Inlägg märkta ‘Cirkus’

Det är sex år och tre veckor mellan ”63 i november” och ”Stockholm i december”. Åtminstone när tideräkningen utgår från Ulf Lundells framträdanden på Berns salonger. Det var första advent 2013, som han hade releasefest för albumet ”Trunk”. I år blir det livedebut på fjärde advent för den nya singeln om livet i huvudstaden under julmånaden.

 

Jag hoppas på att få höra båda de låtarna när jag tar mig i riktning mot Berzeli Park och Berns. Det finns särskilt två andra Lundell-favoriter som har undgått mig alla de gånger jag har fått möjlighet att se honom. De två låtarna är ”Tempel” från ”Evangeline” och ”Två blåa ögon”, som avslutar Livslinjen-boxen. I mina öron är det två av de bästa låtarna han spelat in under sin långa karriär. När jag förlitar mig på Setlist.fm kan jag se att ”Tempel” spelats 14 gånger live, första gången 1988 i Lund och senaste gången år 2000 i Varberg. ”Två blåa ögon” har dussinet spelningar där senaste gången var 2015 i Göteborg och första gången var 1995 i Varberg. Det går att jämföra med ”Öppna landskap” som spelats 169 gånger. Jag känner mig inte särskilt hoppfull att få höra mina önskelåtar.

Kvällen startar med ett åtta minuter långt mellansnack. Lundell hinner med Anna Kinberg Batras intervju där hon fäller sin kommentar om att Stockholmare är smartare än lantisar. Han fortsätter med att såga den kommentaren med hjälp av Expressens Viktor Malm som på kort tid konstaterat att det bör vara precis tvärtom eftersom att Stockholmarna röstat fram samma ansvariga politiker som var ansvariga för katastrofen Nya Karolinska till en ny mandatperiod. Lundell undrar också hur det kunde bli så att Sverigedemokraterna nu verkar vara största partiet i opinionsundersökningar. Han konstaterar lakoniskt att det kanske vore bra att ge dem makten och att partiet som grundats av gamla nazister kommer att misslyckas i att styra, likt deras så kallade kompisar i Österrike. Det är lättare att vara i opposition än att styra landet, avslutar Lundell innan musiken drar igång.

Vi flyttar oss över till den soliga sidan när nya singeln ”Stockholm i december” drar igång musiken i det som blir en två timmar och femtiosju minuter glädjefylld uppesittarkväll på Berns. ”Den här vägen” från ”I ett vinterland” gör oss sedan sällskap. Sommarturnéns öppningslåt ”Tranorna kommer” är tredje låten ut. Vi ger oss sedan ”Ut i kväll” innan publiken jublar redan i introt av ”Evangeline” där har sin nya och kortare frasering av refrängen. Det är lite problem med ljudet på scenen där bland annat Lundell själv säger att han inte hör rockvirveltrumman i sina monitorer vid scenkanten. Han älskar rockvirvel och publiken får i alla fall höra den i ” Snön faller”.

I den bluesrockiga versionen av ”Definitivt religion” ges Janne Bark utrymme att skina innan vi tar oss tillbaka till 2012 och titellåten från ”Rent förbannat”. En av kvällens tillbakablickar blir det när Lundell presenterar ”Tre bröder” och säger att det känns konstigt att besöka sig själv så långt tillbaka i tiden. I mellansnacket efter den berättar han om att han får brev från människor som bor i Sölvesborg, som vill att han ska komma dit och hjälpa dem att stå upp emot Sverigedemokraterna. Han säger sig inte föra någon kamp mot dem på egen hand på det sätt som Björn Wiman skriver i en krönika i Dagens Nyheter dagen före den här konserten. ”Jag är bara en man med gitarr”, avslutar han mellansnacket och börjar spela ”Rom i regnet”. Det ser inte ut som att den finns med på kvällens setlista när jag ser blickarna från de övriga i bandet, men det blir hela låten som startar nere vid Zinkensdamm.

Det är sedan dags att sjunga tillbaka ”Öppna landskap” från nazisterna. Lundell berättar en episod från bokmässan där han blev trakasserad av NMR och nu får han utmärkt hjälp av alla i publiken att ta den tillbaka. Det där med att han inte skulle försöka sig på att föra någon slags kamp mot Sverigedemokraterna håller inte länge. Heja Lundell, säger jag. Vi tar oss sedan vidare med eposet ”Jag saknar dej”. Det är sedan dags att följa Holly och Hanna ner i sjön och vänta på att vreden i mitt blod ska ebba ut i min personliga favorit från ”Club Zebra. Det är dags för en vacker och monumental version av ”Senare år”.

Bandet i kväll är det samma som hängde med på sommarturnén. Det är Markus Olsson på klaviatur och sax, Janne Bark på gitarr, Jens Frithiof också på gitarr, Surjo Benigh förgyller kvällen med sina basgångar, Karin Hellqvist kryddar med fiol och Andreas Dahlbäck är besatt av demoner (på ett bra sätt) bakom trummorna. Nu går tempot upp ordentligt även om introt till ”Förlorad värld” är lugnt och återhållet, så exploderar den sedan och fortsätter in i ”(Oh la la) Jag vill ha dej” och en inspirerad och svettrik ”Tillsammans vi två”. Det tar inte slut där med energin, utan bandet fortsätter i den vässade takten med ”Kär och galen” och ”Gå ut och var glad”.

Vi lugnas sedan ner av en innerlig och varm version av ”Rialto”. Det är sedan dags för kvällens verkliga diamant. Tror man på setlistorna som redovisas på setlist.fm är det andra gången någonsin som ”Av himlen sänd” spelas. Den första gången var den 22 november 1998 på Cirkus. Det är högtidligheter, en bön om fred och frid, klockor och framför allt annat är det en fantastisk låt, som fler borde lyssna på. ”Snart kommer änglarna att landa” är sedan sist ut innan extranumren. Vi får en duo där i form av den vackra bandversionen av ”Rått och romantiskt” och sedan tar våran nästan tre timmar långa samvaro slut med ”Vinterland”.

Det är en ynnest att få vara på plats med 1199 andra personer två kvällar innan julaftonskvällen och lyssna till och se den spelglädje som strålar och värmer i decembermörkret från den runda scenen på Berns. En 70-årig Ulf Lundell är engagerad och gräver i sin digra låtskatt och serverar den på ett vackert silverfat under de omåttliga vackra och stora kristallkronorna i den här salongen vid Berzeli Park. Årtiondets sista konsert för undertecknad kunde inte ha varit bättre helt enkelt.

BETYG: 9/10
KONSERT: Ulf Lundell
ARENA: Berns / Stockholm
DATUM: 2019-12-22
BÄSTA LÅTEN: Det är tjänstefel att inte skriva ”Av himlen sänd”.
BÄSTA MINNET: Att få höra den vackra ”Av himlen sänd” två dagar innan jul är en julklapp som är bättre än det mesta.
SÄMST: Att jag aldrig kommer att få skriva setlistan till önskekonserten med Lundell. Jag tror nämligen inte att han kommer att genomföra någon sådan någonsin. Om det ändå skulle bli så anmäler jag mitt intresse för jobbet här och nu.

LÅTLISTA – ULF LUNDELL – BERNS
Stockholm i december
Den här vägen
Tranorna kommer
Ut i kväll
Evangeline
Snön faller ljudet
Definitivt religion
Rent förbannat
Tre bröder
Rom i regnet
Öppna landskap
Jag saknar dej
Senare år
Förlorad värld
(Oh la la) Jag vill ha dej
Tillsammans vi två
Kär och galen
Gå ut och var glad
Rialto
Av himlen sänd
Snart kommer änglarna att landa
Rått och romantiskt
Vinterland

EDIT 17 APRIL 2020
En fredag i april gav Lundell ut den här spelningen på Spotify. Här hittar du den.

Årskrönika 2019

Publicerat: 21 december, 2019 i Julskiva, Julskiva 2019, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Utvecklingen av livescenen i Stockholm har rört upp en del känslor under året. Det är själva scenen som artisterna står på som varit i fokus för debatten. Det och ibland vad en innerstadsbo borde tåla. Några av de scener som stängts eller hotas av stängning eller minskade möjligheter att genomföra konserter på är Kägelbanan, Mosebacketerassen, Melodybox och Debaser Strand. Anledningarna till de här förändringarna eller hoten om förändringar är olika.

 

Stängning på grund av klagomål från grannarna, behov av att renovera vägbanan ovanpå klubben, rivningskontrakt och en del annat. Det är i trist när underbara scener för musiklivet försvinner i vår vackra huvudstad. Det som hänt vid andra tillfällen när ställen stängts ner är att det dykt upp ersättare. Att livemusiken skulle tystna känns som en föga trolig utveckling. Även om saknaden kan vara stor efter scener som Debaser Medis, Debaser Slussen och Kägelbanan kommer det att finnas ersättare.

Musiksverige är en intresseorganisation som kommunicerar och driver den samlade musikbranschens frågor. De samlar artister, kompositörer, textförfattare, musiker, managers, producenter, musikbolag och musikförläggare i Sverige. Organisationen presenterar även siffror på hur stora intäkter som kommer från bland annat musikfestivaler och konserter. De färskaste siffrorna kommer från 2017. Då uppgick konsertintäkterna i Sverige till cirka sex miljarder kronor. Det är en ökning med ungefär femtio procent sedan 2009. Det finns alltså en hel del pengar som omsätts på den svenska konsertmarknaden och marknaden ökar.

Där det finns tillräckligt mycket pengar brukar det också dyka upp personer som vill ta en del av den kakan för sig själva. En del av de personerna kommer att vara de står för konsertlokalen på ett eller annat sätt misstänker jag. En del av de stora pengarna kommer säkerligen att hamna i de stora arrangörernas och lokalernas fickor. Jag tänker på scener som Tele2 Arena, Globen, Hovet och katastrofen Friends Arena. Den sistnämnda borde förbjudas i musiksammanhang i mina ögon och öron. Ljudkatastrofen från början är en sak, men logistikmisären vid insläppet några år senare i samband med The Rolling Stones senaste besök i Stockholm lämnar minnen som får mig att vilja krypa ihop i fosterställning och söka primalskriksterapi. Logistiken när 50 000 personer skulle ta sig ifrån konserten med Guns N’ Roses är ett annat exempel på att den arenan borde förbjudas i musiksammanhang.

Om vi istället koncentrerar oss på bra ställen för livemusik i Stockholm vill jag lyfta fram några stycken. Vill du gå på konserter och sitta ner och ändå få en bra upplevelse? Då finns vackra och fantastiska Cirkus på Djurgården. Ibland blir det också en blandning av stå och sittplatser här. Du kan även passa på att ta dig till Mosebacke Torg och in på Södra Teatern för att sittande uppleva fantastiska konserter i en underbar miljö. Ibland bara sittande och ibland en mix med stående publik på parkett är vad du kan få på nära Centralstationen om du gör ett besök på Vasateatern i samband med någon spelning.

Kan du inte tänka dig att sitta överhuvudtaget när det är dags för att gå på konsert? Då kan du exempelvis ta röda linjen till Hornstull och promenera ner mot Liljeholmsviken. Där hittar du både Bar Brooklyn och Debaser Strand. Två utmärkta konsertställen. Längs med röda linje vid Zinkensdamm kan du gå ner i källaren till Southside Cavern och vara med på en liten och intim spelning.

Om vi byter till tunnelbanans gröna linje finns det möjligheter att gå på sådana ställen som Bryggarsalen, Scalateatern, Scalateaterns källare, Nalen, Nalen Klubb, Stacken, Twang och alldeles lysande Slaktkyrkan. Jag tror och hoppas att det dessutom kommer att dyka upp mer ställen. Ett exempel på det är Münchenbryggeriet som enligt ägaren ska bli ett nytt konsert- och kulturcentrum vid sidan av konferensverksamheten som ryms där i dag. Där finns 9 000 kvadratmeter bestående av 23 rum, salar, salonger, kök och andra utrymmen. Harry Byrne som är en av de som tagit över den verksamheten berättade för DN att han inte har bråttom.

”Det jag tittar på just nu är våren och sommaren 2020. Northern Trails americanafestival den 13–14 juni nästa år är vår första bokning. Det är galet nu för tiden, artister försöker få spelningar ett eller ett och ett halvt år i förväg. Just nu bokar jag ingenting direkt. Jag vill sköta det lugnt, skapa bra produktion, bra service, så att banden vill spela här. Det jag gör nu är att gå igenom vilken genre som passar i vilket rum. Bygga upp en atmosfär i varje rum.”

Utöver de här inomhusställena finns det sommartid möjlighet till musikupplevelser utomhus på ställen som Lasse i Parken, Trädgården, Gärdet, Gröna Lund och Skansen. Bara för att vara extra tydlig med det sistnämnda alternativet. Det är inte Allsång på Skansen som avses. Det spektaklet undviks lämpligen av samma anledning som greve Dracula undviker dagsljus.

Det här är verkligen inte någon komplett genomgång av livescenerna i Stockholm. Det finns många fler. Bara för att nämna några så slänger jag upp Berns, Geronimos och Konserthuset. Några av de befintliga kommer säkerligen att stängas igen och bli andra verksamheter. Nya kommer att blomma upp och ge oss livemusikälskare nya kyrkor att gå till för att dyrka. Jag känner mig lugn i det avseendet. För egen del kan jag också notera att i stort sett alla artister jag vill se livslevande på en scen gärna verkar landa här för att göra ett eller flera framträdanden.

En liten bit in i oxveckorna kommer var det tänkt att bli två fantastiska upplevelser. Nu blir det en och ett halvårs väntetid på den andra. Onsdag den 22 januari dyker Sturgill Simpson upp för att spela på Vasateatern. När den maxas finns det plats för 800 personer. Söndag samma vecka skulle Tyler Childers spela på Slaktkyrkan. Där går det att klämma in 600 personer samtidigt. Childers spelning har flyttats till den sista juni eftersom att han blivit nominerad till en Grammy i hemlandet. I februari ger de båda herrarna sig ut på en gemensam Usa-turné med Simpson som huvudakt. Då kommer de att spela på något större ställen. Det görs stopp på The Gorge Amphiteatre i George, Washington, Madison Square Garden i New York och United Center i Chicago. Publikkapaciteten på de ställena är i samma ordning de är nämnda, 27 500, 20 000 och 23 500. Jag får känslan av att amerikanarna har fler som förstått storheten hos Childers och Simpson och är på samma gång tacksam att få se dem på närmare håll och på mer intima scener än vad som skulle vara alternativet i den svenska huvudstaden.

Punktliga insatser I

Musikhistoria på SVT

Årets musikhistorielektion: Det svenska popundret (SVT Play), sex avsnitt sprängfyllda med fakta, utan en tråkig sekund, skriver Jan Gradvall i DI Weekend. Han fortsätter, Lärare kan använda dem i svenska skolor, både i musikundervisningen och på historielektionerna. Passa på att följa med på den här fantastiska svenska musikresan, säger jag.
Årets bok på nattduksbordet I: Bosch, säsong 5 (HBO). Det är som vanligt fantastiskt filmat med vackra LA-bilder.
Årets bok på nattduksbordet II: When they see us (Netflix). Stark berättelse om The Central Park Five. Fem unga färgade killar blir oskyldigt anklagade för våldtäkt. Baserat på en verklig händelse.
Årets bok på nattduksbordet III: Hasan Minhaj är fortsatt lysande i Patriot Act (Netflix).
Årets sent ska syndaren vakna: The Wire, säsong 1-5 (HBO), efter att ha haft den remastrade versionen som sällskap under stora delar av semestern vill jag stämma in i hyllningskören om att det här är en av de bästa serierna genom tiderna.

Osignad USA-etta

 

Årets EP I: Dirty Honey – ”Dirty Honey”. Det här är det första bandet någonsin som varit etta på Billboards singellista för Mainstream Rock utan att ha ett skivkontrakt. Låten som tog sig upp till toppen är den lysande ”When I”m Gone”, som startar den här kvintetten av sånger. Det osar Led Zeppelin, Guns N’ Roses och AC/DC i influensköket på ett utsökt sätt.
Årets bok på nattduksbordet IV: Babylon Berlin (SVT), en hopklippt version av säsong 1 och 2. Dekadens och korruption i Europas mest påkostade serie någonsin. Kriminalkommissarie Gereon Rath från Köln skickas för att lösa ett fall i Berlin. Allt utspelar sig under Weimarrepubliken, i slutet av 1920-talet, då fattigdomen och arbetslösheten står i stark kontrast till de rikas överflöd.
Årets bok på nattduksbordet V: Our Boys (HBO), är baserad på verkliga händelser. Vi får följa Simon, en israelisk terrorutredare, som söker svar på varför den palestinske tonåringen Mohammed Abu Kedheir mördades.
Årets bok på nattduksbordet VI: Chernobyl (HBO). Johan Rencks serie om kärnkraftsolyckan på våren 1986.
Årets huvudstadsskildring I: I ”Stockholm i okt” fångar Lasse Winnerbäck en av de vackraste synerna i vår vackra huvudstad. Den brinner i oktober och det fångar Lasse med strofen ”Som trädens alla färger när du ser dom från Skanstullsbron”.

Årets konserter
Konsertåret 2019 har många gånger visat sig från sin allra, allra bästa sida och låtit sin sol skina över mig och resten av publiken i de heliga konsertlokaler och utomhusscener jag haft förmånen att besöka. Här kommer en kort genomgång av de allra bästa upplevelserna från året.

Bästa konserten 2019

1 – Joel Alme – Slaktkyrkan
Jag undrar för mig själv hur det överhuvudtaget är möjligt att sammanfatta de senaste nittio minuterna? Det är svärta. Det krävs smärta. Utan de ingredienserna blir det ingen riktig konsert. Joel Almes talang möter en mer än entusiastisk publik, som lyder varje vinkning. Smärtan och svärtan i texterna får mig att stanna upp och bara stillastående kippa efter andan när jag försöker förstå hur bra den här kvällens spelning är. Är det en spelning som inte glöms bort i första taget? Absolut! Är det en fantastisk spelning? Nej! Den är bättre än så. Den är allra bäst på de tio månader som gått av det här året. Och när det har gått tolv månader är den bästa av alla liveupplevelser i år.

2 – The Sheepdogs – Nalen Klubb
Det är helt omöjligt att inte ryckas med i spelglädjen som bokstavligen sprudlar på scenen. När jag ser Jimmy Bowskill smeka fram riffen på sin gitarr med ett leende från öra till öra blir till och med jag danssugen. Gunget som samspelet mellan Ryan Gullen på bas och Sam Corbett på trummor framkallar måste fångas upp av det svenska nationella seismiska nätet. Shamus Currie fyller utrymmet mellan orden och bokstäverna i broder Ewan Curries sång med skön klaviatur och trombon. Fredrik Strage skrev i dag på sitt Instagram om att den här dagen innehåller årets mest spektakulära konsertkrock med Ladytron, Smashing Pumpkins och Nick Cave på samma kväll. Jag kan bara säga att Strage helt missat dagens vinnare. Känslan i mig är att betygsskalan inte riktigt räcker till. The Sheepdogs spräcker taket.

3 – Low Cut Connie – Kägelbanan
Kvällen avslutas sedan en trappa ner på Kägelbanan i det som kan vara scenens sista spelning någonsin. Om du ska avsluta något så ska det göras på topp. Det är också vad det blir. Det är kvällens andra verkliga överkörning. Jag har aldrig hört Low Cut Connie innan. Men herregud vad jag kommer att lyssna efter det här! Om du korsar Jerry Lee Lewis med Freddie Mercury och Pelle Almqvist från The Hives. Sedan fyller du på med Elton Johns rockande musik från inledningen av 70-talet, då kommer du att få Adam Weiner, Low Cut Connies frontman. Det är helt omöjligt att inte ryckas med i intensiteten i den bokstavligen svettsprutande Weiners energi. Kägelbanan hoppar, dansar och kokar efter en lång dag av underbar musik.

4 – Daniel Romano – Kägelbanan
Det är tre på eftermiddagen och temperaturen utomhus är säkerligen dryga 30 grader i solen. Det är rätt fullt i publiken inne på Kägelbanans större scen. Daniel Romano kommer upp på scenen iklädd skjorta, stickad tröja, kavaj och solglasögon. Det står i stark kontrast mot trummisen som har på sig sportshorts, hipsterkeps och solglasögon. Det som väntar på oss är något i gränslandet mellan Dylans elektriska debut 1966 och Neil Youngs gitarrmanglande riff tillsammans med Crazy Horse. Inte en sekund i setet slösas bort med mellansnack och låtarna vävs in i varandra. Alla låtar är arrangerade med intensitet och frenesi för ögonen. Fantastiskt och underbart är ord som dyker upp i mitt minne när jag tänker tillbaka på de här fyrtiofem minuterna som startade klockan tre på eftermiddagen.

5 – Avantgardet – Trädgården
Det är första gången jag har förmånen att se Avantgardet. Det är sannerligen inte den sista. Rasmus Arvidsson är en fantastisk frontman till det här popundret från Nybro. Det är ett av Sveriges bästa liveband i mina öron. Underbart samspel med publiken och massor av kärlek tillbaka till bandet från publiken. Det är många fantastiska poplåtar som hinner avverkas under den två timmar långa spelningen. Allra, allra bäst i mina öron låter det när raderna ”Hög i gränder i London, En hög i rännstensdiket, Hög i gränder i London, Hög men så bottenlöst låg” klingar fram. Det är skönhet och mörker på samma gång. Det är fantastisk musik och en låt som får folk att undra hur du mår.

En kväll som inte skulle hänt

6 – Ian Noe – Twang
Dave Cobb har sagt att han gillar bra röster. Det här något bortom bra. Ian Noe har en makalös röst och skriver fantastiska låtar. Han har dessutom förmågan att få dem att leva när han framför dem rakt upp och ner på Twangs lilla scen med en gitarr i famnen. Minnet av den här kvällen är något som kommer att stanna med mig oerhört länge. Det är en verklig ynnest att få uppleva en artist med den här förmågan i ett så litet och intimt format som det blir i den här källaren på Katarina Bangata. Jag har problem att formulera superlativen för att det mesta känns för futtigt för att beskriva den här talangen. Jag är åtminstone överlycklig att den här kvällen verkligen har hänt, även om jag får nypa mig hårt i armen för att förstå att det verkligen är sant.

7 – Rival Sons – Münchenbryggeriet
I ett av inte så många mellansnack berättar Jay att ”Jordan” hjälper till att hantera sorg. Det är inget vi behöver göra ikväll. Spelglädjen i musiken och närvaron på scen är en stark naturkraft. Jay Buchanans sång och Scott Holidays riff gör vem som helst glad en gråmulen måndagskväll i början av mars.

8 – First Aid Kit – Globen
När jag sedan vandrar på Arenavägen på väg mot bussen som ska ta mig från Gullmarsplan och hem vänder jag mig om. Jag förväntar mig att se Globen vara på väg att lyfta för att flyga iväg som ett rymdskepp. First Aid Kits rymdskepp. De känns som utomjordingar, inte bara som två systrar från Enskede. De är helt utomjordiskt bra och de äger Globen från och med nu. Till 2019 säger jag: ”Du kommer att få jobba hårt för att toppa den här januarikvällen”.

9 – The Sheepdogs – Münchenbryggeriet
Gitarristerna Ewan Currie och Jimmy Bowskill i The Sheepdogs äntrar scenen iklädda några av de snyggaste scenkläderna någonsin. Det går att känna gunget och groovet som ska komma bara genom att kolla in klädseln. De lämnar ett hål i mitt hjärta när uppvärmningen tar slut med underbara ”Nobody”. The Sheepdogs tar sig in på listan över årets konserter även när de är förband.

10 – Caleb Caudle – Bar Brooklyn
Det är generöst att spela sex låtar från nya skivan. De nya sångerna ökar min längtan efter att få höra den i sin helhet. Vi får alltså veta vad albumet kommer att heta och att det mastras i New York i morgon. Tillsammans med Drew Taylor och Mark Andrew Miller skapar Caleb Caudle magi när de framför alla de här underbara countrylåtarna. Leendet på mina läppar är mycket brett när jag tar bussarna det andra hållet när jag tar mig hem i Stockholmsnatten.

Sollidens kungar

 

11 – Ulf Lundell – Skansen
Det är som Lundell sade på scenen fortfarande sommar och temperaturen i huvudstaden ska nå 25 grader under morgondagen. Det är en bra sommar när jag fått se Lundell. På väg hem passar jag på att lyssna på den utmärkte berättaren Brent Cobb. Jag tittar upp mot Clarion Hotell och rum 674 när tunnelbanan kommer ut ur tunneln från Skanstull och tar vägen över bron till Gullmarsplan samtidigt som jag hoppas att Lundell också upptäckt ”Providence Canyon”. När jag petar ner minnena från en glädjefylld kväll kan jag också lyssna på Tyler Childers nya album ”Country Squire” eftersom att klockan passerat midnatt och det är fredag, alla skivsläpps heliga dag.

12 – Courtney Marie Andrews – Bryggarsalen
Höjdpunkterna står som spön i backen genom hela kvällen. En topp är gästspelet av The Tallest Man on Earth. Andra är att vi får ta del av nya, ännu outgivna sånger. Nyheten om att ett nytt album är på gång. Självklart också alla de gamla låtar Courtney Marie Andrews väljer att plocka ut från sin sångbok. Jag blir glad över att få vara i samma rum som en så begåvad person som jag tycker att hon är. En fantastisk röst som förtjänar en ännu större publik än kvällens utsålda Bryggarsalen.

13 – Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb – Kägelbanan
Nere på Kägelbanan väntar glöden i ”Helvetets lågor”, som inleder spelningen med Johan Aijrijoki och Malmfältens Rockklubb i sin Norrbottensblues. Ett fantastiskt namn på ett kompband för den delen. Det är en sådan känsla av otrolig inlevelse från scenen vi får uppleva. Vem visste förresten att klarinett kunde vara ett fantastiskt rockinstrument? Det får vi uppleva här. En tvättbräda försedd med diverse köksattiraljer spelar också en huvudroll. Får du chansen att se Airijoki spela live, tveka inte en sekund. Du får två tillbaka. Gripande och underbart är bara förnamnet.

14 – Ron Pope – Södra Teatern
Det är en helt underbar start på liveåret 2019 att få se Ron Pope stora delar av kvällen sitta vid flygeln och sjunga och berätta gripande, roliga och underfundiga historier om sitt liv och sin musik. Solen är uppe några minuter mer för varje dag som går och vi går mot ljusare tider. Den här kvällen gör det även betydligt ljusare i mitt sinne.

15 – The Hives – Gärdet
Det var på Luciakvällen förra året mina vägar korsades med ett The Hives i storform. Det var i ett betydligt mindre format då med en vild och hoppandes publik. Den här dagen har de bytt ut luciaklänningarna mot vit kavaj, vit skjorta, svarta byxor och skor och vita strumpor och Howlin’ Pelle Almqvist har även svart fluga när den timmeslånga energiboosten drar igång med ”Come On!”, ”Walk Idiot Walk” och “Main Offender”. Howlin’ Pelle är på sitt vanliga självklara och bästa humör när han ödmjukt förklarar att vi i publiken klappar mer åt när han står och kammar sig än när andra band spelat en låt.

Två bröder i en källare på hipstersöder

16 – The Brother Brothers – Twang
Att få förmånen att stå i en källare med knappa hundra andra personer en söndagskväll och höra stämsång i världsklass är en löjligt bra avslutning på veckan och starten på en ny. The Brother Brothers förtjänar en mycket, mycket större publik och spelställen än den här underbart intima kvällen. Jag tänker tankar om Central Park och närmare 800 000 personer i publiken, om ni hänger med på min liknelse?

17 – Joshua Ray Walker – Bryggarsalen
Det var första gången i Joshua Ray Walkers liv som han satte sig i ett flygplan för några dagar sedan. Då flög han till London och bytte plan för att ta sig till öppningskvällen på den här turnén. Jag hoppas att det inte dröjer länge innan han sitter på ett plan hit för fler turnéer. En underbar röst, sånger som förtjänar många lyssningar och en fantastisk närvaro på scenen. Mungiporna är nära öronen när det är dags att ge sig ut i den kalla och regniga oktoberkvällen, som på alla sätt vis stretar emot den glädje jag nyss upplevt.

Punktliga insatser II

”Hackensack” live

Årets ja-tack-det-här-vill-jag-ska-hända-2020 I: The Black Crowes kommer till Europa med sitt 30-årsjubileum av deras fantastiska debutalbum ”Shake Your Money Maker”. En av de bästa debuterna i rocken.
Årets EP II: Ward Hayden & The Outliers – “Can’t Judge a Book”. Den här EP:n har funnits till salu på bandets konserter sedan slutet av förra året. Från slutet av augusti finns den även tillgänglig för oss som gillar strömmande musik. Det är en nyskriven låt, ”Naturally Crazy” och sex covers. Bland annat en härlig version av ”Viva Las Vegas” och en skön version av Fountains of Waynes ”Hackensack”. Bandet hette tidigare Girls Guns & Glory och är fantastiska live. Förhoppningsvis kommer angör de Stockholm lite senare i höst när de kommer till den här sidan av Atlanten.
Årets bok på nattduksbordet VII: Gomorrah, säsong 4 (HBO). Få ljus i den här mörka skildringen av delar av den italienska knarkmaffian.
Årets bok på nattduksbordet VIII: Mindhunter, säsong 2 (Netflix), som utspelar sig 1980, något år efter den första säsongen. Vi återser FBI-agenterna Holden Ford (Jonathan Groff), Bill Tench (Holt McCallany) och Dr. Wendy Carr (Anna Torv). I Joe Penhall och David Finchers skapelse kretsar det den här gången kring ett fall i Georgia där systematiska mord av svarta barn ägt rum. Säsongen innehåller samma psykologiska obehagskänslor som kännetecknar vad Fincher-thrillers brukar göra.
Årets EP III: Kyle Daniel – “What’s there to Say” är där du hittar grundreceptet på heartland rock. Hör pianot som fyller ut mellanrummen, mellan text och gitarr i ”Born To Loose”. Wow!

Stockholmsskildring

Årets ja-tack-det-här-vill-jag-ska-hända-2020 II: Brendan Benson, Jack White, Jack Lawrence och Patrick Keeler som tillsammans utgör The Raconteurs gör en Europaturné med ett stopp i Stockholm.
Årets huvudstadsskildring II: I ”Klockorna” tar Ulf Lundell med oss till sina hemtrakter strax utanför huvudstaden. Baggesfjärden glittrar och vi vandrar över Skurubron tillsammans med Lundell och Tom.
Årets bok på nattduksbordet IX: 13 budord (Netflix), belgisk polis gäckas av en seriemördare.
Årets bok på nattduksbordet X: Wisting (Viaplay), en norsk polis i Larvik får bland annat jaga en amerikansk seriemördare.
Årets huvudstadsskildring III: ”Stockholm i december”, Ulf Lundells singel som släpptes i slutet av november och där han bland annat sjunger ”Gå upp på Solliden och ta en glögg, Och se ut över Söder där du föddes en gång, Ser du Sofia kyrka, under den var du ung och giftig, Och full av framtidssång”.

Årets album
Kan inte påminna mig något tidigare år där valet av ordning på den årliga och oslagbara listan med de tjugoen bästa albumen från innevarande år varit en större prövning. Den har orsakat samvetskval. Ångest. Sömnbrist. Eller det kanske inte var riktigt sant. Däremot har grupper av album prövats mot varandra på ett inte tidigare skådat sätt. Här är den nu. Ditt rättesnöre för vad som är årets bästa album.

Årets album

1 – Charles Wesley Godwin – Seneca
Det är målande, natursköna och ärligt. När du hör Charles Wesley Godwin sjunga stannar klockorna och tiden upphör. Det här är ett fantastiskt debutalbum. De 12 episka låtarna du hittar här är bara att njuta av om och om igen. När du kommer till ”Sorry For The Wait” kan du ta ett extra varv där.

Plats 2-6

2 – Joel Alme – Bort bort bort
”Jag har haft problem under extremt många år och passerat behandlingshem och psyken och ätit oändligt mycket mediciner. Men nu har det varit lugnt i många år. Mitt mående har gått upp och ner, men jag har inte flytt in i missbruk som förr.” Det berättar Joel Alme för DN i en av många personliga intervjuer i samband med att det efterlängtade nya albumet släpptes. 10-talets bästa album på svenska ”Flyktligan” handlade om familjen och släkten. På ”Bort, bort, bort” utgår berättelserna från Almes egna upplevelser bland annat hans psykiska utmaningar.

3 – The Raconteurs – Help Us Stranger
Jan Gradvall ger Brendan Bensons, Patrick Keelers, Jack Lawrence och Jack Whites senaste album en fyra i Dagens Industri. Gradvall skriver; ”Bortom 10 000-timmarsregeln, teorin om att det krävs 10 000 timmars övning för att bli bra på något, finns 30 000-timmarsregeln. Förkovran har nått sådan fulländning att varje penseldrag, stycke eller musikaliskt stycke blir värd att bevara. Jack White har nått dit. Hans gitarriff har nått samma nivå som Matisses collage och Joan Didions meningsbyggnad.” Jag kan bara hålla med Gradvall, men tycker att ”Help Us Stranger” är ännu bättre än hans bedömning.

4 – Ian Noe – Between the Country
Ibland blir jag extra glad att jag följer Savingcountrymusic.com. Den 31 maj recenserade de den här underbara plattan från Kentucky-sonen Ian Noe, vilket gjorde att jag upptäckte den. På ”Between the Country” dör människor, ljuset i världen skuggas ut av mörka moln om svåra tider, brustna hjärtan och oroliga tankar. Skivan är inspelad i Nashville i RCA Studio A och Dave Cobb står för produktionen. Ett starkt kvalitetstecken.

5 – Tyler Childers – Country Squire
Precis som på debutalbumet ”Purgatory” från Childers Sturgill Simpson ligger bakom produktionen även på Tyler Childers andra album. Han kommer till Stockholm i januari, vilket gör hela den månaden uthärdlig. Det vill inte säga lite kan jag lova. Det är en uppsättning av nio fantastiska berättelser som klockar in på dryga trettiofem minuter. Börja helt enkelt från början med titellåten och lyssna många gånger till avslutande ”Matthew”. Ett album som kommer att hamna på årets tio-i-topp.

6 – The Highwomen – The Highwomen
Brandi Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires. Fyra fantastiska kvinnor som utgör grunden i den här supergruppen. I inledande låten ”Highwomen” får de dessutom förstärkning av den underbara röst som tillhör Yola. Därifrån är det bara att fortsätta. Då får du bland annat höra Brandi Carlile sjunga den omåttligt vackra ”If She Ever Leaves Me. En countrylåt om lesbisk kärlek som Amanda Shires skrivit tillsammans med Jason Isbell.

Plats 7-11

7 – Sturgill Simpson – Sound & Fury
Är det en film? Är det album? Sanningen är att det är båda delarna. Det är Sturgill Simpsons senaste bidrag till kulturarvet. Någonstans kan jag tycka att låten ”Make Art Not Friends” berättar lite om vad det här är. Du kan välja attfölja med på resan eller bli akterseglad. Sturgill Simpson går sin väg och utvecklas vidare. Svängiga melodier samsas med tunga riff och texter som refererar till honom själv i många stycken. Lättsmält? Nej! Bättre än bra? Ja!

8 – Lars Winnerbäck – Eldtuppen
När Stockholm är kallt i oktober känns det tryggt att Lasse Winnerbäck återvänder under sin favoritårstid och värmer mig. En samling av sånger som startar längs E4:an med utsikt över Vättern. Släpp mig var som helst i världen så tar Lasse med mig hem. Titelspåret och ”Tror jag hittar hem” är mina favoritspår just nu.

9 – Josh Ritter – Fever Breaks
Det här är Josh Ritters tionde album på tjugo år. I studion har han haft hjälp av Jason Isbell, som stått för produktionen. Isbells band The 400 Unit spelar utmärkt på Ritters underbara sånger. Lyssna till exempel på samspelet mellan Sadler Vadens gitarr och Amanda Shires fiol som lyfter flera av låtarna till ännu högre höjder än de redan befinner sig på. Två favoritlåtar just nu är ”The Torch Committee” och ”Ground Don’t Want Me”.

10 – Justin Townes Earle – The Saint of Lost Causes
Det var härligt att se Justin Townes Earle på STHLM Americana. Då var han ensam tillsammans med en akustisk gitarr. På den nya skivan har han band med sig. Vackra, sorgsna texter som framförs på ett underbart sätt. Lyssna till exempel på titellåten, ”Over Alameda” och ”Flint City Shake It”.

11 – SUSTO – Ever Since I Lost My Mind
Justin Osborne har varit låtskrivare och musiker i snart tio år. När SUSTO tog form fann han en plattform som passar hans oroliga själ. Låttexterna är ofta kontroversiella – att sjunga om tungt drogmissbruk och homosexualitet är inte den mest vältrampade stigen för band som kategoriseras som alt-country och americana. På min födelsedag dyker spelar han på Nalen. Till dess får jag nöja mig med de här lysande låtarna strömmande i hörlurarna.

Plats 12-16

12 – Cody Jinks – The Wanting
Det andra albumet i oktober från Jinks släpptes en vecka efter det första. En av höjdpunkterna på den här önskan är en enträgen bön. Lyssna på ”The Plea” för att fastna i det här albumet.

13 – Cody Jinks – After the Fire
Det första av två album i oktober från Cody Jinks. Titelspåret handlar om att hitta mening och att betyda något för en annan människa. Cody Jinks texter vill berätta något för dig och de ackompanjeras av medryckande melodier.

14 – The Black Keys – “Let’s Rock”
Dan Auerbach och Patrick Carney återvänder till sina egna rötter. Det ekar starkt från The Black Keys tidigaste album. Duon sammanfattar hela albumet i dess titel. Det är en lysande uppvisning i modern rock.

15 – Whiskey Myers – Whiskey Myers
I en blandning av rock från den amerikanska södern och country hittar du ingredienserna till Whiskey Myers femte album. Det gjorde debut som nummer ett på Billboards countrylista även om det släpptes samma fredag som exempelvis Sturgill Simpson. Bandet bildades i Palestine, Texas av sångaren Cody Cannon och gitarristen John Jeffers. De två har också bidragit med de flesta av låtarna på albumet. De har samarbetat med bland andra Brent Cobb, Adam Hood och Ray Wylie Hubbard på ett par av låtarna.

16 – Paul Cauthen – Room 41
Paul Cauthen har passande nog fått smeknamnet ”Big Velvet”, vilket också är namnet på det femte spåret på hans nya skiva ”Room 41”. Det var i det rummet han checkade in på Dallas Belmont Hotel när resten av livet brakade ihop. Han ägnade sig åt ett eskalerande och självdestruktivt beteende när han medicinerade ett brustet hjärta och ångest med alkolhol och andra droger. Under två år levde han i rum 41 och skrev sångerna som till slut hamnade på det här albumet. Det är lätt att förstå de många jämförelserna med Elvis Presleys och Johnny Cash när det gäller rösten. I ”Big Velvet” möter tequila kokain och vi får också träffa den äkta sammetsrösten. Tempomässigt är det dags igen att lugna ner det i ropet efter hjälp och sällskap som finns i ”Can’t Be Alone”. Det börjar med en pratande Cauthen i ”Freak”, som berättande fortsätter beskriva sina kamrater i fängelset. Det är nere vid strandens kant den här resan kommer till ett slut. Texterna har tagit oss med på en resa bland dödssynder som avundsjuka, lust och högmod via förtvivlan och undergång till försoning. Det är inte tio budord som bjuds, men väl tio utomordentliga låtar.

Plats 17-21

17 – Rival Sons – Feral Roots
Det här albumet är med Long Beach-gänget Rival Sons är inte ett som träffade mig direkt. Det växer däremot med fler genomlyssningar. Dave Cobb har som vanligt skött om produktionen. Lyssna på titelspåret, ”Stood By Me” och ”End of Forever” för att nämna tre starka spår.

18 – The Steel Woods – Old News
Det här är fantastisk sydstatsrock från Nashville. Det finns inslag av bluesrock och outlaw country i den här sköna grytan som puttrar skönt. Två coverlåtar dyker också upp. Tom Pettys ”Southern Accents” och Black Sabbaths ”Changes” lyser upp årets inledande månader med övriga härliga kompositioner på det här albumet.

19 – John Paul White – The Hurting Kind
Lee Ann Womack, Erin Rae och The Secret Sisters gör alla utmärkta gästspel när “The Hurting Kind” ringlar sig fram i maklig takt. White har producerat albumet tillsammans med Ben Tanner från Alabama Shakes och det är inspelat i ett varierat utbud av studios runt omkring Muscle Shoals. Veteranen David Hood återfinns på bas. Lyssna gärna på duetten ”This Isn’t Gonna End Well”, som White sjunger tillsammans med Lee Ann Womack.

20 – Rod Melancon – Pinkville
Rod Melancon är den föredetta skådespelaren, som sadlat om till musiken. Låtarna blir till små filmer på vackra ”Pinkville”. Texterna är mörka och detaljerade. Det finns psykadelisk soul, rockande inspiration och en cover av Springsteens ”57 Channels (And Nothin’ On).

21 – Avantgardet – Mellan miljonprogram och Thailand
”Trots att det låter så långt från stabilt: en gles och tanig rockmusik med dålig hållning, där gärna någon udda slagverksdetalj sticker ut. Arvidsson själv har en påfallande Hellströmlik talang för formuleringar och tonfall, för nyckfullt inkastad engelska och underligt betonade nyckelord.” Det skriver Nils Hansson i DN:s recension av albumet. Det räcker fram till att ta sig in på den här oslagbara listan säger jag.

Det lackar mot jul

Min och Taylor Swifts favorit

Helt plötsligt en vacker oktoberdag fanns de bara där. Sju konserter. Det doftar nypressade MP3:or. Jason Isbell & The 400 Unit gör sällskap med många andra artister och ger möjlighet att höra hela konserter för 10 dollar. Om och om igen. Förhoppningsvis kommer även årets konserter från Isbells Ryman Residency, från oktober också bli tillgängliga. En av förra årets Ryman-konserter dök upp i slutet av november när de sju första dubblerades. Konserterna ges ut av nugs.net. De samarbetar med många andra artister också. John Fogerty, Metallica, Bruce Springsteen och The Raconteurs bara för att nämna några.

Isbells musik värmer mitt hjärta och jag är inte ensam om att ha känslor för honom. I slutet av oktober på amerikanska The Voice kom Taylor Swift ut som ett stort och passionerat Isbell-fan. På den sista kvällen av sju på The Ryman Auditorium berättade Jason Isbell att han var på väg in i studion igen för att spela in ny musik. HaPå Isbells och hans frus Instagram bekräftar de att det är ny musik på gång och bilder från RCA Studio A bekräftar att han fortsätter att jobba med Dave Cobb. Isbells senaste skivor har dykt upp under sommaren, så jag hoppas att det kan vara fallet även den här gången och att han dyker upp i Sverige snart igen. Kanske redan i juni under STHLM Americana? Det får bli min önskning till tomten helt enkelt.

God Jul allihopa från Tyresö-tomten!

PS! I min egen julstrumpa har jag stoppat Martin Scorceses gangsterepos The Irishman och säsong 3 av The Crown. Båda hittar du på Netflix. I strumpan ligger också Michael Connellys bok The Night Fire där Harry Bosch och Renee Ballard jagar mördare tillsammans.

Särskilt Jul PS! Många gånger handlar det om att komma hem till nära och kära på julen. Det är något amerikanerna också praktiserar i samband med Thanksgiving. Vad passar då bättre än att kombinera de här två högtiderna med att möta upp med Blackberry Smokes firande på The Tabernacle i Atlanta, Georgia?

Det här är en 29-årig soulsångare, låtskrivare och producent från Forth Worth i delstaten Texas. Från debutalbumet ”Coming Home” var det också titellåten som lyckades bäst. Den låten spelades mycket på radio och låg på Spotifys Topp 10 för mest virala låtar. Andra skivan ”Good Thing” släpptes den 4 maj i år. Förra gången han spelade i Stockholm var det på ett utsålt Nalen och i kväll är det ett likaledes fullt Cirkus som gäller.

 

När han föddes döpte hans föräldrar honom till Todd Michael Bridges. Det är Leon Bridges jag skriver om. På Billboard-listan nådde ”Coming Home” upp till plats sex och ”Good Thing” nådde bronsplatsen. Jag tar hjälp av Aftonbladets Håkan Steen för att beskriva Bridges musik. Han beskriver den så här i tre-plus-recensionen av ”Good Thing”.

”När Leon Bridges släppte debuten ”Coming home” 2015 gick det snabbt. Den unge sångarens strävröstade retrosoul i synnerligen matchande 60-talskostym gick hem på alla möjliga håll. Open mic-kvällar hemma i Fort Worth i Texas byttes snabbt mot shower med Paul McCartney och Stevie Wonder där Barack Obama satt i publiken. Via tv-serien ”Big little lies” blev dessutom låten ”River” en viral hit som gav Bridges bokstavstrogna soul, stadigt förankrad i fotspåren efter Sam Cooke och Arthur Alexander, ett ännu större genomslag. Utom hos den afroamerikanska publiken, då. Där anklagades han på sina håll för att göra en irrelevant, tillrättalagd version av svart musik medvetet riktad mot världens alla Adele-fans. Det misstaget vill 28-åringen inte upprepa på album nummer två. 60-talssoulen är alltjämt basen men rejält uppblandad med 70-talsdisco, jazzstämningar och idéer som knyter an en del till samtidsgiganter som Drake.”

Inne på Cirkus kurar vi ihop för att serveras lite varm soul den här kyliga söndagskvällen i oktober. Tyvärr blir det alldeles för lite värme och energi. Vakten håller på att somna. Det är precis hur såsigt och lite energi det är. En av kvällens vakter sitter ner vid scenen och somnar nästan. Leon Bridges spelar nitton låtar ikväll. ”If It Feels Good (Then It Must Be)”, ”Bad Bad News”, ”Better Man”, ”Shy”, ”Coming Home”, ”Ana”, ”Georgia To Texas”, ”Forgive You”, ”Lions”, ”You Don’t Know”, ”Lisa Sawyer”, ”Hold On”, ”Brown Skin Girl” och ”Mrs.” kvalar in på såsdepartementet allihopa. Ett särskilt hedersomnämnande ifrån såsandet går till den gitarronani, värdig vilket 80-talshårdrocksband som helst, som inleder sista låten ”Mississippi Kisses”.

Det som är värt att komma ihåg från kvällen är ”Beyond”, ”Smooth Sailin’”, ”Flowers” och vackra ”River”. Där finns energin och smärtan jag skulle velat se mer av.

I storstadsområdet Atlanta bor det 5,8 miljoner människor. Atlanta är också huvudstad i delstaten Georgia. De 104 miljoner passagerare som passerar Hartsfield-Jackson Atlanta International Airport gör det till världens största flygplats. CNN, Delta Airlines och Coca Cola har sina huvudkontor i Atlanta. Frihetskämpen Martin Luther King Jr., regissören Spike Lee och skådisen Julia Roberts är alla födda i Atlanta. Kvällens huvudattraktion Blackberry Smoke bildades i Atlanta för sjutton år sedan och har fortfarande staden som hemmahamn.

 

Charlie Starr på sång och gitarr, Paul Jackson på gitarr, Richard Turner på bas och körsång, Brit Turner på trummor och körsång samt Brandon Still på keyboards är kvartetten som utgör Rockbladet-favoriterna Blackberry Smoke. De har sex studioalbum under västen och är ute på turné efter vårens släpp av ”Find a Light” och nu har turen kommit till Stockholm. Det är Blackberry Smokes konsert nummer 103 under innevarande år och de har ytterligare 24 spelningar bokade i år, enligt Songkick.

”Vi vill bara att bandets sound ska fortsätta växa och breddas. Vi försöker inte göra en hip-hop-platta”, sa Starr om det senaste albumet. ”Men det finns så många smaker av vad folk kallar rock. Det finns gospel och country och swing och blues. Vi försöker bara skriva låtar som innehåller alla dessa olika ingredienser. Då blir det fortsatt intressant för oss både som musiker och som låtskrivare.”

Nu är vi inte ensamma på Rockbladet att tycka om Blackberry Smokes blandning av klassisk rock, blues, country, folkmusik och lite annat. Både förra plattan ”Like An Arrow” och den före det ”Holding All The Roses” toppade Billboardlistan för countryplattor. Årets ”Find a Light” klättrade upp till en bronsplats som bäst.

Vi är ganska många som bryr oss när ”Nobody Gives A Damn” drar igång kvällen. ”Good One Comin’ On”, ”Waiting For The Thunder”, och ”Crimson Moon” tar oss vidare. Vi kommer sedan till ett parti på kvällen som bland annat innehåller ”Let It Burn”, ”Medicate My Mind” och ”Sleeping Dogs”. Den sistnämnda blandas upp med Beatles ”Come Together”.

Publikfriaren ”Run Away From It All” leder till spontandans i delar av publiken. Vi få sedan en lektion i kvällens överraskning ”Lesson In a Bottle” och får veta att ”Payback’s A Bitch”. Vi gungar fram med exempelvis ”Restless”, ”Everybody Knows She’s Mine” och ”Ain’t Got The Blues”. De utmärkta ”One Horse Town” och ”I’ll Keep Ramblin’” avslutar kvällens huvudset.

När det är dags för det första extranumret gungar det långsamt och tungt i ”Flesh and Bone”. När vi hör stroferna ”Well my fall from grace was a sight to see, Good turned to bad and bad turned to misery, I found out what it is and what it’s not, And all I ask for sure ain’t what I got, no” är det inledningen till kvällens slut. Det är inledningen på “Ain’t Much Left Of Me”. Charlie Starr har haft en intensiv kväll och det är inte omöjligt att hans krafter sinat. Svetten rinner ordentligt i hans panna och han ser lycklig ut när han tackar kvällens publik. Det är slutet på en härlig högmässa i en av Stockholms allra bästa konsertkyrkor. Blackberry Smoke är som en köttgryta som fått stå länge och puttra på spisen. Det har gjort grytan mustig och rik på smaker. Det värmer extra fint en kall oktoberkväll som den här.

 

BETYG: 8/10
KONSERT: Blackberry Smoke
ARENA: Cirkus
DATUM: 2018-10-23
BÄSTA LÅTEN: One Horse Town
BÄSTA MINNET: Lesson In A Bottle

LÅTLISTA – BLACKBERRY SMOKE – CIRKUS
Nobody Gives a Damn
Good One Comin’ On
Waiting for the Thunder
Crimson Moon
Living in the Song
Let It Burn
Medicate My Mind
Sleeping Dogs / Come Together
Run Away From It All
Lesson in a Bottle
Payback’s a Bitch
Restless
Shakin’ Hands With the Holy Ghost
Woman in the Moon
Ain’t Got the Blues
Free on the Wing
One Horse Town
I’ll Keep Ramblin’
Flesh and Bone
Ain’t Much Left of Me

Han startade sommaren i uppväxtens Linköping och avslutar den två månader senare i sin nuvarande hemstad. Biljetterna till sommarens turné släpptes några dagar innan jul förra året och nu är det slutsålt. För två år sedan korsades våra vägar både på Skansen, på Vasateatern och på Cirkus. På djurparken var det med fullt band, på teaterscenen tillsammans med Tomas Andersson Wij och i manegen var det nerskalat och akustiskt.

 

Tre dagar före den första plattan fyller 22 år fyller han själv 43 år. Han är flerfaldigt belönad med utmärkelser för sin musik. Några av de priser han kammat hem är sju Grammisar, fem Rockbjörnar och fem P3 Guldpriser. Han har spelat i punkbandet Snoddas och haft Hovet med sig på scenen under många år. Han har producerat album åt Lisa Ekdahl och Elin Sigvardsson. Han har agerat modefotograf och illustrerat en barnbok. Dokumentären ”Ett slags liv”, som hade premiär på biograferna i oktober förra året, handlar om honom. Han har publikrekordet för konserter på Zinkensdamm sedan 2006, då 18000 personer var på plats för att se honom.

Visst är det Lars Winnerbäck jag pratar om. Det är säkert många av er som förstod direkt när Linköping nämndes i första meningen. Det är också ”En tätort på en slätt” som dragit igång varje kväll på hela sommarturnén. Det gör den också på sommarens sista spelning. I ”Utkast till ett brev” hörs en kräftskiva ner från gatan och det spökskrivs dikter åt kungen. När sedan Winnerbäck sjunger stroferna ”Torka tårarna min vän, Jag tror jag vet ungefär hur det känns, Som att försöka dansa med en myndighet” är det dags för ”Dunkla rum”. Han går sedan förbi samma man varje dag i ”Sysselmannen”.

 

Stockholm verkar full av långa svarta labyrinter när vi drar ”Åt samma håll”. Där fladdrar det till som i en dröm när en pojke gräver ner sitt fynd på andra sidan ”Järnvägsspår”. Miss Li, som först agerat förband, kommer ut och sjunger duett i den vackra ”Om du lämnade mig nu”. Det är dags igen för Lasse Winnerbäck att komma in genom dörren och vara som alla andra i ”Vem som helst blues”. Rocken och energin när vi drar till Oslo med hans ex ett tag i den underbara ”Elden” går inte av för hackor. Därefter står balkongdörren öppen i den där lägenheten i Västberga. Vi dricker glögg och låter vinden blåsa in ifrån väster när vi ”Hugger i sten”.

Nu har vi plötsligt sett varenda vrå i Sveriges land, härjat runt i loger och på Grand. Det har vi gjort ”För dig”. Vi går nu på en vacker Stockholmsvandring från Stureplan till Södermalm. I ”Hosianna” får Winnerbäck förstärkning av en filmad Maria Andersson Lundell.

”Kom ihåg mig” sjunger Lasse sedan och det kommer vi alla att göra efter den här kvällen. Ett melankoliskt och vemodigt sörjande följer i ”Elegi” om någon skulle glömt Winnerbäcks favorittema. Den följs av hans signaturmelodi. Där är det halvhjärtad husmanskost, tandläkarväder och såklart nyponbuskar när den ordrika ”Söndermarken” smeker Zinkensdamm den här augustilördagen.

 

Winnerbäck och bandet tar examen precis när höstterminen har börjat och det är dags för ”Lågsäsong”. Vi får flyga över ett land där det mesta är skog, byggvaruhus och miljonprogram samt ”Granit och morän”. Nu är natten här och Winnerbäck ska lämna allt tillbaks, vinet, skulden och ”Ett sällsynt exemplar”. Nu har vi inga vapen att ta till, inga korståg vi vill gå. Vi är ”Ingen soldat”.

Jag kan ha räknat sekunderna som gick mellan ljuset och åskans dån. Mellan kvällens start och slut. Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick att ”Jag får liksom ingen ordning”. Nu tar allt slut i kvällens sista låt ”Du hade tid”, som kryddas av Tomas Hallonsten på dragspel . Där ställer Winnerbäck den där frågan om du tog dem med storm. Zinken svarar med ett jättejubel och applåder.

Sommarens band består av Calle Ekerstam, gitarr. Jerker Odelholm, bas. Therese Johansson, gitarr och sång. Staffan Johansson, gitarr. Tomas Hallonsten, klaviatur. Jonna Löfgren, trummor. Winnerbäck hinner med att presentera bandet två gånger under kvällen. Jonna Lögrens trumspel går inte annat än bli imponerad av. En sån energi och glädje.

Det är en ynnest att än en gång få se Lasse Winnerbäck i toppform. Han kallar kvällen en demonstration för kärlek, glädje, musik och mycket annat. Det är bara hat han utesluter.

I november förra året inledde Melissa Horn sin soloturné på fantastiska Cirkus. Jag står ett lagom långt stenkast framför Stora scenen på Gröna Lund nu. Det är sommarens sista spelning i Sverige för Melissa Horn. Hon har två festivalspelningar kvar av sommarens turné, en i Danmark och en i Norge.

 

Häromdagen lade hon ut en bild på Facebook på när hon mötte sig själv på stan. Hon poserar med ett stort leende bredvid en affisch för kvällens Grönanspelning. Hon undrar också om det är någon som kommer till Grönan på torsdag. Jag kan direkt säga att hennes bön, om det nu var en bön, blev hörd. Vi är många i kvällens publik.

Melissa Horn kommer ut tillsammans med bandet och rockar på ett sätt jag aldrig hört henne rocka tidigare. Det klär henne alldeles, alldeles utmärkt. Vi startar kvällen med ”Om jag aldrig hade mött dig hade jag varit lycklig nu” och ”Jag ska sakna dig imorgon”. Magin fortsätter med ”Jag kan inte skilja på” och ”Lät du henne komma närmre”, som bland annat kryddas av Jens Frithiofs gitarrspel. ”De två årstiderna” kommer innan ”Du går nu” en av många hennes göra-slut-låtar, som hon själv säger.

 

”Långa nätter” förgyller sensommarkvällen på Gröna Lund innan ”Säg att du behöver mig” och ”Jag har inte gett upp oss än” tar oss vidare in i den långa natten. Turligt nog hinner vi få höra mer innan vi kommer dit. Passande nog alldeles bredvid karusellen Fritt fall sjunger nu Melissa Horn en omåttligt vacker version av ”Falla fritt”. Vackra ”Som jag hade dig förut” följer upp innan vi bjuds den nya låten ”Regnet”. Det kanske inte är omöjligt att den kommer på den nya platta Melissa Horn säger att hon tänker börja jobba på efter att sommarturnén tagit slut.

Det är inte omöjligt att det är lämpligt att säga ”Jag har gjort det igen” när den nya musiken kommer. Det börjar nämligen bli dags för ”Vår sista dans” ikväll. Innan kvällen tar helt slut kommer ”Jag saknar dig mindre och mindre”.

Den sista låten är i sin titel inget annat än en stor lögn av vad jag känner för kvällens rockdrottning Melissa Horn. Jag vill bevara alla låtarna hon bjuder oss ikväll och få höra dem i inspelad form om och om igen i de här mer rockiga versionerna. Bandet består förutom tidigare nämnda Frithiof av Rikard Lidhamn på bas, Magnus Olsson på trummor, Markus Olsson på klaviatur och Anders Nygårds på fiol. Det är en fröjd att få höra dem alla blåsa sådant otroligt liv i de här redan från början vackra Melissa-låtarna. Själv längtar jag bara mer och mer efter att få höra Melissa Horns nya musik och att få se henne live igen.

Det är ganska på pricken fem år sedan vi sågs några hundra meter härifrån. Då hade Peace & Love-festivalen gått i konkurs. Där var det många artister som skulle spela. Jag måste säga att jag är tacksam för den konkursen hur hemskt det än må låta. Det gav mig möjligheten att se Queens of the Stone Age (QOTSA) på vackra Cirkus. Nu är de äntligen tillbaka i huvudstaden.

 

Den här gången invaderar de sommarens längsta musikfestival. Den på Gröna Lund. Festivalen har pågått sedan början av maj, men jag gör min debut där ikväll. I mina öron var ”Villains”, sjunde albumet från QOTSA, förra årets näst bästa album. Det är samma placering ”…Like Clockwork” noterade på min lista för 2013. Med de två plattorna i bagaget och besöket på Cirkus för fem år sedan gör att mina förväntningar är högt uppskruvade.

I min årskrönika sammanfattade jag intrycken av förra årets ”Villains” med att texterna är välkryddade med sex, droger och död. Ett dansant gung följer också med oss genom den här genialiska plattan. Jag får bara bekräftat det jag tyckt de senaste åren. En av rockmusiken allra mest livskraftiga genier har gjort det igen. Josh Homme har gjort ännu ett starkt album tillsammans med sina vänner i Queens of the Stone Age. Det enda jag kan klaga på just nu är att de inte kommer till Sverige under den turné de är ute på nu, men de kommer till Gröna Lund i juni. Jag tror nämligen att live är det ytterligare lite bättre än på platta.

Nu är det dags att få veta om de lever upp till den förväntade tyngden. Maracasen i Troy van Leeuwens hand drar igång kvällen i ”My God Is the Sun” och följs av ”Monsters In The Parasol”. Släpande och suggestivt förs vi in i ”Feet Don’t Fail Me”. Vi dansar vidare i ”The Way You Used to Do”. Kolla in videon för att lära dig alla Josh Hommes moves. Vi andra fortsätter med ”A Song For The Deaf”, så länge.

Vi har lite regler att följa när vi fortsätter in i den fantastiska ”No One Knows”. Jublet vet inga gränser när Michael Shumans bas tar oss vidare från ögonblicket när det går att tro att ”No One Knows” stannat av. Låten är strömmad drygt 90 miljoner gånger på Spotify numera.

 

”Hangin’ Tree” introduceras med en hyllning till Mark Lanegan. Den följs upp av den sköna ”The Evil Has Landed”. Josh Homme tystar publiken för en kort hyllning till den nyss bortgångna kocken Anthony Bourdain. Vi är tysta tillsammans i tio sekunder. Riffen drar sakta igång i sommarvärmen och ”Long Slow Goodbye” ljuder över Djurgården.

Troy van Leeuwens gitarr leder oss in i dansen där Josh Homme ställer frågan ”If I Had A Tail”. Det ör en grymt bra version av låten som var årets bästa nya låt för fem år sedan. ”Head Like A Haunted House” är precis den där livsenergin jag misstänkte att den skulle vara på scenen. Den rockar rumpan av Gröna Lund.

Den följs upp av en betydligt långsammare ”Make It Wit Chu”, som ändå inbjuder till dans på söndagskvällen. Vi behöver släppa loss. Hänge oss. Det uppmanar Josh Homme från scenen innan vi tar turen i underbara ”Domesticated Animals”. Långt innan det blivit mörkt är det dags att ta in lite ”Misfit Love”.

”Little Sister” introduceras med kvällens längsta mellansnack och lite uppradning av artister som spelat på samma scen. The Beatles och Jimi Hendrix för att bara nämna två. ”Sick, Sick, Sick” bombar oss in i extas, bra tryck, skönt riff och tung bas. Vad kan mer behövas för att känna sig frisk? Vi flyter bara vidare i ”Go With the Flow” under den här underbara Stockholmskvällen. Queens of the Stone Age går av scenen. Klappas tillbaka och bjuder på mera rock. ”You Think I Ain’t Worth a Dollar, but I Feel Like a Millionaire” och ”A Song for the Dead” avslutar helgen.

För egen del är det säsongsdebut på sommarens längsta musikfestival. Gröna Lund gör grymma bokningar och Queens of the Stone Age är verkligen en av årets toppbokningar. När Josh Homme och hans kompanjoner levererar som i kväll är det ännu lättare att vara lycklig i sommarvärmen.

BETYG: 8/10
KONSERT: Queens of the Stone Age
ARENA: Gröna Lund / Stockholm
DATUM: 2018-06-10
BÄSTA LÅTEN: If I Had a Tail
SÄMST: Mycket vill ha mer, så jag skulle gärna bytt ut några låtar i setlistan och förlängt den med ett antal ytterligare låtar.

LÅTLISTA – QUEENS OF THE STONE AGE – GRÖNA LUND
My God Is the Sun
Monsters in the Parasol
Feet Don’t Fail Me
The Way You Used to Do
A Song for the Deaf
No One Knows
Hangin’ Tree
The Evil Has Landed
Long Slow Goodbye
If I Had a Tail
Head Like a Haunted House
Make It Wit Chu
Domesticated Animals
Misfit Love
Little Sister
Sick, Sick, Sick
Go With the Flow
You Think I Ain’t Worth a Dollar, but I Feel Like a Millionaire
A Song for the Dead

Vi befinner oss på en av de allra bästa platserna i hela Stockholm. Antagligen i hela Sverige. Det var invigning här den 25 maj 1892. Vi vet att det ryms 1644 sittande gäster. Genom åren har det blivit ett ställe med evenemang som kongresser, TV-inspelningar, teater, musikaler och shower. Ikväll är det inget av det som gäller. Ikväll är det konsert på Cirkus.

 

Det är ett knappt år sedan våra vägar korsades. Min och Tomas Andersson Wij. Sedan dess har han bland annat hunnit med att vara med i ”Så Mycket Bättre” på TV4. Han har släppt sin nya skiva ”Avsändare Okänd”. Han är nu ute på en längre turné som startade i Jönköping och slutar på Smådalarö Gård på skärtorsdagen.

Ikväll är Tomas Andersson Wij med band tillbaka i Stockholm för en spelning ute på Kungliga Djurgården. Mina förväntningar är höga både sedan förra årets grymma spelning och de recensioner jag tagit del av från årets spelningar. Bandet består av Anders Stenberg från Deportees och Gustaf Karlöf från Niki & the Dove, samt Lovisa Samuelsson och Jesper Nordenström.

Vi startar kvällen i ”Det finns ingen ensamhet” och fortsätter med ”Hej på dig döden”. Sedan drar vi till Fruängen och hälsar på hos ”Tommy och hans mamma”. Vi fortsätter med ”Sturm und drang” och ”I en annan del av världen”. Den följs av ”Vissa dagar”, ”Jag har simmat långt ut från land” och ”Jag nådde aldrig riktigt fram till dig”.

 

”Sanningen om dig” bevisar också att mindre är mer. Det är här kvällen lyfter riktigt. Det är bara Tomas på scenen med en akustisk gitarr och Jesper Nordenström på piano. Att Andersson Wij är i sin allra bekvämaste omgivning bekräftas i det underbara mellansnacket om Fruängen och hur hans familj gömde en flykting ”Sommaren 77”. Ett tv-klipp om det nedbrända dagiset visar oss vägen in i ”Landet vi föddes i”.

Vi fortsätter med ”Snart kommer det en båt”, en släpande, vacker ”Santa Monica” och ”Romantiken” om vuxen kärlek. Sven-Ingvars ”När solen färgar juninatten” vävs sedan ihop med den episka ”So long”. Den fortsätter in i farsans land, ”Hälsingland”. I mellansnacket fram till ”Den dag jag vinner allt” tackar Tomas alla som kommit till Cirkus ikväll. Sista låten innan extranumren är en kärlekssång från Vasastan, ”Nu dör en sjöman”.

Innan extranumren återvänder jag i tanken till resan till Cirkus. Det känns som att SL visste vart jag var på väg på väg idag. På Gullmarsplan passerar ett t-banetåg med gamla gröna vagnar. Det fick mig att hoppas på att Tomas Andersson Wij skulle spela den låten ikväll, så blir inte fallet. Kvällen avslutas med ”Blues från Sverige” och en sorts psalm för tvivlare, ”Avsändare okänd”.

Julmusik 2017

Publicerat: 20 december, 2017 i Julskiva, Julskiva 2017, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Människor är högljudda. Människor dansar. Människor svettas. Människor trängs, ibland mycket, ibland lite. Människor spiller öl. Människor dricker öl. Människor lyssnar. Människor sjunger. Människor klappar händer. Människor jublar. Människor står på scen. Människor spelar instrument.

 

Inte alla människor tilltalar mig i mitt i upplevelsen. Människor som busvisslar rakt i mitt öra. Människor som pratar högljutt och överröstar musiken under lugnare låtar. Jag har större överseende med alla som livesänder på Facebook eller Instagram. Sammantaget är det ändå väldigt få saker som är bättre än livemusik, som upplevs på plats i en mörk, lite lagom skitig källare eller gammal kyrka för den delen.

Jag tyckte mycket om de kritikerkritiserade liveskivorna under min uppväxt. Några vinylexempel från den tiden är Deep Purples ”Made In Japan”, Whitesnakes ”Live…In The Heart Of The City”, Thin Lizzys ”Live And Dangerous” och Iron Maidens ”Live After Death”. Iron Maiden var också den första stora konserten jag upplevde på plats. Det var under ”World Slavery Tour” på Johanneshovs isstadion med Mötley Crüe, som förband. Det hade föregåtts av många liveupplevelser på Medborgarhuset i Lycksele, Universum i Umeå, diverse Folkets Park runt om i Västerbotten.

Nuförtiden är utbudet enormt på livefronten. Du kan ägna resten av ditt liv till utgrävningar på YouTube. Bruce Springsteen, Metallica och Pearl Jam är exempel på artister som är snälla att ge ut i stort sett alla sina konserter på nätet. Det är fantastiskt att en religiös upplevelse inte är längre bort än några fingertryck på min mobil. Stockholm är också en fantastisk stad att utöva religionen livemusik i. Mina kyrkor i Stockholm har namn som Cirkus, Debaser Medis (R.I.P.), Debaser Strand, Södra Teatern och Kägelbanan.

Bra livemusik är naken, intensiv och innehåller allt som oftast spår av gitarr och en fantastisk sångröst. Det innebär inte att sången alltid är skolad. Den kan många gånger vara raspig, intensiv och stark. När livemusik är som allra bäst försvinner tid och rum. Det finns bara där och då. Det är en ynnest att få vara på plats när det händer. En konsert är en unik upplevelse. När den är så där riktigt bra som jag vill att den ska vara lämnar den vackra ärr. De etsar sig in i mig. Minnet sätter sig i ryggmärgen. Minnet kan ge ståpäls när du tänker tillbaka på den kvällen långt senare. Konserter skänker glädje. Konserter är terapi. Det är i och för sig musik i sig. Konserter är helt enkelt en trippelshot terapi.

Men nu över till något fullständigt annorlunda.

BOKTIPSET
Wikipedia berättar att Boktipset var ett TV-program om litteratur för yngre publik som sändes i Sveriges Television 1976–1989. Varje program var cirka 3–5 minuter långt, utom i enskilda fall då bokens författare intervjuades och programlängden kunde uppgå till 15 minuter.

Vad bör du läsa?

 

Årets boktips I: TOP DOGG, Jens Lapidus. Slutet på hans andra triologi. Rapp, spännande och egen stil.
Årets boktips II: The Late Show, Michael Connelly. Introducerar nya karaktären Renée Ballard. En LA-polis, som hamnat i onåd hos överordnade och nu får jobba nattskiftet.
Årets boktips III: Two Kinds Of Truths Michael Connelly. Harry Bosch är tillbaka igen och löser nya fall och får ta sig an gamla fall, som kommer tillbaka för att försöka bita honom i rumpan.

Årets boktips IV: Störst av allt, Malin Persson Giolito. En skolskjutning. Ett gäng tonåringar. En rättegång. En bra bok.
Årets boktips V: Don Winslow, The Cartel. Drogkrigens ”Krig och fred” enligt James Ellroy. En mörk tegelsten om krigen mellan drogkartellerna i Mexico. Korruption hos politiker, polis och militär. Gripande personskildringar av onda och goda. Finns det verkligen några av de sistnämnda? Huvudpersonen är DEA-agenten Art Keller. Kommer som film i regi av Ridley Scott.
Årets boktips VI: Rolf och Cilla Börjlinds böcker om poliserna Tom Stilton och Julia Rönning. Fortsättningen på Springfloden heter ”Den Tredje Rösten”, ”Svart Gryning” och ”Sov Du Lilla Videung”. Läs allihopa!

 

Årets bok

Årets bok: The Force, Don Winslow. Berättelse om New Yorks finest, som du hoppas inte är sann. Är den det är sanningen mörk. Mycket, mycket mörk. Även om så lite som en tiondel är sann. Om du inte redan läst den är den ett måste. Det är som Gudfadern, fast om NYPD, som Stephen King säger på omslaget. Huvudpersonen är Denny Malone. En rapälskande polis med irländskt blod och en egen känsla gör rättvisa.

ÅRETS 21 BÄSTA ALBUM
Den enda viktiga albumlistan i år. Den har allt du behöver för att klara dig igenom alla ”Gläns över sjö och strand”, ”Stilla Natt” och annan låtsasjulmusik, som lurar runt hörnet. 21 plattor i en prydlig rad.

Årets album

1 – Jason Isbell & The 400 Unit – The Nashville Sound
”Albumet är inspelat i den legendariska RCA Studio A i Nashville. Där storheter som The Beach Boys, Dolly Parton och Willie Nelson spelat in musik. Där är det numera Dave Cobb, som styr och ställer och skapar klassiker efter klassiker. Åtminstone för mina öron. Sammanfattningsvis låter det här som ett av årets allra bästa album. Albumet är så bra att det till och med får mig att längta till november. Jag som ogillar det mesta av årstider förutom sommaren. Det är då Jason Isbell återvänder till Stockholm tillsammans med The 400 Unit. Jag laddar redan för den söndagsmässan på Münchenbryggeriet.” Det skrev jag i juni när plattan kom och det gäller fortfarande. Förutom att söndagsmässan är avklarad såklart.

Plats 2-6

2 – Queens of the Stone Age – Villains
Texterna är välkryddade med sex, droger och död. Ett dansant gung följer också med oss genom den här genialiska plattan. Jag får bara bekräftat det jag tyckt de senaste åren. En av rockmusiken allra mest livskraftiga genier har gjort det igen. Josh Homme har gjort ännu ett starkt album tillsammans med sina vänner i Queens of the Stone Age. Det enda jag kan klaga på just nu är att de inte kommer till Sverige under den turné de är ute på nu, men de kommer till Gröna Lund i juni. Jag tror nämligen att live är det ytterligare lite bättre än på platta.
3 – Tyler Childers – Purgatory
Den 19 januari går jag och nittonio andra ner i en källare på söder för att se Tyler Childers första framträdande på svensk mark. Det känns om en ynnest att få se flera låtar från denna fantastiska skiva i litet liveformat. Den 5 januari är skivan dessutom tillgänglig på annat sätt än via Bandcamp i Sverige.
4 – Courtney Marie Andrews – Honest Life
I Chris Shifletts podd ”Walking The Floor” berättar Andrews om sin bakgrund som punkrockare och gatumusikant. Hon liknar också sitt låtskrivande vid att gå och fiska. Hon skriver hela tiden och säger att om du fiskar vet du inte vilken fisk du kommer att fånga, om du inte alltid fiskar…om jag alltid kastar ut mitt flöte så nappar det en bunt olika sånger. Här finns några mycket fina fångster samlade.
5 – Father John Misty – Pure Comedy
“My first memory of music’s from, The time at JCPenney’s with my mom, The watermelon candy I was choking on, Barbara screaming, Someone help my son!” Raderna kommer från “Leaving LA. Ett tretton minuter långt och fantastiskt epos på denna vackra skiva.
6 – Chris Stapleton – From A Room: Volume 2
Del två är lite bättre än del ett.

Plats 7-11

7 – John Moreland – Big Bad Luv
Ett högre och rockigare tempo kännetecknar det här albumet när jag jämför det med Morelands tidigare alster. Det är fortsatt mycket bra och hans röst är som sammet, som möter rökig whisky. Lycka är också att Moreland kommer till STHLM Americana i juni.
8 – Chris Stapleton – From A Room: Volume 1
Han säljer ut stora stadion i Usa. Han har gett ut två album i år. Båda är inspelade i den legendariska Studio A tillsammans med Dave Cobb. Jag hoppas att han kommer till Sverige snart.
9 – Daniel Romano – Modern Pressure
Själv har jag följt Daniel Romano lite avvaktande fram till årets album. Det har varit bra musik, men inte fantastisk i mina öron. När jag hörde ”Modern Pressure” och kategoriserade in den i kategorin fantastisk har jag lyssnat igen på de senaste albumen. Jag har varit tvungen att konstaterat att jag haft fel förut. ”Mosey”, ”If I’ve Only One Time Askin’” och ”Come Cry With Me” kvalar också in i den musik, som är värd att lägga mycket av min tid på.
10 – JD McPherson – Undivided Heart & Soul
Grymma elektriska rock ‘n roll-sånger är det fullt av här. Helt enkelt ett rakt av sensationellt bra album.
11 – Hannah Aldridge – Gold Rush
Hon är ännu en av dessa artister, som är född I Muscle Shoals, Alabama. Det är en blandning av soul och rock. Sadler Vaden från Jason Isbells The 400 Unit står för en del av gitarrspelandet på denna utsökta skiva.

Plats 12-16

12 – Elijah Ocean – Elijah Ocean
Det här albumet upptäckte jag på ett klassiskt sätt. Jag gillade omslaget. Den metoden visade sig än en gång funka för att upptäcka ny, bra musik.
13 – The Secret Sisters – You Don’t Own Me Anymore
Laura och Lydia Rogers är skönsjungande systrar från den lilla staden Muscle Shoals, Alabama. Ett musikens Mecka. Här har de skapat ett underverk med sin tredje skiva, som Brandi Carlile har producerat.
14 – Sam Outlaw – Tenderheart
Tenderheart släpptes den 14 april i år och är en skön uppvisning i Outlaws egen genre. So Cal Country, alltså Southern California Country. Det är där han bor och i huvudsak är uppväxt. Den förre reklammannen ägnar sig numera helt åt musiken. Det tackar åtminstone jag för. Fler borde göra det också.
15 – Roger Karlsson – Gubbjävelvärld
Sammanfattningsvis är det här klassik Roger Karlsson. Jag själv upptäckte honom för fem år sedan efter ett tips från en dåvarande kollega. Allt sedan dess har herr Karlsson med jämna mellanrum varit en trogen kompanjon i mitt musiklyssnande åren sedan dess. Det är både vackra historier, vackra melodier som tillsamman bildar en skön helhet. ”Gubbjävelvärld” är väl värd ett avbrott i din vardag och helg. Sätt dig ner och lyssna noga och följ med.
16 – Blitzen Trapper – Wild & Reckless
De kommer från Portland, Oregon. Det är deras nionde album. Du kan höra många klassiska rockreferenser här. Det är ett album, som var värt att vänta på.

Plats 17-21

17 – Colter Wall – Colter Wall
Om du söker efter basröster djupare än Johnny Cash behöver du inte leta längre. Du har hittat honom i denna 21-åring, som Dave Cobb producerat. Hittar du till Bryggarsalen den 23 januari kan också få se honom live.
18 – Caroline Spence – Spades & Roses
Ännu en av alla dessa röster, som bor i Nashville. Lyssna på ”You Don’t Look So Good (Cocaine)” om du har behov att snabbt förstå Spences storhet.
19 – Evening Darling – Evening Darling
Visst det låter Fleetwood Mac. Det inser de själva också. Du bör också inse att det är ett fantastiskt album.
20 – Chastity Brown – Silhouette Of Sirens
NPR Music säger bland annat “a work of brooding soul eloquence, alt-rock wiriness, atmospheric pop sweetening and folk-inflected naturalness”. Jag sager jomenvisst.
21 – Will Hoge – Anchors
Han kommer till Stockholm i ett musikintensivt mars. Då har med sig band och det finns tillfälle att njuta ett antal av dessa låtar gissar jag.

ÅRETS PUNKTLIGA INSATSER

Paul Janeway i St. Paul & The Broken Bones

Årets konsert I: St. Paul & The Broken Bones på Kägelbanan
Höstens bok på nattduksbordet I: Grotesco, säsong 3 (SVT). Skratten fastnar i halsen i alla avsnitten.
Årets livealbum: Nathaniel Rateliff & The Night Sweats – Live at Red Rocks
Årets konsert II: Jason Isbell & The 400 Unit på Münchenbryggeriet
Årets förband: Girls Guns & Glory rockade rumpan av Sam Outlaw på Kägelbanan i oktober.
Årets konsert III: Drive-By Truckers på Kägelbanan

 

Brent Cobb

Höstens bok på nattduksbordet II: Falsk identitet, säsong 3 (SVT) om den franska underättelsevärlden. I förtexterna står förbehållet att alla eventuella likheter med verkligheten är helt slumpartad. Jag undrar jag?
Årets konsert IV: Brent Cobb i Scalateaterns källare
Årets podd: Walking The Floor with Chris Shiflett. Foo Fighters-gitarristen får kontakt med alla intressanta country- och americana-artister. Han lyckas också få fånga deras samtal på band och ge oss möjligheten att höra dem. Underbart.
Årets konsert V: First Aid Kit på Gröna Lund
Årets öl I: K:rlek från bryggarna på Mikkeller.
Årets konsert VI: Elton John på Gröna Lund

Sam Outlaw

Årets Konsert VII: Sam Outlaw på Lasse i parken
Årets musik-TV I: Hitlåtens historia på SVT.
Årets Värvet-gäst: Plura Jonsson
Årets öl II: Omnipollo NOA Pecan Mud Cake, sedan i somras i det ordinarie sortimentet på Systembolaget.
Årets konsert VIII: Courtney Marie Andrews på Bryggarsalen
Årets upptäckt: Greta Van Fleet. Ett rockigt gäng från Frankenmuth, Michigan, Usa. Det är omöjligt att lyssna och inte komma att tänka på en ung Robert Plant och resten av Led Zeppelin.

Daniel Romano

Årets konsert IX: Daniel Romano på Debaser Strand
Årets cover I: Call Me av Kyle Craft i original av Blondie.
Årets konsert X: The White Buffalo på Twang
Årets cover II: Graceland av Justin Townes Earle i original av Paul Simon.
Årets magasin: Ohotat från all annan konkurrens är det såklart Another Saturday Magazine. Ni som vet. Ni vet.
Årets musik-TV: Jills veranda

EN BLICK I SPÅKULAN

Drive-By Truckers på Kägelbanan

Vi avslutar året med att blicka framåt. Vad är det som kommer att hända på julmusikfronten under 2018? Vi vet redan att det kommer ny musik med bloggfavoriter som Anderson East, The Temperance Movement, Tomas Andersson Wij, First Aid Kit och Joan Baez. Bloggen kommer att finnas med på deras väckelsemöten när åtminstone fyra av de fem gästar huvudstaden och spelar sina psalmer under årets tre första månader. Det lär också bli en ny sommar med den längsta musikfestivalen. Den på Gröna Lund. De brukar lyckas bra med bokningarna. Där finns goda hopp tror jag.

Jag hoppas också på ny musik från sådana som Blackberry Smoke, Brent Cobb, Drive-By Truckers, Rival Sons, Viktor Olsson och Sturgill Simpson. Bruce Springsteen har ett redan inspelat soloalbum på hyllan, kanske kan det få se allmänhetens ljus nästa år? Jag räknar också kallt med att mästerproducenten Dave Cobb har upptäckt någon ny artist, har producerat dennes album och att jag kommer nicka gillande när jag hör den plattan.

God Jul från Tyresö-tomten!

Under tiden från slutet av 1500-talet och en bit in på 1700-talet var barocken den dominerande stilinriktningen inom måleri, skulptur, litteratur arkitektur och musik i Europa. Det är sedan denna tid verk för en eller flera solister med orkesterackompanjemang kallas för konsert eller solokonsert.

Den här kvällen saknar helt orkester. Vi får uppleva den första av femton solokvällar i Sverige och Norge den närmaste tiden. Artisten som är ute på en sin ensamturné är Melissa Horn. En av Sveriges allvarligaste artister, enligt Tomas Andersson Wij. Han myntade det för två år sedan i samband med inspelningen av den första säsongen av hans program ”Tomas Andersson Wij spelar med…”. Där var Melissa Horn gäst och de spelade bland annat låtar från det nya albumet ”Jag går nu”, som släpptes några veckor senare.

På våren 2016 gjorde hon tio utsålda spelningar på Södra Teatern. Det är senaste gången våra vägar korsas. De har en förmåga att göra det med någorlunda regelbundenhet. Det finns något svårt beroendeframkallande i hennes många gånger mycket mörka texter, som får mig att vilja höra mer. Hon gör inte mycket press alls, varken inför nya skivsläpp eller inför turnéer som den här. Det räcker att hon skriver på sin Facebook-sida för att sälja ut tre kvällar på Stockholms kanske allra bästa konsertlokal.

”En dröm går i uppfyllelse. Jag ska spela solo i höst. Helt själv alltså. Premiär blir på mitt favoritställe på jorden, Cirkus i Stockholm.
De första åren när jag började skriva låtar var jag alltid ensam på scen. Blev obekvämt nervös av att spela tillsammans med andra. Under åren har jag utökat storleken på band och känner nu helt tvärtom. Har börjat tro att mina låtar och jag inte håller i den totalt avskalade formen. Just därför måste jag göra det här nu.
Kan bli det läskigaste jag gjort hittills. Inget band att luta mig mot, bara er. Ni som vill komma då, kommer att vara ovanligt viktiga. Och extremt välkomna.
Kram, Melissa”

Nu sitter vi här i bänkarna på rad tre och väntar på att få träffa Melissa Horn ännu en gång. Mina förväntningar är som vanligt högt uppskruvade när jag väntar på henne. Vad kan vi få höra för låtar ikväll? Vad blir det för fantastiskt mellansnack? Det brukar nämligen alltid vara underbara mellansnack.

Salongen släcks ner och Melissa Horn gör entré till mycket varma applåder. När hon tar på sig en av kvällens gitarrer för att inleda kvällen kan man höra en knappnål falla inne på Cirkus. Hon sjunger ”Jag tror att du har sett nåt, du har inte haft det lätt, och jag förstår först nu, att sånt måste komma ut på nåt sätt”. Det är inledningen på ”I mörkret långt ifrån varann”. Det blir ”Jag kan inte skilja på”, ”Om du letar efter nån” och ”Du går nu” innan hon hälsar oss välkomna till turnépremiären.

Hon har varit nervös så att det känts i kroppen i en veckas tid och hunnit med att se tre andra shower på plats för att insupa stämningen här på en av de bästa platserna på jorden. Både enligt Melissa Horn och mig. Vi får höra ”De två årstiderna” och ”Som jag hade dig förut”. Sedan visas en födelsedagspresent upp på scenen. Vi får också höra låten om födelsedagspresenten. Det är ”Min rosa radio”, som också tjänat som cd-spelare. Hon undrar om den möjligen kan vara lite för tonårsaktig. Hon får ett snabbt och tydligt nej-rop från sin mamma, som sitter i publiken ikväll.

Melissa Horn spelar också ”Hanna”, ”Jag gav upp för längesen”, den fantastiska ”Lät du henne komma närmre”, ”Vem lämnade vem”, ”Jag har gjort det igen”, ”Drömmen om Alice”, ”Ett sent förlåt”, ”Jag saknar dig mindre och mindre” och ”Vår sista dans”. Där avslutas huvudsetet och vi har bara kvällens trio till extranummer kvar att njuta av.

Melissa börjar med att berätta att den här låten var svår att lära sig på gitarr. Samtidigt var det oundvikligt att spela den just här. Delar av låten utspelar sig nämligen på Cirkus. Hon spelar en smula bluesig version av ”Om du vill vara med mig” och belönas med öronbedövande applåder från publiken. Applåderna vill inte sluta och Melissa rörs till tårar av de intensiva applåderna. När hon lyckats samla sig igen bjuder hon på ”Långa nätter” och ”Falla fritt”, som avslutning på kvällen.

Kvällen har också varit fylld av de där underbara mellansnacken, som är lämpligast att uppleva på plats. Melissa Horn levererar både dem och sina låtar med stor bravur. Det är med glada steg ni som har biljetter till måndagens och tisdagens spelningar på Cirkus bör ta er ut på Djurgården för att uppleva de spelningarna tillsammans med Melissa Horn.