Inlägg märkta ‘Dire Straits’

Jag vet inte hur augusti slutade för er. För mig slutade månaden i dur. Årets hittills mest intressanta skivsläppsfredag var den 28 augusti. En stor mängd bra plattor och ett helt gäng som var bättre än så och tar plats på den här sammanfattningen av de senaste sextiotvå dagarna.

Till dig som inte har sett de här sammanfattningarna tidigare vill jag komma med lite konsumentupplysning. Du kan få hela årets bästa plattor tillgängliga enkelt genom att följa den här spellistan. Då får du också nyheterna lite före alla andra.

The Allman Betts Band – Bless Your Heart

När du sätter ihop Duane Allman och Duane Betts får du detta band, som precis gett ut sitt andra album. Det startar med ”Pale Horse Rider” för att locka in lyssnarna. Om du inte är fast redan då rekommenderar jag dig att hitta något annat istället för att lyssna på den här excellenta blandningen av country och rock från Usas södra stater.

Arlo McKinley – Die Midwestern

Jag tar hjälp av Savingcountrymusic.com för att beskriva det här lysande albumet. ”By leaning into the sense of helplessness and heartbreak, and touching on criminality and destitution, Arlo McKinley makes a strong, compelling case why the Midwest is inexcusably overlooked and under-appreciated as a muse, while making an effort to right that injustice by leaving a mark on the music world that cuts so deep, it’s difficult to impossible not to remember.”

Billy Raffoul – International Hotel

Den lilla staden Leamington, Ontario är tomaternas huvudstad i Kanada. Staden är också där Billy Raffoul föddes och växte upp. Han har en lätt slöjad, raspig och skön röst. Om du tar dig an ”Philadelphia” och ”Sundown on County Line” är du också snart fast i den här rösten, texterna och låtarna.

Blackwater Conspiracy – Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution

Årets alla hjärtans dag hade en gåva från ett nordirländskt band, som gått mig förbi tills att semestern kom i år. Då upptäckte jag deras andra album ”Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution”. Om du är vän av Faces och 70-talets The Rolling Stones är det långt ifrån omöjligt att du också kommer att hitta nya hjärtevänner i Phil Conalane på sång och gitarr, Brian Mallon på gitarr och körsång, Kie McMurray på bas och körsång, Aaron Connelly på keyboards och körsång samt Fionn O’Hagain på trummor. Om tycke uppstår ska du också ge dig i kast med deras debutalbum ”Shootin’ the Breeze” från 2017.

Blues Pills – Holy Moly!

Albumet är inspelad i bandets egna, nybyggda studio strax utanför Örebro. Elin Larsson stämma lyfter musiken och texterna till härliga höjder. Kan du sitta stilla när du spelar ”Rythm in the Blood” då behöver du antagligen hörapparat.

Colter Wall – Western Swing & Waltzes and Other Punchy Songs

Det är klassisk country och western på Colter Walls fjärde fullängdare. Följer du honom på sociala medier kan du se honom på hästryggen när han driver en hjord med kor framför sig. Hans barytonröst är lika fängslande som den alltid varit för mig.

Courtney Marie Andrews – Old Flowers

Courtney Marie Andrews är 29 år och kommer från Phoenix, Arizona, och det här är hennes femte fullängdare. Den röda tråden, som följer oss genom de tio låtarna, är uppbrottet från ett nioårigt förhållande. ”Genom de tio sångerna går hon igenom sorgens alla stadier. Hon börjar med minnena av det som var, allt det som hade kunnat göras annorlunda. Sedan tar hon itu med skulden, frihetskänslorna, tvivlet, förvirringen och uppgivenheten innan hon landar i den vackra ”Ships in the night” där hon tar avsked för gott med orden ”Hope your days are even better than the ones that we shared”.”, skriver Po Tidholm i sin recension i DN.

Dirty Streets – Rough and Tumble

På DittyTV kan du se americana och rootsmusik. Dirty Streets, som är ett skönt och skitigt rockband från Memphis, spelade in åtta av sina tidigare låtar och två Joe South-covers under en session på Ditty TV. Det är ett alldeles lysande resultat som bär fram rock, soul och toner från band som Faces, Humble Pie och blandar in tonerna från Motown och Stax. ”Think Twice” och ”Good Pills” är två exempel varför du bör lyssna in det här gänget.

Justin Wells – The United State

Född i Louisiana och uppväxt i Kentucky. Det är den snabba sammanfattningen av Justin Wells barndom. Han var med och startade gruppen Fifth on the Floor samt la ner den. Han gav ut ”Dawn in the Distance” för fyra år sedan som sin solodebut. Där hittar du en cover på Dire Straits ”So Far Away”. Några veckor efter Wells 38-årsdag finns hans andra album tillgängligt. Ta in ”After the Fall”, ”Ruby”, “Walls Fall Down” och de nio övriga låtarna på de här låtarna och du kommer att ha ett leende på läpparna.

Lori McKenna – The Balladeer

Vill du lära dig mer om hur Lori McKenna skriver låtar och hur det har varit att jobba med Dave Cobb som producent på de tre senaste albumen föreslår jag att du lyssnar på Walking the Floor. Det är Chris Shifletts podd, det vill säga en av  gitarristerna i Foo Fighters. Du får bland annat höra att Lori McKenna bor lite söder om Boston, men att hon pendlar till Nashville för att skriva låtar tillsammans med andra. En del låtar lägger hon undan till sig själv. De hamnar på hennes utmärkta album. ”The Balladeer” är inte något undantag från den regeln, snarare tvärtom. Lyssna exempelvis på ”When You’re My Age”, som hon gör med låtskrivarkollegorna Hillary Lindsey och Liz Rose.

Margo Price – That’s How Rumours Get Started

Margo Price har skrivit sju av låtarna tillsammans med maken Jeremy Ivey och resten av låtarna har hon skrivit själv. Hon har även varit med och producerat det nya albumet tillsammans med Sturgill Simpson och David Ferguson. Tillsammans har de satt ihop ett alldeles fantastiskt album. ”Letting me Down”, ”Hey Child”, ”Stone Me” och ”Gone to Stay” kan vara din ingång till Margo Price bästa album hittills.

Pacific Range – High Upon the Mountain

Det är inte svårt att höra kopplingar till Grateful Dead, Allman Brothers Band eller möjligen Chris Robinson Brotherhood när Seamus Turner, Cameron Wehrle, Nate Ward och Stewart Forgey i Pacific Range spelar sin musik. Det här är ett utmärkt exempel på vacker denna typ av rock kan vara. Varför inte börja med titelspåret som också är först ut på plattan?

Ray Wylie Hubbard – Co-Starring

Aaron Lee Tasjan, The Cadillac Three, Don Was, Chris Robinson, Joe Walsh, Pam Tillis, Paula Nelson, Elizabeth Cook, Tyler Bryant, Ashley McBryde, Larkin Poe, Peter Rowan, Ronnie Dunn och Ringo Starr är alla med och hjälper till på Ray Wylie Hubbards senaste album. Han är 73 år nu och har gjort ett alldeles lysande album. Börja från början och du har 39 underbara minuter framför dig.

Walter Trout – Ordinary Madness

OK Boomer är en fras som tonåringar och unga vuxna använder sig av för att avfärda eller reta det som av dem upplevs som föråldrade attityder och tankar framför allt från personer som är födda under 50- och 60-talet. Walter Trout är född 1951 i Ocean City, New Jersey, Usa. En skönt rykande bluesrockig ”OK Boomer” är vad som avslutar ett utmärkt bluesalbum för er som förstår storheten i det.

Zephaniah Ohora – Listening to the Music

Den här skivan har varit klar ett tag. Det är nämligen Neal Casal, som har producerat den. Casal tog sitt liv för nästan exakt ett år sedan. Här har han stått för en lysande produktion av Ohoras andra album. Ett album som står utmärkt på egna ben med skön, klassisk country.

Nu har turen kommit till det decennium när mitt musikintrese verkligen tog fart. Det formades bland annat i ett uppehållsrum på Renforsskolan och på Ungdomsgården i Vindeln. Tidens tand var New Wave of British Heavy Metal (NWOBHM). Det kommer att märkas en del när vi tar oss an de år som också kallas 80-talet.

Absolut fantastiskt

Innan det är dags för den tyngre rocken tar vi oss an lite annat. Först ut är ett gäng från Irland som sjunger om handlar om en masskjutning i slutet av januari 1972. Brittiska soldater sköt 26 obeväpnade civila under en demonstration. ”Sunday Bloody Sunday” med U2 öppnar upp 80-talet. Det var många drömmar som gick i kras den söndagen. Tom Petty försöker förverkliga sin i ”Runnin’ Down a Dream”, medan Bruce Springsteen tar oss med till kasinon i ”Atlantic City”. Det fyrtiofjärde avsnittet av Vita Huset (West Wing), som också är finalen på den andra säsongen, slutar med ”Brothers in Arms” av Dire Straits. Från Washington tar vi oss till Norrköping och hör Eldkvarns historia om ”Alice”.

”Purple Rain” spelades in live på en välgörenhetskonsert i Minneapolis den 3 augusti 1983. Då är låten drygt fjorton minuter lång. När Prince ger ut den på albumet med samma namn är låten nerklippt till dryga åtta minuter. Ulf Lundell spelade in albumet ”Längre inåt landet” på Ridge Farm Studios i Surrey, England. Från det dubbelalbumet hämtar jag ”Ryggen fri”. Nu har vi byggt upp till lite NWOBHM.

Judas Priest spelades ofta i min närhet under början av det här decenniet. ”Heading Out to the Highway” kom till mig något senare, även om den är från den tiden. Ett av de album jag spelade allra mest från 1983 och framåt var ”The Number of the Beast” med Iron Maiden. Därifrån hämtar jag ”Hallowed be Thy Name” och Biff Byford sjunger 747 (Strangers in the Night) med sin tydliga stämma i Saxon. Vi fortsätter sedan i lite annan riktning med Ebba Gröns ”800 grader”, KSMBs ”602” och Imperiets ”CC Cowboys” innan vi åter vänder till den tunga rocken igen.

Himmel eller helvete är frågan som Ronnie James Dio ställer när han sjunger ”Heaven and Hell” från Black Sabbath-albumet med samma namn. Dio hann även med att starta sin solokarriär några år senare och först ut där var ”Holy Diver”. Mycket tyngre än Lemmy Kilmisters hårt distade Rickenbacker-bas blev det inte under 80-talet och knappt senare heller. Här är det ”Ace of Spades” som gäller innan vi tar en solotur med den första sångaren i Black Sabbath. Ozzy Osbournes ”Diary of a Madman” står på tur.

Jackson Browne sjunger sedan om orättvisor i världen i ”Lives in the Balance”. Tom Waits låter oss följa med på tåget som är fullt med kvinnor från Brooklyn på väg in till New York i ”Downtown Train”. Från ”…And Justice For All” kommer ”One” kommer Metallica-berättelsen om en allvarligt skadad soldat från första världskriget. Vi rundar sedan av 80-talet med Axl Roses röst och Slash magiska riff i Guns N’ Roses tidlöst vackra ”Sweet Child O’Mine”.

Ett årtionde runt på tjugoen låtar. Hur svårt kan det vara? Lika svårt som en finalbana i American Ninja Warrior? Jag skulle säga att det är något svårare. I vilket fall som helst har jag gått igenom 70-talet. Ja, 1970-talet för er som vill märka ord. Här kommer de tio åren.

Absolut fantastiskt

 

Vi startar resan i slutet av årtiondet tillsammans med britterna i The Clash som låter oss ropa ”London Calling”. Osäkert exakt hur vi tar oss från London till LA och sedan går vilse i Hollywood tillsammans med Rainbow. Hollywood är också något av ett ställe där drömmarna om framtiden är stora och starka. Ozzy Osbournes stämma sjunger ”Tomorrow’s Dream” på Black Sabbaths fjärde album som går att förstå av namnet på albumet ”Vol. 4”.

Tillsammans med Phil Lynott och hans kompanjoner i Thin Lizzy väntar vi sedan på ett alibi. David Bowie sjunger om unga amerikaner, medan Elton John faktiskt inte sjunger om en nordkoreansk diktator i ”Rocket Man”. Svårigheten att faktiskt få lämna hotellet där i Kalifornien är något vi sedan undersöker tillsammans med Eagles. Möjligen kan det gå om vi tar trappan? Robert Plant lägger sin röst ovanpå Jimmy Pages gitarr i ”Stairway to Heaven”. Vi tar sedan till sultanernas land där det är swing som gäller när Mark Knopflers gitarr och röst ger oss ”Sultans of Swing”.

När det regnar på Bruce Springsteens konserter brukar han rätt ofta plocka fram John Fogertys och Creedence Clearwater Revivals ”Who’ll Stop The Rain”. Lou Reed har skrivit berättelsen där Jack försöker locka till sig Jane genom att säga att han är med i ett rock ’n’ roll-band. Vill du höra hela den historien lyssnar du på ”Sweet Jane” av The Velvet Underground. Iggy Pop skrev ”Lust for Life” tillsammans med David Bowie och låten är titellåt på ett av Iggys album från 1977. Året före kom Ramones debutalbum. Den första låten på det är ”Blitzkrieg Bop” och den kommer nu. ”Refugee” är också först ut på Tom Petty and the Heartbreakers album ”Damn the Torpedoes”, som dök upp tre år efter Ramones debut.

Det var i slutet av 1970 som George Harrison gav ut albumet ”All Things Must Pass”. På den finns låten ”My Sweet Lord”. Harrison skrev den, men den spelades först in och gavs först ut av Billy Preston. Här får ni Harrisons egen version. ”Rumours” är ett av de album som sålts mest av alla genom tiderna. Det låg etta på Billboard-listan i 31 veckor efter att det släppts. Lindsey Buckingham skrev bland annat ”Go Your Own Way” till den plattan. ”Jazz” är Queens album från 1978. På det finns ”Don’t Stop Me Now” och det är väl precis vad jag skulle vilja säga. Jag kan fortsätta ett bra tag till att fylla på med fantastiska låtar från 70-talet, men här tar det stopp så att det bara blir tjugoen låtar på listan.

De flesta rock- och poplåtar klockar in någonstans mellan tre och fyra minuter, även är något min nioårige son har observerat det och frågade mig om det är så härom dagen. Jag kunde bara ge honom rätt i hans analys av musikhistorien.

 

Den här regeln om låtlängd har som allt annat undantag. Det finns mastodontlåtar också. Ett mer extremt exempel på detta fenomen är numera avsomnade stoner-doom-bandet Sleeps ”Dopesmoker”, som 1999 gavs ut i en uppstyckad, nedkortad version under namnet ”Jerusalem” på skivbolagets inrådan, eftersom de ansåg att slutprodukten, den 63 minuter långa och ofantligt långsamma hyllningen till att röka på i ära till gud inte var ”kommersiellt gångbar”. Bandet lyckades 2003 ge ut den i en ny version, denna gång med originaltiteln och i ett enda stycke, som det var tänkt. Det tar nästan tre minuter innan trummorna dyker upp, och närmare nio innan sången dyker upp.

I det här sammanhanget tänker jag att nöja mig att definiera mastodontlåtar, som låtar som är längre än sju minuter. Det vill säga vad som kan sägas vara dubbelt så långt som en normal låt. Du kommer bland annat bjudas på Josh Tillmans tretton minuter långa memoarer. Bland annat om hans första minne av musik. Då håller han på kvävas av en godis som smakar vattenmelon samtidigt som ”Little Lies” av Fleetwood Mac spelas på radion.

Här finns också tre underbara New York-betraktelser signerade Bruce Springsteen. Det finns även några vackra Norrköpingsepos insprängda. Du kommer också att hitta en handfull sånger från Nobelpristagaren, som är född i Hibbing, Minnesota. Du kommer också att träffa på Ulf Lundell ett stort antal gånger.