Inlägg märkta ‘Kägelbanan’

Finns det ett samband mellan pandemi och kreativitet? Eller är det ett uppdämt behov av att släppa musik, som var tänkt att släppas innan sommaren? Kanske är det en kombination? Hursomhelst är summeringen av de två senaste månadernas musiksläpp, som passerat mina öron fullt av sådant som är bättre än enbart bra.

Det finns en artist som har släppt nio album i år, det finns en artist som släppt två studioalbum och ett gäng livespelningar och det finns en artist som redan i år kommer med en uppföljare av förra årets studioalbum bara för att nämna några exempel. Vill du följa med bland årets höjdpunkter när det gäller album är det här den lista du behöver följa. Varsågod så här kommer de senaste två månadernas ketchupeffekt.

49 Winchester – III

En blandning av rock från södra delarna av Usa och country det är vad som erbjuds på 49 Winchesters tredje fullängdare. Bandets har sin hemvist i hjärtat av Appalacherna i Russell County, Virginia. Sångaren och gitarristen Isaac Gibson har en röst fylld med själ och texterna kan handla om den hjälp berättaren behöver för att bli fri från sitt missbruk som i ”Everlasting Lover”, ett ode till “Hays, Kansas” som hemstad eller den självförklarande titeln på det avslutande spåret “Get Clean”.

Bill Brimer – A Genealogy of Ghosts

Det här är Bill Brimers debutalbum. Han är hemmahörande i Dallas-Fort Worth, Texas. Den första låten han lärde sig spela var Metallicas ”Ride the Lightning”. Hans egna sånger och musik ligger en bit från trash metal. Brimer håller sig till singer-, songwriter-facket. Du kan börja från början och lyssna på ”Bad Gods and Good Drugs.”. Efter den har du tio till fantastiska låtar att stifta bekantskap med.

Borrowed Sparks – The Prettiest One Left

Mike Bay är Borrowed Sparks. På den här EP:n hittar du fem låtar som består av en blandning av punk, americana, singer- songwriter, roots rock och folkmusik. Vill du ha en mer konkret referens är det tidiga The Gaslight Anthem som dyker upp i mina öron. Både vad gäller musiken och sångrösten där Mike Bays röst bär många likheter med Brian Fallons.

Brent Cobb – Keep ‘Em On They Toes

Det här albumet handlar om tankar och känslor, berättar Brent Cobb. De två senaste albumen handlade om personer och platser. Det nya albumet tar sig an världen som Brent Cobb betraktar den. I hans egen värld har han flyttat hem till Ellaville, Georgia, efter att ha bott både i Los Angeles och i Nashville. Han behöver inte längre sjunga om hur han saknar stället där han växte upp. Cobb har en av de bästa rösterna i branschen i mina öron och han använder den på ett fortsatt utmärkt sätt. Passa på att lyssna på ”Shut up and Sing” och ”This Side of the River” för att nämna två av tio låtar.

Bruce Springsteen & The E Street Band – Letter to You

71 år gammal släpper Bossen sitt tjugonde studioalbum. Det första som Jake Clemons spelar saxofon på. “Janey Needs a Shooter”, “Song for Orphans” och “If I Was a Priest” är ordrika låtar som Springsteen skrev innan debutalbumet 1973. De är alla tre några av höjdpunkterna på det här konstverket. Andres Lokko skriver en vacker recension i SVD. Han skriver bland annat

”Springsteen sjunger sånger om rocken och hur viktig den en gång var och om dem som först spelade den för honom. Om deras entusiasm, instrument och favoritsånger. Det är ”Glory days” utan någon glimt i ögat.

The E Street Bands sömlösa samspel låter mindre som storslagen arenarock och mer som ett avsked vid kyrkogårdens parkering. Som vore de alla sobert söndagsfinklädda i svart. En sista klapp på axeln innan de skiljs åt och inte vet när de ses igen. Eller om de ens kommer att göra det.”

Jag vill hålla med Lokko om det mesta. Han hör inte riktigt det fulländade. Fulländningen är något som däremot passerar mina öron.

Casper McWade – Unraveled

Det här albumet är utgivet på skivbolagsmärket Death Before Pop Country Records. Det berättar mycket vad McWade har för tankar om den mesta av countryn som spelas på amerikansk radio. På albumet samarbetar han bland annat med Cody Jinks. De sjunger tillsammans på ”Don’t Follow”. En cover på Alice In Chains original.

Dalton Mills – Dalton Mills

Dalton Mills är en låtskrivare och folksångare från Middlesboro, Kentucky. Det här är hans fullängdsdebut. Det är inte vilken debut som helst, utan bara riktigt bra låtar framförda i en enklel kontext. Börja exempelvis med ”Mountain Call” om du behöver förstå storheten.

Daniel Romano – How Ill Thy World Is Ordered

Nionde albumet från Daniel Romano. I år. Jag säger det igen. Nionde albumsläppet som kanadensaren är inblandad i det här coronaåret. Du kan läsa mer om det i Vice-artikeln där Romano intervjuas och avhandlar alla släpp. Det nionde är likt många av de andra ett högklassigt album. En blandning av country, 60-tal och gitarrdriven rock med sköna och underfundiga texter. Avslutande låten ”Amaretto and Coke” gör åtminstone mig törstig.

Dawes – Good Luck With Whatever!

Ett favoritband är tillbaka med ny musik. Det är LA-baserade Dawes sjunde studioalbum. Taylor Goldsmith står för skön sång och har skrivit sju av låtarna på egen hand. På avslutande ”Me Especially” har han tagit hjälp av Jim James från My Morning Jacket och på ”Who Do You Think You’re Talking To?” delar han låtskrivandet med Matt Sweeney och Blake Mills. Det är lite rockigare än de senaste albumen här, oklart om det är Dave Cobbs förtjänst eller inte. Han står i alla fall för produktionen, som vanligt är det en tydlig kvalitetsstämpel.

Drive-By Truckers – The New OK

DBT, som bandet ofta förkortas, har sin hemstad i Athens, Georgia. Därifrån har de släppt ett antal konserter i dessa mörka tider. Du återfinner de konserterna på Bandcamp. Patterson Hood, en av de som bildade bandet, har numera adopterat Portland som sin hemstad och i öppnings- och titelspåret avhandlar han de protester som pågått där under sommaren kopplat till stöd för Black Lives Matter-rörelsen. ”The Perilous Night” släpptes som singel redan 2017 och har nu fått ett albumhem. Låten avhandlar händelserna i Charlottesville det året där personer från vit makt-rörelsen körde över människor som protesterade för människors lika värde. Hood beskriver hur Vita Huset lyses upp från ljuset från Röda Torget. Det här är andra studioalbumet från Drive-By Truckers det här året. Passa på att lyssna även på den historia Mike Cooley berättar i ”Sarah’s Flame”. Ramones-covern “The KKK Took My Baby Away avslutar albumet och det är basisten Matt Patton som sjunger den.

Gasoline Lollipops – All The Misery Money Can Buy

Ett band från Colorado som har ett namn som i svensk översättning blir godisklubbor av bensin är som gjort för den här bloggen. När deras femte album dessutom handlar om allt elände, som pengar kan köpa är det möjligt att tro att de är ett husband för det här hörnet av internet som behandlar musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår. Passa på att lyssna på de värmande i orgeltonerna i ”Train to Ride”, den episka avslutningen med ”Sinnerman” eller titelspåret där berättaren uppgivet konstaterar att inga pengar vi tjänar kan användas till att köpa tillbaka vår själ.

Great Peacock – Forever Worse Better

Det här är tredje albumet från Nashville-bandet Great Peacock. Bandet gästas av Adam Kurtz från American Aquarium på pedal steel och Sadler Vaden från Jason Isbells band The 400 Unit. Egentligen behövs inte gästerna. Låtarna står väl för sig själva och framförs med en mycket skön röst.

Jeremy Ivey – Waiting Out The Storm

Margo Price make har gjort ett alldeles utsökt album. Hon beskriver det på Instagram som en blandning av en smula Bob Dylan, en smula Tom Petty och en smula av Iveys egna karaktäristika som lyfter albumet till oanade höjder. Jag är benägen att hålla med henne till fullo. Ge dig gärna i kast med låtar som ”Paradise Alley”, ”Hands Down in Your Pockets”, ”White Shadow” och ”Things Could Get Much Worse”.

Low Cut Connie – Private Lives

Philadelphia-bandet Low Cut Connie stängde Kägelbanan med en av de mest energifulla konserter jag besökt. ”Private Lives” är ett dubbelalbum sägs det, även om den detaljen går något förlorad på en strömningstjänst. Frontmannen och låtskrivaren Adam Weiner har ett sätt att dra in dig i musiken och svettas nog mer än de flesta på scenen. Det är rockigt, rivigt och skitigt. Lyssna in dig på exempelvis titelspåret och ”If I Die”.

Matt Woods – Mornings After

Matt Woods har en röst som kan få håret på armarna att resa sig på vem som helst. Han är uppväxt i East Nashville och här bjuder han oss på fem nya kompositioner. Joey Kneiser har hjälpt till bakom produktionsspakarna och Matt Woods inleder EP:n med att sjunga om morgondagen i ”Tomorrow’s All We Have”.

Otis Gibbs – Hoosier National

En lite raspig och själfull röst är ett sätt att beskriva Otis Gibbs stämma. Det här är den första skivan där Gibbs spelar elektrisk gitarr. De tidigare albumen har bara innehållit en akustisk variant av det sexsträngade instrumentet. Det passar ypperligt att börja från början med ”Nine Foot Problem” för att Gibbs ska fånga din uppmärksamhet.

Reno Bo – You Can See It All From Here

En blandning av rakt fram heartland-rock och bilåkarmusik, med inslag av ELO, lite Byrds- och Beatles-influerade 60-talstoner. Någonstans där kan du hitta Reno Bo. Han är en producent, musiker och låtskrivare med rötterna i New York, som han nu flyttat till Nashville. Trion av låtar ”Baby Blues”, ”Second to Last” och “Even a Stone” är några av de allra, allra bästa låtarna den här sidan av Nyårsdagen 2020.

Shemekia Copeland – Uncivil War

En ylande gitarr följs av en vacker och stark röst som sjunger om djävulens dotter är vad som möter dig som börjar lyssna på ”Clotilda’s On Fire”. Det är den sanna historien om det sista slavskeppet som anlände till Mobile Bay, Alabama, året 1859. Vraket från skeppet återfanns så sent som 2018. Gitarrerna på första låten delas mellan producenten och ordinarie gitarristen Will Kimbrough och Alabama-sonen Jason Isbell. Det fortsätter sedan i liknande stil och du får en skön blandning mellan rock, soul, americana och en fantastisk sångerska i Shemekia Copeland om du lyssnar vidare.

Sturgill Simpson – Cuttin’ Grass Vol. 1 (Butcher Shoppe Sessions)

Sturgill kommer från Kentucky, som är The Bluegrass State. Det kan du verkligen höra och förstå när du lyssnar på den här samlingen av sånger som i huvudsak är låtar från hans tre första skivor som nu är inspelade i bluegrass-versioner. Det kommer också med en del låtar som han skrivit tidigare, men inte gett ut. Bland dem finns ”I Don’t Mind” som Sturgill Simpson skrev 2006 eller 2007 och som är hans frus favoritlåt. Du får den och nitton andra låtar på lite drygt 55 minuter. ”Long White Line”, ”Turtles All The Way Down”, ”The Storm” och de andra passar alldeles utmärkt även i bluegrass-versionerna du kan höra här. Producenten och vännen David Ferguson är också mycket nöjd efter att ha tjatat på Sturgill i flera år att göra den här skivan.

Wade Bowen – The Waiting

Wade Bowen kommer från Waco, Texas och han har precis släppt ifrån sig en alldeles utmärkt EP. Den innehåller fem egna kompositioner, bland andra den utsökta ”Red Headed Woman”. Den avslutande låten är en cover av Phil Collins ”I Wish It Would Rain Down”.

Waylon Payne – Blue Eyes, The Harlot, The Queer, The Pusher & Me

Waylon Payne har skrivit låtar till Miranda Lambert, Lee Ann Womack, Wade Bowen, Charlie Robison, Pam Tillis och många andra. Han spelade Jerry Lee Lewis i Walk The Line, filmen om Johnny Cash. I september kom Paynes eget debutalbum. Han säger själv att plattan är hans skriftliga bekännelser av sina synder och hans vädjande om förlåtelse. Låna dina öron till de här femtio minuterna och du kommer inte att bli besviken.

Det är tre på eftermiddagen och temperaturen utomhus är säkerligen dryga 30 grader i solen. Det är rätt fullt i publiken inne på Kägelbanans större scen. Daniel Romano kommer upp på scenen iklädd skjorta, stickad tröja, kavaj och solglasögon. Det står i stark kontrast mot trummisen som har på sig sportshorts, hipsterkeps och solglasögon. Det som väntar på oss är något i gränslandet mellan Dylans elektriska debut 1966 och Neil Youngs gitarrmanglande riff tillsammans med Crazy Horse. Inte en sekund i setet slösas bort med mellansnack och låtarna vävs in i varandra. Alla låtar är arrangerade med intensitet och frenesi för ögonen. Fantastiskt och underbart är ord som dyker upp i mitt minne när jag tänker tillbaka på de här fyrtiofem minuterna som startade klockan tre på eftermiddagen.

 

Den ingressen kommer från beskrivningen av min upplevelse av Daniel Romanos spelning på STHLM Americana förra sommaren. Han var där med sitt band Outfit, som består av David Nardi, Roddy Rosetti, brodern Ian Romano, Juliana Riolino och Tony ”The Pope” Cicero. I fredags kom plattan som Romano med band spelade in under sin Skandinavien-turné. Jag har inte kunnat hitta någon mer detaljerad specifikation om hela spelningen kommer från ett och samma ställe eller om man klippt ihop den från flera spelningar. Kanske finns något från den där varma dagen i juni på Mosebacke med på den här plattan.

Det är i alla fall femton låtar på fyrtiofem minuter. Jag hittar ingen svensk recension av nya liveplattan. Däremot uppmärksammas den i hans hemland. Kandensiska Exclaim ger den en 9:a i betyg. Det är ett lämpligt betyg om skalan går till 5. Precis så bra är den här skivan. För att ni ska få en uppfattning om vad det är som händer på de här fyrtiofem minuterna, ger jag er samma beskrivning som finns i Exclaims recension.

”There was a show the Outfit played at Lee’s Palace in Toronto, opening for the Sadies, in 2019. The crowd, there for the headliners, put out a unified feeling after Romano declared his spectacle done: Seriously, what the fuck was that?”

Den här plattan är lika lång som spelningen Daniel Romano’s Outfit bjöd på när jag såg dem. Det är en ynnest att kunna få återuppleva det här igen. Igen. Igen. Igen.

Passa även på att kolla in ”Visions Of The Higher Dream” hans senaste studioalbum, som jag tipsade om tidigare och som finns tillgängligt via Bandcamp under en begränsad period.

Det här året är inget undantag. Tillsammans med mina kollegor på Rockbladet har vi finkammat årets bästa albumsläpp, årets bästa konserter, årets bästa låtar och årets allra bästa livebilder.

 

Alla de samlingarna hittar du förstås på Rockbladet.se och ingen annanstans. Mitt lilla bidrag till de samlingarna hittar du både här och DÄR.

ÅRETS ALBUM
1) Seneca – Charles Wesley Godwin
2) Bort bort bort – Joel Alme
3) Help Us Stranger – The Raconteurs
4) Between the Country – Ian Noe
5) Country Squire – Tyler Childers

ÅRETS LÅT
1) Highwomen – The Highwomen
2) The Well – Marcus King
3) Bob Fudge – Colter Wall
4) Rock That Says My Name – The Steel Woods
5) Off You – SUSTO

ÅRETS KONSERT
1) Joel Alme – Slaktkyrkan, Stockholm
2) The Sheepdogs – Nalen Klubb, Stockholm
3) Low Cut Connie – Kägelbanan, Stockholm
4) Daniel Romano – Kägelbanan, Stockholm
5) Avantgardet – Trädgården, Stockholm

Årskrönika 2019

Publicerat: 21 december, 2019 i Julskiva, Julskiva 2019, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Utvecklingen av livescenen i Stockholm har rört upp en del känslor under året. Det är själva scenen som artisterna står på som varit i fokus för debatten. Det och ibland vad en innerstadsbo borde tåla. Några av de scener som stängts eller hotas av stängning eller minskade möjligheter att genomföra konserter på är Kägelbanan, Mosebacketerassen, Melodybox och Debaser Strand. Anledningarna till de här förändringarna eller hoten om förändringar är olika.

 

Stängning på grund av klagomål från grannarna, behov av att renovera vägbanan ovanpå klubben, rivningskontrakt och en del annat. Det är i trist när underbara scener för musiklivet försvinner i vår vackra huvudstad. Det som hänt vid andra tillfällen när ställen stängts ner är att det dykt upp ersättare. Att livemusiken skulle tystna känns som en föga trolig utveckling. Även om saknaden kan vara stor efter scener som Debaser Medis, Debaser Slussen och Kägelbanan kommer det att finnas ersättare.

Musiksverige är en intresseorganisation som kommunicerar och driver den samlade musikbranschens frågor. De samlar artister, kompositörer, textförfattare, musiker, managers, producenter, musikbolag och musikförläggare i Sverige. Organisationen presenterar även siffror på hur stora intäkter som kommer från bland annat musikfestivaler och konserter. De färskaste siffrorna kommer från 2017. Då uppgick konsertintäkterna i Sverige till cirka sex miljarder kronor. Det är en ökning med ungefär femtio procent sedan 2009. Det finns alltså en hel del pengar som omsätts på den svenska konsertmarknaden och marknaden ökar.

Där det finns tillräckligt mycket pengar brukar det också dyka upp personer som vill ta en del av den kakan för sig själva. En del av de personerna kommer att vara de står för konsertlokalen på ett eller annat sätt misstänker jag. En del av de stora pengarna kommer säkerligen att hamna i de stora arrangörernas och lokalernas fickor. Jag tänker på scener som Tele2 Arena, Globen, Hovet och katastrofen Friends Arena. Den sistnämnda borde förbjudas i musiksammanhang i mina ögon och öron. Ljudkatastrofen från början är en sak, men logistikmisären vid insläppet några år senare i samband med The Rolling Stones senaste besök i Stockholm lämnar minnen som får mig att vilja krypa ihop i fosterställning och söka primalskriksterapi. Logistiken när 50 000 personer skulle ta sig ifrån konserten med Guns N’ Roses är ett annat exempel på att den arenan borde förbjudas i musiksammanhang.

Om vi istället koncentrerar oss på bra ställen för livemusik i Stockholm vill jag lyfta fram några stycken. Vill du gå på konserter och sitta ner och ändå få en bra upplevelse? Då finns vackra och fantastiska Cirkus på Djurgården. Ibland blir det också en blandning av stå och sittplatser här. Du kan även passa på att ta dig till Mosebacke Torg och in på Södra Teatern för att sittande uppleva fantastiska konserter i en underbar miljö. Ibland bara sittande och ibland en mix med stående publik på parkett är vad du kan få på nära Centralstationen om du gör ett besök på Vasateatern i samband med någon spelning.

Kan du inte tänka dig att sitta överhuvudtaget när det är dags för att gå på konsert? Då kan du exempelvis ta röda linjen till Hornstull och promenera ner mot Liljeholmsviken. Där hittar du både Bar Brooklyn och Debaser Strand. Två utmärkta konsertställen. Längs med röda linje vid Zinkensdamm kan du gå ner i källaren till Southside Cavern och vara med på en liten och intim spelning.

Om vi byter till tunnelbanans gröna linje finns det möjligheter att gå på sådana ställen som Bryggarsalen, Scalateatern, Scalateaterns källare, Nalen, Nalen Klubb, Stacken, Twang och alldeles lysande Slaktkyrkan. Jag tror och hoppas att det dessutom kommer att dyka upp mer ställen. Ett exempel på det är Münchenbryggeriet som enligt ägaren ska bli ett nytt konsert- och kulturcentrum vid sidan av konferensverksamheten som ryms där i dag. Där finns 9 000 kvadratmeter bestående av 23 rum, salar, salonger, kök och andra utrymmen. Harry Byrne som är en av de som tagit över den verksamheten berättade för DN att han inte har bråttom.

”Det jag tittar på just nu är våren och sommaren 2020. Northern Trails americanafestival den 13–14 juni nästa år är vår första bokning. Det är galet nu för tiden, artister försöker få spelningar ett eller ett och ett halvt år i förväg. Just nu bokar jag ingenting direkt. Jag vill sköta det lugnt, skapa bra produktion, bra service, så att banden vill spela här. Det jag gör nu är att gå igenom vilken genre som passar i vilket rum. Bygga upp en atmosfär i varje rum.”

Utöver de här inomhusställena finns det sommartid möjlighet till musikupplevelser utomhus på ställen som Lasse i Parken, Trädgården, Gärdet, Gröna Lund och Skansen. Bara för att vara extra tydlig med det sistnämnda alternativet. Det är inte Allsång på Skansen som avses. Det spektaklet undviks lämpligen av samma anledning som greve Dracula undviker dagsljus.

Det här är verkligen inte någon komplett genomgång av livescenerna i Stockholm. Det finns många fler. Bara för att nämna några så slänger jag upp Berns, Geronimos och Konserthuset. Några av de befintliga kommer säkerligen att stängas igen och bli andra verksamheter. Nya kommer att blomma upp och ge oss livemusikälskare nya kyrkor att gå till för att dyrka. Jag känner mig lugn i det avseendet. För egen del kan jag också notera att i stort sett alla artister jag vill se livslevande på en scen gärna verkar landa här för att göra ett eller flera framträdanden.

En liten bit in i oxveckorna kommer var det tänkt att bli två fantastiska upplevelser. Nu blir det en och ett halvårs väntetid på den andra. Onsdag den 22 januari dyker Sturgill Simpson upp för att spela på Vasateatern. När den maxas finns det plats för 800 personer. Söndag samma vecka skulle Tyler Childers spela på Slaktkyrkan. Där går det att klämma in 600 personer samtidigt. Childers spelning har flyttats till den sista juni eftersom att han blivit nominerad till en Grammy i hemlandet. I februari ger de båda herrarna sig ut på en gemensam Usa-turné med Simpson som huvudakt. Då kommer de att spela på något större ställen. Det görs stopp på The Gorge Amphiteatre i George, Washington, Madison Square Garden i New York och United Center i Chicago. Publikkapaciteten på de ställena är i samma ordning de är nämnda, 27 500, 20 000 och 23 500. Jag får känslan av att amerikanarna har fler som förstått storheten hos Childers och Simpson och är på samma gång tacksam att få se dem på närmare håll och på mer intima scener än vad som skulle vara alternativet i den svenska huvudstaden.

Punktliga insatser I

Musikhistoria på SVT

Årets musikhistorielektion: Det svenska popundret (SVT Play), sex avsnitt sprängfyllda med fakta, utan en tråkig sekund, skriver Jan Gradvall i DI Weekend. Han fortsätter, Lärare kan använda dem i svenska skolor, både i musikundervisningen och på historielektionerna. Passa på att följa med på den här fantastiska svenska musikresan, säger jag.
Årets bok på nattduksbordet I: Bosch, säsong 5 (HBO). Det är som vanligt fantastiskt filmat med vackra LA-bilder.
Årets bok på nattduksbordet II: When they see us (Netflix). Stark berättelse om The Central Park Five. Fem unga färgade killar blir oskyldigt anklagade för våldtäkt. Baserat på en verklig händelse.
Årets bok på nattduksbordet III: Hasan Minhaj är fortsatt lysande i Patriot Act (Netflix).
Årets sent ska syndaren vakna: The Wire, säsong 1-5 (HBO), efter att ha haft den remastrade versionen som sällskap under stora delar av semestern vill jag stämma in i hyllningskören om att det här är en av de bästa serierna genom tiderna.

Osignad USA-etta

 

Årets EP I: Dirty Honey – ”Dirty Honey”. Det här är det första bandet någonsin som varit etta på Billboards singellista för Mainstream Rock utan att ha ett skivkontrakt. Låten som tog sig upp till toppen är den lysande ”When I”m Gone”, som startar den här kvintetten av sånger. Det osar Led Zeppelin, Guns N’ Roses och AC/DC i influensköket på ett utsökt sätt.
Årets bok på nattduksbordet IV: Babylon Berlin (SVT), en hopklippt version av säsong 1 och 2. Dekadens och korruption i Europas mest påkostade serie någonsin. Kriminalkommissarie Gereon Rath från Köln skickas för att lösa ett fall i Berlin. Allt utspelar sig under Weimarrepubliken, i slutet av 1920-talet, då fattigdomen och arbetslösheten står i stark kontrast till de rikas överflöd.
Årets bok på nattduksbordet V: Our Boys (HBO), är baserad på verkliga händelser. Vi får följa Simon, en israelisk terrorutredare, som söker svar på varför den palestinske tonåringen Mohammed Abu Kedheir mördades.
Årets bok på nattduksbordet VI: Chernobyl (HBO). Johan Rencks serie om kärnkraftsolyckan på våren 1986.
Årets huvudstadsskildring I: I ”Stockholm i okt” fångar Lasse Winnerbäck en av de vackraste synerna i vår vackra huvudstad. Den brinner i oktober och det fångar Lasse med strofen ”Som trädens alla färger när du ser dom från Skanstullsbron”.

Årets konserter
Konsertåret 2019 har många gånger visat sig från sin allra, allra bästa sida och låtit sin sol skina över mig och resten av publiken i de heliga konsertlokaler och utomhusscener jag haft förmånen att besöka. Här kommer en kort genomgång av de allra bästa upplevelserna från året.

Bästa konserten 2019

1 – Joel Alme – Slaktkyrkan
Jag undrar för mig själv hur det överhuvudtaget är möjligt att sammanfatta de senaste nittio minuterna? Det är svärta. Det krävs smärta. Utan de ingredienserna blir det ingen riktig konsert. Joel Almes talang möter en mer än entusiastisk publik, som lyder varje vinkning. Smärtan och svärtan i texterna får mig att stanna upp och bara stillastående kippa efter andan när jag försöker förstå hur bra den här kvällens spelning är. Är det en spelning som inte glöms bort i första taget? Absolut! Är det en fantastisk spelning? Nej! Den är bättre än så. Den är allra bäst på de tio månader som gått av det här året. Och när det har gått tolv månader är den bästa av alla liveupplevelser i år.

2 – The Sheepdogs – Nalen Klubb
Det är helt omöjligt att inte ryckas med i spelglädjen som bokstavligen sprudlar på scenen. När jag ser Jimmy Bowskill smeka fram riffen på sin gitarr med ett leende från öra till öra blir till och med jag danssugen. Gunget som samspelet mellan Ryan Gullen på bas och Sam Corbett på trummor framkallar måste fångas upp av det svenska nationella seismiska nätet. Shamus Currie fyller utrymmet mellan orden och bokstäverna i broder Ewan Curries sång med skön klaviatur och trombon. Fredrik Strage skrev i dag på sitt Instagram om att den här dagen innehåller årets mest spektakulära konsertkrock med Ladytron, Smashing Pumpkins och Nick Cave på samma kväll. Jag kan bara säga att Strage helt missat dagens vinnare. Känslan i mig är att betygsskalan inte riktigt räcker till. The Sheepdogs spräcker taket.

3 – Low Cut Connie – Kägelbanan
Kvällen avslutas sedan en trappa ner på Kägelbanan i det som kan vara scenens sista spelning någonsin. Om du ska avsluta något så ska det göras på topp. Det är också vad det blir. Det är kvällens andra verkliga överkörning. Jag har aldrig hört Low Cut Connie innan. Men herregud vad jag kommer att lyssna efter det här! Om du korsar Jerry Lee Lewis med Freddie Mercury och Pelle Almqvist från The Hives. Sedan fyller du på med Elton Johns rockande musik från inledningen av 70-talet, då kommer du att få Adam Weiner, Low Cut Connies frontman. Det är helt omöjligt att inte ryckas med i intensiteten i den bokstavligen svettsprutande Weiners energi. Kägelbanan hoppar, dansar och kokar efter en lång dag av underbar musik.

4 – Daniel Romano – Kägelbanan
Det är tre på eftermiddagen och temperaturen utomhus är säkerligen dryga 30 grader i solen. Det är rätt fullt i publiken inne på Kägelbanans större scen. Daniel Romano kommer upp på scenen iklädd skjorta, stickad tröja, kavaj och solglasögon. Det står i stark kontrast mot trummisen som har på sig sportshorts, hipsterkeps och solglasögon. Det som väntar på oss är något i gränslandet mellan Dylans elektriska debut 1966 och Neil Youngs gitarrmanglande riff tillsammans med Crazy Horse. Inte en sekund i setet slösas bort med mellansnack och låtarna vävs in i varandra. Alla låtar är arrangerade med intensitet och frenesi för ögonen. Fantastiskt och underbart är ord som dyker upp i mitt minne när jag tänker tillbaka på de här fyrtiofem minuterna som startade klockan tre på eftermiddagen.

5 – Avantgardet – Trädgården
Det är första gången jag har förmånen att se Avantgardet. Det är sannerligen inte den sista. Rasmus Arvidsson är en fantastisk frontman till det här popundret från Nybro. Det är ett av Sveriges bästa liveband i mina öron. Underbart samspel med publiken och massor av kärlek tillbaka till bandet från publiken. Det är många fantastiska poplåtar som hinner avverkas under den två timmar långa spelningen. Allra, allra bäst i mina öron låter det när raderna ”Hög i gränder i London, En hög i rännstensdiket, Hög i gränder i London, Hög men så bottenlöst låg” klingar fram. Det är skönhet och mörker på samma gång. Det är fantastisk musik och en låt som får folk att undra hur du mår.

En kväll som inte skulle hänt

6 – Ian Noe – Twang
Dave Cobb har sagt att han gillar bra röster. Det här något bortom bra. Ian Noe har en makalös röst och skriver fantastiska låtar. Han har dessutom förmågan att få dem att leva när han framför dem rakt upp och ner på Twangs lilla scen med en gitarr i famnen. Minnet av den här kvällen är något som kommer att stanna med mig oerhört länge. Det är en verklig ynnest att få uppleva en artist med den här förmågan i ett så litet och intimt format som det blir i den här källaren på Katarina Bangata. Jag har problem att formulera superlativen för att det mesta känns för futtigt för att beskriva den här talangen. Jag är åtminstone överlycklig att den här kvällen verkligen har hänt, även om jag får nypa mig hårt i armen för att förstå att det verkligen är sant.

7 – Rival Sons – Münchenbryggeriet
I ett av inte så många mellansnack berättar Jay att ”Jordan” hjälper till att hantera sorg. Det är inget vi behöver göra ikväll. Spelglädjen i musiken och närvaron på scen är en stark naturkraft. Jay Buchanans sång och Scott Holidays riff gör vem som helst glad en gråmulen måndagskväll i början av mars.

8 – First Aid Kit – Globen
När jag sedan vandrar på Arenavägen på väg mot bussen som ska ta mig från Gullmarsplan och hem vänder jag mig om. Jag förväntar mig att se Globen vara på väg att lyfta för att flyga iväg som ett rymdskepp. First Aid Kits rymdskepp. De känns som utomjordingar, inte bara som två systrar från Enskede. De är helt utomjordiskt bra och de äger Globen från och med nu. Till 2019 säger jag: ”Du kommer att få jobba hårt för att toppa den här januarikvällen”.

9 – The Sheepdogs – Münchenbryggeriet
Gitarristerna Ewan Currie och Jimmy Bowskill i The Sheepdogs äntrar scenen iklädda några av de snyggaste scenkläderna någonsin. Det går att känna gunget och groovet som ska komma bara genom att kolla in klädseln. De lämnar ett hål i mitt hjärta när uppvärmningen tar slut med underbara ”Nobody”. The Sheepdogs tar sig in på listan över årets konserter även när de är förband.

10 – Caleb Caudle – Bar Brooklyn
Det är generöst att spela sex låtar från nya skivan. De nya sångerna ökar min längtan efter att få höra den i sin helhet. Vi får alltså veta vad albumet kommer att heta och att det mastras i New York i morgon. Tillsammans med Drew Taylor och Mark Andrew Miller skapar Caleb Caudle magi när de framför alla de här underbara countrylåtarna. Leendet på mina läppar är mycket brett när jag tar bussarna det andra hållet när jag tar mig hem i Stockholmsnatten.

Sollidens kungar

 

11 – Ulf Lundell – Skansen
Det är som Lundell sade på scenen fortfarande sommar och temperaturen i huvudstaden ska nå 25 grader under morgondagen. Det är en bra sommar när jag fått se Lundell. På väg hem passar jag på att lyssna på den utmärkte berättaren Brent Cobb. Jag tittar upp mot Clarion Hotell och rum 674 när tunnelbanan kommer ut ur tunneln från Skanstull och tar vägen över bron till Gullmarsplan samtidigt som jag hoppas att Lundell också upptäckt ”Providence Canyon”. När jag petar ner minnena från en glädjefylld kväll kan jag också lyssna på Tyler Childers nya album ”Country Squire” eftersom att klockan passerat midnatt och det är fredag, alla skivsläpps heliga dag.

12 – Courtney Marie Andrews – Bryggarsalen
Höjdpunkterna står som spön i backen genom hela kvällen. En topp är gästspelet av The Tallest Man on Earth. Andra är att vi får ta del av nya, ännu outgivna sånger. Nyheten om att ett nytt album är på gång. Självklart också alla de gamla låtar Courtney Marie Andrews väljer att plocka ut från sin sångbok. Jag blir glad över att få vara i samma rum som en så begåvad person som jag tycker att hon är. En fantastisk röst som förtjänar en ännu större publik än kvällens utsålda Bryggarsalen.

13 – Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb – Kägelbanan
Nere på Kägelbanan väntar glöden i ”Helvetets lågor”, som inleder spelningen med Johan Aijrijoki och Malmfältens Rockklubb i sin Norrbottensblues. Ett fantastiskt namn på ett kompband för den delen. Det är en sådan känsla av otrolig inlevelse från scenen vi får uppleva. Vem visste förresten att klarinett kunde vara ett fantastiskt rockinstrument? Det får vi uppleva här. En tvättbräda försedd med diverse köksattiraljer spelar också en huvudroll. Får du chansen att se Airijoki spela live, tveka inte en sekund. Du får två tillbaka. Gripande och underbart är bara förnamnet.

14 – Ron Pope – Södra Teatern
Det är en helt underbar start på liveåret 2019 att få se Ron Pope stora delar av kvällen sitta vid flygeln och sjunga och berätta gripande, roliga och underfundiga historier om sitt liv och sin musik. Solen är uppe några minuter mer för varje dag som går och vi går mot ljusare tider. Den här kvällen gör det även betydligt ljusare i mitt sinne.

15 – The Hives – Gärdet
Det var på Luciakvällen förra året mina vägar korsades med ett The Hives i storform. Det var i ett betydligt mindre format då med en vild och hoppandes publik. Den här dagen har de bytt ut luciaklänningarna mot vit kavaj, vit skjorta, svarta byxor och skor och vita strumpor och Howlin’ Pelle Almqvist har även svart fluga när den timmeslånga energiboosten drar igång med ”Come On!”, ”Walk Idiot Walk” och “Main Offender”. Howlin’ Pelle är på sitt vanliga självklara och bästa humör när han ödmjukt förklarar att vi i publiken klappar mer åt när han står och kammar sig än när andra band spelat en låt.

Två bröder i en källare på hipstersöder

16 – The Brother Brothers – Twang
Att få förmånen att stå i en källare med knappa hundra andra personer en söndagskväll och höra stämsång i världsklass är en löjligt bra avslutning på veckan och starten på en ny. The Brother Brothers förtjänar en mycket, mycket större publik och spelställen än den här underbart intima kvällen. Jag tänker tankar om Central Park och närmare 800 000 personer i publiken, om ni hänger med på min liknelse?

17 – Joshua Ray Walker – Bryggarsalen
Det var första gången i Joshua Ray Walkers liv som han satte sig i ett flygplan för några dagar sedan. Då flög han till London och bytte plan för att ta sig till öppningskvällen på den här turnén. Jag hoppas att det inte dröjer länge innan han sitter på ett plan hit för fler turnéer. En underbar röst, sånger som förtjänar många lyssningar och en fantastisk närvaro på scenen. Mungiporna är nära öronen när det är dags att ge sig ut i den kalla och regniga oktoberkvällen, som på alla sätt vis stretar emot den glädje jag nyss upplevt.

Punktliga insatser II

”Hackensack” live

Årets ja-tack-det-här-vill-jag-ska-hända-2020 I: The Black Crowes kommer till Europa med sitt 30-årsjubileum av deras fantastiska debutalbum ”Shake Your Money Maker”. En av de bästa debuterna i rocken.
Årets EP II: Ward Hayden & The Outliers – “Can’t Judge a Book”. Den här EP:n har funnits till salu på bandets konserter sedan slutet av förra året. Från slutet av augusti finns den även tillgänglig för oss som gillar strömmande musik. Det är en nyskriven låt, ”Naturally Crazy” och sex covers. Bland annat en härlig version av ”Viva Las Vegas” och en skön version av Fountains of Waynes ”Hackensack”. Bandet hette tidigare Girls Guns & Glory och är fantastiska live. Förhoppningsvis kommer angör de Stockholm lite senare i höst när de kommer till den här sidan av Atlanten.
Årets bok på nattduksbordet VII: Gomorrah, säsong 4 (HBO). Få ljus i den här mörka skildringen av delar av den italienska knarkmaffian.
Årets bok på nattduksbordet VIII: Mindhunter, säsong 2 (Netflix), som utspelar sig 1980, något år efter den första säsongen. Vi återser FBI-agenterna Holden Ford (Jonathan Groff), Bill Tench (Holt McCallany) och Dr. Wendy Carr (Anna Torv). I Joe Penhall och David Finchers skapelse kretsar det den här gången kring ett fall i Georgia där systematiska mord av svarta barn ägt rum. Säsongen innehåller samma psykologiska obehagskänslor som kännetecknar vad Fincher-thrillers brukar göra.
Årets EP III: Kyle Daniel – “What’s there to Say” är där du hittar grundreceptet på heartland rock. Hör pianot som fyller ut mellanrummen, mellan text och gitarr i ”Born To Loose”. Wow!

Stockholmsskildring

Årets ja-tack-det-här-vill-jag-ska-hända-2020 II: Brendan Benson, Jack White, Jack Lawrence och Patrick Keeler som tillsammans utgör The Raconteurs gör en Europaturné med ett stopp i Stockholm.
Årets huvudstadsskildring II: I ”Klockorna” tar Ulf Lundell med oss till sina hemtrakter strax utanför huvudstaden. Baggesfjärden glittrar och vi vandrar över Skurubron tillsammans med Lundell och Tom.
Årets bok på nattduksbordet IX: 13 budord (Netflix), belgisk polis gäckas av en seriemördare.
Årets bok på nattduksbordet X: Wisting (Viaplay), en norsk polis i Larvik får bland annat jaga en amerikansk seriemördare.
Årets huvudstadsskildring III: ”Stockholm i december”, Ulf Lundells singel som släpptes i slutet av november och där han bland annat sjunger ”Gå upp på Solliden och ta en glögg, Och se ut över Söder där du föddes en gång, Ser du Sofia kyrka, under den var du ung och giftig, Och full av framtidssång”.

Årets album
Kan inte påminna mig något tidigare år där valet av ordning på den årliga och oslagbara listan med de tjugoen bästa albumen från innevarande år varit en större prövning. Den har orsakat samvetskval. Ångest. Sömnbrist. Eller det kanske inte var riktigt sant. Däremot har grupper av album prövats mot varandra på ett inte tidigare skådat sätt. Här är den nu. Ditt rättesnöre för vad som är årets bästa album.

Årets album

1 – Charles Wesley Godwin – Seneca
Det är målande, natursköna och ärligt. När du hör Charles Wesley Godwin sjunga stannar klockorna och tiden upphör. Det här är ett fantastiskt debutalbum. De 12 episka låtarna du hittar här är bara att njuta av om och om igen. När du kommer till ”Sorry For The Wait” kan du ta ett extra varv där.

Plats 2-6

2 – Joel Alme – Bort bort bort
”Jag har haft problem under extremt många år och passerat behandlingshem och psyken och ätit oändligt mycket mediciner. Men nu har det varit lugnt i många år. Mitt mående har gått upp och ner, men jag har inte flytt in i missbruk som förr.” Det berättar Joel Alme för DN i en av många personliga intervjuer i samband med att det efterlängtade nya albumet släpptes. 10-talets bästa album på svenska ”Flyktligan” handlade om familjen och släkten. På ”Bort, bort, bort” utgår berättelserna från Almes egna upplevelser bland annat hans psykiska utmaningar.

3 – The Raconteurs – Help Us Stranger
Jan Gradvall ger Brendan Bensons, Patrick Keelers, Jack Lawrence och Jack Whites senaste album en fyra i Dagens Industri. Gradvall skriver; ”Bortom 10 000-timmarsregeln, teorin om att det krävs 10 000 timmars övning för att bli bra på något, finns 30 000-timmarsregeln. Förkovran har nått sådan fulländning att varje penseldrag, stycke eller musikaliskt stycke blir värd att bevara. Jack White har nått dit. Hans gitarriff har nått samma nivå som Matisses collage och Joan Didions meningsbyggnad.” Jag kan bara hålla med Gradvall, men tycker att ”Help Us Stranger” är ännu bättre än hans bedömning.

4 – Ian Noe – Between the Country
Ibland blir jag extra glad att jag följer Savingcountrymusic.com. Den 31 maj recenserade de den här underbara plattan från Kentucky-sonen Ian Noe, vilket gjorde att jag upptäckte den. På ”Between the Country” dör människor, ljuset i världen skuggas ut av mörka moln om svåra tider, brustna hjärtan och oroliga tankar. Skivan är inspelad i Nashville i RCA Studio A och Dave Cobb står för produktionen. Ett starkt kvalitetstecken.

5 – Tyler Childers – Country Squire
Precis som på debutalbumet ”Purgatory” från Childers Sturgill Simpson ligger bakom produktionen även på Tyler Childers andra album. Han kommer till Stockholm i januari, vilket gör hela den månaden uthärdlig. Det vill inte säga lite kan jag lova. Det är en uppsättning av nio fantastiska berättelser som klockar in på dryga trettiofem minuter. Börja helt enkelt från början med titellåten och lyssna många gånger till avslutande ”Matthew”. Ett album som kommer att hamna på årets tio-i-topp.

6 – The Highwomen – The Highwomen
Brandi Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires. Fyra fantastiska kvinnor som utgör grunden i den här supergruppen. I inledande låten ”Highwomen” får de dessutom förstärkning av den underbara röst som tillhör Yola. Därifrån är det bara att fortsätta. Då får du bland annat höra Brandi Carlile sjunga den omåttligt vackra ”If She Ever Leaves Me. En countrylåt om lesbisk kärlek som Amanda Shires skrivit tillsammans med Jason Isbell.

Plats 7-11

7 – Sturgill Simpson – Sound & Fury
Är det en film? Är det album? Sanningen är att det är båda delarna. Det är Sturgill Simpsons senaste bidrag till kulturarvet. Någonstans kan jag tycka att låten ”Make Art Not Friends” berättar lite om vad det här är. Du kan välja attfölja med på resan eller bli akterseglad. Sturgill Simpson går sin väg och utvecklas vidare. Svängiga melodier samsas med tunga riff och texter som refererar till honom själv i många stycken. Lättsmält? Nej! Bättre än bra? Ja!

8 – Lars Winnerbäck – Eldtuppen
När Stockholm är kallt i oktober känns det tryggt att Lasse Winnerbäck återvänder under sin favoritårstid och värmer mig. En samling av sånger som startar längs E4:an med utsikt över Vättern. Släpp mig var som helst i världen så tar Lasse med mig hem. Titelspåret och ”Tror jag hittar hem” är mina favoritspår just nu.

9 – Josh Ritter – Fever Breaks
Det här är Josh Ritters tionde album på tjugo år. I studion har han haft hjälp av Jason Isbell, som stått för produktionen. Isbells band The 400 Unit spelar utmärkt på Ritters underbara sånger. Lyssna till exempel på samspelet mellan Sadler Vadens gitarr och Amanda Shires fiol som lyfter flera av låtarna till ännu högre höjder än de redan befinner sig på. Två favoritlåtar just nu är ”The Torch Committee” och ”Ground Don’t Want Me”.

10 – Justin Townes Earle – The Saint of Lost Causes
Det var härligt att se Justin Townes Earle på STHLM Americana. Då var han ensam tillsammans med en akustisk gitarr. På den nya skivan har han band med sig. Vackra, sorgsna texter som framförs på ett underbart sätt. Lyssna till exempel på titellåten, ”Over Alameda” och ”Flint City Shake It”.

11 – SUSTO – Ever Since I Lost My Mind
Justin Osborne har varit låtskrivare och musiker i snart tio år. När SUSTO tog form fann han en plattform som passar hans oroliga själ. Låttexterna är ofta kontroversiella – att sjunga om tungt drogmissbruk och homosexualitet är inte den mest vältrampade stigen för band som kategoriseras som alt-country och americana. På min födelsedag dyker spelar han på Nalen. Till dess får jag nöja mig med de här lysande låtarna strömmande i hörlurarna.

Plats 12-16

12 – Cody Jinks – The Wanting
Det andra albumet i oktober från Jinks släpptes en vecka efter det första. En av höjdpunkterna på den här önskan är en enträgen bön. Lyssna på ”The Plea” för att fastna i det här albumet.

13 – Cody Jinks – After the Fire
Det första av två album i oktober från Cody Jinks. Titelspåret handlar om att hitta mening och att betyda något för en annan människa. Cody Jinks texter vill berätta något för dig och de ackompanjeras av medryckande melodier.

14 – The Black Keys – “Let’s Rock”
Dan Auerbach och Patrick Carney återvänder till sina egna rötter. Det ekar starkt från The Black Keys tidigaste album. Duon sammanfattar hela albumet i dess titel. Det är en lysande uppvisning i modern rock.

15 – Whiskey Myers – Whiskey Myers
I en blandning av rock från den amerikanska södern och country hittar du ingredienserna till Whiskey Myers femte album. Det gjorde debut som nummer ett på Billboards countrylista även om det släpptes samma fredag som exempelvis Sturgill Simpson. Bandet bildades i Palestine, Texas av sångaren Cody Cannon och gitarristen John Jeffers. De två har också bidragit med de flesta av låtarna på albumet. De har samarbetat med bland andra Brent Cobb, Adam Hood och Ray Wylie Hubbard på ett par av låtarna.

16 – Paul Cauthen – Room 41
Paul Cauthen har passande nog fått smeknamnet ”Big Velvet”, vilket också är namnet på det femte spåret på hans nya skiva ”Room 41”. Det var i det rummet han checkade in på Dallas Belmont Hotel när resten av livet brakade ihop. Han ägnade sig åt ett eskalerande och självdestruktivt beteende när han medicinerade ett brustet hjärta och ångest med alkolhol och andra droger. Under två år levde han i rum 41 och skrev sångerna som till slut hamnade på det här albumet. Det är lätt att förstå de många jämförelserna med Elvis Presleys och Johnny Cash när det gäller rösten. I ”Big Velvet” möter tequila kokain och vi får också träffa den äkta sammetsrösten. Tempomässigt är det dags igen att lugna ner det i ropet efter hjälp och sällskap som finns i ”Can’t Be Alone”. Det börjar med en pratande Cauthen i ”Freak”, som berättande fortsätter beskriva sina kamrater i fängelset. Det är nere vid strandens kant den här resan kommer till ett slut. Texterna har tagit oss med på en resa bland dödssynder som avundsjuka, lust och högmod via förtvivlan och undergång till försoning. Det är inte tio budord som bjuds, men väl tio utomordentliga låtar.

Plats 17-21

17 – Rival Sons – Feral Roots
Det här albumet är med Long Beach-gänget Rival Sons är inte ett som träffade mig direkt. Det växer däremot med fler genomlyssningar. Dave Cobb har som vanligt skött om produktionen. Lyssna på titelspåret, ”Stood By Me” och ”End of Forever” för att nämna tre starka spår.

18 – The Steel Woods – Old News
Det här är fantastisk sydstatsrock från Nashville. Det finns inslag av bluesrock och outlaw country i den här sköna grytan som puttrar skönt. Två coverlåtar dyker också upp. Tom Pettys ”Southern Accents” och Black Sabbaths ”Changes” lyser upp årets inledande månader med övriga härliga kompositioner på det här albumet.

19 – John Paul White – The Hurting Kind
Lee Ann Womack, Erin Rae och The Secret Sisters gör alla utmärkta gästspel när “The Hurting Kind” ringlar sig fram i maklig takt. White har producerat albumet tillsammans med Ben Tanner från Alabama Shakes och det är inspelat i ett varierat utbud av studios runt omkring Muscle Shoals. Veteranen David Hood återfinns på bas. Lyssna gärna på duetten ”This Isn’t Gonna End Well”, som White sjunger tillsammans med Lee Ann Womack.

20 – Rod Melancon – Pinkville
Rod Melancon är den föredetta skådespelaren, som sadlat om till musiken. Låtarna blir till små filmer på vackra ”Pinkville”. Texterna är mörka och detaljerade. Det finns psykadelisk soul, rockande inspiration och en cover av Springsteens ”57 Channels (And Nothin’ On).

21 – Avantgardet – Mellan miljonprogram och Thailand
”Trots att det låter så långt från stabilt: en gles och tanig rockmusik med dålig hållning, där gärna någon udda slagverksdetalj sticker ut. Arvidsson själv har en påfallande Hellströmlik talang för formuleringar och tonfall, för nyckfullt inkastad engelska och underligt betonade nyckelord.” Det skriver Nils Hansson i DN:s recension av albumet. Det räcker fram till att ta sig in på den här oslagbara listan säger jag.

Det lackar mot jul

Min och Taylor Swifts favorit

Helt plötsligt en vacker oktoberdag fanns de bara där. Sju konserter. Det doftar nypressade MP3:or. Jason Isbell & The 400 Unit gör sällskap med många andra artister och ger möjlighet att höra hela konserter för 10 dollar. Om och om igen. Förhoppningsvis kommer även årets konserter från Isbells Ryman Residency, från oktober också bli tillgängliga. En av förra årets Ryman-konserter dök upp i slutet av november när de sju första dubblerades. Konserterna ges ut av nugs.net. De samarbetar med många andra artister också. John Fogerty, Metallica, Bruce Springsteen och The Raconteurs bara för att nämna några.

Isbells musik värmer mitt hjärta och jag är inte ensam om att ha känslor för honom. I slutet av oktober på amerikanska The Voice kom Taylor Swift ut som ett stort och passionerat Isbell-fan. På den sista kvällen av sju på The Ryman Auditorium berättade Jason Isbell att han var på väg in i studion igen för att spela in ny musik. HaPå Isbells och hans frus Instagram bekräftar de att det är ny musik på gång och bilder från RCA Studio A bekräftar att han fortsätter att jobba med Dave Cobb. Isbells senaste skivor har dykt upp under sommaren, så jag hoppas att det kan vara fallet även den här gången och att han dyker upp i Sverige snart igen. Kanske redan i juni under STHLM Americana? Det får bli min önskning till tomten helt enkelt.

God Jul allihopa från Tyresö-tomten!

PS! I min egen julstrumpa har jag stoppat Martin Scorceses gangsterepos The Irishman och säsong 3 av The Crown. Båda hittar du på Netflix. I strumpan ligger också Michael Connellys bok The Night Fire där Harry Bosch och Renee Ballard jagar mördare tillsammans.

Särskilt Jul PS! Många gånger handlar det om att komma hem till nära och kära på julen. Det är något amerikanerna också praktiserar i samband med Thanksgiving. Vad passar då bättre än att kombinera de här två högtiderna med att möta upp med Blackberry Smokes firande på The Tabernacle i Atlanta, Georgia?

Supkalas är det svenska substantiv som dyker upp när du översätter det engelska substantivet binge med hjälp av Google Translate. Att omåttligt hänge sig åt en aktivitet, till exempel att missbruka något, är den svenska översättningen av verbet binge. Det har också försvenskats i bingetitta. Då menas att sträcktitta på en eller flera tv-serier under en längre tid. Speciellt Netflix har skräddarsytt sina serier för just bingetittanden genom att släppa alla avsnitt i en säsong vid ett och samma tillfälle, inte veckovis som ju är det mer gamla traditionella sättet och som HBO ofta tillämpar.

 

Microsoft genomförde en studie för några år sedan som visade på att den genomsnittlige amerikanen inte kunde fokusera på en och samma sak längre än åtta sekunder numera. Vi människor skulle enligt den studien ha sämre förmåga att koncentrera oss än en guldfisk. Studien har fått stor spridning och många har fått uppfattningen att i exempelvis professionella sammanhang fungerar inte långa rapporter med fakta, bedömningar, avvägningar och beskrivningar längre. Allt måste förenklas och förenklas och förkortas för att få uppmärksamhet.

I någon del tror jag att det ligger något i det. I någon del tror jag att det är helt fel. Problemet är inte vår förmåga att fokusera på en sak i taget, utan det oändliga utbud vi möter i dag jämfört med tidigare. Tidigare fanns exempelvis två tv-kanaler. Nu finns ett oändligt utbud ett svep bort på mobilen med olika streamingtjänster och utbud via olika tv-kanalsleverantörer. Du betalar idag hälften av vad det kostade att köpa en cd-skiva i månaden för att få tillgång till nästan all utgiven musik någonsin. Det gör det svårt att välja.

I min värld finns det dålig musik, bra musik och fantastisk musik. Utmaningen är att hitta den fantastiska musiken i högen av all tidigare utgiven musik och all ny musik som ges ut. För dålig och bra musik är min uppmärksamhet ofta kortare än åtta sekunder. När jag hittar fantastisk musik kan jag däremot ge den hur mycket tid som helst. I vår har mitt bingelyssnande framför allt ägnats åt The Sheepdogs, sedan jag såg dem som förband till Rival Sons i början av mars.

The Sheepdogs härligt svängande blandning av country, tvillinggitarrer, sydstatsgung och fantastiska liveframförande har fått många timmars lyssning när jag blandat hela deras diskografi. Jag hade hört dem en del redan i samband med deras självbetitlade fjärde album som kom 2012, men det tog fram till i år att bli helt såld. Det är en härlig känsla att hitta fantastisk musik och där det är möjligt att genast gå på upptäcktsfärd i resten av deras diskografi.

Samma känsla har infunnit sig när jag äntligen förstod Led Zeppelin efter år av försök. Magin med Johnny Cash i coverlåtarna på Unearthed-boxen, som Rick Rubin producerade. Den vackra och medryckande ”A Sailor’s Guide To Earth” från en fantastisk Sturgill Simpson eller en liveeuforisk Håkan Hellström i inspelning från hans första Ullevi-spelning. Det är några exempel som jag hittat genom åren. Vad har du hittat?

Halvårets punktliga insatser

Halvårets bok I: The Border av Don Winslow. En fantastisk avslutning på den trilogi som formats under 20 år kring mexikanska drogkarteller och det amerikanska kriget mot droger. Trump finns med också, även om han har ett annat namn i boken.
Halvårets bok på nattduksbordet I: Bosch, säsong 5 (HBO). Det är som vanligt fantastiskt filmat med vackra LA-bilder.
Halvårets bok på nattduksbordet II: When they see us (Netflix). Stark berättelse om The Central Park Five. Fem unga färgade killar blir oskyldigt anklagade för våldtäkt. Baserat på en verklig händelse.
Halvårets bok på nattduksbordet III: Chernobyl (HBO). Johan Rencks serie om kärnkraftsolyckan på våren 1986.
Halvårets bok på nattduksbordet IV: Hasan Minhaj är fortsatt lysande i Patriot Act (Netflix).

 

Halvårets podd: Patchtrollen, som hittas i valfri poddaffär på armlängdsavstånd från din vackra nuna.
Halvårets bok på nattduksbordet V: Sorjonen (Netflix). En bekymrad finländsk polis.
Halvårets bok på nattduksbordet VI: Karppi (Netflix). En till bekymrad finländsk polis.
Halvårets bok på nattduksbordet VII: Gomorrah, säsong 4 (HBO). Få ljus i den här mörka skildringen av delar av den italienska knarkmaffian.
Halvårets cover: ”Måste lägga av” med Anja Bigrell. Det var en överraskning för mig att Phil Lynott skrev om Försäkringskassan när han skrev ”Got to Give It Up” till Thin Lizzy.

Halvårets alternativa energikälla: Low Cut Connie live på STHLM Americana. Sista konserten på Kägelbanan. Halvårets bok II: Avslutningen på Hatet-trilogin av Magnus Jonsson Asätarna i Kungsträdgården och Kvinnan som jagade ensam.
Halvårets katastrofskildring: Mer än 500 000 mastrar (originalinspelningar) förstördes i en brand 2008. Det rördes sig om klassiska album från bland andra Al Green, Ray Charles, Elton John, B.B. King, Nirvana, Chuck Berry, Snoop Dogg, Tom Petty, Joan Baez, Cat Stevens, Eric Clapton, R.E.M., Eagles, Aerosmith, Steve Earle, Guns N’ Roses, Mary J. Blige och Beck. Jody Rosen som skrivit om branden i New York Times kallar det den största katastrofen i musikhistorien. Det är i samma skala som att Notre Dame brinner. Stora historiska värden som inte går att ersätta gick bokstavligen upp i rök. The Day the Music Burned, med kommentar från Bob Lefsetz.
Halvårets trailer: The Irishman på Netflix.
Halvårets liveupplevelse: The Sheepdogs på Nalen Klubb.

Halvårets bästa album och musik
Du som följer med här på bloggen vet att det finns en lista med de bästa albumen, som getts ut under 2019. Den uppdateras varannan månad. Följ gärna listan. Då får du påfyllningen tidigare än här. De bästa albumen släppta under året, som jag hört under maj och juni dyker upp i början av juli. Här ägnar vi oss åt att lyfta fram några bra livealbum och EP:s som dykt upp under årets första sex månader. Sedvanligt utser jag också halvårets bästa album. I år är det en skivdebutant.

Fyra livealbum

Anderson East – Alive in Tennessee
Det här perfekt för att komma i rätt stämning när du kommit hem en fredag eftermiddag och hela helgen ligger framför dig. Ta in Anderson East från The Ryman Auditorium i Nashville på riktigt hög volym och hamna i fredagsmood.

Hästpojken – Hästpojken 29:e September 2018 (Live 2018)
En av förra årets bästa konserter för egen del var med Hästpojken på Debaser Strand. Här finns ett härligt dokument från Pustervik på deras hemmaplan.

Metallica – Helping Hands…Live & Acoustic at The Masonic
Akustiska liveversioner med Metallica. Det här är riktigt, riktigt, riktigt bra.

Wilmer X – Blues, svett och tårar (Live Malmöfestivalen, Augusti 2018)
Hemmaplan för Nisse Hellberg och hans kompanjoner. Det är underbart att höra!

Fyra EP

Carl Anderson – You Can Call Me Carl
Hittade den här med hjälp av någon algoritm. Oklart i mitt minne vilken algoritm. Jag säger tack i alla fall.

Courtney Marie Andrews – May Your Kindness Remain (Acoustic)
Härliga akustiska versioner av några av låtarna på hennes album från förra året. I höst är hon dessutom tillbaka på en konsertscen i Stockholm.

Kasey Anderson & Hawks and Doves – Garden Session
Avskalade, vackra och dova versioner.

Kyle Daniel – What’s There to Say
Det här är grundreceptet på heartland rock. Hör pianot som fyller ut mellanrummen, mellan text och gitarr i ”Born To Loose”. Wow!

 

Halvårets album

Charles Wesley Godwin – Seneca
Det är helt fantastiskt under att Charles Wesley Godwin gjort ett debutalbum, som får mig att tappa andan varje gång jag lyssnar på det. Det är berättelser som beskriver vardagliga situationer i 1900-talets tidigare skeden. Berättelserna gifter sig utmärkt med den stämningsfulla musiken. Det är med stor glädje jag också sett att Out on the Rise kommer att boka Sverigeturné med Godwin under nästa år. Lyssna till exempel på ”Seneca Creek”, som Godwin skrev om farföräldrars kärlek.

En titt i spåkulan

Saida Andersson var en svensk sierska som påstod sig ha övernaturliga förmågor. Hon lämnade jordelivet i november för 21 år sedan. I hennes anda tänkte jag ge mig på att förutspå vad som kan tänkas hända i musik- och medievärlden under hösten. Vissa saker är inte så mycket förutsägelser och en del blir bara rena förhoppningar från mitt håll.

I slutet av augusti kommer till exempel säsong fem av den utmärkta brittiska polisserien Line of Duty att dyka upp på SVT. Det kommer också nya album med Tyler Childers, Jesse Malin, Tool, Paul Cauthen, Lars Winnerbäck, Whiskey Myers och Cody Jinks. Jag vet också att Michel Connelly sedvanligt kommer med en ny Harry Bosch-bok. Höstens alster, som ges ut i oktober, heter ”The Night Fire”. Då teamar Harry ihop med den relativt nya karaktären Renée Ballard.

När jag tittar i konsertkalendern ser den lovande ut inför hösten. Charley Crockett, Dylan LeBlanc, Courtney Marie Andrews, Joshua Ray Walker, Caroline Spence, Sam Outlaw och Lars Winnerbäck är ett axplock av artister med intressanta spelningar i Stockholm.

Jag hoppas också att Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb, Daniel Romano samt Low Cut Connie kommer tillbaka till Stockholm och gör alldeles egna konserter. De var lysande alla tre på STHLM Americana, men jag vill gärna ha mer av dem.

Jag hoppas också på ny musik med Jason Isbell. Han har hållit ett utgivningstempo på vartannat år med nya studioalbum och nu är det två år sedan sist. Han har sagt på sociala medier att han skriver nya låtar. Hans fru Amanda Shires har lagt ut bilder från RCA Studio A med henne själv, Jason och Dave Cobb. Isbell själv har också setts tillsammans med Rick Rubin. Kanske blir det ett nytt album under hösten?

När jag spanar bakåt istället för framåt ser jag vilka artister som gav ut bra plattor 2016 och 2017. De som inte gett ut ny musik sedan dess och som jag hoppas att det dyker upp ny musik från i höst är bland andra The Cadillac Three, Chris Stapleton, Drive-By Truckers, Hannah Aldridge, Imperial State Electric, JD McPherson, John Moreland, Queens of the Stone Age och Roger Karlsson.

The Sheepdogs planerar för att få till ett nytt album. Det berättade Ewan Currie, sångaren och låtskrivaren, när jag träffade honom innan deras konsert på Nalen Klubb i maj. Kanske är det optimistiskt att de ska hinna med att skriva klart låtar, spela in, produktion och distribution redan under hösten. Men hoppas kan man alltid.

Under tiden jag väntar på att det som finns spåkulans framtid passer jag på att kolla in Jason Isbell & The 400 Unit live från The Armory i Minneapolis. Det tycker jag att du också ska göra när sillen och nubben har intagits.

Glad midsommar!

Jason Isbell & The 400 Unit live

 

PS! En extra glad nyhet kom dagen före midsommarafton. En ny singel från Joel Alme dök upp, ”Så kanske vinden”. Det har gått fyra år sedan ”Flyktligan” kom, den bästa plattan på svenska sedan 2012 dök upp. Alme hälsar i sitt pressmeddelande ”Ledsen för det långa avbrottet, kroppen har gått på som vanligt men psyket har inte hängt med riktigt. Här får ni i alla fall en liten ballad att ha i sommar”. Den 4 oktober släpps albumet ”Bort bort bort” och i slutet av oktober blir det konserter i Stockholm och Göteborg. Själv kapade jag åt mig en biljett till lördagen på Slaktkyrkan.

Minnet är en fantastisk mekanism som ofta används väldigt dåligt. Om du aldrig har läst något tidigare orkar din hjärna att koncentrera sig på texten du ska plugga i ungefär 45 minuter. Efter dessa fyrtiofem minuter kommer du att komma ihåg ungefär 75% av det du läst. Om du överskrider denna gyllene tidsgräns kommer minnet från vad du läst snabbt vara mycket mindre. För att undvika detta bör du dela in dina studier i pass om fyrtiofem minuter. Mellan passen bör du ta en paus på omkring 15 minuter. Under dessa pauser behöver hjärnan syre och därför kan det vara bra att ta en promenad utomhus. Det är viktigt för minnet att hjärnan får vila. Om du utnyttjar detta till fullo kommer din hjärna att orka arbeta flera timmar i sträck med dessa inplanerade pauser. Studier har visat att vi minns bäst i början och slutet av en inlärningsperiod.

 

Jag undrar om minnet fungerar likadant på musik. Då kan jag ha varit på en mycket bra plats idag. Det var tredje gången, som STHLM Americana genomfördes. En endagsfestival med utomhusscenen på Mosebacke i centrum. I år fanns även två scener under terassen på Kägelbanan och en scen på i källaren, Södra Bar, på den närliggande teatern. På de fyra scenerna spelade arton artister under dagen. Det var bara på största scenen som framträdandena översteg fyrtiofem minuter. Minnesförmågan kanske kompenserades av att det var utomhus?

Arrangören Northern Trail kunde inte ha önskat sig bättre väder än vad den här lördagen innhöll. Solen gassade och det var ett stort leende på läpparna hos alla festivalbesökare. Förutsättningarna för Dawn Landes ,Paul Cauthen, Ryan Bingham, Justin Townes Earle, Son Volt, Daniel Romano, Kristofer Åström, Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb, Lucy Dacus, Bergen, Michaela Anne, Worry Dolls, Bror Gunnar Jansson, Vilma Flood, David Ritschard, The Reputations, The Legendary Shack Shakers samt Low Cut Connie var de allra bästa.

Jag identifierar på förhand några jobbiga krockar i spelschemat. Paul Cauthen spelar samtidigt som Michaela Anne. Där går Cauthen segrande ur den striden eftersom att jag aldrig sett honom i motsats till Anne. Justin Townes Earle spelar på Mosebacketerassen samtidigt som Bror Gunnar Jansson tar sig upp på Kägelbanans mindre scen. I övrigt finns svåra val att göra mellan artister jag inte tidigare sett. Ska minnet vara på topp ska det dessutom hinnas med någon paus också.

På pricken klockan två går startskottet. Då äntrar Dawn Landes scenen på Mosebacketerassen. Hon spelar flera låtar från sin färska EP ”My Tiny Twilight”. Den är producerad av den legendariska och nyligen bortgångne Fred Foster, som också producerat album med bl.a. Dolly Parton och Roy Orbison. Landes kommer från Kentucky och därifrån kommer även en stor del av den bourbon som produceras i Usa. Hon tar upp ämnet i sin vackra låt ”Why They Name Whiskey After Men”.

När Landes slutar tar jag trapporna ner till Kägelbanan för första gången idag. Där hinner jag med en liten snutt av Bergen, som är ett svenskt band med rötterna i 90-talets indipop. Bandmedlemmarna har spelat i Popsicle, Broder Daniel, Motorhomes och Pennebaker. De släppte sitt självbetitlade debutalbum tidigare i år. Jag vandrar vidare från Kägelbanans östra scen till den västra. Där väntar dagens första överkörning.

 

Det är tre på eftermiddagen och temperaturen utomhus är säkerligen dryga 30 grader i solen. Det är rätt fullt i publiken inne på Kägelbanans större scen. Daniel Romano kommer upp på scenen iklädd skjorta, stickad tröja, kavaj och solglasögon. Det står i stark kontrast mot trummisen som har på sig sportshorts, hipsterkeps och solglasögon. Det som väntar på oss är något i gränslandet mellan Dylans elektriska debut 1966 och Neil Youngs gitarrmanglande riff tillsammans med Crazy Horse. Inte en sekund i setet slösas bort med mellansnack och låtarna vävs in i varandra. Alla låtar är arrangerade med intensitet och frenesi för ögonen. Fantastiskt och underbart är ord som dyker upp i mitt minne när jag tänker tillbaka på de här fyrtiofem minuterna som startade klockan tre på eftermiddagen.

Nu tar jag trapporna igen. Upp till terrassen för att höra Paul Cauthen. Han sitter på en djup och vacker röst med mycket själ i. Det är lätt att tankarna vandrar till Johnny Cash. Cauthen bjuder oss på några nya låtar. Dels den sedan i fredags släppta singeln ”Cocaine Country Dancing” och dels ”Holy Ghost Fire”. Båda lär dyka upp på albumet ”Room 41”, som släpps den 6 september. En av mina favoritlåtar från den här spelningen är ”Tumbleweed” från förra årets EP ”Have Mercy”.

Nu går stegen nerför trappan igen till Kristofer Åström. Han är en helt ny bekantskap för mig och det är första gången jag hör hans låtar. Jag kan lova att det inte är sista gången. Här finns 11 album på lämplig strömmningstjänst att upptäcka och fördjupa mina öron i. Det känns fint inför sommar och semester. Det är sedan dags att ta trappan upp till taket av Kägelbanan igen.

Där möts jag av Ryan Bingham, som tagit sig upp på scenen. Det är en av de där artisterna jag länge tyckt att jag borde gilla mer än vad jag gör. Han har en hes sångröst. Han gör låtar i en genre som jag gillar. Han ser ut som en rockstjärna. Det är första gången jag ser honom live och hoppas att han ska greppa tag i mig och få mig att förstå hans storhet. Bingham är bra ingen tvekan om det, men han lyckas inte greppa tag i mig. Jag slinker ur hans grepp som en hal tvål. Jag går och köper mat, fortsätter lyssna och vänder sedan stegen nerför trappan igen innan Bingham avslutat sin spelning.

 

Nere på Kägelbanan väntar glöden i ”Helvetets lågor”, som inleder spelningen med Johan Aijrijoki och Malmfältens Rockklubb i sin Norrbottensblues. Ett fantastiskt namn på ett kompband för den delen. Det är en sådan känsla av otrolig inlevelse från scenen vi får uppleva. Vem visste förresten att klarinett kunde vara ett fantastiskt rockinstrument? Det får vi uppleva här. En tvättbräda försedd med diverse köksattiraljer spelar också en huvudroll. Får du chansen att se Airijoki spela live, tveka inte en sekund. Du får två tillbaka. Gripande och underbart är bara förnamnet.

Justin Townes Earle står själv med en akustisk gitarr på Mosebacketerrassens scen. Han inleder med ”Flint City Shake It”, ”One More Night in Brooklyn”, “Frightened By the Sound” och titelspåret från nya albumet “The Saint of Lost Causes”. Lite senare kommer bland andra vackra “Lone Pine Hill” och medryckande ”Harlem River Blues”. Earle skulle ha anlänt igår till Stockholm, men flygförseningar gjorde att han landade först i morse och han säger själv att han är lätt jetlaggad. Trots det tycker jag att han gör en i mina öron mycket bra spelning, även om mina förväntningar var ännu högre.

Min tanke sedan är att kunna se The Legendary Shack Shakers på Södra Bar, men där är det så knökat med folk att jag vänder tillbaka till terrassen. Det blir en paus och någon öl tillsammans med vänner. Ryktet säger att legenderna från Murray, Kentucky gör en underbar spelning. Jag är själv rätt nöjd över att få sitta ner i en halvtimme och vila benen innan slutspurten börjar.

Efter pausen är det dags för Son Volt, som är endagsfestivalens huvudakt. Jay Farrar och hans kompanjoner gör en gitarrfylld spelning med sina politiskt fyllda texter. Det är mycket bra. Tyvärr har jag lyssnat lite för lite på Son Volt innan för att helt hänga med i setlistan. Det ges inte mycket utrymme till andhämtning i låtlistan och kanske är det något som påverkar att min favorit från 2009 den molande, vemodiga, sorgsna och underbart vackra ”Cocaine and Ashes” inte spelas ikväll?

Kvällen avslutas sedan en trappa ner på Kägelbanan i det som kan vara scenens sista spelning någonsin. Om du ska avsluta något så ska det göras på topp. Det är också vad det blir. Det är kvällens andra verkliga överkörning. Jag har aldrig hört Low Cut Connie innan. Men herregud vad jag kommer att lyssna efter det här! Om du korsar Jerry Lee Lewis med Freddie Mercury och Pelle Almqvist från The Hives. Sedan fyller du på med Elton Johns rockande musik från inledningen av 70-talet, då kommer du att få Adam Weiner, Low Cut Connies frontman. Det är helt omöjligt att inte ryckas med i intensiteten i den bokstavligen svettsprutande Weiners energi. Kägelbanan hoppar, dansar och kokar efter en lång dag av underbar musik.

Low Cut Connie bjuder på låtar som ”All These Kids Are Way Too High”, “Nobody Else Will Believe You”, “Rio”, “Death and Destruction”, “Me N Annie”, “Shake It Little Tina”, “Oh Suzanne”. Det känns som att varje låt skulle kunna vara finalen på kvällen. Det som är den verkliga finalen är en underbar cover på Prince ”Controversy”. En värdig final på en underbar dag med vänner och många med kärlek till samma musik.

Nu är det dags att summera dagen efter ungefär nio och en halvtimmes pluggande av americanamusik med få pauser (läs en). Den genomsnittlige besökaren är helt klart en man i min ålder. STHLM American är en underbar Summerburst för gubbrocken. Dagens högsta höjdpunkter för egen del är Low Cut Connie, Daniel Romano och Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb. Uppe på pallen finns även Paul Cauthen och Justin Townes Earle. Dagen har verkligen bjudit på många underbara musikupplevelser och nya upptäckter. Det finns så mycket fantastisk musik och så lite tid. Jag hoppas verkligen att STHLM Americana återvänder även nästa år. En underbar festivaldag i fantastiskt sommarväder, med en av Stockholms allra vackraste utsikter från Mosebacke är till ända.

”Cumberland River” är en låt som finns med på Dan Bairds album ”Buffalo Nickel” från 1996. En av floden Ohios bifloder är den 110 mil långa Cumberland River. Den flyter genom södra Usa mellan delstaterna Kentucky och Tennessee. Nashville är en av de stora städer som Cumberland River flyter igenom. Inte så långt från den legendariska The Ryman Auditorium i Nashville satt två killar och drömde om att få spela där under tiden de hade mattelektioner i high school.

Drömmen har gått i uppfyllelse för sångaren och gitarristen Jaren Johnston samt trummisen Neil Mason. Den duon hade också med sig Kelby Ray på pedal steel och sång när de under namnet The Cadillac Three spelade inför ett utsålt The Ryman Auditorium. Johnstons koppling till The Ryman kom tidigt eftersom att hans pappa var trummis på radioprogrammet Grand Ole Opry, som hade The Ryman som hemmahamn mellan 1943-1974.

The Cadillac Three spelar sydstatsrock av dess ädlaste valör. Det kryddas med olika alkoholhaltiga drycker och sydstatsstäder, artister, stater och orter i texterna. TC3 som gruppen också kallas har hunnit släppa tre fullängdare hittills. Dyker du in på Spotify kan du se att fansen också har den goda smaken att lyssna på bland andra Blackberry Smoke, Brent Cobb, Cody Jinks, The Steel Woods, Whiskey Myers och Whitey Morgan and The 78’s.

Det här är andra gången The Cadillac Three besöker Stockholm. Första besöket var för fyra år sedan då de öppnade för Eric Church. När Jaren Johnston kommenterade tredje skivan ”Legacy” sade han att The Cadillac Three försöker skapa något eget och göra det på sitt eget sätt, vilket alltid är svårare. Om du ska göra ett avtryck hos människor så att de faktiskt minns något du gjort går det inte att ta den enkla vägen, fortsatte Johnston. Han menade också att The Cadillac Three tog all sin historia, blandade upp den med bandets samlade energi och ut kom ”Legacy”, som både speglar vart de kommer ifrån och vart de är på väg. Nu är det fjärde albumet färdigt och de har luftat några av de nya låtarna live tidigare under turnén. De säger själva att den nya skivan är extremt sydstatsdoftande. Det borde innebära att de fortsätter på redan inslagen väg.

Kvällen startar längs med bakvägarna i “Peace Love & Dixie” innan vi fortsätter kvällen i baren med ”Slide”. Djävulen drog ner till Georgia i en Cadillac och hängde med sina kompisar i ”Soundtrack to a Six Pack”. ”Long Hair Don’t Care” tar oss vidare på kvällens resa genom södern. Det tar inte en slut när vi blir begravda i ”Bury Me in My Boots”. ”Tennessee Mojo” och ”Cadillacin’” följer på det. Därefter är det dags för den nya ”Hard Out Here”, som är från det kommande fjärde albumet. Håller resten av albumet samma stil och klass blir det mycket intressant lyssning när det dyker upp.

Kvällens höjdare är för min del ”Hank & Jesus”. En underbar sång och berättelse, som sedan leder fram till ”American Slang”. Vackra ”Take Me To the Bottom”, sköna “Drunk Like You” och “Graffiti” leder oss vidare genom söndagskvällen. Det är sedan dags för ett sorgset sydstatshjärta i ”Whiskey Soaked Redemption”. Det handlar såklart om Georgia, Alabama, Mississippi, Louisiana och Carolina i ”I’m Southern”. I “I’m Rockin’” är det två månader sedan det dracks för mycket, men enligt Jaren Johnston är det bara sedan igår det hände i verkligheten. Ett stulet hjärta i ”White Lightning” och boots, bälspännen, röd lera och sand i ”The South” avslutar kvällen på Kägelbanan.

Pappa får ett tack för att han introducerade Hank Williams. Mamma får motsvarande tack för att ha visat Jesus. Lördagskvällens sex strängar, söndagsmorgonens ljus och platsen mellan vinylen och bibeln är allt som behövs sjunger Jaren Johnston i ”Hank & Jesus”. Det är lätt att hålla med honom den här söndagskvällen när The Cadillac Three tar oss med på en väldigt skön resa söderns hetta. Det går nästan att känna dofterna och smakerna från den lantliga Södern. Whiskeyn, tequilan, ölen, cajunmaten, växterna, träden och jorden. En mycket bra kväll helt enkelt.

BETYG: 8/10
KONSERT: The Cadillac Three
ARENA: Kägelbanan / Stockholm
DATUM: 2018-11-25
BÄSTA LÅTEN: Hank & Jesus
BÄSTA MINNET: Energin och spelglädjen från The Cadillac Three, som räcker gott och väl att värma upp hela Stockholm en kall novemberkväll.

LÅTLISTA – THE CADILLAC THREE – KÄGELBANAN
Peace Love & Dixie
Slide
Soundtrack to a Six Pack
Long Hair Don’t Care
Bury Me in My Boots
Tennessee Mojo
Cadillacin’
Hard Out Here
Hank & Jesus
American Slang
Take Me To the Bottom
Drunk Like You
Graffiti
Whiskey Soaked Redemption
I’m Southern
I’m Rockin’
White Lightning
The South

200 miljoner liter av de första svenska jordgubbarna. Knappt 12 000 Teslor av modell S. Drygt 418 miljoner burkar av sommarens öl Effortless Grapefruit IPA. Nästan 17 miljoner kilo av svensk oxfilé. 2 000 tvåor på Östermalm i Stockholm. Knappt 5 600 000 år med Spotify Premium för hela familjen. Det är här är storleken på den svenska musikmarknaden under ett år.

Magnus Lindberg gästar Roger Karlsson på Södra Teatern

Den svenska musikmarknaden omsätter ungefär 10 miljarder kronor årligen. Då ingår upphovsrättsliga intäkter, intäkter från inspelad musik och konsertintäkter. I intäkterna ingår inhemsk respektive utländsk försäljning. Med inhemsk musikförsäljning avses betalningar för musikkonsumtion i Sverige. Det betyder t.ex. att konsertintäkter från svenska artister liksom utländska artister, som framträdde i Sverige 2016 räknas in i den inhemska marknadens intäkter. Svensk musik som framförts i utlandet räknas som exportintäkter – i de fall intäkterna tas upp i Sverigeregistrerade bolag.

Upphovsrättsliga intäkter är ersättning för musikanvändning exempelvis i radio och tv, dataspel, reklamfilm, eller i bakgrunden på restauranger. Intäkterna tillfaller kompositörer, arrangörer, textförfattare, musiker, artister, musikförlag, musikbolag och producenter. Den här delen av den svenska musikmarknaden är ungefär 2,5 miljarder kronor.

Intäkter från inspelad musik kommer från försäljning av musikinspelningar i olika format – främst från prenumerationsabonnemang på strömmad musik, men också från försäljning av cd-skivor och nedladdningar. Den här delen av den svenska musikmarknaden utgör ungefär 2 miljarder kronor. Det såldes vinylskivor för 60 miljoner kronor, dvs. drygt 0,5 procent av den svenska musikmarknaden eller 3 procent av intäkterna för försäljning av musikinspelningar.

Ungefär 5,5 miljarder kronor uppgår den största delen av den svenska musikmarknaden. Det är konsertintäkterna som är störst på den svenska musikmarknaden. Vart är vi på väg? Det kan man undra med all denna sifferexercis? Dels undrar jag över hur en marginalföreteelse som vinyler kan få så stor uppmärksamhet i media och allra mest hos rockjournalister? Det är faktiskt obegripligt. Det är också många rockfans som kramar vinylskivor. Det är inte underligt att hiphopen nu räknas som den största musikgenren. Hiphopen har tillsammans med sina fans flyttat in i den strömmade världen. Den, åtminstone just nu, relevanta delen av intäktsskapande när det gäller musikinspelningar.

Konsertintäkterna som utgör mer än hälften av den svenska musikmarknaden får en del uppmärksamhet i media i form av recensioner, men inte så mycket mer. Jag tänkte därför nämna något ännu mera obskyrt. Något som har min fulla uppmärksamhet i vissa specifika delar. Nedladdningar av hela konserter. Metallica, Bruce Springsteen, Pearl Jam och Red Hot Chili Peppers är exempel på artister som har den goda smaken att lägga ut alla sina konserter till försäljning. Det kostar knappt 10 dollar att ladda ner en konsert i MP3-format. Jag kan inte komma på att jag läst något om detta underbara fenomen. Jag har säkerligen missat några artiklar bara för att jag skrev så nyss.

Gemensamt för de fyra artisterna jag nämnde alldeles nyss är att de sköter sin försäljning via företaget Nugs.net. Det grundades 1993 av Brad Sterling. Han ville ha en plats för sin växande samling av bootlegs från Greatful Dead och Phish och för att kunna byta med andra samlare. Sedan 2002 har nugs.net sålt mer än 250 miljoner nedladdningar av olika konserter. Det finns drygt 15 000 konserter från mer än 1 000 artister att botanisera bland.

Mitt eget botaniserande den här våren har bland annat lett fram till köp av båda Metallicas konserter i Stockholm. De var tillgängliga ett par dagar efter Globenspelningarna och på nedladdningarna är ljudet tipp topp, vilket det inte går att anklaga ljudet i Globen att vara. Bruce Springsteen ger också ut gamla spelningar. Det kommer en arkivspelning första fredagen i varje månad. De senaste månaderna har det dykt upp spelningar från Born In The Usa-turnén 1984, Darkness on the Edge of Town-turnén 1978 och Working on a Dream-turnén 2009 för att nämna några trevliga exempel.

Möjligheten att få höra konserter på det här sättet för en livemusikknarkare, som mig själv, är det här inget annat än en lisa för själen. Allt mellansnack finns med. Det är inte bortklippt, som på livealbum som ges ut i annan form. Chansen att du får höra en publik som går helt bananer om spelningen är gjord i Sydamerika är stor. Det är underbart att kunna följa hela turnéer om det handlar om artister som faktiskt varierar setlistan mellan varje kväll, som exempelvis The Boss och Pearl Jam. Skulle exempelvis AC/DC, som på sin höjd byter ut en låt på ett och ett halvt år i setlistan, sälja sina konserter skulle det räcka med en souvenir från en konsert där jag själv varit i publiken.

Tyvärr finns inga svenska artister som ger konsertpubliken någon liknande möjlighet att ta del av konserter i efterhand. Det närmaste vi kommit det under den här våren var Ulf Lundell. Han har lagt ut den sista spelningen i Linköping från sommarturnén 2015 på sin egen hemsida. Där ligger den redo för att ladda ner för den som vill lyssna på en alldeles utmärkt sommarkväll. Det kostar dig inte ett öre förutom den tid du lägger på att ladda ner.

Den första fredagen i innevarande månad släppte Springsteen en spelning från Madison Square Garden i november 2009. Bandet hade börjat spela hela album under kvällarna när de återvänt till Nordamerika på Working on a Dream-turnén. Kvällen före spelade de ”The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle”. Den New York-kväll vi nu får uppleva spelar de hela ”The River” från start till slut. Det är enda gången det kommer att hända säger Springsteen innan de börjar. Han kommer att ångra sig. Drygt sex år senare inleds den två år långa ”The River-turnén”.

Den hyperstarka trion av album Bruce gav ut mellan 1975-1980. Först ”Born To Run”, sedan ”Darkness On The Edge of Town” och så ”The River”. När Bruce och The E Street Band 36 år efter utgivningen av ”The River” spelar det som kan vara heartland-rockens epicentrum varje kväll från start till slut, då vill till och med jag dansa. Tre av kvällarna spelar de på Ullevi i Göteborg. En av kvällarna, en varm kväll i juli 2016 hade jag nöjet att vara på plats. Efteråt har det varit ett nöje att kunna lyssna på de andra två Ullevi-kvällarna också.

HALVÅRETS PUNKTINSATSER

Mumsigt

Halvårets sommaröl: Effortless Grapefruit IPA. Det sägs att det är bra med frukt en varm sommardag. Jag kan bara hålla med.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning I: Colter Wall på Bryggarsalen.
Halvårets bok på nattduksbordet I: Collateral (Netflix). Ett pizzabud blir nedskjuten i London precis efter en av sina leveranser. Därifrån utvecklar sig denna historia med många komplexa karaktärer.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning II: Tyler Childers på Twang.
Halvårets citat I: ”I tider av allmänt utbrett bedrägeri, blir det en revolutionär handling att säga sanningen.” – George Orwell

Skön rock på Debaser Strand

Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning III: JD McPherson på Debaser Strand.
Halvårets åkband: STHLM Americana med många fina konserter.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning IV: David Ramirez på Bryggarsalen.
Halvårets bok på nattduksbordet II: Seven Seconds (Netflix). En pojke på cykel blir påkörd. En polis kör bilen och smiter från olycksplatsen med hjälp av sina kollegor. Där börjar denna utmärkta serie om korrumperade poliser och rättrådiga poliser.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning V: Hästpojken på Debaser Strand.

Titus Welliver som Harry Bosch

Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning VI: First Aid Kit på Waterfront.
Halvårets bok på nattduksbordet III: Bosch säsong 4 (HBO). De här fantastiska scenerna ifrån Los Angeles. Underbart filmade. Michael Connellys böcker och Henrik Bastins touch när böckerna blir strömmad TV är inget annat än ren och skär polisseriemagi.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning VII: Roger Karlsson på Södra Teatern.
Halvårets bok på nattduksbordet IV: Fauda säsong 2 (Netflix). Vi följer den israeliska underrättelsetjänsten igen. Huvudfiguren är återigen Doron Kavillo. Det är långt ifrån skratten och ljuset i den här serien.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning VIII: Hannah Aldridge på The Southside Cavern.

Världens mest intressanta rockband

Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning IX: Anderson East på Kägelbanan i januari.
Halvårets citat II: ”Indecision is the thief of opportunity.” – Warren Buffet
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning X: Queens of the Stone Age på Gröna Lund.
Halvårets sämsta: Greta van Fleet har inte besökt Stockholm, men det blir bättring på det i november.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning XI: Brian Fallon på Gröna Lund.

Jason Isbell & The 400 Unit på Mosebacketerassen

Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning XII: John Moreland på Södra Teatern.
Halvårets bok på nattduksbordet V: Killing Eve (HBO). Baserad på Luke Jennings böcker om Villanelle. Eve Polastri en MI5-anställd börjar spåra den psykopatiska kontraktsmördaren Villanelle. Båda kvinnorna blir besatta av varandra. Ännu en magisk serie att titta på. Skönt att veta att säsong 2 är beställd.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning XIII: Jason Isbell & The 400 Unit på Mosebacketerassen.
Halvårets bok på nattduksbordet VI: C.B. Strike (HBO). Filmatiserade berättelser om detektiven Cormoran Strike utifrån de böcker J.K. Rowling skrivit under pseudonymen Robert Galbraith.
Halvårets musikfilm: The Wrecking Crew (Netflix), med bland annat Carol Kaye på bas. Efter att du sett den blir det svårt att nämna något The Wrecking Crew inte spelat på.

Jimmy Iovine & Dr Dre

Halvårets liveskiva I: Anywhere Loud – Imperial State Electric
Halvårets musikdokumentär: The Defiant Ones (Netflix). Fyra fantastiska avsnitt om Dr. Dre och Jimmy Iovine. In och titta bara med er!
Halvårets liveskiva II: The Timber House Sessions – Brian Dunne
Halvårets börsvärde: När Spotify introducerades på New York-börsen var värdet större än värdet på världens tre största skivbolag Sony, Universal och Warner. Alltså större värde på Spotify än vad skivbolagen var värda tillsammans. Är det skivbolagen eller någon annan som driver musikindustrin framåt?
Halvårets liveskiva III: Live: 1984-08-20 East Rutherford, NJ – Bruce Springsteen & The E Street Band

Live From The Ryman

Halvårets liveskiva IV: Plain Spoken: From Chicago Theatre – John Mellencamp
Halvårets översättning: Mauro Scocco och Julia Frej – ”Vänta på att dö”. Världens kanske vackraste sång om destruktivt leverne skrev Townes van Zandt i ”Waitin’ Around To Die”. Nu finns den på svenska i en oerhört bra version med Mauro och Julia.
Halvårets liveskiva V: Den som ryktet sa var att Jason Isbell håller på att sammanställa ett livealbum från sina sex kvällar i rad på Ryman Auditorium i Nashville förra hösten. Det visade sig vara helt sant. Ett album med tretton låtar från de tre senaste skivorna dyker upp i oktober. Precis i samband med att de gör sex kvällar till på The Ryman.
Halvårets citat III: ”Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been.” – David Bowie
Halvårets liveskiva VI: Live Sommaren 2015 – Ulf Lundell

Fantastisk musik

HALVÅRETS ALBUMTIPS
Det är lite nyordning här i halvårskrönikan det här året. Det blir inga albumtips. De kan du hitta på annat håll bland mina kråkfötter. Tips från januari och februari, mars och april finns redan att hitta. Orkar du inte leta och vill automatiskt hålla dig uppdaterad i framtiden, dvs. ungefär varannan månad finns också en spellista att följa.

HALVÅRETS BÄSTA ALBUM


Halvårets bästa album 2018

Brent Cobb – Providence Canyon
Countryfunk. Smaka på ordet. Det ligger bra på tungan. I mina öron gör det underverk. Brent Cobb beskriver vad han ville göra som countryfunk. Nu bryr jag mig inte så mycket om någon genre. Jag bara inser att det här är en utmanare till årets bästa album. Det är dessutom kusinen Dave Cobb, som hållit i produktionen igen.

AVSLUTNINGSVIS
Tänkte jag tipsa om två mycket trevliga möjligheter att få både höra och se ny musik i form av sådant som ej släppts ännu och i avskalade akustiska versioner. Det har du möjlighet att göra om du rattar in din webbläsare till National Public Radio eller NPR, som det förkortas.

Programmet du ska leta upp om du är intresserad av att du lyssna på kommande albumsläpp en vecka innan de släpps heter självförklarande nog First Listen. Vill du istället, eller kanske också, höra och se avskalade versioner med sagolika artister är det Tiny Desk Concerts som gäller. Kolla in det här klippet med John Moreland så får du en liten uppfattning om hur det kan se ut.

Luften tog slut. Värmen tog över. Det var hetare och mer fuktigt än i Alabama. Han var iklädd Nudiejeans och en Miranda Lambert-T-shirt. Orden räckte inte till. Magi! Magi! Magi! Magi! Magi!

 

Ingressen beskriver min upplevelse av förra gången Anderson East dök upp på en scen i Stockholm. Det var för ett och ett halvt år sedan. East har sedan dess spelat in ett nytt album tillsammans med min husgud Dave Cobb, som producent. Det nya albumet dök upp för dryga två veckor sedan. ”Encore” växer och växer efter några genomlyssningar och jag räknar med att låtarna är ännu vassare live. Expressens Mats Olsson såg Anderson East i New York tidigare i januari och har uppmanat alla Stockholmare att ta sig till Kägelbanan ikväll.

East förra album ”Delilah” rankar jag som det tolfte bästa albumet de senaste sex åren. Anderson East är född i Athens, Alabama och begåvad med en röst som tar dig med i tidsmaskin till 60-talets allra bästa soulsångare. Det är i princip omöjligt att inte bli kär i Easts röst. Skrev jag om det albumet. Det är alltså med fantastiskt höga förväntningar jag tar mig till Mosebacke Torg den här tisdagskvällen.

 

Det är enkelt att förstå vid första tonen i Anderson Easts sång att Dave Cobb ville göra en skiva med East när han hörde East live för första gången i Nashville. Det är en soulröst, som det är mycket få förunnat att förfoga över. Ikväll startar vi med ”Sorry You’re Sick” en Ted Hawkins cover, som finns med på nya albumet. Den följs av ”Girlfriend”, ”Surrender” och ”If You Keep Leaving Me”.

East bor i Nashville och det stället har likhetstecken med country, berättar han. Därför kommer en countrylåt. Det är Willie Nelsons vackra ”Somebody Pick Up My Pieces”. En redan på skiva långsam ”Devil In Me” släpar sig ännu långsammare i den Stockholmska januarikvällen. Det är så underbart vackert att ståpälsen ställer sig upp i givvakt. Det blir ”Learning”, ”King For A Day” och vackra ”Without You” innan det är dags för tillfredsställelse i ”Satisfy Me”. Trycket ökar och groovet likaså i ”All On My Mind”. Därefter exploderar kvällen i Sam & Daves ”Hold On, I’m Comin”.

 

Före extranumren tar vid kommer ”This Too Shall Last”. Den är ännu bättre live än på nya skivan och det vill inte säga lite i mina öron. Kvällen avslutas med slutnumret ”Cabinet Door”, som också avslutar “Encore”. Den är däremot inte sist i Stockholmsnatten. Det är ”House Is A Building”.

Kägelbanan var mer eller mindre utsåld ikväll och var du inte där kan jag berätta att du missade något. Det var bra. Det var fantastiskt bra. Har du möjlighet gör en stor ansträngning att se Anderson East när han dyker upp i närheten av dig.

Det annonserades tre månader innan deadline. För fjärde året i rad var det dags för Rockbladets Årskrönika med personliga topplistor. Det här är mitt bidrag dit. Varje lista innehåller topp 3-listor inom fyra kategorier. Varje kategori har också två bubblare, det vill säga de som hamnade precis utanför pallen.

 

ÅRETS ALBUM
1) The Nashville Sound – Jason Isbell & The 400 Unit
”Albumet är inspelat i den legendariska RCA Studio A i Nashville. Där storheter som The Beach Boys, Dolly Parton och Willie Nelson spelat in musik. Där är det numera Dave Cobb, som styr och ställer och skapar klassiker efter klassiker. Åtminstone för mina öron. Sammanfattningsvis låter det här som ett av årets allra bästa album. Albumet är så bra att det till och med får mig att längta till november. Jag som ogillar det mesta av årstider förutom sommaren. Det är då Jason Isbell återvänder till Stockholm tillsammans med The 400 Unit. Jag laddar redan för den söndagsmässan på Münchenbryggeriet.” Det skrev jag i juni när plattan kom och det gäller fortfarande. Förutom att söndagsmässan är avklarad såklart.
2) Villains – Queens of the Stone Age
Texterna är välkryddade med sex, droger och död. Ett dansant gung följer också med oss genom den här genialiska plattan. Jag får bara bekräftat det jag tyckt de senaste åren. En av rockmusiken allra mest livskraftiga genier har gjort det igen. Josh Homme har gjort ännu ett starkt album tillsammans med sina vänner i Queens of the Stone Age. Det enda jag kan klaga på just nu är att de inte kommer till Sverige under den turné de är ute på. Jag tror nämligen att live är det ytterligare lite bättre än på platta.
3) Purgatory – Tyler Childers
Den 19 januari går jag och nittonio andra ner I en källare på söder för att se Tyler Childers första framträdande på svensk mark. Det känns om en ynnest att få se flera låtar från denna fantastiska skiva i litet liveformat.

Bubblare: Honest Life – Courtney Marie Andrews, Pure Comedy – Father John Misty

ÅRETS LÅT
1) Leaving LA – Father John Misty
Josh Tillmans tretton minuter långa memoarer. Bland annat om hans första minne av musik. Då håller han på kvävas av en godis som smakar vattenmelon samtidigt som ”Little Lies” av Fleetwood Mac spelas på radion.
2) The Evil Has Landed – Queens of the Stone Age
Det är en nära livet upplevelse att höra denna underbara Josh Homme-komposition.
3) Tupelo – Jason Isbell & The 400 Unit
I den tredje låten på ”The Nashville Sound” är det just till Tupelo, som Jason Isbell & The 400 Unit flyr för att där finns tjejen som inte dömer och där går det att vara trygg. Det är en skön låt helt enkelt.

Bubblare: Feathered Indians – Tyler Childers och Aftermath – Hannah Aldridge

ÅRETS KONSERT
1) St. Paul & The Broken Bones på Kägelbanan
I slutet av kvällen bjuds lite Otis och Marvin Gaye också. Jag kan säga att det fanns en liten svacka i mitten av konserten. MEN, resten! WOW! Jag tror inte att jag upplevt ett bättre tryck och en bättre konsertupplevelse. Mina höga förväntningar kom helt till skam. Paul Janeway’s självkänsla, som bär upp den fantastiska kostymen i rött och målflagga ifrån Formel 1, är ingenting att prata om överhuvudtaget. När den där rösten. Den där rösten bara förlöser oss i extas finns det en känsla i mig, som säger att det kan knappast bli bättre än så här. Jag kan lägga ner hela det här året. Inget kan rimligen överträffa den här kvällen!
2) Jason Isbell & The 400 Unit på Münchenbryggeriet
Det har varit en underbart rockande och gitarrmanglande söndagsmässa i denna kyrka på Södermälarstrand ikväll. Det är en ynnest att ha fått vara på plats och få den här nattvarden serverad av en mycket inspirerad Jason Isbell. Mässan startade med att han berättade vilka de är och vart de huvudsakligen kommer ifrån.
3) Drive-By Truckers på Kägelbanan
Kvällen startade med ”Surrender under protest”, ”Darkened flags at the cusp of dawn” och ”Women without whiskey”. Drive-By Truckers flesta låtar är textdrivna. Ibland lekfulla texter, många gånger allvarliga. Låtarna är inte alltid lättlyssnade, de kräver din uppmärksamhet. Och de är bra, mycket bra.

Bubblare: Elton John på Gröna Lund, Daniel Romano på Debaser Strand

ÅRETS DEBUTSKIVA
1) From The Fires – Greta Van Fleet
Ett rockigt gäng från Frankenmuth, Michigan, Usa. Det är omöjligt att lyssna och inte komma att tänka på en ung Robert Plant och resten av Led Zeppelin.
2) Coco Hames – Coco Hames
En vacker amerikansk röst. Vackra sånger och melodier från den före detta The Ettes-sångerskan.
3) Cordovas – Cordovas
Skön, skön stämsång. Tyvärr missade jag dem när de spelade i Stockholm, förhoppningsvis kommer de snart tillbaka.

Bubblare: A Little Less Blue – Jesper Lindell