Ludvika är belägen vid sjön Väsman i Västerbergslagen i södra Dalarna. Orten ligger huvudsakligen i Ludvika kommun. Den östligaste delen hör till Smedjebackens kommun Ludvika har ungefär 15 000 invånare. Ludvika är Dalarnas tredje största tätort och den åttiotredje största tätorten i Sverige.
Strax utanför Ludvika med utsikt över Väsman ligger Brunnsviks Folkhögskola. Där har Jesper Lindell byggt sin studio Brunnsvik Sounds och det är där hans tredje album är inspelat. Det är Jesper som själv producerat albumet tillsammans med Björn Pettersson. Laguppställningen på Jesper Lindells tredje fullängdare är honom själv på gitarr och sång, brodern Anton Lindell på bas, Simon “Cosmos” Wilhelmsson på trummor, Carl Michael Junior Lindvall på piano, Jimmy Reimers på gitarr och trumpet samt Rasmus Fors på orgel och keyboard. Dessutom finns talangerna i Brunnsvik Horns med igen. Det är Mimmi Anterot på trumpet, Markus Ahlberg på trombon, Christer Falk på saxofon. Dessutom gästsjunger Kassi Valazza på en av låtarna.
Jag ber om att få ta din rock så att du kan få vila. Där börjar One of These Rainy Days, som också var det första smakprovet i november förra året. Albumet var aviserat redan innan turnén förra året, men det har dröjt ända till nu för det att se dagens ljus. Äntligen, säger jag. Jag har hamnat i svåra tider sjunger Jesper i det The Band-doftande titelspåret Before the Sun. Sedan går solen ner utanför fönstret och från stolen på insidan går det att se ut över hela stan. Berättaren hoppas att det finns tillräckligt med kärlek till alla där ute. Never Gonna Last var den andra aptitretaren från albumet. Den innehåller också en vädjan till oss alla att ta det lugnt och göra det bästa av allt. Vi drar i väg dit inte någon annan vill i Good Evening, så att vi kan vara tillsammans bara vi två. En liten stund senare vilar han sin blick på hennes vackra leende när tempot går ner i A Little Light in the Dark. Känslan är att vi befinner oss på en rökig jazzklubb och det är alldeles lugnt vid borden.
Ett soulfyllt blås från Brunnsvik Horns tar oss med på en resa i Howlin’ som väcker danslusten. Ett vackert piano inleder A Strange Goodbye. Solen har lyst med sin frånvaro under de senast sex till sju veckorna. De fick sextio år tillsammans innan hon lämnade jordelivet, men kanske är hon fågeln som flyger förbi. Det är en vacker duett som Jesper sjunger tillsammans med Kassi Valazza. Det fortsätter i ett lugnt tempo när vi tar livet i handen och lyssnar på Honesty is No Excuse, som Phil Lynott skrev för dryga femtio år sedan. I Brunnsvik är det ett väldigt skönt gung. Gitarren, orgeln och pianot fyller ut på alla rätt ställen mellan Jesper Lindells vackra röst. I Do Me In träffar vi Jenny som packat sin väska och gett sig av utan en tanke på att komma tillbaka.
Jesper Lindells röst och låtar har etsat sig fast i mina öron. Han och hans band är världsstjärnor helt enkelt. Har ni inte upptäckt honom än är det er skyldighet att göra det nu. Jag har haft förmånen att se Jesper och bandet i lite olika konstellationer under året som gått och de är mer än fantastiska på scenen. Den auran av energi och hur samspelta alla är finns med på det tredje albumet. Om jag ska välja favoritlåtar säger jag att just nu är det Brunnsvik, duetten A Strange Goodbye, Before the Sun och de resterande sju låtarna på albumet. Det är helt enkelt ett till mästerverk från Brunnsvik Sound-studion.
Soulmusik är en amerikansk musikgenre som utvecklades ur bluesen och gospeln i USA under 1950- och 60-talen och som sedan dess influerat en rad andra populära musikstilar. Soul är en sammansmältning av två av den svarta musiktraditionens mest bärande grenar – sakral gospel och profan rhythm & blues. Det kan du läsa dig till på Wikipedia.
När min favoritproducent Dave Cobb letar efter nya artister säger han att det alltid börjar med rösten. Rösten måste fånga honom. Det han också alltid letar efter är soul. Det behöver också finnas hos artisten. Cobb har också sagt att han har som mål att få in mer soul i countryn. Chris Stapleton, Anderson East och Jason Isbell är exempel där jag själv tycker att Cobb har lyckats med sin mission. Det finns åtskilligt med ytterligare exempel. I den andan passar det bra att konsertsäsongen startar med tvådagarsfestivalen Country Got Soul på Nalen. Hela huset är öppet och det elva spelningar på två dagar. Det kallar jag återhämtning efter en och halv månads konsert-detox.
Fredag
Norrmannen Ole Kirkeng är inleder fredagskvällen vid sextiden på Nalen klubb. Senast jag såg honom var i somras när han spelade på Slaktkyrkan som en liten ersättning för den inställda spelningen på STHLM Americana. Festivalen som blev inställd på grund av Northern Trails tragiska konkurs. Nu har han med sig bandet och det låter fint när han spelar låtar som exempelvis ”Fell in Love With You (at IKEA).
Jag vandrar upp till Stora salen på Nalen för att få se Jesper Lindell stå på scenen tillsammans med Scarlet Rivera. Hon spelade fiol tillsammans med Bob Dylan bland annat på en av mina favoritplattor med honom, Desire. Hon var också med på turnén Rolling Thunder Revue, som finns dokumenterad på en av världens bästa liveplattor. Ikväll spelar Scarlet och Jesper både låtar av honom, av henne och av Bob Dylan. Scarlet berättar att hon börjat sjunga sent i karriären, hon fyller 74 år i år, och att hon fått höra att hon låter som en blandning av Bob Dylan och Johnny Cash. En ganska skön mix konstaterar hon. Efter låtar som bland andra ”Drummer Boy”, ”Senõr”, ”Sacred Wheel” avslutar de sitt set med Bob Dylans ”Hurricane” och ”Man in the Long Black Coat”. På den första sjunger Jesper och på den sista sjunger Scarlet. Underbart att få höra originalfiolen på Hurricane, många dagar en av världens bästa låtar genom tiderna.
Det är dags för kvällens överraskning sedan när jag åter vänder till Nalen klubb. Där spelar Our Man in the Field. Sångaren och låtskrivaren Alex Ellis har med sig bandet och det låter alldeles fantastiskt. Han har en skön brittisk ton i rösten och han har också en skön brittisk humor. När de ska spela ”Thin (I Used to be Bullet Proof), som är första låten på första plattan, säger han att de ska spela en deep cut. Han ändrar sig sedan snabbt och säger att det kanske är svårt att prata om deep cuts när man bara släppt två album, men den kanske är en shallow cut i alla fall. Bandet är otroligt tajta på scenen och utstrålar en skön energi. Den senaste plattan Gold on the Horizon är inspelad i Portland, Oregon, producerad av Tucker Martine, som även producerat First Aid Kits album Ruins. Passande nog avslutar Our Man in the Field med en mycket vacker ”Silver Linings”.
Magnus Carlson tillsammans med Jesper Lindell och hans band där Brunnsvik Horns är inkluderade skapar partystämning i det gamla danspalatsets stora sal. Det märks att de är otroligt tajta tillsammans och blivit det ännu mer sedan jag såg de en månad innan skivan Brunnsvik Sounds släpptes i november förra året.
Lizzie No släppte sitt nya album Halfsies för två veckor sedan. Har du inte redan lyssnat på det rekommenderar jag dig att göra det. Hon kommer från New York. Hon skriver låtar som lätt går att sortera in i facket protestsångare. Jag anser att vi behöver mer av det i dagens värld. Lizzie Nos låtar är personliga, lämnar ofta dörren vidöppen till hennes inre, ibland allmängiltiga och inte sällan politiska. Hennes för kvällen akustiska låtar är de som stänger dörren till fredagskvällen.
Lördag
Ward Hayden & The Outliers kommer från Boston och är de som inleder kvällen med sina mycket sköna låtar. För några veckor sedan släppte de en cover av Bruce Springsteens ”Brilliant Disguise”. Det är en mycket bra version. Om de spelar den ikväll är oklart för mig. Jag hinner med att två och en tredjedel av deras tre set. Det är en underbar inledning på kvällen och det är en av många låtar de spelar. De spelar Ward Hayden-låtar blandat med Hank Williams-covers och någon låt från tiden då de hette Girls Guns & Glory.
Mira Ray tar över scenen från Ward nere på Nalen klubb. Mira har varit på turné och sjungit tillsammans med David Ritschard under förra året. Nu spelar hon sina egna låtar, bland annat från ep:n Age of Aquarius som hon släppte förra året. Hon hinner berätta att hon lajvar country-artist ikväll och bjuder sedan på några låtar på svenska som hon kommer att släppa under våren.
Jobi Riccio som föddes och växte upp i Colorado är först ut i stora salen på lördagskvällen. Jobi Riccios debutalbum Whiplash släpptes i september 2023, några år senare än planerat på grund av pandemin. När hon blev intervjuad av Håkan Olsson berättar hon att soundet på Whiplash ligger helt i linje med vad hon själv lyssnar på och gillar. Hennes föräldrar introducerade henne tidigt till folk och country. Hennes första album var från LeeAnn Rimes och Patsy Cline. Hon lyssnade på båda intensivt och försökte lära sig att bli en country-sångerska. När hon blev lite äldre var det Chicks som gällde. Hon och hennes systrar spelade deras plattor sönder och samman. Men i övre tonåren började jag aktivt leta efter annan musik och då blev det mycket indierock. Det var en period då jag spenderade det mesta av min tid på mitt rum framför datorn, med hörlurar på. Jag var ganska asocial och mest intresserad av att leta ny musik. Hon har en ofantligt vacker röst som fyller upp Nalens stora sal.
Förra året släppte Arkansas-baserade Dylan Earl sin platt I Saw the Arkansas. Det är en mycket, mycket bra platta som ni bör lyssna på om och om igen om ni inte redan har gjort det. Med sin fantastiska barytonröst bjuder Dylan på bland annat den underbara ”White Painted Trees” från förra årets alster. Jag ser inte klart setet, så jag vet inte om den kom mot slutet. Jag går istället upp till den lilla lokalen Harlem intill den stora. Där rockar Ward Hayden & The Outliers till det igen. Några par dansar two step efter kursen som tidigare var i samma lokal.
Kvällens huvudakt är Israel Nash och han tar sig an den stora scenen på Nalen tillsammans med sitt band. Först ut för kvällen är ”Can’t Stop” som också inleder ett av förra årets allra bästa album, Ozarker. De bjuder på fler låtar därifrån, bland annat blir det titellåten, ”Pieces” och ”Shadowland”. De bjuder också på ”Rexanimarum”, som är låten som fick mig att fastna för Israel Nash. Den är fortsatt lika fantastisk som då. Curtis Roush fantastiska gitarr fyller upp stora salen och trollbinder. Hjälp kommer också från Eric Swansons klaviatur, pedal steel och gitarr. Det är ett otroligt samspelt band och de utstrålar glädje från scenen. Om i någon sorts allvarlig och lätt spirituell ton.
Sist ut de här två kvällarna på Nalen klubb är Iron Country Sisters. De är precis som namnet antyder systrar. Tre systrar närmare bestämt. De bildade bandet i Helsingfors för tio år sedan. Debutalbumet The Blue Hidden In kom fem år senare och världen väntar fortfarande på nästa platta. Där befinner inte jag med. Istället är jag tillbaka i Harlem där det är tredje setet med Ward Hayden. Att säga att de öser på och har energi på scenen är definitivt en underdrift. Det är ett magiskt ös från scenen där en av få lugnare stunder kommer när de spelar titellåten från förra årets album South Shore. De rockar ut i Chuck Berrys ”Promised Land”, som finns på bandets debut-ep. Den här kvällen går den ungefär dubbelt så snabbt och gensvaret i publiken är faktiskt helt galet under den dryga timmen som de spelar. Kvällen slutar i flammor med Jimi Hendrix ”Fire” och ingen som befann sig i rummet Harlem går hem utan att svettas.
Låtskrivaren Harlan Howard myntade uttrycket tre ackord och sanningen för att beskriva de nödvändiga ingredienserna i countryn. Det har det varit gott om under de här två dagarna på Nalen, även om säkert många kan diskutera hur länge som helst om vissa artister är country eller inte. Jag konstaterar bara att det var många fantastiska upplevelser under den här helgen. Jag hoppas att festivalen dyker upp även nästa år. Det behöver vi i mörka februari. Höjdarna för egen del var Our Man in the Field. Glädjande att han snart kommer hit igen. Jesper Lindell. Jesper Lindell. Jesper Lindell. Han är världsstjärna i mina ögon och öron. Att se honom tillsammans med Scarlet Rivera var en njutning. Att se honom, bandet och Brunnsvik Horns var en upplevelse som fick mig att vilja dansa. Det händer inte ofta kan jag lova. Jag ser väldigt mycket fram emot Jespers kommande album och spelning på Debaser Strand. Båda i början av mars.
Lördagens höjdare för egen del är Jobi Riccios röst. Alldeles fantastisk. Och även hennes närvaro och glädje på scenen. Jag är också extra glad över att ha sett Israel Nash med band igen. Det var ett tag sedan och de är så vansinnigt bra på scenen. Det var i oktober 2019 som jag senast såg Ward Hayden & The Outliers. Då var vi ungefär 20 personer i en källare under en pub på Söder. Nu är vi många fler vid båda hela seten som jag hinner se. Gick energin från deras scenframträdande att utvinna till el så skulle det inte finnas en debatt om vindkraft eller kärnkraft. Jag längtar redan till jag kan se dem igen. Ett ord räcker egentligen för att sammanfatta inledningen på konsertsäsongen. Fantastiskt!
Vi går nu in i det som i min värld är den sämsta månaden på året. Den är liksom bara i vägen för det som kan vara känslan av att våren nalkas, som kan dyka upp i mars. Därför behöver jag extra mycket bra musik och hopp.
Här finns det en ny singel från Jesper Lindell och det vet ni väl alla att han är det bästa Sverige har för närvarande. Det går att utöka det geografiska området avsevärt och han är fortfarande bäst. I morgon blir det säsongspremiär på livespelningar för egen del och då dyker Jesper Lindell upp på scen två gånger med två olika konstellationer. Mer om det en annan gång.
På månadens kassett hittar du också ny musik från exempelvis Ward Hayden & The Outliers. Eller ny och ny? Det är en underbar cover på Bruce Springsteens ”Brilliant Disguise”. Förhoppningsvis lirar Ward den på lördag. Helt nytt finn bland annat från Jonathan Peyton, Gold Star och Sierra Ferrell.
Det fortsätter i vanlig ordning ett år till. Ni älskar listor. En summering av vad som var populära inlägg i det här hörnet på internet är här. Det här var de inlägg som fick flest visningar under förra året. Många kommer inte från det här året, utan ni hittar de på annat sätt än att läsa från toppen.
Årets mest visade konsertfoto kommer från Cirkus där Magnus Carlson och Jesper Lindell Band tillsammans med Brunnsvik Horns bjöd på en av årets många riktigt, riktigt bra spelningar.
Det här inlägget från 2018 är det många som fortfarande hittar till. Kanske ett resultat av att Bruce Springsteen var på turné med The E Street Band och ger sig ut på vägarna igen 2024.
I januari 2018 spelade Tyler Childers på Twang. I mars som kommer är han tillbaka. Då spelar han på ett utsålt Münchenbryggeriet med John R. Miller som förband.
Efter att ha hållit oss till de tjugoen bästa låtarna från året tidigare är det nu dags för lite fler bra låtar från året som gått. Vi tar oss från en och en halv timme till dryga tolv timmar som de här låtarna behöver för att spelas upp.
Ett tips från mig till dig är att slå på listan och slå på shuffle, så kan du både dansa och få låtarna i en unik ordning. Du kommer höra låtar från Elliot C Way, Charles Wesley Godwin, Vincent Neil Emerson och Jesper Lindell för att nämna några av artisterna.
Om du kikade in bland de punktliga insatserna i årskrönikan så hittade du bland annat de bästa ep som passerat mina öron under året.
Här kommer därför inget mindre än spellistan med de fem bästa och en liten mer utförlig beskrivning av dem.
1 – Jesper Lindell – Windows Vol. 1
Ljudet är luftigt och rymligt och ackompanjeras i alla låtarna av en varm bas. Mycket är inspelat live och låtarna är fortsatt i Jesper-klass. Det vill säga fantastiska låtsnickerier, som gör att jag suktar efter mer. Förhoppningen är det ska komma fler volymer av Windows där Jesper får en möjlighet att testa lite nya idéer och samarbeta med fler musiker. Det är egentligen fem favoriter på ep:n, men om jag ska välja min favorit i skrivande stund är det ”Me & Sam”.
2 – Charles Wesley Godwin – Live from the Church
Charles Wesley Godwin ger oss en EP inspelad i studion The Church, som ligger i Pittsburgh, Pennsylvania. Det finns en cover på en Chris Knight och en annan låt som Zach Bryan skrivit. Dessutom finns det tre av hans egna låtar i nya versioner. Det är en underbar liten samling av låtar som släcker törsten något inför att Godwins tredje album ska se dagens ljus senare i år.
3 – Ward Davis – Sunday Morning
Den här ep:n med fyra låtar är en utmärkt introduktion till Ward Davis underbara låtsnickrande. Du kan välja vilken som helst av de här låtarna för att förstå det. Ta dig gärna vidare till livealbumet Live from an Undisclosed Location in Hays, Kansas. När du bekantat dig även med det albumet är ett tips att dyka ner i Wards Facebook-aktiviteter där han har sin beef med polisen i Hays, Kansas.
4 – Richard Simeonoff – Listen to This
Titeln på den här ep:n är också min uppmaning till dig. Vad du än gör, ge Richard tjugo minuter av ditt liv och lyssna på de här fem utsökta låtarna. ”CIA”, ”Ramona”, ”Someday”, ”DiMaggio” och ”Old” kommer alla att göra ditt liv bättre.
5 – Jerry Leger – The Time Flew By
Årets tredje EP från Jerry Leger. Den här gången är det fyra vackra Leger-original som startar med ”Mean Payola”. Michael Timmins från Cowboy Junkies står för producerandet.
Stefan Einhorn har skrivit boken Konsten att vara snäll. På baksidan av boken kan du läsa att begreppet ”snäll” kopplas ofta till egenskaper som dumhet, naivitet och undergivenhet. Einhorn lägger en helt annan innebörd i ordet: ”För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta.” Den snälla människan är minst av allt dum, tvärtom mycket klok eftersom hon har förstått att det vi gör för andra gör vi också för oss själva.
Det har varit ett bra musikår i år i mina öron. Det har dykt upp många album som är bättre än bra. Jag har fått uppleva många fina konserter på framför allt lite mindre spelställen. De mindre scenerna är bäst för stora upplevelser. I Stockholm lyfter jag gärna fram Cirkus, Kägelbanan, Debaser Strand, Bar Brooklyn, Slaktkyrkan, Galejan, Mosebacketerassen och alla scener på Nalen för att nämna några. Alla de har jag inte hunnit med att besöka i år, men alla har genom åren bjudit på underbara musikupplevelser.
Jag tycker också väldig mycket om att få prata om musik och har under året haft förmånen att få göra det i många olika grupperingar. Det har varit olika kompisgäng både över en öl och i den digitala världen i samband med fredagsmyset eller vid samlingar inför diverse konserter. Många olika artister, låtar och annat musikrelaterat har blivit avhandlade. Det har också varit möten med främlingar på diverse konserter. Främlingar som sedan blivit vänner tack vare musikintresset. Musikintresserade som delar tankar om artister, dokumentärer, låtar och mycket annat på Twitter (ja, jag vet att det heter något annat nu, men jag struntar i Elon). Vilket också leder till både sällskap att ta en öl tillsammans med, prata mer musik och uppleva spelningar tillsammans.
Samtalen om musik ger mig glädje, energi och jag möter många snälla personer som delar med sig av sina erfarenheter, klokskap och perspektiv på musik. Den snällheten är mycket välkommen i den tid som är nu med ett stort mörker i samtalsklimatet och mycket annat i det svenska samhället och världen i övrigt. En ny upplevelse under året var Countrycirkeln. En studiecirkel där vi varit ungefär femton personer, blandat män och kvinnor som pratat om country ur olika perspektiv. Vi har avhandlat sådant som country och autenticitet, politiseringen av countryn, country och politik, country och klass samt country och kön. Det har varit mycket väl spenderad tid ett antal tisdagar under höstens mörka kvällar.
Dagens Nyheter hävdar att countryn är på frammarsch i Sverige. De lyfter bland annat fram radioprogrammet P4 Country och ett antal artister i artikeln, som bevis för sin tes. Några av mina favoriter finns med som exempelvis Jason Isbell, First Aid Kit och Sturgill Simpson. Jag hoppas att DN har rätt i sin spaning för jag hittar oftast mina favoriter i den mer svårmodiga varianten av countryn med inslag av rock och sådant som närmar sig rocken från södra Usa. Musik som innehåller tre ackord och sanningen. Eller lite mer utvecklat är en bra röst på artisten som framför låten är viktig. Det är något som även min favoritproducent Dave Cobb letar efter när han ska jobba med nya artister. Om låtarna sedan innehåller ingredienser som vemod, mörker i sinnet, droger av olika slag, döden, smärta, sjukdom, sprucken kärlek och samhällskritik är det mer sannolikt att en låt är fantastisk. Jag hävdar att jag har en smal musiksmak och passar på om att påminna om vad Fredrik Strage sagt om musikaliska ”allätare”.
”Jag vet inte hur många jag träffat som beskriver sig själva som ”allätare” för att därpå avfärda all musik som innehåller minsta lilla motstånd. Det är som om någon skulle påstå sig äta allsidigt och sedan uteslutande trycka i sig Skogaholmslimpa.”
Om vi återvänder till egenskapen snällhet, så säger Stefan Einhorn att det är en egenskap som måste förvaltas med gott omdöme. Att vara snäll på ett äkta, positivt och gott sätt är verkligen en konst. Han skriver också att vi behöver vara uppmärksamma på de motkrafter som kan hindra oss från att vara snälla. Han redogör också för vetenskapliga studier som visar att snällhet lönar sig. Snällhet är det största vi kan erbjuda vår omvärld – och oss själva, säger Einhorn. Jag vill lägga till att snällhet också går att mäta i tips om bra artister, fantastiska låtar och samtal med olika perspektiv på livselexiret vi kallar musik. Jag passar på att tacka för alla samtal om musik som jag fått vara med i och alla musiktips jag fått. Tack! Snart är ett nytt musikår över oss igen. Innan dess passar jag på att summera det innevarande.
Årets punktliga insatser
Årets serie: Huset (SVT) med bland andra David Dencik som fångvaktare.
Årets sen-på-bollen-serie: Shameless (HBO Max)
En av årets böcker: Resurrection Walk – Michael Connelly
En annan av årets böcker: Död man walking – Jens Lapidus
Ytterligare en av årets böcker: Bytet – Stefan Arnhem
En duo av årets böcker: Vardagar 8 och Vardagar 9 – Ulf Lundell
En trio av årets böcker: Det sista livet, Den andra systern och Den tysta fågeln – Mohlin & Nyström
Årets israeliska James Bond(bok alltså): The Collector – Daniel Silva
Årets pågående bok över julen: Year of the Locust – Terry Hayes
Årets ep I: Jesper Lindell – Windows Vol. 1
Årets ep II: Charles Wesley Godwin – Live from the Church
Årets ep III: Ward Davis – Sunday Morning
Årets ep IV: Richard Simeonoff – Listen to This
Årets ep V: Jerry Leger – The Time Flew By
Årets förband: Jesper Lindell på Debaser Strand före Morgan Wade och även i någon form på innan Magnus Carlson också dök upp på scenen på Cirkus.
Årets livealbum: Charley Crockett – Live from the Ryman. Charley får mig att vilja dansa och det säger inte lite.
Årets cirkel: Countrycirkeln, en studiecirkel som var ett samtal i fyra delar på Medborgarhuset i Hägerstensåsen.
Årets konsert I: Joel Alme på Debaser Strand. Årets första konsert. Mina förväntningar skyhöga. Joel Almes närvaro på scenen. Hans gripande texter. Bandets spelglädje. Publikens respons. Energin i rummet. Fantastiskt. Den här kvällen var fulländad och lite till. Den här kvällen var inte bara här och nu. Den här kvällen kommer att leva länge. Den kommer att ta mig genom oxveckorna. Den här kvällen kommer alltid att finnas med mig. Den här kvällen gör Joel Alme en av de allra bästa spelningarna jag sett.
Årets konsert II: American Aquarium på Nalen Klubb. Frågan är om inte mantrat om vad som krävs för att lämna, som är återkommande i avslutningslåten Abe Lincoln ställer kvällens viktiga fråga. Om jag ska svara på frågan säger jag att inget överhuvudtaget i min kropp vill lämna Nalen klubb. Jag stannar gärna för ett helt set till. När det ändå är tydligt att det inte blir mer musik i kväll ger jag mig av hemåt med ett stort, stort leende på läpparna.
Årets konsert III: Jesper Lindell på Nalen Klubb. Det går inte att ta miste på spelglädjen där Jesper Lindell Band tillsammans med Brunnsvik Horns pumpar ut glädje till publiken. Trummor och bas lägger grunden. Piano, klaviatur och dragspel kryddar musiken ytterligare. Blåset i trombon, trumpet, sax och lite klarinett gör att allt gungar. Dubbla gitarrer, fiol och trumpet tillsammans med sången gör det här till en toppenkväll.
Årets konsert IV: Joel Alme på Kulturhuset. Jag såg Joel Alme med band i början på året och det var något av det bästa jag sett någonsin. Den här gången är han själv med en akustisk gitarr, sin röst och sina berättelser på scenen. Han berättar om låtarna mellan låtarna. Låttexterna och framförandet träffar som en käftsmäll. Det är naket. Det är känslosamt. Det är så vackert att jag inte kan sätta ord på framförandet.
Årets konsert V: Ian Noe på Twang. Hemma i Lee County, Kentucky är där Ian Noe hämtar inspiration till sina berättelser. Han har en röst som får tiden att stanna och håret i nacken, på armar, ben och andra ställen att resa sig upp. Hans scennärvaro är självklar och han är fantastisk.
Årets konsert VI: First Aid Kit på Avicii Arena. Johanna och Klara Söderberg måste vara några av de mest begåvade musiker vi har i det här landet just nu. De säger från scenen att de är tacksamma. Jag är tacksam. Det är inget annat än en ynnest att få vara i samma rum som dem och ta del av deras talang, glädje, energi och fantastiska låtar.
Årets konsert VII: Eldkvarn på Götaparken i Norrköping. Eldkvarn är utan tvekan stans bästa band. De är också kungarna från Broadway och Sveriges bästa band genom tiderna. Där stämmer jag in med Mauro. Det är här vi är nu. Eldkvarn-skorna slutar att vandra längs de svenska vägarna. Oundvikligt. Ja. Hjärtskärande. Absolut. Samtidigt finns all musiken kvar. Tack Eldkvarn! Det skrev jag i somras. Nu verkar det kanske som att Eldkvarn ger sig ut på vägarna nästa sommar också. Vi får väl se.
Årets konsert VIII: Gabe Lee på Melodybox. Gabe Lee är en historieberättare av rang. Det kommer fram både i sångerna och i mellansnacken. De senare är många och långa. Han hinner bland annat avhandla infart och utfart, att han fått åtminstone fyra parkeringsböter och att Kalles kaviar inte är något han kommer ta med sig hem. Kvällen är en resa genom berättelser fulla av känslor och vackra melodier.
Årets konsert IX: Caleb Caudle på Twang. Caleb Caudle med sånger som kombinerar poesi, historieberättande och en rik ton av sorg och kärlek. Caudle röst är fylld av själ och fängslar mig och andra som befinner oss på ett utsålt Twang den här torsdagskvällen i den onödiga månaden februari.
Årets konsert X: Hästpojken på Slaktkyrkan. Det här är musik som är förklädd i glada, popiga och trallvänliga låtar. När du tar till dig texterna växer ett mörker och elände fram som är mer än värdiga att kvala in som låtar som får folk att undra hur jag mår. Det är varmt och svettigt och en riktigt bra energi och spelglädje på scenen. Det finns en ypperlig energi och stort gensvar hos publiken också i kväll.
Årets dokumentär: Running with Our Eyes Closed. En dokumentär som är gjord av fotografen och regissören Sam Jones. Filmen ger Jason Isbells en naken inblick i hans liv och relationen till frun Amanda Shires i samband med inspelningen av albumet Reunions, som släpptes 2020.
21 album
Här kommer listan med årets tjugoen bästa album. Oslagbart både i Black Jack och på rinken. Tänk Peter Forsberg och Börje Salming.
1 – Jason Isbell and The 400 Unit – Weathervanes
”Save the World” handlar om en pappas rädsla för sin dotter som går i skolan och alla de skolskjutningar som händer. I ”Death Wish” lider berättaren av psykiska sjukdomar. Huvudpersonen i ”Middle of the Morning” uppfostrades till att vara stark och tystlåten man från sydstaterna. Det finns låtar om äktenskapet, föräldraskapet och bristen på möjligheter. De tre ingredienserna blandar sig kanske allra starkast i ”White Beretta”, där berättaren också sitter vid ett rödljus och lyssnar på Son Volt. ”When We Were Close” handlar om vänskapen med Justin Townes Earle. Låtarna, som är tretton till antalet, är fulla av desperation, skönhet och lustigheter. Låtarna är också rollbesatta med amerikanska Svenssons som utkämpar stora mentala strider, men också lever liv fyllda av både glädje och sorg. Jason Isbell är historieberättaren tillsammans med Sadler Vaden, Jimbo Hart, Derry DeBorja och Chad Gamble i The 400 Unit. De får även en del stöttning från Amanda Shires. Den här gången tar Isbell inte hjälp av Dave Cobb med produktionen, utan sköter den på egen hand. Lyssna på ”King of Oklahoma”, “If You Insist”, “Vestavia Hills” eller “Miles” som är mina favoriter just nu.
2 – Tony Logue – Crumbs
Förra årets debutalbum och det tredje bästa albumet alla kategorier från 2022 i min bok har fått en mycket stark uppföljare. Det är smulor av mycket god karaktär i den här pajen från Tony Logue. Ett dussin starka berättelser. Tips för att ta dig in i plattan är ”Takin’ Care” och ”Jessie” samt de tio övriga låtarna.
3 – Gabe Lee – Drink the River
Gabe Lee är en historieberättare. De här nio låtarna ger oss en detaljerad inblick i många personers liv, som Gabe själv sett eller fått berättat för sig. I ”Even Jesus Got the Blues” följer vi en kvinna som överdoserar på Oxycontin. I ”Merigold” hör vi en makes berättelse om hur hans fru togs ifrån honom när hon fick cancer. De två låtarna är också mina favoriter i skrivande stund.
4 – Israel Nash – Ozarker
Det är sköna gitarrer och medryckande refränger när Israel Nash tar oss med på en resa i heartland rocken. Till sin hjälp har han bland haft Kevin Ratterman bakom produktionsspakarna. Jag har svårt att välja favoritlåtar bland de tio som finns på albumet, men ”Roman Candle” och ”Lost in America” är två av de tio. Det känns dessutom skönt att veta att Israel Nash tidigare lovat att släppa tre till album inom det kommande året.
5 – Charles Wesley Godwin – Family Ties
Mina förväntningar på Charles Wesley Godwins tredje soloalbum var höga. Skyhöga. Det är ett låtsnickeri i världsklass med olika berättelser med kopplingar till familjen. ”Gabriel” tillägnad sonen, ”Another Leaf” om en tur i sänghalmen för att göra familjen större för att nämna några. Det finns också en nyinspelning av ”Soul Like Mine” från skivan Godwin gjorde med bandnamnet Union Sound Treaty. Det är en vacker renovering av den låten.
6 – Vincent Neil Emerson – The Golden Crystal Kingdom
Emerson kommer från Texas och har Choctaw-Apache släktskap. Den här gången har Shooter Jennings hjälpt till med produktionen på det här utsökta albumet. Bästa låten är ”The Man from Uvalde”, som har sällskap av elva andra riktigt bra låtar.
7 – Aaron Boyd – Coming Undone
Det tog ett år innan jag upptäckte Aaron Boyds debutalbum Until the End. Nu har han precis släppt sitt andra album. Lyssna på ”Hard Times Like These”, ”Heaven” och ”Mags”.
8 – The Blue Highways – Out on the Line
De tre bröderna Jack, Callum och Theo Lury bildade det London-baserade The Blue Highways för fem år sedan. I mina öron finns det doft av en ung Bruce Springsteen och även av New Jersey-sonen Brian Fallon. Det är lite obegripligt att de bara har drygt 350 lyssnare i månaden på Spotify just nu. De här låtarna förtjänar en stor publik. Lyssna exempelvis på ”Nobody Lives Here Anymore”, ”Rio Grande” och ”Tonight”.
9 – Pony Bradshaw – North Georgia Rounder
Sköna melodier, gripande texter och en underbar röst. Det är ett sätt att beskriva Pony Bradshaw och hans senaste alster. I berättelserna dyker bland annat Calico Jim från förra albumet. Många historer om livet på resande fot, på tavernor, i skåpbilen, sova på golvet och att träffa trevliga människor.
10 – Jaimee Harris – Boomerang Town
Lyssna på den hoppfulla ”Love is Gonna Come Again”. Då kommer du att vara fast för Jaimee Harris. Tycker du om Courtney Marie Andrews är det omöjligt att inte fastna för Jamiee också.
11 – Tanner Usrey – Crossing Lines
Tanner Usrey växte upp i Prosper, Texas. Vid fem års ålder sjöng han Alan Jackson-låtar hemma och blev hyssjad av sina föräldrar. Jag är glad att han fortsatte med musiken. Han ger oss en blandning mellan sydstatsrock, country och Americana på sin första fullängdare. Det räcker med att du lyssnar på ”Guns Drugs and Allergy Pills”, ”Who I Am” och ”Black Widow” för att du ska vilja höra resten. Är du inte övertygad då säger jag som Stenmark, det är int lätt att förklara för de som int begrip.
21 år gammal är Myron Elkins. Hans röst låter betydligt äldre, mer ärrad och erfaren. Om den är skivan inte hamnar topp tre när det är dags att summera året har det varit ett outstanding musikår. ”Sugartooth” och titellåten inleder. Om du inte har fastnat bör du söka upp vården för att kolla din hörsel. Ofantligt bra är det här. Det gör inte saken sämre att det är Dave Cobb som står bakom produktionsspakarna. Kolla även in Elkins ep Just Another Asshole With a Guitar som dök upp under pandemins första år.
13 – Drayton Farley – Twenty on High
Drayton Farley är en lysande låtskrivare. Här bjuder han på tio riktigt fina bitar. Sadler Vaden spelar gitarr och producerar. Kompanjonerna Jimbo Hart och Chad Gamble från Jason Isbells The 400 Unit spelar också på skivan. Peter Levin, Kate Crutchfield, Kristin Weber har också hjälpt till att förgylla Twenty on High. Titellåten, ”Norfolk Blues” och “The Alabama Moon” är tre favoritlåtar. Gillar du Jason Isbell har du också en favoritartist i Drayton Farley.
14 – Jeremie Albino – Tears You Hide
I introt “Dance With Me” är det tydligt vilken känsla du får när du lyssnar på Jeremie Albinos andra album. Till och med jag får lust att dansa när jag hör låtar som ”Angeline” och ”Klondike Man”.
15 – Joe Stamm Band – Wild Man
En blandning av sydstatsrock och country är vad då får i öronen när du drar igång titelspåret på nya skivan. Den melodiösa blandningen fortsätter i ”My Old Home”. Det här är riktigt bra. Bara att njuta.
16 – The Steel Woods – In Your Time
På The Steel Woods första album Straw in the Wind finns låten “Uncle Lloyd” om en som inte var farbror till barnen i sången, men som gärna ville bli kallad farbror. På On Your Time är den orolige karaktären tillbaka. Halva skivan är skriven från Uncle Lloyds synvinkel. De två första låtarna ”The Man from Everywhere” och ”Cut the Grass” beskriver behovet av att växa upp och dricka mindre för att vara mer i takt med livet istället för att det ska spinna bortom all kontroll. Den här rocken från södra Usa är fortsatt vacker.
17 – L.A. Edwards – Out of the Heart of Darkness
Jag tyckte att albumet var bra när det släpptes i januari, men inte bättre än bra. Efter att ha sett L.A. Edwards live i början av juni gör jag en stor omvärdering. Fantastiskt är ordet! Tycker du om Tom Petty och Jackson Browne bör L.A. Edwards också uppskattas av dina trumhinnor. Lyssna på ”Now You Know”, ”Surrender” eller ”Hi Rite Now” för snabb invänjning.
18 – Margo Cilker – Valley of Heart’s Delight
“Beggar for Your Love”, “Sound and Fury” och “With the Middle” är tre av mina favoriter på det här utmärkta albumet. Det är Margo Cilkers andra soloplatta. På den här har hon hjälp av Sera Cahoone när det gäller produktionen.
19 – Ritch Henderson – Fallacies and Four-Letter Words
När du har hittat Albama-sonen Ritch Henderson är det svårt att inte spela hans låtar hela tiden. Du behöver bara sätta igång första låten ”Finally Comin’ Around” för att vara fast.
20 – EP’s Trailer Park – Once When We Were Birds
Ljudbilden på albumet har en känsla av Kalifornien över sig. Kanske ska det snarare vara den sköna gotländska sommaren som borde komma upp när trumhinnan träffas av de här tio sköna låtarna? Det är ett helgjutet album som för mig för tankar till både Tom Petty och Eagles för att nämna några liknelser. Det finns fler. Några av mina favoritlåtar är Young Nil (Into the Wild) eller Lovers Maze.
21 – Johan Airijoki – Gitarrer och blåjeans
Ett soloalbum med låthantverkaren Johan Airijoki, som övergett Gällivare för huvudstaden. Om du lyssnar på ”Janne Cowboy” beskriver han själv sin upplevelse att flytta till Stockholm. Eller så passar du på att bugga till ”Följ med ut”, den har fått godkänt för den typen av aktivitet från Buggföreningen i Gällivare.
Önskelistan till tomten
Det här året har varit ännu ett av många bra musikår. Det har blivit många nya album genomlyssnade. Jag har också haft förmånen att få se många riktigt bra spelningar. Hittills har vi blickat bakåt i den här krönikan. Vad passar bättre då än att vända blicken från backspegeln och ut genom vindrutan i stället för att spana in i framtiden. Vad händer nästa musikår?
Ni kan själva titta till vänsterkolumnen här och hitta de skivsläpp som jag ser fram emot. Det är åtminstone de jag har koll på hittills. Det är kul att Willi Carlisle släpper nytt redan i januari. Det album jag ser allra mest fram emot är Before the Sun som är Jesper Lindells nya album. BJ Barham har också berättat att ett nytt American Aquarium-album är inspelat tillsammans med Shooter Jennings som producent. Om det följer de senaste albumens släppdatum så finns det nya tillgängligt i maj eller juni. BJ Barham kommer också hit och spelar ett par solo shower i början av mars. Där blir det några intensiva konsertdagar med Barham, Tyler Childers, John R. Miller och The Gaslight Anthem inom loppet av fyra dagar.
Det ser ut som att jag kommer att inleda mitt liveår på Nalen den första helgen i februari med välfyllda dagar när det är vinterfesten Country Got Soul. Det låter som en fest i både mina öron och i Dave Cobbs. Han har sagt att han jobbar på att få in soulen i countryn. De här dagarna finns bland andra Jesper Lindell, Scarlett Rivera, Magnus Carlson, Ward Hayden & The Outliers och Israel Nash på plats. Till sommaren får jag förhoppningsvis en ny träff med Eldkvarn och en bit in på hösten dyker Blackberry Smoke upp igen. Den här gången hoppas jag att The Steel Woods dyker upp som förband och inte ställer in sitt förbandande. Ett till gig som jag ser fram emot sker på norrmännens nationaldag. Då dyker 49 Winchester upp och de har även lovat ny musik på sociala medier. Bara oklart när?
Min önskelista på spelningar i Stockholmsområdet innehåller Cody Jinks, Vincent Neil Emerson, The Blue Highways, Charles Wesley Godwin, The Heavy Heavy, Dalton Mills, Drayton Farley, Jeremy Ivey, Jaimee Harris, Richard Inman och Tony Logue. Snälla tomten (läs bokningsbolag), boka spelningar med de här snarast!
Vilka album och vilka spelningar står på din önskelista?
God Jul till er alla musikälskare och ett Gott Nytt Musikår så småningom!
Här finns det många låtar som passar som signaturmelodi till den här platsen på internet. Musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår är en lämplig beskrivning på flertalet av årets allra bästa låtar.
I år har jag lyssnat på 7 882 låtar, enligt Spotify Wrapped. Av de som är släppta i år har jag kokat ner till de 21 bästa. Här är listan den listan.
1 – Vestavia Hills – Jason Isbell and The 400 Unit
Vestavia Hills är en förort till Birmingham, Alabama. Det bor knappt fyrtio tusen människor där. Där utspelas den här låten om pojken som arbetar och lever hårt. Pojken har vuxit upp till en man. Det är mycket som talar för att Isbell beskriver sig själv i den här gungande låten. Jag tycker att den i tempo och uttryck har ett släktskap med Danko/Manuel som Isbell skrev under sin tid i Drive-By Truckers.
2 – Merigold – Gabe Lee
Ordet cancer betyder kräfta och härrör från cancerns växtsätt. Den sprider i vissa fall ut sig i den omgivande vävnaden med armliknande utskott. Spridit sig var precis vad cancern som drabbade min mamma för 45 år sedan hade gjort. Den spred sig sedan ut i kroppen och tog henne ifrån alldeles för tidigt. När det är den längsta dagen i Mississippi och gässens skri hörs i vinden och berättaren vadar ut i deltat med ett hagelgevär i händerna. Han har en vetskap om att han aldrig kommer att träffa dig igen. Hennes cancer kom utan förvarning och hon var borta på ett ögonblick. Det är så historien börjar i ”Merigold”. I fortsättningen går en kvinna bort i och lämnar en man och två barn och det gör min igenkänning ännu större från barndomen.
3 – Waste of Time – Robert Finley
Det här är skön blues och sköna riff att gunga med till. Berättaren står i gathörnet och spelar och försöker tjäna några surt fördärvade kronor. Det går inte jättebra för honom.
4 – The Night (Part 2 – Acoustic) – Morgan Wade
Den första versionen av låten dök upp förra året. Den här akustiska och ännu naknare version såg dagens ljus i mitten av februari i år. Den är ännu starkare när det är Morgan Wades röst och en gitarr som för oss framåt i berättelsen där hon skrev en sång om att vara självmordbenägen. Den blev viral när hon la ut den på internet. Därifrån får du lyssna själv för att få fortsättningen.
5 – Me and Sam – Jesper Lindell
I en liten stad i Oregon finns en grupp vänner – den känslige Gordie, den tuffe Chris, den orädde Teddy och fegisen Vern – som drar ut på äventyr för att hitta liket efter en försvunnen tonåring. Det är grunden till handlingen i den underbara filmen Stand by me. ”Me & Sam” är en tillbakablick på ungdomen och gammal vänskap. Den vackra låten och det sköna pianot får mig av någon anledning att tänka på filmen och berättelsen om ungdomlig vänskap.
6 – Killers of the Flower Moon – Charley Crockett
Martin Scorseses film med samma namn som låten hade premiär på bio samma dag som Charley Crockett släppte singeln Killers of the Flower Moon. Scorseses berättelse är tre och en halv timme. Crockett berättar samma historia på dryga tre minuter.
7 – Hanging Tree – The Lowdown Drifters & Billy Don Burns
John Cannon får lite hjälp av Billy Don Burns med sången i den här vackra låten. The Lowdown Drifters bildades för åtta år sedan i delstaten Washington.
I den här Billboard-ettan sjunger Zach Bryan och Kacey Musgraves om hur whiskey kommer att lugna hans själ och tankar. Frågan om han påminner henne om hennes far när han kör runt i sin Ford från 1988. Hon ställer den rimliga frågan om han någonsin kommer att lugna hennes själ och tankar.
9 – Boomerang Town – Jaimee Harris
Det här är den drygt sju minuter långa titellåten från Harris andra fullängdare. En platta med många berättelser som visar att kärlek och sorg ofta är två sidor av samma mynt.
10 – The Alabama Moon – Drayton Farley
Ute på vägen har jag sett många saker. En del var bra och en del var dåliga, men de flesta var någonstans däremellan. Vägen fortsätter för evigt och en mil känns som två. Jag önskar att jag kunde somna under Alabamas måne. Det är inledningen på den här vackra Drayton Farley-låten.
11 – Girl Crush – Lori McKenna, Luke Laird & Barry Dean
Lori McKenna är en låtskrivarnas låtskrivare. Hon är fantastiskt duktig helt enkelt. Den här vackra låten har hon skrivit tillsammans med Hillary Lindsey och Liz Rose. Loris röst griper tag i mig direkt hon tar sin första ton här. Little Big Town spelade in och gav ut låten redan 2014 och året efter vann den både Song och Single of the Year på Country Music Association Awards.
12 – Ågren – Thåström & The Hellacopters
Cornelis Vreeswijks, Alf Cranners och Harald Sverdrups visa får ett nytt liv av Thåström och The Hellacopters.
13 – In Your Love – Tyler Childers
Tyler skriver historien om två män som förälskar sig i varandra. Se gärna videon till låten. Den är också väldigt bra.
14 – NLL – Johan Airijoki
Det är inte lätt att visa sig sårbar, speciellt inte som man i Norrbotten. En valborg år 2018 efter några kalla Norrlands hade vi bestämt oss för att jamma lite i studion och Johan fick frågan att vi kanske måste ha en låt att spela? Ge mig 10 minuter så skriver jag ihop något, svarade han. Vi mår inte alltid på topp och han och vännen i studion har stöttat varandra i olika diverse trassliga tider. Oftast räcker det bara att göra upp en eld och stirra. Många kan säkert känna igen sig i texten och få känna sig lite mindre ensam om att vara nere och nosa på avgrunden.
15 – Vid Roines Strand – David Ritschard
”Vid Roines strand” är en 1800-talsvisa med text av finlandssvenske Zacharias Topelius. David Ritschard berättar att både framförandet i Carina Bergfeldts talkshow på SVT och den nya singeln är en hyllning till hans farmor Ingrid som gick bort i somras och som var hans musikaliska mentor. Det var hon som lärde honom sjunga skillingtryck och kampsånger.
16 – Miles – Jason Isbell and The 400 Unit
Historien behandlar bland annat hur ett förhållande utvecklats. Från att varit nära varandra till att vara långt ifrån. Under åren som gått har de också fått en dotter, som är en del av berättelsen.
17 – Lidocaine – Gabe Lee
Lidocaine är ett lokalbedövningsmedel, som det ges injektioner av. Berättaren i låten behöver mentala injektioner av Lidocaine för att ta sig genom dagen.
18 – White Horse – Chris Stapleton
Chris Stapleton delar låtskrivandet med Dan Wilson på den här rockaren från Stapletons senaste album Higher.
19 – Heartbreak (It’s a) – H. Self
Tillsammans med Dan Goren har Henric Hammarbäck (a.k.a. H. Self) skrivit den här låten som doftar av 60-tals-soul.
20 – Bird in the Hand – Rival Sons
Ett mirakel som går att tro på det är en del av berättelsen som Jay Buchanan sjunger för oss.
21 – 3/13 – Wyatt Flores
Vi får pusselbitar som berättar en hel historia. Berättaren stänger alla barer i Oklahoma. Han ljuger för sig själv när han tar bilen därifrån. Det är blod på vindrutan och kreditkortet på golvet.
Advent är den tid av förberedelser inför julen som börjar den första söndagen i advent (alltså söndagen mellan 27 november och 3 december). Adventstiden löper sedan fram till juldagen 25 december, som då alltså inte kan vara fjärde advent. Om juldagen infaller på en söndag så är fjärde advent söndagen dessförinnan och första advent infaller 27 november. I år är det julafton och fjärde advent på samma dag.
Jake Kohn ser ut som vilken 16-åring som helst. Vänta tills han börjar sjunga. Då kommer du att tro att han är en annan ålder. Han föddes i Winchester, Virginia, och lyssnade mycket på Merle Haggard och Johnny Cash när han växte upp. På månadens kassett hittar du hans debutsingel som passande nog i dessa tider heter ”Frostbite”. Jag rekommenderar att du lyssnar på den singeln och sen letar dig fram på Youtube till Kohns egen kanal och lyssnar på flera av hans låtar där.
Jag är också mycket glad över att en så stark låt som ”NLL” från Johan Airijoki fått se dagens ljus. Du hittar också den och ett gäng till nyheter på årets sista blandband.
mrnyceguy's 