Inlägg märkta ‘Crazy Horse’

Om jag säger grungens Gudfader. Vad säger du då? Kanske står du där som ett frågetecken. Eller kanske du gnuggar geniknölarna och kommer på att det är Neil Young som fått det eptitet. Han har samarbetat med Pearl Jam, som var tidiga i grungen och som har överlevt den och hittat in i något mer rockliknande.

Absolut fantastiskt

Vi fortsätter att hålla den här listan uppdaterad med musiken från en artist. Den här gången är turen kommen till kanadensaren Neil Young (numera även amerikansk medborgare). Han är också känd för att inte vilja sälja sig till reklam. Det är också där vi börjar med ”This Note’s for You”. Vi tar oss sedan an ”Rockin’ in the Free World”, som Pearl Jam frekvent lånar och avslutar sina konserter med. Vi ger oss sedan i kast med farbror Neil ihop med Crazy Horse, hans välkända band och därifrån de malande gitarrerna kommer.

”Cortez the Killer”, ”Powderfinger” och ”Cinnamon Girl” kommer ur högtalaren eller möjligen hörlurarna. Den sistnämnda har Ulf Lundell förtjänstfullt översatt till svenska när han sjunger ”Min vandrande vän”. ”Cowgirl in the Sand”, ”Down by the River”, ”Everybody Knows This is Nowhere” och ”After the Goldrush” är kvartetten som tar vid.

Vi ger oss sedan in i lite lugnare vatten även om du hittar gitarrerna även i ”Southern Man” och ”Like a Hurricane”. ”Helpless”, den vackra ”Such a Woman” och ”Unknown Legend” står sedan på tur. Neil Young besökte också MTV Unplugged och där gjorde han bland annat”Pocahontas”, den vackra och samtidigt förfärliga ”Needle and the Damage Done” och ”From Hank to Hendrix”. Gitarrer som manglar vackert gör åter entré i ” Hey Hey, My My (Into the Black)”.

”Tonight’s the Night”, ”Love is a Rose” och “See the Sky About to Rain” tar oss sedan över mållinjen på den här utflykten tillsammans med Neil Young.

Det är tre på eftermiddagen och temperaturen utomhus är säkerligen dryga 30 grader i solen. Det är rätt fullt i publiken inne på Kägelbanans större scen. Daniel Romano kommer upp på scenen iklädd skjorta, stickad tröja, kavaj och solglasögon. Det står i stark kontrast mot trummisen som har på sig sportshorts, hipsterkeps och solglasögon. Det som väntar på oss är något i gränslandet mellan Dylans elektriska debut 1966 och Neil Youngs gitarrmanglande riff tillsammans med Crazy Horse. Inte en sekund i setet slösas bort med mellansnack och låtarna vävs in i varandra. Alla låtar är arrangerade med intensitet och frenesi för ögonen. Fantastiskt och underbart är ord som dyker upp i mitt minne när jag tänker tillbaka på de här fyrtiofem minuterna som startade klockan tre på eftermiddagen.

 

Den ingressen kommer från beskrivningen av min upplevelse av Daniel Romanos spelning på STHLM Americana förra sommaren. Han var där med sitt band Outfit, som består av David Nardi, Roddy Rosetti, brodern Ian Romano, Juliana Riolino och Tony ”The Pope” Cicero. I fredags kom plattan som Romano med band spelade in under sin Skandinavien-turné. Jag har inte kunnat hitta någon mer detaljerad specifikation om hela spelningen kommer från ett och samma ställe eller om man klippt ihop den från flera spelningar. Kanske finns något från den där varma dagen i juni på Mosebacke med på den här plattan.

Det är i alla fall femton låtar på fyrtiofem minuter. Jag hittar ingen svensk recension av nya liveplattan. Däremot uppmärksammas den i hans hemland. Kandensiska Exclaim ger den en 9:a i betyg. Det är ett lämpligt betyg om skalan går till 5. Precis så bra är den här skivan. För att ni ska få en uppfattning om vad det är som händer på de här fyrtiofem minuterna, ger jag er samma beskrivning som finns i Exclaims recension.

”There was a show the Outfit played at Lee’s Palace in Toronto, opening for the Sadies, in 2019. The crowd, there for the headliners, put out a unified feeling after Romano declared his spectacle done: Seriously, what the fuck was that?”

Den här plattan är lika lång som spelningen Daniel Romano’s Outfit bjöd på när jag såg dem. Det är en ynnest att kunna få återuppleva det här igen. Igen. Igen. Igen.

Passa även på att kolla in ”Visions Of The Higher Dream” hans senaste studioalbum, som jag tipsade om tidigare och som finns tillgängligt via Bandcamp under en begränsad period.

Årskrönika 2019

Publicerat: 21 december, 2019 i Julskiva, Julskiva 2019, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Utvecklingen av livescenen i Stockholm har rört upp en del känslor under året. Det är själva scenen som artisterna står på som varit i fokus för debatten. Det och ibland vad en innerstadsbo borde tåla. Några av de scener som stängts eller hotas av stängning eller minskade möjligheter att genomföra konserter på är Kägelbanan, Mosebacketerassen, Melodybox och Debaser Strand. Anledningarna till de här förändringarna eller hoten om förändringar är olika.

 

Stängning på grund av klagomål från grannarna, behov av att renovera vägbanan ovanpå klubben, rivningskontrakt och en del annat. Det är i trist när underbara scener för musiklivet försvinner i vår vackra huvudstad. Det som hänt vid andra tillfällen när ställen stängts ner är att det dykt upp ersättare. Att livemusiken skulle tystna känns som en föga trolig utveckling. Även om saknaden kan vara stor efter scener som Debaser Medis, Debaser Slussen och Kägelbanan kommer det att finnas ersättare.

Musiksverige är en intresseorganisation som kommunicerar och driver den samlade musikbranschens frågor. De samlar artister, kompositörer, textförfattare, musiker, managers, producenter, musikbolag och musikförläggare i Sverige. Organisationen presenterar även siffror på hur stora intäkter som kommer från bland annat musikfestivaler och konserter. De färskaste siffrorna kommer från 2017. Då uppgick konsertintäkterna i Sverige till cirka sex miljarder kronor. Det är en ökning med ungefär femtio procent sedan 2009. Det finns alltså en hel del pengar som omsätts på den svenska konsertmarknaden och marknaden ökar.

Där det finns tillräckligt mycket pengar brukar det också dyka upp personer som vill ta en del av den kakan för sig själva. En del av de personerna kommer att vara de står för konsertlokalen på ett eller annat sätt misstänker jag. En del av de stora pengarna kommer säkerligen att hamna i de stora arrangörernas och lokalernas fickor. Jag tänker på scener som Tele2 Arena, Globen, Hovet och katastrofen Friends Arena. Den sistnämnda borde förbjudas i musiksammanhang i mina ögon och öron. Ljudkatastrofen från början är en sak, men logistikmisären vid insläppet några år senare i samband med The Rolling Stones senaste besök i Stockholm lämnar minnen som får mig att vilja krypa ihop i fosterställning och söka primalskriksterapi. Logistiken när 50 000 personer skulle ta sig ifrån konserten med Guns N’ Roses är ett annat exempel på att den arenan borde förbjudas i musiksammanhang.

Om vi istället koncentrerar oss på bra ställen för livemusik i Stockholm vill jag lyfta fram några stycken. Vill du gå på konserter och sitta ner och ändå få en bra upplevelse? Då finns vackra och fantastiska Cirkus på Djurgården. Ibland blir det också en blandning av stå och sittplatser här. Du kan även passa på att ta dig till Mosebacke Torg och in på Södra Teatern för att sittande uppleva fantastiska konserter i en underbar miljö. Ibland bara sittande och ibland en mix med stående publik på parkett är vad du kan få på nära Centralstationen om du gör ett besök på Vasateatern i samband med någon spelning.

Kan du inte tänka dig att sitta överhuvudtaget när det är dags för att gå på konsert? Då kan du exempelvis ta röda linjen till Hornstull och promenera ner mot Liljeholmsviken. Där hittar du både Bar Brooklyn och Debaser Strand. Två utmärkta konsertställen. Längs med röda linje vid Zinkensdamm kan du gå ner i källaren till Southside Cavern och vara med på en liten och intim spelning.

Om vi byter till tunnelbanans gröna linje finns det möjligheter att gå på sådana ställen som Bryggarsalen, Scalateatern, Scalateaterns källare, Nalen, Nalen Klubb, Stacken, Twang och alldeles lysande Slaktkyrkan. Jag tror och hoppas att det dessutom kommer att dyka upp mer ställen. Ett exempel på det är Münchenbryggeriet som enligt ägaren ska bli ett nytt konsert- och kulturcentrum vid sidan av konferensverksamheten som ryms där i dag. Där finns 9 000 kvadratmeter bestående av 23 rum, salar, salonger, kök och andra utrymmen. Harry Byrne som är en av de som tagit över den verksamheten berättade för DN att han inte har bråttom.

”Det jag tittar på just nu är våren och sommaren 2020. Northern Trails americanafestival den 13–14 juni nästa år är vår första bokning. Det är galet nu för tiden, artister försöker få spelningar ett eller ett och ett halvt år i förväg. Just nu bokar jag ingenting direkt. Jag vill sköta det lugnt, skapa bra produktion, bra service, så att banden vill spela här. Det jag gör nu är att gå igenom vilken genre som passar i vilket rum. Bygga upp en atmosfär i varje rum.”

Utöver de här inomhusställena finns det sommartid möjlighet till musikupplevelser utomhus på ställen som Lasse i Parken, Trädgården, Gärdet, Gröna Lund och Skansen. Bara för att vara extra tydlig med det sistnämnda alternativet. Det är inte Allsång på Skansen som avses. Det spektaklet undviks lämpligen av samma anledning som greve Dracula undviker dagsljus.

Det här är verkligen inte någon komplett genomgång av livescenerna i Stockholm. Det finns många fler. Bara för att nämna några så slänger jag upp Berns, Geronimos och Konserthuset. Några av de befintliga kommer säkerligen att stängas igen och bli andra verksamheter. Nya kommer att blomma upp och ge oss livemusikälskare nya kyrkor att gå till för att dyrka. Jag känner mig lugn i det avseendet. För egen del kan jag också notera att i stort sett alla artister jag vill se livslevande på en scen gärna verkar landa här för att göra ett eller flera framträdanden.

En liten bit in i oxveckorna kommer var det tänkt att bli två fantastiska upplevelser. Nu blir det en och ett halvårs väntetid på den andra. Onsdag den 22 januari dyker Sturgill Simpson upp för att spela på Vasateatern. När den maxas finns det plats för 800 personer. Söndag samma vecka skulle Tyler Childers spela på Slaktkyrkan. Där går det att klämma in 600 personer samtidigt. Childers spelning har flyttats till den sista juni eftersom att han blivit nominerad till en Grammy i hemlandet. I februari ger de båda herrarna sig ut på en gemensam Usa-turné med Simpson som huvudakt. Då kommer de att spela på något större ställen. Det görs stopp på The Gorge Amphiteatre i George, Washington, Madison Square Garden i New York och United Center i Chicago. Publikkapaciteten på de ställena är i samma ordning de är nämnda, 27 500, 20 000 och 23 500. Jag får känslan av att amerikanarna har fler som förstått storheten hos Childers och Simpson och är på samma gång tacksam att få se dem på närmare håll och på mer intima scener än vad som skulle vara alternativet i den svenska huvudstaden.

Punktliga insatser I

Musikhistoria på SVT

Årets musikhistorielektion: Det svenska popundret (SVT Play), sex avsnitt sprängfyllda med fakta, utan en tråkig sekund, skriver Jan Gradvall i DI Weekend. Han fortsätter, Lärare kan använda dem i svenska skolor, både i musikundervisningen och på historielektionerna. Passa på att följa med på den här fantastiska svenska musikresan, säger jag.
Årets bok på nattduksbordet I: Bosch, säsong 5 (HBO). Det är som vanligt fantastiskt filmat med vackra LA-bilder.
Årets bok på nattduksbordet II: When they see us (Netflix). Stark berättelse om The Central Park Five. Fem unga färgade killar blir oskyldigt anklagade för våldtäkt. Baserat på en verklig händelse.
Årets bok på nattduksbordet III: Hasan Minhaj är fortsatt lysande i Patriot Act (Netflix).
Årets sent ska syndaren vakna: The Wire, säsong 1-5 (HBO), efter att ha haft den remastrade versionen som sällskap under stora delar av semestern vill jag stämma in i hyllningskören om att det här är en av de bästa serierna genom tiderna.

Osignad USA-etta

 

Årets EP I: Dirty Honey – ”Dirty Honey”. Det här är det första bandet någonsin som varit etta på Billboards singellista för Mainstream Rock utan att ha ett skivkontrakt. Låten som tog sig upp till toppen är den lysande ”When I”m Gone”, som startar den här kvintetten av sånger. Det osar Led Zeppelin, Guns N’ Roses och AC/DC i influensköket på ett utsökt sätt.
Årets bok på nattduksbordet IV: Babylon Berlin (SVT), en hopklippt version av säsong 1 och 2. Dekadens och korruption i Europas mest påkostade serie någonsin. Kriminalkommissarie Gereon Rath från Köln skickas för att lösa ett fall i Berlin. Allt utspelar sig under Weimarrepubliken, i slutet av 1920-talet, då fattigdomen och arbetslösheten står i stark kontrast till de rikas överflöd.
Årets bok på nattduksbordet V: Our Boys (HBO), är baserad på verkliga händelser. Vi får följa Simon, en israelisk terrorutredare, som söker svar på varför den palestinske tonåringen Mohammed Abu Kedheir mördades.
Årets bok på nattduksbordet VI: Chernobyl (HBO). Johan Rencks serie om kärnkraftsolyckan på våren 1986.
Årets huvudstadsskildring I: I ”Stockholm i okt” fångar Lasse Winnerbäck en av de vackraste synerna i vår vackra huvudstad. Den brinner i oktober och det fångar Lasse med strofen ”Som trädens alla färger när du ser dom från Skanstullsbron”.

Årets konserter
Konsertåret 2019 har många gånger visat sig från sin allra, allra bästa sida och låtit sin sol skina över mig och resten av publiken i de heliga konsertlokaler och utomhusscener jag haft förmånen att besöka. Här kommer en kort genomgång av de allra bästa upplevelserna från året.

Bästa konserten 2019

1 – Joel Alme – Slaktkyrkan
Jag undrar för mig själv hur det överhuvudtaget är möjligt att sammanfatta de senaste nittio minuterna? Det är svärta. Det krävs smärta. Utan de ingredienserna blir det ingen riktig konsert. Joel Almes talang möter en mer än entusiastisk publik, som lyder varje vinkning. Smärtan och svärtan i texterna får mig att stanna upp och bara stillastående kippa efter andan när jag försöker förstå hur bra den här kvällens spelning är. Är det en spelning som inte glöms bort i första taget? Absolut! Är det en fantastisk spelning? Nej! Den är bättre än så. Den är allra bäst på de tio månader som gått av det här året. Och när det har gått tolv månader är den bästa av alla liveupplevelser i år.

2 – The Sheepdogs – Nalen Klubb
Det är helt omöjligt att inte ryckas med i spelglädjen som bokstavligen sprudlar på scenen. När jag ser Jimmy Bowskill smeka fram riffen på sin gitarr med ett leende från öra till öra blir till och med jag danssugen. Gunget som samspelet mellan Ryan Gullen på bas och Sam Corbett på trummor framkallar måste fångas upp av det svenska nationella seismiska nätet. Shamus Currie fyller utrymmet mellan orden och bokstäverna i broder Ewan Curries sång med skön klaviatur och trombon. Fredrik Strage skrev i dag på sitt Instagram om att den här dagen innehåller årets mest spektakulära konsertkrock med Ladytron, Smashing Pumpkins och Nick Cave på samma kväll. Jag kan bara säga att Strage helt missat dagens vinnare. Känslan i mig är att betygsskalan inte riktigt räcker till. The Sheepdogs spräcker taket.

3 – Low Cut Connie – Kägelbanan
Kvällen avslutas sedan en trappa ner på Kägelbanan i det som kan vara scenens sista spelning någonsin. Om du ska avsluta något så ska det göras på topp. Det är också vad det blir. Det är kvällens andra verkliga överkörning. Jag har aldrig hört Low Cut Connie innan. Men herregud vad jag kommer att lyssna efter det här! Om du korsar Jerry Lee Lewis med Freddie Mercury och Pelle Almqvist från The Hives. Sedan fyller du på med Elton Johns rockande musik från inledningen av 70-talet, då kommer du att få Adam Weiner, Low Cut Connies frontman. Det är helt omöjligt att inte ryckas med i intensiteten i den bokstavligen svettsprutande Weiners energi. Kägelbanan hoppar, dansar och kokar efter en lång dag av underbar musik.

4 – Daniel Romano – Kägelbanan
Det är tre på eftermiddagen och temperaturen utomhus är säkerligen dryga 30 grader i solen. Det är rätt fullt i publiken inne på Kägelbanans större scen. Daniel Romano kommer upp på scenen iklädd skjorta, stickad tröja, kavaj och solglasögon. Det står i stark kontrast mot trummisen som har på sig sportshorts, hipsterkeps och solglasögon. Det som väntar på oss är något i gränslandet mellan Dylans elektriska debut 1966 och Neil Youngs gitarrmanglande riff tillsammans med Crazy Horse. Inte en sekund i setet slösas bort med mellansnack och låtarna vävs in i varandra. Alla låtar är arrangerade med intensitet och frenesi för ögonen. Fantastiskt och underbart är ord som dyker upp i mitt minne när jag tänker tillbaka på de här fyrtiofem minuterna som startade klockan tre på eftermiddagen.

5 – Avantgardet – Trädgården
Det är första gången jag har förmånen att se Avantgardet. Det är sannerligen inte den sista. Rasmus Arvidsson är en fantastisk frontman till det här popundret från Nybro. Det är ett av Sveriges bästa liveband i mina öron. Underbart samspel med publiken och massor av kärlek tillbaka till bandet från publiken. Det är många fantastiska poplåtar som hinner avverkas under den två timmar långa spelningen. Allra, allra bäst i mina öron låter det när raderna ”Hög i gränder i London, En hög i rännstensdiket, Hög i gränder i London, Hög men så bottenlöst låg” klingar fram. Det är skönhet och mörker på samma gång. Det är fantastisk musik och en låt som får folk att undra hur du mår.

En kväll som inte skulle hänt

6 – Ian Noe – Twang
Dave Cobb har sagt att han gillar bra röster. Det här något bortom bra. Ian Noe har en makalös röst och skriver fantastiska låtar. Han har dessutom förmågan att få dem att leva när han framför dem rakt upp och ner på Twangs lilla scen med en gitarr i famnen. Minnet av den här kvällen är något som kommer att stanna med mig oerhört länge. Det är en verklig ynnest att få uppleva en artist med den här förmågan i ett så litet och intimt format som det blir i den här källaren på Katarina Bangata. Jag har problem att formulera superlativen för att det mesta känns för futtigt för att beskriva den här talangen. Jag är åtminstone överlycklig att den här kvällen verkligen har hänt, även om jag får nypa mig hårt i armen för att förstå att det verkligen är sant.

7 – Rival Sons – Münchenbryggeriet
I ett av inte så många mellansnack berättar Jay att ”Jordan” hjälper till att hantera sorg. Det är inget vi behöver göra ikväll. Spelglädjen i musiken och närvaron på scen är en stark naturkraft. Jay Buchanans sång och Scott Holidays riff gör vem som helst glad en gråmulen måndagskväll i början av mars.

8 – First Aid Kit – Globen
När jag sedan vandrar på Arenavägen på väg mot bussen som ska ta mig från Gullmarsplan och hem vänder jag mig om. Jag förväntar mig att se Globen vara på väg att lyfta för att flyga iväg som ett rymdskepp. First Aid Kits rymdskepp. De känns som utomjordingar, inte bara som två systrar från Enskede. De är helt utomjordiskt bra och de äger Globen från och med nu. Till 2019 säger jag: ”Du kommer att få jobba hårt för att toppa den här januarikvällen”.

9 – The Sheepdogs – Münchenbryggeriet
Gitarristerna Ewan Currie och Jimmy Bowskill i The Sheepdogs äntrar scenen iklädda några av de snyggaste scenkläderna någonsin. Det går att känna gunget och groovet som ska komma bara genom att kolla in klädseln. De lämnar ett hål i mitt hjärta när uppvärmningen tar slut med underbara ”Nobody”. The Sheepdogs tar sig in på listan över årets konserter även när de är förband.

10 – Caleb Caudle – Bar Brooklyn
Det är generöst att spela sex låtar från nya skivan. De nya sångerna ökar min längtan efter att få höra den i sin helhet. Vi får alltså veta vad albumet kommer att heta och att det mastras i New York i morgon. Tillsammans med Drew Taylor och Mark Andrew Miller skapar Caleb Caudle magi när de framför alla de här underbara countrylåtarna. Leendet på mina läppar är mycket brett när jag tar bussarna det andra hållet när jag tar mig hem i Stockholmsnatten.

Sollidens kungar

 

11 – Ulf Lundell – Skansen
Det är som Lundell sade på scenen fortfarande sommar och temperaturen i huvudstaden ska nå 25 grader under morgondagen. Det är en bra sommar när jag fått se Lundell. På väg hem passar jag på att lyssna på den utmärkte berättaren Brent Cobb. Jag tittar upp mot Clarion Hotell och rum 674 när tunnelbanan kommer ut ur tunneln från Skanstull och tar vägen över bron till Gullmarsplan samtidigt som jag hoppas att Lundell också upptäckt ”Providence Canyon”. När jag petar ner minnena från en glädjefylld kväll kan jag också lyssna på Tyler Childers nya album ”Country Squire” eftersom att klockan passerat midnatt och det är fredag, alla skivsläpps heliga dag.

12 – Courtney Marie Andrews – Bryggarsalen
Höjdpunkterna står som spön i backen genom hela kvällen. En topp är gästspelet av The Tallest Man on Earth. Andra är att vi får ta del av nya, ännu outgivna sånger. Nyheten om att ett nytt album är på gång. Självklart också alla de gamla låtar Courtney Marie Andrews väljer att plocka ut från sin sångbok. Jag blir glad över att få vara i samma rum som en så begåvad person som jag tycker att hon är. En fantastisk röst som förtjänar en ännu större publik än kvällens utsålda Bryggarsalen.

13 – Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb – Kägelbanan
Nere på Kägelbanan väntar glöden i ”Helvetets lågor”, som inleder spelningen med Johan Aijrijoki och Malmfältens Rockklubb i sin Norrbottensblues. Ett fantastiskt namn på ett kompband för den delen. Det är en sådan känsla av otrolig inlevelse från scenen vi får uppleva. Vem visste förresten att klarinett kunde vara ett fantastiskt rockinstrument? Det får vi uppleva här. En tvättbräda försedd med diverse köksattiraljer spelar också en huvudroll. Får du chansen att se Airijoki spela live, tveka inte en sekund. Du får två tillbaka. Gripande och underbart är bara förnamnet.

14 – Ron Pope – Södra Teatern
Det är en helt underbar start på liveåret 2019 att få se Ron Pope stora delar av kvällen sitta vid flygeln och sjunga och berätta gripande, roliga och underfundiga historier om sitt liv och sin musik. Solen är uppe några minuter mer för varje dag som går och vi går mot ljusare tider. Den här kvällen gör det även betydligt ljusare i mitt sinne.

15 – The Hives – Gärdet
Det var på Luciakvällen förra året mina vägar korsades med ett The Hives i storform. Det var i ett betydligt mindre format då med en vild och hoppandes publik. Den här dagen har de bytt ut luciaklänningarna mot vit kavaj, vit skjorta, svarta byxor och skor och vita strumpor och Howlin’ Pelle Almqvist har även svart fluga när den timmeslånga energiboosten drar igång med ”Come On!”, ”Walk Idiot Walk” och “Main Offender”. Howlin’ Pelle är på sitt vanliga självklara och bästa humör när han ödmjukt förklarar att vi i publiken klappar mer åt när han står och kammar sig än när andra band spelat en låt.

Två bröder i en källare på hipstersöder

16 – The Brother Brothers – Twang
Att få förmånen att stå i en källare med knappa hundra andra personer en söndagskväll och höra stämsång i världsklass är en löjligt bra avslutning på veckan och starten på en ny. The Brother Brothers förtjänar en mycket, mycket större publik och spelställen än den här underbart intima kvällen. Jag tänker tankar om Central Park och närmare 800 000 personer i publiken, om ni hänger med på min liknelse?

17 – Joshua Ray Walker – Bryggarsalen
Det var första gången i Joshua Ray Walkers liv som han satte sig i ett flygplan för några dagar sedan. Då flög han till London och bytte plan för att ta sig till öppningskvällen på den här turnén. Jag hoppas att det inte dröjer länge innan han sitter på ett plan hit för fler turnéer. En underbar röst, sånger som förtjänar många lyssningar och en fantastisk närvaro på scenen. Mungiporna är nära öronen när det är dags att ge sig ut i den kalla och regniga oktoberkvällen, som på alla sätt vis stretar emot den glädje jag nyss upplevt.

Punktliga insatser II

”Hackensack” live

Årets ja-tack-det-här-vill-jag-ska-hända-2020 I: The Black Crowes kommer till Europa med sitt 30-årsjubileum av deras fantastiska debutalbum ”Shake Your Money Maker”. En av de bästa debuterna i rocken.
Årets EP II: Ward Hayden & The Outliers – “Can’t Judge a Book”. Den här EP:n har funnits till salu på bandets konserter sedan slutet av förra året. Från slutet av augusti finns den även tillgänglig för oss som gillar strömmande musik. Det är en nyskriven låt, ”Naturally Crazy” och sex covers. Bland annat en härlig version av ”Viva Las Vegas” och en skön version av Fountains of Waynes ”Hackensack”. Bandet hette tidigare Girls Guns & Glory och är fantastiska live. Förhoppningsvis kommer angör de Stockholm lite senare i höst när de kommer till den här sidan av Atlanten.
Årets bok på nattduksbordet VII: Gomorrah, säsong 4 (HBO). Få ljus i den här mörka skildringen av delar av den italienska knarkmaffian.
Årets bok på nattduksbordet VIII: Mindhunter, säsong 2 (Netflix), som utspelar sig 1980, något år efter den första säsongen. Vi återser FBI-agenterna Holden Ford (Jonathan Groff), Bill Tench (Holt McCallany) och Dr. Wendy Carr (Anna Torv). I Joe Penhall och David Finchers skapelse kretsar det den här gången kring ett fall i Georgia där systematiska mord av svarta barn ägt rum. Säsongen innehåller samma psykologiska obehagskänslor som kännetecknar vad Fincher-thrillers brukar göra.
Årets EP III: Kyle Daniel – “What’s there to Say” är där du hittar grundreceptet på heartland rock. Hör pianot som fyller ut mellanrummen, mellan text och gitarr i ”Born To Loose”. Wow!

Stockholmsskildring

Årets ja-tack-det-här-vill-jag-ska-hända-2020 II: Brendan Benson, Jack White, Jack Lawrence och Patrick Keeler som tillsammans utgör The Raconteurs gör en Europaturné med ett stopp i Stockholm.
Årets huvudstadsskildring II: I ”Klockorna” tar Ulf Lundell med oss till sina hemtrakter strax utanför huvudstaden. Baggesfjärden glittrar och vi vandrar över Skurubron tillsammans med Lundell och Tom.
Årets bok på nattduksbordet IX: 13 budord (Netflix), belgisk polis gäckas av en seriemördare.
Årets bok på nattduksbordet X: Wisting (Viaplay), en norsk polis i Larvik får bland annat jaga en amerikansk seriemördare.
Årets huvudstadsskildring III: ”Stockholm i december”, Ulf Lundells singel som släpptes i slutet av november och där han bland annat sjunger ”Gå upp på Solliden och ta en glögg, Och se ut över Söder där du föddes en gång, Ser du Sofia kyrka, under den var du ung och giftig, Och full av framtidssång”.

Årets album
Kan inte påminna mig något tidigare år där valet av ordning på den årliga och oslagbara listan med de tjugoen bästa albumen från innevarande år varit en större prövning. Den har orsakat samvetskval. Ångest. Sömnbrist. Eller det kanske inte var riktigt sant. Däremot har grupper av album prövats mot varandra på ett inte tidigare skådat sätt. Här är den nu. Ditt rättesnöre för vad som är årets bästa album.

Årets album

1 – Charles Wesley Godwin – Seneca
Det är målande, natursköna och ärligt. När du hör Charles Wesley Godwin sjunga stannar klockorna och tiden upphör. Det här är ett fantastiskt debutalbum. De 12 episka låtarna du hittar här är bara att njuta av om och om igen. När du kommer till ”Sorry For The Wait” kan du ta ett extra varv där.

Plats 2-6

2 – Joel Alme – Bort bort bort
”Jag har haft problem under extremt många år och passerat behandlingshem och psyken och ätit oändligt mycket mediciner. Men nu har det varit lugnt i många år. Mitt mående har gått upp och ner, men jag har inte flytt in i missbruk som förr.” Det berättar Joel Alme för DN i en av många personliga intervjuer i samband med att det efterlängtade nya albumet släpptes. 10-talets bästa album på svenska ”Flyktligan” handlade om familjen och släkten. På ”Bort, bort, bort” utgår berättelserna från Almes egna upplevelser bland annat hans psykiska utmaningar.

3 – The Raconteurs – Help Us Stranger
Jan Gradvall ger Brendan Bensons, Patrick Keelers, Jack Lawrence och Jack Whites senaste album en fyra i Dagens Industri. Gradvall skriver; ”Bortom 10 000-timmarsregeln, teorin om att det krävs 10 000 timmars övning för att bli bra på något, finns 30 000-timmarsregeln. Förkovran har nått sådan fulländning att varje penseldrag, stycke eller musikaliskt stycke blir värd att bevara. Jack White har nått dit. Hans gitarriff har nått samma nivå som Matisses collage och Joan Didions meningsbyggnad.” Jag kan bara hålla med Gradvall, men tycker att ”Help Us Stranger” är ännu bättre än hans bedömning.

4 – Ian Noe – Between the Country
Ibland blir jag extra glad att jag följer Savingcountrymusic.com. Den 31 maj recenserade de den här underbara plattan från Kentucky-sonen Ian Noe, vilket gjorde att jag upptäckte den. På ”Between the Country” dör människor, ljuset i världen skuggas ut av mörka moln om svåra tider, brustna hjärtan och oroliga tankar. Skivan är inspelad i Nashville i RCA Studio A och Dave Cobb står för produktionen. Ett starkt kvalitetstecken.

5 – Tyler Childers – Country Squire
Precis som på debutalbumet ”Purgatory” från Childers Sturgill Simpson ligger bakom produktionen även på Tyler Childers andra album. Han kommer till Stockholm i januari, vilket gör hela den månaden uthärdlig. Det vill inte säga lite kan jag lova. Det är en uppsättning av nio fantastiska berättelser som klockar in på dryga trettiofem minuter. Börja helt enkelt från början med titellåten och lyssna många gånger till avslutande ”Matthew”. Ett album som kommer att hamna på årets tio-i-topp.

6 – The Highwomen – The Highwomen
Brandi Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires. Fyra fantastiska kvinnor som utgör grunden i den här supergruppen. I inledande låten ”Highwomen” får de dessutom förstärkning av den underbara röst som tillhör Yola. Därifrån är det bara att fortsätta. Då får du bland annat höra Brandi Carlile sjunga den omåttligt vackra ”If She Ever Leaves Me. En countrylåt om lesbisk kärlek som Amanda Shires skrivit tillsammans med Jason Isbell.

Plats 7-11

7 – Sturgill Simpson – Sound & Fury
Är det en film? Är det album? Sanningen är att det är båda delarna. Det är Sturgill Simpsons senaste bidrag till kulturarvet. Någonstans kan jag tycka att låten ”Make Art Not Friends” berättar lite om vad det här är. Du kan välja attfölja med på resan eller bli akterseglad. Sturgill Simpson går sin väg och utvecklas vidare. Svängiga melodier samsas med tunga riff och texter som refererar till honom själv i många stycken. Lättsmält? Nej! Bättre än bra? Ja!

8 – Lars Winnerbäck – Eldtuppen
När Stockholm är kallt i oktober känns det tryggt att Lasse Winnerbäck återvänder under sin favoritårstid och värmer mig. En samling av sånger som startar längs E4:an med utsikt över Vättern. Släpp mig var som helst i världen så tar Lasse med mig hem. Titelspåret och ”Tror jag hittar hem” är mina favoritspår just nu.

9 – Josh Ritter – Fever Breaks
Det här är Josh Ritters tionde album på tjugo år. I studion har han haft hjälp av Jason Isbell, som stått för produktionen. Isbells band The 400 Unit spelar utmärkt på Ritters underbara sånger. Lyssna till exempel på samspelet mellan Sadler Vadens gitarr och Amanda Shires fiol som lyfter flera av låtarna till ännu högre höjder än de redan befinner sig på. Två favoritlåtar just nu är ”The Torch Committee” och ”Ground Don’t Want Me”.

10 – Justin Townes Earle – The Saint of Lost Causes
Det var härligt att se Justin Townes Earle på STHLM Americana. Då var han ensam tillsammans med en akustisk gitarr. På den nya skivan har han band med sig. Vackra, sorgsna texter som framförs på ett underbart sätt. Lyssna till exempel på titellåten, ”Over Alameda” och ”Flint City Shake It”.

11 – SUSTO – Ever Since I Lost My Mind
Justin Osborne har varit låtskrivare och musiker i snart tio år. När SUSTO tog form fann han en plattform som passar hans oroliga själ. Låttexterna är ofta kontroversiella – att sjunga om tungt drogmissbruk och homosexualitet är inte den mest vältrampade stigen för band som kategoriseras som alt-country och americana. På min födelsedag dyker spelar han på Nalen. Till dess får jag nöja mig med de här lysande låtarna strömmande i hörlurarna.

Plats 12-16

12 – Cody Jinks – The Wanting
Det andra albumet i oktober från Jinks släpptes en vecka efter det första. En av höjdpunkterna på den här önskan är en enträgen bön. Lyssna på ”The Plea” för att fastna i det här albumet.

13 – Cody Jinks – After the Fire
Det första av två album i oktober från Cody Jinks. Titelspåret handlar om att hitta mening och att betyda något för en annan människa. Cody Jinks texter vill berätta något för dig och de ackompanjeras av medryckande melodier.

14 – The Black Keys – “Let’s Rock”
Dan Auerbach och Patrick Carney återvänder till sina egna rötter. Det ekar starkt från The Black Keys tidigaste album. Duon sammanfattar hela albumet i dess titel. Det är en lysande uppvisning i modern rock.

15 – Whiskey Myers – Whiskey Myers
I en blandning av rock från den amerikanska södern och country hittar du ingredienserna till Whiskey Myers femte album. Det gjorde debut som nummer ett på Billboards countrylista även om det släpptes samma fredag som exempelvis Sturgill Simpson. Bandet bildades i Palestine, Texas av sångaren Cody Cannon och gitarristen John Jeffers. De två har också bidragit med de flesta av låtarna på albumet. De har samarbetat med bland andra Brent Cobb, Adam Hood och Ray Wylie Hubbard på ett par av låtarna.

16 – Paul Cauthen – Room 41
Paul Cauthen har passande nog fått smeknamnet ”Big Velvet”, vilket också är namnet på det femte spåret på hans nya skiva ”Room 41”. Det var i det rummet han checkade in på Dallas Belmont Hotel när resten av livet brakade ihop. Han ägnade sig åt ett eskalerande och självdestruktivt beteende när han medicinerade ett brustet hjärta och ångest med alkolhol och andra droger. Under två år levde han i rum 41 och skrev sångerna som till slut hamnade på det här albumet. Det är lätt att förstå de många jämförelserna med Elvis Presleys och Johnny Cash när det gäller rösten. I ”Big Velvet” möter tequila kokain och vi får också träffa den äkta sammetsrösten. Tempomässigt är det dags igen att lugna ner det i ropet efter hjälp och sällskap som finns i ”Can’t Be Alone”. Det börjar med en pratande Cauthen i ”Freak”, som berättande fortsätter beskriva sina kamrater i fängelset. Det är nere vid strandens kant den här resan kommer till ett slut. Texterna har tagit oss med på en resa bland dödssynder som avundsjuka, lust och högmod via förtvivlan och undergång till försoning. Det är inte tio budord som bjuds, men väl tio utomordentliga låtar.

Plats 17-21

17 – Rival Sons – Feral Roots
Det här albumet är med Long Beach-gänget Rival Sons är inte ett som träffade mig direkt. Det växer däremot med fler genomlyssningar. Dave Cobb har som vanligt skött om produktionen. Lyssna på titelspåret, ”Stood By Me” och ”End of Forever” för att nämna tre starka spår.

18 – The Steel Woods – Old News
Det här är fantastisk sydstatsrock från Nashville. Det finns inslag av bluesrock och outlaw country i den här sköna grytan som puttrar skönt. Två coverlåtar dyker också upp. Tom Pettys ”Southern Accents” och Black Sabbaths ”Changes” lyser upp årets inledande månader med övriga härliga kompositioner på det här albumet.

19 – John Paul White – The Hurting Kind
Lee Ann Womack, Erin Rae och The Secret Sisters gör alla utmärkta gästspel när “The Hurting Kind” ringlar sig fram i maklig takt. White har producerat albumet tillsammans med Ben Tanner från Alabama Shakes och det är inspelat i ett varierat utbud av studios runt omkring Muscle Shoals. Veteranen David Hood återfinns på bas. Lyssna gärna på duetten ”This Isn’t Gonna End Well”, som White sjunger tillsammans med Lee Ann Womack.

20 – Rod Melancon – Pinkville
Rod Melancon är den föredetta skådespelaren, som sadlat om till musiken. Låtarna blir till små filmer på vackra ”Pinkville”. Texterna är mörka och detaljerade. Det finns psykadelisk soul, rockande inspiration och en cover av Springsteens ”57 Channels (And Nothin’ On).

21 – Avantgardet – Mellan miljonprogram och Thailand
”Trots att det låter så långt från stabilt: en gles och tanig rockmusik med dålig hållning, där gärna någon udda slagverksdetalj sticker ut. Arvidsson själv har en påfallande Hellströmlik talang för formuleringar och tonfall, för nyckfullt inkastad engelska och underligt betonade nyckelord.” Det skriver Nils Hansson i DN:s recension av albumet. Det räcker fram till att ta sig in på den här oslagbara listan säger jag.

Det lackar mot jul

Min och Taylor Swifts favorit

Helt plötsligt en vacker oktoberdag fanns de bara där. Sju konserter. Det doftar nypressade MP3:or. Jason Isbell & The 400 Unit gör sällskap med många andra artister och ger möjlighet att höra hela konserter för 10 dollar. Om och om igen. Förhoppningsvis kommer även årets konserter från Isbells Ryman Residency, från oktober också bli tillgängliga. En av förra årets Ryman-konserter dök upp i slutet av november när de sju första dubblerades. Konserterna ges ut av nugs.net. De samarbetar med många andra artister också. John Fogerty, Metallica, Bruce Springsteen och The Raconteurs bara för att nämna några.

Isbells musik värmer mitt hjärta och jag är inte ensam om att ha känslor för honom. I slutet av oktober på amerikanska The Voice kom Taylor Swift ut som ett stort och passionerat Isbell-fan. På den sista kvällen av sju på The Ryman Auditorium berättade Jason Isbell att han var på väg in i studion igen för att spela in ny musik. HaPå Isbells och hans frus Instagram bekräftar de att det är ny musik på gång och bilder från RCA Studio A bekräftar att han fortsätter att jobba med Dave Cobb. Isbells senaste skivor har dykt upp under sommaren, så jag hoppas att det kan vara fallet även den här gången och att han dyker upp i Sverige snart igen. Kanske redan i juni under STHLM Americana? Det får bli min önskning till tomten helt enkelt.

God Jul allihopa från Tyresö-tomten!

PS! I min egen julstrumpa har jag stoppat Martin Scorceses gangsterepos The Irishman och säsong 3 av The Crown. Båda hittar du på Netflix. I strumpan ligger också Michael Connellys bok The Night Fire där Harry Bosch och Renee Ballard jagar mördare tillsammans.

Särskilt Jul PS! Många gånger handlar det om att komma hem till nära och kära på julen. Det är något amerikanerna också praktiserar i samband med Thanksgiving. Vad passar då bättre än att kombinera de här två högtiderna med att möta upp med Blackberry Smokes firande på The Tabernacle i Atlanta, Georgia?

De flesta rock- och poplåtar klockar in någonstans mellan tre och fyra minuter, även är något min nioårige son har observerat det och frågade mig om det är så härom dagen. Jag kunde bara ge honom rätt i hans analys av musikhistorien.

 

Den här regeln om låtlängd har som allt annat undantag. Det finns mastodontlåtar också. Ett mer extremt exempel på detta fenomen är numera avsomnade stoner-doom-bandet Sleeps ”Dopesmoker”, som 1999 gavs ut i en uppstyckad, nedkortad version under namnet ”Jerusalem” på skivbolagets inrådan, eftersom de ansåg att slutprodukten, den 63 minuter långa och ofantligt långsamma hyllningen till att röka på i ära till gud inte var ”kommersiellt gångbar”. Bandet lyckades 2003 ge ut den i en ny version, denna gång med originaltiteln och i ett enda stycke, som det var tänkt. Det tar nästan tre minuter innan trummorna dyker upp, och närmare nio innan sången dyker upp.

I det här sammanhanget tänker jag att nöja mig att definiera mastodontlåtar, som låtar som är längre än sju minuter. Det vill säga vad som kan sägas vara dubbelt så långt som en normal låt. Du kommer bland annat bjudas på Josh Tillmans tretton minuter långa memoarer. Bland annat om hans första minne av musik. Då håller han på kvävas av en godis som smakar vattenmelon samtidigt som ”Little Lies” av Fleetwood Mac spelas på radion.

Här finns också tre underbara New York-betraktelser signerade Bruce Springsteen. Det finns även några vackra Norrköpingsepos insprängda. Du kommer också att hitta en handfull sånger från Nobelpristagaren, som är född i Hibbing, Minnesota. Du kommer också att träffa på Ulf Lundell ett stort antal gånger.

Julmusik första halvåret 2016

Publicerat: 25 juni, 2016 i Julskiva, Julskiva 2016, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det var på den tiden när man svarade med sitt nummer i telefon. Jag var 12 år och jag svarade ett noll fem noll ett hemma. En siffra i taget. På andra sidan Atlanten satt en 31-åring och skrev sånger för att lista ut var han passade in. Sångerna skulle innehålla dans, skratt, sex, skämt, bra kamratskap, kärlek, tro, ensamma nätter och såklart tårar. Målet var att sångerna skulle vara omfattande som livet självt eller som en show med The E Street Band.

NYC Danny Clinch 2
Madison Square Garden, New York den 28 mars 2016, Foto: Danny Clinch

Det var på detta sätt, som vår låtskrivare hoppades hitta vägen till insidan och hitta svaret på frågor om vad som knyter människor samman, människors jobb, deras vänner och familjer. Han ville föreställa sig detta i sitt skrivande med hoppet om att det var ett första steg mot att få detta på plats i sitt eget liv också. Det tog mig några år att upptäcka albumet, som släpptes i oktober 1980. Jag fick hjälp på traven av fredagsradion i P3. Det var någon gång när ”Sherry Darling” spelades i Metropol, som jag upptäckte Bruce Springsteen och dubbelalbumet ”The River”. Det kan mycket väl vara det album jag lyssnat flest gånger på genom åren och som fortfarande griper tag i mig vid varje lyssning.

Innehållet på ”The River” blev varierat med såväl mörka ballader, livsskildringar och riktiga partyrocklåtar. Det blev också Springsteens första etta på Billboards albumlista. Han turnerade med albumet redan då. Men med start i Pittsburgh i början av det här året gav sig Bruce ut på ”The River Tour” tillsammans med The E Street Band. Det skulle först bara bli en eller två spelningar, men har utvecklats till en världsturné. Ikväll har showen nått fram till Göteborg och Ullevi. Alla trettiosju kvällarna i Nordamerika inleddes med ”Meet Me In The City”, utom näst sista kvällen i Brooklyn när Prince hyllades med ”Purple Rain”. Därefter spelar Springsteen hela ”The River” från början till slut. Efter dessa två timmar fortsätter sedan showen i ytterligare en och en halv timme när bandet blandar och ger från sångskatten som grävts fram genom åren runt omkring Asbury Park. När turnén flyttade över till Europa i maj och spelningarna på utomhusarenor spelas inte längre The River-albumet från start till slut längre, utan bara ett urval av låtarna därifrån.

Förra hösten kom boxen ”The Ties That Bind: The River Collection”. Det är en omfattande tillbakablick till The River-eran – 52 låtar på fyra CD-skivor med en mängd outgivna skatter samt fyra timmar tidigare outgivet filmat material samlade i 3 DVD:er. I den dokumentär som följer med, och som också visades på SVT i påskas, kommer det fram att Springsteen skrev ungefär hundra låtar till det som till slut blev ett dubbelalbum med tjugo låtar. Springsteen berättar i dokumentären att uppfann karaktärer i sitt låtskrivande. Sedan sjöng han med karaktärernas röster för att få lyssnaren att känna hur det känns att gå runt i karaktärernas skor.

NYC Danny Clinch
Madison Square Garden, New York den 28 mars 2016, Foto: Danny Clinch

”The River” är ett album som innehåller många små och stora berättelser på sina två grammofonskivor med två sidor vardera. Det är också en av de viktigaste anledningarna till att jag fastnade för Springsteen. Jag ville höra berättelserna om och om igen. Jag inser att jag inte är ensam som fastnat i dessa historier. Jan Gradvall skriver i en krönika om River-boxen att:

”När Bruce Springsteen berättar om det samhälle han byggde upp med ”The River” inser jag hur märkligt välbekant det känns för mig själv. Jag tänkte inte på det när jag 17 år gammal var på ”The River”-turnén och såg den där andra magiska konserten på Hovet, men jag har tänkt på det många gånger sedan dess.

Sverige är inte New York. Sverige är New Jersey.

Att växa upp i Sverige är att växa upp med känslan av att vara en bit ifrån platsen där det egentligen händer. Skyskraporna finns någon annanstans. Det lantliga Sverige – det bukoliska Sverige – är också ett land av åkrar och bilar och vägar, ständigt återkommande inslag i Springsteens sånger. Springsteens bensinmackar är också våra bensinmackar. Vi vet, vi har varit där. Vi har alla upplevt lördagkvällar där allt kretsar kring motorburen ungdom. Vi har gått i samma skor som karaktärerna på ”The River”.

Springsteen sjunger om oss. Springsteen är svensk.”

Under våren har jag följt med på Springsteens resa över hela Nordamerika. Chefen har den goda smaken att ge oss besatta möjligheten att höra alla konserter. De ges ut på live.brucespringsteen.net. I år har det skett med ungefär en månads fördröjning för varje konsertkväll. Konsertkvällarna har varit fantastiskt sällskap i lurarna på väg till och från jobbet, vid middagsfixen och vid många andra tillfällen. Det som griper tag i mig mest är de mörkare låtarna med ett lägre tempo. Independence Day, I Wanna Marry You, Point Blank, Fade Away, Stolen Car, Drive All Night, Wreck On The Highway och såklart The River. De har alla en speciell plats i mitt hjärta. På plussidan med de inspelade konserterna ligger också att, med risk att göra en Ove, slippa ärthjärnor som inte kan hålla truten under de lugnare partierna på en konsert.

När det amerikanska magasinet Rolling Stone gjorde sin lista över de 500 bästa albumen genom tiderna, så kvalade ”The River” in på 253:e plats. Där beskrevs de tjugo låtarna så här:

”Springsteen said it took him five albums to begin writing about real relationships, ”people tryin’ to find some sort of consolation in each other.” The River balances those stories with E Street romps through bar-band R&B, rockabilly and epic rock.”

Barca Xavier Mercadé
Camp Nou, Barcelona den 15 maj 2016, Foto: Xavier Mercadé

Jag kan säga att jag inte håller med om placeringen av denna låtskatt bland de 500 bästa albumen. Hos mig hade det blivit medaljplats. Turligt nog är det fritt med de åsikter du vill. Hellre mångfald än enfald. När vårens strapatser och entourage nådde västkusten i mars, så var en av musikbranschens vassaste och mest underhållande analytiker på plats i Los Angeles Memorial Sports Arena. Bob Lefsetz skriver bland annat följande om denna torsdagkväll under årets tredje månad:

”And the highlights Thursday night were the slow songs. Most notably “Independence Day,” but also “I Wanna Marry You,” never mind the title track, “The River.” You sat there transfixed…how did I get from here to there, I avoided so many potholes, but a few I fell in, a few I never recovered from.

But the band kept playing on. That’s what musicians do, play. Stardom is a byproduct, at best.

This was a tunnel to the past, exuding a certain amount of love, but there was no pretext that Bruce Springsteen still mattered, was still hip, was still ruling the charts. By playing “The River” complete and a bunch of hits not only did Bruce give the audience what it wanted to hear, he could be loose, he had nothing to prove.

Other than he was the best damn rock star on the face of the planet.

That was the scary part. After the two hours of “The River” the Boss did an hour of hits and…he started out at 11 and stayed there. I can’t say a negative thing about it, it was positively thrilling, it’s how he built his career, but I couldn’t help thinking what a screwed-up guy he was, that he needed to do this, he had us at hello, when he took the stage, never mind went into “The Ties That Bind.”

But at this point, deep into the show, the audience was no longer individuals but a great big mass, you see Bruce was in a trance, he was home, in his element, it was what he lived for, he was gonna give us that high and get one in return.

No one does this anymore.

Because no one’s done that many dates. And what we consider a star is far different from who Springsteen was and is. Springsteen is Sally Field, he can’t believe everybody really likes him.

But they do.”

Om du befinner dig på Ullevi i kväll har du en chans att få en underbar upplevelse. Själv väntar jag en knapp månad till på min chans att bli fysiskt knockad av den här showen.

 

IMG_2051

Halvårets bästa album I

  •  Bob Mould – Patch The Sky
    Bob Mould befinner sig på en mörk plats för tillfället, galla i magen, smärta i hjärttrakten och undergång i sinnet. Vi är vid tidens ände gott folk och Mould får det att låta riktigt trevligt.
  • The Cactus Blossoms – You ‘re Dreaming
    Du kan lätt drömma dig tillbaka till sextiotalet när du trycker på play för att lyssna på när kaktusen blommar. Minnesota-bröderna Jack Torrey och Page Burkum säger själva att de inte är födda i fel tidsålder. Vi blev bara intresserad av musik från en annan era och hittade ett sätt att göra den till vår egen, säger de till Boston Globe. Brödernas egen variant av låtar doftar tydligt av Everly Brothers, Roy Orbison och Simon & Garfunkel.
  • Cage The Elephant – Tell Me I’m Pretty
    Att det är Dan Auerbach från The Black Keys, som har producerat märks tydligt i ljudbilden på “Tell Me I’m Pretty”. Vill du få upp humöret och få lust att studsa runt en stund rekommenderar jag att du lyssnar på ”Punchin’ Bag”.
  • Caleb Caudle – Carolina Ghost
    Det låter enkelt när du hör Caleb Caudles senaste verk. Det enkla brukar också vara det svåraste att göra. Kvalitet tar tid, kräver sin del av blod, svett och envishet. När det delas med världen vet du redan efter att ha hört några av låtarna för första gången att det här kommer du att vilja lyssna på om och om igen.
  • Caroline af Ugglas – Nåväl
    Nåväl är en översättning av Peter Greens och Fleetwood Macs “Oh Well”. En fantastisk låt både i original och i svensk översättning. Af Ugglas hesa och sköna röst är som skönaste poesi. Det här är en naturlig förlängning av hennes Janis Joplin-skiva från 2007.

 

Carla_Plura

Carla & Plura på legendarisk 50-årsfest

Halvårets mest överraskande middagsunderhållning: Carla & Plura, som dök upp på underbart 50-årskalas och spelade bland annat min favorit ”Fulla För Kärlekens Skull”.
Halvårets mest lyssnade album: The River, övervägande antal gånger live.
Nästa halvårs mest efterlängtade självbiografi: Den 27 september ger Bruce Springsteen sina memoarer. I ”Born To Run” berättar Bruce om uppväxten i New Jersey och ”poesin, faran och mörkret” som lade grunden för hans låtskrivande.

 

IMG_2060

Halvårets bästa album II

  • Charles Bradley – Changes
    Titeln på den nya skivan kommer från en gammal Black Sabbath-låt och Bradley gör också en skön soul-version av den. Det här är underbar retrosoul i ny tappning. Det är Bradleys tredje album och det blir bara bättre och bättre. Kolla också in dokumentären ”Charles Bradley: Soul of America” på Netflix.
  • David Ramirez – Fables
    Det här är Ramirez tredje skiva. Han tar steg mot både personlig och musikalisk mognad. Han hade först svårt att få ihop inspelningarna och övergav projektet efter två år, tog ledigt och försökte hitta fokus igen. Han reste sedan till Seattle för att jobba med vännen Noah Gundersen som producent och resultatet är det personligaste album han gjort. Allt handlade helt plötsligt bara om instinkt och blev självbiografiskt snarare än uppdiktade berättelser. Det är ärliga, nästan skrämmande detaljrika berättelser som är omedelbart igenkännbara för dem som älskat och förlorat.
  • Hayes Carll – Lovers And Leavers
    När du lyssnat färdigt på den här skivan, tycker jag att du också ska passa på att lyssna på när Hayes Carll är gäst i Brian Koppelmans pod The Moment. Där får du bland annat höra om processen för hur ett album blir till, Carlls rädsla att inte göra det som förväntades av honom och en underbar version av ”Sake Of A Song”.
  • Iggy Pop – Post Pop Depression
    Utgångspunkten till albumet tar Mr Pop och Josh Homme i Iggy Pops två soloalbum från 1977. Då spelade han in ”The Idiot” och ”Lust For Life” i Berlin med David Bowie som producent. Det här är en naturlig fortsättning på dessa musikaliska alster ungefär 40 år senare. Lyssna exempelvis på ”German Days”.
  • Julie Rhodes – Bound To Meet The Devil
    Delvis inspelad i Muscle Shoals Fame Studio är det här ett debutalbum som låter som något som är inspelat längre fram i karriären. Den hesa och vassa rösten påminner i flera situationer om Amy Winehouse. På några av låtarna finns också gamla studiorävar som keyboardspelaren Spooner Oldham, gitarristen Greg Leisz och violinisten Sara Watkins.

 

johanwi-0-jpg

Minken

Halvårets karaktär: Minken spelas av Johan Widerberg, en tjallarvän till Tom Stilton (Kjell Bergqvist) från tiden då han var verksam som polis, i Springfloden (SVT).
Halvårets citat
: ”Jag är ganska ointresserad av gamla hårdrockare, som skriver låtar till barn.. It just doesn’t do it for me.” Andres Lokko om Max Martins låtskrivande i Värvet, avsnitt 218. I beg to differ, säger jag.
Halvårets Black Sabbath-låt: Changes, Charles Bradley

 

IMG_2058

Halvårets bästa album III

  • Kent – Då Som Nu För Alltid
    Kent låter i dag som ett yngre band än på debuten för 21 år sedan, så avslutar Jan Gradvall sin fullpottsrecension av det som förväntas bli Kents sista album. Joakim Bergs texter är rakt på sak från inledande ”Andromeda” till avslutningen i ”Den Sista Sången”. Den 17 december möter jag dem på deras sista konsert. Till dess kommer det här albumet ha hunnit rulla många gånger.
  • Lars Winnerbäck – Granit Och Morän
    ”Lågsäsong”, ”Sysselmannen” och ”Khom Loy” är exempel på högklassigt grått tandläkarväder på den nya plattan från Linköpings-sonen och nygifte Lars Winnerbäck. Det går också att sammanfatta på det sätt som recensionen i Göteborgs-Posten avslutas. ”Winnerbäck sjunger om att vi lever i en märklig tid, texterna befolkas saknade av vänner, missade möjligheter och ensamheten tycks alltid närmare än gemenskapen. Ändå tycker jag att det låter som om Lars Winnerbäcks lyckats lösa upp några av sina knutar. Eller så är det bara jag som gläds åt att han gjort sin bästa skiva sedan Söndermarken.”
  • Lukas Nelson & Promise Of The Real – Something Real
    Willie Nelsons son hinner med att både turnera med Neil Young och att ge ut egen musik tillsammans med sitt band Promise Of The Real. Bandets egen beskrivning av musiken är något de kallar ”cowboy hippie surf rock”, så nu vet du precis vad du har att vänta dig när du lyssnar.
  • Marlon Williams – Marlon Williams
    Efter varje genomlyssning av den här plattan får du en djupare och djupare förståelse för Marlon Williams. Det har heller inte så lång tid. Plattan är bara 35 minuter lång. Ge dig själv den tiden några gånger om du inte redan gjort det.
  • Mavis Staples – Livin’ On A High Note
    ”På programmet står en serie specialskrivna låtar av namn som Nick Cave, Justin Vernon, Neko Case och Aloe Blacc. M Ward förser dem med en nedtonad, bitvis lätt ruffig inramning, som känns demo och förstatagning mer än galahyllning i aftonklänning. Och Mavis Staples själv får all plats hon behöver, oavsett om hon vill ta i eller bara viska. Man önskar bara att de kunde ha spelat in dubbelt så mycket när de ändå höll på.” Det är del av Nils Hanssons recension i Dagens Nyheter, som beskriver denna skönsjungande amerikanska.
  • Mudcrutch – 2
    Tom Pettys första band Mudcrutch hann aldrig släppa någon LP innan de omvandlades till The Heartbreakers 1976. Förrän 2008 vill säga och i år är de tillbaka med skiva nummer två. Tre av fem medlemmar är också stommen i Heartbreakers så musikaliskt är skillnaden är inte enorm. Det är helt enkelt lättlyssnad drivande bilkörarrock.

 

IMG_1488

Berns

Halvårets konsertsammanfattning: Superhög lägstanivå på vårterminens underbara musikupplevelser med Jason Isbell och John Moreland, Israel Nash, Melissa Horn, Eagles of Death Metal, Will Hoge, Joel Alme, Chris Cornell och Iggy Pop.
Halvårets så bra att jag gråter I: House of Cards i säsong 4 är presidentparet Underwood, som gestaltas av Kevin Spacey och Robin Wright, tillbaka i god, intrigerande form igen.
Halvårets så bra att jag gråter II: Bosch, säsong 2, inspireras av Michael Connellys böcker ”Den sista prärievargen”, ”Återkomsten” och ”Fallet”. Titus Welliver gör återigen en underbar tolkning av karaktären Hieronymus ”Harry” Bosch, en Los Angeles-polis.
Halvårets så bra att jag gråter III: Better Call Saul. I säsong 2 fortsätter berättelsen, om det som ska bli den skrupelfrie, men ändå omtänksamme advokaten Saul Goodman vi lärde känna i ”Breaking Bad”. Här heter han fortfarande Jimmy McGill och gestaltas av Bob Odenkirk.

 

IMG_2056

Halvårets bästa album IV

  • Rob Baird – Wrong Side Of The River
    Den Memphis-födde musikern Rob Baird säger själv att titellåten handlar om att vara på fel sida och samtidigt veta att du behöver komma på hur du ska kunna komma tillbaka till den rätta sidan. På andra låtar möts vi också av stillsamt piano som leder oss in en skön orgelsång när han berättar historien om ett par ifrån både hennes och hans perspektiv. Lyssna och njut.
  • Rival Sons – Hollow Bones
    Jag vill så gärna att det ska vara bra. De gjorde förförra årets bästa platta tillsammans med Dave Cobb, som producent. Nu är det teamet tillbaka. Det är inte lika direkt som föregångaren, men efter tre genomlyssningar på dagen för släppet går det inte konstatera annat än att det blir många fler lyssningar. Ljudbilden är lite tunnare, men samtidigt tydligare än tidigare och låtarna växer och växer. Utmärkt rock!
  • Sam Outlaw – Angeleno
    Han heter egentligen Sam Morgan, men hävdar att Outlaw var hans mammas flicknamn, så fejk är det inte. Nils Hansson i DN skriver att på albumet ”Angeleno” tog Outlaw ett rejält kliv uppåt, en ursnygg stilövning i klassisk country producerad av den legendariska rootsmannen Ry Cooder. Den sort som låter som mainstream, även om den kallas alternativ i dag, med blinkningar till tidlös snyftpop som Buddy Holly, Eagles och Chris Isaak. Jag bara håller med.
  • The Temperance Movement – White Bear
    Det låter sleazigt 60-tal och rockande 70-tal när Phil Campbells röst bär fram musiken och texterna på The Temperance Movements (TTM) senaste alster. Det är lätt att tankarna far iväg till Paul Rodgers röst och släktskapet med The Rolling Stones är tydligt, men TTM gör det på sitt allra egna och alldeles utmärkta sätt. Vill se det här gänget live snart. Det borde väl kunna ordnas med tanke på deras kärlek för Sverigebesök hittills.
  • Various Artists – Southern Family
    Det här är årets hippaste country-/americanaproducent Dave Cobbs projekt. Det är ett gäng underbara artister som Jason Isbell, Anderson East, Holly Williams och Miranda Lambert som framför låtar om södern i Usa. Lyssna gärna på den undersköna ”Grandma’s Garden” med Zac Brown och ha också en näsduk i beredskap.
  • Wolfmother – Victorious
    Ett härligt välkomna tillbaka till ett av de riffigaste banden jag lärt mig tycka om de senaste tio åren. 70-talsriffen och flörtandet med både Black Sabbath och Led Zeppelin är här igen. Andrew Stockdale har lyckats samla ihop ett nytt gäng till den här skivan och låtit Brendan O’Brien sköta produktionen. Resultatet blir en högklassig blandning av rock och hårdrock.

 

MudCake

Mums

Halvårets smakupplevelse: Omnipollo NOA Pecan Mud Cake
Halvårets så bra att jag gråter IV: Happy Valley, säsong 1, Catherine Cawood (spelad av Sarah Lancashire) är en polissergeant i West Yorkshire. Cawood försöker fortfarande komma till fred efter hennes dotters självmord för åtta år sedan.
Halvårets så bra att jag gråter V: Dag. Serien som finns i tre säsonger och berättar historien om parterpeuten, som inte tror på tvåsamhet. Han rekommenderar paren som kommer till hans klinik att skilja sig.
Halvårets liveupplevelser jag velat vara med på: Sam Outlaw, David Ramirez, Wolfmother, Corb Lund och Jesse Malin är alla konserter som borde ha haft min närvaro.

 

IMG_2059

Halvårets sexa av musik som släppts innan året tog sin start

  • Bohannons – Black Cross, Black Shield
    Tänk dig att du har en mixer. Du lägger i lika doser Neil Youngs Crazy Horse-period, R.E.M., ett mått sydstatsrock, lite psykadelisk rock och lite Black Sabbath-riff. Mixar runt. Då närmar du dig hur det låter här. Det är fängslande för att säga det kort.
  • Gill Landry – Gill Landry
    En av medlemmerna i Old Crow Medicine Show gör här sitt tredje solosläpp. Landry tar här mystiken från delar av hemmastaten Louisiana och låter oss följa med på en skön resa. Det är lågmält, tidvis en bitter resa vi får följa med på, men det är aldrig tråkigt.
  • Heather Maloney – Making Me Break
    ”Amerikanska Heather Maloney fyller på i en redan mycket tätbefolkad genre; singer/songwriter. Hon gör det bra, med distinkt och skön röst som kan dramatisera de ofta känslosamma texterna, som lånar metaforer från vattendroppe till hav. Med en upparbetad känsla för finsnickrade melodier ger hon dem en inramning som fungerar bra.” Det är inledningen på recensionen i Upsala Nya Tidning och det räcker bra som beskrivning.
  • Jeff Crosby – Waking Days
    Om du tycker om Dawes, så borde du gilla Jeff Crosby. De är mycket nära besläktade, åtminstone rent musikaliskt. Det är ett bluesigt, americanasound som bärs fram av något som känns som en mycket erfaren röst. Detta trots Crosbys unga ålder och att det här är hans debutalbum.
  • Nathaniel Rateliff and The Night Sweats – Nathaniel Rateliff and The Night Sweats
    Rolling Stone skriver om att Rateliff genomgått en förvandling från trubadur till en funkig och soulig bandledare. I oktober dyker han upp på en av Söders scener. Det är svårt att inte få lite Stax-vibbar när du lyssnar till den här debutskivan. Skönt och svängigt helt enkelt.
  • Steve Moakler – Wide Open
    >>Lay your pretty head down on my shoulder/You don’t have to worry anymore/This old world is cold and getting colder/And I know how to lock and bolt the door<< När du vill pigga upp dig om regnet kommer någon dag, så lås in dig och lyssna på när Steve Moakler sjunger “The Riser”, flyg bara inte för nära solen sedan.

 

Har vi glömt något?
Det börjar bli dags att avrunda det här musikaliska halvårets resa. Det återstår nästan bara en sak. Det är att hälsa er alla en underbar sommar! Sedan är det såklart kvar att presentera halvårets bästa album.

SS ASGTE

Halvårets allra bästa album

Sturgill Simpson – A Sailor’s Guide To Earth

“Hello my son/Welcome to earth/You may not be my last/But you’ll always be my first/Wish I’d done this ten years ago/But how could I know”. Det är med de raderna, som Sturgill Simpson inleder halvårets vassaste album alla kategorier. Orden och rösten griper tag i mig som lyssnar, så att det blir alldeles tårdrypande. Då har jag inte ens nämnt det underbara blåset från The Dap-Kings.

Det går att njuta av en nätversion av skivan och stilla abstinensen till dess att Sturgill dyker upp i Stockholm i början av juli. Sturgill och band besökte KCRW och spelade hela nya skivan en vecka innan den släpptes.

Bonus 1: Den 9 september släpps St. Paul & The Broken Bones andra album. Mina förväntningar är på nivån av fem Turning Torso. Tack på förhand också till den bokare som tar dem till Stockholm, så att vi får se dem live.
Bonus 2: Det är inte omöjligt att Eli Paperboy Reed med ”My Way Home” är årets motsvarighet till förra årets Anderson East eller förrförra årets St. Paul & The Broken Bones.
Bonus 3: Och som traditionen kräver. Sist men inte minst kan jag meddela att spellistan med potentiella jullåtar för 2016 just nu består av 39 låtar.

Det var en gång för ett dussin år sedan. Någon gång i samband med att jag flyttade till Stockholm 2004, så föddes tanken på att återuppta ”blandbandet” och att få möjligheten att göra en insats för folkbildningen. Inför julen 2004 producerades den första julskivan för att sedan skickas till ett antal vänner i samband med att julkorten postades.

P1050150

När det var dags för julskivans 10-årsjubileum blev det också en blogg. Jag tror, utan att googla, att det är en av få bloggar som är nischad mot julmusik. Nu har bloggen funnits i tre år. De små anekdoterna om mina kulturupplevelser sträcker sig nästan fyra år bakåt i tiden eftersom att jag kunde återvinna en del från Facebook. En objektiv betraktelse av de små berättelserna är att de blivit längre sedan starten.

En annan objektiv betraktelse kring berättelserna är hur de har en tydlig övervikt i en särskild genre av musik. Jag följer slaviskt samma indelning av musik som den kloke musikern och producenten Quincy Jones berättade om för Jan Gradvall.

– Det finns bara två kategorier musik att bry sig om, bra och dålig.

Rent objektivt är det en överväldigande majoritet av den första kategorin som tar plats på dessa sidor. Motivationen och kraften att skriva kommer från en mellanstadielärare som var och alltjämt är inspiratör och pådrivare till de små kulturanekdoterna. Det behövs inte så mycket till piska längre. Nu kommer inläggen nästan per automatik efter varje upplevelse. Jag vet också att jag inte är ensam om att ha denna lärare som inspirationskälla. Jag delar denna inspiratör med åtminstone en av artisterna som framför musik i den kategori av musik den här bloggen tillägnas.

Jag gillar normalt sett mer att titta framåt än att titta bakåt. Här kommer ändå en ordentlig titt i backspegeln. Du hittar genvägar till kulturupplevelser från de senaste fyra åren här nedanför. Alla upplevelser är högst subjektivt valda och lika subjektivt beskrivna.

Varsågoda!

Artist, teater, musikal etc. Spelplats Recensionsrubrik och länk
Amanda Shires Bryggarsalen Tallar från Alabama
Anna Ternheim Trädgårdsföreningen Melissa Horn & Anna Ternheim – 15 jul 2012
Arté Diem Dieselverkstaden Jag – en sång och dansman?
Bianca Kronlöf Scalateatern Värvet 3 år
Blackberry Smoke Tyrol Kan man röka morötter?
Bonnie Raitt Cirkus Jag är inte något piggsvin
Chris Cornell Konserthuset Ett i olika versioner på samma gång
Eagles of Death Metal Debaser Medis En massaker ägde rum i Paris
Ebba Forsberg Cirkus Gubbar från Usa på svenska
Ed Kowalczyk Nalen Åskan kraschar en höstlig tisdag
Eldkvarn Cirkus Eldkvarn – 20 dec 2012
En man som heter Ove Rival En man som heter Ove
First Aid Kit Berns Ett rop på första hjälpen
Grotesco Scalateatern Norsk blåpapegoja
Hilma Stallet Partaj på Stallet
Jack White Hovet Jack White – 11 sep 2012
Jackson Browne Waterfront Terminsavslutning
Jason Isbell Waterfront Ryan Adams & Jason Isbell – 11 maj 2012
Jason Isbell Bryggarsalen Tallar från Alabama
Jason Isbell & The 400 Unit Berns God fortsättning
Jesse Malin Stacken New York, New York
Joel Alme Smådalarö Gård I början av upploppet
Joel Alme Debaser Medis Bajenland sjunger Änglarnas låt
John Moreland Berns God fortsättning
Kent Cirkus Kent – 26 maj 2012
Kent Tele 2 Arena Invigningsfest på arenan med de många namnen
Kristoffer Triumf Scalateatern Värvet 3 år
Lars Winnerbäck Debaser Medis Lars Winnerbäck – 2 jun 2012
Lars Winnerbäck Tele 2 Arena Invigningsfest på arenan med de många namnen
Lars Winnerbäck Hovet Vi hade i alla fall tur med tandläkarväder
Lars Winnerbäck Teater Brunnsgatan Fyra En analog podcast
Lars Winnerbäck Cirkus Ett tältprojekt inomhus
Lars Winnerbäck Scalateatern Värvet 3 år
Lykke Li Cirkus En av flera Zlatan
Melissa Horn Trädgårdsföreningen Melissa Horn & Anna Ternheim – 15 jul 2012
Melissa Horn Cirkus Årets sista Cirkus?
Melissa Horn Scalateatern En inställd spelning är också en spelning – del 2
Melissa Horn Scalateatern Sveriges allvarligaste artister
Melissa Horn Södra Teatern Svårmodets nöjespalats
Mikael Wiehe Cirkus Gubbar från Usa på svenska
Moa Lignell Södra Teatern Svårmodets nöjespalats
Natalie Prass Cirkus Inte en sång bland andra sånger
Neil Young & Crazy Horse Skeppsholmen Farbror Neil och galen häst
Nick Cave & The Bad Seeds Waterfront Vattenbryn, spypåsar och goth-Elvis
Pearl Jam Globen Pearl Jam – 7 jul 2012
Pearl Jam Friends Arena Och på den sjunde dagen…
Plura Cirkus Gubbar från Usa på svenska
Queens of the Stone Age Cirkus Konkurser och häxjakter
Rival Sons Münchenbryggeriet Jag öppnade min julklapp ikväll
Robyn Tele 2 Arena Invigningsfest på arenan med de många namnen
Rosanne Cash Nalen Till tonerna av Rosanne Cash
Ryan Adams Waterfront Ryan Adams & Jason Isbell – 11 maj 2012
Ryan Adams Cirkus Inte en sång bland andra sånger
Snövit – The Musical Maximteatern En musikal om en gitarisst i Thin Lizzy?
Tallest Man On Earth Cirkus Tallest Man On Earth – 18 feb 2013
Thåström Annexet Säsongspremiär
The Gaslight Anthem Berns Jag kan ha sett rockens framtid
Tom Petty & The Heartbreakers Globen Tom Petty & The Heartbreakers – 14 jun 2012
Tomas Andersson Wij Teater Brunnsgatan Fyra En analog podcast
Tomas Andersson Wij Rival Finns verkligen mörkrets hastighet?
Tomas Andersson Wij Södra Teatern Det var för 700 meter och 144 dagar sedan
Tomas Andersson Wij Smådalarö Gård Slutet på den första dagen
Tomas Andersson Wij Scalateatern En inställd spelning är också en spelning – del 2
Tomas Andersson Wij Scalateatern Sveriges allvarligaste artister
U2 Globen Bandet är dödsdömt
U2 Globen En inställd spelning är också en spelning?
U2 Globen Anslagstavlan
U2 Globen Till och med bättre än på riktigt
Ulf Lundell Cirkus Att återse en gammal vän
Ulf Lundell Berns Adventsfirande på Berns
Ulf Lundell Göta Lejon Mastodontfilms-Mats och mastodontbox-Ulf
Weeping Willows Cirkus Ett tältprojekt inomhus
Will Hoge Bryggarsalen Franklin, Tennessee, ligger en bit från Stockholm
Zhala Tele 2 Arena Invigningsfest på arenan med de många namnen

Musik och Konst i Malmö är en skivaffär med mycket gott rykte. Butiken sägs vara bemannad med en fantastiskt kunnig personal och allt är handplockat och väl utvalt. Du sägs alltid hitta något nytt du inte ens visste att du gillade. Frågan är om det går att göra några fynd, som jag inte visste att jag gillade på festivalen med samma namn som skivbutiken. Det är förvisso ett annat språk och en annan stad som är aktuellt i dag. Killen som jag verkligen vill se är kanadensaren som är född en dryg månad innan min mamma. Hon skulle också fylla 69 år i slutet av 2014 om hon funnits med oss på jorden idag. Neil Young och Crazy Horse spelade ikväll på Skeppsholmen och avslutar Stockholm Music & Arts.

Det är också på sätt vis en tydlig fortsättning på mitt senaste konsertbesök, Pearl Jam. De har spelat in skiva med Neil, spelar också ofta några av hans låtar. ”Rockin’ in the free world” har spelats ofta under slutet av deras konserter. Under Dick Cheneys tid som vicepresident i Usa, så tillägnade Pearl Jam ofta Neil-dängan ”Fuckin’ Up” till Usas andreman.

Neil Young började uppträda i en grupp som spelade covers på Shadows instrumentala låtar i Kanada 1960, innan han flyttade till Kalifornien 1966. Där var han med och startade bandet Buffalo Springfield tillsammans med Stephen Stills och Richie Furay, sedan blev han 1969 den fjärde medlemmen i Crosby, Stills & Nash. Han har också haft en lyckad och framgångsrik solokarriär, där han släppte sitt första soloalbum samma år som jag föddes. Hans karriär har sedan dess omfattat 45 år och knappt 40 studioalbum. Rock and Roll Hall of Fames webbsida beskriver Neil Young med följande ord, ”one of rock and roll’s greatest songwriters and performers”. Han har blivit invald i rockens Hall of Fame två gånger, först som soloartist 1995 och sedan som medlem i Buffalo Springfield 1997.

Att Neil, både själv och tillsammans med Crazy Horse är något att se fram emot att se live finns redan många bevis för. Ett exempel på båda företeelsernas förträfflighet finns från november 2006 och mars 2007. ”Live at the Fillmore East” med Crazy Horse inspelad 1970 på promotern Bill Grahams ställe i New York. Solosläppet ”Live at Massey Hall 1971” köpte jag i Malmö, men inte på tidigare nämnd skivaffär. Skivan är också enligt min mening det bästa album som släpptes under hela 2007. Båda dessa album blev sedan en del av ”The Neil Young Archives”.

Den första volymen, ”The Archives Vol. 1 1963-1972” släpptes i juni 2009 och omfattade 10 Blu-ray-diskar med både musik och visuell dokumentation.

Archives-projektet har varit på gång länge, arbetet med projektet ska ha tagit sin början redan på 80-talet. Neil har själv sagt att det kommer att bli fem volymer som ska täcka in ungefär 50 år. Redan sju år innan den första volymen gavs ut sammanfattade Neil projektet så här:

”Some of it is good, some of it is crap that wasn’t released – there’s a reason. Take a look, see what it is. That’s what a fuckin’ archive is about, not ”Here’s Neil Young in all his wonderfulness – the great, phenomenal fucking wonderfulness.” That’s not what I want.”

P1040789

Det passar alltså i mina ögon väldigt bra att en musiker och konstnär med dessa ambitioner får avsluta festivalen i den ljumma Stockholmskvällen.

Vi får de klassiskt distade gitarrerna på en gång när bandet drar igång historien om att det endast är kärlek som har förmågan att bryta ner allt hat. Därefter kommer historien som inleds ”Look out mama there’s a white boat coming up the river.” Den fantastiska ”Powderfinger” kommer alltså som andra låt. Vi får en blandning av låtar, mest om kärlek. Fast även ”Living with war” kommer med en orgel nedstigen från scentaket. Där sjunger Neil om att han drömmer om fred.

P1040818

Efter den sången säger han att vi borde kunna avveckla den låten. Vi har utvecklats, fortsätter han sedan. Den underbara ”Blowin’ in the wind”, som Bob Dylan skrivit kommer i akustisk version.

P1040837

För det mesta får vi låtar i långa, utdragna gitarrmangel. Om man inte gillade det skulle man kunna kalla det för gitarro**** (typ sjävbefläckelse), men då är du nog på fel konsert också, om du inte älskar dessa gitarrer.

I den akustiska delen kommer också sången om ett hjärta av guld, ”Heart of gold”. Den spelade Neil också på Massey Hall i Toronto ett par månader innan han gav ut den på skiva för första gången.

På upploppet och som kvällens tredje sista låt kommer den underbara historien om ”Cortez the killer”. Inför näst sista låten förlorar mitt hopp om kvällens öppningslåt en publikomröstning mot ”Rockin’ in the free world”. Vem ska ställa sig upp och rädda världen frågar Neil sedan i kvällens sista låt. Han ger också svaret. Det börjar med var och en av oss. Mig, dig, dig, dig…

 

P1040810

Efter drygt två timmar är det slut och det känns som att min mamma skulle kunna ha regisserat den här föreställningen. Eller kanske lika gärna skulle det kunna varit din mamma? Det är ju oftast mammor som är bäst på att lära ut att kärlek är bättre än krig.

Egentligen har lite hänt sedan jag summerade 2013 dagen före julafton. Kristian Gidlund måste inleda även den här summeringen av tiden sedan dess. Hans medverkan i Jill Veranda, som sändes i SVT den 26 februari är den starkaste upplevelsen som sänts under detta första halvår. I Aftonbladet skrev  Kristian bland annat att ”Sverige, jag vet att ni kan mer. Jag vet att ni som bor här egentligen är smartare än att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.” Tyvärr måste jag konstatera att det är långt värre än så. Sverige får sällskap av stora delar av Europa, där på allt för många ställen väller det fram en bajsbrun våg av inskränkthet och främlingsfientlighet. UKIP blir största parti i Storbritannien och i Frankrike, Ungern, Grekland med flera vinner rädslan stora segrar. Historien har banne mig inte lärt oss ett dugg. Det har gått 70 år, två generationer, sedan andra världskriget finns inget kollektivt minne och kollektivt förstånd överhuvudtaget? Vi behöver agera tillsammans för att se till att det här får ett slut och att denna vind av rädsla som sveper över Europa kan sluta blåsa.

För att istället gå över till något helt annat så var inledningen av julmusikåret en tid som dominerades av kvinnor i mina lurar. Lydia Loveless, Rosanne Cash, Jennifer Nettles och Tift Merritt var alla med och förgyllde mitt lyssnande i inledningen av året.

Halvårets danstolva I: Seinabo Sey, Younger
Halvårets bok på nattduksbordet I: Breaking Bad på Netflix. Ett avsnitt om metaamfetaminskokning om dagen är bra för nattsömnen.

Breaking Bad: Jesse Pinkman and Walter White

Under det här halvåret har det också varit glädje, ångest och sorg tillsammans med laget som har ”You’ll Never Walk Alone” som ”nationalsång”. Givetvis Liverpool, som i år verkligen snubblade på mållinjen i Premier Leauge. Det är bara konstatera att vår ökenvandring, utan ligatitel blir lite längre än nödvändigt. Glädjande nog så finns vi med i nästa säsongs Champions League.

Fem höjdpunkter från 2013, som jag missade 2013:

  • Christian Kjellvander – The Pitcher
    Han var tidigare frontfigur i bandet Loosegoats, men har efter bandets uppbrott inlett en solokarriär. Några av hans stora influenser är Neil Young och Townes Van Zandt.
  • The Rolling Stones – Brixton Academy 1995
    En välljudande bootleg från stenarnas Voodoo Lounge-turné i mitten av nittiotalet.
  • Tift Merritt – Traveling Companion
    “Inspired by Tift’s duo tour with Eric Heywood comes Traveling Companion, the accompanying piece to Traveling Alone. Originally released with the deluxe edition of Traveling Alone, Traveling Companion includes 10 previously unreleased acoustic tracks, including originals and covers from Joni Mitchell and Tom Waits.” Så där beskriver Tift själv skivan på sin hemsida.
  • Nathan Bell – Blood Like A River
    “How good was Nathan Bell? The heavy drinkers and hard cases refused to piss until the show was over.” – Jay Johnson, proprietor of Honky Tonk House Concerts.
  • Seven Doors Hotel – The Arcade
    Det här handlar alltså om det norska countryrock, americanabandet och inte om Europe-låten med samma namn.

I slutet av januari inledde jag i en knapp fyra månader lång resa i Kapstaden. Resan tog mig över hela Australien, inkluderade två kvällar i Auckland, fjorton kvällar på olika ställen i Usa innan resan kom till ett stopp knappt fyra månader senare. Där i Uncasville, Conneticut kom också en mycket längre resa i mål. 26 månader efter släppet av Wrecking Ball tog Bruce Springsteen och The E Street Bands turnerande slut när de sista tonerna från High Hopes-turnén ekade ut i den amerikanska natten. Jag kan bara glädja mig åt möjligheten att få följa med på slutet av denna resa genom att Bruce sedan i januari gett ut alla konserter tre-fyra dagar efter att de genomförts.

BSLiveDownloads

 

Halvårets bok på nattduksbordet II: True Detective, Matthew McConaghuey och Woody Harrelson som poliser i södra Usa.
Halvårets bok på nattduksbordet III: Kevin Spacey i House of Cards räddar demokratins ansikte som vicepresident Francis Underwood.
Halvårets Rolling Stones-album: Catl. – This Shakin’ House

Den fysiska närvaron av min lekamen i konsertsvängen har legat lite i dvala under vintern och våren, men jag spurtade lite på försommaren med Winnerbäck, Weeping Willows och First Aid Kit. Det ska även bli Pearl Jam och Neil Young & Crazy Horse inom en inte allt för avlägsen framtid.

Halvårets musik-TV: Jills veranda på SVT
Nästa halvårs musik-TV: Borde rimligen bli Dave Grohl, som besöker olika musikstudios i Sonic Highways. Premiär på HBO inom en inte alltför avlägsen framtid.
Halvårets därför måste jag förlänga abonnemanget på Spotify: Lars Winnerbäck, Oslo Spektrum 2013. Strömmas ofta i en telefon nära mig.
Halvårets danstolva II: Seinabo Sey, Hard Time
Halvårets mest gladlynta bandnamn: Bring The Mourning On

Fem utländska höjdpunkter första halvåret:

  • Lydia Loveless – Somewhere Else
    ”The Ohio singer-songwriter dives into that messy tradition on “Somewhere Else”, her third and best album. She sings like she’s driving a boot into someone’s shins, tempered by a vibrato that gives all that desperation a measure of poignance. The narratives — conflating desire and love, rage and need, tears and guns – reflect a complexity that gives these songs staying power.” Så sammanfattar Chicago Tribune Lydias tredje album.
  • The Men – Tomorrow’s Hits
    Den hammondorgeln, den hammondorgeln.
  • John Fullbright – Songs
    En amerikansk singer-/songwriter från Bearden, Oklahoma, som har förgyllt en del av mina promenader till jobbet.
  • Mary Gauthier – Trouble & Love
    When a woman goes cold, False from true, Trouble and love, Oh soul, Worthy, Walking each other home, How you learn to live alone, Another train. Det blir som en liten historia av alla låttitlarna på Marys senaste album.
  • Jack White – Lazaretto
    Om än inte lika direkt i min bok, som den förra plattan, så är ju Jack alltid Jack.

Första halvårets Jan Gradvall: Jan Gradvall, såklart. Hans krönikor på fredagar i Dagens Industri, som han generöst delar med sig av på gradvall.se några dagar senare även med oss som inte är prenumeranter, är en källa till stor glädje och inspiration. Under våren kom även hans sammanställning av krönikor och intervjuer i bokform ”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar”. Han skriver i förordet: ”Jag har alltid varit frilansjournalist och skrivit för en rad olika tidningar. Men om jag samlar mina texter märker jag en röd tråd: hela tiden samma frågeställningar, samma djupdykningar i kultur, samma besatthet av att förstå sig själv genom att förstå andra. Genom att samla min journalistik uppstår på ett sätt min egen självbiografi.” I boken finns möten med några av Sveriges mest tongivande popartister i modern tid: Robyn, Veronica Maggio, Melissa Horn, Petter, Kent, Swedish House Mafia och just Lars Winnerbäck. Boken innehåller även ett av de mest uppmärksammade reportagen i svensk press under 2013: ett porträtt av Abba där alla fyra medlemmarna för första gången på 30 år gick med på att låta sig intervjuas.

nyponbuskar-nyponbuskar-hela-vagen-nyponbuskar

Fem svenska höjdpunkter första halvåret:

  • Kent – Tigerdrottningen
    ”Den här stan är fördömd du förlorar hur du än försöker
    En garanterat solidaritetsfri nymoderat öken
    Regnet blir snö jag ser pundarna frysa så de skakar
    Vid hörnet där sköts statsministern som gav namn åt gatan”
    Så låter en av verserna i ”Skogarna”, från albumet där Kent tar ställning.
  • Lykke Li – I Never Learn
    ”It’s not the kind of song that makes you feel sorry for her but angry at the cause of her pain, while Li sings the song with the futility of a scream into the Grand Canyon, backed by the sparest arrangement on the album, aided by a tunnel of reverb that makes her sound omnipresent. It’s just perfect, and maybe Li’s best song yet.” Det är på detta sätt Consequnce of Sound beskriver låten “Love Me Like I’m Not Made of Stone”.
  • First Aid Kit – Stay Gold
    Det enklaste är att citera hela recensionen i Dagens Industri där Jan Gradvall delar ut toppbetyg: ”Ni vet redan.”
  • Timbuktu – För Livet Till Döden
    Jag är Jason.
  • Weeping Willows – The Time Has Come
    Den rösten, den rösten.

Första halvårets bästa skiva: Rival Sons – Great Western Valkyrie

Det är tungt, det är groove, det är känsla. Jay Buchanans band levererar högoktanig och högklassig rock. Led Zeppelin-ish, säger jag. Det blir nog inte så mycket bättre sommarrock än så här. Det är bara att hoppas att de rivaliserande sönerna kommer att leverera mycket bra musik under sina kommande år. Förhoppningsvis är en av dessa leveranser också en egen spelning i Stockholm inom kort.

GWV Rival Sons

UltimateGuitar.com beskriver skivan på det här viset. ” With their fourth album, ”Great Western Valkyrie,” Rival Sons continue to deliver potent, uncut retro vibes that would not only impress millennials looking for some rough & tumble rock, but would also impress the older generations that listen to the classic rock station religiously and are adamant about not listening to any rock music made after 1984. The first half of the album brings a steady gear of rock energy: with the classic-style ”call and response” verses between fuzzy guitars and Buchanan’s bona fide rock vocals in ”Electric Man” and ”Play the Fool”; the strong, bassline-driven ”Good Luck” and the prominent keyboards in The Doors-channeling ”Good Things”; the swingy, roadhouse-jukebox-evoking ”Secret”; and killer guitar solos throughout.”

Jag kan faktiskt inte göra annat än att lämna er med Kristian Gidlunds (21/9 1983 – 17/9 2013) slutord i sitt Sommar i P1.

Kristian-Gidlund

”Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.

Våga vara lyckliga. Tillåt er själva att vara detta. För det om något är min stora rädsla: den att ni ska fastna i det här. I sorgen. Att ni om trettiotre år från nu ska se min död som det största som hände i era liv. Minns vad vi gjorde. Minns våra drömmar. Men gå vidare.

Paradiset kan vara en plats på jorden.

Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant.”

Se nu till att ha en underbar sommar!

Bonus 1: När det gäller statusen på innehållet i kommande julskiva, så har jag lyssnat mig igenom några nya album, typ 200 stycken. Resultat från detta lyssnande innebär att spellistan med potentiella jullåtar faktiskt är gallrad en gång. Resultatet är att listan just nu består av 35 låtar.

Bonus 2: Vem vinner fotbolls-VM? Här kommer i alla fall en bild på en av de som kommer att höja pokalen till skyarna på Maracanã den 13 juli.

LuizGustavoa

Bonus 3: En Spotify-lista med den musik som är omnämnd i krönikan. Blanda och lyssna i sommar!