Inlägg märkta ‘Faces’

Jag vet inte hur augusti slutade för er. För mig slutade månaden i dur. Årets hittills mest intressanta skivsläppsfredag var den 28 augusti. En stor mängd bra plattor och ett helt gäng som var bättre än så och tar plats på den här sammanfattningen av de senaste sextiotvå dagarna.

Till dig som inte har sett de här sammanfattningarna tidigare vill jag komma med lite konsumentupplysning. Du kan få hela årets bästa plattor tillgängliga enkelt genom att följa den här spellistan. Då får du också nyheterna lite före alla andra.

The Allman Betts Band – Bless Your Heart

När du sätter ihop Duane Allman och Duane Betts får du detta band, som precis gett ut sitt andra album. Det startar med ”Pale Horse Rider” för att locka in lyssnarna. Om du inte är fast redan då rekommenderar jag dig att hitta något annat istället för att lyssna på den här excellenta blandningen av country och rock från Usas södra stater.

Arlo McKinley – Die Midwestern

Jag tar hjälp av Savingcountrymusic.com för att beskriva det här lysande albumet. ”By leaning into the sense of helplessness and heartbreak, and touching on criminality and destitution, Arlo McKinley makes a strong, compelling case why the Midwest is inexcusably overlooked and under-appreciated as a muse, while making an effort to right that injustice by leaving a mark on the music world that cuts so deep, it’s difficult to impossible not to remember.”

Billy Raffoul – International Hotel

Den lilla staden Leamington, Ontario är tomaternas huvudstad i Kanada. Staden är också där Billy Raffoul föddes och växte upp. Han har en lätt slöjad, raspig och skön röst. Om du tar dig an ”Philadelphia” och ”Sundown on County Line” är du också snart fast i den här rösten, texterna och låtarna.

Blackwater Conspiracy – Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution

Årets alla hjärtans dag hade en gåva från ett nordirländskt band, som gått mig förbi tills att semestern kom i år. Då upptäckte jag deras andra album ”Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution”. Om du är vän av Faces och 70-talets The Rolling Stones är det långt ifrån omöjligt att du också kommer att hitta nya hjärtevänner i Phil Conalane på sång och gitarr, Brian Mallon på gitarr och körsång, Kie McMurray på bas och körsång, Aaron Connelly på keyboards och körsång samt Fionn O’Hagain på trummor. Om tycke uppstår ska du också ge dig i kast med deras debutalbum ”Shootin’ the Breeze” från 2017.

Blues Pills – Holy Moly!

Albumet är inspelad i bandets egna, nybyggda studio strax utanför Örebro. Elin Larsson stämma lyfter musiken och texterna till härliga höjder. Kan du sitta stilla när du spelar ”Rythm in the Blood” då behöver du antagligen hörapparat.

Colter Wall – Western Swing & Waltzes and Other Punchy Songs

Det är klassisk country och western på Colter Walls fjärde fullängdare. Följer du honom på sociala medier kan du se honom på hästryggen när han driver en hjord med kor framför sig. Hans barytonröst är lika fängslande som den alltid varit för mig.

Courtney Marie Andrews – Old Flowers

Courtney Marie Andrews är 29 år och kommer från Phoenix, Arizona, och det här är hennes femte fullängdare. Den röda tråden, som följer oss genom de tio låtarna, är uppbrottet från ett nioårigt förhållande. ”Genom de tio sångerna går hon igenom sorgens alla stadier. Hon börjar med minnena av det som var, allt det som hade kunnat göras annorlunda. Sedan tar hon itu med skulden, frihetskänslorna, tvivlet, förvirringen och uppgivenheten innan hon landar i den vackra ”Ships in the night” där hon tar avsked för gott med orden ”Hope your days are even better than the ones that we shared”.”, skriver Po Tidholm i sin recension i DN.

Dirty Streets – Rough and Tumble

På DittyTV kan du se americana och rootsmusik. Dirty Streets, som är ett skönt och skitigt rockband från Memphis, spelade in åtta av sina tidigare låtar och två Joe South-covers under en session på Ditty TV. Det är ett alldeles lysande resultat som bär fram rock, soul och toner från band som Faces, Humble Pie och blandar in tonerna från Motown och Stax. ”Think Twice” och ”Good Pills” är två exempel varför du bör lyssna in det här gänget.

Justin Wells – The United State

Född i Louisiana och uppväxt i Kentucky. Det är den snabba sammanfattningen av Justin Wells barndom. Han var med och startade gruppen Fifth on the Floor samt la ner den. Han gav ut ”Dawn in the Distance” för fyra år sedan som sin solodebut. Där hittar du en cover på Dire Straits ”So Far Away”. Några veckor efter Wells 38-årsdag finns hans andra album tillgängligt. Ta in ”After the Fall”, ”Ruby”, “Walls Fall Down” och de nio övriga låtarna på de här låtarna och du kommer att ha ett leende på läpparna.

Lori McKenna – The Balladeer

Vill du lära dig mer om hur Lori McKenna skriver låtar och hur det har varit att jobba med Dave Cobb som producent på de tre senaste albumen föreslår jag att du lyssnar på Walking the Floor. Det är Chris Shifletts podd, det vill säga en av  gitarristerna i Foo Fighters. Du får bland annat höra att Lori McKenna bor lite söder om Boston, men att hon pendlar till Nashville för att skriva låtar tillsammans med andra. En del låtar lägger hon undan till sig själv. De hamnar på hennes utmärkta album. ”The Balladeer” är inte något undantag från den regeln, snarare tvärtom. Lyssna exempelvis på ”When You’re My Age”, som hon gör med låtskrivarkollegorna Hillary Lindsey och Liz Rose.

Margo Price – That’s How Rumours Get Started

Margo Price har skrivit sju av låtarna tillsammans med maken Jeremy Ivey och resten av låtarna har hon skrivit själv. Hon har även varit med och producerat det nya albumet tillsammans med Sturgill Simpson och David Ferguson. Tillsammans har de satt ihop ett alldeles fantastiskt album. ”Letting me Down”, ”Hey Child”, ”Stone Me” och ”Gone to Stay” kan vara din ingång till Margo Price bästa album hittills.

Pacific Range – High Upon the Mountain

Det är inte svårt att höra kopplingar till Grateful Dead, Allman Brothers Band eller möjligen Chris Robinson Brotherhood när Seamus Turner, Cameron Wehrle, Nate Ward och Stewart Forgey i Pacific Range spelar sin musik. Det här är ett utmärkt exempel på vacker denna typ av rock kan vara. Varför inte börja med titelspåret som också är först ut på plattan?

Ray Wylie Hubbard – Co-Starring

Aaron Lee Tasjan, The Cadillac Three, Don Was, Chris Robinson, Joe Walsh, Pam Tillis, Paula Nelson, Elizabeth Cook, Tyler Bryant, Ashley McBryde, Larkin Poe, Peter Rowan, Ronnie Dunn och Ringo Starr är alla med och hjälper till på Ray Wylie Hubbards senaste album. Han är 73 år nu och har gjort ett alldeles lysande album. Börja från början och du har 39 underbara minuter framför dig.

Walter Trout – Ordinary Madness

OK Boomer är en fras som tonåringar och unga vuxna använder sig av för att avfärda eller reta det som av dem upplevs som föråldrade attityder och tankar framför allt från personer som är födda under 50- och 60-talet. Walter Trout är född 1951 i Ocean City, New Jersey, Usa. En skönt rykande bluesrockig ”OK Boomer” är vad som avslutar ett utmärkt bluesalbum för er som förstår storheten i det.

Zephaniah Ohora – Listening to the Music

Den här skivan har varit klar ett tag. Det är nämligen Neal Casal, som har producerat den. Casal tog sitt liv för nästan exakt ett år sedan. Här har han stått för en lysande produktion av Ohoras andra album. Ett album som står utmärkt på egna ben med skön, klassisk country.

En tredjedel av året har passerat. Knappt hälften av de månaderna har jag själv spenderat i soffan oavsett om det varit arbetstid eller fritid. Jocke Berg sjunger om att fly till musiken. Det är åtminstone ett sätt att få lite mental terapi i dessa tider. Jag håller på traditionen och fyller på med de album som är bättre än de andra och som huvudsakligen släppts de senaste två månaderna.

 

Du hittar samtliga av årets bästa album samlade i den här spellistan. Hänger du med där har du redan haft en uppdaterad lista i en veckas tid. Resultatet från januari och februari har fått sällskap av det som jag lyssnat på under mars och april och som också är bättre än bara bra.

 

 

American Aquarium – Lamentations
Det är märkliga tider. Den här plattan är släppt i maj. Den första maj. Den får vara med i alla fall. Därför att jag sjunger som jag vill. BJ Barham är sångare, låtskrivare och bandledare i American Aquarium. Han har gjort ett av årets hittills bästa album med Shooter Jennings bakom produktionsspakarna. Förhoppningsvis är konsertlivet igång igen till i oktober. Då är American Aquarium inbokade i Stockholm och jag tror att det kan bli en magisk kväll. Passa på att lyssna på ”Before The Dogwoods Bloom”, ”Start With You” och ”A Better South” för att förstå varför du också kommer att vilja vara där i oktober.

 

 

Brendan Benson – Dear Life
Han sjunger och spelar gitarr tillsammans med bland andra Jack White i The Raconteurs. Nu har Brendan Benson släppt ett till soloalbum. Passa på att lyssna in dig på ”Evil Eyes” och ”Who’s Gonna Love You?”.

 

Brian Fallon – Local Honey
Det är något av honung för mina öron att höra Brian Fallons röst och melodier på hans tredje soloalbum. Det är åtta låtar, som tillsammans klockar in på dryga halvtimmen. Det är inga rockstänkare med den här gången. Det är berättelser om vardagen och vardagens människor. Jag tipsar om att du kan använda ”Hard Feelings” som ingång om du vill förstå dig på den här plattan. Fallon skulle varit i Stockholm och spelat lördag den 25 april, vilket nu är flyttat till februari nästa år.

 

Caleb Caudle – Better Hurry Up
Ett album inspelat i början av förra året i Cash Cabin. Caudle spelade låtar från albumet när han besökte Stockholm i april förra året och nu har albumet äntligen sett dagens ljus. Han har hjälp från bland andra Elizabeth Cook, John Paul White och Gary Louris på några av låtarna.

 

Daniel Romano – ”Visions Of The Higher Dream”
Det här albumet kan du, åtminstone än så länge, bara komma åt via att ladda ner det från Bandcamp. Romano släppte det under sin Coronakarantän. Förhoppningsvis kommer det även upp på alla strömmningstjänster. Ett alldeles utmärkt album, som har ett starkt släktband till Modern Pressure-albumet. En av mina personliga favoriter är låten ”Lilac About Thy Crown”.

 

Darrell Scott – Darrell Scott Sings the Blues of Hank Williams
Darrell Scott gör bluesversioner av nio Hank Williams-låtar. Mer behöver inte sägas.

 

Gabe Lee – Honky Tonk Hell
Här får du en blandning av rock från södra Usa, honky tonk-stänkare och vackra pianoballader. Det är Gabe Lees andra album och en uppföljare från fjolårets mer lågmälda och utmärkta debut. Hittills flyger nog Lee under radarn för många, som egentligen borde ha vett att lägga mycket tid på att lyssna på hans underbara melodier och texter. Passa på att lyssna på exempelvis ”Emmylou”, ”Great Big River” och ”Imogene”.

 

John Anderson – Years
Plattan är inspelad i Easy Eye Sound-studion. Följdaktligen är det också Dan Auerbach som tillsammans med David Ferguson som har procducerat John Andersons ”Years”. Auerbach har också varit med och skrivit låtarna. Du kan göra ett nedslag i vilken som helst av de tio låtarna och hitta en favorit.

 

Lilly Hiatt – Walking Proof
Lilly Hiatts fjärde album är här. Det är i mina öron det bästa hon gjort hittills. Jag skulle gärna se henne live också för att få en ännu bättre upplevelse av hennes samlade katalog. Öppningslåten ”Rae” är skriven till Lillys syster Georgia Rae Hiatt. Det är en bra början på ett album som växer desto längre in i det jag kommer och det växer också med antalet genomlyssningar.

 

Lucinda Williams – Good Souls Better Angels
Hon är en av artisterna som skulle uppträtt på STHLM Americana i juni. Festivalen är flyttad till nästa år och jag hoppas att Lucinda kommer då istället. Rå, skitig rock är vad som bjuds på goda själar och bättre änglar. Hennes skönt hesa röst sjunger om att ”Pray the Devil Back to Hell”. Duger inte den för dig kan du alltid ge dig på ”Down Past The Bottom”.

 

Ron Pope – Bone Structure
Ron Pope skulle likt Brian Fallon varit i Stockholm och spelat den 25 april. Hela Popes turné är inställd och i dagsläget finns inga nya datum. Det som däremot finns är ett sprillans nytt album med Ron Popes fängslande röst, som berättar historier om hjärta och smärta.

 

Sadler Vaden – Anybody Out There?
Titellåten är skriven och inspelad tillsammans med Audley Freed, som tidigare varit med i The Black Crowes. Lyssnar du på Chris Shifletts pod Walking the Floor med Sadler Vaden får du veta mer om det samarbetet. Behöver du förstå varför du ska lyssna på det här albumet ska du börja med ”Be Here, Right Now”, som ligger näst sist på albumet.

 

The Steepwater Band – Turn of the Wheel
Rätt fram, rå och smutsig rock ’n’ roll är ett sätt att beskriva The Steepwater Band. Rötterna finns i Chicago för Jeff Massey, Eric Saylors, Joe Bishop och Joe Winters som är kvartetten som utgör bandmedlemmarna. ”Make it Right” gör det enkelt att förstå varför du ska ge de här herrarna en chans på vad som är deras sjunde studioalbum. Behöver du stöd i ditt lyssningsbeslut kan du tänka Faces, Bad Company eller The Rolling Stones.

 

Whiskey Wolves of the West – I Can’t Take Me Anywhere
Sydstatsrock som ibland blandas med lite blaxplotation och mycket stämsång. Stämmer det in på något du gillar på menyn? Då är Whiskey Wolves of the West något för dig. Passa på att lyssna på det inledande titelspåret och “Asking for a Friend” för att få en bättre uppfattning.

 

The White Buffalo – On the Widow’s Walk
Shooter Jennings har producerat ”On the Widow’s Walk”. Det är som vanligt fyllt med små kolsvarta berättelser, våldsamma, fyllda med sorg, fyllda med längtan efter kärlek och hopp. Det är också kryddat med Jake Smiths starka och känslosamma röst, som får nackhåren att ställa sig upp. Sökande ögon, som letar efter kärlek. Gräset växer i askan. Att få förlora sig i kärleken igen. Att hitta rätt person att dela kärleken med, sjunger Jake Smith. Att tillsammans upptäcka kärleken på nytt. Det är den hoppfyllda avslutningen av ett album, som kommer att få mycket av min tid det här året.

 

Vi har kommit till den där tiden. Den där tiden då det är dags att summera. Dags att summera de två musikmånader, som precis har gått. Vad är det för musik under den tiden, som har fångat mitt öra och som är bättre än bara bra.

 

Vill du hålla koll på hela årets bästa album? Det är enkelt. Du bara ser till att följa årets spellista. Då kommer uppdateringen till dig allra snabbast. Om du redan följer listan har du haft de här tilläggen i några dagar.

 

The Black Keys – “Let’s Rock”
Dan Auerbach och Patrick Carney återvänder till sina egna rötter. Det ekar starkt från The Black Keys tidigaste album. Duon sammanfattar hela albumet i dess titel. Det är en lysande uppvisning i modern rock.

 

Bruce Springsteen – Western stars
I Springsteen-land innebär Västern att ta chanser, att riskera allt. Det finns mer hästar än bilar och mer missade chanser än lösta problem. Det är ett soloalbum och ekot från 60- och 70-talet finns med oss genom hela plattan. Känslan är en varm och skön sommarkväll där solen sänker sig ner och målar fantastiska färger på himlen innan den sänker sig ner bakom horisonten. Ska du börja lyssna någonstans ta titellåten.

 

Caroline Spence – Mint Condition
I november kommer hon till Stockholm och Bryggarsalen. Fram till dess kommer ”Mint Condition” att ha snurrat flera varv på Spotify. Texterna rör sig i trakten av hjärtskärande smärta och ensamheten. Caroline Spences röst passar alldeles utmärkt till de texterna. Sorgset, vackert, som ett litet barn som ber om att få något och som är omöjlig att neka att få det barnet vill.

 

Drivin N’ Cryin – Live the Love Beautiful
Bandet har varit igång drygt 35 år, men varit rätt mycket utanför min egen radar. ”Live the Love Beautiful” är det första albumet på tio år. Aaron Lee Tasjan har producerat och Kevin Kinney sjunger om problemfyllda tider i dagens Usa, prövningar och lycka av ett vuxet liv på turné, förmågan att uppskatta de små sakerna i vardagen och arvet efter den bortgångne Ian McLagan, keyboardspelare i Faces.

 

Foy Vance – From Muscle Shoals
“From Muscle Shoals” är producerad av Vance själv tillsammans med Ben Tanner. Han har tidigare jobbat med bland andra Alabama Shakes, John Paul White och Nicole Atkins. Två av originalmedlemmarna i FAME Studios husband The Swampers medverkar på några av låtarna. Swampers kallades också Muscle Shoals Rhythm Section och det är Spooner Oldham på keyboards och David Hood på bas, som du kan höra på denna utmärkta Vance-produkt.

 

Ian Noe – Between the Country
Ibland blir jag extra glad att jag följer Savingcountrymusic.com. Den 31 maj recenserade de den här underbara plattan från Kentucky-sonen Ian Noe, vilket gjorde att jag upptäckte den. På ”Between the Country” dör människor, ljuset i världen skuggas ut av mörka moln om svåra tider, brustna hjärtan och oroliga tankar. Skivan är inspelad i Nashville i RCA Studio A och Dave Cobb står för produktionen. Ett starkt kvalitetstecken.

 

Jimmy Barnes – My Criminal Record
I soloformat har Jimmy Barnes sju listettor i Australien. Det är i nivå med The Beatles, Madonna, The Rolling Stones och Rod Stewart. Det finns vissa likheter i sångrösten med den sistnämnde. Barnes är född i Glasgow, Skottland, och hans familj emigrerade till Australien 1956 när lilla Jimmy var fyra år. På det nya albumet, som är en samling låtar av bluesbaserad rock, är Barnes öppenhjärtig och blottar sig själv. Lyssna på ”Shutting Down Our Town”, som berättar om nedlagda industrier och hur det förändrar livet i arbetarförorterna.

 

Justin Townes Earle – The Saint of Lost Causes
Det var härligt att se Justin Townes Earle på STHLM Americana. Då var han ensam tillsammans med en akustisk gitarr. På den nya skivan har han band med sig. Vackra, sorgsna texter som framförs på ett underbart sätt. Lyssna till exempel på titellåten, ”Over Alameda” och ”Flint City Shake It”.

 

Leeroy Stagger – Me and the Mountain
Leeroy Staggers första musik på två år kommer att följas av ännu mera musik i september. Då kommer ett tll album, ”Strange Path”. Stagger själv håller det kommande albumet ännu högre än det här. Det lovar mycket gott om det visar sig vara sant. ”Me and the Mountain” är underbar folkrock från Kanada.

 

The Raconteurs – Help Us Stranger
Jan Gradvall ger Brendan Bensons, Patrick Keelers, Jack Lawrence och Jack Whites senaste album en fyra i Dagens Industri. Gradvall skriver; ”Bortom 10 000-timmarsregeln, teorin om att det krävs 10 000 timmars övning för att bli bra på något, finns 30 000-timmarsregeln. Förkovran har nått sådan fulländning att varje penseldrag, stycke eller musikaliskt stycke blir värd att bevara. Jack White har nått dit. Hans gitarriff har nått samma nivå som Matisses collage och Joan Didions meningsbyggnad.” Jag kan bara hålla med Gradvall, men tycker att ”Help Us Stranger” är ännu bättre än hans bedömning.

Julmusik 2018 – årskrönika

Publicerat: 21 december, 2018 i Julskiva, Julskiva 2018, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vem är världens bästa artist? En fråga som ger olika svar beroende på vem du frågar eller hur du jämför eller för vilken tid du frågar. Frågar du Spotify är det Drake och jämför du turnéintäkter är det U2. Ställer du frågan till mig och vill ha svaret på bästa artisten genom tiderna kommer jag antagligen att mumla namn som Bruce Springsteen, Thin Lizzy, Bob Dylan och Black Sabbath.

 

Om du istället frågar mig vem som är 2010-talets bästa artist blir svaret helt annorlunda. Det är samtidigt enkelt i mina öron vem som är det. Det är Jason Isbell. Han berättar fantastiska berättelser i sina låtar. Musiken är medryckande i mina öron. När han sedan ställer sig på scen är han inget annat än överstepräst i min religion. Vem är då Jason Isbell?

Jason Isbell föddes i Alabama 1979 och bor numera i Nashville. På vägen ingick han i Drive-By Truckers mellan 2001 och 2007. Bland mycket annat har han därefter varit på turné med Ryan Adams, något jag glädjande nog hade chansen att fånga i Stockholm i maj 2012. På plats här skrev han låten ”Stockholm” om sin hemlängtan. Förra året släppte Jason Isbell släppte ”The Nashville Sound” tillsammans med sin grupp The 400 Unit. Kompgruppen som fått sitt namn från en avdelning på ett mentalsjukhus där de personer i mest behov av vård satt. Ett inte helt politiskt korrekt namn har Isbell själv sagt, men för sent att ändra på nu.

Under uppväxten hade Isbell att få hänga hemma hos David Hood, pappa till Patterson Hood i Drive-By Truckers, och en studioräv i Muscle Shoals. Isbell blev också skjutsad av sina föräldrar till musikbarerna där Hood med flera spelade på kvällarna. Där fick han chansen att sitta med och spela. David Hood gav honom också ett enkelt råd som Isbell berättat att han försöker att hålla sig till. Rådet var att komma i tid till spelningar och se till att du har grejer som fungerar, då har du försprång gentemot många andra.

Inför sin spelning på Bryggarsalen i Stockholm 2013 beskrev Isbell sina texter och små historieberättelser i dem för hymn.se.

”Nej, de är inte mörka, menar han. De är tunga. De är allvarsamma i många fall. Men de är låttexter som ofta handlar om förändring. De handlar om att vända blad. Och ibland handlar de om dygder.”

På ”Nashville Sound, förra årets bästa album, adresseras frågor om jämställdhet, ras, de amerikanska urinvånarnas rättigheter, priviligierade vita män, viljan att ge sin dotter en bra värld att växa upp i och mycket mera. Den första som får läsa Isbells texter är hans fru Amanda Shires. Skrivaren står nämligen i hennes arbetsrum i hemmet i Nashville. Hon kommer också med konstruktiv kritik och kan säga till sin man att han kan bättre när det behövs.

Jason och Amanda har varit gifta sedan 2013 och har en treårig dotter, Mercy, tillsammans. De växlar med varandra om att ta hand om henne. I år är det Amanda, som gett ut ett album med ny musik, ”To The Sunset”. De jobbar båda två tillsammans med världens just nu bäste producent, Dave Cobb.

När Isbell själv berättar för Rolling Stone om sitt låtskrivande och var han är för tillfället och om han gjort några framsteg i detta hantverk genom åren.

”Det tycker jag, verkligen. Hantverket på Nashville Sound är bättre än det var tidigare. Jag var på ett särskilt ställe rent personligen när jag skrev låtarna till Southeastern och dit är jag inte villig att ta mig tillbaka igen, om jag absolut inte måste. Det var som att låtskrivandet och mitt privatliv var på exakt samma ställe när jag gjorde det albumet, vilket gjorde det väldigt speciellt. Men när det kommer till konsistens och helhet, tycker jag Nashville Sound är det starkaste jag gjort. Jag la ner mer tid på varje individuell text. Jag var mer öppen och mer villig att berätta om saker som jag inte varit lika villig att berätta om tidigare.”

ÅRETS PUNKTINSATSER

Årets debutsingel

Årets folkbildare: Patriot Act – Hasan Minhaj (Netflix). Kolla exempelvis in avsnittet där han förklarar Amazon och företagets framgång. Du tycker kanske tycker att det är komiskt. Fundera över det viktiga budskapet bakom skämten ett tag. Då blir det mera allvarligt.
Årets debutsingel: Heap Belly med ”California
Årets duktigt sen på bollen: Homeland, säsong 1-6 (Netflix). Säsong 7 får gärna dyka upp där snart.
Årets sen på bollen I: The Crown, säsong 1-2, (Netflix), följer drottning Elisabeth II som regent.
Årets sen på bollen II: Blindspot, säsong 1 (Viaplay). Tatueringar som skattkarta och rebus i ett tätt 24-liknande actionfyllt äventyr.

Årets femte bästa livegig

Årets konsert 8: First Aid Kit på Waterfront.
Årets konsert 7: Hästpojken på Debaser Strand.
Årets konsert 6: Melissa Horn på Gröna Lund
Årets konsert 5: Lars Winnerbäck på Zinkensdamm
Årets konsert 4: Tyler Childers på Twang.

Brent Cobb på Bryggarsalen

Årets konsert 3: John Moreland på Södra Teatern. ”3:59 AM” har inte klockan hunnit bli, men det är sent i John Morelands set. Trion ”American Flags In Black & White”, ”Cherokee” och ”Break My Heart Sweetly” avslutar en alldeles magisk spelning. Den innehåller bara ett enda fel. Den är för kort. Jag hoppas verkligen att John Moreland kommer tillbaka snarast till Stockholm för en alldeles egen spelning. Gärna i Springsteen-längd.
Årets konsert 2: Brent Cobb på Bryggarsalen. Innan dammet har lagt sig från den första tonen Brent Cobb tar vill jag inte göra annat än att svimma. Det är en känsla som följer med under hela kvällen. Det skulle vara väldigt dumt att göra det. Anledningen till svimmningskänslorna är helt enkelt att det är så magiskt bra. Jag älskar både Brent Cobbs röst och hans underbara historieberättande sånger. De ger tröst, väcker känslor och får mig att längta efter mera sånger från hans ljuva stämma.
Årets konsert 1: Jason Isbell & The 400 Unit på Mosebacketerassen. En avskalad och orgelbesmyckad ”If We Were Vampires” är så vacker att det gör ont. Innan det gör allt för ont tar vi farväl med en rockande ”Super 8”. Det känns tryggt att Jason Isbell annonserar från scenen att de kommer tillbaka inom kort. Förhoppningsvis inom väldigt kort, hoppas jag själv. I mina öron är Jason Isbell den artist i nutid, som är allra bäst. Han skriver fantastiska små berättelser som ramas in i underbar rockmusik. Jag bara bugar och tackar för den här gången. Underbart bra!

Årets liveplatta

Årets livealbum 6: Brian Dunne – The Timber House Sessions
Årets livealbum 5: The Rolling Stones – From The Vault: No Security – San Jose 1999 (Live)
Årets livealbum 4: John Mellencamp – Plain Spoken: From Chicago Theatre
Årets livealbum 3: Jason Isbell & The 400 Unit – Live From The Ryman.
Årets livealbum 2: Bruce Springsteen Springsteen on Broadway
Årets livealbum 1: Imperial State Electric Anywhere Loud. Tycker du redan om Nicke Anderssons raka och energiska gitarrock kommer du att känna dig som hemma direkt. Det finns nog nästan bara en sak som kan göra den här liveplattan ännu bättre. Det är att få vara på plats i konsertlokalen när bandet kör över sin publik med den här överdosen av glädje.

Årets EP

Årets översättning och cover: ”Vänta på att dö” med Julia Frej och Mauro Scocco. Världens kanske vackraste sång om destruktivt leverne skrev Townes van Zandt i ”Waitin’ Around To Die”. Nu finns den på svenska i en oerhört bra version med Mauro och Julia.
Årets EP 1: Kyle Daniel – Kyle Daniel
Årets EP 2: Fricky – Aqua Aura
Årets EP 3: Blackberry Smoke – Southern Ground Sessions
Årets EP 4: First Aid Kit – Tender Offerings
Årets EP 5: Viktor Olsson – Fjärilar Vid Floden

”Everybody counts or nobody counts.” – Harry Bosch motto

Årets bok på nattduksbordet 1: Bosch säsong 4 (HBO). De här fantastiska scenerna ifrån Los Angeles. Underbart filmade. Michael Connellys böcker och Henrik Bastins touch när böckerna blir strömmad TV är inget annat än ren och skär polisseriemagi. Nya Bosch och Ballard-boken ”Dark Sacred Night” är en njutning. Säsong 5 är inspelad och Amazon har gett klartecken för säsong 6 också. Framtiden ser ljus ut för min favorit-Los-Angeles-polis.
Årets bok på nattduksbordet 2: Springfloden, säsong 2 (SVT), baserad på Cilla och Rolf Börjlinds bok ”Den tredje rösten”. Olivia Rönning, Tom Stilton, Mette Olsäter, Abbas och Minken representerar de goda i persongalleriet. Det är bara att hoppas på att SVT köpt filmatisering av nästa bok också.
Årets bok på nattduksbordet 3: Sharp Objects (HBO). Vi får åka till södern med en dagstidningsreporter som skickas till sin hemstad i söderns Usa för att rapportera om en serie olösta barnamord. Hennes trassliga förflutna kolliderar med chockartade händelser i nutid. Hon har den goda smaken att lyssna mycket på Led Zeppelin också.
Årets bok på nattduksbordet 4: Seven Seconds (Netflix). En pojke på cykel blir påkörd. En polis kör bilen och smiter från olycksplatsen med hjälp av sina kollegor. Där börjar denna utmärkta serie om korrumperade poliser och rättrådiga poliser.
Årets bok på nattduksbordet 5: Collateral (Netflix). Ett pizzabud blir nedskjuten i London precis efter en av sina leveranser. Därifrån utvecklar sig denna historia med många komplexa karaktärer.
Årets bok på nattduksbordet 6: Fauda säsong 2 (Netflix). Vi följer den israeliska underrättelsetjänsten igen. Huvudfiguren är återigen Doron Kavillo. Det är långt ifrån skratten och ljuset i den här serien.

Årets biografi

Årets bok I: Dark Sacred Night – Michael Connelly
Årets bok II: Vardagar – Ulf Lundell
Årets bok III: Metallica: Sorgespel och segertåg – Fredrik Brolin
Årets bok IV: Kallbrand – Cilla och Rolf Börjlind
Årets bok V: In A House of Lies – Ian Rankin

Lysande svensk rock

Årets Alive After Death I: Strängen – Rock på svenska.
Årets Alive After Death II: Tom Petty and The Heartbreakers – An American Treasure
Årets Alive After Death III: Prince – Piano & A Microphone 1983
Årets Ulf Lundell skriver om sitt eget låtskrivande: ”Då känner jag förstås, som i år dissat min produktion av sånger… stundtals har allt varit skit, emellanåt har en handfull fått godkänt, det bästa jag skrivit måste vara Danielas hus, för den dyker ständigt upp som riktmärke, att det här känner jag igen. Det som man trodde och kände var så underbart nästan skäms man för. Man får sluta eller hitta nya vägar.” – utdrag från Vardagar.
Årets nutiden ringde till alla digitala ludditer: Bob Lefsetz i inlägg om nyheter på Oscarsgalan: ”The baby boomers want to return to the days of the album. They want to return to physical product. They want you to put down your smartphone. They want you to save the local newspaper. They want you to save the bookstore. It’s an endless anti-digital campaign. And how is this working for them? IT’S NOT!”

21 ALBUM
Då har vi kommit till avsnittet i årskrönikan som handlar om att utse årets tjugoen bästa album. Egentligen är väl albumformatet dött i stora delar av lyssnarvärlden, men jag uppskattar det fortfarande som den dinosaurie jag är. Här kommer de bästa albumen som dykt upp under året.

Årets album

1 – Greta Van Fleet – Anthem of The Peaceful Army
Det är något väldigt speciellt med de här tre bröderna Kiszka. Robert Plant har gjort tummen upp och kallat dem ”Led Zeppelin I”. Plant har också sagt att han känner igen rösten från någon nära honom. Själv försöker jag hämta andan mellan varje låt. När musiken träffar mig från varje ny låt tappar jag luften igen. Jag försöker också hålla tillbaka superlativen för att det ska finnas några kvar. Det här är inte bara årets album, det är 2000-talets bästa rockalbum. De är dessutom väldigt tajta och utmärkta tillsammans på scen.

Plats 2-6

 

2 – Brent Cobb – Providence Canyon
Countryfunk. Smaka på ordet. Det ligger bra på tungan. I mina öron gör det underverk. Brent Cobb beskriver vad han ville göra som countryfunk. Nu bryr jag mig inte så mycket om någon genre. Jag bara inser att det här är en utmanare till årets bästa album. Det är dessutom kusinen Dave Cobb, som hållit i produktionen igen.
3 –Gold Star – Uppers & Downers
Född i Österrike och boende i Los Angeles. Nej, det är inte Arnold Schwarzenegger. Det är Marlon Rabenreither, som gör musik under namnet Gold Star du ska lära dig att komma ihåg. Hör har han gjort ett av årets allra bästa album. De osar lite Bob Dylan, lite Ossis, lite The Verve och en del annat bra. Smaklig spis. Räcker inte den här portionen finns ett utmärkt ”Big Blue” från i fjol att hugga in på också.
4 – Brandi Carlile – By The Way, I Forgive You
Min favoritproducent Dave Cobb har varit inblandad på Brandi Carliles nya album. Det är ett samarbete som fallit mycket väl ut. Det är bra texter, en skön röst och härliga melodier. Här och var får de förstärkning av lite stråkar.
5 – The Brother Brothers – Some People I Know
Om du blandar lite Simon & Garfunkel, The Everly Brothers och First Aid Kit. Släng sedan på en dos av Amanda Shires fiol. Då närmar du dig The Brother Brothers. Ett fantastiskt gäng som kommer till Stockholm i april för att spela i en trång källare på Söder.
6 – The Temperance Movement – A Deeper Cut
Musikkusiner som dyker upp i mitt huvud när jag lyssnar på det här attraktiva albumet är The Black Crowes, Faces, Thunder och Cat Stevens (jag vet att han inte kallar sig det nu). Det är väldigt trevliga kusiner att ha i mina öron. Jag räknar också med att ”A Deeper Cut” kommer att hamna mycket högt på min årslista när det är dags att summera årets utgivningar. Om det inte skulle göra det så kommer 2018 ha varit ett extraordinärt bra musikår.

Plats 7-11

 

7 – Magnus Lindberg – Magnus Lindbergs skörd
Om du inte litar på mig kan du väl lita på Jan Gradvall. Magnus Lindbergs nya är inget annat än ren svensk magi. ”Öppningsspåret När sekun¬derna försvinner är magnifikt, en episk svensk rocklåt som klockar in på närmare sex minuter. Som lyssnare knyter man näven i fickan, går rakt in i motvinden och tackar för artister som Magnus Lindberg.”, skriver Gradvall.
8 – Hästpojken – Hästpojken är död
Det har tagit mig ganska många genomlyssningar. En fantastisk konsert med en entusiastisk publik. Några till lyssningar. Lyssna på ”Ofödda lilla barn”. Då går det snabbare än det gjorde för mig att förstå att det här är utmärkt svensk pop.
9 – Pistol Annies – Interstate Gospel
Det här är det tredje albumet som samlar ihop sångerskorna och låtskrivarna Angeleena Presley, Ashley Monroe och Miranda Lambert under epitet Pistol Annies. De erbjuder fjorton porträtt av starka kvinnor som kämpar på, utkräver hämnd och vandrar vidare i vardagen.
10 – First Aid Kit – Ruins
Det här är inget annat än två otroliga begåvningar. Det här är svensk musikexport av yppersta klass. Lyssna på fantastiska ”Fireworks”, ”Nothing Has To Be True”, ”It’s A Shame” och ”Postcard”. Sedan har du sex andra högklassiga låtar kvar att lyssna in dig på.
11 – American Aquarium – Things Change
BJ Barham har skrivit sina bästa låtar hittills. Det handlar om läget i världen, livet som ung vuxen och om droger. Det är långt ifrån lättsmälta texter. Barham berättar om sin egen kamp mot drogerna. Texterna ackompanjeras av sköna countryrockiga sånger.

Plats 12-16

 

12 – Avantgardet – Alla känner apan
Sonic Magazine skriver i sin recension där plattan får en 9:a i betyg av max 10.”Avantgardet från lilla Nybro strax utanför Kalmar har på bara några år gått från ingenting alls till att vara ett av Sveriges absolut bästa indieband och har med all rätt hyllats var än de dykt upp. Nu, den dystra hösten 2018, når de på många sett kulmen i allt som är skitigt och vackert på samma gång. Det finns knappt en textrad, eller ens ett ord, som inte sätter fingret på den råa och gråa verklighet som det alltmer sällan pratas om. »Alla känner apan« är ett popmanifest som varenda heltidspolitiker borde lyssna till både en och flera gånger och som borde ligga till grund för varje knastertorr utredning om den kollapsade svenska psykvården. Ett rop om att rusta upp utan att på något sätt bli proggigt plakat eller punkigt nihilistiskt naivt.”
13 – Amanda Shires – To The Sunset
Det här är både ett popigare och rockigare album än vad ”My Piece Of Land” var som släpptes för två år sedan. Det är fortfarande Dave Cobb, som står för utmärkt produktion. Lyssna på ”White Feather” och ”Break Out The Champagne” för att nämna två bra låtar.
14 – John Prine – The Tree of Forgiveness
Det är de första nyskrivna låtarna från John Prine på tretton år. Dave Cobb står för produktionen. Melodierna, berättelserna och Prine står i centrum. Jason Isbell och Amanda Shires gästspelar. Hör den underbara ”Summer’s End” för att fastna i Prines träsk.
15 – Hawks and Doves – From A White Hotel
Du kanske tidigare lyssnat på Kasey Anderson? Antingen solo eller tillsammans med The Honkies. Här har Anderson släppt ett nytt, fantastiskt album. Doftar både heartlandrock och American Aquarium i olika delar. En av de allra mest lysande juvelerna på ”From A White Hotel” är ”Clothes of my Back”.
16 – Caleb Caudle – Crushed Coins
Det är tredje albumet som samarbetet med producenten Jon Ashley är inne på. Han har också jobbat med andra artister som Hiss Golden Messenger, Dawes och The War On Drugs. Det är lugnt, eftertänksamt och vackert. Passa gärna på att lyssna till ”N.Y.C. In The Rain”. Den är mycket, mycket bra.

Plats 17-21

 

17 – Viktor Olsson – Viktor Olsson
”Från ”Stenungsund” har Viktor Olsson gått vidare. Detta är hans andra platta. Om hans mål är ett fullfjädrat konstnärskap har han nästan kommit fram nu. Musiken är pop, med ett stråk av spänstig soul som ytterst faller tillbaka på Smokey Robinson: sofistikerat, sångorienterat, kärnfullt. Låtarna med tydligast puls gör sig fint i popradion, men det är balladerna som gräver sig djupast. Men låtarna förstärker varann – vilket är rätt ovanligt med musik som är så här direkt och oblygt poporienterad – eftersom de så uppenbart kommer från samma plats, samma känslo­läge, samma grubblande romantiker. Viktor Olsson sjunger dem med ett klädsamt litet rasp i den annars klara tenoren, särskilt när orden bränner till.” Det är bland annat så Sydsvenskan beskriver Olssons andra album. Jag håller bara med.
18 – Colter Wall – Songs of the Plains
Redan ett år efter debuten är den här unge kanadensaren tillbaka med sitt andra album. Det är en fortsättning på redan inslagen väg med klassisk country framburen av en djup, djup barytonröst.
19 – Hannah Wicklund & The Steppin Stones – Hannah Wicklund & The Steppin Stones
Hannah Wicklund är tjugoåringen som är född i South Carolina och nu bor i East Nashville. Hon skriver låtarna, sjunger grymt bra och spelar gitarr på den här debutplattan. Bakom producentspakarna finns Sadler Vaden från Jason Isbells The 400 Unit.
20 – Caitlyn Smith – Starfire
En av alla dessa fantastiska låtskrivare med Nashville som hemmahamn. Det är vad Caitlyn Smith är. ”Starfire” är hennes alldeles egna debutalbum. Kenny Rogers, James Bay och Chris Isaak är några andra artister som kan få börja leta efter andra som ska skriva låtar till dem. Jag hoppas nämligen att Caitlyn Smith snarast kommer med fler egna album.
21 – Ben Danaher – Still Feel Lucky
Ett av de där albumen jag inte riktigt vet hur jag upptäckte. Det är lysande rock som för tanken till John Mellencamp, Tom Petty och Bruce Springsteen. Titellåten är ett lysande exempel på den nyss nämnda blandningen.

DET LACKAR MOT JUL…
The Mother Church of Country Music kallas ibland Ryman Auditorium i Nashville för i folkmun. Byggnaden uppfördes 1892 och öppnades som Union Gospel Tabernacle. Byggnaden döptes sedermera om till sitt nuvarande namn efter kapten Tom Ryman, en rik flodbåtskapten. The Ryman blev hemmahamn för radioprogrammet Grand Ole Opry mellan 1943-1974. Kända namn som Caruso, Sarah Berhardt, W.C. Fields och Booker T. Washington har spelat i konsertsalen, som är känd för sin utmärkta akustik.

Under oktober i år och och förra året, var The Ryman hemmet för Jason Isbell and The 400 Unit för sex spelningar. Resultat från förra årets spelningar går att höra på deras livealbum ”Live From The Ryman”, som släpptes den 19 oktober i år. Där går det höra liveversioner från Isbells tre senast album. Bland låtarna finns ”Cover Me Up” och ”If We Were Vampires”. Båda de låtarna berättade Amanda Shires om när hon fick frågan om det funnits tillfällen när hon omedelbart blivit imponerad av Jason Isbells sångförfattande.

“Yeah, “Cover Me Up.” I just said, “OK. Bye. I’m leaving.” And “Vampires.” And there’s also lines of his that you’re just like, “How did you put all those words together in a row?”

Själv skrev jag följande om ”Cover Me Up” när Isbell och kompanjoner spelade på Berns i början av 2016.

“Jason Isbell sjunger så att alla som eventuellt fått en ståplats i Nybroviken, ett stenkast från Berns, genast väcks till liv och kommer in och dansar med oss andra. Vackrare sång än när han sjunger ”Cover Me Up” har jag aldrig hört, jag blir frälst det här är min typ av kyrka.”

Jag hade också turen att få höra ”If We Were Vampires” på vackra Mosebacketerassen i somras och skrev efteråt att en avskalad och orgelbesmyckad ”If We Were Vampires” är så vacker att det gör ont.

”If We Were Vampires” live på Mosebacketerassen

 

GOD JUL ÖNSKAR TYRESÖ-TOMTEN!

Bonus: Passa på att kolla in fjärde säsongen av en av de allra bästa spionserierna någonsin. Du hittar Falsk identitet på SVT Play.

Jag har sagt det förr. Jag säger det igen. Jag håller med Quincy Jones. Det finns bara två genrer av musik. Bra musik och dålig musik. Jag har också en subgenre till den första. Det är fantastisk musik. Det är den jag letar. Varje dag kommer det ut ny musik motsvarande ungefär fyra dygns sträcklyssnande. Det finns alltså bara tid till att lyssna på fantastisk musik den korta stunden jag finns på jordens yta.

I mitt godtycke att helt objektivt utse vad som är fantastisk musik tänker jag framöver försöka hjälpa dig som läser här att hitta rätt i musikdjungeln. Varannan månad kommer en liten uppdatering på en handfull, eller så, album som är värda att ödsla bort din värdefulla tid på. Här kommer det här årets första uppsättning av fantastiska album.

 

Anderson East – Encore
Här har vi ännu en kille som bor i Nashville. Han har en fantastisk röst. Han jobbar ihop med Dave Cobb. Det är en riktig kvalitetsstämpel. Med på plattan finns låtar från samarbeten med Tim Bergling, Johnny McDaid, Ed Sheeran och Chris Stapleton. Det är skön soul från södra Usa, som levereras med noggrann skärpa och känsla. Den lämnar ingen oberörd eller besviken.

 

Brandi Carlile – By The Way, I Forgive You
Min favoritproducent Dave Cobb har varit inblandad på Brandi Carliles nya album. Det är ett samarbete som fallit mycket väl ut. Det är bra texter, en skön röst och härliga melodier. Här och var får de förstärkning av lite stråkar.

 

Caleb Caudle – Crushed Coins
Det är tredje albumet som samarbetet med producenten Jon Ashley är inne på. Han har också jobbat med andra artister som Hiss Golden Messenger, Dawes och The War On Drugs. Det är lugnt, eftertänksamt och vackert. Passa gärna på att lyssna till ”N.Y.C. In The Rain”. Den är mycket, mycket bra.

 

First Aid Kit – Ruins
Det här är inget annat än två otroliga begåvningar. Det här är svensk musikexport av yppersta klass. Lyssna på fantastiska ”Fireworks”, ”Nothing Has To Be True”, ”It’s A Shame” och ”Postcard”. Sedan har du sex andra högklassiga låtar kvar att lyssna in dig på.

 

Hannah Wicklund & The Steppin Stones – Hannah Wicklund & The Steppin Stones
Hannah Wicklund är tjugoåringen som är född i South Carolina och nu bor i East Nashville. Hon skriver låtarna, sjunger grymt bra och spelar gitarr på den här debutplattan. Bakom producentspakarna finns Sadler Vaden från Jason Isbells The 400 Unit.

 

The Temperance Movement – A Deeper Cut
Musikkusiner som dyker upp i mitt huvud när jag lyssnar på det här attraktiva albumet är The Black Crowes, Faces, Thunder och Cat Stevens (jag vet att han inte kallar sig det nu). Det är väldigt trevliga kusiner att ha i mina öron. Jag räknar också med att ”A Deeper Cut” kommer att hamna mycket högt på min årslista när det är dags att summera årets utgivningar. Om det inte skulle göra det så kommer 2018 ha varit ett extraordinärt bra musikår.

Talets variationer i ljudnivå och tryck eller nyans eller styrkegrad i ljudvolymen hos musik brukar beskrivas som dynamik. Det är dynamik jag kommer att tänka på när jag lyssnar på när jag lyssnar på The Temperance Movements tredje fullängdare.

 

Det är inte så att vi ramlar mellan stolarna. ”Caught In The Middle” är en perfekt växling över från förra albumet ”White Bear” till det nya ”A Deeper Cut”. När vi sedan rör oss vidare ut i den stora världen är det tur att vi kan luta oss mot nådens syster i den ultrasköna rockaren ”Built-In Forgetter”. Vi pumpar upp tempot igen i ”Love and Devotion”, vilket sedan sätts i kontrast mot albumets titelspår. Det blir lugnt tempo, själfullt och vackra vibbar.

Att få allt te i Kina är inledningserbjudandet i skönt gungande ”Backwater Zoo”. Det mjuka anslaget fortsätter i ”Another Spiral”. I ”Beast Nation”, vars titel kan verka skrämmande och hård är snarare en långsammare vandring fram och visar på Phil Campbells sköna sångröst. ”The Way It Was and The Way It Is Now” fortsätter på den inslagna vägen och kompassriktningen är lika tydlig när vi når ”Higher Than The Sun”. Vi närmar oss sedan barnen och kärleken till dem i den pianokompade balladen ”Children”. Det känns som en sömlös övergång till ”There’s Still Time”. Där fortsätter vi springa mot lågorna innan vi kommer till finalen i ”The Wonders We’ve Seen”.

Musikkusiner som dyker upp i mitt huvud när jag lyssnar på det här attraktiva albumet är The Black Crowes, Faces, Thunder och Cat Stevens (jag vet att han inte kallar sig det nu). Det är väldigt trevliga kusiner att ha i mina öron. Jag räknar också med att ”A Deeper Cut” kommer att hamna mycket högt på min årslista när det är dags att summera årets utgivningar. Om det inte skulle göra det så kommer 2018 ha varit ett extraordinärt bra musikår.

BETYG: 9/10
BAND: The Temperance Movement
ALBUM: A Deeper Cut
RELEASE-DATUM: 2018-02-16
SKIVBOLAG: Earache
BÄSTA LÅT: Den mycket medryckande ”Built-In Forgetter” är min klara favorit på den här toppenskivan.

LÅTLISTA – A DEEPER CUT
1. Caught In The Middle
2. Built-In Forgetter
3. Love and Devotion
4. A Deeper Cut
5. Backwater Zoo
6. Another Spiral
7. Beast Nation
8. The Way It Was and The Way It Is
9. Higher Than The Sun
10. Children
11. There’s Still Time
12. The Wonders We’ve Seen

BANDFAKTA – THE TEMPERANCE MOVEMENT

MEDLEMMAR
Phil Campbell – sång
Paul Sayer – gitarr
Matt White – gitarr
Nick Fyffe – bas
Damon Wilson – trummor

DISKOGRAFI
White Bear (2016)
The Temperance Movement (2013)
Pride [EP] (2012)

Öst är ett efternamn, som i första hand används i Sverige och som kan stavas på olika sätt. Från offentlig statistik finns stavningsvarianter – Öst, Östh; Øst. Utifrån officiell statistik för 2014 finns det i Sverige, Danmark, Norge och Finland knappt 1900 personer som bär det namnet. I Sverige har namnet använts som soldatnamn, men det kan också ha annat ursprung.

IMG_2214

I reklamen för den här spelningen tar arrangören i från tårna.

”Att se Anderson East på en scen med sitt sjumannaband är närmast att likna med en uppenbarelse. Tänk er en mix av Joe Cocker och Tom Waits med Mick Jaggers energi, uppvuxen i den djupaste södern och med ett ungt, urgroovigt Southern Soulband, pumpa ut sånger som alla låter som tidlösa Southern Soul klassiker! Det är oemotståndligt och helt fantastiskt. Lika fantastiskt är att vi äntligen kan få presentera denna blivande superstjärna för den svenska publiken med fyra spelningar!”

Jag har mina egna förväntningar mycket högt uppskruvade också. Fjolårets debutalbum ”Deliah” från Anderson East var inget mindre än det årets tredje bästa album. Producerat av Dave Cobb, som vanligt, svävar verkligen den här underbara rösten fram och levererar soulmusik, så att till och med jag vill dansa.

Anderson East föddes 1988 som Michael Cameron Anderson i Athens, Alabama. Han bor numera, som många andra musiker, i Nashville, Tennessee. I amerikanska mått mätt, så har han en ännu mera känd flickvän i countrysångerskan och låtskrivaren Miranda Lambert. Ikväll så har denne skönsjungande East äntligen nått fram till Stockholm med sitt turnerande.

IMG_2216

På scenen väntar det sex man starka bandet. Iklädd Nudiejeans och en Miranda Lambert-T-shirt äntrar Anderson East scenen. Sedan börjar han sjunga. Därefter svimmar jag. Tills jag vaknat från drömmarnas land kan ni läsa kvällens setlista.

Quit You
Only You
Find ‘Em, Fool ‘Em and Forget ‘Em (George Jackson cover)
Always Be My Baby (Mariah Carey cover)
Lonely
Tupelo Honey (Van Morrison cover)
Keep the Fire Burning
Knock On Wood (Eddie Floyd cover)
Devil In Me
What A Woman Wants to Hear
Lying in Her Arms
Stay With Me (Faces cover)
Learning
Rebel Rebel (David Bowie cover)
Satisfy Me
All I’ll Ever Need
I Would Die 4 U (Prince cover)

IMG_2213

När orden inte räcker till.

Magi! Magi! Magi! Magi! Magi!