Inlägg märkta ‘Dave Cobb’

Finns det ett samband mellan pandemi och kreativitet? Eller är det ett uppdämt behov av att släppa musik, som var tänkt att släppas innan sommaren? Kanske är det en kombination? Hursomhelst är summeringen av de två senaste månadernas musiksläpp, som passerat mina öron fullt av sådant som är bättre än enbart bra.

Det finns en artist som har släppt nio album i år, det finns en artist som släppt två studioalbum och ett gäng livespelningar och det finns en artist som redan i år kommer med en uppföljare av förra årets studioalbum bara för att nämna några exempel. Vill du följa med bland årets höjdpunkter när det gäller album är det här den lista du behöver följa. Varsågod så här kommer de senaste två månadernas ketchupeffekt.

49 Winchester – III

En blandning av rock från södra delarna av Usa och country det är vad som erbjuds på 49 Winchesters tredje fullängdare. Bandets har sin hemvist i hjärtat av Appalacherna i Russell County, Virginia. Sångaren och gitarristen Isaac Gibson har en röst fylld med själ och texterna kan handla om den hjälp berättaren behöver för att bli fri från sitt missbruk som i ”Everlasting Lover”, ett ode till “Hays, Kansas” som hemstad eller den självförklarande titeln på det avslutande spåret “Get Clean”.

Bill Brimer – A Genealogy of Ghosts

Det här är Bill Brimers debutalbum. Han är hemmahörande i Dallas-Fort Worth, Texas. Den första låten han lärde sig spela var Metallicas ”Ride the Lightning”. Hans egna sånger och musik ligger en bit från trash metal. Brimer håller sig till singer-, songwriter-facket. Du kan börja från början och lyssna på ”Bad Gods and Good Drugs.”. Efter den har du tio till fantastiska låtar att stifta bekantskap med.

Borrowed Sparks – The Prettiest One Left

Mike Bay är Borrowed Sparks. På den här EP:n hittar du fem låtar som består av en blandning av punk, americana, singer- songwriter, roots rock och folkmusik. Vill du ha en mer konkret referens är det tidiga The Gaslight Anthem som dyker upp i mina öron. Både vad gäller musiken och sångrösten där Mike Bays röst bär många likheter med Brian Fallons.

Brent Cobb – Keep ‘Em On They Toes

Det här albumet handlar om tankar och känslor, berättar Brent Cobb. De två senaste albumen handlade om personer och platser. Det nya albumet tar sig an världen som Brent Cobb betraktar den. I hans egen värld har han flyttat hem till Ellaville, Georgia, efter att ha bott både i Los Angeles och i Nashville. Han behöver inte längre sjunga om hur han saknar stället där han växte upp. Cobb har en av de bästa rösterna i branschen i mina öron och han använder den på ett fortsatt utmärkt sätt. Passa på att lyssna på ”Shut up and Sing” och ”This Side of the River” för att nämna två av tio låtar.

Bruce Springsteen & The E Street Band – Letter to You

71 år gammal släpper Bossen sitt tjugonde studioalbum. Det första som Jake Clemons spelar saxofon på. “Janey Needs a Shooter”, “Song for Orphans” och “If I Was a Priest” är ordrika låtar som Springsteen skrev innan debutalbumet 1973. De är alla tre några av höjdpunkterna på det här konstverket. Andres Lokko skriver en vacker recension i SVD. Han skriver bland annat

”Springsteen sjunger sånger om rocken och hur viktig den en gång var och om dem som först spelade den för honom. Om deras entusiasm, instrument och favoritsånger. Det är ”Glory days” utan någon glimt i ögat.

The E Street Bands sömlösa samspel låter mindre som storslagen arenarock och mer som ett avsked vid kyrkogårdens parkering. Som vore de alla sobert söndagsfinklädda i svart. En sista klapp på axeln innan de skiljs åt och inte vet när de ses igen. Eller om de ens kommer att göra det.”

Jag vill hålla med Lokko om det mesta. Han hör inte riktigt det fulländade. Fulländningen är något som däremot passerar mina öron.

Casper McWade – Unraveled

Det här albumet är utgivet på skivbolagsmärket Death Before Pop Country Records. Det berättar mycket vad McWade har för tankar om den mesta av countryn som spelas på amerikansk radio. På albumet samarbetar han bland annat med Cody Jinks. De sjunger tillsammans på ”Don’t Follow”. En cover på Alice In Chains original.

Dalton Mills – Dalton Mills

Dalton Mills är en låtskrivare och folksångare från Middlesboro, Kentucky. Det här är hans fullängdsdebut. Det är inte vilken debut som helst, utan bara riktigt bra låtar framförda i en enklel kontext. Börja exempelvis med ”Mountain Call” om du behöver förstå storheten.

Daniel Romano – How Ill Thy World Is Ordered

Nionde albumet från Daniel Romano. I år. Jag säger det igen. Nionde albumsläppet som kanadensaren är inblandad i det här coronaåret. Du kan läsa mer om det i Vice-artikeln där Romano intervjuas och avhandlar alla släpp. Det nionde är likt många av de andra ett högklassigt album. En blandning av country, 60-tal och gitarrdriven rock med sköna och underfundiga texter. Avslutande låten ”Amaretto and Coke” gör åtminstone mig törstig.

Dawes – Good Luck With Whatever!

Ett favoritband är tillbaka med ny musik. Det är LA-baserade Dawes sjunde studioalbum. Taylor Goldsmith står för skön sång och har skrivit sju av låtarna på egen hand. På avslutande ”Me Especially” har han tagit hjälp av Jim James från My Morning Jacket och på ”Who Do You Think You’re Talking To?” delar han låtskrivandet med Matt Sweeney och Blake Mills. Det är lite rockigare än de senaste albumen här, oklart om det är Dave Cobbs förtjänst eller inte. Han står i alla fall för produktionen, som vanligt är det en tydlig kvalitetsstämpel.

Drive-By Truckers – The New OK

DBT, som bandet ofta förkortas, har sin hemstad i Athens, Georgia. Därifrån har de släppt ett antal konserter i dessa mörka tider. Du återfinner de konserterna på Bandcamp. Patterson Hood, en av de som bildade bandet, har numera adopterat Portland som sin hemstad och i öppnings- och titelspåret avhandlar han de protester som pågått där under sommaren kopplat till stöd för Black Lives Matter-rörelsen. ”The Perilous Night” släpptes som singel redan 2017 och har nu fått ett albumhem. Låten avhandlar händelserna i Charlottesville det året där personer från vit makt-rörelsen körde över människor som protesterade för människors lika värde. Hood beskriver hur Vita Huset lyses upp från ljuset från Röda Torget. Det här är andra studioalbumet från Drive-By Truckers det här året. Passa på att lyssna även på den historia Mike Cooley berättar i ”Sarah’s Flame”. Ramones-covern “The KKK Took My Baby Away avslutar albumet och det är basisten Matt Patton som sjunger den.

Gasoline Lollipops – All The Misery Money Can Buy

Ett band från Colorado som har ett namn som i svensk översättning blir godisklubbor av bensin är som gjort för den här bloggen. När deras femte album dessutom handlar om allt elände, som pengar kan köpa är det möjligt att tro att de är ett husband för det här hörnet av internet som behandlar musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår. Passa på att lyssna på de värmande i orgeltonerna i ”Train to Ride”, den episka avslutningen med ”Sinnerman” eller titelspåret där berättaren uppgivet konstaterar att inga pengar vi tjänar kan användas till att köpa tillbaka vår själ.

Great Peacock – Forever Worse Better

Det här är tredje albumet från Nashville-bandet Great Peacock. Bandet gästas av Adam Kurtz från American Aquarium på pedal steel och Sadler Vaden från Jason Isbells band The 400 Unit. Egentligen behövs inte gästerna. Låtarna står väl för sig själva och framförs med en mycket skön röst.

Jeremy Ivey – Waiting Out The Storm

Margo Price make har gjort ett alldeles utsökt album. Hon beskriver det på Instagram som en blandning av en smula Bob Dylan, en smula Tom Petty och en smula av Iveys egna karaktäristika som lyfter albumet till oanade höjder. Jag är benägen att hålla med henne till fullo. Ge dig gärna i kast med låtar som ”Paradise Alley”, ”Hands Down in Your Pockets”, ”White Shadow” och ”Things Could Get Much Worse”.

Low Cut Connie – Private Lives

Philadelphia-bandet Low Cut Connie stängde Kägelbanan med en av de mest energifulla konserter jag besökt. ”Private Lives” är ett dubbelalbum sägs det, även om den detaljen går något förlorad på en strömningstjänst. Frontmannen och låtskrivaren Adam Weiner har ett sätt att dra in dig i musiken och svettas nog mer än de flesta på scenen. Det är rockigt, rivigt och skitigt. Lyssna in dig på exempelvis titelspåret och ”If I Die”.

Matt Woods – Mornings After

Matt Woods har en röst som kan få håret på armarna att resa sig på vem som helst. Han är uppväxt i East Nashville och här bjuder han oss på fem nya kompositioner. Joey Kneiser har hjälpt till bakom produktionsspakarna och Matt Woods inleder EP:n med att sjunga om morgondagen i ”Tomorrow’s All We Have”.

Otis Gibbs – Hoosier National

En lite raspig och själfull röst är ett sätt att beskriva Otis Gibbs stämma. Det här är den första skivan där Gibbs spelar elektrisk gitarr. De tidigare albumen har bara innehållit en akustisk variant av det sexsträngade instrumentet. Det passar ypperligt att börja från början med ”Nine Foot Problem” för att Gibbs ska fånga din uppmärksamhet.

Reno Bo – You Can See It All From Here

En blandning av rakt fram heartland-rock och bilåkarmusik, med inslag av ELO, lite Byrds- och Beatles-influerade 60-talstoner. Någonstans där kan du hitta Reno Bo. Han är en producent, musiker och låtskrivare med rötterna i New York, som han nu flyttat till Nashville. Trion av låtar ”Baby Blues”, ”Second to Last” och “Even a Stone” är några av de allra, allra bästa låtarna den här sidan av Nyårsdagen 2020.

Shemekia Copeland – Uncivil War

En ylande gitarr följs av en vacker och stark röst som sjunger om djävulens dotter är vad som möter dig som börjar lyssna på ”Clotilda’s On Fire”. Det är den sanna historien om det sista slavskeppet som anlände till Mobile Bay, Alabama, året 1859. Vraket från skeppet återfanns så sent som 2018. Gitarrerna på första låten delas mellan producenten och ordinarie gitarristen Will Kimbrough och Alabama-sonen Jason Isbell. Det fortsätter sedan i liknande stil och du får en skön blandning mellan rock, soul, americana och en fantastisk sångerska i Shemekia Copeland om du lyssnar vidare.

Sturgill Simpson – Cuttin’ Grass Vol. 1 (Butcher Shoppe Sessions)

Sturgill kommer från Kentucky, som är The Bluegrass State. Det kan du verkligen höra och förstå när du lyssnar på den här samlingen av sånger som i huvudsak är låtar från hans tre första skivor som nu är inspelade i bluegrass-versioner. Det kommer också med en del låtar som han skrivit tidigare, men inte gett ut. Bland dem finns ”I Don’t Mind” som Sturgill Simpson skrev 2006 eller 2007 och som är hans frus favoritlåt. Du får den och nitton andra låtar på lite drygt 55 minuter. ”Long White Line”, ”Turtles All The Way Down”, ”The Storm” och de andra passar alldeles utmärkt även i bluegrass-versionerna du kan höra här. Producenten och vännen David Ferguson är också mycket nöjd efter att ha tjatat på Sturgill i flera år att göra den här skivan.

Wade Bowen – The Waiting

Wade Bowen kommer från Waco, Texas och han har precis släppt ifrån sig en alldeles utmärkt EP. Den innehåller fem egna kompositioner, bland andra den utsökta ”Red Headed Woman”. Den avslutande låten är en cover av Phil Collins ”I Wish It Would Rain Down”.

Waylon Payne – Blue Eyes, The Harlot, The Queer, The Pusher & Me

Waylon Payne har skrivit låtar till Miranda Lambert, Lee Ann Womack, Wade Bowen, Charlie Robison, Pam Tillis och många andra. Han spelade Jerry Lee Lewis i Walk The Line, filmen om Johnny Cash. I september kom Paynes eget debutalbum. Han säger själv att plattan är hans skriftliga bekännelser av sina synder och hans vädjande om förlåtelse. Låna dina öron till de här femtio minuterna och du kommer inte att bli besviken.

Jag vet inte hur augusti slutade för er. För mig slutade månaden i dur. Årets hittills mest intressanta skivsläppsfredag var den 28 augusti. En stor mängd bra plattor och ett helt gäng som var bättre än så och tar plats på den här sammanfattningen av de senaste sextiotvå dagarna.

Till dig som inte har sett de här sammanfattningarna tidigare vill jag komma med lite konsumentupplysning. Du kan få hela årets bästa plattor tillgängliga enkelt genom att följa den här spellistan. Då får du också nyheterna lite före alla andra.

The Allman Betts Band – Bless Your Heart

När du sätter ihop Duane Allman och Duane Betts får du detta band, som precis gett ut sitt andra album. Det startar med ”Pale Horse Rider” för att locka in lyssnarna. Om du inte är fast redan då rekommenderar jag dig att hitta något annat istället för att lyssna på den här excellenta blandningen av country och rock från Usas södra stater.

Arlo McKinley – Die Midwestern

Jag tar hjälp av Savingcountrymusic.com för att beskriva det här lysande albumet. ”By leaning into the sense of helplessness and heartbreak, and touching on criminality and destitution, Arlo McKinley makes a strong, compelling case why the Midwest is inexcusably overlooked and under-appreciated as a muse, while making an effort to right that injustice by leaving a mark on the music world that cuts so deep, it’s difficult to impossible not to remember.”

Billy Raffoul – International Hotel

Den lilla staden Leamington, Ontario är tomaternas huvudstad i Kanada. Staden är också där Billy Raffoul föddes och växte upp. Han har en lätt slöjad, raspig och skön röst. Om du tar dig an ”Philadelphia” och ”Sundown on County Line” är du också snart fast i den här rösten, texterna och låtarna.

Blackwater Conspiracy – Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution

Årets alla hjärtans dag hade en gåva från ett nordirländskt band, som gått mig förbi tills att semestern kom i år. Då upptäckte jag deras andra album ”Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution”. Om du är vän av Faces och 70-talets The Rolling Stones är det långt ifrån omöjligt att du också kommer att hitta nya hjärtevänner i Phil Conalane på sång och gitarr, Brian Mallon på gitarr och körsång, Kie McMurray på bas och körsång, Aaron Connelly på keyboards och körsång samt Fionn O’Hagain på trummor. Om tycke uppstår ska du också ge dig i kast med deras debutalbum ”Shootin’ the Breeze” från 2017.

Blues Pills – Holy Moly!

Albumet är inspelad i bandets egna, nybyggda studio strax utanför Örebro. Elin Larsson stämma lyfter musiken och texterna till härliga höjder. Kan du sitta stilla när du spelar ”Rythm in the Blood” då behöver du antagligen hörapparat.

Colter Wall – Western Swing & Waltzes and Other Punchy Songs

Det är klassisk country och western på Colter Walls fjärde fullängdare. Följer du honom på sociala medier kan du se honom på hästryggen när han driver en hjord med kor framför sig. Hans barytonröst är lika fängslande som den alltid varit för mig.

Courtney Marie Andrews – Old Flowers

Courtney Marie Andrews är 29 år och kommer från Phoenix, Arizona, och det här är hennes femte fullängdare. Den röda tråden, som följer oss genom de tio låtarna, är uppbrottet från ett nioårigt förhållande. ”Genom de tio sångerna går hon igenom sorgens alla stadier. Hon börjar med minnena av det som var, allt det som hade kunnat göras annorlunda. Sedan tar hon itu med skulden, frihetskänslorna, tvivlet, förvirringen och uppgivenheten innan hon landar i den vackra ”Ships in the night” där hon tar avsked för gott med orden ”Hope your days are even better than the ones that we shared”.”, skriver Po Tidholm i sin recension i DN.

Dirty Streets – Rough and Tumble

På DittyTV kan du se americana och rootsmusik. Dirty Streets, som är ett skönt och skitigt rockband från Memphis, spelade in åtta av sina tidigare låtar och två Joe South-covers under en session på Ditty TV. Det är ett alldeles lysande resultat som bär fram rock, soul och toner från band som Faces, Humble Pie och blandar in tonerna från Motown och Stax. ”Think Twice” och ”Good Pills” är två exempel varför du bör lyssna in det här gänget.

Justin Wells – The United State

Född i Louisiana och uppväxt i Kentucky. Det är den snabba sammanfattningen av Justin Wells barndom. Han var med och startade gruppen Fifth on the Floor samt la ner den. Han gav ut ”Dawn in the Distance” för fyra år sedan som sin solodebut. Där hittar du en cover på Dire Straits ”So Far Away”. Några veckor efter Wells 38-årsdag finns hans andra album tillgängligt. Ta in ”After the Fall”, ”Ruby”, “Walls Fall Down” och de nio övriga låtarna på de här låtarna och du kommer att ha ett leende på läpparna.

Lori McKenna – The Balladeer

Vill du lära dig mer om hur Lori McKenna skriver låtar och hur det har varit att jobba med Dave Cobb som producent på de tre senaste albumen föreslår jag att du lyssnar på Walking the Floor. Det är Chris Shifletts podd, det vill säga en av  gitarristerna i Foo Fighters. Du får bland annat höra att Lori McKenna bor lite söder om Boston, men att hon pendlar till Nashville för att skriva låtar tillsammans med andra. En del låtar lägger hon undan till sig själv. De hamnar på hennes utmärkta album. ”The Balladeer” är inte något undantag från den regeln, snarare tvärtom. Lyssna exempelvis på ”When You’re My Age”, som hon gör med låtskrivarkollegorna Hillary Lindsey och Liz Rose.

Margo Price – That’s How Rumours Get Started

Margo Price har skrivit sju av låtarna tillsammans med maken Jeremy Ivey och resten av låtarna har hon skrivit själv. Hon har även varit med och producerat det nya albumet tillsammans med Sturgill Simpson och David Ferguson. Tillsammans har de satt ihop ett alldeles fantastiskt album. ”Letting me Down”, ”Hey Child”, ”Stone Me” och ”Gone to Stay” kan vara din ingång till Margo Price bästa album hittills.

Pacific Range – High Upon the Mountain

Det är inte svårt att höra kopplingar till Grateful Dead, Allman Brothers Band eller möjligen Chris Robinson Brotherhood när Seamus Turner, Cameron Wehrle, Nate Ward och Stewart Forgey i Pacific Range spelar sin musik. Det här är ett utmärkt exempel på vacker denna typ av rock kan vara. Varför inte börja med titelspåret som också är först ut på plattan?

Ray Wylie Hubbard – Co-Starring

Aaron Lee Tasjan, The Cadillac Three, Don Was, Chris Robinson, Joe Walsh, Pam Tillis, Paula Nelson, Elizabeth Cook, Tyler Bryant, Ashley McBryde, Larkin Poe, Peter Rowan, Ronnie Dunn och Ringo Starr är alla med och hjälper till på Ray Wylie Hubbards senaste album. Han är 73 år nu och har gjort ett alldeles lysande album. Börja från början och du har 39 underbara minuter framför dig.

Walter Trout – Ordinary Madness

OK Boomer är en fras som tonåringar och unga vuxna använder sig av för att avfärda eller reta det som av dem upplevs som föråldrade attityder och tankar framför allt från personer som är födda under 50- och 60-talet. Walter Trout är född 1951 i Ocean City, New Jersey, Usa. En skönt rykande bluesrockig ”OK Boomer” är vad som avslutar ett utmärkt bluesalbum för er som förstår storheten i det.

Zephaniah Ohora – Listening to the Music

Den här skivan har varit klar ett tag. Det är nämligen Neal Casal, som har producerat den. Casal tog sitt liv för nästan exakt ett år sedan. Här har han stått för en lysande produktion av Ohoras andra album. Ett album som står utmärkt på egna ben med skön, klassisk country.

”Hej, det är Stefani!”, var det första hon sa när han svarade i mobilen. Stefani vem, tänkte han. ”Ja, alltså Lady Gaga”, sa hon när hans svar dröjde. ”Vad gör du? Vi håller på att spela in din låt. Den är fantastisk”, fortsatte hon. ”Jag ger min två-åriga dotter jordnötssmör på en sked”, svarade han. När dottern, så småningom fick luren var hennes självklara ord, ”Gaga”. Det var ungefär de ord hon kunde just då.

Absolut fantastiskt

Det här telefonsamtalet utspelade sig mellan Lady Gaga och Jason Isbell när inspelningen av låten ”Maybe It’s Time” gjordes, i RCA Studio A i Nashville, till filmen ”A Star is Born”. Det är Bradley Cooper, som sjunger den i filmen och på soundtracket. Jason Isbell har skrivit den och har spelat den live men ännu inte spelat in den i studio.

Michael Jason Isbell föddes den 1 februari 1979 i Green Hill, Alabama. Mellan åren 2001-2007 var han medlem i Drive-By Truckers och en av tre låtskrivare i den gruppen. Därefter har han byggt en solokarriär tillsammans med sitt band The 400 Unit. Bandet består av Isbells fru Amanda Shires på fiol och körsång, Sadler Vaden på gitarr och körsång, Chad Gamble på trummor och körsång, Derry DeBorja på keyboards, dragspel och körsång samt Isbells vän sedan barndomstiden Jimbo Hart på bas och körsång.

Jason Isbell är den artist som i mina öron gör den bästa musiken just nu och ett drygt decennium bakåt i tiden. Det är inte mer än rätt att ni får en dos på 21 Isbell-låtar att gotta er åt när det är dags för en ny uppdatering av den här spellistan.

Den senaste Isbell-plattan ”Reunions” gavs ut den 15 maj i år. Mitt under Corona-tider. Plattan skulle också följts av en turné, som skulle tagit Isbell och The 400 Unit i början av november. Hela turnén är nu flyttad till 2021. Den 6 november är det då dags för besök på Waterfront i Stockholm. Vi börjar med några nya låtar. Först ut är ”It Get’s Easier”, som handlar om hur Isbell ser på sitt tidgare drog- och alkoholmissbruk. På den här låten sjunger också David Crosby i körerna. Vi fortsätter sedan med låten som börjar >>This used to be a ghost town, But even the ghosts got out<<. Det är “Overseas” och där får vi följa ett förhållande i uppbrott.

I ”White Man’s World” från albumet ”The Nashville Sound” sjunger Isbell om sin roll som priviligerad vit man och om hur han vill lämna över världen till sin dotter Mercy. Han sjunger också raderna >> Momma wants to change the Nashville sound, But they never gonna let her<< och sedan kommer Amanda Shires in med ett stick på fiol, som får håret att ställa sig upp på mina armar. I ”If We Were Vampires” från samma album sjunger Isbell om hur någon man eller fru kommer att dö före den andre. En omåttligt vacker kärlekssång.

Under sin tid i Drive-By Truckers var det Isbell, Patterson Hood och Mike Cooley, som skrev låtarna. Vill du höra Isbells låtar live i dag får du höra dem ibland under Isbells konserter. Här kommer ”Decoration Day” och ”Danko/Manuel”. Den sistnämnda handlar om Rick Danko och Richard Manuel. Två medlemmarna i den legendariska gruppen The Band.

Albumen ”Jason Isbell and The 400 Unit” och “Here We Rest” saknades på Spotify under ett tag. Båda albumen mixades om under 2019 av det som blivit Isbells husproducent Dave Cobb. På hösten 2018 släpptes de ommixade albumen igen. Här lyssnar vi på den vackra ”Alabama Pines”, som får mig att vilja åka bil genom Alabama. Vi passar också på att låna våra öron till ”Codeine”. Sist ut från de här två albumen är ”Cigarettes and Wine”. Det är Traci Thomas favoritlåt i Isbells katalog. Hon är Isbells manager och hon fick höra låten live för första gången på elva år under Isbells sju kvällar på The Ryman Auditorium.

Vi tar sedan två låtar med barn i titeln. ”Children of Children” från albumet ”Something More Than Free” och ”Only Children från årets album. Därefter kommer en låt där en mor vill åka i en ”Hudson Commodore”. Vi tar oss sedan an kvartteten ”Live Oak”, ”The Life You Chose”, ”Yvette” och “Something More Than Free”.

När Isbell spelar i Stockholm och han spelar sin låt som heter ”Stockholm” jublar alltid publiken lite extra. Det till trots att låten handlar om att lämna städernas stad och att åka hem till sin älskade fru i Nashville. Han skrev låten i slutet av Ryan Adams ”Live After Deaf-turné” där Isbell var med som förband 2012. Fredag den 11 maj spelade de tillsammans på Waterfront. En underbar kväll för alla oss som var där.

I det som är en av de starkaste texterna som någonsin skrivits berättar Isbell historien, i tredje person, om en vän som förlorar kampen mot cancer. ”Elephant” är en av de sorgligaste sångerna du kan tänka dig. Isbell berättade om den för American Songwriter:

”I’ve spent a lot of time at little bars in Alabama, getting to know a lot of people who’d eventually disappear. It’s kinda like that scene in Rent, when everyone starts vanishing. It was that way in this particular bar. I was dating the bartender, who was young, real sweet and kindhearted, and I said, “You know, these people aren’t gonna be around forever. You’re gonna get connected to these old drunks, and they’re just gonna vanish. Every few months, another one’s gonna be gone.” The song just came from that place – from having that connection with someone whose ship is going down, and allowing the relationship to mature in spite of that. Two people are sitting on barstools for a long period of time, and one person gets sick, and the other rises to the occasion.”

Berättelsen om ett barns uppväxt när föräldrarna brutit upp från varandra är vad historien i ”Dreamsicle” fokuserar på. Näst sist ut är det som var den andra singeln från Isbells solodebut ”Sirens of the Ditch”. Han spelar den live emellanåt och ”Dress Blues” eller snarare Dress Blue är den officiella uniformen för alla amerikanska marinkårssoldater. Soldater som dör under krig blir begravda i den uniformen. Sist ut kommer låten som avslutar det nya albumet, ”Letting You Go”. Den handlar om en tidsresa från att dottern Mercy föds, vidare in i en framtid när Isbells dotter vuxit upp och hittat den man hon vill gifta sig med och Isbell ska lämna över henne under bröllopet.

Ungefär samtidigt som Summerburst ställdes in i sommar på grund av coronaepidemin kom även beskedet att STHLM Americana, gubbrockens Summerburst, ställs in i år och flyttas fram till 2021. Väntat? Ja! Tråkigt? Enormt! Vad är då Americana? Ett ganska brett begrepp om musik, som väldigt många gånger är bättre än bra enligt mina öron. Enklast att förklara blir det om ni lyssnar här.

Absolut fantastiskt

 

Vi inleder med den högst egensinnige Sturgill Simpson, som tar oss med på en tripp bland diverse droger i den här Dave Cobb-produktionen. Nästa låt har inte Cobb producerat, men väl varit med och mixat om till återutgivningen av Jason Isbell & The 400 Units återutgivning av ”Here We Rest” förra hösten. Därifrån hör vi den medryckande ”Go it Alone”. Vi ger oss sedan ut och åker skolbuss tillsammans med Tyler Childers i ”Bus Route” från ett album, som Sturgill Simpson och David Ferguson producerat. Brent Cobb, kusin till Dave, tar oss sedan med på en biltur i ”South of Atlanta”.

Vi kommer sedan tillbaka till droger och elände med hjälp av Ian Noes underbara ”Meth Head”. Finns det någon i dagens läge, som kan se mer arg ut när han sjunger? Därifrån går vi vidare till den vackra kärlekshistorien mellan Charles Wesley Godwins morföräldrar som berättas i ”Seneca Creek”. Skönsjungande Brandi Carlile ger oss ”Most of All”. Ännu en i raden av utmärkta Dave Cobb-produktioner, här i gott produktionssällskap med Shooter Jennings. Ytterligare en som samarbetar med Dave Cobb är Chris Stapleton, som sjunger den hjärtskärande ”Either Way”.

En österrikare som bor i Los Angeles är det vi stöter på i nästa sång. Det är Marlon Rebenreither, som går under artistnamnet Gold Star som bjuder oss till ”Deptford High St.”. Den produktive kanadensaren Daniel Romano, som har en särskild kärlek till Skandinavien, ger oss ”The Pride of Queens”. Hjärtskärande blir det igen när vi låter John Moreland sjunga ”You Don’t Care for Me Enough to Cry”. Numera är John Prine också en ängel i himlen. Här sjunger han den omistligt vackra ”Angel of Montgomery” på sitt debutalbum från 1971.

Det går att se ökenbusken framför sig som rör sig fram med vindens hjälp när du lyssnar på Paul Cauthens vackra barytonröst i ”Tumbleweed”. Vi rör oss sedan till Los Angeles där Ryan Adams bjuder på den vackra ”La Cienega Just Smiled”. Från västkusten tar vi ett snabbt hopp till östkusten och regnet i New York. Det är Caleb Caudle som sjunger ”NYC in the Rain”. Om du drömmer om att vara nära någon vad passar bättre då än att lyssna på skönsjungande Courtney Marie Andrews ”Near You”.

Det är lite svårt att hitta rätt ord för att beskriva ”No Words”, som Cody Jinks sjunger med sin basröst. Det här kan vara en av de artister jag inte sett live som jag allra helst skulle vilja se på scenen när dessa coronatider är förbi. Han har en fantastisk katalog av sånger som ni borde upptäcka. The White Buffalo hade med några låtar i serien Sons of Anarchy. ”Come Join the Murder” är ett av de vackra och mörka ögonblicken därifrån. Systrarna Klara och Johanna Söderberg i First Aid Kit teamar sedan ihop sig med Conor Oberst i ”King of the World”. Brent Rademakers sång hörs i GospelbeacHs ”Strange Days”. Både låttiteln och textraden ”These are strange days, baby” är som gjort för dessa tider.

Det var en resa genom Americana-land. Många av de har uppträtt på STHLM Americana eller skulle varit med på årets uppsättning. Jag hoppas att många av årets artister kan komma till nästa års festival istället och kanske får sällskap av några av de jag inte sett. Jag litar på att bokningsbolagen Rootsy Music och Northern Trail kommer att fortsätta sitt alldeles lysande arbete med att ge oss Stockholmare och andra möjligheten att njuta av fantastiska artister i det här hörnet av musikvärlden.

Det har gått två tolftedelar av året som består av två tjugor. I Spotify-världen innebär det att det tillförts ungefär 6 miljoner låtar hittills den här sidan av föregående nyårsafton. Jag tänkte göra som de senaste åren och summera två månader i taget och ge er de bästa album som tagit sig över tröskeln hemma hos mig. Redovisningen av årets första sextio dagar kommer här.

 

Vill du sedan få en automatisk uppdatering varannan månad med de album som är lite mer fantastiska än andra kan du lätt få det per automatik. Allt du behöver göra är att följa årets bättre-än-bra-albumlista och den hittar du enklast genom att klicka på den här länken. Då kan du vara säker på att du tar del av den bästa musiken.

 

Blackie & The Rodeo Kings – King of This Town
De kanadensiska rotrockarna i Blackie & The Rodeo Kings har nyss skrivet ett kontrakt med ett stort skivbolag och det här är första alstret där. Tom Wilson, Stephen Fearing och Colin Linden delar på låtskrivandet och har en full elva av starka låtar. Plattan startar med en sorts sydstatsgospel i Wilson-låten “Hard Road”. ”Grace” summerar i en reflekterande elegi med Fearings försiktiga röst, stråkar och ett tröstande munspel.

 

Drive-By Truckers – The Unraveling
Det här är ett tidsdokument över dagens Usa. Det känns som en fortsättning på plattan ”American Band”, som kom för fyra år sedan. Titlar som ”Armageddon’s Back in Town” och “Heroin Again” ger en känsla av undergång och förödelse i det samhälle, som växer fram i Trump-land. Patterson Hood har skrivit alla låtar utom två. ”Grievance Merchants” och ”Slow Ride Argument” har vapendragaren Mike Cooley skrivit och den sistnämnda låten är min absoluta favorit på det här alldeles lysande albumet.

 

Frazey Ford – U Kin B the Sun
Frazey Ford kommer från Kanada och hon besitter en vacker, beslöjade soulröst som vem som helst blir avundsjuk på. Skönt gungande soul som åtminstone får mig att tänka på Sade.

 

Gill Landry – Skeleton at the Banquet
Om du är intresserad av hur det låter kan jag berätta att den här skivan skulle passa utmärkt som soundtrack till vilken True Detective-säsong som helst. Inslag av ekande och ylande Roy Orbison-gitarrer kryddad med Gill Landrys stämma som framför de inte allt för ljusa texterna. Passa på att låna dina öron till exempelvis ”The Wolf” och ”A Different Tune”.

 

John Moreland – LP5
Sårbarhet är starkt. Om du tvivlar på det tycker jag att du ska lyssna på John Morelands femte album. Det är producerat av Matt Pence, en av Morelands följeslagare sedan länge. Multiinstrumentalisten John Calvin Abney är också med på albumet och det finns vackra körstämmor från Bonnie Whitmore. Singeln “East October” dök upp redan förra året och hela albumet i början av februari.

 

Marcus King – El Dorado
Det är sköna ljud som kommer ut från Easy Eye Sound-studion när Marcus King tagit hjälp från Dan Auerbach med produktionen av Kings första soloalbum. King är en 23-åring från Greenville, South Carolina, som hunnit med att ge ut tre plattor med sitt band Marcus King Band. Marcus sjunger, spelar gudabenådad gitarr och skriver underbara låtar. Här har han samlat ett dussin låtar som han skrivit tillsammans med andra. Det är rockigt, rökigt och saktmodigt vackert. Hör bara ”The Well” och ”Wildflowers & Wine”.

 

Nora Jane Struthers – Bright Lights, Long Drives, First Words
Att jonglera vardagslivet med massor av hushållsarbete, karriär, familj, att sakna din hemstad, att älska att resa, att uppskatta var du är någonstans och samtidigt se fram emot vart du är på väg. Det här är ämnen som avhandlas på Nora Jane Struthers nya album. Hoppa rakt in i ”I Feel Like My Old Self”, så hanger du snabbt med på den här turen där Struthers make Joe Overton spelar många instrument och resten spelas av hennes turnéband The Party Line.

 

The Secret Sisters – Saturn Return
Bakom produktionsspakarna står Brandi Carlile, Tim och Phil Hanseroth. De två senare är också med i Carliles band. Systrarna Lydia och Laura Rogers, som sjunger de vackra stämmorna på de här tio låtarna, kommer från Alabama. På skivan delar sorgen efter både mormors och farmors död plats med glädjen för båda systrarna att bli mamma för första gången. I augusti har Rootsy lovat att de kommer till Stockholm på turné. Det är alldeles lysande det. Då finns möjlighet att uppleva den här mixen mellan First Aid Kit och Simon & Garfunkel på plats.

 

William Prince – Reliever
Artisten som numera är känd som Prince. Willam Prince är 34 år och kommer från Winnipeg och har en barytonröst som bär fram hans musik och texter på ett sätt som gör att klockorna stannar. Prince började spela gitarr i 9-årsåldern. Hans inspirationskällor var Johnny Cash, Kris Kristofferson, Charley Pride, Merle Haggard, Willie Nelson och inte minst hans egen pappa. Pappan var musiker och predikant och gick bort när Willam började skriva låtarna till det här albumet. Jag har svårt att tänka mig att den här plattan inte kommer att ta sig in på min topplista över årets allra bästa album också. Lyssna gärna på ”Leave it by the Sea” och titellåten för att komma i stämning. Därefter kan du också ta in att Dave Cobb har producerat några av låtarna, alltid en kvalitetsstämpel.

Årskrönika 2019

Publicerat: 21 december, 2019 i Julskiva, Julskiva 2019, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Utvecklingen av livescenen i Stockholm har rört upp en del känslor under året. Det är själva scenen som artisterna står på som varit i fokus för debatten. Det och ibland vad en innerstadsbo borde tåla. Några av de scener som stängts eller hotas av stängning eller minskade möjligheter att genomföra konserter på är Kägelbanan, Mosebacketerassen, Melodybox och Debaser Strand. Anledningarna till de här förändringarna eller hoten om förändringar är olika.

 

Stängning på grund av klagomål från grannarna, behov av att renovera vägbanan ovanpå klubben, rivningskontrakt och en del annat. Det är i trist när underbara scener för musiklivet försvinner i vår vackra huvudstad. Det som hänt vid andra tillfällen när ställen stängts ner är att det dykt upp ersättare. Att livemusiken skulle tystna känns som en föga trolig utveckling. Även om saknaden kan vara stor efter scener som Debaser Medis, Debaser Slussen och Kägelbanan kommer det att finnas ersättare.

Musiksverige är en intresseorganisation som kommunicerar och driver den samlade musikbranschens frågor. De samlar artister, kompositörer, textförfattare, musiker, managers, producenter, musikbolag och musikförläggare i Sverige. Organisationen presenterar även siffror på hur stora intäkter som kommer från bland annat musikfestivaler och konserter. De färskaste siffrorna kommer från 2017. Då uppgick konsertintäkterna i Sverige till cirka sex miljarder kronor. Det är en ökning med ungefär femtio procent sedan 2009. Det finns alltså en hel del pengar som omsätts på den svenska konsertmarknaden och marknaden ökar.

Där det finns tillräckligt mycket pengar brukar det också dyka upp personer som vill ta en del av den kakan för sig själva. En del av de personerna kommer att vara de står för konsertlokalen på ett eller annat sätt misstänker jag. En del av de stora pengarna kommer säkerligen att hamna i de stora arrangörernas och lokalernas fickor. Jag tänker på scener som Tele2 Arena, Globen, Hovet och katastrofen Friends Arena. Den sistnämnda borde förbjudas i musiksammanhang i mina ögon och öron. Ljudkatastrofen från början är en sak, men logistikmisären vid insläppet några år senare i samband med The Rolling Stones senaste besök i Stockholm lämnar minnen som får mig att vilja krypa ihop i fosterställning och söka primalskriksterapi. Logistiken när 50 000 personer skulle ta sig ifrån konserten med Guns N’ Roses är ett annat exempel på att den arenan borde förbjudas i musiksammanhang.

Om vi istället koncentrerar oss på bra ställen för livemusik i Stockholm vill jag lyfta fram några stycken. Vill du gå på konserter och sitta ner och ändå få en bra upplevelse? Då finns vackra och fantastiska Cirkus på Djurgården. Ibland blir det också en blandning av stå och sittplatser här. Du kan även passa på att ta dig till Mosebacke Torg och in på Södra Teatern för att sittande uppleva fantastiska konserter i en underbar miljö. Ibland bara sittande och ibland en mix med stående publik på parkett är vad du kan få på nära Centralstationen om du gör ett besök på Vasateatern i samband med någon spelning.

Kan du inte tänka dig att sitta överhuvudtaget när det är dags för att gå på konsert? Då kan du exempelvis ta röda linjen till Hornstull och promenera ner mot Liljeholmsviken. Där hittar du både Bar Brooklyn och Debaser Strand. Två utmärkta konsertställen. Längs med röda linje vid Zinkensdamm kan du gå ner i källaren till Southside Cavern och vara med på en liten och intim spelning.

Om vi byter till tunnelbanans gröna linje finns det möjligheter att gå på sådana ställen som Bryggarsalen, Scalateatern, Scalateaterns källare, Nalen, Nalen Klubb, Stacken, Twang och alldeles lysande Slaktkyrkan. Jag tror och hoppas att det dessutom kommer att dyka upp mer ställen. Ett exempel på det är Münchenbryggeriet som enligt ägaren ska bli ett nytt konsert- och kulturcentrum vid sidan av konferensverksamheten som ryms där i dag. Där finns 9 000 kvadratmeter bestående av 23 rum, salar, salonger, kök och andra utrymmen. Harry Byrne som är en av de som tagit över den verksamheten berättade för DN att han inte har bråttom.

”Det jag tittar på just nu är våren och sommaren 2020. Northern Trails americanafestival den 13–14 juni nästa år är vår första bokning. Det är galet nu för tiden, artister försöker få spelningar ett eller ett och ett halvt år i förväg. Just nu bokar jag ingenting direkt. Jag vill sköta det lugnt, skapa bra produktion, bra service, så att banden vill spela här. Det jag gör nu är att gå igenom vilken genre som passar i vilket rum. Bygga upp en atmosfär i varje rum.”

Utöver de här inomhusställena finns det sommartid möjlighet till musikupplevelser utomhus på ställen som Lasse i Parken, Trädgården, Gärdet, Gröna Lund och Skansen. Bara för att vara extra tydlig med det sistnämnda alternativet. Det är inte Allsång på Skansen som avses. Det spektaklet undviks lämpligen av samma anledning som greve Dracula undviker dagsljus.

Det här är verkligen inte någon komplett genomgång av livescenerna i Stockholm. Det finns många fler. Bara för att nämna några så slänger jag upp Berns, Geronimos och Konserthuset. Några av de befintliga kommer säkerligen att stängas igen och bli andra verksamheter. Nya kommer att blomma upp och ge oss livemusikälskare nya kyrkor att gå till för att dyrka. Jag känner mig lugn i det avseendet. För egen del kan jag också notera att i stort sett alla artister jag vill se livslevande på en scen gärna verkar landa här för att göra ett eller flera framträdanden.

En liten bit in i oxveckorna kommer var det tänkt att bli två fantastiska upplevelser. Nu blir det en och ett halvårs väntetid på den andra. Onsdag den 22 januari dyker Sturgill Simpson upp för att spela på Vasateatern. När den maxas finns det plats för 800 personer. Söndag samma vecka skulle Tyler Childers spela på Slaktkyrkan. Där går det att klämma in 600 personer samtidigt. Childers spelning har flyttats till den sista juni eftersom att han blivit nominerad till en Grammy i hemlandet. I februari ger de båda herrarna sig ut på en gemensam Usa-turné med Simpson som huvudakt. Då kommer de att spela på något större ställen. Det görs stopp på The Gorge Amphiteatre i George, Washington, Madison Square Garden i New York och United Center i Chicago. Publikkapaciteten på de ställena är i samma ordning de är nämnda, 27 500, 20 000 och 23 500. Jag får känslan av att amerikanarna har fler som förstått storheten hos Childers och Simpson och är på samma gång tacksam att få se dem på närmare håll och på mer intima scener än vad som skulle vara alternativet i den svenska huvudstaden.

Punktliga insatser I

Musikhistoria på SVT

Årets musikhistorielektion: Det svenska popundret (SVT Play), sex avsnitt sprängfyllda med fakta, utan en tråkig sekund, skriver Jan Gradvall i DI Weekend. Han fortsätter, Lärare kan använda dem i svenska skolor, både i musikundervisningen och på historielektionerna. Passa på att följa med på den här fantastiska svenska musikresan, säger jag.
Årets bok på nattduksbordet I: Bosch, säsong 5 (HBO). Det är som vanligt fantastiskt filmat med vackra LA-bilder.
Årets bok på nattduksbordet II: When they see us (Netflix). Stark berättelse om The Central Park Five. Fem unga färgade killar blir oskyldigt anklagade för våldtäkt. Baserat på en verklig händelse.
Årets bok på nattduksbordet III: Hasan Minhaj är fortsatt lysande i Patriot Act (Netflix).
Årets sent ska syndaren vakna: The Wire, säsong 1-5 (HBO), efter att ha haft den remastrade versionen som sällskap under stora delar av semestern vill jag stämma in i hyllningskören om att det här är en av de bästa serierna genom tiderna.

Osignad USA-etta

 

Årets EP I: Dirty Honey – ”Dirty Honey”. Det här är det första bandet någonsin som varit etta på Billboards singellista för Mainstream Rock utan att ha ett skivkontrakt. Låten som tog sig upp till toppen är den lysande ”When I”m Gone”, som startar den här kvintetten av sånger. Det osar Led Zeppelin, Guns N’ Roses och AC/DC i influensköket på ett utsökt sätt.
Årets bok på nattduksbordet IV: Babylon Berlin (SVT), en hopklippt version av säsong 1 och 2. Dekadens och korruption i Europas mest påkostade serie någonsin. Kriminalkommissarie Gereon Rath från Köln skickas för att lösa ett fall i Berlin. Allt utspelar sig under Weimarrepubliken, i slutet av 1920-talet, då fattigdomen och arbetslösheten står i stark kontrast till de rikas överflöd.
Årets bok på nattduksbordet V: Our Boys (HBO), är baserad på verkliga händelser. Vi får följa Simon, en israelisk terrorutredare, som söker svar på varför den palestinske tonåringen Mohammed Abu Kedheir mördades.
Årets bok på nattduksbordet VI: Chernobyl (HBO). Johan Rencks serie om kärnkraftsolyckan på våren 1986.
Årets huvudstadsskildring I: I ”Stockholm i okt” fångar Lasse Winnerbäck en av de vackraste synerna i vår vackra huvudstad. Den brinner i oktober och det fångar Lasse med strofen ”Som trädens alla färger när du ser dom från Skanstullsbron”.

Årets konserter
Konsertåret 2019 har många gånger visat sig från sin allra, allra bästa sida och låtit sin sol skina över mig och resten av publiken i de heliga konsertlokaler och utomhusscener jag haft förmånen att besöka. Här kommer en kort genomgång av de allra bästa upplevelserna från året.

Bästa konserten 2019

1 – Joel Alme – Slaktkyrkan
Jag undrar för mig själv hur det överhuvudtaget är möjligt att sammanfatta de senaste nittio minuterna? Det är svärta. Det krävs smärta. Utan de ingredienserna blir det ingen riktig konsert. Joel Almes talang möter en mer än entusiastisk publik, som lyder varje vinkning. Smärtan och svärtan i texterna får mig att stanna upp och bara stillastående kippa efter andan när jag försöker förstå hur bra den här kvällens spelning är. Är det en spelning som inte glöms bort i första taget? Absolut! Är det en fantastisk spelning? Nej! Den är bättre än så. Den är allra bäst på de tio månader som gått av det här året. Och när det har gått tolv månader är den bästa av alla liveupplevelser i år.

2 – The Sheepdogs – Nalen Klubb
Det är helt omöjligt att inte ryckas med i spelglädjen som bokstavligen sprudlar på scenen. När jag ser Jimmy Bowskill smeka fram riffen på sin gitarr med ett leende från öra till öra blir till och med jag danssugen. Gunget som samspelet mellan Ryan Gullen på bas och Sam Corbett på trummor framkallar måste fångas upp av det svenska nationella seismiska nätet. Shamus Currie fyller utrymmet mellan orden och bokstäverna i broder Ewan Curries sång med skön klaviatur och trombon. Fredrik Strage skrev i dag på sitt Instagram om att den här dagen innehåller årets mest spektakulära konsertkrock med Ladytron, Smashing Pumpkins och Nick Cave på samma kväll. Jag kan bara säga att Strage helt missat dagens vinnare. Känslan i mig är att betygsskalan inte riktigt räcker till. The Sheepdogs spräcker taket.

3 – Low Cut Connie – Kägelbanan
Kvällen avslutas sedan en trappa ner på Kägelbanan i det som kan vara scenens sista spelning någonsin. Om du ska avsluta något så ska det göras på topp. Det är också vad det blir. Det är kvällens andra verkliga överkörning. Jag har aldrig hört Low Cut Connie innan. Men herregud vad jag kommer att lyssna efter det här! Om du korsar Jerry Lee Lewis med Freddie Mercury och Pelle Almqvist från The Hives. Sedan fyller du på med Elton Johns rockande musik från inledningen av 70-talet, då kommer du att få Adam Weiner, Low Cut Connies frontman. Det är helt omöjligt att inte ryckas med i intensiteten i den bokstavligen svettsprutande Weiners energi. Kägelbanan hoppar, dansar och kokar efter en lång dag av underbar musik.

4 – Daniel Romano – Kägelbanan
Det är tre på eftermiddagen och temperaturen utomhus är säkerligen dryga 30 grader i solen. Det är rätt fullt i publiken inne på Kägelbanans större scen. Daniel Romano kommer upp på scenen iklädd skjorta, stickad tröja, kavaj och solglasögon. Det står i stark kontrast mot trummisen som har på sig sportshorts, hipsterkeps och solglasögon. Det som väntar på oss är något i gränslandet mellan Dylans elektriska debut 1966 och Neil Youngs gitarrmanglande riff tillsammans med Crazy Horse. Inte en sekund i setet slösas bort med mellansnack och låtarna vävs in i varandra. Alla låtar är arrangerade med intensitet och frenesi för ögonen. Fantastiskt och underbart är ord som dyker upp i mitt minne när jag tänker tillbaka på de här fyrtiofem minuterna som startade klockan tre på eftermiddagen.

5 – Avantgardet – Trädgården
Det är första gången jag har förmånen att se Avantgardet. Det är sannerligen inte den sista. Rasmus Arvidsson är en fantastisk frontman till det här popundret från Nybro. Det är ett av Sveriges bästa liveband i mina öron. Underbart samspel med publiken och massor av kärlek tillbaka till bandet från publiken. Det är många fantastiska poplåtar som hinner avverkas under den två timmar långa spelningen. Allra, allra bäst i mina öron låter det när raderna ”Hög i gränder i London, En hög i rännstensdiket, Hög i gränder i London, Hög men så bottenlöst låg” klingar fram. Det är skönhet och mörker på samma gång. Det är fantastisk musik och en låt som får folk att undra hur du mår.

En kväll som inte skulle hänt

6 – Ian Noe – Twang
Dave Cobb har sagt att han gillar bra röster. Det här något bortom bra. Ian Noe har en makalös röst och skriver fantastiska låtar. Han har dessutom förmågan att få dem att leva när han framför dem rakt upp och ner på Twangs lilla scen med en gitarr i famnen. Minnet av den här kvällen är något som kommer att stanna med mig oerhört länge. Det är en verklig ynnest att få uppleva en artist med den här förmågan i ett så litet och intimt format som det blir i den här källaren på Katarina Bangata. Jag har problem att formulera superlativen för att det mesta känns för futtigt för att beskriva den här talangen. Jag är åtminstone överlycklig att den här kvällen verkligen har hänt, även om jag får nypa mig hårt i armen för att förstå att det verkligen är sant.

7 – Rival Sons – Münchenbryggeriet
I ett av inte så många mellansnack berättar Jay att ”Jordan” hjälper till att hantera sorg. Det är inget vi behöver göra ikväll. Spelglädjen i musiken och närvaron på scen är en stark naturkraft. Jay Buchanans sång och Scott Holidays riff gör vem som helst glad en gråmulen måndagskväll i början av mars.

8 – First Aid Kit – Globen
När jag sedan vandrar på Arenavägen på väg mot bussen som ska ta mig från Gullmarsplan och hem vänder jag mig om. Jag förväntar mig att se Globen vara på väg att lyfta för att flyga iväg som ett rymdskepp. First Aid Kits rymdskepp. De känns som utomjordingar, inte bara som två systrar från Enskede. De är helt utomjordiskt bra och de äger Globen från och med nu. Till 2019 säger jag: ”Du kommer att få jobba hårt för att toppa den här januarikvällen”.

9 – The Sheepdogs – Münchenbryggeriet
Gitarristerna Ewan Currie och Jimmy Bowskill i The Sheepdogs äntrar scenen iklädda några av de snyggaste scenkläderna någonsin. Det går att känna gunget och groovet som ska komma bara genom att kolla in klädseln. De lämnar ett hål i mitt hjärta när uppvärmningen tar slut med underbara ”Nobody”. The Sheepdogs tar sig in på listan över årets konserter även när de är förband.

10 – Caleb Caudle – Bar Brooklyn
Det är generöst att spela sex låtar från nya skivan. De nya sångerna ökar min längtan efter att få höra den i sin helhet. Vi får alltså veta vad albumet kommer att heta och att det mastras i New York i morgon. Tillsammans med Drew Taylor och Mark Andrew Miller skapar Caleb Caudle magi när de framför alla de här underbara countrylåtarna. Leendet på mina läppar är mycket brett när jag tar bussarna det andra hållet när jag tar mig hem i Stockholmsnatten.

Sollidens kungar

 

11 – Ulf Lundell – Skansen
Det är som Lundell sade på scenen fortfarande sommar och temperaturen i huvudstaden ska nå 25 grader under morgondagen. Det är en bra sommar när jag fått se Lundell. På väg hem passar jag på att lyssna på den utmärkte berättaren Brent Cobb. Jag tittar upp mot Clarion Hotell och rum 674 när tunnelbanan kommer ut ur tunneln från Skanstull och tar vägen över bron till Gullmarsplan samtidigt som jag hoppas att Lundell också upptäckt ”Providence Canyon”. När jag petar ner minnena från en glädjefylld kväll kan jag också lyssna på Tyler Childers nya album ”Country Squire” eftersom att klockan passerat midnatt och det är fredag, alla skivsläpps heliga dag.

12 – Courtney Marie Andrews – Bryggarsalen
Höjdpunkterna står som spön i backen genom hela kvällen. En topp är gästspelet av The Tallest Man on Earth. Andra är att vi får ta del av nya, ännu outgivna sånger. Nyheten om att ett nytt album är på gång. Självklart också alla de gamla låtar Courtney Marie Andrews väljer att plocka ut från sin sångbok. Jag blir glad över att få vara i samma rum som en så begåvad person som jag tycker att hon är. En fantastisk röst som förtjänar en ännu större publik än kvällens utsålda Bryggarsalen.

13 – Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb – Kägelbanan
Nere på Kägelbanan väntar glöden i ”Helvetets lågor”, som inleder spelningen med Johan Aijrijoki och Malmfältens Rockklubb i sin Norrbottensblues. Ett fantastiskt namn på ett kompband för den delen. Det är en sådan känsla av otrolig inlevelse från scenen vi får uppleva. Vem visste förresten att klarinett kunde vara ett fantastiskt rockinstrument? Det får vi uppleva här. En tvättbräda försedd med diverse köksattiraljer spelar också en huvudroll. Får du chansen att se Airijoki spela live, tveka inte en sekund. Du får två tillbaka. Gripande och underbart är bara förnamnet.

14 – Ron Pope – Södra Teatern
Det är en helt underbar start på liveåret 2019 att få se Ron Pope stora delar av kvällen sitta vid flygeln och sjunga och berätta gripande, roliga och underfundiga historier om sitt liv och sin musik. Solen är uppe några minuter mer för varje dag som går och vi går mot ljusare tider. Den här kvällen gör det även betydligt ljusare i mitt sinne.

15 – The Hives – Gärdet
Det var på Luciakvällen förra året mina vägar korsades med ett The Hives i storform. Det var i ett betydligt mindre format då med en vild och hoppandes publik. Den här dagen har de bytt ut luciaklänningarna mot vit kavaj, vit skjorta, svarta byxor och skor och vita strumpor och Howlin’ Pelle Almqvist har även svart fluga när den timmeslånga energiboosten drar igång med ”Come On!”, ”Walk Idiot Walk” och “Main Offender”. Howlin’ Pelle är på sitt vanliga självklara och bästa humör när han ödmjukt förklarar att vi i publiken klappar mer åt när han står och kammar sig än när andra band spelat en låt.

Två bröder i en källare på hipstersöder

16 – The Brother Brothers – Twang
Att få förmånen att stå i en källare med knappa hundra andra personer en söndagskväll och höra stämsång i världsklass är en löjligt bra avslutning på veckan och starten på en ny. The Brother Brothers förtjänar en mycket, mycket större publik och spelställen än den här underbart intima kvällen. Jag tänker tankar om Central Park och närmare 800 000 personer i publiken, om ni hänger med på min liknelse?

17 – Joshua Ray Walker – Bryggarsalen
Det var första gången i Joshua Ray Walkers liv som han satte sig i ett flygplan för några dagar sedan. Då flög han till London och bytte plan för att ta sig till öppningskvällen på den här turnén. Jag hoppas att det inte dröjer länge innan han sitter på ett plan hit för fler turnéer. En underbar röst, sånger som förtjänar många lyssningar och en fantastisk närvaro på scenen. Mungiporna är nära öronen när det är dags att ge sig ut i den kalla och regniga oktoberkvällen, som på alla sätt vis stretar emot den glädje jag nyss upplevt.

Punktliga insatser II

”Hackensack” live

Årets ja-tack-det-här-vill-jag-ska-hända-2020 I: The Black Crowes kommer till Europa med sitt 30-årsjubileum av deras fantastiska debutalbum ”Shake Your Money Maker”. En av de bästa debuterna i rocken.
Årets EP II: Ward Hayden & The Outliers – “Can’t Judge a Book”. Den här EP:n har funnits till salu på bandets konserter sedan slutet av förra året. Från slutet av augusti finns den även tillgänglig för oss som gillar strömmande musik. Det är en nyskriven låt, ”Naturally Crazy” och sex covers. Bland annat en härlig version av ”Viva Las Vegas” och en skön version av Fountains of Waynes ”Hackensack”. Bandet hette tidigare Girls Guns & Glory och är fantastiska live. Förhoppningsvis kommer angör de Stockholm lite senare i höst när de kommer till den här sidan av Atlanten.
Årets bok på nattduksbordet VII: Gomorrah, säsong 4 (HBO). Få ljus i den här mörka skildringen av delar av den italienska knarkmaffian.
Årets bok på nattduksbordet VIII: Mindhunter, säsong 2 (Netflix), som utspelar sig 1980, något år efter den första säsongen. Vi återser FBI-agenterna Holden Ford (Jonathan Groff), Bill Tench (Holt McCallany) och Dr. Wendy Carr (Anna Torv). I Joe Penhall och David Finchers skapelse kretsar det den här gången kring ett fall i Georgia där systematiska mord av svarta barn ägt rum. Säsongen innehåller samma psykologiska obehagskänslor som kännetecknar vad Fincher-thrillers brukar göra.
Årets EP III: Kyle Daniel – “What’s there to Say” är där du hittar grundreceptet på heartland rock. Hör pianot som fyller ut mellanrummen, mellan text och gitarr i ”Born To Loose”. Wow!

Stockholmsskildring

Årets ja-tack-det-här-vill-jag-ska-hända-2020 II: Brendan Benson, Jack White, Jack Lawrence och Patrick Keeler som tillsammans utgör The Raconteurs gör en Europaturné med ett stopp i Stockholm.
Årets huvudstadsskildring II: I ”Klockorna” tar Ulf Lundell med oss till sina hemtrakter strax utanför huvudstaden. Baggesfjärden glittrar och vi vandrar över Skurubron tillsammans med Lundell och Tom.
Årets bok på nattduksbordet IX: 13 budord (Netflix), belgisk polis gäckas av en seriemördare.
Årets bok på nattduksbordet X: Wisting (Viaplay), en norsk polis i Larvik får bland annat jaga en amerikansk seriemördare.
Årets huvudstadsskildring III: ”Stockholm i december”, Ulf Lundells singel som släpptes i slutet av november och där han bland annat sjunger ”Gå upp på Solliden och ta en glögg, Och se ut över Söder där du föddes en gång, Ser du Sofia kyrka, under den var du ung och giftig, Och full av framtidssång”.

Årets album
Kan inte påminna mig något tidigare år där valet av ordning på den årliga och oslagbara listan med de tjugoen bästa albumen från innevarande år varit en större prövning. Den har orsakat samvetskval. Ångest. Sömnbrist. Eller det kanske inte var riktigt sant. Däremot har grupper av album prövats mot varandra på ett inte tidigare skådat sätt. Här är den nu. Ditt rättesnöre för vad som är årets bästa album.

Årets album

1 – Charles Wesley Godwin – Seneca
Det är målande, natursköna och ärligt. När du hör Charles Wesley Godwin sjunga stannar klockorna och tiden upphör. Det här är ett fantastiskt debutalbum. De 12 episka låtarna du hittar här är bara att njuta av om och om igen. När du kommer till ”Sorry For The Wait” kan du ta ett extra varv där.

Plats 2-6

2 – Joel Alme – Bort bort bort
”Jag har haft problem under extremt många år och passerat behandlingshem och psyken och ätit oändligt mycket mediciner. Men nu har det varit lugnt i många år. Mitt mående har gått upp och ner, men jag har inte flytt in i missbruk som förr.” Det berättar Joel Alme för DN i en av många personliga intervjuer i samband med att det efterlängtade nya albumet släpptes. 10-talets bästa album på svenska ”Flyktligan” handlade om familjen och släkten. På ”Bort, bort, bort” utgår berättelserna från Almes egna upplevelser bland annat hans psykiska utmaningar.

3 – The Raconteurs – Help Us Stranger
Jan Gradvall ger Brendan Bensons, Patrick Keelers, Jack Lawrence och Jack Whites senaste album en fyra i Dagens Industri. Gradvall skriver; ”Bortom 10 000-timmarsregeln, teorin om att det krävs 10 000 timmars övning för att bli bra på något, finns 30 000-timmarsregeln. Förkovran har nått sådan fulländning att varje penseldrag, stycke eller musikaliskt stycke blir värd att bevara. Jack White har nått dit. Hans gitarriff har nått samma nivå som Matisses collage och Joan Didions meningsbyggnad.” Jag kan bara hålla med Gradvall, men tycker att ”Help Us Stranger” är ännu bättre än hans bedömning.

4 – Ian Noe – Between the Country
Ibland blir jag extra glad att jag följer Savingcountrymusic.com. Den 31 maj recenserade de den här underbara plattan från Kentucky-sonen Ian Noe, vilket gjorde att jag upptäckte den. På ”Between the Country” dör människor, ljuset i världen skuggas ut av mörka moln om svåra tider, brustna hjärtan och oroliga tankar. Skivan är inspelad i Nashville i RCA Studio A och Dave Cobb står för produktionen. Ett starkt kvalitetstecken.

5 – Tyler Childers – Country Squire
Precis som på debutalbumet ”Purgatory” från Childers Sturgill Simpson ligger bakom produktionen även på Tyler Childers andra album. Han kommer till Stockholm i januari, vilket gör hela den månaden uthärdlig. Det vill inte säga lite kan jag lova. Det är en uppsättning av nio fantastiska berättelser som klockar in på dryga trettiofem minuter. Börja helt enkelt från början med titellåten och lyssna många gånger till avslutande ”Matthew”. Ett album som kommer att hamna på årets tio-i-topp.

6 – The Highwomen – The Highwomen
Brandi Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires. Fyra fantastiska kvinnor som utgör grunden i den här supergruppen. I inledande låten ”Highwomen” får de dessutom förstärkning av den underbara röst som tillhör Yola. Därifrån är det bara att fortsätta. Då får du bland annat höra Brandi Carlile sjunga den omåttligt vackra ”If She Ever Leaves Me. En countrylåt om lesbisk kärlek som Amanda Shires skrivit tillsammans med Jason Isbell.

Plats 7-11

7 – Sturgill Simpson – Sound & Fury
Är det en film? Är det album? Sanningen är att det är båda delarna. Det är Sturgill Simpsons senaste bidrag till kulturarvet. Någonstans kan jag tycka att låten ”Make Art Not Friends” berättar lite om vad det här är. Du kan välja attfölja med på resan eller bli akterseglad. Sturgill Simpson går sin väg och utvecklas vidare. Svängiga melodier samsas med tunga riff och texter som refererar till honom själv i många stycken. Lättsmält? Nej! Bättre än bra? Ja!

8 – Lars Winnerbäck – Eldtuppen
När Stockholm är kallt i oktober känns det tryggt att Lasse Winnerbäck återvänder under sin favoritårstid och värmer mig. En samling av sånger som startar längs E4:an med utsikt över Vättern. Släpp mig var som helst i världen så tar Lasse med mig hem. Titelspåret och ”Tror jag hittar hem” är mina favoritspår just nu.

9 – Josh Ritter – Fever Breaks
Det här är Josh Ritters tionde album på tjugo år. I studion har han haft hjälp av Jason Isbell, som stått för produktionen. Isbells band The 400 Unit spelar utmärkt på Ritters underbara sånger. Lyssna till exempel på samspelet mellan Sadler Vadens gitarr och Amanda Shires fiol som lyfter flera av låtarna till ännu högre höjder än de redan befinner sig på. Två favoritlåtar just nu är ”The Torch Committee” och ”Ground Don’t Want Me”.

10 – Justin Townes Earle – The Saint of Lost Causes
Det var härligt att se Justin Townes Earle på STHLM Americana. Då var han ensam tillsammans med en akustisk gitarr. På den nya skivan har han band med sig. Vackra, sorgsna texter som framförs på ett underbart sätt. Lyssna till exempel på titellåten, ”Over Alameda” och ”Flint City Shake It”.

11 – SUSTO – Ever Since I Lost My Mind
Justin Osborne har varit låtskrivare och musiker i snart tio år. När SUSTO tog form fann han en plattform som passar hans oroliga själ. Låttexterna är ofta kontroversiella – att sjunga om tungt drogmissbruk och homosexualitet är inte den mest vältrampade stigen för band som kategoriseras som alt-country och americana. På min födelsedag dyker spelar han på Nalen. Till dess får jag nöja mig med de här lysande låtarna strömmande i hörlurarna.

Plats 12-16

12 – Cody Jinks – The Wanting
Det andra albumet i oktober från Jinks släpptes en vecka efter det första. En av höjdpunkterna på den här önskan är en enträgen bön. Lyssna på ”The Plea” för att fastna i det här albumet.

13 – Cody Jinks – After the Fire
Det första av två album i oktober från Cody Jinks. Titelspåret handlar om att hitta mening och att betyda något för en annan människa. Cody Jinks texter vill berätta något för dig och de ackompanjeras av medryckande melodier.

14 – The Black Keys – “Let’s Rock”
Dan Auerbach och Patrick Carney återvänder till sina egna rötter. Det ekar starkt från The Black Keys tidigaste album. Duon sammanfattar hela albumet i dess titel. Det är en lysande uppvisning i modern rock.

15 – Whiskey Myers – Whiskey Myers
I en blandning av rock från den amerikanska södern och country hittar du ingredienserna till Whiskey Myers femte album. Det gjorde debut som nummer ett på Billboards countrylista även om det släpptes samma fredag som exempelvis Sturgill Simpson. Bandet bildades i Palestine, Texas av sångaren Cody Cannon och gitarristen John Jeffers. De två har också bidragit med de flesta av låtarna på albumet. De har samarbetat med bland andra Brent Cobb, Adam Hood och Ray Wylie Hubbard på ett par av låtarna.

16 – Paul Cauthen – Room 41
Paul Cauthen har passande nog fått smeknamnet ”Big Velvet”, vilket också är namnet på det femte spåret på hans nya skiva ”Room 41”. Det var i det rummet han checkade in på Dallas Belmont Hotel när resten av livet brakade ihop. Han ägnade sig åt ett eskalerande och självdestruktivt beteende när han medicinerade ett brustet hjärta och ångest med alkolhol och andra droger. Under två år levde han i rum 41 och skrev sångerna som till slut hamnade på det här albumet. Det är lätt att förstå de många jämförelserna med Elvis Presleys och Johnny Cash när det gäller rösten. I ”Big Velvet” möter tequila kokain och vi får också träffa den äkta sammetsrösten. Tempomässigt är det dags igen att lugna ner det i ropet efter hjälp och sällskap som finns i ”Can’t Be Alone”. Det börjar med en pratande Cauthen i ”Freak”, som berättande fortsätter beskriva sina kamrater i fängelset. Det är nere vid strandens kant den här resan kommer till ett slut. Texterna har tagit oss med på en resa bland dödssynder som avundsjuka, lust och högmod via förtvivlan och undergång till försoning. Det är inte tio budord som bjuds, men väl tio utomordentliga låtar.

Plats 17-21

17 – Rival Sons – Feral Roots
Det här albumet är med Long Beach-gänget Rival Sons är inte ett som träffade mig direkt. Det växer däremot med fler genomlyssningar. Dave Cobb har som vanligt skött om produktionen. Lyssna på titelspåret, ”Stood By Me” och ”End of Forever” för att nämna tre starka spår.

18 – The Steel Woods – Old News
Det här är fantastisk sydstatsrock från Nashville. Det finns inslag av bluesrock och outlaw country i den här sköna grytan som puttrar skönt. Två coverlåtar dyker också upp. Tom Pettys ”Southern Accents” och Black Sabbaths ”Changes” lyser upp årets inledande månader med övriga härliga kompositioner på det här albumet.

19 – John Paul White – The Hurting Kind
Lee Ann Womack, Erin Rae och The Secret Sisters gör alla utmärkta gästspel när “The Hurting Kind” ringlar sig fram i maklig takt. White har producerat albumet tillsammans med Ben Tanner från Alabama Shakes och det är inspelat i ett varierat utbud av studios runt omkring Muscle Shoals. Veteranen David Hood återfinns på bas. Lyssna gärna på duetten ”This Isn’t Gonna End Well”, som White sjunger tillsammans med Lee Ann Womack.

20 – Rod Melancon – Pinkville
Rod Melancon är den föredetta skådespelaren, som sadlat om till musiken. Låtarna blir till små filmer på vackra ”Pinkville”. Texterna är mörka och detaljerade. Det finns psykadelisk soul, rockande inspiration och en cover av Springsteens ”57 Channels (And Nothin’ On).

21 – Avantgardet – Mellan miljonprogram och Thailand
”Trots att det låter så långt från stabilt: en gles och tanig rockmusik med dålig hållning, där gärna någon udda slagverksdetalj sticker ut. Arvidsson själv har en påfallande Hellströmlik talang för formuleringar och tonfall, för nyckfullt inkastad engelska och underligt betonade nyckelord.” Det skriver Nils Hansson i DN:s recension av albumet. Det räcker fram till att ta sig in på den här oslagbara listan säger jag.

Det lackar mot jul

Min och Taylor Swifts favorit

Helt plötsligt en vacker oktoberdag fanns de bara där. Sju konserter. Det doftar nypressade MP3:or. Jason Isbell & The 400 Unit gör sällskap med många andra artister och ger möjlighet att höra hela konserter för 10 dollar. Om och om igen. Förhoppningsvis kommer även årets konserter från Isbells Ryman Residency, från oktober också bli tillgängliga. En av förra årets Ryman-konserter dök upp i slutet av november när de sju första dubblerades. Konserterna ges ut av nugs.net. De samarbetar med många andra artister också. John Fogerty, Metallica, Bruce Springsteen och The Raconteurs bara för att nämna några.

Isbells musik värmer mitt hjärta och jag är inte ensam om att ha känslor för honom. I slutet av oktober på amerikanska The Voice kom Taylor Swift ut som ett stort och passionerat Isbell-fan. På den sista kvällen av sju på The Ryman Auditorium berättade Jason Isbell att han var på väg in i studion igen för att spela in ny musik. HaPå Isbells och hans frus Instagram bekräftar de att det är ny musik på gång och bilder från RCA Studio A bekräftar att han fortsätter att jobba med Dave Cobb. Isbells senaste skivor har dykt upp under sommaren, så jag hoppas att det kan vara fallet även den här gången och att han dyker upp i Sverige snart igen. Kanske redan i juni under STHLM Americana? Det får bli min önskning till tomten helt enkelt.

God Jul allihopa från Tyresö-tomten!

PS! I min egen julstrumpa har jag stoppat Martin Scorceses gangsterepos The Irishman och säsong 3 av The Crown. Båda hittar du på Netflix. I strumpan ligger också Michael Connellys bok The Night Fire där Harry Bosch och Renee Ballard jagar mördare tillsammans.

Särskilt Jul PS! Många gånger handlar det om att komma hem till nära och kära på julen. Det är något amerikanerna också praktiserar i samband med Thanksgiving. Vad passar då bättre än att kombinera de här två högtiderna med att möta upp med Blackberry Smokes firande på The Tabernacle i Atlanta, Georgia?

Det var inte meningen att det här skulle ha hänt. Det skulle ha varit en halvtimme. I Gävle. I morgon kväll. Inte en egen föreställning i hjärtat av hipstersöder. Ett hjärta ville annorlunda. Ett hjärta på någon som inte är i Europa idag. En äldre herre med reseförbud av sin läkare.

 

Mannen med hjärtat är den fantastiska låtskrivaren och artisten John Prine, 72 år. Han skulle ha inlett sin Europaturné på Gävle Konserthus i morgon. Han kommer istället till Gävle den 7 februari. Prine har nyligen opererat hjärtat och har så tätt in på operationen förhöjd risk för en stroke om han skulle flyga. Därför är Europaturnén flyttad till andra sidan årsskiftet.

På den inställda Prine-turnén skulle Ian Noe ha varit förband och gjort några solospelningar också. Han dyker upp i Europa och har stoppat in några extra solospelningar. Ian Noe är född och uppvuxen i Beattyville, Kentucky. Han delar alltså hemstat med Tyler Childers och Sturgill Simpson.

Noes låtar är berättelser hämtade från hemtrakterna i Lee County. Noe sagt, ”Det finns en tilltalande tystnad i östra Kentucky. Det är tyst, åtminstone där jag är uppväxt. Det finns uppsjö av platser dit du kan ta dig för att skriva låtar och lyssna på musik, utan att bli störd”. På det kritikerhyllade debutalbumet ”Between the Country” dör människor, ljuset i världen skuggas ut av mörka moln om svåra tider, brustna hjärtan och oroliga tankar. Skivan är inspelad i Nashville i RCA Studio A och Dave Cobb står för produktionen. Ett starkt kvalitetstecken.

Det är många experter som både tror och hoppas att Ian Noe ska vara nästa stora namn på americanascenen. Jag hoppas verkligen att de får rätt. Vi kan fortsätta liknelsen med Tyler Childers, som spelade på Twang i januari 2018, släppte sitt andra album i sommar och kommer att spela fyra kvällar i rad på The Ryman Auditorium i Nashville i februari nästa år.

Ian Noe börjar kvällen med ett brev. Det är ”Letter to Madeleine” och fortsätter sedan med vardagens vedermödor i ”If Today Doesn’t Do Me In” innan ”That Kind of Life” tar vid. Det är varmt nere i källaren på Twang. Ännu varmare på scen. ”Irene (Ravin’ Bomb)” tar oss med på fortsättningen av kvällens resa. Vi får veta att Noe skrev ”Dead on the River (Rolling Down)” efter att han sett klart på den första, upplyftande säsongen av True Detective. Resan har kommit till historien om ett tåg som spårat ur i ”Barbara’s Song”. En vacker ”Junk Town” håller oss i handen när vi tar oss från tåget som åkte till himlen.

Berättelsen om när det är som allra mest ensamt ”Lonesome as it Gets” utspelar sig i juletid. Titelspåret från debutalbumet ”Between the Country” står på tur. ”I’d Rather Be Over You” förklarar sig själv. Noes ”The Promised Land” kommer sedan innan ”Meth Head” besöker oss. Vi närmar oss slutet av kvällens resa och tar det första steget i den riktningen med ”P.O.W. Blues” och det andra steget med ”The Last Stampede”. När vi klappat in Ian Noe till extranumren bjuder han på den traditionella ”Rolling in my Sweet Baby’s Arms” och avslutar med en ”Crazy About the Water”, som han sällan spelar enligt egen utsaga.

Dave Cobb har sagt att han gillar bra röster. Det här något bortom bra. Ian Noe har en makalös röst och skriver fantastiska låtar. Han har dessutom förmågan att få dem att leva när han framför dem rakt upp och ner på Twangs lilla scen med en gitarr i famnen. Minnet av den här kvällen är något som kommer att stanna med mig oerhört länge. Det är en verklig ynnest att få uppleva en artist med den här förmågan i ett så litet och intimt format som det blir i den här källaren på Katarina Bangata. Jag har problem att formulera superlativen för att det mesta känns för futtigt för att beskriva den här talangen. Jag är åtminstone överlycklig att den här kvällen verkligen har hänt, även om jag får nypa mig hårt i armen för att förstå att det verkligen är sant.

Supergrupp brukar en musikgrupp kallas när dess medlemmar redan är berömda soloartister. En av de första supergrupperna var Cream, som bestod av Eric Clapton, Ginger Baker och Jack Bruce. En av de senaste supergrupperna är The Highwomen.

Blandband

 

De består av Belinda Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires. Då kommer deras självbetitlade albumdebut, som är producerad av Dave Cobb. I helgen som var spelade The Highwomen på den legendariska Newport Music Festival. Då fick de äran att spela tillsammans med Dolly Parton också. The Highwomens namn anspelar på en annan supergrupp. Countrylegendarerna Johnny Cash, Waylon Jennings, Kris Kristofferson och Willie Nelson hade ett tag Highwaymen gemensamt.

På månadens kassett hittar du ett par låtar från The Highwomen, en låt från Willie Nelson och ett gäng andra låtar.

Vi har kommit till den där tiden. Den där tiden då det är dags att summera. Dags att summera de två musikmånader, som precis har gått. Vad är det för musik under den tiden, som har fångat mitt öra och som är bättre än bara bra.

 

Vill du hålla koll på hela årets bästa album? Det är enkelt. Du bara ser till att följa årets spellista. Då kommer uppdateringen till dig allra snabbast. Om du redan följer listan har du haft de här tilläggen i några dagar.

 

The Black Keys – “Let’s Rock”
Dan Auerbach och Patrick Carney återvänder till sina egna rötter. Det ekar starkt från The Black Keys tidigaste album. Duon sammanfattar hela albumet i dess titel. Det är en lysande uppvisning i modern rock.

 

Bruce Springsteen – Western stars
I Springsteen-land innebär Västern att ta chanser, att riskera allt. Det finns mer hästar än bilar och mer missade chanser än lösta problem. Det är ett soloalbum och ekot från 60- och 70-talet finns med oss genom hela plattan. Känslan är en varm och skön sommarkväll där solen sänker sig ner och målar fantastiska färger på himlen innan den sänker sig ner bakom horisonten. Ska du börja lyssna någonstans ta titellåten.

 

Caroline Spence – Mint Condition
I november kommer hon till Stockholm och Bryggarsalen. Fram till dess kommer ”Mint Condition” att ha snurrat flera varv på Spotify. Texterna rör sig i trakten av hjärtskärande smärta och ensamheten. Caroline Spences röst passar alldeles utmärkt till de texterna. Sorgset, vackert, som ett litet barn som ber om att få något och som är omöjlig att neka att få det barnet vill.

 

Drivin N’ Cryin – Live the Love Beautiful
Bandet har varit igång drygt 35 år, men varit rätt mycket utanför min egen radar. ”Live the Love Beautiful” är det första albumet på tio år. Aaron Lee Tasjan har producerat och Kevin Kinney sjunger om problemfyllda tider i dagens Usa, prövningar och lycka av ett vuxet liv på turné, förmågan att uppskatta de små sakerna i vardagen och arvet efter den bortgångne Ian McLagan, keyboardspelare i Faces.

 

Foy Vance – From Muscle Shoals
“From Muscle Shoals” är producerad av Vance själv tillsammans med Ben Tanner. Han har tidigare jobbat med bland andra Alabama Shakes, John Paul White och Nicole Atkins. Två av originalmedlemmarna i FAME Studios husband The Swampers medverkar på några av låtarna. Swampers kallades också Muscle Shoals Rhythm Section och det är Spooner Oldham på keyboards och David Hood på bas, som du kan höra på denna utmärkta Vance-produkt.

 

Ian Noe – Between the Country
Ibland blir jag extra glad att jag följer Savingcountrymusic.com. Den 31 maj recenserade de den här underbara plattan från Kentucky-sonen Ian Noe, vilket gjorde att jag upptäckte den. På ”Between the Country” dör människor, ljuset i världen skuggas ut av mörka moln om svåra tider, brustna hjärtan och oroliga tankar. Skivan är inspelad i Nashville i RCA Studio A och Dave Cobb står för produktionen. Ett starkt kvalitetstecken.

 

Jimmy Barnes – My Criminal Record
I soloformat har Jimmy Barnes sju listettor i Australien. Det är i nivå med The Beatles, Madonna, The Rolling Stones och Rod Stewart. Det finns vissa likheter i sångrösten med den sistnämnde. Barnes är född i Glasgow, Skottland, och hans familj emigrerade till Australien 1956 när lilla Jimmy var fyra år. På det nya albumet, som är en samling låtar av bluesbaserad rock, är Barnes öppenhjärtig och blottar sig själv. Lyssna på ”Shutting Down Our Town”, som berättar om nedlagda industrier och hur det förändrar livet i arbetarförorterna.

 

Justin Townes Earle – The Saint of Lost Causes
Det var härligt att se Justin Townes Earle på STHLM Americana. Då var han ensam tillsammans med en akustisk gitarr. På den nya skivan har han band med sig. Vackra, sorgsna texter som framförs på ett underbart sätt. Lyssna till exempel på titellåten, ”Over Alameda” och ”Flint City Shake It”.

 

Leeroy Stagger – Me and the Mountain
Leeroy Staggers första musik på två år kommer att följas av ännu mera musik i september. Då kommer ett tll album, ”Strange Path”. Stagger själv håller det kommande albumet ännu högre än det här. Det lovar mycket gott om det visar sig vara sant. ”Me and the Mountain” är underbar folkrock från Kanada.

 

The Raconteurs – Help Us Stranger
Jan Gradvall ger Brendan Bensons, Patrick Keelers, Jack Lawrence och Jack Whites senaste album en fyra i Dagens Industri. Gradvall skriver; ”Bortom 10 000-timmarsregeln, teorin om att det krävs 10 000 timmars övning för att bli bra på något, finns 30 000-timmarsregeln. Förkovran har nått sådan fulländning att varje penseldrag, stycke eller musikaliskt stycke blir värd att bevara. Jack White har nått dit. Hans gitarriff har nått samma nivå som Matisses collage och Joan Didions meningsbyggnad.” Jag kan bara hålla med Gradvall, men tycker att ”Help Us Stranger” är ännu bättre än hans bedömning.

Supkalas är det svenska substantiv som dyker upp när du översätter det engelska substantivet binge med hjälp av Google Translate. Att omåttligt hänge sig åt en aktivitet, till exempel att missbruka något, är den svenska översättningen av verbet binge. Det har också försvenskats i bingetitta. Då menas att sträcktitta på en eller flera tv-serier under en längre tid. Speciellt Netflix har skräddarsytt sina serier för just bingetittanden genom att släppa alla avsnitt i en säsong vid ett och samma tillfälle, inte veckovis som ju är det mer gamla traditionella sättet och som HBO ofta tillämpar.

 

Microsoft genomförde en studie för några år sedan som visade på att den genomsnittlige amerikanen inte kunde fokusera på en och samma sak längre än åtta sekunder numera. Vi människor skulle enligt den studien ha sämre förmåga att koncentrera oss än en guldfisk. Studien har fått stor spridning och många har fått uppfattningen att i exempelvis professionella sammanhang fungerar inte långa rapporter med fakta, bedömningar, avvägningar och beskrivningar längre. Allt måste förenklas och förenklas och förkortas för att få uppmärksamhet.

I någon del tror jag att det ligger något i det. I någon del tror jag att det är helt fel. Problemet är inte vår förmåga att fokusera på en sak i taget, utan det oändliga utbud vi möter i dag jämfört med tidigare. Tidigare fanns exempelvis två tv-kanaler. Nu finns ett oändligt utbud ett svep bort på mobilen med olika streamingtjänster och utbud via olika tv-kanalsleverantörer. Du betalar idag hälften av vad det kostade att köpa en cd-skiva i månaden för att få tillgång till nästan all utgiven musik någonsin. Det gör det svårt att välja.

I min värld finns det dålig musik, bra musik och fantastisk musik. Utmaningen är att hitta den fantastiska musiken i högen av all tidigare utgiven musik och all ny musik som ges ut. För dålig och bra musik är min uppmärksamhet ofta kortare än åtta sekunder. När jag hittar fantastisk musik kan jag däremot ge den hur mycket tid som helst. I vår har mitt bingelyssnande framför allt ägnats åt The Sheepdogs, sedan jag såg dem som förband till Rival Sons i början av mars.

The Sheepdogs härligt svängande blandning av country, tvillinggitarrer, sydstatsgung och fantastiska liveframförande har fått många timmars lyssning när jag blandat hela deras diskografi. Jag hade hört dem en del redan i samband med deras självbetitlade fjärde album som kom 2012, men det tog fram till i år att bli helt såld. Det är en härlig känsla att hitta fantastisk musik och där det är möjligt att genast gå på upptäcktsfärd i resten av deras diskografi.

Samma känsla har infunnit sig när jag äntligen förstod Led Zeppelin efter år av försök. Magin med Johnny Cash i coverlåtarna på Unearthed-boxen, som Rick Rubin producerade. Den vackra och medryckande ”A Sailor’s Guide To Earth” från en fantastisk Sturgill Simpson eller en liveeuforisk Håkan Hellström i inspelning från hans första Ullevi-spelning. Det är några exempel som jag hittat genom åren. Vad har du hittat?

Halvårets punktliga insatser

Halvårets bok I: The Border av Don Winslow. En fantastisk avslutning på den trilogi som formats under 20 år kring mexikanska drogkarteller och det amerikanska kriget mot droger. Trump finns med också, även om han har ett annat namn i boken.
Halvårets bok på nattduksbordet I: Bosch, säsong 5 (HBO). Det är som vanligt fantastiskt filmat med vackra LA-bilder.
Halvårets bok på nattduksbordet II: When they see us (Netflix). Stark berättelse om The Central Park Five. Fem unga färgade killar blir oskyldigt anklagade för våldtäkt. Baserat på en verklig händelse.
Halvårets bok på nattduksbordet III: Chernobyl (HBO). Johan Rencks serie om kärnkraftsolyckan på våren 1986.
Halvårets bok på nattduksbordet IV: Hasan Minhaj är fortsatt lysande i Patriot Act (Netflix).

 

Halvårets podd: Patchtrollen, som hittas i valfri poddaffär på armlängdsavstånd från din vackra nuna.
Halvårets bok på nattduksbordet V: Sorjonen (Netflix). En bekymrad finländsk polis.
Halvårets bok på nattduksbordet VI: Karppi (Netflix). En till bekymrad finländsk polis.
Halvårets bok på nattduksbordet VII: Gomorrah, säsong 4 (HBO). Få ljus i den här mörka skildringen av delar av den italienska knarkmaffian.
Halvårets cover: ”Måste lägga av” med Anja Bigrell. Det var en överraskning för mig att Phil Lynott skrev om Försäkringskassan när han skrev ”Got to Give It Up” till Thin Lizzy.

Halvårets alternativa energikälla: Low Cut Connie live på STHLM Americana. Sista konserten på Kägelbanan. Halvårets bok II: Avslutningen på Hatet-trilogin av Magnus Jonsson Asätarna i Kungsträdgården och Kvinnan som jagade ensam.
Halvårets katastrofskildring: Mer än 500 000 mastrar (originalinspelningar) förstördes i en brand 2008. Det rördes sig om klassiska album från bland andra Al Green, Ray Charles, Elton John, B.B. King, Nirvana, Chuck Berry, Snoop Dogg, Tom Petty, Joan Baez, Cat Stevens, Eric Clapton, R.E.M., Eagles, Aerosmith, Steve Earle, Guns N’ Roses, Mary J. Blige och Beck. Jody Rosen som skrivit om branden i New York Times kallar det den största katastrofen i musikhistorien. Det är i samma skala som att Notre Dame brinner. Stora historiska värden som inte går att ersätta gick bokstavligen upp i rök. The Day the Music Burned, med kommentar från Bob Lefsetz.
Halvårets trailer: The Irishman på Netflix.
Halvårets liveupplevelse: The Sheepdogs på Nalen Klubb.

Halvårets bästa album och musik
Du som följer med här på bloggen vet att det finns en lista med de bästa albumen, som getts ut under 2019. Den uppdateras varannan månad. Följ gärna listan. Då får du påfyllningen tidigare än här. De bästa albumen släppta under året, som jag hört under maj och juni dyker upp i början av juli. Här ägnar vi oss åt att lyfta fram några bra livealbum och EP:s som dykt upp under årets första sex månader. Sedvanligt utser jag också halvårets bästa album. I år är det en skivdebutant.

Fyra livealbum

Anderson East – Alive in Tennessee
Det här perfekt för att komma i rätt stämning när du kommit hem en fredag eftermiddag och hela helgen ligger framför dig. Ta in Anderson East från The Ryman Auditorium i Nashville på riktigt hög volym och hamna i fredagsmood.

Hästpojken – Hästpojken 29:e September 2018 (Live 2018)
En av förra årets bästa konserter för egen del var med Hästpojken på Debaser Strand. Här finns ett härligt dokument från Pustervik på deras hemmaplan.

Metallica – Helping Hands…Live & Acoustic at The Masonic
Akustiska liveversioner med Metallica. Det här är riktigt, riktigt, riktigt bra.

Wilmer X – Blues, svett och tårar (Live Malmöfestivalen, Augusti 2018)
Hemmaplan för Nisse Hellberg och hans kompanjoner. Det är underbart att höra!

Fyra EP

Carl Anderson – You Can Call Me Carl
Hittade den här med hjälp av någon algoritm. Oklart i mitt minne vilken algoritm. Jag säger tack i alla fall.

Courtney Marie Andrews – May Your Kindness Remain (Acoustic)
Härliga akustiska versioner av några av låtarna på hennes album från förra året. I höst är hon dessutom tillbaka på en konsertscen i Stockholm.

Kasey Anderson & Hawks and Doves – Garden Session
Avskalade, vackra och dova versioner.

Kyle Daniel – What’s There to Say
Det här är grundreceptet på heartland rock. Hör pianot som fyller ut mellanrummen, mellan text och gitarr i ”Born To Loose”. Wow!

 

Halvårets album

Charles Wesley Godwin – Seneca
Det är helt fantastiskt under att Charles Wesley Godwin gjort ett debutalbum, som får mig att tappa andan varje gång jag lyssnar på det. Det är berättelser som beskriver vardagliga situationer i 1900-talets tidigare skeden. Berättelserna gifter sig utmärkt med den stämningsfulla musiken. Det är med stor glädje jag också sett att Out on the Rise kommer att boka Sverigeturné med Godwin under nästa år. Lyssna till exempel på ”Seneca Creek”, som Godwin skrev om farföräldrars kärlek.

En titt i spåkulan

Saida Andersson var en svensk sierska som påstod sig ha övernaturliga förmågor. Hon lämnade jordelivet i november för 21 år sedan. I hennes anda tänkte jag ge mig på att förutspå vad som kan tänkas hända i musik- och medievärlden under hösten. Vissa saker är inte så mycket förutsägelser och en del blir bara rena förhoppningar från mitt håll.

I slutet av augusti kommer till exempel säsong fem av den utmärkta brittiska polisserien Line of Duty att dyka upp på SVT. Det kommer också nya album med Tyler Childers, Jesse Malin, Tool, Paul Cauthen, Lars Winnerbäck, Whiskey Myers och Cody Jinks. Jag vet också att Michel Connelly sedvanligt kommer med en ny Harry Bosch-bok. Höstens alster, som ges ut i oktober, heter ”The Night Fire”. Då teamar Harry ihop med den relativt nya karaktären Renée Ballard.

När jag tittar i konsertkalendern ser den lovande ut inför hösten. Charley Crockett, Dylan LeBlanc, Courtney Marie Andrews, Joshua Ray Walker, Caroline Spence, Sam Outlaw och Lars Winnerbäck är ett axplock av artister med intressanta spelningar i Stockholm.

Jag hoppas också att Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb, Daniel Romano samt Low Cut Connie kommer tillbaka till Stockholm och gör alldeles egna konserter. De var lysande alla tre på STHLM Americana, men jag vill gärna ha mer av dem.

Jag hoppas också på ny musik med Jason Isbell. Han har hållit ett utgivningstempo på vartannat år med nya studioalbum och nu är det två år sedan sist. Han har sagt på sociala medier att han skriver nya låtar. Hans fru Amanda Shires har lagt ut bilder från RCA Studio A med henne själv, Jason och Dave Cobb. Isbell själv har också setts tillsammans med Rick Rubin. Kanske blir det ett nytt album under hösten?

När jag spanar bakåt istället för framåt ser jag vilka artister som gav ut bra plattor 2016 och 2017. De som inte gett ut ny musik sedan dess och som jag hoppas att det dyker upp ny musik från i höst är bland andra The Cadillac Three, Chris Stapleton, Drive-By Truckers, Hannah Aldridge, Imperial State Electric, JD McPherson, John Moreland, Queens of the Stone Age och Roger Karlsson.

The Sheepdogs planerar för att få till ett nytt album. Det berättade Ewan Currie, sångaren och låtskrivaren, när jag träffade honom innan deras konsert på Nalen Klubb i maj. Kanske är det optimistiskt att de ska hinna med att skriva klart låtar, spela in, produktion och distribution redan under hösten. Men hoppas kan man alltid.

Under tiden jag väntar på att det som finns spåkulans framtid passer jag på att kolla in Jason Isbell & The 400 Unit live från The Armory i Minneapolis. Det tycker jag att du också ska göra när sillen och nubben har intagits.

Glad midsommar!

Jason Isbell & The 400 Unit live

 

PS! En extra glad nyhet kom dagen före midsommarafton. En ny singel från Joel Alme dök upp, ”Så kanske vinden”. Det har gått fyra år sedan ”Flyktligan” kom, den bästa plattan på svenska sedan 2012 dök upp. Alme hälsar i sitt pressmeddelande ”Ledsen för det långa avbrottet, kroppen har gått på som vanligt men psyket har inte hängt med riktigt. Här får ni i alla fall en liten ballad att ha i sommar”. Den 4 oktober släpps albumet ”Bort bort bort” och i slutet av oktober blir det konserter i Stockholm och Göteborg. Själv kapade jag åt mig en biljett till lördagen på Slaktkyrkan.