Inlägg märkta ‘Merry Clayton’

En vän frågade var The Rolling Stones var när den de tjugoen låtarna från sjuttiotalet dök upp tidigare. Mitt svar har dröjt något, men kommer här. Här kommer tjugoen låtar med de rullande stenarna från Storbritannien. De har funnits med sedan slutet av maj 1962 då de bildades i London.

Absolut fantastiskt

Skivan ”Exile on Main Street” toppar många gånger kritikers listor över de allra bästa albumen genom tiderna. Det här dubbelalbumet spelades in i södra Frankrike nära Villefranche-Sur-Mer i den hyrda villan Nellcôte. Vi börjar den här Stones-utflykten med ”Loving Cup” från det albumet. Lite senare kommer vi även att höra ”Tumbling Dice” och ”All Down the Line” från detta album.

De mest omtalade medlemmarna i The Rolling Stones uppsättning genom åren är Mick Jagger, Charlie Watts, Ron Wood, Keith Richards, Bill Wyman, Brian Jones och Mick Taylor. Det är några till som passerat på ett eller annat sätt som bandmedlemmar eller kanske inte fått riktigt erkännande för att de spelar med gruppen. Den andra låten vi hör kommer från slutet av 80-talet när Stones släppte skivan ”Steel Wheels”. Därifrån bjuder jag på ”Rock and a Hard Place”. ”Beast of Burden” och “Miss You” som följer som låt tre och fyra är från albumet ”Some Girls”, som släpptes 1978.

Näst på tur är ”Goats Head Soup” från 1973, som bidrar med den tårdrypande ”Angie” och den alltför aktuella låten om polis som tar fel på person i ”Doo Doo Doo Doo Doo (Heartbreaker)”. Därefter är vi tillbaka till ”Exile on Main Street” från året före och de redan nämnda låtarna. Vi tar oss ytterligare ett år bakåt i tiden till ”Sticky Fingers” och avnjuter ”Brown Sugar”, ”Sister Morphine” och den countrydrypande ”Dead Flowers”. ”Let it Bleed” släpptes 1969 och öppningsspåret är ”Gimme Shelter”. Där sjunger Mick Jagger duett med den underbara rösten som tillhör Merry Clayton.

På mitt födelsår dök ”Beggars Banquet” upp och därifrån hämtar vi mästerverket ”Sympathy for the Devil”. Den resterande delen av den här listan håller vi oss i olika delar av 60-talet tillsammans med bland andra Keith Richards och lyssnar på ”Ruby Tuesday”, ”Mother’s Little Helper”, ”Let’s Spend the Night Together”, ”Under My Thumb”, ”The Last Time”, ”Play With Fire”, ”19th Nervous Breakdown” och inget mindre än ”Jumpin’ Jack Flash”.

Det är dags igen för en uppdatering av den här listan med låtar som sticker ut. Det blir en helt ny lista även den här gången. Tjugoen låtar med kvinnor vid micken är det dags för nu.

Absolut fantastiskt

Vad kan vara lämpligare än att inleda med en vädjan till den förra listan att flytta sig ur spår? ”Move Over” sjunger Janis Joplin. När vi sedan fått upp farten i spåret och tagit oss ut i skogen kan det hända att vi möter vargmamman. Det är henne First Aid Kit sjunger om i andra spåret. Det blir sedan förtvivlan med Amanda Shires i ”Devestate”. Courtney Marie Andrews ropar sedan efter ”Irene” och Aretha Franklin vill ha respekt. Den vackra ”I’d Rather Go Blind” kryddas av Etta James vackra röst.

Vi flyttar oss ner till strandkanten och hör ett vackert som ackompanjerar Anna Ternheim. Vi dansar i stormens öga tillsammans Brandi Carlile och försöker fly från drogberoendet tillsammans med Steel Blossoms. Vi tar den krokiga vägen bort till något som förhoppningsvis ska vara bättre under ledning av Margo Price i ”Hands of Time”. Lori McKenna sjunger om hur förhållanden mellan äldre män och unga kvinnor brukar utveckla sig. Därefter är det dags för något jag länge trodde var en Judas Priest-låt, men som i Joan Baez originalversion är något mycket bättre och då är ändå covern bra.

Ebba Forsberg sjunger en av alla Mikael Wiehes svenska översättningar av Bob Dylan. ”To Make You Feel My Love” blir ”För att jag älskar dej”. De hemliga systrarna sjunger sedan ”Kathy’s Song”. Stämsången står verkligen som spön i backen på ett alldeles utmärkt sätt. Bruce Springsteen förmådde inte skriva klart nästa alster själv, utan gav låten till Patti Smith. Det blev ett mästerverk av ”Because the Night”. Hon sjöng originalversionen tillsammans med Mick Jagger. Här sjunger Merry Clayton ”Gimme Shelter” på egen hand.

Vi närmar oss slutet på resan den här gången. Vi trycker på gasen i ”Fast Car” med Tracy Chapman. Ibland kanske det går lite fort för oss alla. Sara Isaksson berättar om hur det gått ett tag sedan för mycket var tillräckligt i ”Occasionally”. Vi tar sedan en tripp till kvinnofängelset ”Parchman”. Vår guide där är Hannah Aldridge.

Julmusik 2015

Publicerat: 23 december, 2015 i Ishockey, Julskiva, Julskiva 2015, Musik, Musiktips, Sport
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I pojkrummet stod en fåtölj med ben av furu, armstöd i form av någon typ av läderremmar och en nedsutten sits i brunt manchestertyg. På förmiddagarna kunde solens strålar leta sig in genom källarfönstren och lysa upp fåtöljen. Den var en fristad där många timmar av mina tonår spenderades. Samtidigt snurrade oftast en svart vinylplatta i 33 1/3 varv per minut på skivspelaren. Toner av riffande gitarrer strömmade ut i rummet från JBL-högtalarna. Någon doft från den bruna heltäckningsmattan gör sig inte påmind.

P1050260

Ekarnas passage, eller som staden verkligen heter El Paso De Robles ligger i Kalifornien emellan Los Angeles och San Fransisco. Staden är bland annat känd för sitt överflöd av vingårdar och mandelodlingar. Dave Cobbs stora intresse för vin har bidragit till att den här staden är hans favoritplats på denna planet. Han föddes i Savannah, Georgia och började redan vid fyra års ålder började att spela gitarr och trummor i kyrkan.

Det har förflutit drygt fyra decennier från Dave Cobbs födelse. Numera bor han i Nashville, Tennessee och försörjer sig främst som musikproducent. Under det här året visade det sig att han är albumens motsvarighet till vad Max Martin är för hitlåtar. De senaste åren har jag följt Dave Cobbs utmärkta produktioner, utan att ha koll på det. Dave Cobb producerade både förra årets bästa skiva Rival Sons ”Great Western Valkyrie” och den bästa skivan från året före det Jason Isbells ”Southeastern”.

Om det var under tiden när en stor del av mitt musiklyssnande gjordes i den manchesterbruna fåtöljen skulle jag inte behöva känna mig så korkad. Hur kan jag veta det? Jo, anledningen stavas vackra LP-konvolut och innerpåsar som innehöll LP-skivorna. Konvoluten och innerpåsarna var också fulla av information. Det var bland annat producenter, ljudtekniker, inspelningsstudio, diverse tack och ofta låttexter, som fanns tryckta på dessa vackra informationsbärare. Den här informationen försvinner i dagens digitala musiklandskap. Visst finns det PDF:er som följer med en del album du köper på iTunes, men det är i alla fall inget som jag tagit till mig. När jag satt i fåtöljen läste jag allt som fanns att läsa om varje skiva. Gång på gång på gång. Uppgifterna fastnade också och när det dök upp en ny skiva kunde namn från ena stället snabbt kopplas ihop med ett annat. Exempelvis så var låtskrivaren Desmond Child länge en favorit lite bakom kulisserna. Han har skrivit låtar till bland andra Bon Jovi, Alice Cooper, Kiss och Aerosmith.

Vad gillar han för musik? Vad påverkar att ljudbilden i hans produktioner är som den är? Vad drömmer han om? När Dave Cobb medverkar i podcasten Patcast lättar han en del på de här skynkena och ger oss en möjlighet att få svar på åtminstone delar av frågorna. Cobb säger att en av hans favoritartister är Jimmy Hughes, som han jämför med Otis Redding. Favoritalbumet genom alla tider är ”Revolver” av The Beatles. När det gäller de senaste årens favorit nämner han Michael Kiwanukas ”Home Again”. Han drömmer om att få producera Paul Rodgers, tidigare bland annat i Free och Bad Company. Det band som han gillar minst genom tiderna är The Doors. Cobb menar att det är genom Jim Morrisons sång vi fick Pearl Jam och därifrån kom Creed och därifrån kom sedan Nickelback.

DaveCobb

Dave Cobbs filosofi när han jobbar är att göra skivor som han själv och hans vänner kommer att gilla. Är det någon annan som också gillar skivorna så är det en bonus. Det har varit en explosion av makalösa album från Dave Cobb i år. En av dessa är Anderson East’s debut ”Delilah”. East gjorde en spelning på The Bluebird Café i Nashville. Där träffade han Dave Cobb för första gången, berättar East för Nashville Scene.
– Jag gör skivor, sa Cobb
East tänkte ”Det gör alla (i Nashville)”. Cobb fortsatte:
– Jag har precis börjat att mixa Jason Isbells skiva.
Det fångade East uppmärksamhet på en gång. Det visade sig att East var ett stort fan till Isbell. Cobb bjöd hem East till sitt hus. Där började de främst snacka om musikprylar och musik i allmänhet innan det blev några inspelningar. Resten är så att säga historia.

Dave Cobb berättar om samma möte på The Bluebird Café att han var där för att se en annan vän spela. När han kom dit var det Anderson East’s tur att spela.

– När han öppnade munnen och började sjunga…jag dras alltid till röster, jag tror att det är lite av min grej att försöka hitta bra sångare. Du kan ha en bra trummis, men om sångaren inte är bra är det svårt att göra en fantastisk skiva. Men har du en bra sångare, så känns allt annat nästan som att det inte…det är nästan som att fuska ibland. Jag hörde honom sjunga och blev alldeles till mig. Bara den rena tonen och raspandet och trycket i hans röst.

Hur tar denna besatthet av röster sig i uttryck då? Wall Street Journal beskriver Cobbs arbete i studion som att han är mycket diskret. Han har en benägenhet att puffa sångaren till fronten så att röst och låttext når lyssnaren med minimal störning. Med tyngre band som California Breed och Rival Sons låter han väggarna skallra. Han har inte något emot att blanda olika stilar. Whisky Myers album ”Early Morning Shakes” har Cody Cannons röst som höjdpunkt, men Jeff Hoggs trummor rockar och ibland låter albumet som Led Zeppelin placerade i nordöstra Texas. På delar av Sturgill Simpsons ”Metamodern Sounds in Country Music” finns det ögonblick som verkar som en psykologisk version av traditionell country.

Vad Mr. Cobb inte gör är att göra den typ av tillrättalagda, alltför bearbetade och grundligt lackerade album som dominerar dagens topplistecountry. Han litar på sina musiker och kräsna lyssnare. ”Jag kan inte arbeta inom allt för rigida system,” berättar Cobb för Wall Street Journal om dagens Nashville ljud. ”Det har funnits personer som har sagt åt mig att inte kämpa emot, utan att följa med strömmen. Jag kan inte bekämpa det och jag konkurrerar inte. Mitt bästa försvar är ett bra anfall. Jag arbetar bara med band jag älskar.”

Den privata Dave har också flera kopplingar till Europa. Hans fru kommer från Albanien och hans dotters favoritlåt vid fem års ålder var ”The Final Countdown”. Den låten hade hon lärt sig i barnprogrammet Svamp Bob Fyrkant. Sedan har Mr. Cobb också producerat Europes senaste alster ”War of Kings”. Han säger, i podcasten Patcast, att Stockholm är ett favoritställe på jorden och att han särskilt gillar kaffet.

Jason Isbell, Honeyhoney, Chris Stapleton, A Thousand Horses, Anderson East, Christian Lopez Band, Lindi Ortega har alla släppt nya album i år och alla har Dave Cobb som producent. Det är inte utan att det går att påstå att Dave Cobb är populär att ha vid produktionsspakarna. Det här intensiva arbetet har inte gått den amerikanska Grammys-juryn obemärkt förbi. De har nominerat Dave Cobb till ”Producer of the year”. Cobb kommer dessutom tillbaka den 18 mars med ett konceptalbum ”Southern Family” tillsammans med flera av de han jobbat med under det här året. Cobb har bett artisterna bidra med antingen nya låtar om att växa upp i Södern eller att spela in låtar som har varit viktiga för dem. Det känns inte orimligt att tro att flera av Cobbs kommande alster även nästa år kommer att nå mina öron.

Årets punktliga nedslag


Mr Isbell berättar storyn om ”Speed Trap Town”

Årets livealbum: Drive-By Truckers, ”It’s Great To Be Alive!”. Drivet i gitarrerna och texterna som driver fram berättelserna. Här är Patterson Hood och Co. i högform.
Årets bok på nattduksbordet III: Narcos, historien om Pablo Escobars framfart i Colombia är trollbindande.
Årets där-hade-jag-velat-vara: Jason Isbell spelade fyra kvällar i rad på Ryman Auditorium, Nashville

Årets musikfilm: ”Twenty feet from Stardom” fick en Oscar för bästa dokumentär. Titeln syftar på de cirka 7 meter, som är skillnaden mellan stjärnorna som står längst fram på scenen och de bakgrundssångare som lyfter fram stjärnorna. Det är en lång lista på medverkande bakgrundssångare, bland andra går det att räkna in Darlene Love, Lisa Fischer och Merry Clayton.
Årets citat I: ”Om man är rädd kan man inte vara modig. Om man inte är modig kan man inte vara bra.” Bianca Kronlöf på Värvets 3 års-kalas.
Årets lyckliga lyssning: Tom Jerry Boman gör musikpodden Dill & Duva. Där samtalar han med musikpersonligheter som Joel Alme, Annika Norlin och Jocke Åhlund.

Upthehickorydownthepine

Årets svenska musikpodd I: Björn & Benny, en podcast om musik där några av Sveriges mera betydelsefulla artister, musiker och låtskrivare intervjuas.
Årets upptäckt: Shelley Colvin, ”Up the hickory down the pine
Årets gammelradio: Arvet efter Cheiron – en oändlig historia. Fredrik Eliasson producerade 2008 den uppmärksammade dokumentären ”Cheiron – en Popsaga”. Nu har han gjort fortsättningen i Arvet efter Cheiron – en oändlig historia. I en femdelad dokumentärserie berättar Max Martin för första gången i en intervju om hur framgångssagan skrivits vidare och om hur nya generationers hitmakare lärs upp i samma skola.

Årets livealbum II: ”Live at Carnegie Hall”, Ryan Adams här i toppform och på gott humör.
Årets producent: Dave Cobb, kolla in årets bästa album om du behöver en förklaring.
Årets citat II: ”Att alltid vara en smula barn, det är att vara verkligt vuxen.” Säger den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko.

Södra02

Årets citat till er som tror att vi måste ställa invandring mot annat i samhället: ”Rädsla är vägen till den mörka sidan. Rädsla leder till vrede. Vrede leder till hat. Hat leder till lidande.” Yoda i Star Wars Episode I är klokare än många verkliga levande varelser.
Årets cover: ”Save A Prayer”, Eagles of Death Metal gör en skön version av den här gamla Duran Duran-hiten. Det var gruppens dittills största hit med en 2:a plats på engelska singellistan. En kampanj sattes igång för att få låten att bli nummer 1 på iTunes och bandet och Duran Duran låter alla intäkter från låten gå till välgörenhet.
Årets magasin: Another Saturday Magazine för tredje året i rad.

Årets The Black Keys-skiva: The Arcs, albumet ”Yours, Dreamily,” startade som ett soloprojekt för Dan Auerbach. Sedan slutade det i en gemensam gruppansträngning tillsammans med Leon Michels, Richard Swift, Homer Steinweiss och Nick Movshon.
Årets öl: Södra Almighty
Årets bok på nattduksbordet I: Bosch, tv-serien om Michael Connellys kriminalare vid Los Angeles-polisen är inget annat än ren magi.

IMG_0212

Årets hallelujah-moment: Det var rätt coolt att få röra vid Stanley Cup-pokalen.
Årets favoritpodd: Värvet
Årets bok på nattduksbordet II: Better Call Saul, att få mer kött på benen kring den specielle advokaten i Breaking Bad och hur han kom att bli den han blev var väldigt underhållande.


Kanske världens bästa låt från Ullevi 2012

Årets Stockholm Noir: Stilen är Jens Lapidus alldeles egen och den drivande och hårdkokta ”Sthlm Delete” gör dig inte besviken om du gillar hur Lapidus skriver.
Året bok på nattduksbordet IV: Fargo, säsong 2. Fortsättning är lika fantastiskt morbid som den första säsongen. Att det är baserat på verkliga händelser stärker hypotesen att verkligheten överträffar dikten. Gång på gång.
Årets musik-TV: Jills veranda, även årets tripp till Nashville gör mig glad. Jill får besök av Seinabo Sey, Joel Alme, Veronica Maggio, Jerry Williams, Annika Norlin och Adam Baptiste. Lusten att åka till Nashville är inte mindre nu.

Årets lådvin: ”The Ties That Bind: The River Collection”, Bruce Springsteen har samlat ihop överblivet från inspelningarna från det som kan vara mitt favoritalbum genom alla tider. Det går inte annat än att bli lätt tårögd och berusad.
Årets Jan Gradvall: Det är självklart Jan Gradvall. Hans veckokrönikor med mera i Dagens Industri på fredagar har i år även fått sällskap av en underbar podd ”Gradvall” där det bjuds på musikutbildning av klass. Lyssna exempelvis på avsnitt två. Där får vi möta den nu 80-åriga basisten Carol Kaye. Hon har spelat bas på ett antal Beach Boys-låtar, hjälpt Phil Spector med hans Wall of sound”, spelat kompgitarr på ”La Bamba” och mera bas på bland annat introt till Mission Impossible. Hela programmet är trettiosju minuter underbart musiknörderi.
Årets cover II: War Pigs av Black Sabbath i år i underbar First Aid Kit-tappning.


Systrarna Söderberg från sommarens Roskilde

Årets bästa album
Känslan är så klart att det här är den bästa årslistan, som är möjlig att få till. Genomgången av ungefär fyra promille av alla album som getts ut under året är avslutad. Juryn är tillbaka från juryrummet och domen är avkunnad. Nu är det bara dags för domaren att läsa upp den. Kom så åker vi!

Plats – Artist – Album
Honeyhoney

1 – Honeyhoney – 3
För tredje året i rad har Dave Cobb årets bästa album. Honeyhoney har sin bas i Los Angeles och Benjamin Jaffe och Suzanne Santo. Gruppens tredje alster släpptes i somras i Usa och kommer i Europa i början av nästa år. Santos röst smeker likt raspig honung de sköna toner som mina trumhinnor. Lyssna exempelvis på ”God of Love”, ”Yours to Bear” och ”Bad People”.

IMG_0191

2 – Jason Isbell – Something More Than Free
Uppföljaren till albumet som toppade den här listan 2013 är också producerat av Dave Cobb. Skivan är inte lika direkt och mörk som ”Southeastern”, men likafullt underbar. Isbell berättar exempelvis historien om en ung och ensamstående mamma under depressionen i 30-talets amerikanska söder. I en starkt troende omgivning jobbar mamman hårt för ett bättre liv för sig själv och sina barn, samtidigt som hon bär på den enkla drömmen att få åka i en ”Hudson Commodore”.
3 – Anderson East – Delilah
Prispallen det här året avslutas av ytterligare en Dave Cobb-produktion. Anderson East är född i Athens, Alabama och begåvad med en röst som tar dig med i tidsmaskin till 60-talets allra bästa soulsångare. Det är i princip omöjligt att inte bli kär i Easts röst. I år är det svårt att inte dra paralleller till den kritikerrosade och väl uppmärksammade och fantastiska Leon Bridges. Det är bara det att Anderson East är ännu bättre i mina öron.
4 – Joel Alme – Flyktligan
I litteratur, film och intervjuprogram hard et skrivits och pratats om så många frånvarande farsor, så mycket om alkoholism och dysfunktionella familjekonstellationer att ämnet, hur allvarligt det än må vara, har börjat kännas tjatigt och bemöts emellanåt mest med en axelryckning. Men så kommer Joel Almes svenskspråkiga släktkrönika ”Flyktligan” och fan vet om det är den finaste arbetarklasskildring som getts ut på den här sidan av ”Skebokvarnsv. 209”. Det är en del av beskrivningen av detta underbara album i Sonic Magazine #79 och jag faller gärna in i hyllningskören.
5 – Dawes – All Your Favorite Bands
Det här är fantastisk, tidlös västkustpop i Jackson Brownes och The Eagles fotspår. Ger musiken dig mersmak rekommenderar jag dig att också lyssna på när frontfiguren och låtskrivaren i bandet Taylor Goldsmith gästar The Moment med Brian Koppelman. Den undersköna intervjun hittar du exempelvis i iTunes poddbibliotek.
6 – Viktor Olsson – Stenungsund
”Viktor Olsson är 22 år och kommer från Stenungsund, lika delar industrisamhälle och västkustidyll några mil norr om Göteborg. På sitt debutalbum sjunger han om att växa upp just där men också om familj och konventioner, att flytta, bo på 27 kvadrat, en vän som gick bort och – förstås – den fantastiska, fruktansvärda, outgrundliga kärleken. Olsson bär sina influenser med stolthet – låter rent av både Tom Petty och Håkan Hellström vara med i texterna – men droppar också Swedish House Mafias ”Leave the world behind”, för även den är ett soundtrack till den värld han rör sig i och försöker förstå.”Det här är på det sätt Håkan Steen i Aftonbladet beskriver årets svenska debutalbum.

IMG_0197

7 – John Moreland – High On Tulsa Heat
Den 7 januari nästa år är det meningen att John Moreland ska uppträda på Berns, som förband till Jason Isbell. Det är för en gångs skull verkligen värt att vara i tid till förbandet. Förväntningarna är högt uppskruvade att äntligen få lyssna live till denna ärliga, musikaliska hantverkare. Moreland är värd all respekt och belöning han kan få för att återigen ha gjort ett helgjutet album. I ”You Don’t Care Enough For Me To Cry” förkunnar Moreland ”I’m so damn good at sorrow” att det är svårt att hålla ögonen torra.
8 – Imperial State Electric – Honk Machine
Nicke Anderssons nya platta med Imperial State Electric är en musikhistorisk flört med både 60- och 70-talet. Det finns både tydliga soulinfluenser samtidigt som riffen låter skönt Thin Lizzy-influerade. Några favoritlåtar är ”Colder Down Here”, ”Guard Down” och ”Maybe You’re Right”.
9 – Ryan Adams – 1989
En av årets bästa spellistor är den ihopsatt av Taylor Swifts originalalbum och Ryan Adams coverversion av detsamma album. Det är fantastiska låtar och underbart att höra låtar som ”Blank Space”, ”Bad Blood” och ”I Know Places” först i Swifts popupplaga och sedan i Adams altcountry-versioner. Swift har varit med och skrivit alla låtar. Men i sedvanlig ordning (ja det går att säga så) är också svenskarna Max Martin och Shellback involverade i kreerandet av majoriteten av dessa pärlor till låtar.
10 – Roger Karlsson – Kysser Sörmlands Jord
Det här är sjätte solosläppet från denne sörmländske singer-songwriter. Han kvalar in fint i den svenska traditionen av rockiga berättare. Han förtjänar också en betydligt större uppmärksamhet än han fått hittills. Hela albumet är en betraktelse av den inte alltid upplyftande samtid vi just nu lever i. En skön orgel i bakgrunden bär fram sången >>Främling eller vän/Historien går igen/När agnarna ska sållas och förvanskas>> sjunger Roger Karlsson i ”Jag Skulle Kunna Döda”.
11 – Noah Gundersen – Carry The Ghost
Ett vemodigt piano inleder albumet och berättelsen börjar >>She watched the valley burn like a slow dancer doing turns/My name was on every tongue/And all of the smoke and ash like a memory of the time gone bad/Hanging like a shadow>> i ”Slow Dancer”. Den här mörka och suggestiva stämningen följer från en av årets bästa låtar följer sedan med genom hela albumet.

IMG_1531

12 – Jesse Malin – New York Before The War
Frågan är om inte Jesse Malins konsert i en trång källarlokal på Nalen var den bästa rockkonserten i år. Då turnerade han med det här albumet helt nysläppt. I höst har han också släppt ”Outsiders”, återbesökt Stockholm. Det första av årets album är det bästa i mina ögon. Här finns favoriter som ”She’s So Dangerous” och ”Boots of Immigration”. Nöjesguiden skriver att Jesse Malin kan anklagas för att vägra sin samtid, och det New York han skildrar är snarare den skitiga och dysfunktionella staden från sent 70-tal än dagens välstädade och nolltolererande gnistrande välståndsmetropol. Om det låter på detta viset får han gärna fortsätta på det spåret, tycker jag.
13 – Refused – Freedom
”Refused har spelat in ett sagolikt tajt, modernt rockalbum utan en millimeter utfyllnad. Samtliga 10 låtar skulle kunna släppas som singlar och fungera i actionsekvenser i Hollywoodfilmer och dataspel. Eller kan läggas in i spellistor för den som vill ha tempo i joggingspåret. Riffen är så tydliga att Beavis & Butt-head kan spela luftgitarr till dem. Visserligen kommer Refused från den politiska hardcorescenen, men även fans av AC/DC och Black Sabbath som helt struntar i budskap kommer att älska det här.” Det är en del av Jan Gradvalls beskrivning av Umeå-bandets platta, som samme Gradvall senare utnämnde till första halvårets bästa skiva.
14 – Eagles of Death Metal – Zipper Down
Efter sju års väntan dök bandets fjärde fullängdare upp under hösten. Josh Homme och Jesse Hughes hostar upp en spyboll mycket besläktad med örnarnas tidigare utgåvor, ”Death By Sexy” och ”Peace, Love, Death Metal”. Tillfredsställande riff, upprörande insinuationer och självhyllande prakt avlöser varandra och blandas i härligt takt på detta utmärkta album.
15 – Melissa Horn – Jag Går Nu
Det är svårt att ta miste på att det är Melissa Horn redan vid skivans första toner. Det är sköna toner i moll och texter nära henne själv, alla ord med en vacker tungsinthet. I februari gör hon tio spelningar på Södra Teatern. Jag tar det igen, TIO! Hon håller normalt en låg medial profil, men i höst har det funnits möjlighet att höra henne samtala med Tomas Andersson Wij, vilket sänds på SVT i början av det nya året. Dessutom har hon medverkat en lördag i Jan Gradvalls podd.
16 – Jesse Malin – Outsiders
Om du vill djupdyka i Jesse Malin måste du bara lyssna på Jan Gradvalls podd där han dedikerar ett helt avsnitt till denna New York-poet. Årets andra album från denna fantastiska skildrare av Stora Äpplet-miljöer ger mig en underbar glädje. Och för den delen lust att åka dit och utforska alla miljöerna, som beskrivs i låtarna.

IMG_1532

17 – Chris Stapleton – Traveller
Den här skivan tog hem tre priser på årets Country Music Awards i Usa. Vinsterna var för Male Vocalist of the Year, New artist of the year och den tunga utmärkelsen för Album of the year. Särskilt värt att nämna är att albumet producerades av Dave Cobb. Vem annars?
18 – Anna Ternheim – For The Young
»Albumet inleds med en slags trilogi, tre låtar som hänger ihop, finns gjorda med snygga videos också. Det gör egentligen hela albumet, tio superba sånger, som hon tillsammans med producenten Andreas Dahlbäck klätt i de vackraste kläder.« Så här skriver Upsala Nya Tidning i sin recension av detta sköna album. Vill du veta mer om det ska du självklart lyssna på avsnittet i Jan Gradvalls podd där han intervjuar Anna Ternheim.
19 – A Thousand Horses – Southernality
Det är omöjligt att inte tänka på The Black Crowes debutalbum ”Shake Your Moneymaker” när tonerna från ”Southernality” rusar ut genom högtalarna. ”First Time” startar upp den här sköna Dave Cobb-produktion. Deras sydstats bluesiga sound förde upp singeln ”Smoke” till förstaplatsen på Billboards Country Airplay Chart. Det är svårt att sitta stilla när sångaren Michael Hobby och resten av bandet bjuder upp till dans med den här sköna samlingen av låtar.
20 – Caitlin Canty – Reckless Skyline
Redan i januari dök den här pärlan till platta upp i hörlurarna. Caitlyn Canty är en singer/songwriter, som numera bor i East Nashville. The San Fransisco Chronicle har beskrivit Cantlys röst som ”casually devastating” och den publika amerikanska radiostationen NPR har beskrivit hennes musik som en blandning av ”a gritty side with aching ballads”. Jag bara instämmer och njuter när hon exempelvis gör cover på Neil Youngs ”Unknown Legend” och sin egen ”I Never”.
21 – Banditos – Banditos
”För en som aldrig såg Janis Joplin live kan det kännas lite skrämmande att plötsligt möta en röst med Mary Beth Richardsons intensitet, så pepprig, köttig och precis lika stark som sprucken. Det är något närmast opassande med den, som att den ställer sig för nära.” Det är på detta sätt Nils Hansson på Dagens Nyheter inleder sin liverecension från Banditos spelning i Stockholm i slutet av augusti. Det är inte bara Richardsons röst som hörs på skivan, utan hon delar sången med flera i gruppen. Det låter verkligen stompigt och skitigt och väldigt tight.

Midnatt råder, tyst det är i husen
Många band och artister lever på att vara ute på turné för att låta oss höra gamla låtar från förr. Det är kan sägas vara någon form av påminnelse om att det skulle ha varit bättre förr. Eller kanske ett svar som säger att det är sämre nu. Det talar till en längtan hem, en blick tillbaka till gångna tider. Vi säger att vi blir nostalgiska, på ett sätt som ska ha en positiv klang. Katrine Marcal skriver i Aftonbladet att,

”Nostalgi ansågs en gång i tiden vara en sjukdom. Ordet kommer ur grekiskans nostos: att återvända, och algos: smärta. Vi har ont eftersom vi vill hem. Hem dit vi kom från, hem dit där vi en gång var älskade. Det var på 1600-talet som diagnosen myntades för att beskriva den ångest som schweiziska legosoldater kände när de levde utomlands under långa perioder. Sjukdomen ansågs bland annat kunna botas med opium.”

Det går att fundera över om det finns inslag av nostalgi när en artist som Neil Young plockar bort sin musik från Spotify. Eller är det bara ett kallt kalkylerat affärsbeslut där han vill få fler att hitta till sin misslyckade musikspelare Pono? Jag är benägen att tro att om den gode Mr. Young håller fast vid sitt beslut, så kommer han att vara förlorad för framtida generationer som växer upp med tillgång till all musik på ett sätt som inte tidigare varit möjligt. Det finns stora chanser att det blir som musikanalytikern Bob Lefsetz skriver i sin analys av Youngs beslut. Där han inleder med att citera en Neil Young-låt.

”Old man take a look at yourself. What if you put out new music and no one cared? Even better, what if you said you were gonna save the music business and no one cared? Then you’d be Neil Young.”

Det gäller att ständigt komma ihåg att vindrutan faktiskt är större än backspegeln. Det är faktiskt viktigare att titta framåt än bakåt, både när du är ute och kör bil och i resten av livet.

Närmast framför vindrutan är julen, som står för dörren. Ta hand om era nära och kära och krama om barnen och alla andra några extra gånger.

GOD JUL från Tyresö-tomten!

Bonus 1: I morgon kommer julmusiktomten. Stay tuned!
Bonus 2: Ett lästips inför julen är ”The Crossing”, där gör Michael Connelly-karaktärerna Harry Bosch och Mickey Haller gemensam sak i att reda ut om den dömde mördaren verkligen är skyldig.
Bonus 3: Gillar du, precis som mig, den där lite bredbenta amerikanska motorvägsrocken som Tom Petty, John Mellencamp, Bruce Springsteen och som live låter har toner av Counting Crows? Då är det ingen tvekan om att du kommer att gilla Will Hoge. Lyssna exempelvis på ”Small Town Dreams”.
Bonus 4: Precis som vanligt. Sist men självklart inte minst kan jag meddela att spellistan med potentiella jullåtar för 2016 just nu består av 2 låtar. Frågan är bara hur nästa års skiva ska levereras?