelmans pod The Moment. Där får du bland annat höra om processen för hur ett album blir till, Carlls rädsla att inte göra det som förväntades av honom och en underbar version av ”Sake Of A Song”.
  • Iggy Pop – Post Pop Depression
    Utgångspunkten till albumet tar Mr Pop och Josh Homme i Iggy Pops två soloalbum från 1977. Då spelade han in ”The Idiot” och ”Lust For Life” i Berlin med David Bowie som producent. Det här är en naturlig fortsättning på dessa musikaliska alster ungefär 40 år senare. Lyssna exempelvis på ”German Days”.
  • Julie Rhodes – Bound To Meet The Devil
    Delvis inspelad i Muscle Shoals Fame Studio är det här ett debutalbum som låter som något som är inspelat längre fram i karriären. Den hesa och vassa rösten påminner i flera situationer om Amy Winehouse. På några av låtarna finns också gamla studiorävar som keyboardspelaren Spooner Oldham, gitarristen Greg Leisz och violinisten Sara Watkins.

 

johanwi-0-jpg

Minken

Halvårets karaktär: Minken spelas av Johan Widerberg, en tjallarvän till Tom Stilton (Kjell Bergqvist) från tiden då han var verksam som polis, i Springfloden (SVT).
Halvårets citat
: ”Jag är ganska ointresserad av gamla hårdrockare, som skriver låtar till barn.. It just doesn’t do it for me.” Andres Lokko om Max Martins låtskrivande i Värvet, avsnitt 218. I beg to differ, säger jag.
Halvårets Black Sabbath-låt: Changes, Charles Bradley

 

IMG_2058

Halvårets bästa album III

  • Kent – Då Som Nu För Alltid
    Kent låter i dag som ett yngre band än på debuten för 21 år sedan, så avslutar Jan Gradvall sin fullpottsrecension av det som förväntas bli Kents sista album. Joakim Bergs texter är rakt på sak från inledande ”Andromeda” till avslutningen i ”Den Sista Sången”. Den 17 december möter jag dem på deras sista konsert. Till dess kommer det här albumet ha hunnit rulla många gånger.
  • Lars Winnerbäck – Granit Och Morän
    ”Lågsäsong”, ”Sysselmannen” och ”Khom Loy” är exempel på högklassigt grått tandläkarväder på den nya plattan från Linköpings-sonen och nygifte Lars Winnerbäck. Det går också att sammanfatta på det sätt som recensionen i Göteborgs-Posten avslutas. ”Winnerbäck sjunger om att vi lever i en märklig tid, texterna befolkas saknade av vänner, missade möjligheter och ensamheten tycks alltid närmare än gemenskapen. Ändå tycker jag att det låter som om Lars Winnerbäcks lyckats lösa upp några av sina knutar. Eller så är det bara jag som gläds åt att han gjort sin bästa skiva sedan Söndermarken.”
  • Lukas Nelson & Promise Of The Real – Something Real
    Willie Nelsons son hinner med att både turnera med Neil Young och att ge ut egen musik tillsammans med sitt band Promise Of The Real. Bandets egen beskrivning av musiken är något de kallar ”cowboy hippie surf rock”, så nu vet du precis vad du har att vänta dig när du lyssnar.
  • Marlon Williams – Marlon Williams
    Efter varje genomlyssning av den här plattan får du en djupare och djupare förståelse för Marlon Williams. Det har heller inte så lång tid. Plattan är bara 35 minuter lång. Ge dig själv den tiden några gånger om du inte redan gjort det.
  • Mavis Staples – Livin’ On A High Note
    ”På programmet står en serie specialskrivna låtar av namn som Nick Cave, Justin Vernon, Neko Case och Aloe Blacc. M Ward förser dem med en nedtonad, bitvis lätt ruffig inramning, som känns demo och förstatagning mer än galahyllning i aftonklänning. Och Mavis Staples själv får all plats hon behöver, oavsett om hon vill ta i eller bara viska. Man önskar bara att de kunde ha spelat in dubbelt så mycket när de ändå höll på.” Det är del av Nils Hanssons recension i Dagens Nyheter, som beskriver denna skönsjungande amerikanska.
  • Mudcrutch – 2
    Tom Pettys första band Mudcrutch hann aldrig släppa någon LP innan de omvandlades till The Heartbreakers 1976. Förrän 2008 vill säga och i år är de tillbaka med skiva nummer två. Tre av fem medlemmar är också stommen i Heartbreakers så musikaliskt är skillnaden är inte enorm. Det är helt enkelt lättlyssnad drivande bilkörarrock.

 

IMG_1488

Berns

Halvårets konsertsammanfattning: Superhög lägstanivå på vårterminens underbara musikupplevelser med Jason Isbell och John Moreland, Israel Nash, Melissa Horn, Eagles of Death Metal, Will Hoge, Joel Alme, Chris Cornell och Iggy Pop.
Halvårets så bra att jag gråter I: House of Cards i säsong 4 är presidentparet Underwood, som gestaltas av Kevin Spacey och Robin Wright, tillbaka i god, intrigerande form igen.
Halvårets så bra att jag gråter II: Bosch, säsong 2, inspireras av Michael Connellys böcker ”Den sista prärievargen”, ”Återkomsten” och ”Fallet”. Titus Welliver gör återigen en underbar tolkning av karaktären Hieronymus ”Harry” Bosch, en Los Angeles-polis.
Halvårets så bra att jag gråter III: Better Call Saul. I säsong 2 fortsätter berättelsen, om det som ska bli den skrupelfrie, men ändå omtänksamme advokaten Saul Goodman vi lärde känna i ”Breaking Bad”. Här heter han fortfarande Jimmy McGill och gestaltas av Bob Odenkirk.

 

IMG_2056

Halvårets bästa album IV

  • Rob Baird – Wrong Side Of The River
    Den Memphis-födde musikern Rob Baird säger själv att titellåten handlar om att vara på fel sida och samtidigt veta att du behöver komma på hur du ska kunna komma tillbaka till den rätta sidan. På andra låtar möts vi också av stillsamt piano som leder oss in en skön orgelsång när han berättar historien om ett par ifrån både hennes och hans perspektiv. Lyssna och njut.
  • Rival Sons – Hollow Bones
    Jag vill så gärna att det ska vara bra. De gjorde förförra årets bästa platta tillsammans med Dave Cobb, som producent. Nu är det teamet tillbaka. Det är inte lika direkt som föregångaren, men efter tre genomlyssningar på dagen för släppet går det inte konstatera annat än att det blir många fler lyssningar. Ljudbilden är lite tunnare, men samtidigt tydligare än tidigare och låtarna växer och växer. Utmärkt rock!
  • Sam Outlaw – Angeleno
    Han heter egentligen Sam Morgan, men hävdar att Outlaw var hans mammas flicknamn, så fejk är det inte. Nils Hansson i DN skriver att på albumet ”Angeleno” tog Outlaw ett rejält kliv uppåt, en ursnygg stilövning i klassisk country producerad av den legendariska rootsmannen Ry Cooder. Den sort som låter som mainstream, även om den kallas alternativ i dag, med blinkningar till tidlös snyftpop som Buddy Holly, Eagles och Chris Isaak. Jag bara håller med.
  • The Temperance Movement – White Bear
    Det låter sleazigt 60-tal och rockande 70-tal när Phil Campbells röst bär fram musiken och texterna på The Temperance Movements (TTM) senaste alster. Det är lätt att tankarna far iväg till Paul Rodgers röst och släktskapet med The Rolling Stones är tydligt, men TTM gör det på sitt allra egna och alldeles utmärkta sätt. Vill se det här gänget live snart. Det borde väl kunna ordnas med tanke på deras kärlek för Sverigebesök hittills.
  • Various Artists – Southern Family
    Det här är årets hippaste country-/americanaproducent Dave Cobbs projekt. Det är ett gäng underbara artister som Jason Isbell, Anderson East, Holly Williams och Miranda Lambert som framför låtar om södern i Usa. Lyssna gärna på den undersköna ”Grandma’s Garden” med Zac Brown och ha också en näsduk i beredskap.
  • Wolfmother – Victorious
    Ett härligt välkomna tillbaka till ett av de riffigaste banden jag lärt mig tycka om de senaste tio åren. 70-talsriffen och flörtandet med både Black Sabbath och Led Zeppelin är här igen. Andrew Stockdale har lyckats samla ihop ett nytt gäng till den här skivan och låtit Brendan O’Brien sköta produktionen. Resultatet blir en högklassig blandning av rock och hårdrock.

 

MudCake

Mums

Halvårets smakupplevelse: Omnipollo NOA Pecan Mud Cake
Halvårets så bra att jag gråter IV: Happy Valley, säsong 1, Catherine Cawood (spelad av Sarah Lancashire) är en polissergeant i West Yorkshire. Cawood försöker fortfarande komma till fred efter hennes dotters självmord för åtta år sedan.
Halvårets så bra att jag gråter V: Dag. Serien som finns i tre säsonger och berättar historien om parterpeuten, som inte tror på tvåsamhet. Han rekommenderar paren som kommer till hans klinik att skilja sig.
Halvårets liveupplevelser jag velat vara med på: Sam Outlaw, David Ramirez, Wolfmother, Corb Lund och Jesse Malin är alla konserter som borde ha haft min närvaro.

 

IMG_2059

Halvårets sexa av musik som släppts innan året tog sin start

  • Bohannons – Black Cross, Black Shield
    Tänk dig att du har en mixer. Du lägger i lika doser Neil Youngs Crazy Horse-period, R.E.M., ett mått sydstatsrock, lite psykadelisk rock och lite Black Sabbath-riff. Mixar runt. Då närmar du dig hur det låter här. Det är fängslande för att säga det kort.
  • Gill Landry – Gill Landry
    En av medlemmerna i Old Crow Medicine Show gör här sitt tredje solosläpp. Landry tar här mystiken från delar av hemmastaten Louisiana och låter oss följa med på en skön resa. Det är lågmält, tidvis en bitter resa vi får följa med på, men det är aldrig tråkigt.
  • Heather Maloney – Making Me Break
    ”Amerikanska Heather Maloney fyller på i en redan mycket tätbefolkad genre; singer/songwriter. Hon gör det bra, med distinkt och skön röst som kan dramatisera de ofta känslosamma texterna, som lånar metaforer från vattendroppe till hav. Med en upparbetad känsla för finsnickrade melodier ger hon dem en inramning som fungerar bra.” Det är inledningen på recensionen i Upsala Nya Tidning och det räcker bra som beskrivning.
  • Jeff Crosby – Waking Days
    Om du tycker om Dawes, så borde du gilla Jeff Crosby. De är mycket nära besläktade, åtminstone rent musikaliskt. Det är ett bluesigt, americanasound som bärs fram av något som känns som en mycket erfaren röst. Detta trots Crosbys unga ålder och att det här är hans debutalbum.
  • Nathaniel Rateliff and The Night Sweats – Nathaniel Rateliff and The Night Sweats
    Rolling Stone skriver om att Rateliff genomgått en förvandling från trubadur till en funkig och soulig bandledare. I oktober dyker han upp på en av Söders scener. Det är svårt att inte få lite Stax-vibbar när du lyssnar till den här debutskivan. Skönt och svängigt helt enkelt.
  • Steve Moakler – Wide Open
    >>Lay your pretty head down on my shoulder/You don’t have to worry anymore/This old world is cold and getting colder/And I know how to lock and bolt the door<< När du vill pigga upp dig om regnet kommer någon dag, så lås in dig och lyssna på när Steve Moakler sjunger “The Riser”, flyg bara inte för nära solen sedan.

 

Har vi glömt något?
Det börjar bli dags att avrunda det här musikaliska halvårets resa. Det återstår nästan bara en sak. Det är att hälsa er alla en underbar sommar! Sedan är det såklart kvar att presentera halvårets bästa album.

SS ASGTE

Halvårets allra bästa album

Sturgill Simpson – A Sailor’s Guide To Earth

“Hello my son/Welcome to earth/You may not be my last/But you’ll always be my first/Wish I’d done this ten years ago/But how could I know”. Det är med de raderna, som Sturgill Simpson inleder halvårets vassaste album alla kategorier. Orden och rösten griper tag i mig som lyssnar, så att det blir alldeles tårdrypande. Då har jag inte ens nämnt det underbara blåset från The Dap-Kings.

Det går att njuta av en nätversion av skivan och stilla abstinensen till dess att Sturgill dyker upp i Stockholm i början av juli. Sturgill och band besökte KCRW och spelade hela nya skivan en vecka innan den släpptes.

Bonus 1: Den 9 september släpps St. Paul & The Broken Bones andra album. Mina förväntningar är på nivån av fem Turning Torso. Tack på förhand också till den bokare som tar dem till Stockholm, så att vi får se dem live.
Bonus 2: Det är inte omöjligt att Eli Paperboy Reed med ”My Way Home” är årets motsvarighet till förra årets Anderson East eller förrförra årets St. Paul & The Broken Bones.
Bonus 3: Och som traditionen kräver. Sist men inte minst kan jag meddela att spellistan med potentiella jullåtar för 2016 just nu består av 39 låtar.

”Ungarna nu för tiden älskar lyx, de vet inte hur man uppför sig; de visar ingen respekt för äldre och älskar att tjattra istället för att öva. Dagens ungar är tyranner istället för att vara tjänarna i sina hushåll. De reser sig inte längre när äldre kommer in i rummet. De motsäger sina föräldrar, skvallrar inför sällskap, snor åt sig bara det godaste på bordet, korsar benen och tyranniserar sina lärare.”

Årets livealbum III: Band of Horses – Acoustic at the Ryman

Årets magasin: Another Saturday Magazine (ASM), igen. Många lördagar har denna stolta mellanstadielärare gjort oss vänner glada, gråtmilda, eftertänksamma och lite klokare. Han som gör det är en av mina vänner och lite här och där i denna krönika får ni också små axplock av det vi fått ta del av i år.

Lysande musikcitat I: ”Det finns bara två kategorier musik att bry sig om, bra och dålig.” – Quincy Jones

Årets exakt-för-49-år-sedan: Den 25 juli 1965 gjorde Bob Dylan sin första elektriska spelning på Newport Folk Festival och blev utbuad. På dagen 49 år senare stod Ryan Adams på samma ställe och spelade med sitt band. Ryan har släppt så mycket material att det nästan bildats en flodvåg. I denna våg kan man möjligen säga att kvalitetskontroll inte alltid legat på att-göra-listan. I den här konserten, som går att lyssna på via National Public Radio, så visar han prov på den magi jag alltid önskar att han ska leva upp till.

 

I natt jag drömde

Sol och mycket bad har det varit. Det var det svar som jag fick från i stort sett varje kotte när det var dags att börja jobba igen efter årets semester. Det är säkert så många av oss kommer att minnas årets sommar. Många andra kommer säkert att ha helt andra minnen av den. Palestinska barn i Gaza, människor i vägen för den sunniextremistiska terrorgruppen IS i Irak och Syrien, människor på Krim och på många andra ställen i världen tvingas fly för sina liv. Eller stanna kvar och leva ett liv i skräck för vad som ska hända nästa dag.

FN:s flyktingorgan, UNHCR, har i sin årliga rapport om flyktingströmmar i världen tecknat en mycket dyster bild. Inte sedan andra världskriget har så många flytt från sina hem. Det mesta tyder även på att flyktingarna kommer att bli fler framöver. Den absoluta majoriteten av flyktingarna, mer än 8 av 10, flyr inom sitt eget land eller över gränsen till närmaste grannland. Ofta i väntan på att situationen i hemlandet ska stabiliseras. Tvärtemot vad många möjligtvis tror så är det förhållandevis få flyktingar som vill och lyckas ta sig till de rikare delarna av världen.

Jag kan inte förstå hur miljontals människor i Europa och även alldeles för många i Sverige kan uppleva sig själva som så ohyggligt missförstådda och försummade att de röstar på nationalister, rasister och högerextremister. Att vi ens debatterar om att tiggeri ska förbjudas är på samma linje, som att det är ditt fel om du är svag och inte klarar dig själv. Det enda rimliga i ett vettigt samhälle är att vi står upp för de svaga och hjälper dem oavsett hur de hamnat där de är just nu.

En av mina favoritsångare skrev ett öppet brev i somras. Där gick bland annat följande att läsa:

“Currently, I’m full of hope. That hope springs from the multitudes of people that our band has been fortunate enough to play for night after night here in Europe. To see flags of so many different nations, and to have these huge crowds gathered peacefully and joyfully is the exact inspiration behind the words I felt the need to emphatically relay. When attempting to make a plea for more peace in the world at a rock concert, we are reflecting the feelings of all those we have come in contact with so we may all have a better understanding of each other.

That’s not something I’m going to stop anytime soon. Call me naïve. I’d rather be naïve, heartfelt and hopeful than resigned to say nothing for fear of misinterpretation and retribution.”

Kjell Häglund, journalist, sammanfattade hur det borde vara i en tweet från i somras.

– Ursäkta banal tanke, men tänk om människor kunde vara stolta och lyckliga över få leva på gemensam planet i stället för i avskilda ”fädernesland”.

Själv har jag en uppmaning till dig som har svårt att ställa upp på den tanken. Flytta till en annan planet!

 

Utdrag från ASM I – Everyday People – Edition: Nu är det inte bara min vän som vill leva efter sina egna lagar. Det är gäng, firmor, grupper, som ofta ingår i ett större sammanhang, det är ”vi mot dom”. ”Vi” har alltid rätt och ”dom” har alltid fel. ”Vi” hittar alltid några fula fiskar i ”Doms” grumliga vatten, som de kastar fram. Vissa ”Vi” ser det samhälle som skyddar mig, som en förtryckar-apparat. Skolan, myndigheterna och framför allt polisen, förtrycker samt förföljer ”Vi”. Några ”Vi” använder våld, bara ett fåtal ”Vi”. De försvarar sig mot ”dom”. ”Vi” har ibland Gud på sin sida, ibland samma Gud som ”Dom”. Karl XII, George W. Bush och Tony Blair, alla hade de Gud på sin sida, undrar vad Hen tyckte om det. Karl XII levde i den villfarelsen tills han fick en knapp i huvudet. ”Vi” äger alltid sanningen, har tolkningsföreträde och rätten på sin sida. ”Vi” är dom goda, ”Dom” är de onda och ”Dom”… ”Dom” tycker precis tvärtom.

 

Årets livealbum I: Lars Winnerbäck – Oslo Spektrum 2013 (finns bara på Spotify)

Årets musikreferens från en bok I: ”After a drink he likes to listen to the Stones. Women, relationships and colleagues had come and gone but the Stones had always been there. He put the album on and poured himself a final drink. The guitar riff, one of easily half a dozen in Keith’s tireless repertoire kicked the album off. ‘I don’t have much,’ Rebus thought, ‘but I have this’.” Från Ian Rankin’s Let it bleed, den sjunde boken i serien om John Rebus.

Årets öl I: Omnipollo Leon

Öl2014

Årets öl II: Moinette Biologique

 

Årets album

Att lista årets bästa album är som vanligt en utmaning. Ibland krävs det ju bara några fler lyssningar eller kanske till och med bara en enda lyssning till för att få fötterna bortsvepta. Med rätt sällskap eller i rätt sammanhang kan polletten helt plötsligt trilla ner och sen så förstår jag just det albumets storhet. I vilket fall som helst så kommer årets oslagbara albumlista här, även om frågan och ångesten är given. Vad har jag missat?

Plats – Artist – Album

1 – Rival Sons – Great Western Valkyrie

Från Long Beach i Usa kommer det här bandet, som på ett utmärkt sätt förvaltar rock ‘n’ roll-historien. Det doftar väldigt mycket Led Zeppelin, sedan finns några teskedar The Doors och några kryddmått Free och Hollies. Dessutom sjunger Jay Buchanan med en briljant och självklar rockröst.

GWV Rival Sons

2 – Caleb Caudle – Paint Another Layer On My Heart

Tydligen är det bra att komma från Winston-Salem om man ska skapa musik som definierar det som brukar beskrivas som Americana. Det är en fröjd för örat att lyssna till tonerna och sången från Calebs sjätte album.

3 – First Aid Kit – Stay Gold

De fantastiska systrarna från Svedmyra har charmat de flesta svenska kritikerna. De har även lyckats med att få spela på anrika ställen som Royal Albert Hall i London och där också fått de brittiska kritikerna för sina fötter.

4 – Foo Fighters – Sonic Highways

En åtta timmar lång resa genom delar av den amerikanska rockhistorien. Det är tv-serien med samma namn som detta 42 minuter långa alster. När du lyssnar på dessa åtta sköna låtar efter att ha sett den ”skivstudioporr”, som TV-serien är, så kommer du att få en helt annan lyssningsupplevelse. Jag har på känn att jag och Andres Lokko tycker lite olika om upplevelsen.

5 – Lykke Li – I Never Learn

Under året har hon bland annat sålt ut Berns, Cirkus och sjungit med U2. Om den insatsen berättade Lykke för Pitchfork att Bono sagt ”I blew everyone out of the water”. Det är lätt att förstå en sådan reaktion när jag lyssnar på hennes fantastiska album.

6 – Kent – Tigerdrottningen

På Valborgsmässoafton dök det upp, det elfte Kent-albumet. Den 6 maj hade det sålt guld. Låtarna har ett skönt driv och är väldigt fyllda av tydliga budskap. Det står sig också väldigt väl i den svenska skivskörden under 2014.

7 – John Fullbright – Songs

”The older I get, the more I realize that the hardest thing to do is to tell the truth,” säger John Fullbright till Rolling Stone. Han fortsätter ”But it’s also the most rewarding thing, for me, and for the audience. I don’t want to waste anybody’s time with something they have to figure out.” De kloka orden beskriver ”Songs” på ett bra sätt och borde ju också kunna fungera mycket väl i många andra sammanhang.

8 – Frazey Ford – Indian Ocean

Hennes röst är som ett moget och fylligt vin. Musiken känns som att den fått mogna ytterligare från hennes tidigare alster, sången självklar och texterna doftar av klarhet.

9 – Natalie Merchant – Natalie Merchant

Den första skivan sedan 2001 med helt nytt material för denna sångerska från Jamestown, New York. När skivan kom i maj, så utnämnde Daily Telegraph den till Album of the Week. Hos mig är den också ett av årets album.

10 – Tom Petty & The Heartbreakers – Hypnotic Eye

Det var 38 år sedan det första albumet tillsammans med The Heartbreakers såg dagens ljus. De blev invalda i Rock and Roll Hall of Fame 2002, utan att ha haft ett album som legat etta på Usa-listan. Inte förrän i sommar vill säga, då gjorde Hypnotic Eye sin debut som etta på Billboard-listan.

11 – Ryan Adams – Ryan Adams

Det är ju som vanligt omöjligt att inte direkt kapitulera för Ryans röst. Men de samlade låtarna som utgör det här albumet behöver ett antal lyssningar för att växa till den storhet det har.

12 – Jack White – Lazaretto

Ett härbärge för de med spetälska, de pestsjuka och de som är ”angripna av fattigdom”. Det är åtminstone vad Oxford English Dictionary berättar att Lazaretto är. Det är ju också Jack White’s andra soloalbum. Det är ett äventyrligt album med en blandning av bland annat ragtime piano, funk, blues och jazz. Det tar ett tag att förstå vilket tåg som man klivit på, men efter att det gått upp ett ljus så är det en skön resa att följa med på.

13 – Benjamin Booker – Benjamin Booker

Rubriken på Chicago Tribunes recension av detta album är ”Benjamin Booker arrives with a blast of chaos”. Det beskriver väl ljudet av denna 25-åring (en av flera på denna lista). Under året har han bland annat turnerat med Jack White. Det doftar av den djupa södern, blues, rock och roots-musik bjuds i en skön blandning.

14 – Rosanne Cash – The River & The Thread

Det var en ynnest att få se och höra denna skönsjungande amerikanska under min semester. Live växte musiken ytterligare några snäpp, men det duger väldigt bra med studioalbumet också. Låtar som berättar en historia genomsyrar hela skivan.

15 – Tomas Andersson Wij – Mörkrets Hastighet

En skiva om uppbrott, varannanveckasliv och annat vardagsslit. Allt målande beskrivet och vackert framfört.

16 – Lydia Loveless – Somewhere Else

Skön stänkande, intensiv honky-tonk eller bara helt enkelt bra musik. Melodierna sträcker sig vidare mellan pop, rock och country. Jag hoppas att denna 23-åring fortsätter på denna väg, då kommer vår framtid att vara ljus.

17 – Elin Ruth – Here Comes the Storm

Det som imponerar mycket är Elins röst, den tillsammans med skönt hammondkryddadade toner gör mig helt såld. Fler än en kritiker har jämfört hennes röst med Mavis Staples och jag kan bara hålla med.

18 – St. Paul & The Broken Bones – Half the City

Precis som Black Sabbath förra året så hamnar de på 18:e plats på denna oslagbara albumlista och båda banden kommer dessutom från Birmingham. Den stora skillnaden är att det i detta fall är staden i Alabama, Usa, vi pratar om. Musikmässigt är det också en viss skillnad. Sångaren ser ut som Phillip Seymour Hoffman, men sjunger som Otis, som en av mina vänner som sett dem live uttryckte det. Vi får en skön soulstund här.

19 – Desert Noises – 27 Ways

”The name Desert Noises—like many of the band’s songs on their debut full-length 27 Ways—came out of a dream that popped into front-man Kyle Henderson’s head while sleeping. “I just woke up and wrote it down on a piece of paper,” says the 24-year-old, who used it for the band he’d first formed with his brother and a friend in the Provo/Orem, Utah, area.” Så skriver bandet själva på sin hemsida om debuten och Kyle får gärna fortsätta att drömma när det resulterar i musik av denna klass.

20 – Noah Gundersen – Ledges

Denna 25-åring som är född i Olympia, Washington har gjort mycket mer än kämpat väl. Han har med sin solodebut gjort en skiva som i vissa stycken påminner om Ryan Adams, Tom Waits och Neil Young. Men han gör det på sitt eget sätt och det är ett mycket, mycket bra sätt.

21 – The Dirty Guv’nahs – Hearts on Fire

Om du vill ha sköna stämmor i sången och samtidigt få en del värdefulla insikter i textväg. I inledande ”Where I Stand” hittar du raden ”I believe in right and wrong, I believe that no one’s born to lose.” Det handlar i praktiken om att efter en motgång gäller det att åter komma upp på fötter och fortsätta din resa mot ditt eget mål.

Årets reseblogg: Även här blir det en repris med Per Bjurmans New York-blogg. Under sommaren fick vi följa med på roadtrip från Usa:s östkust till västkust och tillbaka. Episkt!

Årets bok I: Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar av Jan Gradvall.

Årets minst smickrande beskrivning: ”Swire looked like Mrs Thatcher’s recently exhumed corpse, but with slightly less human warmth” – Tony Parsons beskriver chefen för Scotland Yard i sin senaste bok ”The Murder Bag”

 

Utdrag från ASM II – Älskling, om du älskar mig, måste du le – Edition: När jag gick i sexan lekte vi en lek, flickor och pojkar, innan slöjden. Vi turades om att fråga: ”Älskling, om du älskar mig, måste du le” Den andre skulle då svara, utan att le: ”Älskling, jag älskar dig, men jag kan inte le”. Egentligen går leken ut på att förlora, visa sig mänsklig, rodna, le, kanske visa ett intresse. Jag tog leken på största allvar, log inte och levererade mina repliker. Ett knep, var att nypa mig själv i låret, om det var en duktig utfrågare, Ingrid var en mästare på att fråga. Kanske leker jag för lite nu?

 

Årets livealbum IV: John Mellencamp – Performs Trouble No More [Live at Town Hall, July 31th 2003]

Årets Ian Rankin: Självklart de fem forskare på Karolinska institutet som i hemlighet har tävlat om vem som kan citera Bob Dylan flest gånger i formella forskarsammanhang. Det uppmärksammades både på hemmaplan och på andra sidan dammen.

Den här kategorin kan kräva en viss förklaring. Rankin är en skotsk författare, vars mest kända litterära karaktär är Detective Inspector John Rebus, ett antal av böckerna har filmatiserats och bland annat visats på TV4. Alla böckernas namn (på engelska) har Rankin lånat från en låttitel. Jag skulle hellre vilja vara en rockstjärna än en författare berättade Rankin under Edinburgh’s bokmässa 2012.

Årets kortast mellan turnépremiär och turnéavslutning: Peter Lemarc, live från Stockholm Music & Arts. Om du som jag inte hade möjlighet att vara på plats finns ändå en chans att titta och lyssna i efterhand. Visst det är inte som att vara där, men det är två och en halv underbara timmar i alla fall.

 

Slitvargar och vardagshjältar

Det är något visst med de där slitvargarna i fotboll som jobbar lite utanför rampljuset. Media har oftast en förkärlek att lyfta fram stjärnorna, som gör alla målen. De är givetvis värda det mesta av det beröm de får. Samtidigt är en del av förklaringen till att superstjärnorna kan få all denna uppmärksamhet att det i laget också finns de där spelarna som jobbar extra hårt för att vinna tillbaka bollen från motståndarna, ta hand om markeringen på motståndarnas stjärnor och många gånger slår de där tidiga passningarna i anfallet som så småningom leder fram till ett mål.

Slitvargarna kännetecknas av att de är den spelaren du vill ha på ditt lag. Du vill inte behöva möta henne eller honom, för det är jobbigt och gör också ofta väldigt ont. Det är spelare av typen Luiz Gustavo, Toni Kroos, Claude Makelele och Xabi Alonso. Självklart måste även Stefan Schwarz, vår svenske Gud på området nämnas i detta sammanhang.

Jan Gradvall beskriver slitvargarna, om än i ett annat sammanhang än idrott, på ett mycket bra sätt i en av sina krönikor. Han skriver att det inte krävs något mod till att inte ta ansvar för sin omgivning. Att enbart tänka på sig själv och leva som Sid Vicious när han sjunger ”My Way”, är det enklaste och bekvämaste av alla alternativ. Gradvall fortsätter med att säga att vad som däremot kräver något utöver det vanliga – vad som verkligen kräver extraordinärt mod och självförbrännande inställning – är att till exempel varje vardagsmorgon gå till ett jobb. Att slita för att tjäna pengar som inte bara ska räcka till att försörja en själv, utan även till att betala skatt så att man kan hjälpa sina medmänniskor.

Gradvall avslutar krönikan med att konstatera att han själv verkligen kände att han levde när han 500:a gången hämtade och lämnade på dagis. Jag tycker att det är en fin beskrivning av slitvargarna och om du funderar lite så hittar du säkert de här personerna i din vardag. Du kanske till och med är en av dem själv?

 

Årets livealbum II: Blackberry Smoke – Leave A Scar: Live North Carolina

Årets Sommarprogram: Christian Falk, ständigt dessa Christian, som berör. Programmet sändes samma vecka som hans kamp mot cancern tagit slut och det avslutades med en hälsning till hans döde son: – Jag har bara några saker kvar att fixa. Sen kommer jag.

Årets Rick Rubin-projekt: Det måste nog helt enkelt vara Rick Rubin, som tog ALS Ice Bucket Challenge till en helt ny nivå.

 

Utdrag från ASM III – The Last Supper – Edition: Sällskapet, att dela en måltid, att dela måltider – med vänner – är så värdefullt för mig. Ibland tror jag att många, utan min erfarenhet, inte inser, att dessa stunder är räknade. När jag sitter där, medveten om livets dyrbarhet, den där korta tiden vi delar, ibland, bara i ett ögonkast – över bordet. Då smaken, dofterna fyller våra sinnen och jag glömmer att räkna, tänka, minnas. Då jag stannar upp och bara är. Precis då – där; när själva livet är – gott.

Årets nyårstips: Champagnetips från Alex James, basisten i Blur. ”Ät alltid en morot för varje flaska champagne du dricker. Det hindrar att du blir sur i magen och får dålig andedräkt.” Under tiden som popstjärna reste alltid Alex med tre morötter i handbagaget…

Lysande musikcitat II: ”Något som inte är för krångligt att lyssna på. Något som inte bara berör öronen utan hjärtat. Det är avgörande. Att beröra människornas hjärtan med musik.” – Sir George Martin (Beatlesproducenten) svarar på frågan vad som definierar en bra produktion.

Årets musikreferens från en bok II: ”Jocke Åhlund anländer i manchesterjeans, pumpade överarmar och en orange T-shirt med hårdrocksdinosaurierna Uriah Heep. Med eldsflammor. Om du gör en rankinglista på de band som är mest ute i rockhistorien hamnar Uriah Heep på andra plats, näst efter Emerson, Lake & Palmer.

Utdrag från ASM IV – Darkness, Darkness – Issue: I boken ”The Top 5 Regrets of The Dyings” (vilken gräslig boktitel) kommer ”I wish I hadn’t worked so hard” på andra plats…

Jag håller inte med, när jag upplevde dödshotet och sammanfattade mitt liv, var det just mötet med människor jag uppskattade. De självklara – min familj, kärlek och vänner, men också alla de elever jag mött samt kollegor. Det engagemang och ansvar dessa personer väckt hos mig. Min sjukdom och behandling fick mig att se skolans viktiga roll i helheten – av vårt komplexa samhälle. Lärarens roll och ansvar, för alla deltagare i vårt samhälle. Samhället, sjukvården och alla tidigare elever verksamma där… Lärlingarna som räddar lärarens liv. Kan inte ångra alla människor jag mött, även om det inneburit hårt arbete.

Jag finner samma glädje i arbetet nu, som innan diagnosen. Nya elever som väcker mitt engagemang, utmaningen att skapa trygghet, en miljö för lärande och utveckling. Bara att lyssna på någon som läser, hur vissa briljerar, medan andra kämpar och utvecklas. När de sedan läser något de själva skrivit och jag nästan önskar att det var jag som kom på den berättelsen. Eller när en elev spontant säger: ”Jag har upptäckt att matematik är kul när man kan”. -och sen nöjd går ut på rast.

Det lackar mot jul

För att koppla tillbaka till inledningen så är det värt att fundera över när curlandet bland föräldrar egentligen startade. Är det en ny företeelse eller är det något där det hunnit att flyta en del vatten under broarna redan? Citatet tillskrivs den grekiska filosofen Sokrates, som levde mellan 469 f.Kr. och 399 f.Kr. Det innebär ju att citatet har nästan 2 500 år på nacken.

Det kan möjligen vara så att vi vuxna, precis som tidigare generationer vuxna, oroar oss i onödan för dagens ungdom. Vad är det av dagens händelser, som vi är mitt uppe i som vi faktiskt inte förstår? Om vi räknar antalet ”invånare” på olika sociala media, som t.ex. Facebook och Twitter, är det så att sex av världens tio största ”länder” är någon form av gemenskap på nätet. Något som sociala medier har bidragit till är att koppla ihop världen och det kan till och med vara så att det är bra. Även om det innebär att samtiden sitter i tunnelbanan och stirrar på sina klösbrädor.

Nu står vi alla inför den högtid som brukar sägas vara barnens högtid. Ta hand om era barn och se till att curla dem ordentligt under de kommande dagarna och se även till att ta hand om nära och kära.

GOD JUL från Tyresö-tomten!

Bonus 1: Imorgon kommer Julmusiktomten, stay tuned.

Bonus 2: Krönikan med bilder och många musiklänkar: https://mrnyceguys.wordpress.com

Bonus 3: Sist men självklart inte minst kan jag meddela att spellistan med potentiella jullåtar för 2015 just nu består av 3 låtar.

Det sista Bruce Springsteen behöver är Tom Morello. Eller, kanske rättare sagt, det är tveklöst det sista jag som lyssnar vill ha.

Så skriver Andres Lokko i Svenska Dagbladet när han recenserar Bruce Springsteens senaste skiva ”High Hopes”. Det är väl också på det viset de flesta svenska och internationella recesioner av skivan kan sammanfattas. De flesta recensenter hittar en eller ett par spår på skivan de faktiskt gillar. Det finns några undantag där Rolling Stone och Uncut hyllar det nya albumet.

Själv så gillar jag ju Tom Morello framför allt det han gjorde i Audioslave och delar av Rage Against The Machine. Det vill säga allt det recensenterna avskyr. Under alteregot The Nightwatchman har Morello gett ut egen, samhällskritisk musik. Det är väl inte så att den gode Tom lyckas fullt ut att göra riktigt bra album där, tycker jag. Däremot tror jag att det är samhällsengagemanget som förenar Bruce och Tom Morello. De vill engagera sig för svagare i samhället. Morello var till exempel en av de artister som stöttade Occupy Wall Street-rörelsen.

Springsteen är en av mina absoluta favoriter genom tiderna. Då är det ju ibland att bli lite lätt förblindad av glädjen att få tillgång till ny musik med honom. På ”High Hopes” får vi höra Springsteen i olika musikaliska sättningar med gitarristen Tom Morello , medlemmarna i The E Street Band och ett flertal andra musiker. Morello turnerade med Bruce och The E Street Band i Australien i mars 2013 då han hoppade in för Steve Van Zandt, som spelade in nya avsnitt av Lillyhammer. Tom Morello blev som Bruce själv beskriver det ”my muse, pushing the rest of this project to another level”. Förutom gitarrspelandet på albumet gör Morello en duett med Bruce på låten ”The Ghost of Tom Joad”. Clarence Clemons, som gick bort 2011, och Danny Federici, som gick bort 2008. Det är nästan så att man kan beskriva skivan som en ”Tracks” i miniformat.

Jag börjar med det som jag tycker är allra sämst på skivan och det är den andra låten ”Harry’s Place”. Den låter som blev struket från Top Gun-soundtracket, tycker jag. Filmen och albumet var bra när det kom, men är inte min kopp te just nu i alla fall. De andra två delarna av inledningen titellåten ”High Hopes” och ”American Skin (41 shots)” är mycket bra låtar. Den första en Havalinas-cover och den andra först utgiven i en liveversion på den hylladeLive In New York City”. Den sistnämnda låten också med en mycket stark text. Den baseras på en sann händelse när Amadou Diallo blev ihjälskjuten av fyra poliser i New York.

Inledningen följs sedan av kvintett med låtar av god Springsteen-klass. Det är The Saints-covernJust Like Fire Would”, som Bruce och The E-street Band spelade live i Brisbane. Därpå följer ”Down In The Hole”, ”Heavens Wall”, ”Frankie Fell In Love” och ”This Is Your Sword”. Det är en kvintett, som inte kvalar in på någon Springsteen topplista, men ändå är bra.

Den avslutande kvartetten är skivans starkaste del. Den inleds av ”Hunter Of Invisible Game”, som är en av de låtar många kritiker lyfter fram. Därpå följer en Morello-tyngd version av ”The Ghost Of Tom Joad”. Den versionen följer i traditionen av att tuffa till låtar från skivan med samma namn. ”Youngstown” på tidigare nämnda ”Live In New York City” är en variant på samma tema. Därefter följer sången om soldaten som besöker sin vän vid minnesmonumentetThe Wall” i Washington, D.C. Sist ut på albumet är en bandversion av ”Dream Baby Dream”, den Suicide-cover Bruce bara spelat live tidigare. Exempelvis den fantastiska versionen under Devils And Dust-turnéen, då den framfördes bara med sång och tramporgel och avslutade många av spelningarna.


New Jersey, maj 2005

Sammantaget är det ett album, som på ett naturligt sätt känns spretigt. Det är ju inte konstigt då låtarna kommit till under många år och i vissa delar är material, som inte kommit med på tidigare album. Det blir ingen Springsteen-klassiker av denna skiva, men det finns många höjdpunkter, som gör att åtminstone jag kommer att plocka fram skivan ett antal gånger den närmaste tiden.

Skivan finns även med en bonus-DVD, som innehåller hela albumet ”Born In The U.S.A.” från en spelning på senaste världsturnéen i London. Det jag hoppas är att den typen av spelningar av hela album, som Bruce ägnat sig åt sedan Magic-turnéen också börjar ges ut mer frekvent. Allra helst vill jag se en utgivning av den enda spelningen av hela ”The River”. Det albumet spelade Bruce och The E-street Band live på Madison Square Garden i New York den 8 november 2009. Det går alltid att hoppas att den spelningen kommer att inkluderas i den box-set-version av ”The River”, som Bruce manager Jon Landau berättar för Rolling Stone att de jobbar med.

Vi startar årets skiva tillsammans med Lasse och Jocke. Den lätt industriella (som Andres Lokko skriver i SvD) låten är den första hela låt vi fick som smakprov på Winnerbäcks hemsida inför släppet av ”Hosianna”. I den versionen sjunger Lasse själv, men här gästas han av Thåström och det blir tungt och magiskt bra.

Gå Med Mig Vart Jag Går – Lars Winnerbäck & Thåström
Ser du ormarna som fyller träden
Ser du vad dom gjort med templet
Hör du knastret och kacklet från termiterna
Det är visst dit vi ska, dit vi ska

Vi ska neråt, lite mer, lite till
Vi ska ner och äta upp oss
Jag kommer inte servera er nåt mera
Det ska inte vara mer här

Vänner, jag har ingenting att säga er längre
Vänner, jag tror ändå att ni missförstår
Vänner, nu tar vi den, nu tar vi den, nu tar vi den
Nu tar vi den
Gå med mig vart jag går

Har du varit i Berlin och New York
Har du varit i Paris och London
Tycker du som jag, tycker du som jag
Tycker du som jag

Jag skulle sagt det, skulle sagt det för länge sen
Jag är ingenting att ha, ingenting att ha
Du skulle gått när det ännu fanns nånstans att gå
Du vet, jag har en källare, där ingen hör dig

Älskling, jag tror inte att jag älskar dig längre
Älskling, vi är bara en tid som går
Älskling, nu tar vi den, nu tar vi den, nu tar vi den
Nu tar vi den
Gå med mig vart jag går

Det finns en matkö i New York och Berlin
Det finns en korridor på Söder
Det finns en rökruta i London och Paris
Vi tar oss aldrig härifrån, aldrig härifrån

Du kanske känner mig som Markisen av Carabas
Du kanske känner mig som han som går förbi
Du kanske känner mig som Kejsaren utan kläder
Du kanske bara vet ett av mina namn
Gå med mig vart jag går

Vänner, jag har ingenting att säga er längre
Vänner, jag tror ändå att ni missförstår
Vänner, nu tar vi den, nu tar vi den, nu tar vi den
Nu tar vi den
Gå med mig vart jag går

Älskling, jag har ingenting att säga dig längre
Älskling, vi är bara en tid som går
Älskling, nu tar vi den, nu tar vi den, nu tar vi den
Nu tar vi den
Följ med mig vart jag går

Följ med mig vart jag går

Sju minuter var allt som behövdes för att sälja ut den här spelningen på Berns. Det är den första releasefesten på 26 år enligt Aftonbladet. På hemsidan skriver Ulf att han på scen har med sig samma band som finns med på nya albumet, ett band som vi lärt oss känna väl under de senaste åren nämligen; Jan Bark, Jens Frithiof, Marcus Olsson, Andreas Dahlbäck, Surjo Benigh och Thomas Hallonsten. Självklart kommer det spelas en hel del låtar från det nya albumet men räkna med att en rad sånger ur Lundells digra arkiv dyker upp som kan göra det här till en lång första adventskväll. Själv hoppas jag på att få höra ”Senare år” och ”Tempel” ur arkivet, känner viss tveksamhet till att få någon av de önskningar uppfyllda.

Konserten hålls för att fira släppet av ”Trunk”, som också delas ut i entréen till alla kvällens besökare. Lite av nån sorts goodie bag för oss Lundell-fans. Inspelningarna av ”Trunk” påbörjades i våras och under en kort tid fanns en tanke på en singel alternativt EP till sommaren, men fler låtar tillkom och nya idéer föddes. Vi kan konstatera att några av låtarna som ”När vi var kungar”, ”63 i november” och ”Vi är inte arbetslösa” fanns med under årets sommarturné, så några av de här hördes jag på min första Lundell-spelning på fem år. Det långa uppehållet kompenseras nu av två gånger på ett halvår.

Trunk

Den nya skivan har fått ett ljummet mottagande av kritikerna. De är i alla fall rörande överens om sin favorit på skivan vilket kan summeras upp av hur Andres Lokko, beskriver det i SvD.

– Vad man verkligen tar med sig från ”Trunk” in i den lundellska evigheten, till den svenska lyrikskattens Pantheon, är den sju minuter långa balladen ”63 i november”.

Jag är nog benägen att tycka att det finns fler guldkorn på plattan, men det finns också några riktiga lutfiskar på skivan. Något av det som gör det värt att tända adventsljus för är, förutom kritikernas favorit, ”Som en fyr i natten”, ”L-bows & Kash” och ”När vi var kungar”. Något som däremot blir kvar längst ner i ett undangömt hörn på mellandagsrean är ”El perro”.

På utsatt tid tågar bandet in på scen till denna unkna mellandagsrea. Uffe med svarta, uppkavlade skjortärmar kastar sig in i öppningen från nya plattan med ”Vi är inte arbetslösa” och ”När vi var kungar”. Därefter följer partyrökaren ”Tillsammans vi två” och nya ”Poker i Karibien”. Sedan går det tillbaka ett antal år i tiden när ”Evangeline” förlöser kvällens publik i extas. Från andra sidan drömmarna kommer ”Nästan ditt namn”. Varpå vi bjuds den nya kritikerfavoriten ”63 i november”. Den följs av en gammal kritkerfavorit ”Jag saknar dig”.

I bredbent Slugger-stil kommer vi sedan tillbaka till nya albumet med ”Det går som smort”, som följs av ”L-bows & Kash”.

AdventsUlf

Sedan följer kvällens enda riktiga mellansnack. Där berättar Lundell om när han hade sin senaste releasefest för skivan ”Det goda livet”. Festen hölls på baren ”Bar” på Södermalm, dit Ulf kom direkt från fem veckors rehabilitering. Han säger själv att spelade för ett tjugotal journalister, som alla liknade statyerna på Påskön.

Från det släppet kommer sedan en magisk ”Danielas hus”. Sedan inleds vintern med ”Snön faller”. ”Omaha” och en vass kvintett med ”Förlorad värld”, ”Chans”, ”Folket bygger landet”, ”Oh Oh la la jag vill ha dej” och ”Gott att leva” avslutar det ordinarie setet.

Extranumren inleds med en del av den nya singeln ”Som en fyr i natten”, sedan får vi allsång och uppbyggnad till crescendo i ”Hon gör mig galen”. Kvällens näst sista låt är en låt, som jag själv tycker att jag gick miste om i somras. Det är ”Kapten Kidd”, en gång dedikerad till Aftonbladets Per Bjurman.

Avslutningen på denna unika och sagolika adventskväll blir passande nog ”Snart kommer änglarna att landa”. Vi tar oss sedan hemåt där så sakteliga denna adventssöndag övergår i en helt vanlig decembermåndag.