Inlägg märkta ‘Foo Fighters’

Jag vet inte hur augusti slutade för er. För mig slutade månaden i dur. Årets hittills mest intressanta skivsläppsfredag var den 28 augusti. En stor mängd bra plattor och ett helt gäng som var bättre än så och tar plats på den här sammanfattningen av de senaste sextiotvå dagarna.

Till dig som inte har sett de här sammanfattningarna tidigare vill jag komma med lite konsumentupplysning. Du kan få hela årets bästa plattor tillgängliga enkelt genom att följa den här spellistan. Då får du också nyheterna lite före alla andra.

The Allman Betts Band – Bless Your Heart

När du sätter ihop Duane Allman och Duane Betts får du detta band, som precis gett ut sitt andra album. Det startar med ”Pale Horse Rider” för att locka in lyssnarna. Om du inte är fast redan då rekommenderar jag dig att hitta något annat istället för att lyssna på den här excellenta blandningen av country och rock från Usas södra stater.

Arlo McKinley – Die Midwestern

Jag tar hjälp av Savingcountrymusic.com för att beskriva det här lysande albumet. ”By leaning into the sense of helplessness and heartbreak, and touching on criminality and destitution, Arlo McKinley makes a strong, compelling case why the Midwest is inexcusably overlooked and under-appreciated as a muse, while making an effort to right that injustice by leaving a mark on the music world that cuts so deep, it’s difficult to impossible not to remember.”

Billy Raffoul – International Hotel

Den lilla staden Leamington, Ontario är tomaternas huvudstad i Kanada. Staden är också där Billy Raffoul föddes och växte upp. Han har en lätt slöjad, raspig och skön röst. Om du tar dig an ”Philadelphia” och ”Sundown on County Line” är du också snart fast i den här rösten, texterna och låtarna.

Blackwater Conspiracy – Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution

Årets alla hjärtans dag hade en gåva från ett nordirländskt band, som gått mig förbi tills att semestern kom i år. Då upptäckte jag deras andra album ”Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution”. Om du är vän av Faces och 70-talets The Rolling Stones är det långt ifrån omöjligt att du också kommer att hitta nya hjärtevänner i Phil Conalane på sång och gitarr, Brian Mallon på gitarr och körsång, Kie McMurray på bas och körsång, Aaron Connelly på keyboards och körsång samt Fionn O’Hagain på trummor. Om tycke uppstår ska du också ge dig i kast med deras debutalbum ”Shootin’ the Breeze” från 2017.

Blues Pills – Holy Moly!

Albumet är inspelad i bandets egna, nybyggda studio strax utanför Örebro. Elin Larsson stämma lyfter musiken och texterna till härliga höjder. Kan du sitta stilla när du spelar ”Rythm in the Blood” då behöver du antagligen hörapparat.

Colter Wall – Western Swing & Waltzes and Other Punchy Songs

Det är klassisk country och western på Colter Walls fjärde fullängdare. Följer du honom på sociala medier kan du se honom på hästryggen när han driver en hjord med kor framför sig. Hans barytonröst är lika fängslande som den alltid varit för mig.

Courtney Marie Andrews – Old Flowers

Courtney Marie Andrews är 29 år och kommer från Phoenix, Arizona, och det här är hennes femte fullängdare. Den röda tråden, som följer oss genom de tio låtarna, är uppbrottet från ett nioårigt förhållande. ”Genom de tio sångerna går hon igenom sorgens alla stadier. Hon börjar med minnena av det som var, allt det som hade kunnat göras annorlunda. Sedan tar hon itu med skulden, frihetskänslorna, tvivlet, förvirringen och uppgivenheten innan hon landar i den vackra ”Ships in the night” där hon tar avsked för gott med orden ”Hope your days are even better than the ones that we shared”.”, skriver Po Tidholm i sin recension i DN.

Dirty Streets – Rough and Tumble

På DittyTV kan du se americana och rootsmusik. Dirty Streets, som är ett skönt och skitigt rockband från Memphis, spelade in åtta av sina tidigare låtar och två Joe South-covers under en session på Ditty TV. Det är ett alldeles lysande resultat som bär fram rock, soul och toner från band som Faces, Humble Pie och blandar in tonerna från Motown och Stax. ”Think Twice” och ”Good Pills” är två exempel varför du bör lyssna in det här gänget.

Justin Wells – The United State

Född i Louisiana och uppväxt i Kentucky. Det är den snabba sammanfattningen av Justin Wells barndom. Han var med och startade gruppen Fifth on the Floor samt la ner den. Han gav ut ”Dawn in the Distance” för fyra år sedan som sin solodebut. Där hittar du en cover på Dire Straits ”So Far Away”. Några veckor efter Wells 38-årsdag finns hans andra album tillgängligt. Ta in ”After the Fall”, ”Ruby”, “Walls Fall Down” och de nio övriga låtarna på de här låtarna och du kommer att ha ett leende på läpparna.

Lori McKenna – The Balladeer

Vill du lära dig mer om hur Lori McKenna skriver låtar och hur det har varit att jobba med Dave Cobb som producent på de tre senaste albumen föreslår jag att du lyssnar på Walking the Floor. Det är Chris Shifletts podd, det vill säga en av  gitarristerna i Foo Fighters. Du får bland annat höra att Lori McKenna bor lite söder om Boston, men att hon pendlar till Nashville för att skriva låtar tillsammans med andra. En del låtar lägger hon undan till sig själv. De hamnar på hennes utmärkta album. ”The Balladeer” är inte något undantag från den regeln, snarare tvärtom. Lyssna exempelvis på ”When You’re My Age”, som hon gör med låtskrivarkollegorna Hillary Lindsey och Liz Rose.

Margo Price – That’s How Rumours Get Started

Margo Price har skrivit sju av låtarna tillsammans med maken Jeremy Ivey och resten av låtarna har hon skrivit själv. Hon har även varit med och producerat det nya albumet tillsammans med Sturgill Simpson och David Ferguson. Tillsammans har de satt ihop ett alldeles fantastiskt album. ”Letting me Down”, ”Hey Child”, ”Stone Me” och ”Gone to Stay” kan vara din ingång till Margo Price bästa album hittills.

Pacific Range – High Upon the Mountain

Det är inte svårt att höra kopplingar till Grateful Dead, Allman Brothers Band eller möjligen Chris Robinson Brotherhood när Seamus Turner, Cameron Wehrle, Nate Ward och Stewart Forgey i Pacific Range spelar sin musik. Det här är ett utmärkt exempel på vacker denna typ av rock kan vara. Varför inte börja med titelspåret som också är först ut på plattan?

Ray Wylie Hubbard – Co-Starring

Aaron Lee Tasjan, The Cadillac Three, Don Was, Chris Robinson, Joe Walsh, Pam Tillis, Paula Nelson, Elizabeth Cook, Tyler Bryant, Ashley McBryde, Larkin Poe, Peter Rowan, Ronnie Dunn och Ringo Starr är alla med och hjälper till på Ray Wylie Hubbards senaste album. Han är 73 år nu och har gjort ett alldeles lysande album. Börja från början och du har 39 underbara minuter framför dig.

Walter Trout – Ordinary Madness

OK Boomer är en fras som tonåringar och unga vuxna använder sig av för att avfärda eller reta det som av dem upplevs som föråldrade attityder och tankar framför allt från personer som är födda under 50- och 60-talet. Walter Trout är född 1951 i Ocean City, New Jersey, Usa. En skönt rykande bluesrockig ”OK Boomer” är vad som avslutar ett utmärkt bluesalbum för er som förstår storheten i det.

Zephaniah Ohora – Listening to the Music

Den här skivan har varit klar ett tag. Det är nämligen Neal Casal, som har producerat den. Casal tog sitt liv för nästan exakt ett år sedan. Här har han stått för en lysande produktion av Ohoras andra album. Ett album som står utmärkt på egna ben med skön, klassisk country.

Fem konserter. Det är vad det första halvåret har erbjudit. Eller egentligen så var det årets två första månader plus en dag som bjöd på de trevligheterna. Sturgill Simpson, Ian Noe, GospelbeacH, Charles Wesley Godwin och The Cadillac Three var de fyra jag hann med innan det blev Corona-tajm. I dagsläget känns det högst oklart om det kommer att bli några fler konserter överhuvudtaget det här året. Folkhälsomyndigheten säger att det kan bli aktuellt tidigast till hösten. Tidigast. Suget är åtminstone tillräckligt stort för att försöka hitta diverse substitut.

Charles Wesley Godwin på Twang

Årets första fredag skrev Fredrik Strage i sin krönika att ”Klimatkrisen hotar också det självdestruktiva rock ’n’ roll livet”. Är det möjligt att musikkulturen tagit tillbaka taktpinnen att vara i tiden från tech-bolagen? Strage skriver bland annat:

”Klimatkrisen riskerar att leda till fattigdom, svält, krig och naturkatastrofer – omständigheter som gör det svårt att leva ett ansvarslöst rockliv eftersom det blir svårt att leva över huvud taget. Ingen kommer att ha tid att glorifiera undergången, eller beundra bohemerna som säger fuck you till samhället, när det blir skarpt läge.”

Strages profetia blev som alla vet nu till någon del sann bara någon månad in på det här året när Corona-viruset lamslog världen. I mitten av mars försvann i stort sett alla inkomstkällor för artister och de som tjänar sitt levebröd på livemusik. Några som var ännu tidigare ute med behovet av att hitta mer klimatvänliga lösningar för sitt turnéliv var Coldplay, som redan i november förra året annonserade att de slutar turnera för att hitta sätt de närmaste två åren att få till ett mer hållbart turnerande. Jag tog liten notis om det, möjligen en liten knuten näve i fickan som jublade över att slippa ha dem ute på vägarna.

I slutet av mars dök Pearl Jam upp med ny musik på albumet ”Gigaton”. Där behandlas klimatkris, kritik mot det den orangea pajasen på 1600 Pennsylvania Avenue i Washington, DC. De värderingar Donald och hans medlöpare försöker sprida river isär och söndrar under mantrat ”Make America Great”. Smaklös president helt enkelt.

När det kommer till smak är det också något som Strage berör i mitten av april. Då konstaterar han att viruset även angriper vår smak och han har plötsligt börjat lyssna på Foo Fighters. Det finns heller inte en chans att han köpt en tidning med Dave Grohl på omslaget om han varit frisk. Hans vänner som drabbats av covid-19 berättar om sina tidiga symptom på sjukdomen:

”Metal-Christoffer, som fått sitt namn av att han är oerhört metal, fick ont i hela kroppen och svårt att andas. Det första tecknet på att något inte stod rätt till var att han under en London-resa förra månaden dansade till en Elton John-låt. Hipster-Kristofer, som fått sitt namn av att han är oerhört trendkänslig, uppvisade liknande symptom långt före någon annan när han i fjol inte bokade parrådgivning efter att hans fru Hipster-Elin råkat se Mumford & Sons i Globen. Nyligen twittrade han: ”Halsont. Men framför allt noll (0) smaksinne. Är det så här det känns att vara från Göteborg?””

Jag hoppas att livemusiken kan komma igång så snart det är säkert med lite större folksamlingar och även resor från Usa och andra länder. Jag har biljetter till ett antal flyttade konserter och misstänker att ytterligare några som ligger under hösten kommer att flyttas fram. Jag tänker särskilt på Joshua Ray Walker och American Aquarium. Live Nations styrelseordförande i Norden Thomas Johansson berättar i en intervju med DN att han tror att arenaspelningar kan komma igång under första kvartalet nästa år och att mindre spelningar med upp till två tusen i publiken kan komma igång senare under innevarande år. Jag hoppas att han får rätt och att det blir i enlighet med Folkhälsomyndighetens prognos tidigast i höst. Min egen abstinens efter levande musik på riktigt börjar ta sig oanade proportioner. Jag hoppas att jag inte behöver hamna i sits som den Strage beskriver i slutet av en krönika.

”För att hejda smittan överväger jag nu att betala 6 000 kronor för ett ex av Soft Cells ”Mutant moments”. Det kommer att svida men hälsan måste gå före allt annat. Förhoppningsvis inför Folkhälsomyndigheten snart högkostnadsskydd på medicinskt nödvändig vinyl.”

Jag tar själv inte stegen till vinyl, utan håller mig till väldoftande och nypressade MP3:or från både Bandcamp och Nugs för att få tillgång till hela konserter, som inte går att uppbringa någon annanstans. You Tube-användningen har också gått upp under de här månaderna och några favoriter därifrån hittar du strösslade på några ställen i den här krönikan.

Halvårets punktliga insatser

Under de här sex månaderna har det funnits en del försök att kompensera frånvaron av livekonserter. En del av min Alvedon under de här Corona-månaderna hittar du här.

Daniel Romano & The Outfit på Pustervik

Halvårets bok på nattduksbordet I: Messiah, säsong 1 (Netflix). Är han Jesus? Eller inte?

Halvårets artist: Daniel Romano gav ut ett livealbum den 15 mars. Det kommer mer om det senare. Dessutom har han begåvat oss massor av mer ny musik under våren. Fram till början av juni har följande nya släpp dykt upp. ”Visions of a Higher Dream” en 10-låters soloplatta, ”OKAY WOW” en 15-låtars liveskiva med bandet Outfit, ”Super Pollen” en 6-låtars EP, ”Content to Point the Way” en 10-låtars countryplatta med band, ”Forever Love’s Fool” en 22.36 minuters lång, enlåts-EP med bandet Outfit och Danny Carey från Tool, ”Outfit Do (What Could Have Been) “Indfidels” By Bob Dylan & The Plugz” hela Bob Dylans ”Infidels” i en lite mera rockande version, ”Spider Bite” ett 10-låtars punkrockalbum med Steven Lambke som gästvokalist och ”Dandelion” ett 10-låtars popalbum.

Halvårets livealbum i oordning I: Israel Nash – Across the Water. Den här dök upp dagen före min namnsdag i november förra året på Bandcamp. I slutet av maj dök den upp på Spotify. Åtminstone någon av låtarna är inspelad i Stockholm.

Halvårets bok på nattduksbordet II: Ockupationen, säsong 1-3 (Viaplay). Norge blir ockuperat av Ryssland med EU:s goda minne när norrmännen vill producera alternativ energis och slutar producera olja.

Halvårets bok på nattduksbordet III: Kalifat, säsong 1 (SVT). Risk för Isis-attentat i Sverige? Det behandlas i den här svenska kriminalserien. Tonåringen Sulle har fått upp ögonen för sin elevassistent som öppnar dörrarna till en ny fascinerande värld – den sanna vägen. Fem unga kvinnors öden flätas samman i en historia om religiös fundamentalism som förför och förgör.

Roger Karlsson på Huset i Huddinge

Halvårets livealbum i oordning II: Midland – Live from the Palomino. Min första flyttade konsert på grund av Corona-viruset var Midland. Deras Nalen-konsert är flyttad från mars till början av december. Jag hoppas verkligen att den blir av.

Halvårets bok på nattduksbordet IV: Den som dräper – Mörkret, säsong 1 (Viaplay). Några unga kvinnor har försvunnit och Jan är övertygad att det finns en koppling mellan fallen. Han tar hjälp av Louise, en f.d. profilerare, för att få en djupare förståelse av de som begår brotten.

Halvårets producent: Shooter Jennings har varit involverad i många album det här halvåret. Särskilda omnämnanden är de senaste utgåvorna från American Aquarium, Jaime Wyatt och The White Buffalo.

Halvårets bok på nattduksbordet V: Narcos Mexico, säsong 2 (Viaplay). Här är historien om Guadalajara-kartellens uppkomst. Om du inte får nog eller inte vill vänta till nästa säsong föreslår jag att du läser Don Winslows fantastiska trilogi om drogkriget i Mexico.

Halvårets livealbum i oordning III: Lars Winnerbäck – Globen 2019.11.29. En bra konsert som hade mig med i publiken. Vill du inte lyssna på Lasse kan du alltid höra mig klappa mellan låtarna på en bra Winnerbäck-konsert från samma dag som Israel Nashs live dök upp på Bandcamp.

The Raconteurs på Electric Lady

Halvårets bok på nattduksbordet VI: I maffians mitt, säsong 1 (SVT). McMafia är den engelska titeln på den här serien som har London som huvudsaklig spelplats i en maktkamp i den ryska maffian.

Halvårets livealbum i oordning IV: Midland – Guitars, Couches, Etc., Etc. Akustiskt och underbart. Passa även på att lyssna när grabbarna gästar Chris Shiflett i hans podd Walking the Floor.

Halvårets viktigaste sajt: Bandcamp har under de här Corona-månaderna varit en livräddare med ny musik från redan nämnda Daniel Romano. Många andra artister har gett ut livekonserter här, bland andra Drive-By Truckers, Margo Price, St. Paul & The Broken Bones och Father John Misty för att nämna några. Vid ett antal tillfällen har Bandcamp dessutom gett hela dagens omsättning direkt till artisterna, utan att ta något själva.

Halvårets bok på nattduksbordet VII: City on a Hill (HBO). Serien utspelar sig i Boston på det tidiga 1990-talet, en stad fylld av brottslingar som stärktes av de lokala polismyndigheterna, bland vilka korruption och rasism var normen. Biträdande distriktsåklagare Decourcy Ward (Aldis Hodge) kommer från Brooklyn och bildar en osannolik allians med den korrupta men vördade FBI-veteranen Jackie Rohr (Kevin Bacon). Tillsammans tar de sig an en rånarfamilj från Charlestown i ett fall som ska komma att innefatta – och i slutändan omstörta – hela Bostons rättssystem.

Halvårets bok på nattduksbordet VIII: Falsk identitet, säsong 5 (SVT). Kanske är det världens bästa spionserie? ”Den franska spionserien ”Falsk identitet” fortsätter hålla toppklass. Nervigare, mörkare och mer sexfixerad än förr. Femte säsongen är som att falla ner i ett kaninhål fyllt av statligt sanktionerade hackare, övervakning, svek och kärleksjakt.”, det skriver Helena Lindblad i DN i sin fullpoängsrecension.

Wilmer X på KB

Halvårets livealbum i oordning V: The Raconteurs – Live at Electric Lady. Det här är starten på ett projekt som Jim Jarmusch håller i och som Spotify finansierar. En liten livespelning och en coverlåt som tidigare spelats in i denna legendariska studio. Jack White, Brendan Benson, Jack Lawrence och Patrick Keeler rockar röven av de flesta.

Halvårets bok på nattduksbordet IX: When the dust settles (SVT). Vi får följa ett antal personer i samband med ett terrorattentat i Köpenhamn.

Ett missat album från 2019: Aaron Boyd – Until the End. Ett av de fem bästa albumen från förra året.

Halvårets livealbum i oordning VI: Ulf Lundell – Rockhead Live: #1 Sthlm Berns 22 dec. 2019. Två dagar innan julafton förra året hängde jag och drygt tusen personer till med Ulf Lundell i närheten av Nybroviken. En utmärkt söndagskväll strax innan jul med det största guldkornet i ”Av himlen sänd”.

Halvårets bok på nattduksbordet X: Bäckström (TV 4). Leif GW Perssons mordutredare Evert Bäckström har blivit tv-serie. Han gestaltas av Kjell Bergqvist på ett mer sympatiskt sätt än han framställs i böckerna.

Andra livräddare som inte finns på Spotify: Flyttar du över till Nugs.net kan du bland annat hitta sex av sju kvällar med Jason Isbell & The 400 Unit från The Ryman Auditorium från oktober förra året minus “Overseas”, som av någon anledning utelämnats från de här sex inspelningarna.

Charles Wesley Godwin hemifrån

Halvårets bok på nattduksbordet XI: Bosch, säsong 6 (HBO). Utgångspunkten för den här säsongen är Michael Connellys romaner The Overlook (2007) och Dark Sacred Night (2018) om mordutredaren Harry Bosch. Bosch gestaltas på underbart sätt av Titus Welliver. Henrik Bastin är inbland i produktionen där det filmas i vackra Los Angeles-vyer.

Halvårets livealbum i oordning VII: Thåström – Klockan två på natten, öppet fönster… En samling vackra låtar inspelade i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Halvårets bok på nattduksbordet XII: Homeland, säsong 8 (SVT). I den sista, åttonde säsongen, av Homeland försöker Carrie Mathison (Claire Danes) att återhämta sig efter flera månader i fängelse i Ryssland. De fysiska såren läker, men hennes minne har skadats och denna psykiska skada är ett problem för Saul Berenson (Mandy Patinkin), som i sista säsongen är säkerhetsrådgivare åt president Warner (Beau Bridges).

Halvårets livealbum i oordning VIII: Father John Misty – Off-Key in Hamburg. Till en början bara tillgänglig via Bandcamp, men numera till en strömmande allmänhet. Tillsammans med symfoniorkester bjuder Josh Tillman på en underbar kväll i denna nordtyska stad.

Ett missat album från 2008: The Steepwater Band – Grace and Melody. Ett bra album från den här våren får mig att upptäcka historia också.

Halvårets trio av album

American Aquarium – Lamentations

DDet är märkliga tider. Den här plattan är släppt i maj. Den första maj. BJ Barham är sångare, låtskrivare och bandledare i American Aquarium. Han har gjort ett av årets hittills bästa album med Shooter Jennings bakom produktionsspakarna. Passa på att lyssna på ”Before The Dogwoods Bloom”, ”Start With You” och ”A Better South” för att förstå varför du också kommer att vilja lyssna ännu mer på den här plattan och även plugga in resten av American Aquariums katalog.

Daniel Romano – Daniel Romano’s Outfit: Okay Wow (Live)

Det är femton låtar på fyrtiofem minuter. Jag hittar ingen svensk recension av nya liveplattan. Däremot uppmärksammas den i hans hemland. Kandensiska Exclaim ger den en 9:a i betyg. Det är ett lämpligt betyg om skalan går till 5. Precis så bra är den här skivan. För att ni ska få en uppfattning om vad det är som händer på de här fyrtiofem minuterna, ger jag er samma beskrivning som finns i Exclaims recension. ”There was a show the Outfit played at Lee’s Palace in Toronto, opening for The Sadies, in 2019. The crowd, there for the headliners, put out a unified feeling after Romano declared his spectacle done: Seriously, what the fuck was that?”

Jason Isbell & The 400 Unit – Reunions

Sadler Vaden på gitarr, Amanda Shires på fiol, Derry DeBorja på keyboards med mera, Chad Gamble på trummor och Jimbo Hart på bas är de fantastiska personer som tillsammans blir The 400 Unit. De har tillsammans med Jason Isbell framfört förra decenniets bästa musik. De inleder det här decenniet i maj med en ett nytt och fantastiskt album. ”This used to be a ghost town, but even the ghost got out”, är textraden som inleder ”Overseas”, som gjorde sin livedebut redan under förra året. Texterna som Isbell skriver förtjänar extra uppmärksamhet. De är mycket genomarbetade och några av mina favoriter nu förutom den redan nämnda går att hitta i låtar som ”Dreamsicle”, ”It Get’s Easier” och ”Letting You Go”. I ”St. Peter’s Autograph” behandlar han hur han betraktar hur hans fru Amanda Shires sörjer sin nära vän Neal Casal som tragiskt gick bort förra året.

Jason Isbell & Amanda Shires spelar Reunions och lite till på Brooklyn Bowl, Nashville

Sommaren är här

”Pop i svensk tv är ofta bara sorgligt. Men det finns alltid undantag. Serien ”Hitlåtens historia” på SVT väcker förhoppningar om att framtiden inte är en förolämpning mot licensbetalarna.” Det skrev Markus Larsson i Aftonbladet en vecka efter att det första avsnittet haft premiär i januari 2010. Larsson fortsätter lite senare i samma krönika ”Idén bakom ”Hitlåtens historia” är enkel. På en halvtimme berättas historien om en hit utifrån en detalj, anekdot eller story. Första avsnittet handlade om Roxettes ”The look”, en tacksam historia om hur en kedja av slumpartade omständigheter och händelser ledde fram till att gruppen fick sin första USA-etta och blev ett världsnamn.”

Tidigare i vår hade den elfte säsongen av ”Hitlåtens historia” premiär på SVT. I avsnittet om Hasse Andersson, ni vet han med Kvinnaböske, och låten ”Guld och gröna skogar” medverkar Markus Larsson. Nu finns också alla 63 avsnitten tillgängliga på SVT Play. Passa på att kolla många bra historier bakom låtar som exempelvis ”Sweet Child O’Mine”, ”Wicked Game”, ”Some Die Young”, ”Black Hole Sun”, ”Ca Plane Pour Moi” och ”We Will Rock You”.

Där kan du sysselsätta dig om det skulle visa sig att den svenska sommaren inte blir som vi skulle vilja att den blir. Nu hoppas jag själv på en sommar mer i likhet med den för två år sedan, det vill säga varma sköna dagar i överflöd. Det kan vi behöva nu.

Glad midsommar allihopa!

År 476 e kr gick det västromerska riket under. Ändå fortsatte man i Europa i mer än tusen år att räkna med romerska siffror. Under tiden hade araberna tagit över ett annat sätt att räkna från indierna. I mitten av 1200-talet var det en italiensk matematiker, Leonardo Fibonacci, som insåg det arabiska systemets överlägsenhet. Han tyckte att vi skulle införa det i Europa. Finessen med det arabiska räknesättet var inte bara de nya siffrorna, utan framför allt positionssystemet med ental, tiotal hundratal och så vidare. Tyvärr var det inte många som brydde sig om Fibonaccis synpunkter. Det tog flera hundra år innan man fattade vitsen med det nya systemet i vår del av världen. Här är vi inte lika långsamma, utan fortsätter med tiotalen. Den här gången har turen kommit till 00-talet.

Absolut fantastiskt

Vi börjar med den första singeln från ”Songs for the Deaf”. Queens of the Stone Ages tredje album där Dave Grohl vikarierade som trummis. “No One Knows” nominerades till en Grammy, men vinnare i den kategorin var Foo Fighters. Ett riff som alla känner igen kommer sedan. Det sjungs även av hejarklackar världen över. I ”Seven Nation Army” hör vi The White Stripes med Jack och Meg White.

Vi flyttar oss hem till Sverige och hör berättelsen om en uppväxt i ”Tommy och hans mamma”, som Tomas Andersson Wij vackert sjunger. Därefter kickar Jesus heroin i Kents ”Socker” och Plura sjunger om att inte vilja lämna den man älskar i Eldkvarns ”Fulla för kärlekens skull”. Jack White återvänder sedan i annan skepnad får vi höra den fascinerande berättelsen där bara han som levererar mjölk kan berätta hur det verkligen går. Tillsammans med White utgör Brendan Benson, Jack Lawrence och Patrick Keeler gruppen The Raconteurs, som ger oss alla en kort pjäs i ”Carolina Drama”.

Det är tunga och skönt malande riff i ”Spread Your Love” från San Fransisco-sprungna medlemmarna i Black Rebel Motorcycle Club. Den 15 februari 1980 föddes Conor Oberst i Omaha, Nebraska. Han är en produktiv musiker, som bidrar med tre låtar från 00-talet i tre olika konstellationer. Först kommer ”Ahead of the Curve” i supergruppen Monsters of Folk, sedan “Four Winds” med den numera återuppståndna gruppen Bright Eyes och sist Oberst tillsammans med The Mystic Valley Band i ”I Got The Reason”.

Klockan börjar klämta även för 00-talet. Vi är på väg in på upploppet när Nick Cave & The Bad Seeds sjunger ”Let The Bells Ring”. Vi träffar sedan Brian Fallon nere vid flodens strand där han med sitt The Gaslight Anthem ger sig på ”Meet Me By The River’s Edge”. I ”Broken Radio” sjunger Jesse Malin duett med Bruce Springsteen och näst sist ut är supergruppen Them Crooked Vultures. Det är Josh Homme, Dave Grohl och John Paul Jones som bjuder upp till ”Caligulove”. Allra sist ut från dessa tio är Hästpojken med ”Gitarrer & bas, trummor och hat”.

Låtar 2012-2019 [Deluxe Edition]

Publicerat: 10 januari, 2020 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Drygt 106 timmar eller nästan fyra och ett halvt dygn. Det är vad som krävs av dig som vill ta dig igenom den här listan med fantastiska låtar från 2012 och framåt.

 

Jag lämnar det till dig hur du vill ta dig igenom en lista som startar med Jason Isbell och avslutas med hans vän John Prine.

Låtar 2012-2019 [Best of]

Publicerat: 6 januari, 2020 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nu är det slut. Det får vara nog. Vi har kommit till vägs ände. Det tog nästan sju år att ta oss hit, men nu är det över.

 

Det är sista påfyllningen i den här spellistan. Nästa år börjar vi fylla på ett helt decenniums spellista med de bästa låtarna. Det här är så nära komplett det blir i den här världen för 2010-talet. Det saknas några år i början, men sedan är vällfyllt.

Låtar 2019 [Deluxe Edition]

Publicerat: 3 januari, 2020 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den nedbantade versionen av den här spellistan innehöll knappt tio timmar med musik. Här får du en lista som är nästintill fyra gånger större när du försöker komma ihåg vad för låtar som gjorde 2019 till ännu ett bra musikår.

 

Det är som vanligt. Blanda. Sträcklyssna. Dyk in och njut av fantastisk musik.

Eftersom att ni har ont i håret idag tar vi det lugnt när vi skickar in årets första kassett i bandspelaren. Det blir bara tretton vaggvisor på nyårsdagen.

Blandband

 

Passa på att lyssna särskilt noga på samarbetet mellan John Prine och Nathaniel Rateliff. Rateliff gör en cover på Prines fantastiska ”Summer’s End” från förra året. Tillsammans gör de sedan en duett på Prines underbara ”Sam Stone”.

Reflektion. Inte det där ljuset som reflekteras i ett fönster. Inte heller solens strålar som vackert smeker ett stilla vatten. Den typen av reflektion är en abrupt ändring av riktningen för en vågfront på en yta mellan två olika media så att vågfronten går tillbaka i det medium den kom från. Några vanliga exempel på det är ljus, vatten och ljud. Det är inte den typen av reflektion som finns i mitt huvud just nu.

 

Den typen av reflektion jag tänker på nu är snarast att tänka efter efter. När en händelse inträffar leder det till att du får en upplevelse. Du tänker och känner något om det som just skett. Händelsen och upplevelsen av händelsen är nära bundna till varandra. Efter det finns möjlighet att reflektera. Då kan du ta ett kliv upp på stranden och inte stå mitt i forsen och funder över vad det var som egentligen hände och hur du upplevde du det?

När du kommit så långt och gjort den inledande analysen finns en möjlighet till förståelse. Hur stämmer det här överens med min världsbild och hur jag ser på liknande händelser? Finns det något jag behöver ändra på min förståelse för den här typen av händelser i framtiden?

Listan med årets låtar passar nog allra bäst för den typ av reflektion och inte för när det är party och reflektionen kommer från diskokulorna i taket. Fast det är klart handlar festen om droger, död, olycklig kärlek och annat elände kan även den här listan kom till användning. När jag tänker efter efter på musikåret 2019 blir listan med de allra bästa låtarna på det här sättet. Precis som alla andra år är även det här ett bra musikår.

Jag fortsätter med summeringen av årets som har gått och ger er ett blinkande R uppe i hörnet på tv-skärmen. Det kommer ni i det yngre gardet behöva googla för att förstå. Jag vill i och för sig inte tappa er redan och avslöjar att det betyder repris. Vi tar en titt i backspegeln på de inlägg som genererat mest visningar i det här hörnet av nätet.

 

Till att börja med får ni den visuella upplevelsen av den bild som klickats fram flest gånger. Det är från Sollidens scen på Skansen och i förgrunden ser ni Ulf Lundell och Markus Olsson under årets första augustikväll. När vi flyttar blicken neråt spelar året ut sig så här.

Bruce Springsteens hundra bästa låtar
Årets mest visade inlägg är inte från det här året, utan från förra året. Inlägget om Bossens bästa låtar fortsätter att väcka uppmärksamhet även under 2019.

Ute på vägen igen
Nu är vi tillbaka till samma tillfälle som bilden ovan är tagen. Det som i mina ögon är Sveriges Springsteen väcker också uppmärksamhet på den här sidan. En fantastisk sommarkväll var det när allsången på Skansen betydde något på riktigt.

Intergalaktiskt besök i Globen
First Aid Kit kan inte vara annat än utomjordingar. De är så otroligt begåvade och duktiga musiker att ögonen tåras på mig. De ägde Globen, som de kunde se från sina barndoms sovrumsfönster. De ägde även här och var det tredje mest visade inlägget.

Helvetets lågor värmer i sommarsolen
En summering från endagsfestivalen STHLM Americana var het inte bara vädermässigt, utan också här. Nästa år blir gubbrockens Summerburst en tvådagarsfestival och flyttar till Münchenbryggeriet. Bokningarna hittills för 2020 lovar redan att det kommer att bli minst lika hett nästa år. Smaka exempelvis på Drive-By Truckers, Courtney Marie Andrews och Vandoliers.

De sjunger fint, men punken är död
Lars Winnerbäck gjorde debut på Globen i ett kolsvart november och blev en utmärkt ljuskälla under en i övrigt mycket trist period på året.

Under broarna vid Skanstull
Det var en ynnest att få uppleva urkraften Rasmus Arvidsson, som dompterade publiken på Trädgården när Avantgardet spelade där i somras. Har du inte sett dem live finns bara ett enkelt råd. Gör det!

Värmande rock på Lollapalooza
Det var en lördag i juni och det var första helgen på semestern. Det var rockdag på Gärdet och den ambulerande festivalen som Perry Farrell var med och skapade gjorde sitt första nedslag i Stockholm. The Hives, Greta Van Fleet och Foo Fighters stod på min trerättersmeny den här kvällen. Det känns skönt att veta att det finns en liknande junilördag planerad för 2020.

Den fjärde musketören?
Tyler Childers första besök i Sverige på Twang i januari 2018 fortsätter att skapa uppmärksamhet. Han kommer tillbaka till Stockholm den 30 juni 2020 och besöker Slaktkyrkan. Han skulle komma redan i januari, men den amerikanska Grammygalan kom emellan då han har en chans att få plocka med sig en statyett därifrån får vi stockholmare vänta lite till på honom.

En kväll som aldrig skulle ha hänt
John Prine tvingades till en hjärtoperation, vilket gjorde att Ian Noes förbandsgig för honom i Gävle inte blev av i augusti. Jag är oerhört glad att Ian Noe kom till Stockholm istället. Gävle får vänta till i februari då både Noe och Prine kommer. Noe gör dessutom en till spelning i Stockholm dagen före. Se till att ta dig till någon av dem februarispelningarna. Du kommer inte att bli besviken.

Huden kring hjärtat är tunn
Det här minnet från en härlig kväll på Södra Teatern tillsammans med Tomas Andersson Wij och Ludvig Hart är väl värt att återuppleva.

En novemberkväll förra året, en decemberkväll förra året och en varm junikväll för åtta år sedan. Det är tre av de starkaste anledningarna till att jag befunnit mig på Gärdet ikväll. Den första rockfesten här arrangerades mellan den 12 till 14 juni 1970. Inspirationen då var Monterey Pop Festival och Woodstockfestivalen. Den första gången innefattade spelningar från band som Gunder Hägg, Träd, Gräs och Stenar samt Gudibrallan.

 

49 år efter den första festivalen anordnades på Gärdet har den ambulerande festivalen Lollapalooza slagit ner pålarna i Stockholm. Festivalen grundades av Perry Farrell, sångaren i Jane’s Addiction och är årligt återkommande i en fyradagarsvariant i Chicago. Efter etableringen i The Windy City vid de stora sjöarna har Lollapalooza också genomförts i Chile, Brasilien, Argentina, Tyskland och Frankrike. I Stockholm är det tre dagar, fyra scener och över 70 artister. För egen del är det lördagskvällen som lockar mest, eftersom att den är mest rocktyngd.

 

Det var på Luciakvällen förra året mina vägar korsades med ett The Hives i storform. Det var i ett betydligt mindre format då med en vild och hoppandes publik. Den här dagen har de bytt ut luciaklänningarna mot vit kavaj, vit skjorta, svarta byxor och skor och vita strumpor och Howlin’ Pelle Almqvist har även svart fluga när den timmeslånga energiboosten drar igång med ”Come On!”, ”Walk Idiot Walk” och “Main Offender”. Howlin’ Pelle är på sitt vanliga självklara och bästa humör när han ödmjukt förklarar att vi i publiken klappar mer åt när han står och kammar sig än när andra band spelat en låt.

The Hives fortsätter med vår, enligt Pelle, nya favorit den ännu inte släppta ”Paint a Picture” Den följs av “Go Right Ahead”, nya singeln ”Good Samaritan”, “Take Back the Toys” och “Won’t Be Long”. Vi brakar sedan vidare in i ”Hate to Say I Told You So”, som om det är möjligt, får ett ännu större gensvar från publiken som samlats framför Bay Stage. Sextio minuter tillsammans med killarna från Fagersta går fort och minuterna räcker bara till ”I’m Alive” och “Tick Tick Boom” innan det är slut för den här gången.

Det är en utmärkt inledning på musikfronten för egen del. I bandintroduktionen presenterar Howlin’ Pelle basisten Johan Gustafsson som tiofaldig Nobelprisvinnare och mycket annat. Jag tycker det är dags att han ordnar sig ett ännu ett fysikpris och ser till att hitta ett sätt att utvinna energin från en The Hives-konsert. Då kommer vi att enkelt ha löst klimatutmaningen med att förse världen med förnybar energi. Det är på moln jag med lätta steg snabbt svävar vidare till Tower Stage för att möta ynglingarna från Frankenmuth, Michigan.

 

Det var i slutet av senaste Allhelgonahelgen, som jag såg Greta Van Fleet för första gången. De tre bröderna Kiszka och Danny Wagner gör verkligen sin egen grej fullt ut. De gör inget anpassat festivalgig, mer än att de håller sig till sin tilldelade timmes speltid. De drar ut på inledningarna i låtarna, jammar vackert och låter avslutningen på flera låtar dra ut på tiden. Om jag ska klaga på något är det att de kunde strukit trumsolot och låtit den duktiga batteristen Wagner istället bära upp en till låt.

Greta Van Fleet bjuder bland annat på godbitar som ”Highway Tune”, ”Black Smoke Rising”, pärlan ”Flower Power” och ”Watching Over”. Alla tittar på och framför allt lyssnar på Josh Kiszkas fantastiska röst i Labi Siffre-covern ”Watch Me. Wow, vilken röst han besitter och visar upp.

När tiden för setet närmar sig slutet och ridån är på väg ner avslutar Greta Van Fleet med en underbar version av “When the Curtain Falls”. Jag längtar redan till när de kommer tillbaka till Sverige. Det hoppas jag att de gör snart igen. Jag är gärna på plats då.

 

En vacker sommarkväll för på Stockholms Stadion gjorde Dave Grohl och hans kompanjoner en underbar spelning. Grohl har sedan dess hunnit med att vara tillbaka i Sverige för att bryta benet på scen och även återvända till en liten teater och spela ett gig för särskilt inbjudna i samband med släppet av senaste plattan. Dave har ihop med skivor gett ut film (Sound City), tv-serie (Sonic Highways) och har ett nytt projekt på gång med Josh Homme och Billy Gibbons med release innan årets Halloween. En av gitarristerna, Chris Shiflett, har en underbar intervjupodd – Walking the Floor – där han intervjuat många av mina americanafavoriter. Namn som Jason Isbell, Chris Stapleton och Anderson East har varit några av de drygt 100 gästerna hittills.

Ikväll är det Foo Fighters som är tillbaka på en stor scen i Stockholm och är Lollapaloozas huvudattraktion på lördagskvällen. Dave Grohl kommer ut på Tower Stage med sedvanligt gott humör och drar igång kvällen med en engergisk ”All My Life”, som sedan bryggas över i ”Learn to Fly”, “The Pretender” och “The Sky Is a Neighborhood”. Grohl hälsar välkomnandet från Stockholmspubliken med att ropa ut ”It’s gonna be a long night, motherfuckers!”.

”Times Like These” kommer nu och följs upp av “Rope” och ett trumsolo av en bokstavligen upphöjd Taylor Hawkins, som sedan tar över sången i “Sunday Rain”. Dave Grohl lokaliserar sedan läkaren Johan Sampson i publiken. Det var han som höll Daves fot när han bröt benet på Ullevi för några års sedan. Sampson crowdsurfar fram till scenen och sjunger med i ”My Hero”, där Grohl hyllar sin svenske läkarhjälte.

Vi tar oss ram genom kvällen med ”These Days”, “La Dee Da” och “Walk” till bandintroduktionen där vi får några smakprov på lite olika covers. Till exempel Queens ”Another One Bites the Dust” när basisten Nate Mandel presenteras och Ramones “Blitzkrieg Bop” när gitarristen Pat Smear presenteras. Därefter får Foo Fighters sällskap av Lollapalooza grundaren Perry Farrell och tillsammans gör de ”Been Caught Steeling”, som från Farrels tid i Jane’s Addiction.

Nu har vi kommit till upploppet och det inleds med ”Monkey Wrench”, en intensiv “Run” och en långsamt gungande “Wheels”. I ”Dirty Water” kommer den kvinnliga körkvartetten, som innehåller Daves dotter Violet tillbaka och hjälper till. Foo Fighters spurtar sedan vidare in i kvällens mål med publikfavoriterna ”Best of You” och en alltid lika medryckande ”Everlong”.

Sammanfattningsvis gör Foo Fighters en riktigt bra spelning, även om jag även här gärna skulle stryka trumsolot. Var de ens roliga på 70- och 80-talet, egentligen? Scenvanan, energin och spelglädjen som sprudlar i enbart Dave Grohl gör det enkelt att lämna Gärdet med ett stort leende på läpparna i den sköna stockholmska sommarkvällen.

Stockholm har tagit emot Lollapalooza med öppna armar och dessutom bjudit på sol och värme till en riktigt bra festival. Bra utbud av musik, mycket trevlig musik, blandad publik, gott om variation på mat och dryck. Förhoppningsvis är det inte en engångsföreteelse med Lollapalooza i Stockholm. Jag hoppas att det händer igen. Det som möjligen kan oroa något är att alla fredags- och lördagsbiljetter blir uppgraderade och gäller även på söndag. En trevlig gest, men frågan är hur den samlade biljettförsäljningen sett ut för att få festivalen att gå runt? Det är nästan enda orosmolnet på en i övrigt mycket solig upplevelse.