Inlägg märkta ‘Johnny Cash’

Finns det ett samband mellan pandemi och kreativitet? Eller är det ett uppdämt behov av att släppa musik, som var tänkt att släppas innan sommaren? Kanske är det en kombination? Hursomhelst är summeringen av de två senaste månadernas musiksläpp, som passerat mina öron fullt av sådant som är bättre än enbart bra.

Det finns en artist som har släppt nio album i år, det finns en artist som släppt två studioalbum och ett gäng livespelningar och det finns en artist som redan i år kommer med en uppföljare av förra årets studioalbum bara för att nämna några exempel. Vill du följa med bland årets höjdpunkter när det gäller album är det här den lista du behöver följa. Varsågod så här kommer de senaste två månadernas ketchupeffekt.

49 Winchester – III

En blandning av rock från södra delarna av Usa och country det är vad som erbjuds på 49 Winchesters tredje fullängdare. Bandets har sin hemvist i hjärtat av Appalacherna i Russell County, Virginia. Sångaren och gitarristen Isaac Gibson har en röst fylld med själ och texterna kan handla om den hjälp berättaren behöver för att bli fri från sitt missbruk som i ”Everlasting Lover”, ett ode till “Hays, Kansas” som hemstad eller den självförklarande titeln på det avslutande spåret “Get Clean”.

Bill Brimer – A Genealogy of Ghosts

Det här är Bill Brimers debutalbum. Han är hemmahörande i Dallas-Fort Worth, Texas. Den första låten han lärde sig spela var Metallicas ”Ride the Lightning”. Hans egna sånger och musik ligger en bit från trash metal. Brimer håller sig till singer-, songwriter-facket. Du kan börja från början och lyssna på ”Bad Gods and Good Drugs.”. Efter den har du tio till fantastiska låtar att stifta bekantskap med.

Borrowed Sparks – The Prettiest One Left

Mike Bay är Borrowed Sparks. På den här EP:n hittar du fem låtar som består av en blandning av punk, americana, singer- songwriter, roots rock och folkmusik. Vill du ha en mer konkret referens är det tidiga The Gaslight Anthem som dyker upp i mina öron. Både vad gäller musiken och sångrösten där Mike Bays röst bär många likheter med Brian Fallons.

Brent Cobb – Keep ‘Em On They Toes

Det här albumet handlar om tankar och känslor, berättar Brent Cobb. De två senaste albumen handlade om personer och platser. Det nya albumet tar sig an världen som Brent Cobb betraktar den. I hans egen värld har han flyttat hem till Ellaville, Georgia, efter att ha bott både i Los Angeles och i Nashville. Han behöver inte längre sjunga om hur han saknar stället där han växte upp. Cobb har en av de bästa rösterna i branschen i mina öron och han använder den på ett fortsatt utmärkt sätt. Passa på att lyssna på ”Shut up and Sing” och ”This Side of the River” för att nämna två av tio låtar.

Bruce Springsteen & The E Street Band – Letter to You

71 år gammal släpper Bossen sitt tjugonde studioalbum. Det första som Jake Clemons spelar saxofon på. “Janey Needs a Shooter”, “Song for Orphans” och “If I Was a Priest” är ordrika låtar som Springsteen skrev innan debutalbumet 1973. De är alla tre några av höjdpunkterna på det här konstverket. Andres Lokko skriver en vacker recension i SVD. Han skriver bland annat

”Springsteen sjunger sånger om rocken och hur viktig den en gång var och om dem som först spelade den för honom. Om deras entusiasm, instrument och favoritsånger. Det är ”Glory days” utan någon glimt i ögat.

The E Street Bands sömlösa samspel låter mindre som storslagen arenarock och mer som ett avsked vid kyrkogårdens parkering. Som vore de alla sobert söndagsfinklädda i svart. En sista klapp på axeln innan de skiljs åt och inte vet när de ses igen. Eller om de ens kommer att göra det.”

Jag vill hålla med Lokko om det mesta. Han hör inte riktigt det fulländade. Fulländningen är något som däremot passerar mina öron.

Casper McWade – Unraveled

Det här albumet är utgivet på skivbolagsmärket Death Before Pop Country Records. Det berättar mycket vad McWade har för tankar om den mesta av countryn som spelas på amerikansk radio. På albumet samarbetar han bland annat med Cody Jinks. De sjunger tillsammans på ”Don’t Follow”. En cover på Alice In Chains original.

Dalton Mills – Dalton Mills

Dalton Mills är en låtskrivare och folksångare från Middlesboro, Kentucky. Det här är hans fullängdsdebut. Det är inte vilken debut som helst, utan bara riktigt bra låtar framförda i en enklel kontext. Börja exempelvis med ”Mountain Call” om du behöver förstå storheten.

Daniel Romano – How Ill Thy World Is Ordered

Nionde albumet från Daniel Romano. I år. Jag säger det igen. Nionde albumsläppet som kanadensaren är inblandad i det här coronaåret. Du kan läsa mer om det i Vice-artikeln där Romano intervjuas och avhandlar alla släpp. Det nionde är likt många av de andra ett högklassigt album. En blandning av country, 60-tal och gitarrdriven rock med sköna och underfundiga texter. Avslutande låten ”Amaretto and Coke” gör åtminstone mig törstig.

Dawes – Good Luck With Whatever!

Ett favoritband är tillbaka med ny musik. Det är LA-baserade Dawes sjunde studioalbum. Taylor Goldsmith står för skön sång och har skrivit sju av låtarna på egen hand. På avslutande ”Me Especially” har han tagit hjälp av Jim James från My Morning Jacket och på ”Who Do You Think You’re Talking To?” delar han låtskrivandet med Matt Sweeney och Blake Mills. Det är lite rockigare än de senaste albumen här, oklart om det är Dave Cobbs förtjänst eller inte. Han står i alla fall för produktionen, som vanligt är det en tydlig kvalitetsstämpel.

Drive-By Truckers – The New OK

DBT, som bandet ofta förkortas, har sin hemstad i Athens, Georgia. Därifrån har de släppt ett antal konserter i dessa mörka tider. Du återfinner de konserterna på Bandcamp. Patterson Hood, en av de som bildade bandet, har numera adopterat Portland som sin hemstad och i öppnings- och titelspåret avhandlar han de protester som pågått där under sommaren kopplat till stöd för Black Lives Matter-rörelsen. ”The Perilous Night” släpptes som singel redan 2017 och har nu fått ett albumhem. Låten avhandlar händelserna i Charlottesville det året där personer från vit makt-rörelsen körde över människor som protesterade för människors lika värde. Hood beskriver hur Vita Huset lyses upp från ljuset från Röda Torget. Det här är andra studioalbumet från Drive-By Truckers det här året. Passa på att lyssna även på den historia Mike Cooley berättar i ”Sarah’s Flame”. Ramones-covern “The KKK Took My Baby Away avslutar albumet och det är basisten Matt Patton som sjunger den.

Gasoline Lollipops – All The Misery Money Can Buy

Ett band från Colorado som har ett namn som i svensk översättning blir godisklubbor av bensin är som gjort för den här bloggen. När deras femte album dessutom handlar om allt elände, som pengar kan köpa är det möjligt att tro att de är ett husband för det här hörnet av internet som behandlar musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår. Passa på att lyssna på de värmande i orgeltonerna i ”Train to Ride”, den episka avslutningen med ”Sinnerman” eller titelspåret där berättaren uppgivet konstaterar att inga pengar vi tjänar kan användas till att köpa tillbaka vår själ.

Great Peacock – Forever Worse Better

Det här är tredje albumet från Nashville-bandet Great Peacock. Bandet gästas av Adam Kurtz från American Aquarium på pedal steel och Sadler Vaden från Jason Isbells band The 400 Unit. Egentligen behövs inte gästerna. Låtarna står väl för sig själva och framförs med en mycket skön röst.

Jeremy Ivey – Waiting Out The Storm

Margo Price make har gjort ett alldeles utsökt album. Hon beskriver det på Instagram som en blandning av en smula Bob Dylan, en smula Tom Petty och en smula av Iveys egna karaktäristika som lyfter albumet till oanade höjder. Jag är benägen att hålla med henne till fullo. Ge dig gärna i kast med låtar som ”Paradise Alley”, ”Hands Down in Your Pockets”, ”White Shadow” och ”Things Could Get Much Worse”.

Low Cut Connie – Private Lives

Philadelphia-bandet Low Cut Connie stängde Kägelbanan med en av de mest energifulla konserter jag besökt. ”Private Lives” är ett dubbelalbum sägs det, även om den detaljen går något förlorad på en strömningstjänst. Frontmannen och låtskrivaren Adam Weiner har ett sätt att dra in dig i musiken och svettas nog mer än de flesta på scenen. Det är rockigt, rivigt och skitigt. Lyssna in dig på exempelvis titelspåret och ”If I Die”.

Matt Woods – Mornings After

Matt Woods har en röst som kan få håret på armarna att resa sig på vem som helst. Han är uppväxt i East Nashville och här bjuder han oss på fem nya kompositioner. Joey Kneiser har hjälpt till bakom produktionsspakarna och Matt Woods inleder EP:n med att sjunga om morgondagen i ”Tomorrow’s All We Have”.

Otis Gibbs – Hoosier National

En lite raspig och själfull röst är ett sätt att beskriva Otis Gibbs stämma. Det här är den första skivan där Gibbs spelar elektrisk gitarr. De tidigare albumen har bara innehållit en akustisk variant av det sexsträngade instrumentet. Det passar ypperligt att börja från början med ”Nine Foot Problem” för att Gibbs ska fånga din uppmärksamhet.

Reno Bo – You Can See It All From Here

En blandning av rakt fram heartland-rock och bilåkarmusik, med inslag av ELO, lite Byrds- och Beatles-influerade 60-talstoner. Någonstans där kan du hitta Reno Bo. Han är en producent, musiker och låtskrivare med rötterna i New York, som han nu flyttat till Nashville. Trion av låtar ”Baby Blues”, ”Second to Last” och “Even a Stone” är några av de allra, allra bästa låtarna den här sidan av Nyårsdagen 2020.

Shemekia Copeland – Uncivil War

En ylande gitarr följs av en vacker och stark röst som sjunger om djävulens dotter är vad som möter dig som börjar lyssna på ”Clotilda’s On Fire”. Det är den sanna historien om det sista slavskeppet som anlände till Mobile Bay, Alabama, året 1859. Vraket från skeppet återfanns så sent som 2018. Gitarrerna på första låten delas mellan producenten och ordinarie gitarristen Will Kimbrough och Alabama-sonen Jason Isbell. Det fortsätter sedan i liknande stil och du får en skön blandning mellan rock, soul, americana och en fantastisk sångerska i Shemekia Copeland om du lyssnar vidare.

Sturgill Simpson – Cuttin’ Grass Vol. 1 (Butcher Shoppe Sessions)

Sturgill kommer från Kentucky, som är The Bluegrass State. Det kan du verkligen höra och förstå när du lyssnar på den här samlingen av sånger som i huvudsak är låtar från hans tre första skivor som nu är inspelade i bluegrass-versioner. Det kommer också med en del låtar som han skrivit tidigare, men inte gett ut. Bland dem finns ”I Don’t Mind” som Sturgill Simpson skrev 2006 eller 2007 och som är hans frus favoritlåt. Du får den och nitton andra låtar på lite drygt 55 minuter. ”Long White Line”, ”Turtles All The Way Down”, ”The Storm” och de andra passar alldeles utmärkt även i bluegrass-versionerna du kan höra här. Producenten och vännen David Ferguson är också mycket nöjd efter att ha tjatat på Sturgill i flera år att göra den här skivan.

Wade Bowen – The Waiting

Wade Bowen kommer från Waco, Texas och han har precis släppt ifrån sig en alldeles utmärkt EP. Den innehåller fem egna kompositioner, bland andra den utsökta ”Red Headed Woman”. Den avslutande låten är en cover av Phil Collins ”I Wish It Would Rain Down”.

Waylon Payne – Blue Eyes, The Harlot, The Queer, The Pusher & Me

Waylon Payne har skrivit låtar till Miranda Lambert, Lee Ann Womack, Wade Bowen, Charlie Robison, Pam Tillis och många andra. Han spelade Jerry Lee Lewis i Walk The Line, filmen om Johnny Cash. I september kom Paynes eget debutalbum. Han säger själv att plattan är hans skriftliga bekännelser av sina synder och hans vädjande om förlåtelse. Låna dina öron till de här femtio minuterna och du kommer inte att bli besviken.

Det har gått två tolftedelar av året som består av två tjugor. I Spotify-världen innebär det att det tillförts ungefär 6 miljoner låtar hittills den här sidan av föregående nyårsafton. Jag tänkte göra som de senaste åren och summera två månader i taget och ge er de bästa album som tagit sig över tröskeln hemma hos mig. Redovisningen av årets första sextio dagar kommer här.

 

Vill du sedan få en automatisk uppdatering varannan månad med de album som är lite mer fantastiska än andra kan du lätt få det per automatik. Allt du behöver göra är att följa årets bättre-än-bra-albumlista och den hittar du enklast genom att klicka på den här länken. Då kan du vara säker på att du tar del av den bästa musiken.

 

Blackie & The Rodeo Kings – King of This Town
De kanadensiska rotrockarna i Blackie & The Rodeo Kings har nyss skrivet ett kontrakt med ett stort skivbolag och det här är första alstret där. Tom Wilson, Stephen Fearing och Colin Linden delar på låtskrivandet och har en full elva av starka låtar. Plattan startar med en sorts sydstatsgospel i Wilson-låten “Hard Road”. ”Grace” summerar i en reflekterande elegi med Fearings försiktiga röst, stråkar och ett tröstande munspel.

 

Drive-By Truckers – The Unraveling
Det här är ett tidsdokument över dagens Usa. Det känns som en fortsättning på plattan ”American Band”, som kom för fyra år sedan. Titlar som ”Armageddon’s Back in Town” och “Heroin Again” ger en känsla av undergång och förödelse i det samhälle, som växer fram i Trump-land. Patterson Hood har skrivit alla låtar utom två. ”Grievance Merchants” och ”Slow Ride Argument” har vapendragaren Mike Cooley skrivit och den sistnämnda låten är min absoluta favorit på det här alldeles lysande albumet.

 

Frazey Ford – U Kin B the Sun
Frazey Ford kommer från Kanada och hon besitter en vacker, beslöjade soulröst som vem som helst blir avundsjuk på. Skönt gungande soul som åtminstone får mig att tänka på Sade.

 

Gill Landry – Skeleton at the Banquet
Om du är intresserad av hur det låter kan jag berätta att den här skivan skulle passa utmärkt som soundtrack till vilken True Detective-säsong som helst. Inslag av ekande och ylande Roy Orbison-gitarrer kryddad med Gill Landrys stämma som framför de inte allt för ljusa texterna. Passa på att låna dina öron till exempelvis ”The Wolf” och ”A Different Tune”.

 

John Moreland – LP5
Sårbarhet är starkt. Om du tvivlar på det tycker jag att du ska lyssna på John Morelands femte album. Det är producerat av Matt Pence, en av Morelands följeslagare sedan länge. Multiinstrumentalisten John Calvin Abney är också med på albumet och det finns vackra körstämmor från Bonnie Whitmore. Singeln “East October” dök upp redan förra året och hela albumet i början av februari.

 

Marcus King – El Dorado
Det är sköna ljud som kommer ut från Easy Eye Sound-studion när Marcus King tagit hjälp från Dan Auerbach med produktionen av Kings första soloalbum. King är en 23-åring från Greenville, South Carolina, som hunnit med att ge ut tre plattor med sitt band Marcus King Band. Marcus sjunger, spelar gudabenådad gitarr och skriver underbara låtar. Här har han samlat ett dussin låtar som han skrivit tillsammans med andra. Det är rockigt, rökigt och saktmodigt vackert. Hör bara ”The Well” och ”Wildflowers & Wine”.

 

Nora Jane Struthers – Bright Lights, Long Drives, First Words
Att jonglera vardagslivet med massor av hushållsarbete, karriär, familj, att sakna din hemstad, att älska att resa, att uppskatta var du är någonstans och samtidigt se fram emot vart du är på väg. Det här är ämnen som avhandlas på Nora Jane Struthers nya album. Hoppa rakt in i ”I Feel Like My Old Self”, så hanger du snabbt med på den här turen där Struthers make Joe Overton spelar många instrument och resten spelas av hennes turnéband The Party Line.

 

The Secret Sisters – Saturn Return
Bakom produktionsspakarna står Brandi Carlile, Tim och Phil Hanseroth. De två senare är också med i Carliles band. Systrarna Lydia och Laura Rogers, som sjunger de vackra stämmorna på de här tio låtarna, kommer från Alabama. På skivan delar sorgen efter både mormors och farmors död plats med glädjen för båda systrarna att bli mamma för första gången. I augusti har Rootsy lovat att de kommer till Stockholm på turné. Det är alldeles lysande det. Då finns möjlighet att uppleva den här mixen mellan First Aid Kit och Simon & Garfunkel på plats.

 

William Prince – Reliever
Artisten som numera är känd som Prince. Willam Prince är 34 år och kommer från Winnipeg och har en barytonröst som bär fram hans musik och texter på ett sätt som gör att klockorna stannar. Prince började spela gitarr i 9-årsåldern. Hans inspirationskällor var Johnny Cash, Kris Kristofferson, Charley Pride, Merle Haggard, Willie Nelson och inte minst hans egen pappa. Pappan var musiker och predikant och gick bort när Willam började skriva låtarna till det här albumet. Jag har svårt att tänka mig att den här plattan inte kommer att ta sig in på min topplista över årets allra bästa album också. Lyssna gärna på ”Leave it by the Sea” och titellåten för att komma i stämning. Därefter kan du också ta in att Dave Cobb har producerat några av låtarna, alltid en kvalitetsstämpel.

Låtar 2012-2019 [Deluxe Edition]

Publicerat: 10 januari, 2020 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Drygt 106 timmar eller nästan fyra och ett halvt dygn. Det är vad som krävs av dig som vill ta dig igenom den här listan med fantastiska låtar från 2012 och framåt.

 

Jag lämnar det till dig hur du vill ta dig igenom en lista som startar med Jason Isbell och avslutas med hans vän John Prine.

Låtar 2012-2019 [Best of]

Publicerat: 6 januari, 2020 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nu är det slut. Det får vara nog. Vi har kommit till vägs ände. Det tog nästan sju år att ta oss hit, men nu är det över.

 

Det är sista påfyllningen i den här spellistan. Nästa år börjar vi fylla på ett helt decenniums spellista med de bästa låtarna. Det här är så nära komplett det blir i den här världen för 2010-talet. Det saknas några år i början, men sedan är vällfyllt.

Låtar 2019 [Deluxe Edition]

Publicerat: 3 januari, 2020 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den nedbantade versionen av den här spellistan innehöll knappt tio timmar med musik. Här får du en lista som är nästintill fyra gånger större när du försöker komma ihåg vad för låtar som gjorde 2019 till ännu ett bra musikår.

 

Det är som vanligt. Blanda. Sträcklyssna. Dyk in och njut av fantastisk musik.

Reflektion. Inte det där ljuset som reflekteras i ett fönster. Inte heller solens strålar som vackert smeker ett stilla vatten. Den typen av reflektion är en abrupt ändring av riktningen för en vågfront på en yta mellan två olika media så att vågfronten går tillbaka i det medium den kom från. Några vanliga exempel på det är ljus, vatten och ljud. Det är inte den typen av reflektion som finns i mitt huvud just nu.

 

Den typen av reflektion jag tänker på nu är snarast att tänka efter efter. När en händelse inträffar leder det till att du får en upplevelse. Du tänker och känner något om det som just skett. Händelsen och upplevelsen av händelsen är nära bundna till varandra. Efter det finns möjlighet att reflektera. Då kan du ta ett kliv upp på stranden och inte stå mitt i forsen och funder över vad det var som egentligen hände och hur du upplevde du det?

När du kommit så långt och gjort den inledande analysen finns en möjlighet till förståelse. Hur stämmer det här överens med min världsbild och hur jag ser på liknande händelser? Finns det något jag behöver ändra på min förståelse för den här typen av händelser i framtiden?

Listan med årets låtar passar nog allra bäst för den typ av reflektion och inte för när det är party och reflektionen kommer från diskokulorna i taket. Fast det är klart handlar festen om droger, död, olycklig kärlek och annat elände kan även den här listan kom till användning. När jag tänker efter efter på musikåret 2019 blir listan med de allra bästa låtarna på det här sättet. Precis som alla andra år är även det här ett bra musikår.

Välkommen hit du som är ny läsare. Du som är återvändande läsare är självklart också varmt välkommen. Det är dags för inlägg nummer 476 i det här hörnet av Internet. Det är några år sedan jag började samla olika kulturupplevelser på den här platsen. Det finns liveupplevelser som dateras tillbaka till 2012 och julskivor som såg de tända juleljusen på 2004 års julgran.

 

Den här hörnan på internet kom till i samband med att de julskivorna fyllde 10 år. Jag skickade ut brända cd-skivor till några vänner ihop med julkorten. Det finns oskrivna regler för hur den processen gick till, som du kan läsa dig till. Vad är det då för typ av musik som hamnade på de skivorna och numera i de årliga julspellistorna eftersom att jag har en smal musiksmak?

Jag gillar musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår. Det är den kortfattade beskrivningen av vad för typ av musik du kommer att kunna hitta här. Det är inte säkert att det passar dina öron. Om du definierar dig som musikalisk allätare vill jag instämma i Fredrik Strages beskrivning av den typen av musiksmak:

”Jag vet inte hur många jag träffat som beskriver sig själva som ”allätare” för att därpå avfärda all musik som innehåller minsta lilla motstånd. Det är som om någon skulle påstå sig äta allsidigt och sedan uteslutande trycka i sig Skogaholmslimpa.”

För att bli lite tydligare om vad fantastisk musik är ska jag göra en beskrivning av min definition av det. Quincy Jones tycker att det finns två kategorier av musik, bra och dålig. Jag gillar den uppdelningen, men branschanalytikern Bob Lefsetz har hjälpt till med att dela upp även den bra musiken i två kategorier. De två är bra och fantastisk. Det finns alltså mycket musik som är bra, men en betydligt mindre del är fantastisk.

Varför är uppdelningen i dålig, bra och fantastisk viktig frågar du då? Svaret på den frågan är tid helt enkelt. Eller för all del brist på tid. Det är helt enkelt fysiskt omöjligt att hinna med att lyssna på all musik jag skulle vilja lyssna på och det hänger ihop med dagens utgivningstakt. Spotify lägger till ungefär 40 000 låtar varje dag till sin strömmningstjänst. Om vi leker med tanken att varje låt i snitt är tre minuter och trettiosex sekunder lång innebär det att det läggs till 100 dygn musik varje dag på Spotify. Det finns alltså inte tid för musik som bara är bra och definitivt inte för dålig musik (tänk exempelvis på all julmusik, som spelas i butiker och på radio). Fantastisk musik däremot. Den kan få hur mycket tid som helst av mig.

Vi fortsätter med teoripasset en stund till. Finns det några särskilda ingredienser i det jag tycker är fantastisk musik? Det är nu vi närmar oss låtarna som får folk att undra hur jag mår. Vemod, mörker, droger, döden, smärta, sjukdom, sprucken kärlek och samhällskritik är alla kryddor som gör det mer sannolikt att en låt är fantastisk. Jag ska ge ett par exempel, så att ni kan hitta melodin.

Exempel nummer ett är ”Feel Good Hit of the Summer” med Queens of the Stone Age. Den låten innehåller bara sju ord och samt ordet och några gånger.”Nicotine, Valium, Vicodin, marijuana, ecstasy and alcohol” dyker upp i versen. I refrängen kompletteras det med ”Cocaine”.

Skillnaderna i samhället avhandlas i nästa exempel, som kommer från Steel Blossoms och två av verserna i ”County Line”. Den första versen ”On the south side of the county line, Somebody’s poor, somebody’s dyin’, The boss don’t pay, the sun don’t shine, On the south side of the county line”. I den andra versen förflyttar vi oss norrut “On the north side of the county line, Somebody’s rich, somebody’s lyin’, If there’s bad news it’s hard to find, On the north side of the county line”.

Det gör riktigt ont att lyssna på Johnny Cash Rick Rubin-producerade version av ”Hurt”, som Trent Reznor skrev till Nine Inch Nails. Den börjar ”I hurt myself today, To see if I still feel, I focus on the pain, The only thing that’s real, The needle tears a hole, The old familiar sting, Try to kill it all away, But I remember everything”. Handlar den om självskadebeteende eller heroin eller både och? Fantastisk låt i vilket fall som helst.

Bara för att slå in spiken lite djupare förflyttar vi oss till en låt som bara med sin titel ger en aning om sin storhet. Det är Townes Van Zandts ”Waitin’ Around to Die”. Den innehåller våld i hemmet, droger, fängelsestraff och kodein för att nämna några kryddor. Härom året gjorde Julia Frej och Mauro Scocco den i en briljant svensk version. Då heter den ”Vänta på att dö”.

Handling säger förstås mer än ord. Därför lämnar vi teorierna och går över till praktiken. Jag är gammalmodig och gillar fortfarande albumet som koncept. I sann Peter Forsberg-anda samlar jag därför årligen ihop de tjugoen bästa albumen. Du hittar albumen samlade i spellistor för 2013, 2014, 2015, 2016, 2017, 2018 och 2019. Albumen från 2012-2017 kan du även få rankade från mest fantastisk till fantastisk, om du tittar här.

Dagen före midsommarafton 2019 tweetade Jason Isbell, ”My genre is if you post one of my songs online, people will ask you if you’re ok”. De bästa låtarna i den genren från åren 2012-2018 (med årlig uppdatering) hittar du i den här listan. Om du vill ha ännu mer guldkant i vardagen finns en lite mer omfattande lista också och är du bara ute efter topp hundra finns en sådan lista som kan hålla dig sällskap. Du kan se det som konsumentupplysning eller en insats för folkhälsan. Själv lyssnar jag mest med ett glatt humör på det här vackra vemodet.

Årskrönika 2019

Publicerat: 21 december, 2019 i Julskiva, Julskiva 2019, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Utvecklingen av livescenen i Stockholm har rört upp en del känslor under året. Det är själva scenen som artisterna står på som varit i fokus för debatten. Det och ibland vad en innerstadsbo borde tåla. Några av de scener som stängts eller hotas av stängning eller minskade möjligheter att genomföra konserter på är Kägelbanan, Mosebacketerassen, Melodybox och Debaser Strand. Anledningarna till de här förändringarna eller hoten om förändringar är olika.

 

Stängning på grund av klagomål från grannarna, behov av att renovera vägbanan ovanpå klubben, rivningskontrakt och en del annat. Det är i trist när underbara scener för musiklivet försvinner i vår vackra huvudstad. Det som hänt vid andra tillfällen när ställen stängts ner är att det dykt upp ersättare. Att livemusiken skulle tystna känns som en föga trolig utveckling. Även om saknaden kan vara stor efter scener som Debaser Medis, Debaser Slussen och Kägelbanan kommer det att finnas ersättare.

Musiksverige är en intresseorganisation som kommunicerar och driver den samlade musikbranschens frågor. De samlar artister, kompositörer, textförfattare, musiker, managers, producenter, musikbolag och musikförläggare i Sverige. Organisationen presenterar även siffror på hur stora intäkter som kommer från bland annat musikfestivaler och konserter. De färskaste siffrorna kommer från 2017. Då uppgick konsertintäkterna i Sverige till cirka sex miljarder kronor. Det är en ökning med ungefär femtio procent sedan 2009. Det finns alltså en hel del pengar som omsätts på den svenska konsertmarknaden och marknaden ökar.

Där det finns tillräckligt mycket pengar brukar det också dyka upp personer som vill ta en del av den kakan för sig själva. En del av de personerna kommer att vara de står för konsertlokalen på ett eller annat sätt misstänker jag. En del av de stora pengarna kommer säkerligen att hamna i de stora arrangörernas och lokalernas fickor. Jag tänker på scener som Tele2 Arena, Globen, Hovet och katastrofen Friends Arena. Den sistnämnda borde förbjudas i musiksammanhang i mina ögon och öron. Ljudkatastrofen från början är en sak, men logistikmisären vid insläppet några år senare i samband med The Rolling Stones senaste besök i Stockholm lämnar minnen som får mig att vilja krypa ihop i fosterställning och söka primalskriksterapi. Logistiken när 50 000 personer skulle ta sig ifrån konserten med Guns N’ Roses är ett annat exempel på att den arenan borde förbjudas i musiksammanhang.

Om vi istället koncentrerar oss på bra ställen för livemusik i Stockholm vill jag lyfta fram några stycken. Vill du gå på konserter och sitta ner och ändå få en bra upplevelse? Då finns vackra och fantastiska Cirkus på Djurgården. Ibland blir det också en blandning av stå och sittplatser här. Du kan även passa på att ta dig till Mosebacke Torg och in på Södra Teatern för att sittande uppleva fantastiska konserter i en underbar miljö. Ibland bara sittande och ibland en mix med stående publik på parkett är vad du kan få på nära Centralstationen om du gör ett besök på Vasateatern i samband med någon spelning.

Kan du inte tänka dig att sitta överhuvudtaget när det är dags för att gå på konsert? Då kan du exempelvis ta röda linjen till Hornstull och promenera ner mot Liljeholmsviken. Där hittar du både Bar Brooklyn och Debaser Strand. Två utmärkta konsertställen. Längs med röda linje vid Zinkensdamm kan du gå ner i källaren till Southside Cavern och vara med på en liten och intim spelning.

Om vi byter till tunnelbanans gröna linje finns det möjligheter att gå på sådana ställen som Bryggarsalen, Scalateatern, Scalateaterns källare, Nalen, Nalen Klubb, Stacken, Twang och alldeles lysande Slaktkyrkan. Jag tror och hoppas att det dessutom kommer att dyka upp mer ställen. Ett exempel på det är Münchenbryggeriet som enligt ägaren ska bli ett nytt konsert- och kulturcentrum vid sidan av konferensverksamheten som ryms där i dag. Där finns 9 000 kvadratmeter bestående av 23 rum, salar, salonger, kök och andra utrymmen. Harry Byrne som är en av de som tagit över den verksamheten berättade för DN att han inte har bråttom.

”Det jag tittar på just nu är våren och sommaren 2020. Northern Trails americanafestival den 13–14 juni nästa år är vår första bokning. Det är galet nu för tiden, artister försöker få spelningar ett eller ett och ett halvt år i förväg. Just nu bokar jag ingenting direkt. Jag vill sköta det lugnt, skapa bra produktion, bra service, så att banden vill spela här. Det jag gör nu är att gå igenom vilken genre som passar i vilket rum. Bygga upp en atmosfär i varje rum.”

Utöver de här inomhusställena finns det sommartid möjlighet till musikupplevelser utomhus på ställen som Lasse i Parken, Trädgården, Gärdet, Gröna Lund och Skansen. Bara för att vara extra tydlig med det sistnämnda alternativet. Det är inte Allsång på Skansen som avses. Det spektaklet undviks lämpligen av samma anledning som greve Dracula undviker dagsljus.

Det här är verkligen inte någon komplett genomgång av livescenerna i Stockholm. Det finns många fler. Bara för att nämna några så slänger jag upp Berns, Geronimos och Konserthuset. Några av de befintliga kommer säkerligen att stängas igen och bli andra verksamheter. Nya kommer att blomma upp och ge oss livemusikälskare nya kyrkor att gå till för att dyrka. Jag känner mig lugn i det avseendet. För egen del kan jag också notera att i stort sett alla artister jag vill se livslevande på en scen gärna verkar landa här för att göra ett eller flera framträdanden.

En liten bit in i oxveckorna kommer var det tänkt att bli två fantastiska upplevelser. Nu blir det en och ett halvårs väntetid på den andra. Onsdag den 22 januari dyker Sturgill Simpson upp för att spela på Vasateatern. När den maxas finns det plats för 800 personer. Söndag samma vecka skulle Tyler Childers spela på Slaktkyrkan. Där går det att klämma in 600 personer samtidigt. Childers spelning har flyttats till den sista juni eftersom att han blivit nominerad till en Grammy i hemlandet. I februari ger de båda herrarna sig ut på en gemensam Usa-turné med Simpson som huvudakt. Då kommer de att spela på något större ställen. Det görs stopp på The Gorge Amphiteatre i George, Washington, Madison Square Garden i New York och United Center i Chicago. Publikkapaciteten på de ställena är i samma ordning de är nämnda, 27 500, 20 000 och 23 500. Jag får känslan av att amerikanarna har fler som förstått storheten hos Childers och Simpson och är på samma gång tacksam att få se dem på närmare håll och på mer intima scener än vad som skulle vara alternativet i den svenska huvudstaden.

Punktliga insatser I

Musikhistoria på SVT

Årets musikhistorielektion: Det svenska popundret (SVT Play), sex avsnitt sprängfyllda med fakta, utan en tråkig sekund, skriver Jan Gradvall i DI Weekend. Han fortsätter, Lärare kan använda dem i svenska skolor, både i musikundervisningen och på historielektionerna. Passa på att följa med på den här fantastiska svenska musikresan, säger jag.
Årets bok på nattduksbordet I: Bosch, säsong 5 (HBO). Det är som vanligt fantastiskt filmat med vackra LA-bilder.
Årets bok på nattduksbordet II: When they see us (Netflix). Stark berättelse om The Central Park Five. Fem unga färgade killar blir oskyldigt anklagade för våldtäkt. Baserat på en verklig händelse.
Årets bok på nattduksbordet III: Hasan Minhaj är fortsatt lysande i Patriot Act (Netflix).
Årets sent ska syndaren vakna: The Wire, säsong 1-5 (HBO), efter att ha haft den remastrade versionen som sällskap under stora delar av semestern vill jag stämma in i hyllningskören om att det här är en av de bästa serierna genom tiderna.

Osignad USA-etta

 

Årets EP I: Dirty Honey – ”Dirty Honey”. Det här är det första bandet någonsin som varit etta på Billboards singellista för Mainstream Rock utan att ha ett skivkontrakt. Låten som tog sig upp till toppen är den lysande ”When I”m Gone”, som startar den här kvintetten av sånger. Det osar Led Zeppelin, Guns N’ Roses och AC/DC i influensköket på ett utsökt sätt.
Årets bok på nattduksbordet IV: Babylon Berlin (SVT), en hopklippt version av säsong 1 och 2. Dekadens och korruption i Europas mest påkostade serie någonsin. Kriminalkommissarie Gereon Rath från Köln skickas för att lösa ett fall i Berlin. Allt utspelar sig under Weimarrepubliken, i slutet av 1920-talet, då fattigdomen och arbetslösheten står i stark kontrast till de rikas överflöd.
Årets bok på nattduksbordet V: Our Boys (HBO), är baserad på verkliga händelser. Vi får följa Simon, en israelisk terrorutredare, som söker svar på varför den palestinske tonåringen Mohammed Abu Kedheir mördades.
Årets bok på nattduksbordet VI: Chernobyl (HBO). Johan Rencks serie om kärnkraftsolyckan på våren 1986.
Årets huvudstadsskildring I: I ”Stockholm i okt” fångar Lasse Winnerbäck en av de vackraste synerna i vår vackra huvudstad. Den brinner i oktober och det fångar Lasse med strofen ”Som trädens alla färger när du ser dom från Skanstullsbron”.

Årets konserter
Konsertåret 2019 har många gånger visat sig från sin allra, allra bästa sida och låtit sin sol skina över mig och resten av publiken i de heliga konsertlokaler och utomhusscener jag haft förmånen att besöka. Här kommer en kort genomgång av de allra bästa upplevelserna från året.

Bästa konserten 2019

1 – Joel Alme – Slaktkyrkan
Jag undrar för mig själv hur det överhuvudtaget är möjligt att sammanfatta de senaste nittio minuterna? Det är svärta. Det krävs smärta. Utan de ingredienserna blir det ingen riktig konsert. Joel Almes talang möter en mer än entusiastisk publik, som lyder varje vinkning. Smärtan och svärtan i texterna får mig att stanna upp och bara stillastående kippa efter andan när jag försöker förstå hur bra den här kvällens spelning är. Är det en spelning som inte glöms bort i första taget? Absolut! Är det en fantastisk spelning? Nej! Den är bättre än så. Den är allra bäst på de tio månader som gått av det här året. Och när det har gått tolv månader är den bästa av alla liveupplevelser i år.

2 – The Sheepdogs – Nalen Klubb
Det är helt omöjligt att inte ryckas med i spelglädjen som bokstavligen sprudlar på scenen. När jag ser Jimmy Bowskill smeka fram riffen på sin gitarr med ett leende från öra till öra blir till och med jag danssugen. Gunget som samspelet mellan Ryan Gullen på bas och Sam Corbett på trummor framkallar måste fångas upp av det svenska nationella seismiska nätet. Shamus Currie fyller utrymmet mellan orden och bokstäverna i broder Ewan Curries sång med skön klaviatur och trombon. Fredrik Strage skrev i dag på sitt Instagram om att den här dagen innehåller årets mest spektakulära konsertkrock med Ladytron, Smashing Pumpkins och Nick Cave på samma kväll. Jag kan bara säga att Strage helt missat dagens vinnare. Känslan i mig är att betygsskalan inte riktigt räcker till. The Sheepdogs spräcker taket.

3 – Low Cut Connie – Kägelbanan
Kvällen avslutas sedan en trappa ner på Kägelbanan i det som kan vara scenens sista spelning någonsin. Om du ska avsluta något så ska det göras på topp. Det är också vad det blir. Det är kvällens andra verkliga överkörning. Jag har aldrig hört Low Cut Connie innan. Men herregud vad jag kommer att lyssna efter det här! Om du korsar Jerry Lee Lewis med Freddie Mercury och Pelle Almqvist från The Hives. Sedan fyller du på med Elton Johns rockande musik från inledningen av 70-talet, då kommer du att få Adam Weiner, Low Cut Connies frontman. Det är helt omöjligt att inte ryckas med i intensiteten i den bokstavligen svettsprutande Weiners energi. Kägelbanan hoppar, dansar och kokar efter en lång dag av underbar musik.

4 – Daniel Romano – Kägelbanan
Det är tre på eftermiddagen och temperaturen utomhus är säkerligen dryga 30 grader i solen. Det är rätt fullt i publiken inne på Kägelbanans större scen. Daniel Romano kommer upp på scenen iklädd skjorta, stickad tröja, kavaj och solglasögon. Det står i stark kontrast mot trummisen som har på sig sportshorts, hipsterkeps och solglasögon. Det som väntar på oss är något i gränslandet mellan Dylans elektriska debut 1966 och Neil Youngs gitarrmanglande riff tillsammans med Crazy Horse. Inte en sekund i setet slösas bort med mellansnack och låtarna vävs in i varandra. Alla låtar är arrangerade med intensitet och frenesi för ögonen. Fantastiskt och underbart är ord som dyker upp i mitt minne när jag tänker tillbaka på de här fyrtiofem minuterna som startade klockan tre på eftermiddagen.

5 – Avantgardet – Trädgården
Det är första gången jag har förmånen att se Avantgardet. Det är sannerligen inte den sista. Rasmus Arvidsson är en fantastisk frontman till det här popundret från Nybro. Det är ett av Sveriges bästa liveband i mina öron. Underbart samspel med publiken och massor av kärlek tillbaka till bandet från publiken. Det är många fantastiska poplåtar som hinner avverkas under den två timmar långa spelningen. Allra, allra bäst i mina öron låter det när raderna ”Hög i gränder i London, En hög i rännstensdiket, Hög i gränder i London, Hög men så bottenlöst låg” klingar fram. Det är skönhet och mörker på samma gång. Det är fantastisk musik och en låt som får folk att undra hur du mår.

En kväll som inte skulle hänt

6 – Ian Noe – Twang
Dave Cobb har sagt att han gillar bra röster. Det här något bortom bra. Ian Noe har en makalös röst och skriver fantastiska låtar. Han har dessutom förmågan att få dem att leva när han framför dem rakt upp och ner på Twangs lilla scen med en gitarr i famnen. Minnet av den här kvällen är något som kommer att stanna med mig oerhört länge. Det är en verklig ynnest att få uppleva en artist med den här förmågan i ett så litet och intimt format som det blir i den här källaren på Katarina Bangata. Jag har problem att formulera superlativen för att det mesta känns för futtigt för att beskriva den här talangen. Jag är åtminstone överlycklig att den här kvällen verkligen har hänt, även om jag får nypa mig hårt i armen för att förstå att det verkligen är sant.

7 – Rival Sons – Münchenbryggeriet
I ett av inte så många mellansnack berättar Jay att ”Jordan” hjälper till att hantera sorg. Det är inget vi behöver göra ikväll. Spelglädjen i musiken och närvaron på scen är en stark naturkraft. Jay Buchanans sång och Scott Holidays riff gör vem som helst glad en gråmulen måndagskväll i början av mars.

8 – First Aid Kit – Globen
När jag sedan vandrar på Arenavägen på väg mot bussen som ska ta mig från Gullmarsplan och hem vänder jag mig om. Jag förväntar mig att se Globen vara på väg att lyfta för att flyga iväg som ett rymdskepp. First Aid Kits rymdskepp. De känns som utomjordingar, inte bara som två systrar från Enskede. De är helt utomjordiskt bra och de äger Globen från och med nu. Till 2019 säger jag: ”Du kommer att få jobba hårt för att toppa den här januarikvällen”.

9 – The Sheepdogs – Münchenbryggeriet
Gitarristerna Ewan Currie och Jimmy Bowskill i The Sheepdogs äntrar scenen iklädda några av de snyggaste scenkläderna någonsin. Det går att känna gunget och groovet som ska komma bara genom att kolla in klädseln. De lämnar ett hål i mitt hjärta när uppvärmningen tar slut med underbara ”Nobody”. The Sheepdogs tar sig in på listan över årets konserter även när de är förband.

10 – Caleb Caudle – Bar Brooklyn
Det är generöst att spela sex låtar från nya skivan. De nya sångerna ökar min längtan efter att få höra den i sin helhet. Vi får alltså veta vad albumet kommer att heta och att det mastras i New York i morgon. Tillsammans med Drew Taylor och Mark Andrew Miller skapar Caleb Caudle magi när de framför alla de här underbara countrylåtarna. Leendet på mina läppar är mycket brett när jag tar bussarna det andra hållet när jag tar mig hem i Stockholmsnatten.

Sollidens kungar

 

11 – Ulf Lundell – Skansen
Det är som Lundell sade på scenen fortfarande sommar och temperaturen i huvudstaden ska nå 25 grader under morgondagen. Det är en bra sommar när jag fått se Lundell. På väg hem passar jag på att lyssna på den utmärkte berättaren Brent Cobb. Jag tittar upp mot Clarion Hotell och rum 674 när tunnelbanan kommer ut ur tunneln från Skanstull och tar vägen över bron till Gullmarsplan samtidigt som jag hoppas att Lundell också upptäckt ”Providence Canyon”. När jag petar ner minnena från en glädjefylld kväll kan jag också lyssna på Tyler Childers nya album ”Country Squire” eftersom att klockan passerat midnatt och det är fredag, alla skivsläpps heliga dag.

12 – Courtney Marie Andrews – Bryggarsalen
Höjdpunkterna står som spön i backen genom hela kvällen. En topp är gästspelet av The Tallest Man on Earth. Andra är att vi får ta del av nya, ännu outgivna sånger. Nyheten om att ett nytt album är på gång. Självklart också alla de gamla låtar Courtney Marie Andrews väljer att plocka ut från sin sångbok. Jag blir glad över att få vara i samma rum som en så begåvad person som jag tycker att hon är. En fantastisk röst som förtjänar en ännu större publik än kvällens utsålda Bryggarsalen.

13 – Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb – Kägelbanan
Nere på Kägelbanan väntar glöden i ”Helvetets lågor”, som inleder spelningen med Johan Aijrijoki och Malmfältens Rockklubb i sin Norrbottensblues. Ett fantastiskt namn på ett kompband för den delen. Det är en sådan känsla av otrolig inlevelse från scenen vi får uppleva. Vem visste förresten att klarinett kunde vara ett fantastiskt rockinstrument? Det får vi uppleva här. En tvättbräda försedd med diverse köksattiraljer spelar också en huvudroll. Får du chansen att se Airijoki spela live, tveka inte en sekund. Du får två tillbaka. Gripande och underbart är bara förnamnet.

14 – Ron Pope – Södra Teatern
Det är en helt underbar start på liveåret 2019 att få se Ron Pope stora delar av kvällen sitta vid flygeln och sjunga och berätta gripande, roliga och underfundiga historier om sitt liv och sin musik. Solen är uppe några minuter mer för varje dag som går och vi går mot ljusare tider. Den här kvällen gör det även betydligt ljusare i mitt sinne.

15 – The Hives – Gärdet
Det var på Luciakvällen förra året mina vägar korsades med ett The Hives i storform. Det var i ett betydligt mindre format då med en vild och hoppandes publik. Den här dagen har de bytt ut luciaklänningarna mot vit kavaj, vit skjorta, svarta byxor och skor och vita strumpor och Howlin’ Pelle Almqvist har även svart fluga när den timmeslånga energiboosten drar igång med ”Come On!”, ”Walk Idiot Walk” och “Main Offender”. Howlin’ Pelle är på sitt vanliga självklara och bästa humör när han ödmjukt förklarar att vi i publiken klappar mer åt när han står och kammar sig än när andra band spelat en låt.

Två bröder i en källare på hipstersöder

16 – The Brother Brothers – Twang
Att få förmånen att stå i en källare med knappa hundra andra personer en söndagskväll och höra stämsång i världsklass är en löjligt bra avslutning på veckan och starten på en ny. The Brother Brothers förtjänar en mycket, mycket större publik och spelställen än den här underbart intima kvällen. Jag tänker tankar om Central Park och närmare 800 000 personer i publiken, om ni hänger med på min liknelse?

17 – Joshua Ray Walker – Bryggarsalen
Det var första gången i Joshua Ray Walkers liv som han satte sig i ett flygplan för några dagar sedan. Då flög han till London och bytte plan för att ta sig till öppningskvällen på den här turnén. Jag hoppas att det inte dröjer länge innan han sitter på ett plan hit för fler turnéer. En underbar röst, sånger som förtjänar många lyssningar och en fantastisk närvaro på scenen. Mungiporna är nära öronen när det är dags att ge sig ut i den kalla och regniga oktoberkvällen, som på alla sätt vis stretar emot den glädje jag nyss upplevt.

Punktliga insatser II

”Hackensack” live

Årets ja-tack-det-här-vill-jag-ska-hända-2020 I: The Black Crowes kommer till Europa med sitt 30-årsjubileum av deras fantastiska debutalbum ”Shake Your Money Maker”. En av de bästa debuterna i rocken.
Årets EP II: Ward Hayden & The Outliers – “Can’t Judge a Book”. Den här EP:n har funnits till salu på bandets konserter sedan slutet av förra året. Från slutet av augusti finns den även tillgänglig för oss som gillar strömmande musik. Det är en nyskriven låt, ”Naturally Crazy” och sex covers. Bland annat en härlig version av ”Viva Las Vegas” och en skön version av Fountains of Waynes ”Hackensack”. Bandet hette tidigare Girls Guns & Glory och är fantastiska live. Förhoppningsvis kommer angör de Stockholm lite senare i höst när de kommer till den här sidan av Atlanten.
Årets bok på nattduksbordet VII: Gomorrah, säsong 4 (HBO). Få ljus i den här mörka skildringen av delar av den italienska knarkmaffian.
Årets bok på nattduksbordet VIII: Mindhunter, säsong 2 (Netflix), som utspelar sig 1980, något år efter den första säsongen. Vi återser FBI-agenterna Holden Ford (Jonathan Groff), Bill Tench (Holt McCallany) och Dr. Wendy Carr (Anna Torv). I Joe Penhall och David Finchers skapelse kretsar det den här gången kring ett fall i Georgia där systematiska mord av svarta barn ägt rum. Säsongen innehåller samma psykologiska obehagskänslor som kännetecknar vad Fincher-thrillers brukar göra.
Årets EP III: Kyle Daniel – “What’s there to Say” är där du hittar grundreceptet på heartland rock. Hör pianot som fyller ut mellanrummen, mellan text och gitarr i ”Born To Loose”. Wow!

Stockholmsskildring

Årets ja-tack-det-här-vill-jag-ska-hända-2020 II: Brendan Benson, Jack White, Jack Lawrence och Patrick Keeler som tillsammans utgör The Raconteurs gör en Europaturné med ett stopp i Stockholm.
Årets huvudstadsskildring II: I ”Klockorna” tar Ulf Lundell med oss till sina hemtrakter strax utanför huvudstaden. Baggesfjärden glittrar och vi vandrar över Skurubron tillsammans med Lundell och Tom.
Årets bok på nattduksbordet IX: 13 budord (Netflix), belgisk polis gäckas av en seriemördare.
Årets bok på nattduksbordet X: Wisting (Viaplay), en norsk polis i Larvik får bland annat jaga en amerikansk seriemördare.
Årets huvudstadsskildring III: ”Stockholm i december”, Ulf Lundells singel som släpptes i slutet av november och där han bland annat sjunger ”Gå upp på Solliden och ta en glögg, Och se ut över Söder där du föddes en gång, Ser du Sofia kyrka, under den var du ung och giftig, Och full av framtidssång”.

Årets album
Kan inte påminna mig något tidigare år där valet av ordning på den årliga och oslagbara listan med de tjugoen bästa albumen från innevarande år varit en större prövning. Den har orsakat samvetskval. Ångest. Sömnbrist. Eller det kanske inte var riktigt sant. Däremot har grupper av album prövats mot varandra på ett inte tidigare skådat sätt. Här är den nu. Ditt rättesnöre för vad som är årets bästa album.

Årets album

1 – Charles Wesley Godwin – Seneca
Det är målande, natursköna och ärligt. När du hör Charles Wesley Godwin sjunga stannar klockorna och tiden upphör. Det här är ett fantastiskt debutalbum. De 12 episka låtarna du hittar här är bara att njuta av om och om igen. När du kommer till ”Sorry For The Wait” kan du ta ett extra varv där.

Plats 2-6

2 – Joel Alme – Bort bort bort
”Jag har haft problem under extremt många år och passerat behandlingshem och psyken och ätit oändligt mycket mediciner. Men nu har det varit lugnt i många år. Mitt mående har gått upp och ner, men jag har inte flytt in i missbruk som förr.” Det berättar Joel Alme för DN i en av många personliga intervjuer i samband med att det efterlängtade nya albumet släpptes. 10-talets bästa album på svenska ”Flyktligan” handlade om familjen och släkten. På ”Bort, bort, bort” utgår berättelserna från Almes egna upplevelser bland annat hans psykiska utmaningar.

3 – The Raconteurs – Help Us Stranger
Jan Gradvall ger Brendan Bensons, Patrick Keelers, Jack Lawrence och Jack Whites senaste album en fyra i Dagens Industri. Gradvall skriver; ”Bortom 10 000-timmarsregeln, teorin om att det krävs 10 000 timmars övning för att bli bra på något, finns 30 000-timmarsregeln. Förkovran har nått sådan fulländning att varje penseldrag, stycke eller musikaliskt stycke blir värd att bevara. Jack White har nått dit. Hans gitarriff har nått samma nivå som Matisses collage och Joan Didions meningsbyggnad.” Jag kan bara hålla med Gradvall, men tycker att ”Help Us Stranger” är ännu bättre än hans bedömning.

4 – Ian Noe – Between the Country
Ibland blir jag extra glad att jag följer Savingcountrymusic.com. Den 31 maj recenserade de den här underbara plattan från Kentucky-sonen Ian Noe, vilket gjorde att jag upptäckte den. På ”Between the Country” dör människor, ljuset i världen skuggas ut av mörka moln om svåra tider, brustna hjärtan och oroliga tankar. Skivan är inspelad i Nashville i RCA Studio A och Dave Cobb står för produktionen. Ett starkt kvalitetstecken.

5 – Tyler Childers – Country Squire
Precis som på debutalbumet ”Purgatory” från Childers Sturgill Simpson ligger bakom produktionen även på Tyler Childers andra album. Han kommer till Stockholm i januari, vilket gör hela den månaden uthärdlig. Det vill inte säga lite kan jag lova. Det är en uppsättning av nio fantastiska berättelser som klockar in på dryga trettiofem minuter. Börja helt enkelt från början med titellåten och lyssna många gånger till avslutande ”Matthew”. Ett album som kommer att hamna på årets tio-i-topp.

6 – The Highwomen – The Highwomen
Brandi Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires. Fyra fantastiska kvinnor som utgör grunden i den här supergruppen. I inledande låten ”Highwomen” får de dessutom förstärkning av den underbara röst som tillhör Yola. Därifrån är det bara att fortsätta. Då får du bland annat höra Brandi Carlile sjunga den omåttligt vackra ”If She Ever Leaves Me. En countrylåt om lesbisk kärlek som Amanda Shires skrivit tillsammans med Jason Isbell.

Plats 7-11

7 – Sturgill Simpson – Sound & Fury
Är det en film? Är det album? Sanningen är att det är båda delarna. Det är Sturgill Simpsons senaste bidrag till kulturarvet. Någonstans kan jag tycka att låten ”Make Art Not Friends” berättar lite om vad det här är. Du kan välja attfölja med på resan eller bli akterseglad. Sturgill Simpson går sin väg och utvecklas vidare. Svängiga melodier samsas med tunga riff och texter som refererar till honom själv i många stycken. Lättsmält? Nej! Bättre än bra? Ja!

8 – Lars Winnerbäck – Eldtuppen
När Stockholm är kallt i oktober känns det tryggt att Lasse Winnerbäck återvänder under sin favoritårstid och värmer mig. En samling av sånger som startar längs E4:an med utsikt över Vättern. Släpp mig var som helst i världen så tar Lasse med mig hem. Titelspåret och ”Tror jag hittar hem” är mina favoritspår just nu.

9 – Josh Ritter – Fever Breaks
Det här är Josh Ritters tionde album på tjugo år. I studion har han haft hjälp av Jason Isbell, som stått för produktionen. Isbells band The 400 Unit spelar utmärkt på Ritters underbara sånger. Lyssna till exempel på samspelet mellan Sadler Vadens gitarr och Amanda Shires fiol som lyfter flera av låtarna till ännu högre höjder än de redan befinner sig på. Två favoritlåtar just nu är ”The Torch Committee” och ”Ground Don’t Want Me”.

10 – Justin Townes Earle – The Saint of Lost Causes
Det var härligt att se Justin Townes Earle på STHLM Americana. Då var han ensam tillsammans med en akustisk gitarr. På den nya skivan har han band med sig. Vackra, sorgsna texter som framförs på ett underbart sätt. Lyssna till exempel på titellåten, ”Over Alameda” och ”Flint City Shake It”.

11 – SUSTO – Ever Since I Lost My Mind
Justin Osborne har varit låtskrivare och musiker i snart tio år. När SUSTO tog form fann han en plattform som passar hans oroliga själ. Låttexterna är ofta kontroversiella – att sjunga om tungt drogmissbruk och homosexualitet är inte den mest vältrampade stigen för band som kategoriseras som alt-country och americana. På min födelsedag dyker spelar han på Nalen. Till dess får jag nöja mig med de här lysande låtarna strömmande i hörlurarna.

Plats 12-16

12 – Cody Jinks – The Wanting
Det andra albumet i oktober från Jinks släpptes en vecka efter det första. En av höjdpunkterna på den här önskan är en enträgen bön. Lyssna på ”The Plea” för att fastna i det här albumet.

13 – Cody Jinks – After the Fire
Det första av två album i oktober från Cody Jinks. Titelspåret handlar om att hitta mening och att betyda något för en annan människa. Cody Jinks texter vill berätta något för dig och de ackompanjeras av medryckande melodier.

14 – The Black Keys – “Let’s Rock”
Dan Auerbach och Patrick Carney återvänder till sina egna rötter. Det ekar starkt från The Black Keys tidigaste album. Duon sammanfattar hela albumet i dess titel. Det är en lysande uppvisning i modern rock.

15 – Whiskey Myers – Whiskey Myers
I en blandning av rock från den amerikanska södern och country hittar du ingredienserna till Whiskey Myers femte album. Det gjorde debut som nummer ett på Billboards countrylista även om det släpptes samma fredag som exempelvis Sturgill Simpson. Bandet bildades i Palestine, Texas av sångaren Cody Cannon och gitarristen John Jeffers. De två har också bidragit med de flesta av låtarna på albumet. De har samarbetat med bland andra Brent Cobb, Adam Hood och Ray Wylie Hubbard på ett par av låtarna.

16 – Paul Cauthen – Room 41
Paul Cauthen har passande nog fått smeknamnet ”Big Velvet”, vilket också är namnet på det femte spåret på hans nya skiva ”Room 41”. Det var i det rummet han checkade in på Dallas Belmont Hotel när resten av livet brakade ihop. Han ägnade sig åt ett eskalerande och självdestruktivt beteende när han medicinerade ett brustet hjärta och ångest med alkolhol och andra droger. Under två år levde han i rum 41 och skrev sångerna som till slut hamnade på det här albumet. Det är lätt att förstå de många jämförelserna med Elvis Presleys och Johnny Cash när det gäller rösten. I ”Big Velvet” möter tequila kokain och vi får också träffa den äkta sammetsrösten. Tempomässigt är det dags igen att lugna ner det i ropet efter hjälp och sällskap som finns i ”Can’t Be Alone”. Det börjar med en pratande Cauthen i ”Freak”, som berättande fortsätter beskriva sina kamrater i fängelset. Det är nere vid strandens kant den här resan kommer till ett slut. Texterna har tagit oss med på en resa bland dödssynder som avundsjuka, lust och högmod via förtvivlan och undergång till försoning. Det är inte tio budord som bjuds, men väl tio utomordentliga låtar.

Plats 17-21

17 – Rival Sons – Feral Roots
Det här albumet är med Long Beach-gänget Rival Sons är inte ett som träffade mig direkt. Det växer däremot med fler genomlyssningar. Dave Cobb har som vanligt skött om produktionen. Lyssna på titelspåret, ”Stood By Me” och ”End of Forever” för att nämna tre starka spår.

18 – The Steel Woods – Old News
Det här är fantastisk sydstatsrock från Nashville. Det finns inslag av bluesrock och outlaw country i den här sköna grytan som puttrar skönt. Två coverlåtar dyker också upp. Tom Pettys ”Southern Accents” och Black Sabbaths ”Changes” lyser upp årets inledande månader med övriga härliga kompositioner på det här albumet.

19 – John Paul White – The Hurting Kind
Lee Ann Womack, Erin Rae och The Secret Sisters gör alla utmärkta gästspel när “The Hurting Kind” ringlar sig fram i maklig takt. White har producerat albumet tillsammans med Ben Tanner från Alabama Shakes och det är inspelat i ett varierat utbud av studios runt omkring Muscle Shoals. Veteranen David Hood återfinns på bas. Lyssna gärna på duetten ”This Isn’t Gonna End Well”, som White sjunger tillsammans med Lee Ann Womack.

20 – Rod Melancon – Pinkville
Rod Melancon är den föredetta skådespelaren, som sadlat om till musiken. Låtarna blir till små filmer på vackra ”Pinkville”. Texterna är mörka och detaljerade. Det finns psykadelisk soul, rockande inspiration och en cover av Springsteens ”57 Channels (And Nothin’ On).

21 – Avantgardet – Mellan miljonprogram och Thailand
”Trots att det låter så långt från stabilt: en gles och tanig rockmusik med dålig hållning, där gärna någon udda slagverksdetalj sticker ut. Arvidsson själv har en påfallande Hellströmlik talang för formuleringar och tonfall, för nyckfullt inkastad engelska och underligt betonade nyckelord.” Det skriver Nils Hansson i DN:s recension av albumet. Det räcker fram till att ta sig in på den här oslagbara listan säger jag.

Det lackar mot jul

Min och Taylor Swifts favorit

Helt plötsligt en vacker oktoberdag fanns de bara där. Sju konserter. Det doftar nypressade MP3:or. Jason Isbell & The 400 Unit gör sällskap med många andra artister och ger möjlighet att höra hela konserter för 10 dollar. Om och om igen. Förhoppningsvis kommer även årets konserter från Isbells Ryman Residency, från oktober också bli tillgängliga. En av förra årets Ryman-konserter dök upp i slutet av november när de sju första dubblerades. Konserterna ges ut av nugs.net. De samarbetar med många andra artister också. John Fogerty, Metallica, Bruce Springsteen och The Raconteurs bara för att nämna några.

Isbells musik värmer mitt hjärta och jag är inte ensam om att ha känslor för honom. I slutet av oktober på amerikanska The Voice kom Taylor Swift ut som ett stort och passionerat Isbell-fan. På den sista kvällen av sju på The Ryman Auditorium berättade Jason Isbell att han var på väg in i studion igen för att spela in ny musik. HaPå Isbells och hans frus Instagram bekräftar de att det är ny musik på gång och bilder från RCA Studio A bekräftar att han fortsätter att jobba med Dave Cobb. Isbells senaste skivor har dykt upp under sommaren, så jag hoppas att det kan vara fallet även den här gången och att han dyker upp i Sverige snart igen. Kanske redan i juni under STHLM Americana? Det får bli min önskning till tomten helt enkelt.

God Jul allihopa från Tyresö-tomten!

PS! I min egen julstrumpa har jag stoppat Martin Scorceses gangsterepos The Irishman och säsong 3 av The Crown. Båda hittar du på Netflix. I strumpan ligger också Michael Connellys bok The Night Fire där Harry Bosch och Renee Ballard jagar mördare tillsammans.

Särskilt Jul PS! Många gånger handlar det om att komma hem till nära och kära på julen. Det är något amerikanerna också praktiserar i samband med Thanksgiving. Vad passar då bättre än att kombinera de här två högtiderna med att möta upp med Blackberry Smokes firande på The Tabernacle i Atlanta, Georgia?

När det är dags att summera året i en lista med tjugoen album är jag övertygad om att flera av släppen från september och oktober kommer att hitta sin väg in på den listan. Det har varit två riktigt bra månader i skivfloden.

 

Det är precis som det brukar vara också. Du kan följa alla årets album, som är bättre än bra i den här spellistan.

 

Charley Crockett – The Valley
Den här blandningen av soul, blues och honky tonk från Texassonen Charley Crockett är fylld av glädje, sorg, medryckande melodier och finurliga texter. I titelspåret sjunger han om sin hembygd och sin uppväxt i San Benito.

 

Cody Jinks – After the Fire
Det första av två album i oktober från Cody Jinks. Titelspåret handlar om att hitta mening och att betyda något för en annan människa. Cody Jinks texter vill berätta något för dig och de ackompanjeras av medryckande melodier.

 

Cody Jinks – The Wanting
Det andra albumet i oktober från Jinks släpptes en vecka efter det första. En av höjdpunkterna på den här önskan är en enträgen bön. Lyssna på ”The Plea” för att fastna i det här albumet.

 

Dirty Honey – Dirty Honey
Det här är det första bandet någonsin som varit etta på Billboards singellista för Mainstream Rock utan att ha ett skivkontrakt. Låten som tog sig upp till toppen är den lysande ”When I”m Gone”, som startar den här kvintetten av sånger. Det osar Led Zeppelin, Guns ’N Roses och AC/DC i influensköket på ett utsökt sätt.

 

The Highwomen – The Highwomen
Brandi Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires. Fyra fantastiska kvinnor som utgör grunden i den här supergruppen. I inledande låten ”Highwomen” får de dessutom förstärkning av den underbara röst som tillhör Yola. Därifrån är det bara att fortsätta. Då får du bland annat höra Brandi Carlile sjunga den omåttligt vackra ”If She Ever Leaves Me. En countrylåt om lesbisk kärlek som Amanda Shires skrivit tillsammans med Jason Isbell.

 

Joel Alme – Bort bort bort
”Jag har haft problem under extremt många år och passerat behandlingshem och psyken och ätit oändligt mycket mediciner. Men nu har det varit lugnt i många år. Mitt mående har gått upp och ner, men jag har inte flytt in i missbruk som förr.” Det berättar Joel Alme för DN i en av många personliga intervjuer i samband med att det efterlängtade nya albumet släpptes. 10-talets bästa album på svenska ”Flyktligan” handlade om familjen och släkten. På ”Bort, bort, bort” utgår berättelserna från Almes egna upplevelser bland annat hans psykiska utmaningar.

 

Lars Winnerbäck – Eldtuppen
När Stockholm är kallt i oktober känns det tryggt att Lasse Winnerbäck återvänder under sin favoritårstid och värmer mig. En samling av sånger som startar längs E4:an med utsikt över Vättern. Släpp mig var som helst i världen så tar Lasse med mig hem. Titelspåret och ”Tror jag hittar hem” är mina favoritspår just nu.

 

Paul Cauthen – Room 41
Paul Cauthen har passande nog fått smeknamnet ”Big Velvet”, vilket också är namnet på det femte spåret på hans nya skiva ”Room 41”. Det var i det rummet han checkade in på Dallas Belmont Hotel när resten av livet brakade ihop. Han ägnade sig åt ett eskalerande och självdestruktivt beteende när han medicinerade ett brustet hjärta och ångest med alkolhol och andra droger. Under två år levde han i rum 41 och skrev sångerna som till slut hamnade på det här albumet. Det är lätt att förstå de många jämförelserna med Elvis Presleys och Johnny Cash när det gäller rösten. I ”Big Velvet” möter tequila kokain och vi får också träffa den äkta sammetsrösten. Tempomässigt är det dags igen att lugna ner det i ropet efter hjälp och sällskap som finns i ”Can’t Be Alone”. Det börjar med en pratande Cauthen i ”Freak”, som berättande fortsätter beskriva sina kamrater i fängelset. Det är nere vid strandens kant den här resan kommer till ett slut. Texterna har tagit oss med på en resa bland dödssynder som avundsjuka, lust och högmod via förtvivlan och undergång till försoning. Det är inte tio budord som bjuds, men väl tio utomordentliga låtar.

 

Sturgill Simpson – Sound & Fury
Är det en film? Är det album? Sanningen är att det är båda delarna. Det är Sturgill Simpsons senaste bidrag till kulturarvet. Någonstans kan jag tycka att låten ”Make Art Not Friends” berättar lite om vad det här är. Du kan välja att följa med på resan eller bli akterseglad. Sturgill Simpson går sin väg och utvecklas vidare. Svängiga melodier samsas med tunga riff och texter som refererar till honom själv i många stycken. Lättsmält? Nej! Bättre än bra? Ja!

 

Whiskey Myers – Whiskey Myers
I en blandning av rock från den amerikanska södern och country hittar du ingredienserna till Whiskey Myers femte album. Det gjorde debut som nummer ett på Billboards countrylista även om det släpptes samma fredag som exempelvis Sturgill Simpson. Bandet bildades i Palestine, Texas av sångaren Cody Cannon och gitarristen John Jeffers. De två har också bidragit med de flesta av låtarna på albumet. De har samarbetat med bland andra Brent Cobb, Adam Hood och Ray Wylie Hubbard på ett par av låtarna.

Rosornas huvudstad i Usa ligger i nordöstra Texas och har drygt 100 000 invånare. Staden heter Tyler och är huvudort i Smith County. Staden fick sitt namn efter Usas tionde president, John Tyler. Du kan även hitta två universitet i staden, University of Texas at Tyler och University of Texas Health Center at Tyler. Det är också här Paul Cauthen föddes och växte upp. Mannen med en röst som liknats vid sammet.

 

Paul Cauthen har passande nog fått smeknamnet ”Big Velvet”, vilket också är namnet på det femte spåret på hans nya skiva ”Room 41”. Det var i det rummet han checkade in på Dallas Belmont Hotel när resten av livet brakade ihop. Han ägnade sig åt ett eskalerande och självdestruktivt beteende när han medicinerade ett brustet hjärta och ångest med alkolhol och andra droger. Under två år levde han i rum 41 och skrev sångerna som till slut hamnade på det här albumet.

Inledningsspåret dök upp på strömmningstjänster i slutet av juli och Cauthen spelade den också live på STHLM Americana redan i mitten av juni. Hettan i Cauthens röst märks också direkt. Hans barytonröst smeker trumhinnor när han ber en bön om att inte bli sviken. ”Holy Ghost Fire” har ett tungt och skönt gung. Den får en lugnare och saktmodigare avlösare i inledningen av i den något hoppfullare ”Prayed for Rain”. I tyngsta countryfunkstil kommer Cauthen i sin Cadillac och rullar fram till klubben när han letar efter nattens nöjen i ”Cocaine Country Dancing”. Efter nattens klubbliv stirrar han ut i natten vid kvart i fyra på morgonen och tempot är ett annat i ”Slow Down”. Han står på knä och ber.

Det är lätt att förstå de många jämförelserna med Elvis Presleys och Johnny Cash när det gäller rösten. I ”Big Velvet” möter tequila kokain och vi får också träffa den äkta sammetsrösten. Tempomässigt är det dags igen att lugna ner det i ropet efter hjälp och sällskap som finns i ”Can’t Be Alone”. Det börjar med en pratande Cauthen i ”Freak”, som berättande fortsätter beskriva sina kamrater i fängelset.

Med lätt studsande rytm och kärlek i blicken tar vi oss ut till kusten för att möta henne. Den vackraste ”Angel”. ”Give ’em Peace” skulle kunna vara en Tom Waits-låt med den avslöjande skillnaden i Cauthens och Waits röst. Tom får gärna göra en cover av den här för min skull. Det inledande och olycksbådande pianot i ”Lay Me Down” placerar mig på en kyrkbänk. När sedan Paul Cauthen vädjande ber oss besöka honom på andra sidan är det begravningskänsla i den sista psalmen på det här albumet.

Det är nere vid strandens kant den här resan kommer till ett slut. Texterna har tagit oss med på en resa bland dödssynder som avundsjuka, lust och högmod via förtvivlan och undergång till försoning. Det är inte tio budord som bjuds, men väl tio utomordentliga låtar.

BETYG: 8/10
BAND: Paul Cauthen
ALBUM: Room 41
RELEASEDATUM: 2019-09-06
SKIVBOLAG: Velvet Rose Records/Lightning Rod Records
BÄSTA LÅTEN: Från en sorts förtvivlan och mörker i ”Cocaine Country Dancing” till hoppet och kärleken i ”Angel” där regerar Paul Cauthens fantastiska röst och texter.

LÅTLISTA – ROOM 41

1. Holy Ghost Fire
2. Prayed For Rain
3. Cocaine Country Dancing
4. Slow Down
5. Big Velvet
6. Can’t Be Alone
7. Freak
8. Angel
9. Give ‘em Peace
10. Lay Me Down

DISCOGRAPHY

My Gospel (2016)
Have Mercy [EP] (2018)