Inlägg märkta ‘Jan Gradvall’

Årskrönika 2019

Publicerat: 21 december, 2019 i Julskiva, Julskiva 2019, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Utvecklingen av livescenen i Stockholm har rört upp en del känslor under året. Det är själva scenen som artisterna står på som varit i fokus för debatten. Det och ibland vad en innerstadsbo borde tåla. Några av de scener som stängts eller hotas av stängning eller minskade möjligheter att genomföra konserter på är Kägelbanan, Mosebacketerassen, Melodybox och Debaser Strand. Anledningarna till de här förändringarna eller hoten om förändringar är olika.

 

Stängning på grund av klagomål från grannarna, behov av att renovera vägbanan ovanpå klubben, rivningskontrakt och en del annat. Det är i trist när underbara scener för musiklivet försvinner i vår vackra huvudstad. Det som hänt vid andra tillfällen när ställen stängts ner är att det dykt upp ersättare. Att livemusiken skulle tystna känns som en föga trolig utveckling. Även om saknaden kan vara stor efter scener som Debaser Medis, Debaser Slussen och Kägelbanan kommer det att finnas ersättare.

Musiksverige är en intresseorganisation som kommunicerar och driver den samlade musikbranschens frågor. De samlar artister, kompositörer, textförfattare, musiker, managers, producenter, musikbolag och musikförläggare i Sverige. Organisationen presenterar även siffror på hur stora intäkter som kommer från bland annat musikfestivaler och konserter. De färskaste siffrorna kommer från 2017. Då uppgick konsertintäkterna i Sverige till cirka sex miljarder kronor. Det är en ökning med ungefär femtio procent sedan 2009. Det finns alltså en hel del pengar som omsätts på den svenska konsertmarknaden och marknaden ökar.

Där det finns tillräckligt mycket pengar brukar det också dyka upp personer som vill ta en del av den kakan för sig själva. En del av de personerna kommer att vara de står för konsertlokalen på ett eller annat sätt misstänker jag. En del av de stora pengarna kommer säkerligen att hamna i de stora arrangörernas och lokalernas fickor. Jag tänker på scener som Tele2 Arena, Globen, Hovet och katastrofen Friends Arena. Den sistnämnda borde förbjudas i musiksammanhang i mina ögon och öron. Ljudkatastrofen från början är en sak, men logistikmisären vid insläppet några år senare i samband med The Rolling Stones senaste besök i Stockholm lämnar minnen som får mig att vilja krypa ihop i fosterställning och söka primalskriksterapi. Logistiken när 50 000 personer skulle ta sig ifrån konserten med Guns N’ Roses är ett annat exempel på att den arenan borde förbjudas i musiksammanhang.

Om vi istället koncentrerar oss på bra ställen för livemusik i Stockholm vill jag lyfta fram några stycken. Vill du gå på konserter och sitta ner och ändå få en bra upplevelse? Då finns vackra och fantastiska Cirkus på Djurgården. Ibland blir det också en blandning av stå och sittplatser här. Du kan även passa på att ta dig till Mosebacke Torg och in på Södra Teatern för att sittande uppleva fantastiska konserter i en underbar miljö. Ibland bara sittande och ibland en mix med stående publik på parkett är vad du kan få på nära Centralstationen om du gör ett besök på Vasateatern i samband med någon spelning.

Kan du inte tänka dig att sitta överhuvudtaget när det är dags för att gå på konsert? Då kan du exempelvis ta röda linjen till Hornstull och promenera ner mot Liljeholmsviken. Där hittar du både Bar Brooklyn och Debaser Strand. Två utmärkta konsertställen. Längs med röda linje vid Zinkensdamm kan du gå ner i källaren till Southside Cavern och vara med på en liten och intim spelning.

Om vi byter till tunnelbanans gröna linje finns det möjligheter att gå på sådana ställen som Bryggarsalen, Scalateatern, Scalateaterns källare, Nalen, Nalen Klubb, Stacken, Twang och alldeles lysande Slaktkyrkan. Jag tror och hoppas att det dessutom kommer att dyka upp mer ställen. Ett exempel på det är Münchenbryggeriet som enligt ägaren ska bli ett nytt konsert- och kulturcentrum vid sidan av konferensverksamheten som ryms där i dag. Där finns 9 000 kvadratmeter bestående av 23 rum, salar, salonger, kök och andra utrymmen. Harry Byrne som är en av de som tagit över den verksamheten berättade för DN att han inte har bråttom.

”Det jag tittar på just nu är våren och sommaren 2020. Northern Trails americanafestival den 13–14 juni nästa år är vår första bokning. Det är galet nu för tiden, artister försöker få spelningar ett eller ett och ett halvt år i förväg. Just nu bokar jag ingenting direkt. Jag vill sköta det lugnt, skapa bra produktion, bra service, så att banden vill spela här. Det jag gör nu är att gå igenom vilken genre som passar i vilket rum. Bygga upp en atmosfär i varje rum.”

Utöver de här inomhusställena finns det sommartid möjlighet till musikupplevelser utomhus på ställen som Lasse i Parken, Trädgården, Gärdet, Gröna Lund och Skansen. Bara för att vara extra tydlig med det sistnämnda alternativet. Det är inte Allsång på Skansen som avses. Det spektaklet undviks lämpligen av samma anledning som greve Dracula undviker dagsljus.

Det här är verkligen inte någon komplett genomgång av livescenerna i Stockholm. Det finns många fler. Bara för att nämna några så slänger jag upp Berns, Geronimos och Konserthuset. Några av de befintliga kommer säkerligen att stängas igen och bli andra verksamheter. Nya kommer att blomma upp och ge oss livemusikälskare nya kyrkor att gå till för att dyrka. Jag känner mig lugn i det avseendet. För egen del kan jag också notera att i stort sett alla artister jag vill se livslevande på en scen gärna verkar landa här för att göra ett eller flera framträdanden.

En liten bit in i oxveckorna kommer var det tänkt att bli två fantastiska upplevelser. Nu blir det en och ett halvårs väntetid på den andra. Onsdag den 22 januari dyker Sturgill Simpson upp för att spela på Vasateatern. När den maxas finns det plats för 800 personer. Söndag samma vecka skulle Tyler Childers spela på Slaktkyrkan. Där går det att klämma in 600 personer samtidigt. Childers spelning har flyttats till den sista juni eftersom att han blivit nominerad till en Grammy i hemlandet. I februari ger de båda herrarna sig ut på en gemensam Usa-turné med Simpson som huvudakt. Då kommer de att spela på något större ställen. Det görs stopp på The Gorge Amphiteatre i George, Washington, Madison Square Garden i New York och United Center i Chicago. Publikkapaciteten på de ställena är i samma ordning de är nämnda, 27 500, 20 000 och 23 500. Jag får känslan av att amerikanarna har fler som förstått storheten hos Childers och Simpson och är på samma gång tacksam att få se dem på närmare håll och på mer intima scener än vad som skulle vara alternativet i den svenska huvudstaden.

Punktliga insatser I

Musikhistoria på SVT

Årets musikhistorielektion: Det svenska popundret (SVT Play), sex avsnitt sprängfyllda med fakta, utan en tråkig sekund, skriver Jan Gradvall i DI Weekend. Han fortsätter, Lärare kan använda dem i svenska skolor, både i musikundervisningen och på historielektionerna. Passa på att följa med på den här fantastiska svenska musikresan, säger jag.
Årets bok på nattduksbordet I: Bosch, säsong 5 (HBO). Det är som vanligt fantastiskt filmat med vackra LA-bilder.
Årets bok på nattduksbordet II: When they see us (Netflix). Stark berättelse om The Central Park Five. Fem unga färgade killar blir oskyldigt anklagade för våldtäkt. Baserat på en verklig händelse.
Årets bok på nattduksbordet III: Hasan Minhaj är fortsatt lysande i Patriot Act (Netflix).
Årets sent ska syndaren vakna: The Wire, säsong 1-5 (HBO), efter att ha haft den remastrade versionen som sällskap under stora delar av semestern vill jag stämma in i hyllningskören om att det här är en av de bästa serierna genom tiderna.

Osignad USA-etta

 

Årets EP I: Dirty Honey – ”Dirty Honey”. Det här är det första bandet någonsin som varit etta på Billboards singellista för Mainstream Rock utan att ha ett skivkontrakt. Låten som tog sig upp till toppen är den lysande ”When I”m Gone”, som startar den här kvintetten av sånger. Det osar Led Zeppelin, Guns N’ Roses och AC/DC i influensköket på ett utsökt sätt.
Årets bok på nattduksbordet IV: Babylon Berlin (SVT), en hopklippt version av säsong 1 och 2. Dekadens och korruption i Europas mest påkostade serie någonsin. Kriminalkommissarie Gereon Rath från Köln skickas för att lösa ett fall i Berlin. Allt utspelar sig under Weimarrepubliken, i slutet av 1920-talet, då fattigdomen och arbetslösheten står i stark kontrast till de rikas överflöd.
Årets bok på nattduksbordet V: Our Boys (HBO), är baserad på verkliga händelser. Vi får följa Simon, en israelisk terrorutredare, som söker svar på varför den palestinske tonåringen Mohammed Abu Kedheir mördades.
Årets bok på nattduksbordet VI: Chernobyl (HBO). Johan Rencks serie om kärnkraftsolyckan på våren 1986.
Årets huvudstadsskildring I: I ”Stockholm i okt” fångar Lasse Winnerbäck en av de vackraste synerna i vår vackra huvudstad. Den brinner i oktober och det fångar Lasse med strofen ”Som trädens alla färger när du ser dom från Skanstullsbron”.

Årets konserter
Konsertåret 2019 har många gånger visat sig från sin allra, allra bästa sida och låtit sin sol skina över mig och resten av publiken i de heliga konsertlokaler och utomhusscener jag haft förmånen att besöka. Här kommer en kort genomgång av de allra bästa upplevelserna från året.

Bästa konserten 2019

1 – Joel Alme – Slaktkyrkan
Jag undrar för mig själv hur det överhuvudtaget är möjligt att sammanfatta de senaste nittio minuterna? Det är svärta. Det krävs smärta. Utan de ingredienserna blir det ingen riktig konsert. Joel Almes talang möter en mer än entusiastisk publik, som lyder varje vinkning. Smärtan och svärtan i texterna får mig att stanna upp och bara stillastående kippa efter andan när jag försöker förstå hur bra den här kvällens spelning är. Är det en spelning som inte glöms bort i första taget? Absolut! Är det en fantastisk spelning? Nej! Den är bättre än så. Den är allra bäst på de tio månader som gått av det här året. Och när det har gått tolv månader är den bästa av alla liveupplevelser i år.

2 – The Sheepdogs – Nalen Klubb
Det är helt omöjligt att inte ryckas med i spelglädjen som bokstavligen sprudlar på scenen. När jag ser Jimmy Bowskill smeka fram riffen på sin gitarr med ett leende från öra till öra blir till och med jag danssugen. Gunget som samspelet mellan Ryan Gullen på bas och Sam Corbett på trummor framkallar måste fångas upp av det svenska nationella seismiska nätet. Shamus Currie fyller utrymmet mellan orden och bokstäverna i broder Ewan Curries sång med skön klaviatur och trombon. Fredrik Strage skrev i dag på sitt Instagram om att den här dagen innehåller årets mest spektakulära konsertkrock med Ladytron, Smashing Pumpkins och Nick Cave på samma kväll. Jag kan bara säga att Strage helt missat dagens vinnare. Känslan i mig är att betygsskalan inte riktigt räcker till. The Sheepdogs spräcker taket.

3 – Low Cut Connie – Kägelbanan
Kvällen avslutas sedan en trappa ner på Kägelbanan i det som kan vara scenens sista spelning någonsin. Om du ska avsluta något så ska det göras på topp. Det är också vad det blir. Det är kvällens andra verkliga överkörning. Jag har aldrig hört Low Cut Connie innan. Men herregud vad jag kommer att lyssna efter det här! Om du korsar Jerry Lee Lewis med Freddie Mercury och Pelle Almqvist från The Hives. Sedan fyller du på med Elton Johns rockande musik från inledningen av 70-talet, då kommer du att få Adam Weiner, Low Cut Connies frontman. Det är helt omöjligt att inte ryckas med i intensiteten i den bokstavligen svettsprutande Weiners energi. Kägelbanan hoppar, dansar och kokar efter en lång dag av underbar musik.

4 – Daniel Romano – Kägelbanan
Det är tre på eftermiddagen och temperaturen utomhus är säkerligen dryga 30 grader i solen. Det är rätt fullt i publiken inne på Kägelbanans större scen. Daniel Romano kommer upp på scenen iklädd skjorta, stickad tröja, kavaj och solglasögon. Det står i stark kontrast mot trummisen som har på sig sportshorts, hipsterkeps och solglasögon. Det som väntar på oss är något i gränslandet mellan Dylans elektriska debut 1966 och Neil Youngs gitarrmanglande riff tillsammans med Crazy Horse. Inte en sekund i setet slösas bort med mellansnack och låtarna vävs in i varandra. Alla låtar är arrangerade med intensitet och frenesi för ögonen. Fantastiskt och underbart är ord som dyker upp i mitt minne när jag tänker tillbaka på de här fyrtiofem minuterna som startade klockan tre på eftermiddagen.

5 – Avantgardet – Trädgården
Det är första gången jag har förmånen att se Avantgardet. Det är sannerligen inte den sista. Rasmus Arvidsson är en fantastisk frontman till det här popundret från Nybro. Det är ett av Sveriges bästa liveband i mina öron. Underbart samspel med publiken och massor av kärlek tillbaka till bandet från publiken. Det är många fantastiska poplåtar som hinner avverkas under den två timmar långa spelningen. Allra, allra bäst i mina öron låter det när raderna ”Hög i gränder i London, En hög i rännstensdiket, Hög i gränder i London, Hög men så bottenlöst låg” klingar fram. Det är skönhet och mörker på samma gång. Det är fantastisk musik och en låt som får folk att undra hur du mår.

En kväll som inte skulle hänt

6 – Ian Noe – Twang
Dave Cobb har sagt att han gillar bra röster. Det här något bortom bra. Ian Noe har en makalös röst och skriver fantastiska låtar. Han har dessutom förmågan att få dem att leva när han framför dem rakt upp och ner på Twangs lilla scen med en gitarr i famnen. Minnet av den här kvällen är något som kommer att stanna med mig oerhört länge. Det är en verklig ynnest att få uppleva en artist med den här förmågan i ett så litet och intimt format som det blir i den här källaren på Katarina Bangata. Jag har problem att formulera superlativen för att det mesta känns för futtigt för att beskriva den här talangen. Jag är åtminstone överlycklig att den här kvällen verkligen har hänt, även om jag får nypa mig hårt i armen för att förstå att det verkligen är sant.

7 – Rival Sons – Münchenbryggeriet
I ett av inte så många mellansnack berättar Jay att ”Jordan” hjälper till att hantera sorg. Det är inget vi behöver göra ikväll. Spelglädjen i musiken och närvaron på scen är en stark naturkraft. Jay Buchanans sång och Scott Holidays riff gör vem som helst glad en gråmulen måndagskväll i början av mars.

8 – First Aid Kit – Globen
När jag sedan vandrar på Arenavägen på väg mot bussen som ska ta mig från Gullmarsplan och hem vänder jag mig om. Jag förväntar mig att se Globen vara på väg att lyfta för att flyga iväg som ett rymdskepp. First Aid Kits rymdskepp. De känns som utomjordingar, inte bara som två systrar från Enskede. De är helt utomjordiskt bra och de äger Globen från och med nu. Till 2019 säger jag: ”Du kommer att få jobba hårt för att toppa den här januarikvällen”.

9 – The Sheepdogs – Münchenbryggeriet
Gitarristerna Ewan Currie och Jimmy Bowskill i The Sheepdogs äntrar scenen iklädda några av de snyggaste scenkläderna någonsin. Det går att känna gunget och groovet som ska komma bara genom att kolla in klädseln. De lämnar ett hål i mitt hjärta när uppvärmningen tar slut med underbara ”Nobody”. The Sheepdogs tar sig in på listan över årets konserter även när de är förband.

10 – Caleb Caudle – Bar Brooklyn
Det är generöst att spela sex låtar från nya skivan. De nya sångerna ökar min längtan efter att få höra den i sin helhet. Vi får alltså veta vad albumet kommer att heta och att det mastras i New York i morgon. Tillsammans med Drew Taylor och Mark Andrew Miller skapar Caleb Caudle magi när de framför alla de här underbara countrylåtarna. Leendet på mina läppar är mycket brett när jag tar bussarna det andra hållet när jag tar mig hem i Stockholmsnatten.

Sollidens kungar

 

11 – Ulf Lundell – Skansen
Det är som Lundell sade på scenen fortfarande sommar och temperaturen i huvudstaden ska nå 25 grader under morgondagen. Det är en bra sommar när jag fått se Lundell. På väg hem passar jag på att lyssna på den utmärkte berättaren Brent Cobb. Jag tittar upp mot Clarion Hotell och rum 674 när tunnelbanan kommer ut ur tunneln från Skanstull och tar vägen över bron till Gullmarsplan samtidigt som jag hoppas att Lundell också upptäckt ”Providence Canyon”. När jag petar ner minnena från en glädjefylld kväll kan jag också lyssna på Tyler Childers nya album ”Country Squire” eftersom att klockan passerat midnatt och det är fredag, alla skivsläpps heliga dag.

12 – Courtney Marie Andrews – Bryggarsalen
Höjdpunkterna står som spön i backen genom hela kvällen. En topp är gästspelet av The Tallest Man on Earth. Andra är att vi får ta del av nya, ännu outgivna sånger. Nyheten om att ett nytt album är på gång. Självklart också alla de gamla låtar Courtney Marie Andrews väljer att plocka ut från sin sångbok. Jag blir glad över att få vara i samma rum som en så begåvad person som jag tycker att hon är. En fantastisk röst som förtjänar en ännu större publik än kvällens utsålda Bryggarsalen.

13 – Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb – Kägelbanan
Nere på Kägelbanan väntar glöden i ”Helvetets lågor”, som inleder spelningen med Johan Aijrijoki och Malmfältens Rockklubb i sin Norrbottensblues. Ett fantastiskt namn på ett kompband för den delen. Det är en sådan känsla av otrolig inlevelse från scenen vi får uppleva. Vem visste förresten att klarinett kunde vara ett fantastiskt rockinstrument? Det får vi uppleva här. En tvättbräda försedd med diverse köksattiraljer spelar också en huvudroll. Får du chansen att se Airijoki spela live, tveka inte en sekund. Du får två tillbaka. Gripande och underbart är bara förnamnet.

14 – Ron Pope – Södra Teatern
Det är en helt underbar start på liveåret 2019 att få se Ron Pope stora delar av kvällen sitta vid flygeln och sjunga och berätta gripande, roliga och underfundiga historier om sitt liv och sin musik. Solen är uppe några minuter mer för varje dag som går och vi går mot ljusare tider. Den här kvällen gör det även betydligt ljusare i mitt sinne.

15 – The Hives – Gärdet
Det var på Luciakvällen förra året mina vägar korsades med ett The Hives i storform. Det var i ett betydligt mindre format då med en vild och hoppandes publik. Den här dagen har de bytt ut luciaklänningarna mot vit kavaj, vit skjorta, svarta byxor och skor och vita strumpor och Howlin’ Pelle Almqvist har även svart fluga när den timmeslånga energiboosten drar igång med ”Come On!”, ”Walk Idiot Walk” och “Main Offender”. Howlin’ Pelle är på sitt vanliga självklara och bästa humör när han ödmjukt förklarar att vi i publiken klappar mer åt när han står och kammar sig än när andra band spelat en låt.

Två bröder i en källare på hipstersöder

16 – The Brother Brothers – Twang
Att få förmånen att stå i en källare med knappa hundra andra personer en söndagskväll och höra stämsång i världsklass är en löjligt bra avslutning på veckan och starten på en ny. The Brother Brothers förtjänar en mycket, mycket större publik och spelställen än den här underbart intima kvällen. Jag tänker tankar om Central Park och närmare 800 000 personer i publiken, om ni hänger med på min liknelse?

17 – Joshua Ray Walker – Bryggarsalen
Det var första gången i Joshua Ray Walkers liv som han satte sig i ett flygplan för några dagar sedan. Då flög han till London och bytte plan för att ta sig till öppningskvällen på den här turnén. Jag hoppas att det inte dröjer länge innan han sitter på ett plan hit för fler turnéer. En underbar röst, sånger som förtjänar många lyssningar och en fantastisk närvaro på scenen. Mungiporna är nära öronen när det är dags att ge sig ut i den kalla och regniga oktoberkvällen, som på alla sätt vis stretar emot den glädje jag nyss upplevt.

Punktliga insatser II

”Hackensack” live

Årets ja-tack-det-här-vill-jag-ska-hända-2020 I: The Black Crowes kommer till Europa med sitt 30-årsjubileum av deras fantastiska debutalbum ”Shake Your Money Maker”. En av de bästa debuterna i rocken.
Årets EP II: Ward Hayden & The Outliers – “Can’t Judge a Book”. Den här EP:n har funnits till salu på bandets konserter sedan slutet av förra året. Från slutet av augusti finns den även tillgänglig för oss som gillar strömmande musik. Det är en nyskriven låt, ”Naturally Crazy” och sex covers. Bland annat en härlig version av ”Viva Las Vegas” och en skön version av Fountains of Waynes ”Hackensack”. Bandet hette tidigare Girls Guns & Glory och är fantastiska live. Förhoppningsvis kommer angör de Stockholm lite senare i höst när de kommer till den här sidan av Atlanten.
Årets bok på nattduksbordet VII: Gomorrah, säsong 4 (HBO). Få ljus i den här mörka skildringen av delar av den italienska knarkmaffian.
Årets bok på nattduksbordet VIII: Mindhunter, säsong 2 (Netflix), som utspelar sig 1980, något år efter den första säsongen. Vi återser FBI-agenterna Holden Ford (Jonathan Groff), Bill Tench (Holt McCallany) och Dr. Wendy Carr (Anna Torv). I Joe Penhall och David Finchers skapelse kretsar det den här gången kring ett fall i Georgia där systematiska mord av svarta barn ägt rum. Säsongen innehåller samma psykologiska obehagskänslor som kännetecknar vad Fincher-thrillers brukar göra.
Årets EP III: Kyle Daniel – “What’s there to Say” är där du hittar grundreceptet på heartland rock. Hör pianot som fyller ut mellanrummen, mellan text och gitarr i ”Born To Loose”. Wow!

Stockholmsskildring

Årets ja-tack-det-här-vill-jag-ska-hända-2020 II: Brendan Benson, Jack White, Jack Lawrence och Patrick Keeler som tillsammans utgör The Raconteurs gör en Europaturné med ett stopp i Stockholm.
Årets huvudstadsskildring II: I ”Klockorna” tar Ulf Lundell med oss till sina hemtrakter strax utanför huvudstaden. Baggesfjärden glittrar och vi vandrar över Skurubron tillsammans med Lundell och Tom.
Årets bok på nattduksbordet IX: 13 budord (Netflix), belgisk polis gäckas av en seriemördare.
Årets bok på nattduksbordet X: Wisting (Viaplay), en norsk polis i Larvik får bland annat jaga en amerikansk seriemördare.
Årets huvudstadsskildring III: ”Stockholm i december”, Ulf Lundells singel som släpptes i slutet av november och där han bland annat sjunger ”Gå upp på Solliden och ta en glögg, Och se ut över Söder där du föddes en gång, Ser du Sofia kyrka, under den var du ung och giftig, Och full av framtidssång”.

Årets album
Kan inte påminna mig något tidigare år där valet av ordning på den årliga och oslagbara listan med de tjugoen bästa albumen från innevarande år varit en större prövning. Den har orsakat samvetskval. Ångest. Sömnbrist. Eller det kanske inte var riktigt sant. Däremot har grupper av album prövats mot varandra på ett inte tidigare skådat sätt. Här är den nu. Ditt rättesnöre för vad som är årets bästa album.

Årets album

1 – Charles Wesley Godwin – Seneca
Det är målande, natursköna och ärligt. När du hör Charles Wesley Godwin sjunga stannar klockorna och tiden upphör. Det här är ett fantastiskt debutalbum. De 12 episka låtarna du hittar här är bara att njuta av om och om igen. När du kommer till ”Sorry For The Wait” kan du ta ett extra varv där.

Plats 2-6

2 – Joel Alme – Bort bort bort
”Jag har haft problem under extremt många år och passerat behandlingshem och psyken och ätit oändligt mycket mediciner. Men nu har det varit lugnt i många år. Mitt mående har gått upp och ner, men jag har inte flytt in i missbruk som förr.” Det berättar Joel Alme för DN i en av många personliga intervjuer i samband med att det efterlängtade nya albumet släpptes. 10-talets bästa album på svenska ”Flyktligan” handlade om familjen och släkten. På ”Bort, bort, bort” utgår berättelserna från Almes egna upplevelser bland annat hans psykiska utmaningar.

3 – The Raconteurs – Help Us Stranger
Jan Gradvall ger Brendan Bensons, Patrick Keelers, Jack Lawrence och Jack Whites senaste album en fyra i Dagens Industri. Gradvall skriver; ”Bortom 10 000-timmarsregeln, teorin om att det krävs 10 000 timmars övning för att bli bra på något, finns 30 000-timmarsregeln. Förkovran har nått sådan fulländning att varje penseldrag, stycke eller musikaliskt stycke blir värd att bevara. Jack White har nått dit. Hans gitarriff har nått samma nivå som Matisses collage och Joan Didions meningsbyggnad.” Jag kan bara hålla med Gradvall, men tycker att ”Help Us Stranger” är ännu bättre än hans bedömning.

4 – Ian Noe – Between the Country
Ibland blir jag extra glad att jag följer Savingcountrymusic.com. Den 31 maj recenserade de den här underbara plattan från Kentucky-sonen Ian Noe, vilket gjorde att jag upptäckte den. På ”Between the Country” dör människor, ljuset i världen skuggas ut av mörka moln om svåra tider, brustna hjärtan och oroliga tankar. Skivan är inspelad i Nashville i RCA Studio A och Dave Cobb står för produktionen. Ett starkt kvalitetstecken.

5 – Tyler Childers – Country Squire
Precis som på debutalbumet ”Purgatory” från Childers Sturgill Simpson ligger bakom produktionen även på Tyler Childers andra album. Han kommer till Stockholm i januari, vilket gör hela den månaden uthärdlig. Det vill inte säga lite kan jag lova. Det är en uppsättning av nio fantastiska berättelser som klockar in på dryga trettiofem minuter. Börja helt enkelt från början med titellåten och lyssna många gånger till avslutande ”Matthew”. Ett album som kommer att hamna på årets tio-i-topp.

6 – The Highwomen – The Highwomen
Brandi Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires. Fyra fantastiska kvinnor som utgör grunden i den här supergruppen. I inledande låten ”Highwomen” får de dessutom förstärkning av den underbara röst som tillhör Yola. Därifrån är det bara att fortsätta. Då får du bland annat höra Brandi Carlile sjunga den omåttligt vackra ”If She Ever Leaves Me. En countrylåt om lesbisk kärlek som Amanda Shires skrivit tillsammans med Jason Isbell.

Plats 7-11

7 – Sturgill Simpson – Sound & Fury
Är det en film? Är det album? Sanningen är att det är båda delarna. Det är Sturgill Simpsons senaste bidrag till kulturarvet. Någonstans kan jag tycka att låten ”Make Art Not Friends” berättar lite om vad det här är. Du kan välja attfölja med på resan eller bli akterseglad. Sturgill Simpson går sin väg och utvecklas vidare. Svängiga melodier samsas med tunga riff och texter som refererar till honom själv i många stycken. Lättsmält? Nej! Bättre än bra? Ja!

8 – Lars Winnerbäck – Eldtuppen
När Stockholm är kallt i oktober känns det tryggt att Lasse Winnerbäck återvänder under sin favoritårstid och värmer mig. En samling av sånger som startar längs E4:an med utsikt över Vättern. Släpp mig var som helst i världen så tar Lasse med mig hem. Titelspåret och ”Tror jag hittar hem” är mina favoritspår just nu.

9 – Josh Ritter – Fever Breaks
Det här är Josh Ritters tionde album på tjugo år. I studion har han haft hjälp av Jason Isbell, som stått för produktionen. Isbells band The 400 Unit spelar utmärkt på Ritters underbara sånger. Lyssna till exempel på samspelet mellan Sadler Vadens gitarr och Amanda Shires fiol som lyfter flera av låtarna till ännu högre höjder än de redan befinner sig på. Två favoritlåtar just nu är ”The Torch Committee” och ”Ground Don’t Want Me”.

10 – Justin Townes Earle – The Saint of Lost Causes
Det var härligt att se Justin Townes Earle på STHLM Americana. Då var han ensam tillsammans med en akustisk gitarr. På den nya skivan har han band med sig. Vackra, sorgsna texter som framförs på ett underbart sätt. Lyssna till exempel på titellåten, ”Over Alameda” och ”Flint City Shake It”.

11 – SUSTO – Ever Since I Lost My Mind
Justin Osborne har varit låtskrivare och musiker i snart tio år. När SUSTO tog form fann han en plattform som passar hans oroliga själ. Låttexterna är ofta kontroversiella – att sjunga om tungt drogmissbruk och homosexualitet är inte den mest vältrampade stigen för band som kategoriseras som alt-country och americana. På min födelsedag dyker spelar han på Nalen. Till dess får jag nöja mig med de här lysande låtarna strömmande i hörlurarna.

Plats 12-16

12 – Cody Jinks – The Wanting
Det andra albumet i oktober från Jinks släpptes en vecka efter det första. En av höjdpunkterna på den här önskan är en enträgen bön. Lyssna på ”The Plea” för att fastna i det här albumet.

13 – Cody Jinks – After the Fire
Det första av två album i oktober från Cody Jinks. Titelspåret handlar om att hitta mening och att betyda något för en annan människa. Cody Jinks texter vill berätta något för dig och de ackompanjeras av medryckande melodier.

14 – The Black Keys – “Let’s Rock”
Dan Auerbach och Patrick Carney återvänder till sina egna rötter. Det ekar starkt från The Black Keys tidigaste album. Duon sammanfattar hela albumet i dess titel. Det är en lysande uppvisning i modern rock.

15 – Whiskey Myers – Whiskey Myers
I en blandning av rock från den amerikanska södern och country hittar du ingredienserna till Whiskey Myers femte album. Det gjorde debut som nummer ett på Billboards countrylista även om det släpptes samma fredag som exempelvis Sturgill Simpson. Bandet bildades i Palestine, Texas av sångaren Cody Cannon och gitarristen John Jeffers. De två har också bidragit med de flesta av låtarna på albumet. De har samarbetat med bland andra Brent Cobb, Adam Hood och Ray Wylie Hubbard på ett par av låtarna.

16 – Paul Cauthen – Room 41
Paul Cauthen har passande nog fått smeknamnet ”Big Velvet”, vilket också är namnet på det femte spåret på hans nya skiva ”Room 41”. Det var i det rummet han checkade in på Dallas Belmont Hotel när resten av livet brakade ihop. Han ägnade sig åt ett eskalerande och självdestruktivt beteende när han medicinerade ett brustet hjärta och ångest med alkolhol och andra droger. Under två år levde han i rum 41 och skrev sångerna som till slut hamnade på det här albumet. Det är lätt att förstå de många jämförelserna med Elvis Presleys och Johnny Cash när det gäller rösten. I ”Big Velvet” möter tequila kokain och vi får också träffa den äkta sammetsrösten. Tempomässigt är det dags igen att lugna ner det i ropet efter hjälp och sällskap som finns i ”Can’t Be Alone”. Det börjar med en pratande Cauthen i ”Freak”, som berättande fortsätter beskriva sina kamrater i fängelset. Det är nere vid strandens kant den här resan kommer till ett slut. Texterna har tagit oss med på en resa bland dödssynder som avundsjuka, lust och högmod via förtvivlan och undergång till försoning. Det är inte tio budord som bjuds, men väl tio utomordentliga låtar.

Plats 17-21

17 – Rival Sons – Feral Roots
Det här albumet är med Long Beach-gänget Rival Sons är inte ett som träffade mig direkt. Det växer däremot med fler genomlyssningar. Dave Cobb har som vanligt skött om produktionen. Lyssna på titelspåret, ”Stood By Me” och ”End of Forever” för att nämna tre starka spår.

18 – The Steel Woods – Old News
Det här är fantastisk sydstatsrock från Nashville. Det finns inslag av bluesrock och outlaw country i den här sköna grytan som puttrar skönt. Två coverlåtar dyker också upp. Tom Pettys ”Southern Accents” och Black Sabbaths ”Changes” lyser upp årets inledande månader med övriga härliga kompositioner på det här albumet.

19 – John Paul White – The Hurting Kind
Lee Ann Womack, Erin Rae och The Secret Sisters gör alla utmärkta gästspel när “The Hurting Kind” ringlar sig fram i maklig takt. White har producerat albumet tillsammans med Ben Tanner från Alabama Shakes och det är inspelat i ett varierat utbud av studios runt omkring Muscle Shoals. Veteranen David Hood återfinns på bas. Lyssna gärna på duetten ”This Isn’t Gonna End Well”, som White sjunger tillsammans med Lee Ann Womack.

20 – Rod Melancon – Pinkville
Rod Melancon är den föredetta skådespelaren, som sadlat om till musiken. Låtarna blir till små filmer på vackra ”Pinkville”. Texterna är mörka och detaljerade. Det finns psykadelisk soul, rockande inspiration och en cover av Springsteens ”57 Channels (And Nothin’ On).

21 – Avantgardet – Mellan miljonprogram och Thailand
”Trots att det låter så långt från stabilt: en gles och tanig rockmusik med dålig hållning, där gärna någon udda slagverksdetalj sticker ut. Arvidsson själv har en påfallande Hellströmlik talang för formuleringar och tonfall, för nyckfullt inkastad engelska och underligt betonade nyckelord.” Det skriver Nils Hansson i DN:s recension av albumet. Det räcker fram till att ta sig in på den här oslagbara listan säger jag.

Det lackar mot jul

Min och Taylor Swifts favorit

Helt plötsligt en vacker oktoberdag fanns de bara där. Sju konserter. Det doftar nypressade MP3:or. Jason Isbell & The 400 Unit gör sällskap med många andra artister och ger möjlighet att höra hela konserter för 10 dollar. Om och om igen. Förhoppningsvis kommer även årets konserter från Isbells Ryman Residency, från oktober också bli tillgängliga. En av förra årets Ryman-konserter dök upp i slutet av november när de sju första dubblerades. Konserterna ges ut av nugs.net. De samarbetar med många andra artister också. John Fogerty, Metallica, Bruce Springsteen och The Raconteurs bara för att nämna några.

Isbells musik värmer mitt hjärta och jag är inte ensam om att ha känslor för honom. I slutet av oktober på amerikanska The Voice kom Taylor Swift ut som ett stort och passionerat Isbell-fan. På den sista kvällen av sju på The Ryman Auditorium berättade Jason Isbell att han var på väg in i studion igen för att spela in ny musik. HaPå Isbells och hans frus Instagram bekräftar de att det är ny musik på gång och bilder från RCA Studio A bekräftar att han fortsätter att jobba med Dave Cobb. Isbells senaste skivor har dykt upp under sommaren, så jag hoppas att det kan vara fallet även den här gången och att han dyker upp i Sverige snart igen. Kanske redan i juni under STHLM Americana? Det får bli min önskning till tomten helt enkelt.

God Jul allihopa från Tyresö-tomten!

PS! I min egen julstrumpa har jag stoppat Martin Scorceses gangsterepos The Irishman och säsong 3 av The Crown. Båda hittar du på Netflix. I strumpan ligger också Michael Connellys bok The Night Fire där Harry Bosch och Renee Ballard jagar mördare tillsammans.

Särskilt Jul PS! Många gånger handlar det om att komma hem till nära och kära på julen. Det är något amerikanerna också praktiserar i samband med Thanksgiving. Vad passar då bättre än att kombinera de här två högtiderna med att möta upp med Blackberry Smokes firande på The Tabernacle i Atlanta, Georgia?

Vi har kommit till den där tiden. Den där tiden då det är dags att summera. Dags att summera de två musikmånader, som precis har gått. Vad är det för musik under den tiden, som har fångat mitt öra och som är bättre än bara bra.

 

Vill du hålla koll på hela årets bästa album? Det är enkelt. Du bara ser till att följa årets spellista. Då kommer uppdateringen till dig allra snabbast. Om du redan följer listan har du haft de här tilläggen i några dagar.

 

The Black Keys – “Let’s Rock”
Dan Auerbach och Patrick Carney återvänder till sina egna rötter. Det ekar starkt från The Black Keys tidigaste album. Duon sammanfattar hela albumet i dess titel. Det är en lysande uppvisning i modern rock.

 

Bruce Springsteen – Western stars
I Springsteen-land innebär Västern att ta chanser, att riskera allt. Det finns mer hästar än bilar och mer missade chanser än lösta problem. Det är ett soloalbum och ekot från 60- och 70-talet finns med oss genom hela plattan. Känslan är en varm och skön sommarkväll där solen sänker sig ner och målar fantastiska färger på himlen innan den sänker sig ner bakom horisonten. Ska du börja lyssna någonstans ta titellåten.

 

Caroline Spence – Mint Condition
I november kommer hon till Stockholm och Bryggarsalen. Fram till dess kommer ”Mint Condition” att ha snurrat flera varv på Spotify. Texterna rör sig i trakten av hjärtskärande smärta och ensamheten. Caroline Spences röst passar alldeles utmärkt till de texterna. Sorgset, vackert, som ett litet barn som ber om att få något och som är omöjlig att neka att få det barnet vill.

 

Drivin N’ Cryin – Live the Love Beautiful
Bandet har varit igång drygt 35 år, men varit rätt mycket utanför min egen radar. ”Live the Love Beautiful” är det första albumet på tio år. Aaron Lee Tasjan har producerat och Kevin Kinney sjunger om problemfyllda tider i dagens Usa, prövningar och lycka av ett vuxet liv på turné, förmågan att uppskatta de små sakerna i vardagen och arvet efter den bortgångne Ian McLagan, keyboardspelare i Faces.

 

Foy Vance – From Muscle Shoals
“From Muscle Shoals” är producerad av Vance själv tillsammans med Ben Tanner. Han har tidigare jobbat med bland andra Alabama Shakes, John Paul White och Nicole Atkins. Två av originalmedlemmarna i FAME Studios husband The Swampers medverkar på några av låtarna. Swampers kallades också Muscle Shoals Rhythm Section och det är Spooner Oldham på keyboards och David Hood på bas, som du kan höra på denna utmärkta Vance-produkt.

 

Ian Noe – Between the Country
Ibland blir jag extra glad att jag följer Savingcountrymusic.com. Den 31 maj recenserade de den här underbara plattan från Kentucky-sonen Ian Noe, vilket gjorde att jag upptäckte den. På ”Between the Country” dör människor, ljuset i världen skuggas ut av mörka moln om svåra tider, brustna hjärtan och oroliga tankar. Skivan är inspelad i Nashville i RCA Studio A och Dave Cobb står för produktionen. Ett starkt kvalitetstecken.

 

Jimmy Barnes – My Criminal Record
I soloformat har Jimmy Barnes sju listettor i Australien. Det är i nivå med The Beatles, Madonna, The Rolling Stones och Rod Stewart. Det finns vissa likheter i sångrösten med den sistnämnde. Barnes är född i Glasgow, Skottland, och hans familj emigrerade till Australien 1956 när lilla Jimmy var fyra år. På det nya albumet, som är en samling låtar av bluesbaserad rock, är Barnes öppenhjärtig och blottar sig själv. Lyssna på ”Shutting Down Our Town”, som berättar om nedlagda industrier och hur det förändrar livet i arbetarförorterna.

 

Justin Townes Earle – The Saint of Lost Causes
Det var härligt att se Justin Townes Earle på STHLM Americana. Då var han ensam tillsammans med en akustisk gitarr. På den nya skivan har han band med sig. Vackra, sorgsna texter som framförs på ett underbart sätt. Lyssna till exempel på titellåten, ”Over Alameda” och ”Flint City Shake It”.

 

Leeroy Stagger – Me and the Mountain
Leeroy Staggers första musik på två år kommer att följas av ännu mera musik i september. Då kommer ett tll album, ”Strange Path”. Stagger själv håller det kommande albumet ännu högre än det här. Det lovar mycket gott om det visar sig vara sant. ”Me and the Mountain” är underbar folkrock från Kanada.

 

The Raconteurs – Help Us Stranger
Jan Gradvall ger Brendan Bensons, Patrick Keelers, Jack Lawrence och Jack Whites senaste album en fyra i Dagens Industri. Gradvall skriver; ”Bortom 10 000-timmarsregeln, teorin om att det krävs 10 000 timmars övning för att bli bra på något, finns 30 000-timmarsregeln. Förkovran har nått sådan fulländning att varje penseldrag, stycke eller musikaliskt stycke blir värd att bevara. Jack White har nått dit. Hans gitarriff har nått samma nivå som Matisses collage och Joan Didions meningsbyggnad.” Jag kan bara hålla med Gradvall, men tycker att ”Help Us Stranger” är ännu bättre än hans bedömning.

Julmusik 2018 – årskrönika

Publicerat: 21 december, 2018 i Julskiva, Julskiva 2018, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vem är världens bästa artist? En fråga som ger olika svar beroende på vem du frågar eller hur du jämför eller för vilken tid du frågar. Frågar du Spotify är det Drake och jämför du turnéintäkter är det U2. Ställer du frågan till mig och vill ha svaret på bästa artisten genom tiderna kommer jag antagligen att mumla namn som Bruce Springsteen, Thin Lizzy, Bob Dylan och Black Sabbath.

 

Om du istället frågar mig vem som är 2010-talets bästa artist blir svaret helt annorlunda. Det är samtidigt enkelt i mina öron vem som är det. Det är Jason Isbell. Han berättar fantastiska berättelser i sina låtar. Musiken är medryckande i mina öron. När han sedan ställer sig på scen är han inget annat än överstepräst i min religion. Vem är då Jason Isbell?

Jason Isbell föddes i Alabama 1979 och bor numera i Nashville. På vägen ingick han i Drive-By Truckers mellan 2001 och 2007. Bland mycket annat har han därefter varit på turné med Ryan Adams, något jag glädjande nog hade chansen att fånga i Stockholm i maj 2012. På plats här skrev han låten ”Stockholm” om sin hemlängtan. Förra året släppte Jason Isbell släppte ”The Nashville Sound” tillsammans med sin grupp The 400 Unit. Kompgruppen som fått sitt namn från en avdelning på ett mentalsjukhus där de personer i mest behov av vård satt. Ett inte helt politiskt korrekt namn har Isbell själv sagt, men för sent att ändra på nu.

Under uppväxten hade Isbell att få hänga hemma hos David Hood, pappa till Patterson Hood i Drive-By Truckers, och en studioräv i Muscle Shoals. Isbell blev också skjutsad av sina föräldrar till musikbarerna där Hood med flera spelade på kvällarna. Där fick han chansen att sitta med och spela. David Hood gav honom också ett enkelt råd som Isbell berättat att han försöker att hålla sig till. Rådet var att komma i tid till spelningar och se till att du har grejer som fungerar, då har du försprång gentemot många andra.

Inför sin spelning på Bryggarsalen i Stockholm 2013 beskrev Isbell sina texter och små historieberättelser i dem för hymn.se.

”Nej, de är inte mörka, menar han. De är tunga. De är allvarsamma i många fall. Men de är låttexter som ofta handlar om förändring. De handlar om att vända blad. Och ibland handlar de om dygder.”

På ”Nashville Sound, förra årets bästa album, adresseras frågor om jämställdhet, ras, de amerikanska urinvånarnas rättigheter, priviligierade vita män, viljan att ge sin dotter en bra värld att växa upp i och mycket mera. Den första som får läsa Isbells texter är hans fru Amanda Shires. Skrivaren står nämligen i hennes arbetsrum i hemmet i Nashville. Hon kommer också med konstruktiv kritik och kan säga till sin man att han kan bättre när det behövs.

Jason och Amanda har varit gifta sedan 2013 och har en treårig dotter, Mercy, tillsammans. De växlar med varandra om att ta hand om henne. I år är det Amanda, som gett ut ett album med ny musik, ”To The Sunset”. De jobbar båda två tillsammans med världens just nu bäste producent, Dave Cobb.

När Isbell själv berättar för Rolling Stone om sitt låtskrivande och var han är för tillfället och om han gjort några framsteg i detta hantverk genom åren.

”Det tycker jag, verkligen. Hantverket på Nashville Sound är bättre än det var tidigare. Jag var på ett särskilt ställe rent personligen när jag skrev låtarna till Southeastern och dit är jag inte villig att ta mig tillbaka igen, om jag absolut inte måste. Det var som att låtskrivandet och mitt privatliv var på exakt samma ställe när jag gjorde det albumet, vilket gjorde det väldigt speciellt. Men när det kommer till konsistens och helhet, tycker jag Nashville Sound är det starkaste jag gjort. Jag la ner mer tid på varje individuell text. Jag var mer öppen och mer villig att berätta om saker som jag inte varit lika villig att berätta om tidigare.”

ÅRETS PUNKTINSATSER

Årets debutsingel

Årets folkbildare: Patriot Act – Hasan Minhaj (Netflix). Kolla exempelvis in avsnittet där han förklarar Amazon och företagets framgång. Du tycker kanske tycker att det är komiskt. Fundera över det viktiga budskapet bakom skämten ett tag. Då blir det mera allvarligt.
Årets debutsingel: Heap Belly med ”California
Årets duktigt sen på bollen: Homeland, säsong 1-6 (Netflix). Säsong 7 får gärna dyka upp där snart.
Årets sen på bollen I: The Crown, säsong 1-2, (Netflix), följer drottning Elisabeth II som regent.
Årets sen på bollen II: Blindspot, säsong 1 (Viaplay). Tatueringar som skattkarta och rebus i ett tätt 24-liknande actionfyllt äventyr.

Årets femte bästa livegig

Årets konsert 8: First Aid Kit på Waterfront.
Årets konsert 7: Hästpojken på Debaser Strand.
Årets konsert 6: Melissa Horn på Gröna Lund
Årets konsert 5: Lars Winnerbäck på Zinkensdamm
Årets konsert 4: Tyler Childers på Twang.

Brent Cobb på Bryggarsalen

Årets konsert 3: John Moreland på Södra Teatern. ”3:59 AM” har inte klockan hunnit bli, men det är sent i John Morelands set. Trion ”American Flags In Black & White”, ”Cherokee” och ”Break My Heart Sweetly” avslutar en alldeles magisk spelning. Den innehåller bara ett enda fel. Den är för kort. Jag hoppas verkligen att John Moreland kommer tillbaka snarast till Stockholm för en alldeles egen spelning. Gärna i Springsteen-längd.
Årets konsert 2: Brent Cobb på Bryggarsalen. Innan dammet har lagt sig från den första tonen Brent Cobb tar vill jag inte göra annat än att svimma. Det är en känsla som följer med under hela kvällen. Det skulle vara väldigt dumt att göra det. Anledningen till svimmningskänslorna är helt enkelt att det är så magiskt bra. Jag älskar både Brent Cobbs röst och hans underbara historieberättande sånger. De ger tröst, väcker känslor och får mig att längta efter mera sånger från hans ljuva stämma.
Årets konsert 1: Jason Isbell & The 400 Unit på Mosebacketerassen. En avskalad och orgelbesmyckad ”If We Were Vampires” är så vacker att det gör ont. Innan det gör allt för ont tar vi farväl med en rockande ”Super 8”. Det känns tryggt att Jason Isbell annonserar från scenen att de kommer tillbaka inom kort. Förhoppningsvis inom väldigt kort, hoppas jag själv. I mina öron är Jason Isbell den artist i nutid, som är allra bäst. Han skriver fantastiska små berättelser som ramas in i underbar rockmusik. Jag bara bugar och tackar för den här gången. Underbart bra!

Årets liveplatta

Årets livealbum 6: Brian Dunne – The Timber House Sessions
Årets livealbum 5: The Rolling Stones – From The Vault: No Security – San Jose 1999 (Live)
Årets livealbum 4: John Mellencamp – Plain Spoken: From Chicago Theatre
Årets livealbum 3: Jason Isbell & The 400 Unit – Live From The Ryman.
Årets livealbum 2: Bruce Springsteen Springsteen on Broadway
Årets livealbum 1: Imperial State Electric Anywhere Loud. Tycker du redan om Nicke Anderssons raka och energiska gitarrock kommer du att känna dig som hemma direkt. Det finns nog nästan bara en sak som kan göra den här liveplattan ännu bättre. Det är att få vara på plats i konsertlokalen när bandet kör över sin publik med den här överdosen av glädje.

Årets EP

Årets översättning och cover: ”Vänta på att dö” med Julia Frej och Mauro Scocco. Världens kanske vackraste sång om destruktivt leverne skrev Townes van Zandt i ”Waitin’ Around To Die”. Nu finns den på svenska i en oerhört bra version med Mauro och Julia.
Årets EP 1: Kyle Daniel – Kyle Daniel
Årets EP 2: Fricky – Aqua Aura
Årets EP 3: Blackberry Smoke – Southern Ground Sessions
Årets EP 4: First Aid Kit – Tender Offerings
Årets EP 5: Viktor Olsson – Fjärilar Vid Floden

”Everybody counts or nobody counts.” – Harry Bosch motto

Årets bok på nattduksbordet 1: Bosch säsong 4 (HBO). De här fantastiska scenerna ifrån Los Angeles. Underbart filmade. Michael Connellys böcker och Henrik Bastins touch när böckerna blir strömmad TV är inget annat än ren och skär polisseriemagi. Nya Bosch och Ballard-boken ”Dark Sacred Night” är en njutning. Säsong 5 är inspelad och Amazon har gett klartecken för säsong 6 också. Framtiden ser ljus ut för min favorit-Los-Angeles-polis.
Årets bok på nattduksbordet 2: Springfloden, säsong 2 (SVT), baserad på Cilla och Rolf Börjlinds bok ”Den tredje rösten”. Olivia Rönning, Tom Stilton, Mette Olsäter, Abbas och Minken representerar de goda i persongalleriet. Det är bara att hoppas på att SVT köpt filmatisering av nästa bok också.
Årets bok på nattduksbordet 3: Sharp Objects (HBO). Vi får åka till södern med en dagstidningsreporter som skickas till sin hemstad i söderns Usa för att rapportera om en serie olösta barnamord. Hennes trassliga förflutna kolliderar med chockartade händelser i nutid. Hon har den goda smaken att lyssna mycket på Led Zeppelin också.
Årets bok på nattduksbordet 4: Seven Seconds (Netflix). En pojke på cykel blir påkörd. En polis kör bilen och smiter från olycksplatsen med hjälp av sina kollegor. Där börjar denna utmärkta serie om korrumperade poliser och rättrådiga poliser.
Årets bok på nattduksbordet 5: Collateral (Netflix). Ett pizzabud blir nedskjuten i London precis efter en av sina leveranser. Därifrån utvecklar sig denna historia med många komplexa karaktärer.
Årets bok på nattduksbordet 6: Fauda säsong 2 (Netflix). Vi följer den israeliska underrättelsetjänsten igen. Huvudfiguren är återigen Doron Kavillo. Det är långt ifrån skratten och ljuset i den här serien.

Årets biografi

Årets bok I: Dark Sacred Night – Michael Connelly
Årets bok II: Vardagar – Ulf Lundell
Årets bok III: Metallica: Sorgespel och segertåg – Fredrik Brolin
Årets bok IV: Kallbrand – Cilla och Rolf Börjlind
Årets bok V: In A House of Lies – Ian Rankin

Lysande svensk rock

Årets Alive After Death I: Strängen – Rock på svenska.
Årets Alive After Death II: Tom Petty and The Heartbreakers – An American Treasure
Årets Alive After Death III: Prince – Piano & A Microphone 1983
Årets Ulf Lundell skriver om sitt eget låtskrivande: ”Då känner jag förstås, som i år dissat min produktion av sånger… stundtals har allt varit skit, emellanåt har en handfull fått godkänt, det bästa jag skrivit måste vara Danielas hus, för den dyker ständigt upp som riktmärke, att det här känner jag igen. Det som man trodde och kände var så underbart nästan skäms man för. Man får sluta eller hitta nya vägar.” – utdrag från Vardagar.
Årets nutiden ringde till alla digitala ludditer: Bob Lefsetz i inlägg om nyheter på Oscarsgalan: ”The baby boomers want to return to the days of the album. They want to return to physical product. They want you to put down your smartphone. They want you to save the local newspaper. They want you to save the bookstore. It’s an endless anti-digital campaign. And how is this working for them? IT’S NOT!”

21 ALBUM
Då har vi kommit till avsnittet i årskrönikan som handlar om att utse årets tjugoen bästa album. Egentligen är väl albumformatet dött i stora delar av lyssnarvärlden, men jag uppskattar det fortfarande som den dinosaurie jag är. Här kommer de bästa albumen som dykt upp under året.

Årets album

1 – Greta Van Fleet – Anthem of The Peaceful Army
Det är något väldigt speciellt med de här tre bröderna Kiszka. Robert Plant har gjort tummen upp och kallat dem ”Led Zeppelin I”. Plant har också sagt att han känner igen rösten från någon nära honom. Själv försöker jag hämta andan mellan varje låt. När musiken träffar mig från varje ny låt tappar jag luften igen. Jag försöker också hålla tillbaka superlativen för att det ska finnas några kvar. Det här är inte bara årets album, det är 2000-talets bästa rockalbum. De är dessutom väldigt tajta och utmärkta tillsammans på scen.

Plats 2-6

 

2 – Brent Cobb – Providence Canyon
Countryfunk. Smaka på ordet. Det ligger bra på tungan. I mina öron gör det underverk. Brent Cobb beskriver vad han ville göra som countryfunk. Nu bryr jag mig inte så mycket om någon genre. Jag bara inser att det här är en utmanare till årets bästa album. Det är dessutom kusinen Dave Cobb, som hållit i produktionen igen.
3 –Gold Star – Uppers & Downers
Född i Österrike och boende i Los Angeles. Nej, det är inte Arnold Schwarzenegger. Det är Marlon Rabenreither, som gör musik under namnet Gold Star du ska lära dig att komma ihåg. Hör har han gjort ett av årets allra bästa album. De osar lite Bob Dylan, lite Ossis, lite The Verve och en del annat bra. Smaklig spis. Räcker inte den här portionen finns ett utmärkt ”Big Blue” från i fjol att hugga in på också.
4 – Brandi Carlile – By The Way, I Forgive You
Min favoritproducent Dave Cobb har varit inblandad på Brandi Carliles nya album. Det är ett samarbete som fallit mycket väl ut. Det är bra texter, en skön röst och härliga melodier. Här och var får de förstärkning av lite stråkar.
5 – The Brother Brothers – Some People I Know
Om du blandar lite Simon & Garfunkel, The Everly Brothers och First Aid Kit. Släng sedan på en dos av Amanda Shires fiol. Då närmar du dig The Brother Brothers. Ett fantastiskt gäng som kommer till Stockholm i april för att spela i en trång källare på Söder.
6 – The Temperance Movement – A Deeper Cut
Musikkusiner som dyker upp i mitt huvud när jag lyssnar på det här attraktiva albumet är The Black Crowes, Faces, Thunder och Cat Stevens (jag vet att han inte kallar sig det nu). Det är väldigt trevliga kusiner att ha i mina öron. Jag räknar också med att ”A Deeper Cut” kommer att hamna mycket högt på min årslista när det är dags att summera årets utgivningar. Om det inte skulle göra det så kommer 2018 ha varit ett extraordinärt bra musikår.

Plats 7-11

 

7 – Magnus Lindberg – Magnus Lindbergs skörd
Om du inte litar på mig kan du väl lita på Jan Gradvall. Magnus Lindbergs nya är inget annat än ren svensk magi. ”Öppningsspåret När sekun¬derna försvinner är magnifikt, en episk svensk rocklåt som klockar in på närmare sex minuter. Som lyssnare knyter man näven i fickan, går rakt in i motvinden och tackar för artister som Magnus Lindberg.”, skriver Gradvall.
8 – Hästpojken – Hästpojken är död
Det har tagit mig ganska många genomlyssningar. En fantastisk konsert med en entusiastisk publik. Några till lyssningar. Lyssna på ”Ofödda lilla barn”. Då går det snabbare än det gjorde för mig att förstå att det här är utmärkt svensk pop.
9 – Pistol Annies – Interstate Gospel
Det här är det tredje albumet som samlar ihop sångerskorna och låtskrivarna Angeleena Presley, Ashley Monroe och Miranda Lambert under epitet Pistol Annies. De erbjuder fjorton porträtt av starka kvinnor som kämpar på, utkräver hämnd och vandrar vidare i vardagen.
10 – First Aid Kit – Ruins
Det här är inget annat än två otroliga begåvningar. Det här är svensk musikexport av yppersta klass. Lyssna på fantastiska ”Fireworks”, ”Nothing Has To Be True”, ”It’s A Shame” och ”Postcard”. Sedan har du sex andra högklassiga låtar kvar att lyssna in dig på.
11 – American Aquarium – Things Change
BJ Barham har skrivit sina bästa låtar hittills. Det handlar om läget i världen, livet som ung vuxen och om droger. Det är långt ifrån lättsmälta texter. Barham berättar om sin egen kamp mot drogerna. Texterna ackompanjeras av sköna countryrockiga sånger.

Plats 12-16

 

12 – Avantgardet – Alla känner apan
Sonic Magazine skriver i sin recension där plattan får en 9:a i betyg av max 10.”Avantgardet från lilla Nybro strax utanför Kalmar har på bara några år gått från ingenting alls till att vara ett av Sveriges absolut bästa indieband och har med all rätt hyllats var än de dykt upp. Nu, den dystra hösten 2018, når de på många sett kulmen i allt som är skitigt och vackert på samma gång. Det finns knappt en textrad, eller ens ett ord, som inte sätter fingret på den råa och gråa verklighet som det alltmer sällan pratas om. »Alla känner apan« är ett popmanifest som varenda heltidspolitiker borde lyssna till både en och flera gånger och som borde ligga till grund för varje knastertorr utredning om den kollapsade svenska psykvården. Ett rop om att rusta upp utan att på något sätt bli proggigt plakat eller punkigt nihilistiskt naivt.”
13 – Amanda Shires – To The Sunset
Det här är både ett popigare och rockigare album än vad ”My Piece Of Land” var som släpptes för två år sedan. Det är fortfarande Dave Cobb, som står för utmärkt produktion. Lyssna på ”White Feather” och ”Break Out The Champagne” för att nämna två bra låtar.
14 – John Prine – The Tree of Forgiveness
Det är de första nyskrivna låtarna från John Prine på tretton år. Dave Cobb står för produktionen. Melodierna, berättelserna och Prine står i centrum. Jason Isbell och Amanda Shires gästspelar. Hör den underbara ”Summer’s End” för att fastna i Prines träsk.
15 – Hawks and Doves – From A White Hotel
Du kanske tidigare lyssnat på Kasey Anderson? Antingen solo eller tillsammans med The Honkies. Här har Anderson släppt ett nytt, fantastiskt album. Doftar både heartlandrock och American Aquarium i olika delar. En av de allra mest lysande juvelerna på ”From A White Hotel” är ”Clothes of my Back”.
16 – Caleb Caudle – Crushed Coins
Det är tredje albumet som samarbetet med producenten Jon Ashley är inne på. Han har också jobbat med andra artister som Hiss Golden Messenger, Dawes och The War On Drugs. Det är lugnt, eftertänksamt och vackert. Passa gärna på att lyssna till ”N.Y.C. In The Rain”. Den är mycket, mycket bra.

Plats 17-21

 

17 – Viktor Olsson – Viktor Olsson
”Från ”Stenungsund” har Viktor Olsson gått vidare. Detta är hans andra platta. Om hans mål är ett fullfjädrat konstnärskap har han nästan kommit fram nu. Musiken är pop, med ett stråk av spänstig soul som ytterst faller tillbaka på Smokey Robinson: sofistikerat, sångorienterat, kärnfullt. Låtarna med tydligast puls gör sig fint i popradion, men det är balladerna som gräver sig djupast. Men låtarna förstärker varann – vilket är rätt ovanligt med musik som är så här direkt och oblygt poporienterad – eftersom de så uppenbart kommer från samma plats, samma känslo­läge, samma grubblande romantiker. Viktor Olsson sjunger dem med ett klädsamt litet rasp i den annars klara tenoren, särskilt när orden bränner till.” Det är bland annat så Sydsvenskan beskriver Olssons andra album. Jag håller bara med.
18 – Colter Wall – Songs of the Plains
Redan ett år efter debuten är den här unge kanadensaren tillbaka med sitt andra album. Det är en fortsättning på redan inslagen väg med klassisk country framburen av en djup, djup barytonröst.
19 – Hannah Wicklund & The Steppin Stones – Hannah Wicklund & The Steppin Stones
Hannah Wicklund är tjugoåringen som är född i South Carolina och nu bor i East Nashville. Hon skriver låtarna, sjunger grymt bra och spelar gitarr på den här debutplattan. Bakom producentspakarna finns Sadler Vaden från Jason Isbells The 400 Unit.
20 – Caitlyn Smith – Starfire
En av alla dessa fantastiska låtskrivare med Nashville som hemmahamn. Det är vad Caitlyn Smith är. ”Starfire” är hennes alldeles egna debutalbum. Kenny Rogers, James Bay och Chris Isaak är några andra artister som kan få börja leta efter andra som ska skriva låtar till dem. Jag hoppas nämligen att Caitlyn Smith snarast kommer med fler egna album.
21 – Ben Danaher – Still Feel Lucky
Ett av de där albumen jag inte riktigt vet hur jag upptäckte. Det är lysande rock som för tanken till John Mellencamp, Tom Petty och Bruce Springsteen. Titellåten är ett lysande exempel på den nyss nämnda blandningen.

DET LACKAR MOT JUL…
The Mother Church of Country Music kallas ibland Ryman Auditorium i Nashville för i folkmun. Byggnaden uppfördes 1892 och öppnades som Union Gospel Tabernacle. Byggnaden döptes sedermera om till sitt nuvarande namn efter kapten Tom Ryman, en rik flodbåtskapten. The Ryman blev hemmahamn för radioprogrammet Grand Ole Opry mellan 1943-1974. Kända namn som Caruso, Sarah Berhardt, W.C. Fields och Booker T. Washington har spelat i konsertsalen, som är känd för sin utmärkta akustik.

Under oktober i år och och förra året, var The Ryman hemmet för Jason Isbell and The 400 Unit för sex spelningar. Resultat från förra årets spelningar går att höra på deras livealbum ”Live From The Ryman”, som släpptes den 19 oktober i år. Där går det höra liveversioner från Isbells tre senast album. Bland låtarna finns ”Cover Me Up” och ”If We Were Vampires”. Båda de låtarna berättade Amanda Shires om när hon fick frågan om det funnits tillfällen när hon omedelbart blivit imponerad av Jason Isbells sångförfattande.

“Yeah, “Cover Me Up.” I just said, “OK. Bye. I’m leaving.” And “Vampires.” And there’s also lines of his that you’re just like, “How did you put all those words together in a row?”

Själv skrev jag följande om ”Cover Me Up” när Isbell och kompanjoner spelade på Berns i början av 2016.

“Jason Isbell sjunger så att alla som eventuellt fått en ståplats i Nybroviken, ett stenkast från Berns, genast väcks till liv och kommer in och dansar med oss andra. Vackrare sång än när han sjunger ”Cover Me Up” har jag aldrig hört, jag blir frälst det här är min typ av kyrka.”

Jag hade också turen att få höra ”If We Were Vampires” på vackra Mosebacketerassen i somras och skrev efteråt att en avskalad och orgelbesmyckad ”If We Were Vampires” är så vacker att det gör ont.

”If We Were Vampires” live på Mosebacketerassen

 

GOD JUL ÖNSKAR TYRESÖ-TOMTEN!

Bonus: Passa på att kolla in fjärde säsongen av en av de allra bästa spionserierna någonsin. Du hittar Falsk identitet på SVT Play.

Ett halvt år. Sex månader. 26 veckor. 182 och en halv dag. 4 380 timmar. En sisdär 40 000 nya skivor. De sistnämnda är inte helt genomlyssnade ska jag villigt erkänna. Här kommer en dryg handfull nya favoriter från de två senaste månaderna.

 

Du har såklart fortfarande möjligheten att hänga på listan med mina favoritalbum från det här året. Du hänger du helt enkelt med i den här spellistan.

 

American Aquarium – Things Change
BJ Barham har skrivit sina bästa låtar hittills. Det handlar om läget i världen, livet som ung vuxen och om droger. Det är långt ifrån lättsmälta texter. Barham berättar om sin egen kamp mot drogerna. Texterna ackompanjeras av sköna countryrockiga sånger.

 

Brent Cobb – Providence Canyon
Countryfunk. Smaka på ordet. Det ligger bra på tungan. I mina öron gör det underverk. Brent Cobb beskriver vad han ville göra som countryfunk. Nu bryr jag mig inte så mycket om någon genre. Jag bara inser att det här är en utmanare till årets bästa album. Det är dessutom kusinen Dave Cobb, som hållit i produktionen igen.

 

Caitlyn Smith – Starfire
En av alla dessa fantastiska låtskrivare med Nashville som hemmahamn. Det är vad Caitlyn Smith är. ”Starfire” är hennes alldeles egna debutalbum. Kenny Rogers, James Bay och Chris Isaak är några andra artister som kan få börja leta efter andra som ska skriva låtar till dem. Jag hoppas nämligen att Caitlyn Smith snarast kommer med fler egna album.

 

Dawes – Passwords
Taylor Goldsmith har hittat tillbaka till de där vackra, honungslena texterna och melodierna igen. Det går inte att undvika att tänka på både Jackson Browne och Eagles när ”Passwords” strömmar i öronen. DN:s Po Tidholm hör även Bruce Hornsby i sin fyra-plus-recension. Vacker sång och härlig västkustrock finns bakom lösenorden till sjätte fullängdare.

 

Father John Misty – God’s Favorite Customer
Det var förra året som “Pure Comedy” dök upp i år kommer något som känns som en naturlig fortsättning i ”God’s Favorite Customer”. Det är samma stuk på låtarna på årets album. Det är en njutning att lyssna till Josh Tillmans alterego Father John Misty.

 

Hästpojken – Hästpojken är död
Det har tagit mig ganska många genomlyssningar. En fantastisk konsert med en entusiastisk publik. Några till lyssningar. Lyssna på ”Ofödda lilla barn”. Då går det snabbare än det gjorde för mig att förstå att det här är utmärkt svensk pop.

 

Magnus Lindberg – Magnus Lindbergs skörd
Om du inte litar på mig kan du väl lita på Jan Gradvall. Magnus Lindbergs nya är inget annat än ren svensk magi. ”Öppningsspåret När sekun­derna försvinner är magnifikt, en episk svensk rocklåt som klockar in på närmare sex minuter. Som lyssnare knyter man näven i fickan, går rakt in i motvinden och tackar för artister som Magnus Lindberg.”, skriver Gradvall.

 

Vi har anlänt till slutdestinationen. Det har tagit sex år att ta oss hit. Nu kommer de tjugofem bästa albumen från de senaste åren. Bättre än så här blir det inte. Åtminstone inte just nu.

 

1 – Sturgill Simpson – A Sailor’s Guide To Earth (Utgiven: 2016 Placering då: 1)
Sturgill Simpson — en orkan av soul. Det är rubriken på Markus Larssons recension i Aftonbladet. Recensionen berättar vidare att Simpson hade en morfar som var soldat under Andra Världskriget. Han hette Ora. Ora krigsplacerades i Stilla havet och trodde att han skulle dö. Han var säker. Därför skrev han ett brev där han tog farväl av sin fru och deras nyfödde son. När Sturgill Simpson började skriva musiken till sitt tredje album”A sailor’s guide to Earth” mindes han hur han en gång hittade och läste brevet. Havet och sjömän har alltid varit en del av släktens själ, i verkligheten och som metafor.

Larsson skriver också att Sturgill Simpson har producerat skivan själv. Musiken blir också en berättelse om var han kommer ifrån. För honom är soul, country, psykedelia och rock inte några muromgärdade och segregerade genrer — allt hör ihop. Man kan se framför sig hur han sitter med hörlurarna hemma och med koncentrerad min försöker förstå hur låtarna ska smälta ihop lika sömlöst som på Marvin Gayes album ”What’s goin’ on”.
2 – Jason Isbell – Southeastern (Utgiven: 2013 Placering då: 1)
Bra melodier, gripande texter och en underbar röst, som tillsammans blir det recept som kokar ihop årets bästa album. Lyssna till exempel på ”Elephant” och ”Live Oak”, som den före detta Drive-By Truckers-medlemmen levererar.
3 – First Aid Kit – Stay Gold (Utgiven: 2014 Placering då: 3)
De fantastiska systrarna från Svedmyra har charmat de flesta svenska kritikerna. De har även lyckats med att få spela på anrika ställen som Royal Albert Hall i London och där också fått de brittiska kritikerna för sina fötter.
4 – St. Paul & The Broken Bones – Half the City (Utgiven: 2014 Placering då: 18)
Precis som Black Sabbath förra året så hamnar de på 18:e plats på denna oslagbara albumlista och båda banden kommer dessutom från Birmingham. Den stora skillnaden är att det i detta fall är staden i Alabama, Usa, vi pratar om. Musikmässigt är det också en viss skillnad. Sångaren ser ut som Phillip Seymour Hoffman, men sjunger som Otis, som en av mina vänner som sett dem live uttryckte det. Vi får en skön soulstund här.

Det här är albumet, som växt allra mest under de här åren. En fantastisk röst. Något av världens allra, allra bästa liveband. Soul i kvadrat.
5 – Jason Isbell & The 400 Unit – The Nashville Sound (Utgiven: 2017 Placering då: 1)
”Albumet är inspelat i den legendariska RCA Studio A i Nashville. Där storheter som The Beach Boys, Dolly Parton och Willie Nelson spelat in musik. Där är det numera Dave Cobb, som styr och ställer och skapar klassiker efter klassiker. Åtminstone för mina öron. Sammanfattningsvis låter det här som ett av årets allra bästa album. Albumet är så bra att det till och med får mig att längta till november. Jag som ogillar det mesta av årstider förutom sommaren. Det är då Jason Isbell återvänder till Stockholm tillsammans med The 400 Unit. Jag laddar redan för den söndagsmässan på Münchenbryggeriet.” Det skrev jag i juni när plattan kom och det gäller fortfarande. Förutom att söndagsmässan är avklarad såklart.

6 – Rival Sons – Great Western Valkyrie (Utgiven: 2014 Placering då: 1)
Från Long Beach i Usa kommer det här bandet, som på ett utmärkt sätt förvaltar rock ‘n’ roll-historien. Det doftar väldigt mycket Led Zeppelin, sedan finns några teskedar The Doors och några kryddmått Free och Hollies. Dessutom sjunger Jay Buchanan med en briljant och självklar rockröst.
7 – Queens of the Stone Age – …Like Clockwork (Utgiven: 2013 Placering då: 2)
”På gruppens sjätte album sänker Josh Homme tempot och sjunger bättre än någonsin. Det avslutande titelspåret visar att han är en av samtidens största artister.” så skriver Jan Gradvall i DI Weekend. Jag kan bara hålla med.
8 – Queens of the Stone Age – Villains (Utgiven: 2017 Placering då: 2)
Texterna är välkryddade med sex, droger och död. Ett dansant gung följer också med oss genom den här genialiska plattan. Jag får bara bekräftat det jag tyckt de senaste åren. En av rockmusiken allra mest livskraftiga genier har gjort det igen. Josh Homme har gjort ännu ett starkt album tillsammans med sina vänner i Queens of the Stone Age. Det enda jag kan klaga på just nu är att de inte kommer till Sverige under den turné de är ute på nu, men de kommer till Gröna Lund i juni. Jag tror nämligen att live är det ytterligare lite bättre än på platta.
9 – Jason Isbell – Something More Than Free (Utgiven: 2015 Placering då: 2)
Uppföljaren till albumet som toppade den här listan 2013 är också producerat av Dave Cobb. Skivan är inte lika direkt och mörk som ”Southeastern”, men likafullt underbar. Isbell berättar exempelvis historien om en ung och ensamstående mamma under depressionen i 30-talets amerikanska söder. I en starkt troende omgivning jobbar mamman hårt för ett bättre liv för sig själv och sina barn, samtidigt som hon bär på den enkla drömmen att få åka i en ”Hudson Commodore”.
10 – Joel Alme – Flyktligan (Utgiven: 2015 Placering då: 4)
I litteratur, film och intervjuprogram hard et skrivits och pratats om så många frånvarande farsor, så mycket om alkoholism och dysfunktionella familjekonstellationer att ämnet, hur allvarligt det än må vara, har börjat kännas tjatigt och bemöts emellanåt mest med en axelryckning. Men så kommer Joel Almes svenskspråkiga släktkrönika ”Flyktligan” och fan vet om det är den finaste arbetarklasskildring som getts ut på den här sidan av ”Skebokvarnsv. 209”. Det är en del av beskrivningen av detta underbara album i Sonic Magazine #79 och jag faller gärna in i hyllningskören.

11 – Viktor Olsson – Stenungsund (Utgiven: 2015 Placering då: 6)
”Viktor Olsson är 22 år och kommer från Stenungsund, lika delar industrisamhälle och västkustidyll några mil norr om Göteborg. På sitt debutalbum sjunger han om att växa upp just där men också om familj och konventioner, att flytta, bo på 27 kvadrat, en vän som gick bort och – förstås – den fantastiska, fruktansvärda, outgrundliga kärleken. Olsson bär sina influenser med stolthet – låter rent av både Tom Petty och Håkan Hellström vara med i texterna – men droppar också Swedish House Mafias ”Leave the world behind”, för även den är ett soundtrack till den värld han rör sig i och försöker förstå.”Det här är på det sätt Håkan Steen i Aftonbladet beskriver årets svenska debutalbum.
12 – Anderson East – Delilah (Utgiven: 2015 Placering då: 3)
Prispallen det här året avslutas av ytterligare en Dave Cobb-produktion. Anderson East är född i Athens, Alabama och begåvad med en röst som tar dig med i tidsmaskin till 60-talets allra bästa soulsångare. Det är i princip omöjligt att inte bli kär i Easts röst. I år är det svårt att inte dra paralleller till den kritikerrosade och väl uppmärksammade och fantastiska Leon Bridges. Det är bara det att Anderson East är ännu bättre i mina öron.
13 – Tyler Childers – Purgatory (Utgiven: 2017 Placering då: 3)
Den 19 januari går jag och nittonio andra ner i en källare på söder för att se Tyler Childers första framträdande på svensk mark. Det känns om en ynnest att få se flera låtar från denna fantastiska skiva i litet liveformat. Den 5 januari är skivan dessutom tillgänglig på annat sätt än via Bandcamp i Sverige.
14 – Brent Cobb – Shine On Rainy Day (Utgiven: 2016 Placering då: 3)
Vet inte riktigt hur det blev så att mina förväntningar var så högt uppskruvade på den här debutplattan? Kanske var det de smakprov, som ”Black Crow” som dök upp innan hela plattan släpptes i början av oktober? Kanske var det att kusin Dave Cobb producerat? Själva omslaget bidrog också på något obeskrivligt sätt till att höja förväntningarna. Extra roligt var det när förväntningarna också överträffades. Ett av årets allra bästa album.
15 – Courtney Marie Andrews – Honest Life (Utgiven: 2017 Placering då: 4)
I Chris Shifletts podd ”Walking The Floor” berättar Andrews om sin bakgrund som punkrockare och gatumusikant. Hon liknar också sitt låtskrivande vid att gå och fiska. Hon skriver hela tiden och säger att om du fiskar vet du inte vilken fisk du kommer att fånga, om du inte alltid fiskar…om jag alltid kastar ut mitt flöte så nappar det en bunt olika sånger. Här finns några mycket fina fångster samlade.

16 – Honeyhoney – 3 (Utgiven: 2015 Placering då: 1)
För tredje året i rad har Dave Cobb årets bästa album. Honeyhoney har sin bas i Los Angeles och Benjamin Jaffe och Suzanne Santo. Gruppens tredje alster släpptes i somras i Usa och kommer i Europa i början av nästa år. Santos röst smeker likt raspig honung de sköna toner som mina trumhinnor. Lyssna exempelvis på ”God of Love”, ”Yours to Bear” och ”Bad People”.
17 – Hästpojken – En magisk tanke (Utgiven: 2013 Placering då: 3)
Denna samling sånger, som gripit tag i mig och inte heller släppt taget under året, kommer från västkusten. Skivan innehåller också en av årets höjdpunkter alla kategorier, nämligen ”Brinner”.
18 – Caleb Caudle – Paint Another Layer On My Heart (Utgiven: 2014 Placering då: 2)
Tydligen är det bra att komma från Winston-Salem om man ska skapa musik som definierar det som brukar beskrivas som Americana. Det är en fröjd för örat att lyssna till tonerna och sången från Calebs sjätte album.
19 – Imperial State Electric – All Through The Night (Utgiven: 2016 Placering då: 7)
”Jag kapitulerar för den nya plattan. Den är med sin raka och medryckande musik en platta, som enkelt kvalificerar sig för kategorin fantastisk musik. Medaljplats på min topplista över årets album? Inte omöjligt. Jag hoppas att Nicke Andersson fortsätter utifrån sin egen devis och inte låter oss vänta allt för länge på ännu mer ny musik. Fram till dess rullar All Through The Night många, många gånger.” Det var på det sättet jag sammanfattade mina intryck av plattan när den kom och jag recenserade den för Rockbladets räkning. Här är slutresultatet.
20 – Kent – Tigerdrottningen (Utgiven: 2014 Placering då: 6)
På Valborgsmässoafton dök det upp, det elfte Kent-albumet. Den 6 maj hade det sålt guld. Låtarna har ett skönt driv och är väldigt fyllda av tydliga budskap. Det står sig också väldigt väl i den svenska skivskörden under 2014.

21 – The White Buffalo – Darkest Darks, Lightest Lights (Utgiven: 2017 Placering då: -)
Här kommer tryckfelsnisse. Jag ber oavkortat om ursäkt för att jag missade att få med det här albumet på förra årets oslagbara lista. Jag skrev bland annat så här när jag recenserade albumet:

Sammantaget är det ett album som rockar rumpan av mycket annat det här året. Tempot är uppskruvat något för att vara The White Buffalo. Samtidigt finns det vackra ballader också. Texterna är oftast åt det mörkare hållet och framförs av en väldigt vacker röst.
22 – Father John Misty – Pure Comedy (Utgiven: 2017 Placering då: 5)
“My first memory of music’s from, The time at JCPenney’s with my mom, The watermelon candy I was choking on, Barbara screaming, Someone help my son!” Raderna kommer från “Leaving LA. Ett tretton minuter långt och fantastiskt epos på denna vackra skiva.
23 – Chris Stapleton – From A Room: Volume 2 (Utgiven: 2017 Placering då: 6)
Del två är lite bättre än del ett.
24 – Drive-By Truckers – American Band (Utgiven: 2016 Placering då: 4)
“Surrender Under Protest” är skriven av Mike Cooley och det är också han som sjunger på den första låten som släpptes. Albumet är inspirerat av det tumultfyllda år, som är 2016. Den första singeln och ”Filthy And Fried” är ett par av mina favoriter.
25 – Hannah Aldridge – Gold Rush (Utgiven: 2017 Placering då: 11)
Hon är ännu en av dessa artister, som är född I Muscle Shoals, Alabama. Det är en blandning av soul och rock. Sadler Vaden från Jason Isbells The 400 Unit står för en del av gitarrspelandet på denna utsökta skiva.

21 album – 2012-2017 – Plats: 76-100

Publicerat: 15 januari, 2018 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Idag fortsätter vi resan bland de 117 bästa plattorna sedan 2012. Idag har turen kommit de som klarade att kvala in bland de hundra bästa albumen. Nu kör vi!

 

76 – Chastity Brown – Silhouette Of Sirens (Utgiven: 2017 Placering då: 20)
NPR Music säger bland annat “a work of brooding soul eloquence, alt-rock wiriness, atmospheric pop sweetening and folk-inflected naturalness”. Jag säger jomenvisst.

77 – Black Sabbath – 13 (Utgiven: 2013 Placering då: 18)
Tillsammans med Rick Rubin har Sabbath (i nästan originalsätting) lyckats att åka tidsmaskin till början av 70-talet och tillbaka. Tidsresan har resulterat i något, som jag hoppas att de kan upprepa fler gånger.
78 – Jill Johnson – For You I’ll Wait (Utgiven: 2016 Placering då: 13)
Hela Jan Gradvalls recension av plattan låter så här: ” Jill Johnson har aldrig låtit skörare, trasigare, mörkare, ledsnare, aldrig mer sargad eller stukad. Jill Johnson har heller aldrig låtit bättre. September 2016 kommer i historieböckerna bli ihågkommen som en avgörande månad för svensk country. Fram till nu har det finaste berömmet svenska countryartister kunnat få varit att de nästan varit i klass med de amerikanska förebilderna. Men i och med med For you I’ll wait upphör sådana kulturella och geografiska avstånd. Det här är ett superbt Nashville-album, punkt slut. Ett album av en världsartist som fulländat hantverket och kommit till en punkt i sitt liv där hon vågar släppa ut livets alla erfarenheter i musiken.”
79 – Desert Noises – 27 Ways (Utgiven: 2014 Placering då: 19)
”The name Desert Noises—like many of the band’s songs on their debut full-length 27 Ways—came out of a dream that popped into front-man Kyle Henderson’s head while sleeping. “I just woke up and wrote it down on a piece of paper,” says the 24-year-old, who used it for the band he’d first formed with his brother and a friend in the Provo/Orem, Utah, area.” Så skriver bandet själva på sin hemsida om debuten och Kyle får gärna fortsätta att drömma när det resulterar i musik av denna klass.

80 – Lydia Loveless – Somewhere Else (Utgiven: 2014 Placering då: 16)
Skön stänkande, intensiv honky-tonk eller bara helt enkelt bra musik. Melodierna sträcker sig vidare
81 – Deer Tick – Negativity (Utgiven: 2013 Placering då: 15)
”The Black Dirt Sessions” var ett av 2010-års bästa album, uppföljaren ”Divine Providence” från 2011 var en liten besvikelse. I år vandrar frontfiguren John McCauley i rätt riktning igen, tycker jag.
82 – Refused – Freedom (Utgiven: 2015 Placering då: 13)
”Refused har spelat in ett sagolikt tajt, modernt rockalbum utan en millimeter utfyllnad. Samtliga 10 låtar skulle kunna släppas som singlar och fungera i actionsekvenser i Hollywoodfilmer och dataspel. Eller kan läggas in i spellistor för den som vill ha tempo i joggingspåret. Riffen är så tydliga att Beavis & Butt-head kan spela luftgitarr till dem. Visserligen kommer Refused från den politiska hardcorescenen, men även fans av AC/DC och Black Sabbath som helt struntar i budskap kommer att älska det här.” Det är en del av Jan Gradvalls beskrivning av Umeå-bandets platta, som samme Gradvall senare utnämnde till första halvårets bästa skiva.
83 – Melissa Horn – Om du vill vara med mig (Utgiven: 2013 Placering då: 10)
Inlevelsen och förmågan att förmedla sina texter. Där ligger Melissas styrka i mina ögon och hon gör det verkligen som ingen annan i detta långa land.
84 – Dr. John – Locked Down (Utgiven: 2012 Placering då: 3)
Dan Auerbach är albumets viktigaste instrument. Ena halvan av duon The Black Keys, som blivit ett av världens mest omtalade rocknamn, är katalysatorn bakom Dr Johns bästa skiva sen ”Goin’ back to New Orleans” från 1992.

85 – Dawes – Stories Don’t End (Utgiven: 2013 Placering då: 13)
Körsång i massor väntade jag mig inför denna skiva och det får jag också. En liknelse med The Eagles är rimlig. Lyssna exempelvis på ”Most People”.
86 – Roger Karlsson – Kysser Sörmlands Jord (Utgiven: 2015 Placering då: 10)
Det här är sjätte solosläppet från denne sörmländske singer-songwriter. Han kvalar in fint i den svenska traditionen av rockiga berättare. Han förtjänar också en betydligt större uppmärksamhet än han fått hittills. Hela albumet är en betraktelse av den inte alltid upplyftande samtid vi just nu lever i. En skön orgel i bakgrunden bär fram sången >>Främling eller vän/Historien går igen/När agnarna ska sållas och förvanskas>> sjunger Roger Karlsson i ”Jag Skulle Kunna Döda”.
87 – Melissa Horn – Jag Går Nu (Utgiven: 2015 Placering då: 15)
Det är svårt att ta miste på att det är Melissa Horn redan vid skivans första toner. Det är sköna toner i moll och texter nära henne själv, alla ord med en vacker tungsinthet. I februari gör hon tio spelningar på Södra Teatern. Jag tar det igen, TIO! Hon håller normalt en låg medial profil, men i höst har det funnits möjlighet att höra henne samtala med Tomas Andersson Wij, vilket sänds på SVT i början av det nya året. Dessutom har hon medverkat en lördag i Jan Gradvalls podd.
88 – John Fullbright – Songs (Utgiven: 2014 Placering då: 7)
”The older I get, the more I realize that the hardest thing to do is to tell the truth,” säger John Fullbright till Rolling Stone. Han fortsätter ”But it’s also the most rewarding thing, for me, and for the audience. I don’t want to waste anybody’s time with something they have to figure out.” De kloka orden beskriver ”Songs” på ett bra sätt och borde ju också kunna fungera mycket väl i många andra sammanhang.
89 – A Thousand Horses – Southernality (Utgiven: 2015 Placering då: 19)
Det är omöjligt att inte tänka på The Black Crowes debutalbum ”Shake Your Moneymaker” när tonerna från ”Southernality” rusar ut genom högtalarna. ”First Time” startar upp den här sköna Dave Cobb-produktion. Deras sydstats bluesiga sound förde upp singeln ”Smoke” till förstaplatsen på Billboards Country Airplay Chart. Det är svårt att sitta stilla när sångaren Michael Hobby och resten av bandet bjuder upp till dans med den här sköna samlingen av låtar.

90 – Jesse Malin – Outsiders (Utgiven: 2015 Placering då: 16)
Om du vill djupdyka i Jesse Malin måste du bara lyssna på Jan Gradvalls podd där han dedikerar ett helt avsnitt till denna New York-poet. Årets andra album från denna fantastiska skildrare av Stora Äpplet-miljöer ger mig en underbar glädje. Och för den delen lust att åka dit och utforska alla miljöerna, som beskrivs i låtarna.
91 – Various Artists – Chimes of Freedom: The Songs of Bob Dylan Honoring 50 Years of Amnesty International (Utgiven: 2012 Placering då: 2)
Ett helt gäng på sjuttiosex sånger. Olika band. Till förmån för Amnesty.
92 – Ryan Adams – Ryan Adams (Utgiven: 2014 Placering då: 11)
Det är ju som vanligt omöjligt att inte direkt kapitulera för Ryans röst. Men de samlade låtarna som utgör det här albumet behöver ett antal lyssningar för att växa till den storhet det har.
93 – Frazey Ford – Indian Ocean (Utgiven: 2014 Placering då: 8)
Hennes röst är som ett moget och fylligt vin. Musiken känns som att den fått mogna ytterligare från hennes tidigare alster, sången självklar och texterna doftar av klarhet.
94 – Foo Fighters – Sonic Highways (Utgiven: 2014 Placering då: 4)
En åtta timmar lång resa genom delar av den amerikanska rockhistorien. Det är tv-serien med samma namn som detta 42 minuter långa alster. När du lyssnar på dessa åtta sköna låtar efter att ha sett den ”skivstudioporr”, som TV-serien är, så kommer du att få en helt annan lyssningsupplevelse. Jag har på känn att jag och Andres Lokko tycker lite olika om upplevelsen.

95 – Ryan Adams – 1989 (Utgiven: 2015 Placering då: 9)
En av årets bästa spellistor är den ihopsatt av Taylor Swifts originalalbum och Ryan Adams coverversion av detsamma album. Det är fantastiska låtar och underbart att höra låtar som ”Blank Space”, ”Bad Blood” och ”I Know Places” först i Swifts popupplaga och sedan i Adams altcountry-versioner. Swift har varit med och skrivit alla låtar. Men i sedvanlig ordning (ja det går att säga så) är också svenskarna Max Martin och Shellback involverade i kreerandet av majoriteten av dessa pärlor till låtar.
96 – The Civil Wars – The Civil Wars (Utgiven: 2013 Placering då: 12)
Det andra släppet från duon Joy Williams och John Paul White. Många recensenter lyfter fram att det varit vissa ”meningsskiljaktigheter” mellan de två under processen med att göra skivan. Om det här är resultatet av det hoppas jag att de fortsätter så, för det här blev väldigt, väldigt bra.
97 – Rosanne Cash – The River & The Thread (Utgiven: 2014 Placering då: 14)
Det var en ynnest att få se och höra denna skönsjungande amerikanska under min semester. Live växte musiken ytterligare några snäpp, men det duger väldigt bra med studioalbumet också. Låtar som berättar en historia genomsyrar hela skivan.
98 – Anna Ternheim – For The Young (Utgiven: 2015 Placering då: 18)
»Albumet inleds med en slags trilogi, tre låtar som hänger ihop, finns gjorda med snygga videos också. Det gör egentligen hela albumet, tio superba sånger, som hon tillsammans med producenten Andreas Dahlbäck klätt i de vackraste kläder.« Så här skriver Upsala Nya Tidning i sin recension av detta sköna album. Vill du veta mer om det ska du självklart lyssna på avsnittet i Jan Gradvalls podd där han intervjuar Anna Ternheim.
99 – Caitlin Canty – Reckless Skyline (Utgiven: 2015 Placering då: 20)
Redan i januari dök den här pärlan till platta upp i hörlurarna. Caitlyn Canty är en singer/songwriter, som numera bor i East Nashville. The San Fransisco Chronicle har beskrivit Cantlys röst som ”casually devastating” och den publika amerikanska radiostationen NPR har beskrivit hennes musik som en blandning av ”a gritty side with aching ballads”. Jag bara instämmer och njuter när hon exempelvis gör cover på Neil Youngs ”Unknown Legend” och sin egen ”I Never”.
100 – Pearl Jam – Lightning Bolt (Utgiven: 2013 Placering då: 19)
Mina husgudar släppte nytt under hösten. Det är bra, aningens spretigt. Fråga mig om ett halvår om inte albumet vuxit ytterligare en del till dess?

Geni eller snille är en person med extraordinär intellektuell begåvning. Begreppet geni blev populärt under romantiken. Den kanske mest kända geniet i modern tid var fysikern och matematikern Alfred Einstein. Tittar vi till hela tiden efter medeltiden var multibegåvningen Leonardo Da Vinci det namnkunnigast geniet.

 

Det här kan du läsa när du googlar geni och hamnar på Wikipedia. Om du googlar ”…Like Clockwork” kanske du kan hitta Jan Gradvalls recension av det albumet. Han skriver: ”På gruppens sjätte album sänker Josh Homme tempot och sjunger bättre än någonsin. Det avslutande titelspåret visar att han är en av samtidens största artister.” Det albumet släpptes för fyra år sedan och sedan dess har Homme hunnit med mycket annat. För två år sedan spelade han massor av instrument på ”Zipper Down” och producerade också det Eagles of Death Metal-albumet. Förra året spelade, producerade och turnerade Homme tillsammans med Iggy Pop det lysande albumet ”Post Pop Depression”.

Nu är det återigen dags för ett nytt album med Queens of the Stone Age. Det sjunde i ordningen. Den här gången är det Mark Ronson, som står för producerandet. Hans egen låt ”Uptown Funk” har i skrivande stund strömmats cirka 750 miljoner gånger på Spotify. Queens of the Stone Ages mest strömmade låt är ”No One Knows”. Den har strömmats ungefär 60 miljoner gånger.

Inledningen på ”Feet Don’t Fail Me” är molande och blir en övergång från det tillbakadragna och nerstämda förra albumet. Drygt en och en halv minut tar det mer återkommande groovet och svinget på nya plattan över stafettpinnen och släpper i stort sett inte ifrån sig svinget de kommande fyrtiosju minuterna. Troy Van Leeuwens och Josh Hommes gitarrer driver på och får hjälp av Ronsons produktion att ge till och med undertecknad lust att dansa. Homme själv säger att han gillar att dansa och att det är en anledning till att Ronson finns i produktionsrummet. De möttes när de båda jobbade med Lady Gagas ”John Wayne”.

I singeln och riktigt rockande ”The Way You Used To Do” ställs frågan ”Is love mental disease or lucky fever dream?”. Den frågan kommer efter att Homme proklamerat “Jump like an Arsonist to a perfect match.” I refrängen är det sedan hoppet om att komma tillbaka till hur det en gång var. Därefter drar vi ner på tempot en aning i ”Domesticated Animals”. Trummor och ett litet gitarryl startar innan vi möter Hommes röst tillsammans med en ensam gitarr. Rösten sjunger om förvirring, revolution och att välja sida innan du öppnar munnen.

I balladen ”Fortress” handlar det om att alla någon gång ramlar omkull av sina känslor och att det viktiga är hur du reser dig upp från dessa fall. Homme erbjuder också skydd till oss i hans eget slott när vi faller. Vi växlar sedan upp tempot i ”Head Like A Haunted House”. Michael Shumans bas leder oss taktfast genom det som har alla förutsättningar att bli en livefavorit. Basen lämnar oss sedan i händerna på droganvändning, påtaglig okunnighet och en önskan om att vara evigt ung. Vi har nu hamnat mitt i den starkt lysande ”Un-Reborn Again”. Långsam, groovig med text som antyder romantiska möten mellan rovdjur och byte kommer i ”Hideaway”. Då har vi inte långt till att lyda när Homme ropar till oss att komma nära i inledningen på ”The Evil Has Landed”. Den andra singeln från skivan är också en av de absoluta höjdpunkterna med sina sköna riffande gitarrer, som ibland påminner om Led Zeppelin.

I avslutande ”Villains Of Circumstance” är vi tillbaka i en långsam, svajande sista-dansen-ballad. Den gjorde sin livedebut redan 2014 och jag tycker att den har ett tydligt släktskap till ”The Vampyre Of Time And Memory” från förra albumet. Homme sjunger att det inte finns någon enkel lösning. I alla fall inte för smärta. Vad som är gjort är gjort. Tills du gör det igen.

Texterna är välkryddade med sex, droger och död. Ett dansant gung följer också med oss genom den här genialiska plattan. Jag får bara bekräftat det jag tyckt de senaste åren. En av rockmusiken allra mest livskraftiga genier har gjort det igen. Josh Homme har gjort ännu ett starkt album tillsammans med sina vänner i Queens of the Stone Age. Det enda jag kan klaga på just nu är att de inte kommer till Sverige under den turné de är ute på. Jag tror nämligen att live är det ytterligare lite bättre än på platta.

BETYG: 9/10
BAND: Queens of the Stone Age
ALBUM: Villains
RELEASEDATUM: 2017-08-25
SKIVBOLAG: Matador
BÄSTA LÅTEN: För mig är det dött lopp mellan ”Domesticated Animals”, ”The Evil Has Landed” och ”Villains Of Circumstance”.

LÅTLISTA – VILLAINS
1. Feet Don’t Fail Me
2. The Way You Used To Do
3. Domesticated Animals
4. Fortress
5. Head Like A Haunted House
6. Un-Reborn Again
7. Hideaway
8. The Evil Has Landed
9. Villains Of Circumstance

BANDFAKTA – QUEENS OF THE STONE AGE

MEDLEMMAR

Josh Homme – Sång och gitarr
Dean Fertita – Keyboard, gitarr med mera
Michael Shuman– Bas
Jon Theodore – Trummor
Troy Van Leeuwen – Gitarr

DISCOGRAPHY – QUEENS OF THE STONE AGE

…Like Clockwork (2013)
Era Vulgaris (2007)
Lullabies to Paralyze (2005)
Songs for the Deaf (2002)
Rated R (2000)
Queens of the Stone Age (1998)

Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar. Det är en textrad från ”Söndermarken” en av 2000-talets allra bästa svenska låtar. Den finns på albumet med samma namn. Och det är Linköpingssonen Lars Winnerbäck, som skrivit denna vackra låt.

Blandband

 

Låten handlar om uppväxttiden i en medelklassfamilj i Linköping präglad av utanförskap och där skivaffärer var ”ett hål genom kulissen”. En annan Linköpingsson har lånat samma textrad från ”Söndermarken” och använder den som titel på sin bok med samlade texter, krönikor och intervjuer.

Det är nöjesjournalisten och textekvilibristen Jan Gradvall, som lånat titeln. Med Winnerbäcks goda minne. De samlade texterna om bland andra Joan Didion, David Bowie, Sir George Martin, Quincy Jones, Mohammed Ali och Abba gavs ut i april 2014. Jag läste den under min semester det året.

Min äldsta son frågade mig den sommaren:

– Pappa, varför läser du alltid i den där boken?

Jag hade nog inget bättre svar just då än att den är väldigt bra. Det är verkligen helt sant att den är. Svaret kunde ha varit mer utvecklat och jag kunde ha sagt att jag lär mig nya saker, jag får upp ögonen för ny musik, jag får spännande och nya betraktelser av vår samtid. Det känns dessutom som att jag instämmer i många av de betraktelserna Gradvall förmedlar på ett i mitt tycke inspirerande sätt.

Jag sparade det sista kapitlet i boken för att ha något kvar innan den skulle ta slut. Jag kunde inte spara så väldigt länge. Som tur är så går det ju att ganska ofta se fram emot de nya krönikor med mera som Gradvall lägger ut på gradvall.se, efter att de funnits tillgängliga i DI Weekend först. Jag kan verkligen rekommendera era att spendera tid med Jan Gradvalls krönikor under semestern. Oavsett om det är i bokform eller om det är på webben.

I semestermånadens blandband kan du höra en väldigt bra version av ”Söndermarken” från Winnerbäcks senaste turné. Du kan också höra nyheter från bland andra Tyler Childers, David Ramirez, Banditos, Dan Auerbach, Kyle Craft och Suzanne Santo. Du får också en del äldre låtar från U2 och Jackson Browne.

Album 2017 – Januari-Juni

Publicerat: 26 juni, 2017 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Om du orkar anstränga dig att scrolla ända ner till slutet av det här hyfsat långa inlägget, så kommer du att belönas med länken till en spellista, som innehåller alla album som omnämns här. Alla sextioåtta. Lyssnar du på hela listan kommer du åtminstone att ha drygt två dygn av din semester räddad.

 

Abigail Lapell – Hide nor Hair
En kanadensisk singer songwriter, som skriver underbara sånger och melodier.
Aimee Mann – Mental Illness
Lågmälda, vackra låtar om sångerskans psykiska sjukdom. Lugnt och ljuvt följer vi med på Manns allvarliga resa.
Alison Krauss – Windy City
Hon har en fantastisk stämma, Alison Krauss. Här sjunger hon så att håret på armarna ställer sig upp emellanåt.
Andrew Combs – Canyons of My Mind
Jag missade honom i källaren på Scalateatern. Jag hoppas snart få en ny chans. Här har Combs gjort ännu ett utsökt album av americana.
Avantgardet – På Östkusten Intet Nytt
Nybrobandet, som skriver nakna och utlämnade texter om droger och missbruk. Det är inte vackert, men ändå vackert, hör exempelvis ”Hög i gränder”.

 

Banditos – Visionland
Andra albumet och fortsatt underbar, skitig rock. Mary Beth Richardsons röst är mycket fängslande. Hon skulle gärna få sjunga lead på fler låtar för mig.
Blackie & The Rodeo Kings – Kings And Kings
Tillsammans med en bunt av manliga vänner utgör det här albumet ett komplement till 2011-års ”Kings And Queens”, som spelades in med kvinnliga vänner. Gäster är bl.a. Jason Isbell, City and Colour och Buddy Miller.
Brian Dunne – Bug Fixes & Performance Improvements
Ännu en av alla dessa singer songwriters. Jag vet att jag lever i min egen lilla filterbubbla. Där dras jag till musiken. Och gärna den här typen.
Caroline Spence – Spades & Roses
Ännu en av alla dessa röster, som bor i Nashville. Lyssna på ”You Don’t Look So Good (Cocaine)” om du har behov att snabbt förstå Spences storhet.
Chastity Brown – Silhoutte Of Sirens
NPR Music säger bland annat “a work of brooding soul eloquence, alt-rock wiriness, atmospheric pop sweetening and folk-inflected naturalness”. Jag sager jomenvisst.

 

Chris Stapleton – From A Room: Vol. 1
Inspelad i klassiska RCA Studio A i Nashville under ledning av Dave Cobb. Det är magiskt bra och det går bara att längta efter mer. Vol. 2 kommer som tur är redan i höst.
Chuck Prophet – Bobby Fuller Died For Your Sins
”Prophets känsla för melodier är stark och på något sätt verkar han bara bli bättre och tydligare med åren. Grunden är sorts lyxig garagerock med blommiga undertoner och Prophet har en pratsjungande röst som påminner om en blandning mellan Jonathan Richman och den tidiga Lou Reed.” Det skriver NWT bland annat om albumet.
Coco Hames – Coco Hames
En vacker amerikansk röst. Vackra sånger och melodier från den före detta The Ettes-sångerskan.
Colter Wall – Colter Wall
Om du söker efter basröster djupare än Johnny Cash behöver du inte leta längre. Du har hittat honom i denna 21-åring, som Dave Cobb producerat.
Conor Oberst – Salutations
Här finns elektriska versioner av en del av låtarna på förra årets akustiska platta. Och det är riktigt, riktigt bra.

 

Cordovas – Cordovas
Skön, skön stämsång. Tyvärr missade jag dem när de spelade i Stockholm, förhoppningsvis kommer de snart tillbaka.
Cory Branan – Adios
I “Blacksburg” kommer den hesa rockrösten fram tydligt efter de inledande gitarrackorden. Lyssna och njut.
Courtney Marie Andrews – Honest Life
Det är vackert, finstämt och bara helt enkelt första halvårets bästa album. I augusti kommer hon till Stockholm igen. Be there or be square.
Dan Auerbach – Waiting On A Song
Ljudbilden är typisk Auerbach på samma gång som det låter klassiskt Nashville och något av sent 60-tals, tidigt 70-tals hitradio. Förra sommaren skrevs ungefär 60 låtar till plattan på måndagar till onsdagar. De spelades sedan in torsdagar till söndagar. Tio låtar överlevde till albumet. De tio små munsbitarna till sånger sträcker sig mellan knappt två och en halv minut till som längst tre minuter och fyrtiosex sekunder. Det tar inte längre än dryga 32 minuter innan du behöver sätta igång albumet igen. Låtarna doftar mycket sommar och passar utmärkt till sommardrinken.
Daniel Romano – Modern Pressure
Delar av DN:s 4-plus-recension låter så här: “ ”Modern pressure” är hans sjunde skiva på lika många år, inspelad i en stuga i Värmland (!) och ytterligare ett stort steg framåt. Han har gått från folkplock till orkestrerad Gram Parsons-epik och nu vidare till en oemotståndlig, studsig, 70-talsinspirerad countrypop.”

 

David Luning – Restless
I enkla, jagande, stora och känslosamma “Brother In Chains” hittar du en god anledning till att lyssna på det här albumet.
Dawes – We’re All Gonna Live
Det här är en bra liveplatta med ett underbart band från Kalifornien. Taylor Goldsmiths låtar smeker dina öron.
Digger Barnes – Near Exit 27
Jag tycker att det finns en del likheter med Leonard Cohen i delar på den här sköna singer songwriter-plattan, som jag tror att Spotifys algoritmer hjälpt mig att upptäcka.
Drew Holcomb & The Neighbors – Souvenir
Det tionde albumet på tolv år från det här gänget. Fortfarande relativt okända utanför Usa. Kanske kan den här musiken hjälpa till att förändra det?
Duke Garwood – Cold Blooded
Mörkt. Svart ibland. Svårt att låta bli ofta.

 

Evening Darling – Evening Darling
Visst det låter Fleetwood Mac. Det inser de själva också. Du bör också inse att det är ett fantastiskt album.
Father John Misty – Pure Comedy
13 minuters eposet “Leaving LA” räcker som förklaring varför du ska lyssna till den här skivan.
Fredrik Larson – 1979
Det är Fredrik Virtanens fel att jag upptäckte Fredrik Larson. Virtanen nämnde honom i en av årets alla krönikor. Den här skånska musikern är värd mer uppmärksamhet.
Fredrik Larson – Handskrivna Brev
Det fanns mer som har dykt upp det här året från denna skåning. Det är trevligt utforskande i svensk rockanda.
GospelbeacH – Another Summer Of Love
Någonstans i stämsången förlorar jag mig och kapitulerar för det här minnesvärda melodierna, som doftar sommar.

 

Gov’t Mule – Revolution Come…Revolution Go
Warren Haynes bluesrockande band har gjort en väldigt lyssningsvärd skiva. Älskar hans röst!
Hannah Aldridge – Gold Rush
Hon är född i Muscle Shoals, Alabama. Hon har det soundet i sitt blod. Hennes pappa arbete på FAME Studios i många år. Sångernas svärta är beroendeframkallande.
Henrik Berggren – Wolf’s Heart
Nöjesguiden skriver “Det som är så fantastiskt överväldigande och omtumlande, och som faktiskt gör Wolf’s Heart bättre än något annat Henrik Berggren gjort, bättre än Broder Daniels alla skivor, är den fullständiga uppriktighet han ställer sig framför oss med.”
INVSN – The Beautiful Stories
Med bland andra Umeå-sonen Dennis Lyxzén i bandet är det här en mycket trevlig bekantskap i årets skivback. Lite tungt, ibland lite industri.
Jade Jackson – Gilded
”För vidare råheten och melankolin från cowpunk och kombinerar den med en förförisk sävlighet som för tankarna till Mazzy Star och Lana Del Rey.” Det är så Jan Gradvall beskriver det här albumet i DI Weekend.

 

Jason Isbell & The 400 Unit – The Nashville Sound
Sammanfattningsvis låter det här som ett av årets allra bästa album. Albumet är så bra att det till och med får mig att längta till november. Jag som ogillar det mesta av årstider förutom sommaren. Det är då Jason Isbell återvänder till Stockholm tillsammans med The 400 Unit. Jag laddar redan för den söndagsmässan på Münchenbryggeriet.
Jesper Lindell – Little Less Blue
”A Little Less Blue” är inspelad i Svedmyra och producerad av Benkt Söderberg och Sten Booberg. Benkt Söderberg berättar: ”Vi hade sabbatsår från First Aid Kit efter 6-års nästan konstant turnerade. Jag hade inte tänkt hålla på med musik under pausen. Men så frågade Sanken Sandqvist, om jag ville lyssna på en ung kille från Ludvika som ev. kunde behöva lite hjälp. Jag lyssnade och hörde en stark, hes och mycket speciell röst, och material till riktigt bra låtar.
Johan Airijoki – Allting Kommer Att Bli Bra
Jag säger bara tack till Spotifys algoritm, som la till en låt från den här skivan i en av årets ”Release radar” en fredag morgon. Det är underbart svenskt låtskrivande.
John Bauman – Proving Grounds
Blodet pumpar igång och alkoholen flyter i flera av Baumans sånger. Americana av bra kvalitet.
John Mellencamp – Sad Clowns & Hillbillies
På det tjugotredje studioalbumet finns ett flertal samarbeten med Carlene Carter. Det visar sig vara en väldigt bra sparringpartner för Mellencamp, som gör ett av sina bästa album på senare år.

 

John Moreland – Big Bad Luv
Det här är en av de bästa rösterna idag. Jag hoppas verkligen att någon artistbokare har vettet att ta honom till Stockholm igen. Det här albumet rockar mer än föregångarna, lyssna till exempel på ”Amen, So Be It”.
Joseph Huber – The Suffering Stage
En sammanfattning från savingcountrymusic.com’s recension “You don’t just like Joseph Huber’s music. You feel it’s something that the rest of the world needs to hear, and how criminal it is that it isn’t spreading far and wide.”
Joshua James – My Spirit Sister
Det är något med Joshua James lite hesa röst, som får mig att stanna upp för att lyssna på vad han vill säga när han sjunger sånger som exempelvis “Golden Bird”.
KSMB – Ond Saga
Mina förväntningar var inte höga på det här albumet. Det fick jag verkligen äta upp. Riktigt bra KSMB-album.
Lars Winnerbäck – Vi Var Där
Alla låtar som spelades under höst- och vårturnén vackert paketerade i sång och allt som oftast två ensamma gitarrer.

 

Lindi Ortega – Til’ The Goin Gets Gone
Om inget annat får dig att fastna är den här EP:n är värd att lyssna på för att du ska höra “Waitin’ Around To Die”. Den Townes Van Zandt-låten gör Ortega mycket, mycket bra.
Little Bandit – Breakfast Alone
Det är pedal steel och hammondorgel på många låtar. Ibland behövs inte mer än så för att charma mig. Särskilt om det kombineras med en skön röst.
Little Steven – Soulfire
Springsteens tvillingsjäl rockar på egen hand.
Mercy John – Better To Be Safe
Doften av Tom Petty, Bruce Springsteen och andra liknande artister står lite som spön i backen om jag ska beskriva Mercy John. Och det är väl precis det jag försöker göra?
Nikki Lane – Higway Queen
”Nikki Lane ber inte om ursäkt för sin existens. Hon märks, tar plats, lever rövare. Vet väldigt tydligt vart hon ska och varför. Vet väldigt tydligt hur hon ska se ut och varför. Vet väldigt tydligt hur hennes musik ska låta och varför.” Jag bara instämmer med Sonic Magazine.

 

Orango – The Mules of Nana
Ett gang norrmän spelar sjuttiotalsrock på ett alldeles, alldeles utmärkt sätt. Det är rockigt. Det är bluesigt. Det är skitigt. Det är släpigt. Det är väldigt bra.
Otis Gibbs – Mount Renraw
Det här är Gibbs sjunde album. Han är en stolt folkmusiker och han är riktigt bra på den här plattan.
Per Gessle – En Vacker Natt
Högst oväntat dyker det här albumet upp på min lista över intressanta album från våren. Inspelat i Nashville med ett gäng studiomusiker. En överraskning!
The Sadies – Northern Passages
Den tionde fullängdaren för det här kanadensiska gänget fick mig att upptäcka dem. Det bjuds på elva utmärkta alt countryspår.
Sallie Ford – Soul Sick
Oklart hur jag upptäckte det här albumet. Säkert någon algoritm? Skönt rockande ”Loneliness Is Power” är ett insteg till att känna Sallie Ford.
Sam Outlaw – Tenderheart
Det fruktade andra albumet. Outlaw har producerat själv. Det är riktigt, riktigt bra låtar samlade på den här skivan. Titelspåret, ”Trouble” och ”She’s Playing Hard To Get (Rid Of)” bara för att nämna några.

 

The Secret Sisters – You Don’t Own Me Anymore
I väntan på First Aid Kits kommande album är det här perfekt, perfekt pausmusik. Underbart!
Sera Cahoone – From Where I Started
På radarn för att recenseras av savingcountrymusic.com. Jag räknar med att det kommer att bli ett högt betyg där.
Son Volt – Notes of Blue
Det är mera dist i gitarrerna på den här plattan än förra. Jay Farrar har inspirerats av bluesen på ett mycket trevligt sätt.
The Steel Woods – Straw In The Wind
Det är svårt att säga annat än att The Steel Woods lever upp till traditionerna i rocken från Usas södra stater. Likt mycket annan bra musik nuförtiden kommer gänget från Nashville.
Steve Earle – So You Wanna Be An Outlaw
Det är en mixad Earle-platta. Bluesig. Dämpad. Bra. “The Girl On The Mountain” är en personlig favorit.
Steve Moakler – Steel Town
Bredbent rock från the Heartland of America låter Moakler som, men han sjunger snarast om arbetarlivet i sin hemstad Pittsburgh.

 

Säkert! – Däggdjur
Annika Norlin gör ett finstämt album tillsammans med många gästartister. Lyssna på sköna spår, som ”Kommer Hända” och ”Funky Nassau”.
Tift Merritt – Stitch Of The World
Låtar skrevs i Texas. Låtar spelades in i Los Angeles. Låtar spelas live i Stockholm i november. Det här ger mersmak fram till dess.
Trevor Sensor – Andy Warhol’s Dream
Rösten fångar mig. Det var snällt av Uncut att tipsa om den här skivan. Mycket, mycket, mycket bra. Börja med ”High Beams”. Där startar också skivan.
Valerie June – The Order Of Time
”Valerie June är en 35-årig banjo-, ukulele- och gitarrspelande kvinna från Memphis, Tennessee. Genremässigt befinner hon sig precis som Rolling Stones i en gatukorsning med avtagsvägar till både rock, soul, blues, country och gospel.” Det skriver bland annat Jan Gradvall i sin recension av den här utmärkta plattan.
Willie Nelson – God’s Problem Child
Den här 84-årigen med svart bälte i taekwondo och företag i marijuanabranschen har också gjort ett mycket intressant album.
Zac Brown Band – Welcome Home
NWT beskriver bland annat så här, “På Welcome Home har utflykterna bland blues och Motown tack och lov tonats ner och nu bearbetas det gamla vanliga – nostalgi, sprit, kärlek och familjära hyllningar som lindats in i den genomarbetade viscountryn som gjort Georgia-kollektivet till ett av USA:s mest populära i genren.”

Är fem myror är fler än fyra elefanter? Svaret på den frågan vet du säkerligen om du växte upp i 70-talets Sverige. Om frågan istället är om 39 procent är mer än 8 procent är det svårare att lämna ett säkert svar om du frågar en matematiker. Frågor du någon som gör nyhetsvärdering om musikbranschen verkar du få ett tvärsäkert svar. Särskilt om du också är vinylkramare i den svenska nutiden.

 

Om du roar dig med att googla efter musikförsäljning i Sverige för förra året, så möts du av rubriker som ”Vinylförsäljningen fortsätter att öka i Sverige” eller ”Vinylförsäljningen ökar – hårdrocken är störst” eller ”Vinylförsäljningen ökar enormt i Sverige” eller ”Allt fler köper vinylskivor”. Rubrikerna är helt sanna. Försäljningen av vinylskivor ökade från 33 miljoner kronor för 2015 till 45 miljoner kronor för 2016. Alltså 39 procents ökning. Samtidigt ökade intäkterna från streamingtjänster med 8 procent. Eller i absoluta tal var ökningen mellan 2015 och 2016 drygt 70 miljoner kronor.

Det innebär alltså att enbart ökningen av musikbranschens streamingtjänster är drygt 50 procent större än den totala försäljningen av vinylskivor om du frågar en matematiker. Streamingtjänsterna stod för intäkter på totalt 952 miljoner kronor i Sverige förra året enligt branschorganisationen IFPI. Vinylskivor stod alltså för 4 procent av intäkterna från inspelad musik förra året i Sverige, medan streamingtjänsterna stod för 84 procent av intäkterna. Rubriksättarna på stora tidningar och från public service lyfter fram vinylskivorna, som den stora vinnaren förra året.

Det är alltså streamingtjänsterna som helt dominerar intäkterna för musikförsäljning i Sverige. Jag följer ett antal musikjournalister på diverse sociala mediaplattformar och läser också en del nättidningar och bloggar med inriktning på musik. Framförallt rockmusik ska erkännas. Jag har svårt att hitta något om streamingtjänsternas dominans eller för den delen tjänsternas fantastiska tillgänglighet. Det jag hittar är exempelvis bilder på Instagram om den senaste vinylskivan, som ligger på skivspelaren. Där kan jag i och för sig tycka att en vinylskiva är mer fotogenisk än en streamingtjänst. Jan Gradvall skrev en krönika i Dagens Industri i augusti 2014 om att ännu ett musikformat dött. Det handlade om MP3-filen och om att 95 procent av alla musiklyssnare kommer att nöja sig med streamingtjänster.

De två hyllmeter vinylskivor jag själv ägde lämnade min ägo i samband vid senaste bostadsbytet för ett dussin år sedan. Kvar i familjens ägor finns ungefär sex flyttkartonger cd-skivor. Det säger sig självt att jag inte bär dem med mig. Jag har svårt att komma ihåg när jag senast lyssnade på en cd-skiva. Jag använder Spotify i mobilen eller på paddan när jag lyssnar på musik oavsett om det är hemma, i bilen, på bussen till jobbet eller någon annanstans. Det har också fördelen att jag kan fortsätta lyssna när jag byter från den ena platsen till den andra. De här fördelarna för mig som konsument och att jag har tillgången till i stort sett all världens musik i en pryl, som jag ändå bär med mig.

Om du köper en cd-skiva i månaden i dagens Sverige och handlar online får du tillgång till 10-15 nya låtar per månad och kan bara spela upp den om du har tillgång till en cd-spelare. Lägger du samma pengar på den, i Sverige, dominerande streamingtjänsten Spotify får hela familjen till i stort sett hela musikhistorien och i stort sett samtliga nya låtar som ges ut och du kan lyssna där du befinner dig. Det kanske är när rubriksättning och nyhetsvärdering ser ut så här, som vissa kända politiker börjar prata om fake news? Svaret på frågan om 39 procent är större än 8 procent är antagligen beroende av vem du ställer frågan till. I Gradvall-krönikan från 2014 liknas MP3-filen vid hieroglyfer och Gradvall skriver också:

”Vi är ett antal entusiaster som kommer att behålla en del av våra iTunes-bibliotek. Vi har musik där som ännu inte finns på streamingtjänster. Men hur många är vi? Fem procent? Förmodligen ungefär samma fem procent som också har kvar all vinyl samt även stenkakor och kassettband och aldrig missar ett avsnitt av ”Antikrundan”.”

Jag kommer på mig själv med att oftare och oftare upptäcka ny musik med hjälp av Spotifys algoritmer, som serverar mig ny musik via ”Release radar” eller ”Discover weekly” eller ”Liknande artister”. Det sker i alla fall oftare än att jag hittar ny musik som någon vinylkramande musikjournalist tipsar om. Frågan jag också skulle vilja ställa är om musikjournalistiken är på väg att uppleva ett eget Kodak-moment? Då syftar jag inte på en bra fotomöjlighet, utan på den förödande effekt Instagram hade på företaget Kodak. Fast det är möjligt att om det går tillräckligt länge så kanske vi kan se en comeback för även musikjournalisterna, på samma sätt som hieroglyferna har återvänt i form av emojisarna?

Vad vill jag egentligen säga? Bara att streaming är det format som vunnit just nu när det gäller musikdistribution och att det är väldigt få journalister, som skriver om detta faktum. Ibland dyker det upp ett undantag. Två exempel på artister, som försökt undanhålla musiken från de här tjänsterna är Neil Young och Taylor Swift. De har båda tagit bort all sin musik från streamingtjänsterna. Och sedan kommit krypande tillbaka för att få någon uppmärksamhet. I Usa går det bara lite saktare där är först i år, som streamingtjänsterna är större än den fysiska försäljningen.

 

Halvårets albumtips I

Hannah Aldridge – Gold Rush
Hon är född i Muscle Shoals, Alabama. Hon har det soundet i sitt blod. Hennes pappa arbete på FAME Studios i många år. Sångernas svärta är beroendeframkallande.
Tift Merritt – Stitch Of The World
Låtar skrevs i Texas. Låtar spelades in i Los Angeles. Låtar spelas live i Stockholm i November. Det här ger mersmak fram till dess.
Aimee Mann – Mental Illness
Lågmälda, vackra låtar om sångerskans psykiska sjukdom. Lugnt och ljuvt följer vi med på Manns allvarliga resa.
Caroline Spence – Spades & Roses
Ännu en av alla dessa röster, som bor i Nashville. Lyssna på ”You Don’t Look So Good (Cocaine)” om du har behov att snabbt förstå Spences storhet.
Nikki Lane – Higway Queen
”Nikki Lane ber inte om ursäkt för sin existens. Hon märks, tar plats, lever rövare. Vet väldigt tydligt vart hon ska och varför. Vet väldigt tydligt hur hon ska se ut och varför. Vet väldigt tydligt hur hennes musik ska låta och varför.” Jag bara instämmer med Sonic Magazine.

 

Halvårets punktliga insatser

Halvårets bok på nattduksbordet I: Skam. Norska tonåringar på SVT Play. Skam den som inte tittar. Jag har säsong 4 kvar i alla fall.
Halvårets bok på nattduksbordet II: Fauda. En säsong om israeliska underrättelsetjänsten. Fängslande. Otäck. Mycket sevärd.
Halvårets bok på nattduksbordet III: Bosch. Säsong 3 av serien som bygger på Michael Connellys böcker om Harry Bosch. Väldigt vackra Los Angeles-miljöer med svenske producenten Henrik Bastin i spetsen för produktionen.
Halvårets bok på nattduksbordet IV: Sopranos. Det tog mig många år att ta mig i kragen och faktiskt se en av de bästa serierna genom tiderna. Sex säsonger magisk TV-historia. Maffian med säte i New Jersey, som leds av Tony Soprano. Han spelas av en för tidigt bortgången James Gandolfini och som en underbossarna gör Little Steven van Zandt en underbart butter Sil.

 

 

Halvårets konsert…kanske tidernas bästa konsert?: St. Paul & The Broken Bones på Kägelbanan. Min egen sammanfattning av kvällen gäller fortfarande. ”Mina höga förväntningar kom helt till skam. Paul Janeway’s självkänsla, som bär upp den fantastiska kostymen i rött och målflagga ifrån Formel 1, är ingenting att prata om överhuvudtaget. När den där rösten. Den där rösten bara förlöser oss i extas finns det en känsla i mig, som säger att det kan knappast bli bättre än så här. Jag kan lägga ner hela det här året. Inget kan rimligen överträffa den här kvällen!”
Halvårets läsning: The song machine: Inside the hit factory. Skriven av New Yorker-journalisten John Seabrook. Du får veta att när Max Martin säger att något är bra, så är det en hit. Han säger det inte som en amerikan. Att det är en fantabulös, fantastisk låt. Han säger bara, den är rätt bra. Du får också en uppfattning om hur fantastiska svenska hitmakare vi har. Under 2014 hade en fjärdedel av hitsen på Billboard Hot 100 svenska sångmakare.
Halvårets podd: Walking The Floor. Foo Fighters-gitarristen Chris Shiflett bjuder på en underbar americanapodd. Han har haft en fantastisk gästlista. Hoppa in och lyssna på intressanta gäster som Steve Earle, Amanda Shires, Jason Isbell, John Moreland, Dave Cobb och Sturgill Simpson.

 

Halvårets albumtips II

Evening Darling – Evening Darling
Visst det låter Fleetwood Mac. Det inser de själva också. Du bör också inse att det är ett fantastiskt album.
Coco Hames – Coco Hames
En vacker amerikansk röst. Vackra sånger och melodier från den före detta The Ettes-sångerskan.
Johan Airijoki – Allting Kommer Att Bli Bra
Jag säger bara tack till Spotifys algoritm, som la till en låt från den här skivan i en av årets ”Release radar” en fredag morgon. Det är underbart svenskt låtskrivande.
Colter Wall – Colter Wall
Om du söker efter basröster djupare än Johnny Cash behöver du inte leta längre. Du har hittat honom i denna 21-åring, som Dave Cobb producerat.
Chastity Brown – Silhouette Of Sirens
NPR Music säger bland annat “a work of brooding soul eloquence, alt-rock wiriness, atmospheric pop sweetening and folk-inflected naturalness”. Jag sager jomenvisst.

 

Halvårets bästa album

Courtney Marie Andrews – Honest Life
Det är vackert, finstämt och bara helt enkelt första halvårets bästa album. I augusti kommer hon till Stockholm igen. Be there or be square.

 

Terrotrister…
Är kärleken svaret, som Todd Rundgren sjunger?

”And when you feel afraid, love one another
When you’ve lost your way, love one another
When you’re all alone, love one another
When you’re far from home, love one another
When you’re down and out, love one another
All your hope’s run out, love one another
When you need a friend, love one another
When you’re near the end, love one another
We got to love one another”

Det här verkar idioter som dyker upp på Eagles of Death Metals konsert på Bataclan i Paris, eller Akilov i Stockholm eller andra idioter i Manchester på Ariana Grandes konsert i Manchester eller andra dårar i London och tyvärr på allt för många andra ställen runt om i världen inte förstå.

Att kärleken är svaret var något som John Lennon predikade. Han blev till och med skjuten på grund av det. Om han inte hade varit så känd hade han aldrig blivit en måltavla. Det krävs att vi alla står upp och flyttar gränserna för att hålla oss upplysta, för att stimulera oss och för att underhålla oss. När det gäller musik, så vänder jag mig avslutningsvis till Nobelprisvinnaren Bob Dylan och hans Nobelföreläsning, som avlutas så här.

”Det är också vad sångerna är. Våra sånger lever i de levandes land. Men sånger är inte som litteratur. De är menade att sjungas, inte läsas. Orden i Shakespeares pjäser var menade att framföras på scen, precis som sångtexter är menade att sjungas, inte läsas på en sida. Och jag hoppas att några av er får möjligheten att lyssna till dessa texter på det sätt som de var avsedda att höras: i en konsert eller på en skiva eller hur nu folk lyssnar på sånger i våra dagar. Jag återvänder till Homeros, som säger: ”Sjung, o gudinna, i mig och låt så historien berättas.””