Soulmusik är en amerikansk musikgenre som utvecklades ur bluesen och gospeln i USA under 1950- och 60-talen och som sedan dess influerat en rad andra populära musikstilar. Soul är en sammansmältning av två av den svarta musiktraditionens mest bärande grenar – sakral gospel och profan rhythm & blues. Det kan du läsa dig till på Wikipedia.
När min favoritproducent Dave Cobb letar efter nya artister säger han att det alltid börjar med rösten. Rösten måste fånga honom. Det han också alltid letar efter är soul. Det behöver också finnas hos artisten. Cobb har också sagt att han har som mål att få in mer soul i countryn. Chris Stapleton, Anderson East och Jason Isbell är exempel där jag själv tycker att Cobb har lyckats med sin mission. Det finns åtskilligt med ytterligare exempel. I den andan passar det bra att konsertsäsongen startar med tvådagarsfestivalen Country Got Soul på Nalen. Hela huset är öppet och det elva spelningar på två dagar. Det kallar jag återhämtning efter en och halv månads konsert-detox.
Fredag
Norrmannen Ole Kirkeng är inleder fredagskvällen vid sextiden på Nalen klubb. Senast jag såg honom var i somras när han spelade på Slaktkyrkan som en liten ersättning för den inställda spelningen på STHLM Americana. Festivalen som blev inställd på grund av Northern Trails tragiska konkurs. Nu har han med sig bandet och det låter fint när han spelar låtar som exempelvis ”Fell in Love With You (at IKEA).
Jag vandrar upp till Stora salen på Nalen för att få se Jesper Lindell stå på scenen tillsammans med Scarlet Rivera. Hon spelade fiol tillsammans med Bob Dylan bland annat på en av mina favoritplattor med honom, Desire. Hon var också med på turnén Rolling Thunder Revue, som finns dokumenterad på en av världens bästa liveplattor. Ikväll spelar Scarlet och Jesper både låtar av honom, av henne och av Bob Dylan. Scarlet berättar att hon börjat sjunga sent i karriären, hon fyller 74 år i år, och att hon fått höra att hon låter som en blandning av Bob Dylan och Johnny Cash. En ganska skön mix konstaterar hon. Efter låtar som bland andra ”Drummer Boy”, ”Senõr”, ”Sacred Wheel” avslutar de sitt set med Bob Dylans ”Hurricane” och ”Man in the Long Black Coat”. På den första sjunger Jesper och på den sista sjunger Scarlet. Underbart att få höra originalfiolen på Hurricane, många dagar en av världens bästa låtar genom tiderna.
Det är dags för kvällens överraskning sedan när jag åter vänder till Nalen klubb. Där spelar Our Man in the Field. Sångaren och låtskrivaren Alex Ellis har med sig bandet och det låter alldeles fantastiskt. Han har en skön brittisk ton i rösten och han har också en skön brittisk humor. När de ska spela ”Thin (I Used to be Bullet Proof), som är första låten på första plattan, säger han att de ska spela en deep cut. Han ändrar sig sedan snabbt och säger att det kanske är svårt att prata om deep cuts när man bara släppt två album, men den kanske är en shallow cut i alla fall. Bandet är otroligt tajta på scenen och utstrålar en skön energi. Den senaste plattan Gold on the Horizon är inspelad i Portland, Oregon, producerad av Tucker Martine, som även producerat First Aid Kits album Ruins. Passande nog avslutar Our Man in the Field med en mycket vacker ”Silver Linings”.
Magnus Carlson tillsammans med Jesper Lindell och hans band där Brunnsvik Horns är inkluderade skapar partystämning i det gamla danspalatsets stora sal. Det märks att de är otroligt tajta tillsammans och blivit det ännu mer sedan jag såg de en månad innan skivan Brunnsvik Sounds släpptes i november förra året.
Lizzie No släppte sitt nya album Halfsies för två veckor sedan. Har du inte redan lyssnat på det rekommenderar jag dig att göra det. Hon kommer från New York. Hon skriver låtar som lätt går att sortera in i facket protestsångare. Jag anser att vi behöver mer av det i dagens värld. Lizzie Nos låtar är personliga, lämnar ofta dörren vidöppen till hennes inre, ibland allmängiltiga och inte sällan politiska. Hennes för kvällen akustiska låtar är de som stänger dörren till fredagskvällen.
Lördag
Ward Hayden & The Outliers kommer från Boston och är de som inleder kvällen med sina mycket sköna låtar. För några veckor sedan släppte de en cover av Bruce Springsteens ”Brilliant Disguise”. Det är en mycket bra version. Om de spelar den ikväll är oklart för mig. Jag hinner med att två och en tredjedel av deras tre set. Det är en underbar inledning på kvällen och det är en av många låtar de spelar. De spelar Ward Hayden-låtar blandat med Hank Williams-covers och någon låt från tiden då de hette Girls Guns & Glory.
Mira Ray tar över scenen från Ward nere på Nalen klubb. Mira har varit på turné och sjungit tillsammans med David Ritschard under förra året. Nu spelar hon sina egna låtar, bland annat från ep:n Age of Aquarius som hon släppte förra året. Hon hinner berätta att hon lajvar country-artist ikväll och bjuder sedan på några låtar på svenska som hon kommer att släppa under våren.
Jobi Riccio som föddes och växte upp i Colorado är först ut i stora salen på lördagskvällen. Jobi Riccios debutalbum Whiplash släpptes i september 2023, några år senare än planerat på grund av pandemin. När hon blev intervjuad av Håkan Olsson berättar hon att soundet på Whiplash ligger helt i linje med vad hon själv lyssnar på och gillar. Hennes föräldrar introducerade henne tidigt till folk och country. Hennes första album var från LeeAnn Rimes och Patsy Cline. Hon lyssnade på båda intensivt och försökte lära sig att bli en country-sångerska. När hon blev lite äldre var det Chicks som gällde. Hon och hennes systrar spelade deras plattor sönder och samman. Men i övre tonåren började jag aktivt leta efter annan musik och då blev det mycket indierock. Det var en period då jag spenderade det mesta av min tid på mitt rum framför datorn, med hörlurar på. Jag var ganska asocial och mest intresserad av att leta ny musik. Hon har en ofantligt vacker röst som fyller upp Nalens stora sal.
Förra året släppte Arkansas-baserade Dylan Earl sin platt I Saw the Arkansas. Det är en mycket, mycket bra platta som ni bör lyssna på om och om igen om ni inte redan har gjort det. Med sin fantastiska barytonröst bjuder Dylan på bland annat den underbara ”White Painted Trees” från förra årets alster. Jag ser inte klart setet, så jag vet inte om den kom mot slutet. Jag går istället upp till den lilla lokalen Harlem intill den stora. Där rockar Ward Hayden & The Outliers till det igen. Några par dansar two step efter kursen som tidigare var i samma lokal.
Kvällens huvudakt är Israel Nash och han tar sig an den stora scenen på Nalen tillsammans med sitt band. Först ut för kvällen är ”Can’t Stop” som också inleder ett av förra årets allra bästa album, Ozarker. De bjuder på fler låtar därifrån, bland annat blir det titellåten, ”Pieces” och ”Shadowland”. De bjuder också på ”Rexanimarum”, som är låten som fick mig att fastna för Israel Nash. Den är fortsatt lika fantastisk som då. Curtis Roush fantastiska gitarr fyller upp stora salen och trollbinder. Hjälp kommer också från Eric Swansons klaviatur, pedal steel och gitarr. Det är ett otroligt samspelt band och de utstrålar glädje från scenen. Om i någon sorts allvarlig och lätt spirituell ton.
Sist ut de här två kvällarna på Nalen klubb är Iron Country Sisters. De är precis som namnet antyder systrar. Tre systrar närmare bestämt. De bildade bandet i Helsingfors för tio år sedan. Debutalbumet The Blue Hidden In kom fem år senare och världen väntar fortfarande på nästa platta. Där befinner inte jag med. Istället är jag tillbaka i Harlem där det är tredje setet med Ward Hayden. Att säga att de öser på och har energi på scenen är definitivt en underdrift. Det är ett magiskt ös från scenen där en av få lugnare stunder kommer när de spelar titellåten från förra årets album South Shore. De rockar ut i Chuck Berrys ”Promised Land”, som finns på bandets debut-ep. Den här kvällen går den ungefär dubbelt så snabbt och gensvaret i publiken är faktiskt helt galet under den dryga timmen som de spelar. Kvällen slutar i flammor med Jimi Hendrix ”Fire” och ingen som befann sig i rummet Harlem går hem utan att svettas.
Låtskrivaren Harlan Howard myntade uttrycket tre ackord och sanningen för att beskriva de nödvändiga ingredienserna i countryn. Det har det varit gott om under de här två dagarna på Nalen, även om säkert många kan diskutera hur länge som helst om vissa artister är country eller inte. Jag konstaterar bara att det var många fantastiska upplevelser under den här helgen. Jag hoppas att festivalen dyker upp även nästa år. Det behöver vi i mörka februari. Höjdarna för egen del var Our Man in the Field. Glädjande att han snart kommer hit igen. Jesper Lindell. Jesper Lindell. Jesper Lindell. Han är världsstjärna i mina ögon och öron. Att se honom tillsammans med Scarlet Rivera var en njutning. Att se honom, bandet och Brunnsvik Horns var en upplevelse som fick mig att vilja dansa. Det händer inte ofta kan jag lova. Jag ser väldigt mycket fram emot Jespers kommande album och spelning på Debaser Strand. Båda i början av mars.
Lördagens höjdare för egen del är Jobi Riccios röst. Alldeles fantastisk. Och även hennes närvaro och glädje på scenen. Jag är också extra glad över att ha sett Israel Nash med band igen. Det var ett tag sedan och de är så vansinnigt bra på scenen. Det var i oktober 2019 som jag senast såg Ward Hayden & The Outliers. Då var vi ungefär 20 personer i en källare under en pub på Söder. Nu är vi många fler vid båda hela seten som jag hinner se. Gick energin från deras scenframträdande att utvinna till el så skulle det inte finnas en debatt om vindkraft eller kärnkraft. Jag längtar redan till jag kan se dem igen. Ett ord räcker egentligen för att sammanfatta inledningen på konsertsäsongen. Fantastiskt!
Stefan Einhorn har skrivit boken Konsten att vara snäll. På baksidan av boken kan du läsa att begreppet ”snäll” kopplas ofta till egenskaper som dumhet, naivitet och undergivenhet. Einhorn lägger en helt annan innebörd i ordet: ”För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta.” Den snälla människan är minst av allt dum, tvärtom mycket klok eftersom hon har förstått att det vi gör för andra gör vi också för oss själva.
Det har varit ett bra musikår i år i mina öron. Det har dykt upp många album som är bättre än bra. Jag har fått uppleva många fina konserter på framför allt lite mindre spelställen. De mindre scenerna är bäst för stora upplevelser. I Stockholm lyfter jag gärna fram Cirkus, Kägelbanan, Debaser Strand, Bar Brooklyn, Slaktkyrkan, Galejan, Mosebacketerassen och alla scener på Nalen för att nämna några. Alla de har jag inte hunnit med att besöka i år, men alla har genom åren bjudit på underbara musikupplevelser.
Jag tycker också väldig mycket om att få prata om musik och har under året haft förmånen att få göra det i många olika grupperingar. Det har varit olika kompisgäng både över en öl och i den digitala världen i samband med fredagsmyset eller vid samlingar inför diverse konserter. Många olika artister, låtar och annat musikrelaterat har blivit avhandlade. Det har också varit möten med främlingar på diverse konserter. Främlingar som sedan blivit vänner tack vare musikintresset. Musikintresserade som delar tankar om artister, dokumentärer, låtar och mycket annat på Twitter (ja, jag vet att det heter något annat nu, men jag struntar i Elon). Vilket också leder till både sällskap att ta en öl tillsammans med, prata mer musik och uppleva spelningar tillsammans.
Samtalen om musik ger mig glädje, energi och jag möter många snälla personer som delar med sig av sina erfarenheter, klokskap och perspektiv på musik. Den snällheten är mycket välkommen i den tid som är nu med ett stort mörker i samtalsklimatet och mycket annat i det svenska samhället och världen i övrigt. En ny upplevelse under året var Countrycirkeln. En studiecirkel där vi varit ungefär femton personer, blandat män och kvinnor som pratat om country ur olika perspektiv. Vi har avhandlat sådant som country och autenticitet, politiseringen av countryn, country och politik, country och klass samt country och kön. Det har varit mycket väl spenderad tid ett antal tisdagar under höstens mörka kvällar.
Dagens Nyheter hävdar att countryn är på frammarsch i Sverige. De lyfter bland annat fram radioprogrammet P4 Country och ett antal artister i artikeln, som bevis för sin tes. Några av mina favoriter finns med som exempelvis Jason Isbell, First Aid Kit och Sturgill Simpson. Jag hoppas att DN har rätt i sin spaning för jag hittar oftast mina favoriter i den mer svårmodiga varianten av countryn med inslag av rock och sådant som närmar sig rocken från södra Usa. Musik som innehåller tre ackord och sanningen. Eller lite mer utvecklat är en bra röst på artisten som framför låten är viktig. Det är något som även min favoritproducent Dave Cobb letar efter när han ska jobba med nya artister. Om låtarna sedan innehåller ingredienser som vemod, mörker i sinnet, droger av olika slag, döden, smärta, sjukdom, sprucken kärlek och samhällskritik är det mer sannolikt att en låt är fantastisk. Jag hävdar att jag har en smal musiksmak och passar på om att påminna om vad Fredrik Strage sagt om musikaliska ”allätare”.
”Jag vet inte hur många jag träffat som beskriver sig själva som ”allätare” för att därpå avfärda all musik som innehåller minsta lilla motstånd. Det är som om någon skulle påstå sig äta allsidigt och sedan uteslutande trycka i sig Skogaholmslimpa.”
Om vi återvänder till egenskapen snällhet, så säger Stefan Einhorn att det är en egenskap som måste förvaltas med gott omdöme. Att vara snäll på ett äkta, positivt och gott sätt är verkligen en konst. Han skriver också att vi behöver vara uppmärksamma på de motkrafter som kan hindra oss från att vara snälla. Han redogör också för vetenskapliga studier som visar att snällhet lönar sig. Snällhet är det största vi kan erbjuda vår omvärld – och oss själva, säger Einhorn. Jag vill lägga till att snällhet också går att mäta i tips om bra artister, fantastiska låtar och samtal med olika perspektiv på livselexiret vi kallar musik. Jag passar på att tacka för alla samtal om musik som jag fått vara med i och alla musiktips jag fått. Tack! Snart är ett nytt musikår över oss igen. Innan dess passar jag på att summera det innevarande.
Årets punktliga insatser
Årets serie: Huset (SVT) med bland andra David Dencik som fångvaktare.
Årets sen-på-bollen-serie: Shameless (HBO Max)
En av årets böcker: Resurrection Walk – Michael Connelly
En annan av årets böcker: Död man walking – Jens Lapidus
Ytterligare en av årets böcker: Bytet – Stefan Arnhem
En duo av årets böcker: Vardagar 8 och Vardagar 9 – Ulf Lundell
En trio av årets böcker: Det sista livet, Den andra systern och Den tysta fågeln – Mohlin & Nyström
Årets israeliska James Bond(bok alltså): The Collector – Daniel Silva
Årets pågående bok över julen: Year of the Locust – Terry Hayes
Årets ep I: Jesper Lindell – Windows Vol. 1
Årets ep II: Charles Wesley Godwin – Live from the Church
Årets ep III: Ward Davis – Sunday Morning
Årets ep IV: Richard Simeonoff – Listen to This
Årets ep V: Jerry Leger – The Time Flew By
Årets förband: Jesper Lindell på Debaser Strand före Morgan Wade och även i någon form på innan Magnus Carlson också dök upp på scenen på Cirkus.
Årets livealbum: Charley Crockett – Live from the Ryman. Charley får mig att vilja dansa och det säger inte lite.
Årets cirkel: Countrycirkeln, en studiecirkel som var ett samtal i fyra delar på Medborgarhuset i Hägerstensåsen.
Årets konsert I: Joel Alme på Debaser Strand. Årets första konsert. Mina förväntningar skyhöga. Joel Almes närvaro på scenen. Hans gripande texter. Bandets spelglädje. Publikens respons. Energin i rummet. Fantastiskt. Den här kvällen var fulländad och lite till. Den här kvällen var inte bara här och nu. Den här kvällen kommer att leva länge. Den kommer att ta mig genom oxveckorna. Den här kvällen kommer alltid att finnas med mig. Den här kvällen gör Joel Alme en av de allra bästa spelningarna jag sett.
Årets konsert II: American Aquarium på Nalen Klubb. Frågan är om inte mantrat om vad som krävs för att lämna, som är återkommande i avslutningslåten Abe Lincoln ställer kvällens viktiga fråga. Om jag ska svara på frågan säger jag att inget överhuvudtaget i min kropp vill lämna Nalen klubb. Jag stannar gärna för ett helt set till. När det ändå är tydligt att det inte blir mer musik i kväll ger jag mig av hemåt med ett stort, stort leende på läpparna.
Årets konsert III: Jesper Lindell på Nalen Klubb. Det går inte att ta miste på spelglädjen där Jesper Lindell Band tillsammans med Brunnsvik Horns pumpar ut glädje till publiken. Trummor och bas lägger grunden. Piano, klaviatur och dragspel kryddar musiken ytterligare. Blåset i trombon, trumpet, sax och lite klarinett gör att allt gungar. Dubbla gitarrer, fiol och trumpet tillsammans med sången gör det här till en toppenkväll.
Årets konsert IV: Joel Alme på Kulturhuset. Jag såg Joel Alme med band i början på året och det var något av det bästa jag sett någonsin. Den här gången är han själv med en akustisk gitarr, sin röst och sina berättelser på scenen. Han berättar om låtarna mellan låtarna. Låttexterna och framförandet träffar som en käftsmäll. Det är naket. Det är känslosamt. Det är så vackert att jag inte kan sätta ord på framförandet.
Årets konsert V: Ian Noe på Twang. Hemma i Lee County, Kentucky är där Ian Noe hämtar inspiration till sina berättelser. Han har en röst som får tiden att stanna och håret i nacken, på armar, ben och andra ställen att resa sig upp. Hans scennärvaro är självklar och han är fantastisk.
Årets konsert VI: First Aid Kit på Avicii Arena. Johanna och Klara Söderberg måste vara några av de mest begåvade musiker vi har i det här landet just nu. De säger från scenen att de är tacksamma. Jag är tacksam. Det är inget annat än en ynnest att få vara i samma rum som dem och ta del av deras talang, glädje, energi och fantastiska låtar.
Årets konsert VII: Eldkvarn på Götaparken i Norrköping. Eldkvarn är utan tvekan stans bästa band. De är också kungarna från Broadway och Sveriges bästa band genom tiderna. Där stämmer jag in med Mauro. Det är här vi är nu. Eldkvarn-skorna slutar att vandra längs de svenska vägarna. Oundvikligt. Ja. Hjärtskärande. Absolut. Samtidigt finns all musiken kvar. Tack Eldkvarn! Det skrev jag i somras. Nu verkar det kanske som att Eldkvarn ger sig ut på vägarna nästa sommar också. Vi får väl se.
Årets konsert VIII: Gabe Lee på Melodybox. Gabe Lee är en historieberättare av rang. Det kommer fram både i sångerna och i mellansnacken. De senare är många och långa. Han hinner bland annat avhandla infart och utfart, att han fått åtminstone fyra parkeringsböter och att Kalles kaviar inte är något han kommer ta med sig hem. Kvällen är en resa genom berättelser fulla av känslor och vackra melodier.
Årets konsert IX: Caleb Caudle på Twang. Caleb Caudle med sånger som kombinerar poesi, historieberättande och en rik ton av sorg och kärlek. Caudle röst är fylld av själ och fängslar mig och andra som befinner oss på ett utsålt Twang den här torsdagskvällen i den onödiga månaden februari.
Årets konsert X: Hästpojken på Slaktkyrkan. Det här är musik som är förklädd i glada, popiga och trallvänliga låtar. När du tar till dig texterna växer ett mörker och elände fram som är mer än värdiga att kvala in som låtar som får folk att undra hur jag mår. Det är varmt och svettigt och en riktigt bra energi och spelglädje på scenen. Det finns en ypperlig energi och stort gensvar hos publiken också i kväll.
Årets dokumentär: Running with Our Eyes Closed. En dokumentär som är gjord av fotografen och regissören Sam Jones. Filmen ger Jason Isbells en naken inblick i hans liv och relationen till frun Amanda Shires i samband med inspelningen av albumet Reunions, som släpptes 2020.
21 album
Här kommer listan med årets tjugoen bästa album. Oslagbart både i Black Jack och på rinken. Tänk Peter Forsberg och Börje Salming.
1 – Jason Isbell and The 400 Unit – Weathervanes
”Save the World” handlar om en pappas rädsla för sin dotter som går i skolan och alla de skolskjutningar som händer. I ”Death Wish” lider berättaren av psykiska sjukdomar. Huvudpersonen i ”Middle of the Morning” uppfostrades till att vara stark och tystlåten man från sydstaterna. Det finns låtar om äktenskapet, föräldraskapet och bristen på möjligheter. De tre ingredienserna blandar sig kanske allra starkast i ”White Beretta”, där berättaren också sitter vid ett rödljus och lyssnar på Son Volt. ”When We Were Close” handlar om vänskapen med Justin Townes Earle. Låtarna, som är tretton till antalet, är fulla av desperation, skönhet och lustigheter. Låtarna är också rollbesatta med amerikanska Svenssons som utkämpar stora mentala strider, men också lever liv fyllda av både glädje och sorg. Jason Isbell är historieberättaren tillsammans med Sadler Vaden, Jimbo Hart, Derry DeBorja och Chad Gamble i The 400 Unit. De får även en del stöttning från Amanda Shires. Den här gången tar Isbell inte hjälp av Dave Cobb med produktionen, utan sköter den på egen hand. Lyssna på ”King of Oklahoma”, “If You Insist”, “Vestavia Hills” eller “Miles” som är mina favoriter just nu.
2 – Tony Logue – Crumbs
Förra årets debutalbum och det tredje bästa albumet alla kategorier från 2022 i min bok har fått en mycket stark uppföljare. Det är smulor av mycket god karaktär i den här pajen från Tony Logue. Ett dussin starka berättelser. Tips för att ta dig in i plattan är ”Takin’ Care” och ”Jessie” samt de tio övriga låtarna.
3 – Gabe Lee – Drink the River
Gabe Lee är en historieberättare. De här nio låtarna ger oss en detaljerad inblick i många personers liv, som Gabe själv sett eller fått berättat för sig. I ”Even Jesus Got the Blues” följer vi en kvinna som överdoserar på Oxycontin. I ”Merigold” hör vi en makes berättelse om hur hans fru togs ifrån honom när hon fick cancer. De två låtarna är också mina favoriter i skrivande stund.
4 – Israel Nash – Ozarker
Det är sköna gitarrer och medryckande refränger när Israel Nash tar oss med på en resa i heartland rocken. Till sin hjälp har han bland haft Kevin Ratterman bakom produktionsspakarna. Jag har svårt att välja favoritlåtar bland de tio som finns på albumet, men ”Roman Candle” och ”Lost in America” är två av de tio. Det känns dessutom skönt att veta att Israel Nash tidigare lovat att släppa tre till album inom det kommande året.
5 – Charles Wesley Godwin – Family Ties
Mina förväntningar på Charles Wesley Godwins tredje soloalbum var höga. Skyhöga. Det är ett låtsnickeri i världsklass med olika berättelser med kopplingar till familjen. ”Gabriel” tillägnad sonen, ”Another Leaf” om en tur i sänghalmen för att göra familjen större för att nämna några. Det finns också en nyinspelning av ”Soul Like Mine” från skivan Godwin gjorde med bandnamnet Union Sound Treaty. Det är en vacker renovering av den låten.
6 – Vincent Neil Emerson – The Golden Crystal Kingdom
Emerson kommer från Texas och har Choctaw-Apache släktskap. Den här gången har Shooter Jennings hjälpt till med produktionen på det här utsökta albumet. Bästa låten är ”The Man from Uvalde”, som har sällskap av elva andra riktigt bra låtar.
7 – Aaron Boyd – Coming Undone
Det tog ett år innan jag upptäckte Aaron Boyds debutalbum Until the End. Nu har han precis släppt sitt andra album. Lyssna på ”Hard Times Like These”, ”Heaven” och ”Mags”.
8 – The Blue Highways – Out on the Line
De tre bröderna Jack, Callum och Theo Lury bildade det London-baserade The Blue Highways för fem år sedan. I mina öron finns det doft av en ung Bruce Springsteen och även av New Jersey-sonen Brian Fallon. Det är lite obegripligt att de bara har drygt 350 lyssnare i månaden på Spotify just nu. De här låtarna förtjänar en stor publik. Lyssna exempelvis på ”Nobody Lives Here Anymore”, ”Rio Grande” och ”Tonight”.
9 – Pony Bradshaw – North Georgia Rounder
Sköna melodier, gripande texter och en underbar röst. Det är ett sätt att beskriva Pony Bradshaw och hans senaste alster. I berättelserna dyker bland annat Calico Jim från förra albumet. Många historer om livet på resande fot, på tavernor, i skåpbilen, sova på golvet och att träffa trevliga människor.
10 – Jaimee Harris – Boomerang Town
Lyssna på den hoppfulla ”Love is Gonna Come Again”. Då kommer du att vara fast för Jaimee Harris. Tycker du om Courtney Marie Andrews är det omöjligt att inte fastna för Jamiee också.
11 – Tanner Usrey – Crossing Lines
Tanner Usrey växte upp i Prosper, Texas. Vid fem års ålder sjöng han Alan Jackson-låtar hemma och blev hyssjad av sina föräldrar. Jag är glad att han fortsatte med musiken. Han ger oss en blandning mellan sydstatsrock, country och Americana på sin första fullängdare. Det räcker med att du lyssnar på ”Guns Drugs and Allergy Pills”, ”Who I Am” och ”Black Widow” för att du ska vilja höra resten. Är du inte övertygad då säger jag som Stenmark, det är int lätt att förklara för de som int begrip.
21 år gammal är Myron Elkins. Hans röst låter betydligt äldre, mer ärrad och erfaren. Om den är skivan inte hamnar topp tre när det är dags att summera året har det varit ett outstanding musikår. ”Sugartooth” och titellåten inleder. Om du inte har fastnat bör du söka upp vården för att kolla din hörsel. Ofantligt bra är det här. Det gör inte saken sämre att det är Dave Cobb som står bakom produktionsspakarna. Kolla även in Elkins ep Just Another Asshole With a Guitar som dök upp under pandemins första år.
13 – Drayton Farley – Twenty on High
Drayton Farley är en lysande låtskrivare. Här bjuder han på tio riktigt fina bitar. Sadler Vaden spelar gitarr och producerar. Kompanjonerna Jimbo Hart och Chad Gamble från Jason Isbells The 400 Unit spelar också på skivan. Peter Levin, Kate Crutchfield, Kristin Weber har också hjälpt till att förgylla Twenty on High. Titellåten, ”Norfolk Blues” och “The Alabama Moon” är tre favoritlåtar. Gillar du Jason Isbell har du också en favoritartist i Drayton Farley.
14 – Jeremie Albino – Tears You Hide
I introt “Dance With Me” är det tydligt vilken känsla du får när du lyssnar på Jeremie Albinos andra album. Till och med jag får lust att dansa när jag hör låtar som ”Angeline” och ”Klondike Man”.
15 – Joe Stamm Band – Wild Man
En blandning av sydstatsrock och country är vad då får i öronen när du drar igång titelspåret på nya skivan. Den melodiösa blandningen fortsätter i ”My Old Home”. Det här är riktigt bra. Bara att njuta.
16 – The Steel Woods – In Your Time
På The Steel Woods första album Straw in the Wind finns låten “Uncle Lloyd” om en som inte var farbror till barnen i sången, men som gärna ville bli kallad farbror. På On Your Time är den orolige karaktären tillbaka. Halva skivan är skriven från Uncle Lloyds synvinkel. De två första låtarna ”The Man from Everywhere” och ”Cut the Grass” beskriver behovet av att växa upp och dricka mindre för att vara mer i takt med livet istället för att det ska spinna bortom all kontroll. Den här rocken från södra Usa är fortsatt vacker.
17 – L.A. Edwards – Out of the Heart of Darkness
Jag tyckte att albumet var bra när det släpptes i januari, men inte bättre än bra. Efter att ha sett L.A. Edwards live i början av juni gör jag en stor omvärdering. Fantastiskt är ordet! Tycker du om Tom Petty och Jackson Browne bör L.A. Edwards också uppskattas av dina trumhinnor. Lyssna på ”Now You Know”, ”Surrender” eller ”Hi Rite Now” för snabb invänjning.
18 – Margo Cilker – Valley of Heart’s Delight
“Beggar for Your Love”, “Sound and Fury” och “With the Middle” är tre av mina favoriter på det här utmärkta albumet. Det är Margo Cilkers andra soloplatta. På den här har hon hjälp av Sera Cahoone när det gäller produktionen.
19 – Ritch Henderson – Fallacies and Four-Letter Words
När du har hittat Albama-sonen Ritch Henderson är det svårt att inte spela hans låtar hela tiden. Du behöver bara sätta igång första låten ”Finally Comin’ Around” för att vara fast.
20 – EP’s Trailer Park – Once When We Were Birds
Ljudbilden på albumet har en känsla av Kalifornien över sig. Kanske ska det snarare vara den sköna gotländska sommaren som borde komma upp när trumhinnan träffas av de här tio sköna låtarna? Det är ett helgjutet album som för mig för tankar till både Tom Petty och Eagles för att nämna några liknelser. Det finns fler. Några av mina favoritlåtar är Young Nil (Into the Wild) eller Lovers Maze.
21 – Johan Airijoki – Gitarrer och blåjeans
Ett soloalbum med låthantverkaren Johan Airijoki, som övergett Gällivare för huvudstaden. Om du lyssnar på ”Janne Cowboy” beskriver han själv sin upplevelse att flytta till Stockholm. Eller så passar du på att bugga till ”Följ med ut”, den har fått godkänt för den typen av aktivitet från Buggföreningen i Gällivare.
Önskelistan till tomten
Det här året har varit ännu ett av många bra musikår. Det har blivit många nya album genomlyssnade. Jag har också haft förmånen att få se många riktigt bra spelningar. Hittills har vi blickat bakåt i den här krönikan. Vad passar bättre då än att vända blicken från backspegeln och ut genom vindrutan i stället för att spana in i framtiden. Vad händer nästa musikår?
Ni kan själva titta till vänsterkolumnen här och hitta de skivsläpp som jag ser fram emot. Det är åtminstone de jag har koll på hittills. Det är kul att Willi Carlisle släpper nytt redan i januari. Det album jag ser allra mest fram emot är Before the Sun som är Jesper Lindells nya album. BJ Barham har också berättat att ett nytt American Aquarium-album är inspelat tillsammans med Shooter Jennings som producent. Om det följer de senaste albumens släppdatum så finns det nya tillgängligt i maj eller juni. BJ Barham kommer också hit och spelar ett par solo shower i början av mars. Där blir det några intensiva konsertdagar med Barham, Tyler Childers, John R. Miller och The Gaslight Anthem inom loppet av fyra dagar.
Det ser ut som att jag kommer att inleda mitt liveår på Nalen den första helgen i februari med välfyllda dagar när det är vinterfesten Country Got Soul. Det låter som en fest i både mina öron och i Dave Cobbs. Han har sagt att han jobbar på att få in soulen i countryn. De här dagarna finns bland andra Jesper Lindell, Scarlett Rivera, Magnus Carlson, Ward Hayden & The Outliers och Israel Nash på plats. Till sommaren får jag förhoppningsvis en ny träff med Eldkvarn och en bit in på hösten dyker Blackberry Smoke upp igen. Den här gången hoppas jag att The Steel Woods dyker upp som förband och inte ställer in sitt förbandande. Ett till gig som jag ser fram emot sker på norrmännens nationaldag. Då dyker 49 Winchester upp och de har även lovat ny musik på sociala medier. Bara oklart när?
Min önskelista på spelningar i Stockholmsområdet innehåller Cody Jinks, Vincent Neil Emerson, The Blue Highways, Charles Wesley Godwin, The Heavy Heavy, Dalton Mills, Drayton Farley, Jeremy Ivey, Jaimee Harris, Richard Inman och Tony Logue. Snälla tomten (läs bokningsbolag), boka spelningar med de här snarast!
Vilka album och vilka spelningar står på din önskelista?
God Jul till er alla musikälskare och ett Gott Nytt Musikår så småningom!
Albumet Love, Death & In Between dök upp på skivdiskarna och i strömmningstjänsterna den 3 februari i år. Tre veckor senare dök albumet Revelation upp på samma sätt. Det första albumet var det holländarna i DeWolff som släppte och det andra var det svenskarna i Siena Root, som släppte. Den här söndagskvällen när vi återvänt till vintertid spelar båda på Debaser Strands scen.
Siena Root bildades i slutet av 90-talet i Stockholm. Musikaliskt har de sina rötter i 60- och 70-talet. De har släppt åtta studioalbum genom åren. De har också en förkärlek till att ha många gästartister under sina konserter. Grundsättningen består av Sam Riffer på bas, Love Forsberg på percussion, Zubaida Solid på sång och orgel och Johan Borgström på gitarr. Det är Siena Root som värmer upp oss i kväll. De börjar med ”Coming Home” och avslutar det timslånga setet med ”Waiting for the Sun”.
Pablo Van de Poel på sång och gitarr, Luka Van de Poel på trummor och sång samt Robin Piso på hammondorgel och sång är trion som utgör DeWolff. Det är ett drygt år sedan jag hade förmånen att se när de öppnade för The Black Crowes. De är söndagens huvudakt. DeWolff gjorde skivdebut med en självbetitlad ep för femton år sedan. Ett år senare kom den första fullängdaren Strange Fruits and Undiscovered Planets. Trots att bandet hållit på så pass länge är det första besöket i Sverige. Pablo har däremot varit i Stockholm tidigare då hans flickvän har pluggat här. Han har till och med varit på konsert på Debaser Strand och stått i publiken.
Frågan om binär redo för the ”Night Train” är det som inleder DeWolffs hammondstänkta set. Det fortsätter med glädje och energi i ”Heart Stopping Kinda Show”. Tempot får sedan ner i den vackra ”Will o’ the Wish”. kvällen fortsätter med ”Tired of Loving You” och ”Double Crossing Man”. Det var länge sedan bandet spelade ”Lady J” som är näst på tur. ”Treasure City Moonchild” kommer före en skön tjugominuters version av ”Rosita”. Därefter försvinner bandet från scenen för att bli inklappade till extranumren. De är två till antalet. Det blir ”Nothing’s Changing” och ”Freeway Flight” innan kvällens musikupplevelse är över.
Båda banden tar oss med på musikaliska resor i sina jam och sina tempoväxlingar. DeWolff är fulla av både energi och spelglädje. De bjuder på dryga nittio minuters spelning med tio låtar. Det är främst Pablo van de Poel som står i fronten för sången och han gör det bra i kombination med sitt sköna gitarrspel. Det finns ett stänk soul i många av låtarna och i ”Rosita” tar Pablo ett antal varv nere i publiken, sjunger, lånar en mobiltelefon och filmar. Själv är jag såld på ljudet från hammondorgeln. Jag konstaterar för mig själv på vägen att det aldrig går att få för mycket hammondorgel.
Hur kommer det sig att den mesta nya musiken släpps på en fredag? Det har sin huvudsakliga förklaring i hur Billboard-listan fungerar. Billboard räknar ihop hur mycket en låt eller ett album strömmas, laddas ner och hur många vinyl och cd som säljs från fredag ena veckan till torsdag veckan efter. Det blir sedan den nya Billboard-listan.
Den här lördagskvällen ger jag mig i väg till Hornstull och Debaser Strand för att se två skivaktuella artister. Förra fredagen släppte Morgan Wade sitt nya album Psychopath och i går släppte släppte Jesper Lindell sin nya ep Windows Vol. 1. Ikväll står han för uppvärmningen av publiken och Morgan Wade är kvällens huvudakt.
Jesper Lindell inleder kvällen på en barstol och med en akustisk gitarr över axeln. Han spelar ”The Waiting”, singeln från gårdagens ep. Den följer han upp med ”Dance” som han lagt in i setlistan för att vi ska gråta. Det blir historien om Börje, men från Lisas perspektiv i ”Drummer Boy” och efter den kommer ”Life is Good”. Vi får sedan en princip som gällt sedan i förrgår. Det är att det alltid ingår en Bob Dylan-cover i spelningen. Ikväll är det ”Sweet Heart Like You” från albumet Infidels.Sist ut på uppvärmningen blir det en berättelse om en taxichaufför som verkade lugn och sansad till en viss låt spelades på radion. Då vred han upp volymen till elva och tryckte plattan i mattan. Soundtracket till den färden är Jespers egna och underbara ”Moving Slow”.
Morgan Wade och hennes underbara band börjar sin del av kvällen med ”Domino” och fortsätter med en av mina favoriter, ”Last Cigarette”. Kvällens första cover är Miley Cyrus ”Bad Karma”. Den avslutas med några toner från Stone Temple Pilots ”Plush”. Det blir ”Losers Like Me” från nya plattan. Vi tar sedan ett steg tillbaka till förra plattan och ”Matches and Metaphores” och sedan titellåten från den nya ”Psychopath”.
Det blir Morgans egna ”Don’t Cry” och efter den kommer ”Alanis” som hon avslutar med munspel. Vi möts sedan i ”Meet Somebody”. Den vackra och inte ljusa ”The Night” är näst på tur och där möter vi Mr Walker. ”Take Me Away” tar kvällen ett steg framåt för att följas av nästa en lätt struttande ”Fall in Love With Me”. Det blir dags att laga själen med ”Mend” innan vi flyr i ”Run”. Det blir en grad lättare i den vackra ”80’s Movie”. Morgan tar oss med i The Outfields ”Your Love” som fortsätter in i en medryckande version av Rick Springfields ”Jessie’s Girl”. Det blir en fortsättning och avslutning i ”Wilder Days”. Rockig, allsångsvänlig på ett bra sätt och alldeles underbar.
Det finns få i Sverige som skriver lika bra låtar som Jesper Lindell gör. Han har en fantastisk röst också. Dessutom är han underbar på scen. Vi är ordentligt uppvärmda när han lämnar oss för kvällens huvudakt. Morgan Wade tillsammans med sitt band ger oss en underbar överkörning i först rockklass. Det är råare, rockigare och rivigare än på skiva. Det är alltså bortom fantastiskt. Det är en kväll när jag lämnar Hornstull med ett leende från öra till öra är det ett tecken på en extra bra kväll i kulturens tjänst.
”California Dreamin'” skrevs 1963 av John och Michelle Phillips när de bodde i New York, och baserades på Michelles hemlängtan till Kalifornien. Vid tidpunkten för låtens tillkomst var de medlemmar i folkmusiksånggruppen The New Journeymen som senare skulle ändra namn till The Mamas and the Papas. Låten har streamats över en halv miljard gånger på Spotify i skrivande stund.
Dirty Honey är ett rockband från Los Angeles i Kalifornien. Bandet bildades 2017 och består av sångaren Marc LaBelle, gitarristen John Notto, basisten Justin Smolian och trummisen Jaydon Bean. Deras självbetitlade debutalbum släpptes i mars 2019 utan att de hade ett skivkontrakt. Singeln ”When I’m Gone” toppade Billboards lista för Mainstream Rock Songs. Det var första gången någonsin som ett osignat band gjort det. ¨
Dirty Honey har öppnat för artister som The Who, Guns ‘N Roses, Slash och Alter Bridge. De har spelat på stora festivaler världen över. Musikaliskt är Dirty Honey sprungna ur riffdriven klassisk rock med drag av Aerosmith och Led Zeppelin. Nu är de ute på sin egen turné och har med sig The Wild Things som förband. Det är med de här beskrivningarna och den här vetskapen jag i kväll beger mig till Hornstulls strand och Debaser Strand för kvällens spelning på California Dreamin’ Tour.
Trummorna och gitarren i ”Gypsy” inleder kvällen på Debaser Strand. Vi letar oss vidare med ”Break You” och en vacker ”Heartbreaker”. Jag är inte helt säker på om den sistnämnda är ep-versionen, den nysläppta 2.0-versionen eller möjligen ska kallas för liveversionen? Näst på tur är ”The Wire”, “Scars”, “Tied Up” och Aerosmith-covern “Last Child”. Därefter bjuder den på den nya och outgivna ”Dirty Mind”. Dirty Honey riffar på i “No Warning” och leder oss längs med vägen i ”Down the Road”, som smälter ihop med “Ride On”. Publiken går sedan bananer i Prince-covern ”Let’s Go Crazy”. Det är sedan dags att drömma i ”California Dreamin’”. Det blir ”Another Last Time” och “When I’m Gone” innan Dirty Honey lämnar scenen en stund för att bli inklappade igen. Då bjuder dem på kvällens andra nya låt. Jag tror att den heter något i stil med ”Won’t Take Me Alive” och sist ut är ”Rolling 7s”
John Nottos riff och solon på gitarren tillsammans med hans rockposer följer oss genom kvällen. Det är högoktanig och energisk rock från Kalifornien. Bandet ska snart in i studion igen för att spela in nästa platta. De två nya låtar de bjuder på ikväll lovar gott för det kommande albumet. På vägen hem är det lätt att konkludera att rocken lever i allra högsta grad.
Joel Alme gjorde förra årets bästa album alla kategorier. Åtminstone enligt mig och mina öron. Jan Gradvall kallade det för fulländat. Då kanske komparerandet är Flyktligan, Bort Bort Bort och Sköt er själva så sköter jag inte mitt? Jag är inte helt säker på det. Jag tycker att även de två tidigare albumen där Alme sjunger på svenska är mästerverk.
Den här spelningen skulle ha hänt på en måndag i oktober. Nu blev i stället en lördag en bit in i oxveckorna. En spelning blev två. I oktober skulle Joel Alme spelat på Cirkus, men den kvällen blev inställd på grund av sjukdom i bandet. I stället blev det två kvällar på Debaser Strand i januari. Den första kvällen igår och ikväll är det dags för lördagsgodis. Det här en kväll som jag sett fram emot i 83 dagar. Jag hade faktiskt tur att oktoberspelningen blev inställd eftersom jag själv var sjuk den dag som Cirkus-spelningen skulle gått av stapeln.
Jag har haft den stora förmånen att se Joel Alme live i samband med båda hans första svenskspråkiga spelningar. I höstas hann det bli två gånger också. En gång som förband till Lasse Winnerbäck och en gång på Radiohuset. Det finns en röd tråd genom de här konsertupplevelserna och det är att det som är fulländat på platta är ännu några snäpp bättre live. Det är alltså med stora förväntningar jag tar mig till Debaser Strand för kvällens spelning. Uppladdning sker på en mexikansk krog i närheten och uppsnacket är mycket bra.
Texterna är något av mina favoriter när jag lyssnar på Joel Alme. Hans texter är väldigt självutlämnande. På Flyktligan är det berättelser om uppväxten i Göteborg med trasiga familjeöden och missbruk som en röd tråd. På Bort Bort Bort är det mer berättelser om kompisar än Joel själv och på förra årets Sköter er själva så sköter jag inte mitt handlar det om en återblick på hans eget liv. Den utspelar sig under ett dygn där Joel återbesöker platser och tankar från sin barndom. Ett genomgående tema är ensamhet.
Kvällen börjar med gitarr innan vi tar en vända på Stockholms sing-a-ling i ”Håller mig på kanten” och Joel tar oss sedan vidare till ”Innan staden vaknar”. I ”Jag kommer inte undan” får vi ett helt liv på tre verser. Alme tar oss sedan till ett torg i Göteborg när tiderna var mer tillåtande. Vi möter bland annat ”Blomman”, som säljer rosor och lite gräs bredvid. I ”Jaga dagen” finns textraden, tjugo nätter och tjugo dar ska en riktig country-fylla va. I Hemma hos Strage berättar Alme att just den raden inte är självupplevd. Nu har det blivit dags att möta berättelsen i ”För väldigt många lögner sen” innan sången om de två vännerna som inte finns med oss kommer. Det är dags att ”Backa tiden” till Sandaskolans tak. Vi blir bjudna på en vacker ”Våran sort” innan bandet lämnar Joel själv kvar på scen för ”Mina vänner”.
Vi hälsar på tjejerna på anstalten i ”Hinsan” innan det blir ”Ge mig nåt som ger mig nåt”. Joel berättar att han svårt att se någon i ögonen och berätta sanningen. Han skriver musik i stället och nu bjuder han på den vackra ”Brev från botten”. Vi går på restaurang där bilderna av livfulla musikhjältar från Göteborg hänger på väggarna. Nu har de fastnat på stolarna på ”Kronan” och stirrar ner i glaset. En mycket vacker ”Aldrig bra på livet” avslutar kvällens huvudset. Inledningen på senaste albumet är först ut bland extranumren. Joel spelar ”Kom igen nu morgonen” på egen hand. Bandet är tillbaka i ”Röda bolaget”. En gripande ”Dig äger ingen” tillägnar Joel sina barn och Svante. Sist ut och ett farväl till kvällens publik blir ”Slå hjärta slå”.
Årets första konsert. Mina förväntningar skyhöga. Joel Almes närvaro på scenen. Hans gripande texter. Bandets spelglädje. Publikens respons. Energin i rummet. Fantastiskt. Den här kvällen var fulländad och lite till. Den här kvällen var inte bara här och nu. Den här kvällen kommer att leva länge. Den kommer att ta mig genom oxveckorna. Den här kvällen kommer alltid att finnas med mig. Den här kvällen gör Joel Alme en av de allra bästa spelningar jag sett.
Fyra utsålda spelningar på Debaser Strand med svensk countrys superhjälte David Ritschard. Jan Gradvall trodde att han skulle kunna sälja ut en Fållan i månaden efter konserten i början av april i år. David kommer att ha gjort sex spelningar ytterligare efter spelningen i Slakthusområdet det här året i hemstadens södra kvarter när året kommer till en ända. Åtminstone om jag räknat rätt? Ritschard är inte så långt borta från Gradvalls profetia.
Sommaren ägnade David Ritschard åt att åka runt med återuppväckta Kalasturnén. I oktober kom EP:n Rockbotten där titelspåret är en duett med låtskrivarvännen Henric Hammarbäck. Han är även känd under artistnamnet H. Self och han är här för att värma upp publiken i kväll. För egen del är det min fjärde David Ritschard-spelning på tolv månader. Han är också fyra bland mina toppartister på årets Spotify Wrapped.
David har också gift sig under året med sina älskade Nalle. Agnes ”Nalle” Odén är numera både Davids fru och violinist i Krokodiltårarna som kompar. David har fyllt trettiotre och för en musikalisk berättartradition vidare. Det är inte självbiografiskt men alltid personligt från trakterna kring den södra tunnelbaneleden. Med berättelsen i fokus samt den kompromisslösa kärleken till den hårt arbetande människan som alltid eller oftast drar nitlotten. En countrymusik med helt egen ton och en helt egen stil på scen. Det är svensk countrymusik för 2020-talet.
Det startar som det brukar med David. Instrumentalt. När han kommer in sätter han sig på barstolen vid den centrala micken. Vi sjunker ner till botten. Till ”Rockbotten”. Låtskrivarkamraten Henric Hammarbäck kommer upp på scen och sjunger deras vackra duett. Vi är söder om Slussen och får digga till ”Nya Slussen”. Det är dags för den där stunden när jag jag behöver stöd och jag ”Frågar åt en vän”. David berättar att han haft en tuff höst och kraschat mentalt och hamnat på sjukhus i Alabama. Det är då man ”Behöver en vinst / En dag blir man sjuk”.
Kvällen fortsätter med trettiosju minuters obetald övertid när det är dags för ”Sockenplan Revisited”. David sjunger sedan duett med Amanda Forsman i den omåttligt vackra ”Än går det vågor”. Efter den lämnar David scenen en stund Amanda tar ton i Nationalteaterns ”Bängen trålar”. Halvvägs in i den är David tillbaka på scenen igen. När David sedan får ett rungande ja från publiken om det är någon som känt sig som i en Hank Williams-refräng är det lätt att förstå vart åt det lutar. Med det positiva svaret vet man att man är bland vänner, säger David innan han tar första tonen i ”Som en Hank Williams refräng”. Den vackra biten ”Förlikat mig med tanken” tar oss vidare till mer av Davids sköna arbetarklassådra i ”Inte här (när jag är här)” och ”Röd”.
När extranumren drar i gång vilar David bakom scenen. Det är trummisen Fabian Ris Lundblad som tar ton i stället. Han bjuder på en fin version av George Jones ”He Stopped Loving Her Today”. David återvänder till scenen och tar över micken med ett långdraget i. Han får genast respons av publiken som sjunger inledningen till ”Sverigerocken”. Kvällens kärleksstund fortsätter med en sång om kärlek. Davids kärlek till sin fru Nalle. En innerlig ”Aldrig lämna” kommer från scenen. Befinner du dig på Söder och David tillsammans med Amanda Forsman sjunger om kärleken till Hammarby i hyllningen ”Vi ses snart igen” är det garanterat en enorm respons från publiken. Krokodiltårarna spelar slut på kvällen och hyllningarna från publiken riskerar att förstöra den omdiskuterade vägbanan på Debasers tak.
Det har gått ett år sedan första gången jag såg David Ritschard live. Det har hänt mycket i hans liv sedan dess. Han har sagt upp sig från sitt jobb. Blivit artist på heltid. Han har gift sig. Han har fått en stor, trogen och lojal publik. Många har upptäckt honom och blivit kära i hans musik. Jag upplever att David är mer än tacksam för sin resa och är fortsatt alldeles, alldeles unik att se på scen. Fantastisk är ett bra ord för att beskriva honom och Krokodiltårarna. Jag är avundsjuk på alla er som har biljett till den fjärde spelningen på Debaser. Ni kommer att ha en bättre onsdagskväll.
Lördag 25 april 2020. Lördag 13 februari 2021. Lördag 13 november 2021. Fredag 29 april 2022. Det skulle vara möjligt att använda sig av Magnus och Brasses Lattjolajbanslådan bland de här fyra datum. Det är såklart dagens datum som ska bort. Det är datumet när Brian Fallon, Chris Farren och Jesse Malin genomför sin konsert. Alla de tre andra datum är när den utsålda konserten skulle ha gått av stapeln, men fick flyttas som följd av pandemin.
Brian Fallon är en New Jersey-son, som nu har återuppväckt sitt band The Gaslight Anthem. De ger sig ut på turné senare i år. Något de kallar en världsturné. Något jag upplever som att de låtit huvudjägare tagit hand om jordklotet och krympt det precis som de sägs krympa huvuden. Jag hoppas att bandet kommer till Sverige lite senare. Kanske med den utlovade nya plattan i bagaget. Jag önskar också ett sound på den plattan som närmar sig The 59 Sound och de tidigare plattorna med Gaslight.
I soloform har Brian Fallons senaste alster Sleepwalkers och Local Honey varit lugna, varma och avskalade. Texterna fokuserar på olycklig kärlek, dödlighet och drömmar. Nu var det inte det vi ska prata om här, men eftersomvi fått vänta ett tag på den här konserten får inledningen helt enkelt innehålla lite annat också. Det här fredagsmyset är Chris Farren, Jesse Malin och Brian Fallon efter varandra. Ett knökfullt och festsuget Debaser Strand står till artisternas förfogande den här lönehelgen i april.
Först ut är New York-bon och New York-romantikern Jesse Malin. Han får en halvtimmes speltid. Han bjuder på min favorit om hotellet i London ”Hotel Columbia”. En annan favorit som han spelar är ”She Don’t Love Me”. Malin har en fantastisk scennärvaro och är en stor livefavorit. Kvällens andra förband är Chris Farren. Det jag måste säga om honom är att han har mod. Näst sista låten är instrumental och är en biljaktslåt.
När Brian Fållan äntrar scenen med bandet har klockan blivit halv tio. De öppnar med kvartetten ”Hard Feelings”, ”Lonley for You Only”, ”Ladykiller” och ”Come Wander With Me”. Det hinner gå en och en halv timme innan trion ”Rosemary”, ”A Wonderful Life” och ”Smoke” släpper ut oss i den kyliga Stockholms-natten. På vägen hemåt möter jag både studenter som varit på mösspåtagning och Ghost-publiken. Mellan starten och slutet på kvällens Fallon-spelning finns tio låtar till förutom ”Vincent”. Där sjunger Brian <<My name is Jolene / But I hate that song / I was baptised in a river / When I was young>>. Det är den bästa låten på Local Honey och det är en lycka att få höra den live.
Chris Farren är duktig, men inte min kopp te. Brian Fallon är bra. Samtidigt finns det mer dynamik i The Gaslight Anthem. Bäst på scenen ikväll är Jesse Malin. En skön artist och låtskrivare. Bästa låten är Brian Fallons redan nämnda Vincent och vi avslutar kvällen som den sången slutar.
mrnyceguy's 