Inlägg märkta ‘Billy Gibbons’

Vid tidigare tillfällen var instruktionerna från Chefen att inte spela låtarna som E Street. Den här gången var instruktionerna från Bruce Springsteen till Roy Bittan de omvända. Mer som E Street, berättar Bittan för Rolling Stone.

Blandband

Rolling Stone har en maffig artikel om inför Springsteens nya platta ”Letter to You”, som dyker upp på en strömmningstjänst nära dig fredag den 23 oktober. Det är på dagen en månad efter att Bruce blivit 71 år.

Albumet som dyker upp i oktober är Springsteens tjugonde studioalbum och är inspelat på fem dagar i studion han har hemma. Ron Aniello håller i produktionen. Totalt är det tolv låtar, varav nio är skrivna nyligen. Tre av låtarna är skrivna på 70-talet och tidigare outgivna. De två låtar som har släppts hittills hittar du månadens kassett. Det är del titelspåret och sedan är det ”Ghosts”. De övriga låttitlarna är Janey Needs a Shooter”, “If I Was the Priest” och “Song for Orphans” som är trion skrivna på 70-talet. De övriga sju låtarna är ”One Minute You’re Here”, ”Burnin’ Train”, ”Last Man Standing”, ”The Power Of Prayer”, “House Of A Thousand Guitars”, “Rainmaker” och “I’ll See You In My Dreams”.

På kassetten hittar du också ny musk från bland andra Hurula, First Aid Kit, Chris Stapleton och Aimee Mann.

En novemberkväll förra året, en decemberkväll förra året och en varm junikväll för åtta år sedan. Det är tre av de starkaste anledningarna till att jag befunnit mig på Gärdet ikväll. Den första rockfesten här arrangerades mellan den 12 till 14 juni 1970. Inspirationen då var Monterey Pop Festival och Woodstockfestivalen. Den första gången innefattade spelningar från band som Gunder Hägg, Träd, Gräs och Stenar samt Gudibrallan.

 

49 år efter den första festivalen anordnades på Gärdet har den ambulerande festivalen Lollapalooza slagit ner pålarna i Stockholm. Festivalen grundades av Perry Farrell, sångaren i Jane’s Addiction och är årligt återkommande i en fyradagarsvariant i Chicago. Efter etableringen i The Windy City vid de stora sjöarna har Lollapalooza också genomförts i Chile, Brasilien, Argentina, Tyskland och Frankrike. I Stockholm är det tre dagar, fyra scener och över 70 artister. För egen del är det lördagskvällen som lockar mest, eftersom att den är mest rocktyngd.

 

Det var på Luciakvällen förra året mina vägar korsades med ett The Hives i storform. Det var i ett betydligt mindre format då med en vild och hoppandes publik. Den här dagen har de bytt ut luciaklänningarna mot vit kavaj, vit skjorta, svarta byxor och skor och vita strumpor och Howlin’ Pelle Almqvist har även svart fluga när den timmeslånga energiboosten drar igång med ”Come On!”, ”Walk Idiot Walk” och “Main Offender”. Howlin’ Pelle är på sitt vanliga självklara och bästa humör när han ödmjukt förklarar att vi i publiken klappar mer åt när han står och kammar sig än när andra band spelat en låt.

The Hives fortsätter med vår, enligt Pelle, nya favorit den ännu inte släppta ”Paint a Picture” Den följs av “Go Right Ahead”, nya singeln ”Good Samaritan”, “Take Back the Toys” och “Won’t Be Long”. Vi brakar sedan vidare in i ”Hate to Say I Told You So”, som om det är möjligt, får ett ännu större gensvar från publiken som samlats framför Bay Stage. Sextio minuter tillsammans med killarna från Fagersta går fort och minuterna räcker bara till ”I’m Alive” och “Tick Tick Boom” innan det är slut för den här gången.

Det är en utmärkt inledning på musikfronten för egen del. I bandintroduktionen presenterar Howlin’ Pelle basisten Johan Gustafsson som tiofaldig Nobelprisvinnare och mycket annat. Jag tycker det är dags att han ordnar sig ett ännu ett fysikpris och ser till att hitta ett sätt att utvinna energin från en The Hives-konsert. Då kommer vi att enkelt ha löst klimatutmaningen med att förse världen med förnybar energi. Det är på moln jag med lätta steg snabbt svävar vidare till Tower Stage för att möta ynglingarna från Frankenmuth, Michigan.

 

Det var i slutet av senaste Allhelgonahelgen, som jag såg Greta Van Fleet för första gången. De tre bröderna Kiszka och Danny Wagner gör verkligen sin egen grej fullt ut. De gör inget anpassat festivalgig, mer än att de håller sig till sin tilldelade timmes speltid. De drar ut på inledningarna i låtarna, jammar vackert och låter avslutningen på flera låtar dra ut på tiden. Om jag ska klaga på något är det att de kunde strukit trumsolot och låtit den duktiga batteristen Wagner istället bära upp en till låt.

Greta Van Fleet bjuder bland annat på godbitar som ”Highway Tune”, ”Black Smoke Rising”, pärlan ”Flower Power” och ”Watching Over”. Alla tittar på och framför allt lyssnar på Josh Kiszkas fantastiska röst i Labi Siffre-covern ”Watch Me. Wow, vilken röst han besitter och visar upp.

När tiden för setet närmar sig slutet och ridån är på väg ner avslutar Greta Van Fleet med en underbar version av “When the Curtain Falls”. Jag längtar redan till när de kommer tillbaka till Sverige. Det hoppas jag att de gör snart igen. Jag är gärna på plats då.

 

En vacker sommarkväll för på Stockholms Stadion gjorde Dave Grohl och hans kompanjoner en underbar spelning. Grohl har sedan dess hunnit med att vara tillbaka i Sverige för att bryta benet på scen och även återvända till en liten teater och spela ett gig för särskilt inbjudna i samband med släppet av senaste plattan. Dave har ihop med skivor gett ut film (Sound City), tv-serie (Sonic Highways) och har ett nytt projekt på gång med Josh Homme och Billy Gibbons med release innan årets Halloween. En av gitarristerna, Chris Shiflett, har en underbar intervjupodd – Walking the Floor – där han intervjuat många av mina americanafavoriter. Namn som Jason Isbell, Chris Stapleton och Anderson East har varit några av de drygt 100 gästerna hittills.

Ikväll är det Foo Fighters som är tillbaka på en stor scen i Stockholm och är Lollapaloozas huvudattraktion på lördagskvällen. Dave Grohl kommer ut på Tower Stage med sedvanligt gott humör och drar igång kvällen med en engergisk ”All My Life”, som sedan bryggas över i ”Learn to Fly”, “The Pretender” och “The Sky Is a Neighborhood”. Grohl hälsar välkomnandet från Stockholmspubliken med att ropa ut ”It’s gonna be a long night, motherfuckers!”.

”Times Like These” kommer nu och följs upp av “Rope” och ett trumsolo av en bokstavligen upphöjd Taylor Hawkins, som sedan tar över sången i “Sunday Rain”. Dave Grohl lokaliserar sedan läkaren Johan Sampson i publiken. Det var han som höll Daves fot när han bröt benet på Ullevi för några års sedan. Sampson crowdsurfar fram till scenen och sjunger med i ”My Hero”, där Grohl hyllar sin svenske läkarhjälte.

Vi tar oss ram genom kvällen med ”These Days”, “La Dee Da” och “Walk” till bandintroduktionen där vi får några smakprov på lite olika covers. Till exempel Queens ”Another One Bites the Dust” när basisten Nate Mandel presenteras och Ramones “Blitzkrieg Bop” när gitarristen Pat Smear presenteras. Därefter får Foo Fighters sällskap av Lollapalooza grundaren Perry Farrell och tillsammans gör de ”Been Caught Steeling”, som från Farrels tid i Jane’s Addiction.

Nu har vi kommit till upploppet och det inleds med ”Monkey Wrench”, en intensiv “Run” och en långsamt gungande “Wheels”. I ”Dirty Water” kommer den kvinnliga körkvartetten, som innehåller Daves dotter Violet tillbaka och hjälper till. Foo Fighters spurtar sedan vidare in i kvällens mål med publikfavoriterna ”Best of You” och en alltid lika medryckande ”Everlong”.

Sammanfattningsvis gör Foo Fighters en riktigt bra spelning, även om jag även här gärna skulle stryka trumsolot. Var de ens roliga på 70- och 80-talet, egentligen? Scenvanan, energin och spelglädjen som sprudlar i enbart Dave Grohl gör det enkelt att lämna Gärdet med ett stort leende på läpparna i den sköna stockholmska sommarkvällen.

Stockholm har tagit emot Lollapalooza med öppna armar och dessutom bjudit på sol och värme till en riktigt bra festival. Bra utbud av musik, mycket trevlig musik, blandad publik, gott om variation på mat och dryck. Förhoppningsvis är det inte en engångsföreteelse med Lollapalooza i Stockholm. Jag hoppas att det händer igen. Det som möjligen kan oroa något är att alla fredags- och lördagsbiljetter blir uppgraderade och gäller även på söndag. En trevlig gest, men frågan är hur den samlade biljettförsäljningen sett ut för att få festivalen att gå runt? Det är nästan enda orosmolnet på en i övrigt mycket solig upplevelse.

Nummer nio. Det är dit vi nått på året när vi räknar månader. Nummer nio är också det klassiska numret på en center i fotboll. En av de allra främsta svenska centrarna heter Gunnar Nordahl. Han vann ligan med AC Milan två gånger. På sju säsonger där gjorde han 257 mål. Han hade rekordet för mest mål i en enskild klubb i italienska ligan fram till 2012 då han passerades av Franseco Totti, som behövde 21 säsonger på sig att slå Nordhals målrekord.

Blandband

 

Den viktigaste nian i fotbollsvärlden just nu är Roberto Firminho i den vackra röda Liverpool-tröjan. Nu är det faktiskt inte fotboll vi ska prata om här, utan månadens kassettband. Det kommer här späckat med ny musik och självklart en hyllning till drottningen av soul Aretha Franklin, som har lämnat jordelivet.

Sommartiden har lämnat oss för en stund och vi har enligt husmorstipsen ställt tillbaka både grillen och klockan. Vi traskar vidare in i mörkret och november. En månad som många har särskilt svårt med. Månadens blandband ordineras därför till er som har det särskilt svårt att ta er igenom de närmaste 30 dagarna.

IMG_0142

Vi drar igång på en gång med gitarristen som får alla hipsters att bli svaga i knäna. Billy Gibbons dyker upp med The BFG’s och spelar ”Got Love If You Want It”. Sedan får vi besök från down under och får lyssna på “Long Dark Road” med Cold Chisel, innan The Turnpike Troubadours tar vid och bjuder på ett grundämne, nämligen ”Mercury”.

Nu är hon tillbaka, hon som skriver nationalsånger till november-stämningen. Melissa Horns välljudande alster ”Du Går Nu” strömmar ut ur högtalarna. Hon följs av ännu en svenska, Louise Hoffsten, som passande nog sjunger om värdighet, ”My Dignity”. Hon följs av ännu en av våra underbara svenska sångerskor, Anna Ternheim, som sjunger ”For The Young”. Sedan går vi ”Vidare” med hjälp av Roger Karlsson, som skänker oss mer glädje i novembermörkret.

Vi tar oss över till Usas västkust för att lyssna på Ten Commandos tillsammans med Mark Lanegan i ”Staring Down The Dust”. Gruppen består bland annat av medlemmar från Pearl Jam/Soundgarden (Matt Cameron), Queens of the Stone Age (Alain Johannes) och Soundgarden (Ben Shepherd). Han som ibland kallas Vinterdäck har ”Köpt En Bil”, innan vi kan drömma oss iväg till ”Summerland” och njuta av ”One”. Fast dessförinnan säger Tityo ”Jag Lovar”, Dawes visar ”All Your Favorite Bands” och George Harrison sjunger om ”My Sweet Lord”.

Det är inte svårt att ta sig genom november det är ”Easy” meddelar Seinabo Sey. Om det inte funkar meddelar Ruby Amanfu och Trent Dabbs att dom tänker ”Turn Our Eyes Away”. Räcker det inte med att vända bort blicken går det kanske att be som Eagles of Death Metal gör i ”Save A Prayer”, en elegant Duran Duran-cover. Annars rekommenderas lite hjärngympa genom att försöka lista ut det hittills olösta mysteriet om vem Mr. Jones i ”Ballad Of A Thin Man” är.

Hinner du inte lösa gåtan om Mr. Jones på sju minuter, kan du fortsätta fundera om han har något att göra med ”The Oldest Baby In The World”, som Donnie Fritts berättar om. Sofia Karlsson och Martin Hederos berättar i och för sig att det är ”Aldrig För Sent”, så det är bara att fortsätta fundera. När sedan Ashley Monroe berättar om behovet att ta sig bort från ”Dixie”, Tennessee för kunna förverkliga sina drömmar är det bara att följa med på resan. Nästa berättelse på tur berättar istället om ”Uncle Frank”, som tagit sig över havet och sedan återvänt till en stuga i Cedar Creek. Där slutar också hans dagar på ett tragiskt sätt.