Inlägg märkta ‘Humble Pie’

Jag vet inte hur augusti slutade för er. För mig slutade månaden i dur. Årets hittills mest intressanta skivsläppsfredag var den 28 augusti. En stor mängd bra plattor och ett helt gäng som var bättre än så och tar plats på den här sammanfattningen av de senaste sextiotvå dagarna.

Till dig som inte har sett de här sammanfattningarna tidigare vill jag komma med lite konsumentupplysning. Du kan få hela årets bästa plattor tillgängliga enkelt genom att följa den här spellistan. Då får du också nyheterna lite före alla andra.

The Allman Betts Band – Bless Your Heart

När du sätter ihop Duane Allman och Duane Betts får du detta band, som precis gett ut sitt andra album. Det startar med ”Pale Horse Rider” för att locka in lyssnarna. Om du inte är fast redan då rekommenderar jag dig att hitta något annat istället för att lyssna på den här excellenta blandningen av country och rock från Usas södra stater.

Arlo McKinley – Die Midwestern

Jag tar hjälp av Savingcountrymusic.com för att beskriva det här lysande albumet. ”By leaning into the sense of helplessness and heartbreak, and touching on criminality and destitution, Arlo McKinley makes a strong, compelling case why the Midwest is inexcusably overlooked and under-appreciated as a muse, while making an effort to right that injustice by leaving a mark on the music world that cuts so deep, it’s difficult to impossible not to remember.”

Billy Raffoul – International Hotel

Den lilla staden Leamington, Ontario är tomaternas huvudstad i Kanada. Staden är också där Billy Raffoul föddes och växte upp. Han har en lätt slöjad, raspig och skön röst. Om du tar dig an ”Philadelphia” och ”Sundown on County Line” är du också snart fast i den här rösten, texterna och låtarna.

Blackwater Conspiracy – Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution

Årets alla hjärtans dag hade en gåva från ett nordirländskt band, som gått mig förbi tills att semestern kom i år. Då upptäckte jag deras andra album ”Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution”. Om du är vän av Faces och 70-talets The Rolling Stones är det långt ifrån omöjligt att du också kommer att hitta nya hjärtevänner i Phil Conalane på sång och gitarr, Brian Mallon på gitarr och körsång, Kie McMurray på bas och körsång, Aaron Connelly på keyboards och körsång samt Fionn O’Hagain på trummor. Om tycke uppstår ska du också ge dig i kast med deras debutalbum ”Shootin’ the Breeze” från 2017.

Blues Pills – Holy Moly!

Albumet är inspelad i bandets egna, nybyggda studio strax utanför Örebro. Elin Larsson stämma lyfter musiken och texterna till härliga höjder. Kan du sitta stilla när du spelar ”Rythm in the Blood” då behöver du antagligen hörapparat.

Colter Wall – Western Swing & Waltzes and Other Punchy Songs

Det är klassisk country och western på Colter Walls fjärde fullängdare. Följer du honom på sociala medier kan du se honom på hästryggen när han driver en hjord med kor framför sig. Hans barytonröst är lika fängslande som den alltid varit för mig.

Courtney Marie Andrews – Old Flowers

Courtney Marie Andrews är 29 år och kommer från Phoenix, Arizona, och det här är hennes femte fullängdare. Den röda tråden, som följer oss genom de tio låtarna, är uppbrottet från ett nioårigt förhållande. ”Genom de tio sångerna går hon igenom sorgens alla stadier. Hon börjar med minnena av det som var, allt det som hade kunnat göras annorlunda. Sedan tar hon itu med skulden, frihetskänslorna, tvivlet, förvirringen och uppgivenheten innan hon landar i den vackra ”Ships in the night” där hon tar avsked för gott med orden ”Hope your days are even better than the ones that we shared”.”, skriver Po Tidholm i sin recension i DN.

Dirty Streets – Rough and Tumble

På DittyTV kan du se americana och rootsmusik. Dirty Streets, som är ett skönt och skitigt rockband från Memphis, spelade in åtta av sina tidigare låtar och två Joe South-covers under en session på Ditty TV. Det är ett alldeles lysande resultat som bär fram rock, soul och toner från band som Faces, Humble Pie och blandar in tonerna från Motown och Stax. ”Think Twice” och ”Good Pills” är två exempel varför du bör lyssna in det här gänget.

Justin Wells – The United State

Född i Louisiana och uppväxt i Kentucky. Det är den snabba sammanfattningen av Justin Wells barndom. Han var med och startade gruppen Fifth on the Floor samt la ner den. Han gav ut ”Dawn in the Distance” för fyra år sedan som sin solodebut. Där hittar du en cover på Dire Straits ”So Far Away”. Några veckor efter Wells 38-årsdag finns hans andra album tillgängligt. Ta in ”After the Fall”, ”Ruby”, “Walls Fall Down” och de nio övriga låtarna på de här låtarna och du kommer att ha ett leende på läpparna.

Lori McKenna – The Balladeer

Vill du lära dig mer om hur Lori McKenna skriver låtar och hur det har varit att jobba med Dave Cobb som producent på de tre senaste albumen föreslår jag att du lyssnar på Walking the Floor. Det är Chris Shifletts podd, det vill säga en av  gitarristerna i Foo Fighters. Du får bland annat höra att Lori McKenna bor lite söder om Boston, men att hon pendlar till Nashville för att skriva låtar tillsammans med andra. En del låtar lägger hon undan till sig själv. De hamnar på hennes utmärkta album. ”The Balladeer” är inte något undantag från den regeln, snarare tvärtom. Lyssna exempelvis på ”When You’re My Age”, som hon gör med låtskrivarkollegorna Hillary Lindsey och Liz Rose.

Margo Price – That’s How Rumours Get Started

Margo Price har skrivit sju av låtarna tillsammans med maken Jeremy Ivey och resten av låtarna har hon skrivit själv. Hon har även varit med och producerat det nya albumet tillsammans med Sturgill Simpson och David Ferguson. Tillsammans har de satt ihop ett alldeles fantastiskt album. ”Letting me Down”, ”Hey Child”, ”Stone Me” och ”Gone to Stay” kan vara din ingång till Margo Price bästa album hittills.

Pacific Range – High Upon the Mountain

Det är inte svårt att höra kopplingar till Grateful Dead, Allman Brothers Band eller möjligen Chris Robinson Brotherhood när Seamus Turner, Cameron Wehrle, Nate Ward och Stewart Forgey i Pacific Range spelar sin musik. Det här är ett utmärkt exempel på vacker denna typ av rock kan vara. Varför inte börja med titelspåret som också är först ut på plattan?

Ray Wylie Hubbard – Co-Starring

Aaron Lee Tasjan, The Cadillac Three, Don Was, Chris Robinson, Joe Walsh, Pam Tillis, Paula Nelson, Elizabeth Cook, Tyler Bryant, Ashley McBryde, Larkin Poe, Peter Rowan, Ronnie Dunn och Ringo Starr är alla med och hjälper till på Ray Wylie Hubbards senaste album. Han är 73 år nu och har gjort ett alldeles lysande album. Börja från början och du har 39 underbara minuter framför dig.

Walter Trout – Ordinary Madness

OK Boomer är en fras som tonåringar och unga vuxna använder sig av för att avfärda eller reta det som av dem upplevs som föråldrade attityder och tankar framför allt från personer som är födda under 50- och 60-talet. Walter Trout är född 1951 i Ocean City, New Jersey, Usa. En skönt rykande bluesrockig ”OK Boomer” är vad som avslutar ett utmärkt bluesalbum för er som förstår storheten i det.

Zephaniah Ohora – Listening to the Music

Den här skivan har varit klar ett tag. Det är nämligen Neal Casal, som har producerat den. Casal tog sitt liv för nästan exakt ett år sedan. Här har han stått för en lysande produktion av Ohoras andra album. Ett album som står utmärkt på egna ben med skön, klassisk country.

Julmusik 2016

Publicerat: 21 december, 2016 i Julskiva, Julskiva 2016, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Aromen och den långa eftersmaken kommer från en stor andel högvuxna Kenyabönor som blandats med bönor från Central- och Sydamerika. Det är en mustig mörkrost med smak och toner av svarta vinbär och smörkola. Det är 100 procent Arabicabönor. Blandningen togs fram åt Hotell Mollbergs i Helsingborg för 113 år sedan. En bra start på dagen inkluderar doften och smaken av min favoritbrygd, Mollbergs blandning.

IMG_2012

Svart som synden, starkt som döden och ljuv som kärleken är hur kaffet är när det är perfekt. Det sägs att Voltaire drack 50 koppar kaffe om dagen och att det massiva koffeinintaget bidrog till hans kreativitet. Andra kända kaffefans inkluderar den tecknade katten Gustaf och Theodore Roosevelt, som drack närmare fyra liter om dagen.

När det gäller kombinationen rocklåtar och kaffe är det inte många låtar, som fastnat i mina hörselgångar. Ett exempel från årets skivskörd är ”Black Coffee” som finns med på Rival Sons album ”Hollow Bones”. Låten skrevs av Ike Turner och Tina Turner och har också spelats in av Humble Pie.

Den i mina öron allra bästa låten om den här svarta gåvan till mänskligheten har lämpligt nog skrivits av årets Nobelpristagare. Låten ligger passande nog i original på Bob Dylans album ”Desire”. Det stämmer överens med min känsla och längtan efter doften och smaken av kaffe på morgonen. Jag älskar det. Jag älskar också ”One More Cup Of Coffee (Valley Below)”. Den börjar så här…

”Your breath is sweet
Your eyes are like two jewels in the sky
Your back is straight, your hair is smooth
On the pillow where you lie
But I don’t sense affection
No gratitude or love
Your loyalty is not to me
But to the stars above

One more cup of coffee for the road
One more cup of coffee ’fore I go
To the valley below”

IMG_2213

 Hett i huvudstan

Årets konsert II: Anderson East på Capitol
Årets upptäckta film: Heartworn Highways, en lärobok om outlaw-country.
Årets podd: Gradvall, till exempel om musikaler (högst oväntat mycket intressant) med fantastiskt initierade och entusiasmerande gäster i Sarah Dawn Finer och Edward af Sillén.
Årets konsert V: Bruce Springsteen & The E Street Band på Ullevi den 23 juli
Årets Värvet-gäst: Avsnitt 254 med Peter LeMarc är inte bara årets avsnitt. Det är ett av det bästa överhuvudtaget i Värvet-historien.

img_2273

Världspremiär

Årets konsert I: Jason Isbell & The 400 Unit med John Moreland som förband på Berns
Årets bok på nattduksbordet X: The Fall säsong 3, Netflix. Vi ser Gillian Anderson i rollen som polisen Sarah Gibson i jakten efter seriemördaren Paul Spector i Belfast.
Årets konsert III: Sturgill Simpson på Berns. Tveksamt om det kunde blivit ett bättre slut på den där julikvällen på Berns när det i en följd kom ”Welcome To Earth (Pollywog)”, ”Breakers Roar”, ”Keep it Between the Lines”, ”Sea Stories”, ”In Bloom” (Nirvana cover), ”Brace for Impact (Live a Little)”, ”All Around You”, ”Oh Sarah” och ”Call to Arms”. Det var helt enkelt hela nya plattan i ett sträck. Sedan tog det helt slut. Lokalen tändes upp. Pausmusiken började spelas. Publiken vägrade tro att det var sant och stod kvar och klappade intensivt i fem minuter. När scenen började plockas ner tvingas vi förstå att det inte blir mer ikväll.
Årets konsert IV: Nathaniel Rateliff & The Night Sweats på Kägelbanan
Årets musik-TV: Tomas Andersson Wij spelar med…Veronica Maggio, Timbuktu, Peter LeMarc och Lars Winnerbäck

img_2259

Tomas & Lasse

Årets 21 bästa album
Nu är den äntligen här, som världen har väntat på det här årets oslagbara albumlista. 21 plattor i prydlig rad.

SS ASGTE

Årets album

1 – Sturgill Simpson – A Sailor’s Guide To Earth
Sturgill Simpson — en orkan av soul. Det är rubriken på Markus Larssons recension i Aftonbladet. Recensionen berättar vidare att Simpson hade en morfar som var soldat under Andra Världskriget. Han hette Ora. Ora krigsplacerades i Stilla havet och trodde att han skulle dö. Han var säker. Därför skrev han ett brev där han tog farväl av sin fru och deras nyfödde son. När Sturgill Simpson började skriva musiken till sitt tredje album”A sailor’s guide to Earth” mindes han hur han en gång hittade och läste brevet. Havet och sjömän har alltid varit en del av släktens själ, i verkligheten och som metafor.

Larsson skriver också att Sturgill Simpson har producerat skivan själv. Musiken blir också en berättelse om var han kommer ifrån. För honom är soul, country, psykedelia och rock inte några muromgärdade och segregerade genrer — allt hör ihop. Man kan se framför sig hur han sitter med hörlurarna hemma och med koncentrerad min försöker förstå hur låtarna ska smälta ihop lika sömlöst som på Marvin Gayes album ”What’s goin’ on”.

Jag hör årets bästa album. Är det så att du vill veta mer om Simpson och albumet rekommenderar jag dig att lyssna på när Sturgill Simpson besöker Marc Maron i WTF-pod avsnitt 706.

img_2632Plats 2-6

2 – Dinosaur Jr. – Give A Glimpse Of What Yer Not
Håkan Steen skriver i Aftonbladet “Men det är som alltid J Mascis show. Möjligen appellerar ”Give a glimpse of what yer not” inte till så många nya fans. Det är samma sorts låtar om slösad tid och komplicerad kärlek byggda på lika delar ”Cortez the killer”, hardcore och pop som alltid, möjligen bara ännu mer reflekterande och tillbakalutade än tidigare. Storheten ligger snarare i hur Mascis 2016 lyckas ladda så närmast urtypiska Dinosaur Jr-låtar som ”I walk for miles” eller ”Be a part” med så här mycket energi och närvaro. Jag begriper inte hur han gör det, men det är å andra sidan mycket med överkufen Mascis som jag aldrig har begripit.”
3 – Brent Cobb – Shine On Rainy Day
Vet inte riktigt hur det blev så att mina förväntningar var så högt uppskruvade på den här debutplattan? Kanske var det de smakprov, som ”Black Crow” som dök upp innan hela plattan släpptes i början av oktober? Kanske var det att kusin Dave Cobb producerat? Själva omslaget bidrog också på något obeskrivligt sätt till att höja förväntningarna. Extra roligt var det när förväntningarna också överträffades. Ett av årets allra bästa album.
4 – Drive-By Truckers – American Band
“Surrender Under Protest” är skriven av Mike Cooley och det är också han som sjunger på den första låten som släpptes. Albumet är inspirerat av det tumultfyllda år, som är 2016. Den första singeln och ”Filthy And Fried” är ett par av mina favoriter.
5 – Peter LeMarc – Den Tunna Tråden
En A-sida och en B-sida. En mörk sida och en ljus sida. Två sidor samlat och utsökt musikhantverk. Två sidor starka och personliga texter. Ett av årets bästa album.
6 – Sadler Vaden – Sadler Vaden
Jag lifter på hatten till Jason Isbell, som tipsade mig på Twitter om det här fantastiska soloalbumet från en av gitarristerna i hans kompband The 400 Unit. Sadler Vadens självbetitlade album är inget annat än fantastisk musik. Det låter sydstatsrock och blandar country på ett sätt som är magiskt. Underbara spår är ”Cherry Blossom Wine” och ”Land Of No Refuge”. Covern på John Morelands ”Nobody Gives A Damn About Songs Anymore” är också en höjdare.

img_2638

Plats 7-11

7 – Imperial State Electric – All Through The Night
”Jag kapitulerar för den nya plattan. Den är med sin raka och medryckande musik en platta, som enkelt kvalificerar sig för kategorin fantastisk musik. Medaljplats på min topplista över årets album? Inte omöjligt. Jag hoppas att Nicke Andersson fortsätter utifrån sin egen devis och inte låter oss vänta allt för länge på ännu mer ny musik. Fram till dess rullar All Through The Night många, många gånger.” Det var på det sättet jag sammanfattade mina intryck av plattan när den kom och jag recenserade den för Rockbladets räkning. Här är slutresultatet.
8 – David Ramirez – Fables
”Då och då – men allt mer sällan – dyker det upp en singer/songwriter jag gillar mer än andra. Utmaningen är att förstå varför; på ett plan låter de ju nästan alltid likadant. David Ramirez från Austin, Texas, går att beskriva som ytterligare en man i den yngre medelåldern som spelar akustisk, stålsträngad gitarr och kan sägas vara något slags blandning mellan en mer fokuserad Ryan Adams, en rockigare Townes Van Zandt och en mindre utlevelsefull Jeff Buckley. Det finns absolut inget nytt att hämta hos den här mannen, ja utom det svårutvecklade faktum att det han gör faktiskt fungerar.” Det här skriver Nils Hansson i Dagens Nyheter om Ramirez Stockholms-spelning i maj. Jag ångrar fortfarande att jag inte var där och får nöja mig med att låta skivan rulla några varv till istället. Det är inte dåligt det.
9 – Amanda Shires – My Piece Of Land
Americanans First Lady ger sin make Jason Isbell en match om vem som är bäst i familjen. Här är hennes första soloalbum på tre år och även hon tar hjälp av Dave Cobb med produktionen.
10 – Iggy Pop – Post Pop Depression
I maj bjöd herr Pop, Josh Homme och kompani på en av årets höjdarkonserter på Cirkus. Den liveupplevelsen byggde på det här nya albumet och på ”The Idiot” och ”Lust For Life” inspelade i Berlin redan 1977. Det är en skön trio av album, som med fyra decennier som skiljer dem tidsmässigt ändå hör tydligt ihop. Grymma låtar på nya albumet är exempelvis ”German Days” och ”Chocolate Drops”.
11 – Metallica – Hardwired…To Self-Destruct
Uppfräschat, återfokuserat och återupptäckt av sig själva. Det bästa de gjort på länge i mina öron. Favoritlåt just nu ”Here Comes Revenge”.

img_2644

Plats 12-16

12 – Lori McKenna – The Bird And The Rifle
Det här är återigen husguden Dave Cobb, som varit i farten. Det är underskön country eller americana eller bara fantastisk musik och text, som Lori McKenna lämnat som ett arv till världen. Lyssna på underbara ”Old Men Young Women” och när du ändå är igång rekommenderar jag också särskilt ”Halfway Home”.
13 – Jill Johnson – For You I’ll Wait
Hela Jan Gradvalls recension av plattan låter så här: ” Jill Johnson har aldrig låtit skörare, trasigare, mörkare, ledsnare, aldrig mer sargad eller stukad. Jill Johnson har heller aldrig låtit bättre. September 2016 kommer i historieböckerna bli ihågkommen som en avgörande månad för svensk country. Fram till nu har det finaste berömmet svenska countryartister kunnat få varit att de nästan varit i klass med de amerikanska förebilderna. Men i och med med For you I’ll wait upphör sådana kulturella och geografiska avstånd. Det här är ett superbt Nashville-album, punkt slut. Ett album av en världsartist som fulländat hantverket och kommit till en punkt i sitt liv där hon vågar släppa ut livets alla erfarenheter i musiken.”
14 – Caleb Caudle – Carolina Ghost
Lyssna till ”White Doves Wings” och ”The Reddest Rose”. Dröm dig bort på de amerikanska vidderna tillsammans med Caleb Caudle. Det här är ett begåvat sångskrivarhantverk. Det får tiden att stanna upp och mig att vilja resa ut i amerikanska nationalparker och de stora vidderna.
15 – Eli Paperboy Reed – My Way Home
Han skiftar tillbaka till sina rötter och det är verkligen en succé tycker jag. Du hör hjärta, smärta och mycket däremellan. Det är gospel, soul och rock ’n’ roll i en härlig blandning som gör mig glad och lycklig.
16 – The Temperance Movement – White Bear
Det låter sleazigt 60-tal och rockande 70-tal när Phil Campbells röst bär fram musiken och texterna på The Temperance Movements (TTM) senaste alster. Det är lätt att tankarna far iväg till Paul Rodgers röst och släktskapet med The Rolling Stones är tydligt, men TTM gör det på sitt allra egna och alldeles utmärkta sätt. Extra starka låtar är ”White Bear” och ”Three Bulleits”.

img_2650Plats 17-21

17 – Big Shoals – Hard Lessons
Från nodepression.com kommer den här målande beskrivningen: “The band has cleaned up its sound on Hard Lessons. Gone are the flashes of punk sneers, traded in for story telling transient numbers, well-crafted and posthumously aimed at the new found hope in adult contemporary interest a’la the aforementioned Jason Isbell, Chris Stapleton, and Sturgill Simpson ships – 3 of the best nonetheless, but three of the best well before garnering any attention from the so-called experts. Lance Howell has had a new baby boy, Jacob Riley has moved away from Florida, but this band is stronger than ever with the addition of Michael Claytor on drums, who’s a crack song writer himself. I can only imagine that may come to light on the next record.”
18 – Sam Outlaw – Angeleno
Jag hade ångest över att ha missat hans Stockholmsbesök i april. Lyckligtvis kom han tillbaka i höst och slog en strike vid Mosebacke. Det här albumet släpptes i Usa förra året och i Europa detta år. Det går inte att bli annat än trollbunden av låtar som ”Ghost Town” och ”Angeleno”.
19 – Aaron Lee Tasjan – Silver Tears
Oj, oj, oj vad det doftar The Beatles och Jeff Lynne eller ELO för den delen. Denna 30-åring följer upp förra årets ”In The Blazes” på ett alldeles utmärkt sätt. Omslaget och låtarna blänker fantastiskt.
20 – Dan Layus – Dangerous Things
Den före detta Augustana-frontmannen har som många andra flyttat till Nashville-trakten. Ett delvis avskalat album, som kombinerar starka texter med minmalistisk produktion med kryddor av pedal steel gitarr, fiol och The Secret Sisters.
21 – Wolfmother – Victorious
Ett härligt välkomna tillbaka till ett av de riffigaste banden jag lärt mig tycka om de senaste tio åren. 70-talsriffen och flörtandet med både Black Sabbath och Led Zeppelin är här igen. Andrew Stockdale har lyckats samla ihop ett nytt gäng till den här skivan och låtit Brendan O’Brien sköta produktionen. Resultatet blir en högklassig blandning av rock och hårdrock. Bästa låt är ”Pretty Peggy”, som är en av de mest nedtonade låtarna.

IMG_1792

Pop på Cirkus

Årets konsert VI: Iggy Pop tillsammans med bland andra geniet Josh Homme på Cirkus
Årets bok på nattduksbordet VII: Bosch, säsong 2, HBO Nordic. Inspirerad av Michael Connellys böcker ”Den sista prärievargen”, ”Återkomsten” och ”Fallet”. Titus Welliver gör återigen en underbar tolkning av karaktären Hieronymus ”Harry” Bosch, en Los Angeles-polis. Den svenske producenten Henrik Bastin har sett till att spela in säsong 3 under sommaren/hösten. Underbart!
Årets bok på nattduksbordet I: Marcella, Netflix, skriven av Hans Rosenfeldt.
Årets bok på nattduksbordet VI: Springfloden, SVT. Baserat på Rolf och Cilla Björlinds bok får vi möta Tom Stilton (spelad av Kjell Bergkvist) och Olivia Rönning (Julia Ragnarsson). I en underbar biroll ser vi Minken spelad av Johan Widerberg.
Årets bok på nattduksbordet IV: The Killing, säsong 1 och 2, Netflix. Mördarjakt i Seattle tillsammans med bland annat Joel Kinnaman.

hangingclub

 Spänning

Årets bok: DC Max Wolfe, The Hanging Club – Tony Parsons
Årets bok på nattduksbordet VII: House of Cards, säsong 4, Netflix. Presidentparet Underwood, som gestaltas av Kevin Spacey och Robin Wright, är tillbaka i god, intrigerande form igen.
Årets självbiografi: Born To Run – Bruce Springsteen…orkar du inte läsa, lyssna när Bossen snackar om boken med David Remnick.
Årets bok på nattduksbordet IX: Better Call Saul, säsong 2, Netflix. I säsong 2 fortsätter berättelsen, om det som ska bli den skrupelfrie, men ändå omtänksamme advokaten Saul Goodman vi lärde känna i ”Breaking Bad”. Här heter han fortfarande Jimmy McGill och gestaltas av Bob Odenkirk.
Årets grunge-låt: In Bloom – Sturgill Simpson


Dagens grunge

Årets Jan Gradvall: Han har gjort intervjuer, både skrivna och live, med Max Martin i år. Långa artiklar om Marvel Comics och mycket annat på fredagar i Dagens Industri. En fantastisk podd tillsammans med Lovisa Ohlson. En massa krönikor, nöjes- och klokhetstips i olika medier. The one, the only Jan Gradvall såklart.
Årets bok på nattduksbordet II: The Night Of, HBO Nordic. John Turturro, som advokaten med behov av fotvård.
Årets bok på nattduksbordet V: Happy Valley, säsong 1 (Netflix) och 2 (SVT). ”Skulle det vara så illa att ni bara kan avsätta drygt fyra minuter till tv den här veckan, så vet jag hur ni skall spendera dem. Se de första fyra av första avsnittet av ”Happy Valley” (säsong 2)… Vad som händer? Inte mycket. Och allt. Catherine (polis) sitter i syrran Cales trädgård (de är ett underbart syskonpar). De tar ett bloss och Catherine berättar om sin dag. Hur hon slagit ihjäl ett får med en sten, arresterat lite småbus höga som hus och av en ren slump hittat en död kvinnokropp i ett garage i närheten. Nej, det behövs ingen spoilervarning för den informationen. Det spelar ingen som helst roll vad ni tror att ni vet. Det kommer bara mera, och det kommer att bli fruktansvärt komplicerat.” Johan Croneman och jag har alltså samma råd till er alla, kolla in den här serien med Sarah Lancashire i huvudrollen.
Årets bok på nattduksbordet III: Gomorrah, säsong 1 och 2, HBO Nordic. Striderna mellan olika italienska maffiagrupperingar baserat på Roberto Savianos bok.
Årets godaste öl: Omnipollo Hypnopompa med bland annat marshmallowsmak och minimarshmallows på toppen.

img_2446

Mums

Dan före dopparedan
Lemmy, David Bowie, Prince, Leonard Cohen, Leon Russell, John Berry, Merle Haggard, Glenn Frey är några av de stora musikskapare som har lämnat oss under det år som har förflutit sedan den senaste årskrönikan. Vi är som vanligt på väg in i juletiden, en tid med nära och kära, vänner och familj. Ta hand om varandra och var försiktiga därute. Kom ihåg att starta dagen med en nattsvart kopp kaffe och avsluta dagen med solstänkt och rykande rock. Ett sällskap som passar utmärkt och hjälper mig att säga adjö för den här gången är den vackra ”Welcome To Earth (Pollywog)” med Sturgill Simpson.

“Hello, my son
Welcome to earth
You may not be my last
But you’ll always be my first
Wish I’d done this ten years ago
But how could I know
How could I know
That the answer was so easy
I’ve been told you measure a man
By how much he loves
When I hold you
I treasure each moment I spend
On this earth, under heaven above
Grandfather always said God’s a fisherman
And now I know the reason why

And if sometimes daddy has to go away
Please don’t think it means I don’t love you
Oh, how I wish I could be there everyday
Cause when I’m gone it makes me so sad and blue
And holding you is the greatest love I’ve ever known
When I get home it breaks my heart
Seeing how much you’ve grown all on your own”

GOD JUL från Tyresö-tomten!