Inlägg märkta ‘Mick Jagger’

En vän frågade var The Rolling Stones var när den de tjugoen låtarna från sjuttiotalet dök upp tidigare. Mitt svar har dröjt något, men kommer här. Här kommer tjugoen låtar med de rullande stenarna från Storbritannien. De har funnits med sedan slutet av maj 1962 då de bildades i London.

Absolut fantastiskt

Skivan ”Exile on Main Street” toppar många gånger kritikers listor över de allra bästa albumen genom tiderna. Det här dubbelalbumet spelades in i södra Frankrike nära Villefranche-Sur-Mer i den hyrda villan Nellcôte. Vi börjar den här Stones-utflykten med ”Loving Cup” från det albumet. Lite senare kommer vi även att höra ”Tumbling Dice” och ”All Down the Line” från detta album.

De mest omtalade medlemmarna i The Rolling Stones uppsättning genom åren är Mick Jagger, Charlie Watts, Ron Wood, Keith Richards, Bill Wyman, Brian Jones och Mick Taylor. Det är några till som passerat på ett eller annat sätt som bandmedlemmar eller kanske inte fått riktigt erkännande för att de spelar med gruppen. Den andra låten vi hör kommer från slutet av 80-talet när Stones släppte skivan ”Steel Wheels”. Därifrån bjuder jag på ”Rock and a Hard Place”. ”Beast of Burden” och “Miss You” som följer som låt tre och fyra är från albumet ”Some Girls”, som släpptes 1978.

Näst på tur är ”Goats Head Soup” från 1973, som bidrar med den tårdrypande ”Angie” och den alltför aktuella låten om polis som tar fel på person i ”Doo Doo Doo Doo Doo (Heartbreaker)”. Därefter är vi tillbaka till ”Exile on Main Street” från året före och de redan nämnda låtarna. Vi tar oss ytterligare ett år bakåt i tiden till ”Sticky Fingers” och avnjuter ”Brown Sugar”, ”Sister Morphine” och den countrydrypande ”Dead Flowers”. ”Let it Bleed” släpptes 1969 och öppningsspåret är ”Gimme Shelter”. Där sjunger Mick Jagger duett med den underbara rösten som tillhör Merry Clayton.

På mitt födelsår dök ”Beggars Banquet” upp och därifrån hämtar vi mästerverket ”Sympathy for the Devil”. Den resterande delen av den här listan håller vi oss i olika delar av 60-talet tillsammans med bland andra Keith Richards och lyssnar på ”Ruby Tuesday”, ”Mother’s Little Helper”, ”Let’s Spend the Night Together”, ”Under My Thumb”, ”The Last Time”, ”Play With Fire”, ”19th Nervous Breakdown” och inget mindre än ”Jumpin’ Jack Flash”.

Det är dags igen för en uppdatering av den här listan med låtar som sticker ut. Det blir en helt ny lista även den här gången. Tjugoen låtar med kvinnor vid micken är det dags för nu.

Absolut fantastiskt

Vad kan vara lämpligare än att inleda med en vädjan till den förra listan att flytta sig ur spår? ”Move Over” sjunger Janis Joplin. När vi sedan fått upp farten i spåret och tagit oss ut i skogen kan det hända att vi möter vargmamman. Det är henne First Aid Kit sjunger om i andra spåret. Det blir sedan förtvivlan med Amanda Shires i ”Devestate”. Courtney Marie Andrews ropar sedan efter ”Irene” och Aretha Franklin vill ha respekt. Den vackra ”I’d Rather Go Blind” kryddas av Etta James vackra röst.

Vi flyttar oss ner till strandkanten och hör ett vackert som ackompanjerar Anna Ternheim. Vi dansar i stormens öga tillsammans Brandi Carlile och försöker fly från drogberoendet tillsammans med Steel Blossoms. Vi tar den krokiga vägen bort till något som förhoppningsvis ska vara bättre under ledning av Margo Price i ”Hands of Time”. Lori McKenna sjunger om hur förhållanden mellan äldre män och unga kvinnor brukar utveckla sig. Därefter är det dags för något jag länge trodde var en Judas Priest-låt, men som i Joan Baez originalversion är något mycket bättre och då är ändå covern bra.

Ebba Forsberg sjunger en av alla Mikael Wiehes svenska översättningar av Bob Dylan. ”To Make You Feel My Love” blir ”För att jag älskar dej”. De hemliga systrarna sjunger sedan ”Kathy’s Song”. Stämsången står verkligen som spön i backen på ett alldeles utmärkt sätt. Bruce Springsteen förmådde inte skriva klart nästa alster själv, utan gav låten till Patti Smith. Det blev ett mästerverk av ”Because the Night”. Hon sjöng originalversionen tillsammans med Mick Jagger. Här sjunger Merry Clayton ”Gimme Shelter” på egen hand.

Vi närmar oss slutet på resan den här gången. Vi trycker på gasen i ”Fast Car” med Tracy Chapman. Ibland kanske det går lite fort för oss alla. Sara Isaksson berättar om hur det gått ett tag sedan för mycket var tillräckligt i ”Occasionally”. Vi tar sedan en tripp till kvinnofängelset ”Parchman”. Vår guide där är Hannah Aldridge.

Coverlåtar inbjuder till mästerverk. Samtidigt kan gränsen mellan succé och katastrof vara tunn och svag. Ibland blir coverlåten till en större hit än originalet någonsin var i närheten av. Det blir nästan så att alla tror att det är originalversionen av låten.

 

Några av de allra trevligaste coverlåtarna är också oväntade val. När rockband gör om poplåtar är exempel på några fullträffar du kommer att möta här. Några av dina favoriter lär också saknas. Det finns såklart en hel uppsjö av dessa coverlåtar. Här kommer femtio stycken jag valt just här och nu.

Originalartisten står först och sedan hittar du spellistans artist.

Adele – Rival Sons
The Clash – Jesse Malin
Backstreet Boys – Anna Ternheim
John Denver – My Morning Jacket
Neil Young – Ida Sand

When In Rome – Sturgill Simpson
Broder Daniel – Gabriel Kelley
Frank Sinatra – Tomas Andersson Wij
Paul Simon – Justin Townes Earle
The Crickets – The Clash

Blondie – Kyle Craft
The Cars – Aimee Mann
Elton John – Queens of the Stone Age
Tom Petty – Foy Vance
Nick Cave – Band of Horses

Townes Van Zandt – Julia Frej och Mauro Scocco
Nine Inch Nails – Johnny Cash
Magnus Lindberg – Lars Winnerbäck
Billy Idol – Queens of the Stone Age
Mauro Scocco – Plura Jonsson

Joan Baez – Magnus Lindberg och Basse Wickman
The Rolling Stones – Ulf Lundell
Bob Dylan – Totta Näslund och Mikael Wiehe
Bob Dylan – Mikael Wiehe och Ebba Forsberg
Simon & Garfunkel – Emmylou Harris

Neil Young – Cowboy Junkies
Townes van Zandt – Steve Earle
Kate Perry – William Fitzsimmons
Cyndi Lauper – Ane Brun
Nirvana – Tori Amos

The Monkees – Neil Diamond
Radiohead – Waren Haynes
Michael Jackson – The Civil Wars
Black Sabbath – Midlake
Mick Jagger – Israel Nash

Animals – Lana Del Rey
Simon & Garfunkel – Natalie Prass
The Mamas & The Papas – Amason
Prince – Sarah Jarosz
Duran Duran – Eagles of Death Metal

Bruce Springsteen – Ed Harcourt
Bob Dylan – Jimi Hendrix
Dolly Parton – The White Stripes
The Velvet Underground – Hollis Brown
Led Zeppelin – Ry Cooder

Neil Young – Dolly Parton, Linda Ronstadt och Emmylou Harris
Tom Waits – Bruce Springsteen & The E Street Band
Black Sabbath – Hayseed Dixie
Alphaville – Ane Brun
R.E.M. – First Aid Kit

En man är med om en bilolycka. Han hamnar på sjukhus i svåra smärtor. Han bönar och ber om att få morfin. Det handlar b-sidan på en singel från Marianne Faithfull om. Året var 1969 och singeln drogs snabbt in av skivbolaget då den ansågs syfta för tydligt på droganvändning. Låten gavs sedan ut två år senare av Faithfulls medkompositörer till denna låt.

Blandband

 

Låten hamnade på The Rolling Stones skiva ”Sticky Fingers”. Låten är ”Sister Morphine”. Medkompositörerna är såklart Mick Jagger och Keith Richards, som nyligen var på Stockholmsbesök. Då spelade dem inte den här låten, så vi får nöja oss med den livespelning från 2009, som finns med på månadens kassett.

I övrigt består månadens kassett av musik från nya album och EP:s från bland andra JC McPherson, Gill Landry, Daniel Romano, The White Buffalo och Matt Mays. Musik från album som kommer under slutet av innevarande år från bland andra Chris Stapleton, Roger Karlsson och Blitzen Trapper. Det finns också smakprov på musik, som kompletteras av ett album i början av nästa år från First Aid Kit, Black Rebel Motorcycle Club och Brian Fallon. Det bjuds också på lite annat, bland annat den fantastiska Boston-gruppen Girls Guns & Glory. De bjöd på fantastisk energi vid sitt Stockholmsbesök under oktober

Det är nästintill på dagen 55 år sedan Svensktoppen hade premiär i Sveriges Radio med Egon Kjerrman. Under samma höst pågår också en konfrontation mellan Usa och Sovjetunionen över sovjetiska raketbaser utplacerade på Kuba. Under 1962 föddes också musiker som Sheryl Crow, Axl Rose, Garth Brooks, Jon Bon Jovi och Mauro Scocco. Det här är också året när John Steinbeck får Nobelpriset i litteratur.

 

Under sommaren samma år i början av 60-talet spelar ett brittiskt rockband sitt första gig på The Marquee Club i London. Den julikvällen är det bland annat en artonårig sångare och en artonårig gitarrist, som finns med på scenen. De kommer att tillsammans bilda ett av världens genom tiderna framgångsrikaste låtskrivarpar. De kommer också att med start 1974 producera ett antal av bandets skivor under pseudonymen The Glimmer Twins. Det handlar alltså om Mick Jagger och Keith Richards. Bandet är givetvis The Rolling Stones.

De båda britterna blir båda 74 år gamla under 2017 och bandet firar 55-årsjubileum med turnén ”No Filter”. Tillsammans med de övriga bandmedlemmarna Charlie Watts och Ronnie Wood, som båda också passerat 70-årsstrecket, har de tagit sig till Stockholm den här oktoberkvällen. Året jag föddes släppte The Rolling Stones skivan ”Beggars Banquet”. Den inleds med textraderna ”Please allow me to introduce myself/I’m a man of wealth and taste/I’ve been around for a long, long year/Stole many a man’s soul to waste”. Textraderna kommer från en världens bästa låtar. Det är “Sympathy For The Devil”, som inleder oktoberkvällen på Friends Arena.

 

Kvällen fortsätter med titellåten från det första Glimmer Twins-producerade albumet ”It’s Only Rock ’N Roll (But I Like It). Kvällens tredje låt ”Tumbling Dice” spelades in i Villefranche-sur Mer i Frankrike till det klassiska albumet ”Exile on Main St.”. Det är en fantastisk energinivå dessa 70-plussare åstadkommer för oss, som sökt oss hit ikväll.

Efter en trio av rockande klassiker tar vi oss till bluesens värld med ”Just Your Fool” en Buddy Johnson and his Orchestra-cover. Den följs av mera blues i Jimmy Reeds ”Ride ’Em On Down”. Det som kommer sedan är den allra bästa av Stoneslåtar. Även om texten inte är politiskt korrekt. ”Under My Thumb” gör äntligen sin livedebut i mina öron. Därefter har Stockholmspubliken röstat fram den countrydoftande ”Sweet Virginia” bland tre andra konkurrenter.

Vi fortsätter kvällen med en skönt gungande ”You Can’t Always Get What You Want”, en suverän ”Paint It Black” och den alltid rockande ”Honky Tonk Women” I samband med den sistnämnda presenteras också alla som finns med på scenen. Det är Chuck Leavell på keyboards och körsång, Bernard Fowler på körsång och percussion, Darryl Jones på bas och körsång, Matt Clifford på keyboard, Tim Ries på saxofon och keyboard, Karl Denson på saxofon samt Sasha Allen på körsång.

 

Det obligatoriska partiet på alla Stones konserter där Mick Jagger lämnar över sången helt till Keith Richards är dit vi kommit nu. Min Keith-favorit ”Happy” är först ut. Den finns också i en angenäm svensk tolkning av Ulf Lundell. Då under namnet ”Lycklig”. Något som på ett bra sätt beskriver min känsla just nu. Keith följer upp den med ”Slipping Away” innan han lämnar tillbaka sångmicken till Jagger i ”Miss You”. Från 1969-årsplattan ”Let It Bleed” kommer sedan en bluesig ”Midnight Rambler”.

De rullande stenarna skruvar sedan upp både intensiteten och tempot ett par snäpp med “Street Fighting Man”, 80-talshiten ”Start Me Up”, klassiska ”Brown Sugar” och ännu mer klassiska “Jumpin’ Jack Flash”. Det är flera magiska riff från Keith Richards i den avslutande kvartetten av låtar innan bandet går av scenen. De kommer tillbaka och bjuder på en hypnotiserande ”Gimme Shelter”, som första extranummer. Det är lätt att förstå att den passar fint som filmmusik också. Bland annat har Martin Scorsese använt den i Maffiabröder, Casino och The Departed för att spegla stämningen i några viktiga scener. Kvällen avslutas med energikicken ”(I Can’t Get No) Satisfaction”.

En helt galen kväll sammanfattar Mick Jagger inför starten av ”Brown Sugar”. Vad kan jag göra? Säga emot en legend? Det är helt onödigt ikväll. De rullande stenarna har en energi de flesta artonåringar kan vara avundsjuka på. De har en sagolik låtskatt. De använder skatten på ett generöst sätt och ger oss en magisk kväll där tandläkarvädret har tagit oss alla i ett starkt grepp. Det är fullt möjligt att få skydd och till och med att bli tillfredsställd. Trots att motsatsen sjungs från scenen den här kvällen i månaden som är mer oktober än oktober.

BETYG: 9/10
KONSERT: The Rolling Stones
ARENA: Friends Arena / Stockholm
DATUM: 2017-10-12
BÄSTA LÅTEN: Det är självklart ”Under My Thumb”.
BÄSTA MINNET: Charlie Watts coola figur bakom trummorna, magiska trumpinnar.
SÄMST: Den obefintliga logistiken och de publikfientliga insläppen till Friends Arena. Inte bara sämst. Ett stort fiasko. Lägg inte några mer konserter här.

 

 

LÅTLISTA – THE ROLLING STONES – FRIENDS ARENA
Sympathy for the Devil
It’s Only Rock ‘n’ Roll (But I Like It)
Tumbling Dice
Just Your Fool
Ride ‘Em on Down
Under My Thumb
Sweet VirginiaYou Can’t Always Get What You Want
Paint It Black
Honky Tonk Women (followed by band introductions)
Happy (Keith Richards on lead vocals)
Slipping Away (Keith Richards on lead vocals)
Miss You
Midnight Rambler
Street Fighting Man
Start Me Up
Brown Sugar
Jumpin’ Jack Flash
Gimme Shelter
(I Can’t Get No) Satisfaction

Öst är ett efternamn, som i första hand används i Sverige och som kan stavas på olika sätt. Från offentlig statistik finns stavningsvarianter – Öst, Östh; Øst. Utifrån officiell statistik för 2014 finns det i Sverige, Danmark, Norge och Finland knappt 1900 personer som bär det namnet. I Sverige har namnet använts som soldatnamn, men det kan också ha annat ursprung.

IMG_2214

I reklamen för den här spelningen tar arrangören i från tårna.

”Att se Anderson East på en scen med sitt sjumannaband är närmast att likna med en uppenbarelse. Tänk er en mix av Joe Cocker och Tom Waits med Mick Jaggers energi, uppvuxen i den djupaste södern och med ett ungt, urgroovigt Southern Soulband, pumpa ut sånger som alla låter som tidlösa Southern Soul klassiker! Det är oemotståndligt och helt fantastiskt. Lika fantastiskt är att vi äntligen kan få presentera denna blivande superstjärna för den svenska publiken med fyra spelningar!”

Jag har mina egna förväntningar mycket högt uppskruvade också. Fjolårets debutalbum ”Deliah” från Anderson East var inget mindre än det årets tredje bästa album. Producerat av Dave Cobb, som vanligt, svävar verkligen den här underbara rösten fram och levererar soulmusik, så att till och med jag vill dansa.

Anderson East föddes 1988 som Michael Cameron Anderson i Athens, Alabama. Han bor numera, som många andra musiker, i Nashville, Tennessee. I amerikanska mått mätt, så har han en ännu mera känd flickvän i countrysångerskan och låtskrivaren Miranda Lambert. Ikväll så har denne skönsjungande East äntligen nått fram till Stockholm med sitt turnerande.

IMG_2216

På scenen väntar det sex man starka bandet. Iklädd Nudiejeans och en Miranda Lambert-T-shirt äntrar Anderson East scenen. Sedan börjar han sjunga. Därefter svimmar jag. Tills jag vaknat från drömmarnas land kan ni läsa kvällens setlista.

Quit You
Only You
Find ‘Em, Fool ‘Em and Forget ‘Em (George Jackson cover)
Always Be My Baby (Mariah Carey cover)
Lonely
Tupelo Honey (Van Morrison cover)
Keep the Fire Burning
Knock On Wood (Eddie Floyd cover)
Devil In Me
What A Woman Wants to Hear
Lying in Her Arms
Stay With Me (Faces cover)
Learning
Rebel Rebel (David Bowie cover)
Satisfy Me
All I’ll Ever Need
I Would Die 4 U (Prince cover)

IMG_2213

När orden inte räcker till.

Magi! Magi! Magi! Magi! Magi!

De två svenska lastfartygen S/S Mars och S/S Mars av Helsingborg sänktes båda under andra världskriget. Det skedde också dagarna efter varandra i december 1939. Det förstnämnda fartyget gick på en mina under en resa från Helsingborg till River Thames, sju besättningsmän omkom och femton räddades. Det andra fartyget sänktes dagen efter av en tysk ubåt.

IMG_0142

Mars-månads blandband inleds av Sam Outlaw, som skönsjunger om ”Angeleno”. Gretchen Peters tar vid och sjunger ”Independence Day”, och det är inte en coverlåt. Sedan följer lite upptäcker från några årsbästalistor i form av Steve Moakler och Ben Caplan. Viktor Olsson och Brian Fallon bjuder sedan på lite nyheter från i år.

Rayland Baxter sjunger en nedskalad version av en förra årets bästa låtar, ”Mr. Rodriguez”. Adele har sedan släpp en till låt för strömmning, lyssna till ”When We Were Young” och njut av hennes röst och en bra låt. Blandningen av nytt och urval från diverse årslistor avseende 2015 avlöser sedan varandra. Vi får Andrew Bird, The Cactus Blossoms, Mount Moriah, The White Buffalo, Weeping Willows.

Från Martin Scorseses och Mick Jaggers nya tv-serie Vinyl, som du hittar på HBO, finner du ledmotivet “Sugar Daddy”. Det framförs av Sturgill Simpson. Därefter kommer nyheter från Hayes Carll, Ben Harper & The Innocent Criminals och Mavis Staples. När Nathaniel Rateliff & The Innocent Criminals uppträdde på The Tonight Show med Jimmy Fallon, så tweetade Fallon:

– ”If you believe in soul … if you believe in rock n roll … enjoy the band on our show tonight.”

Vill du själv ha en chans att tro på soul eller rock ‘n roll, finns en chans att se dem på svensk mark i slutet av oktober. Frågan är när vi får chansen att höra Lera Lynn här i Sverige, här får du i alla fall lyssna på ”Shape Shifter”, som är hennes senaste alster. I maj intar australiensarna i Wolfmother scenen på Gröna Lund och här hör du ”Pretty Peggy” från något, som kan komma att vara ett av årets album. I mars lyssnar vi också på Marlon Williams, Jeremy Pinnell och Bob Mould.

Månadens blandband presenteras av inspiration från diverse årslistor för 2015, lite nyheter för 2016, hyllningar till de som lämnat oss, samtal inför årets första konsert och en injektion av bra musik.

IMG_0142

Blandbandet inleds av en skön del av Bruce Springsteens garderobsrensning i form av ”Night Fire”. Den följs av Gabriel Kelley, som dök upp i Jills Veranda som en låtskrivarkompis till Jill, men som i programmet mötte Annika Norlin. Här dyker titellåten från hans egen skiva upp i form av ”Lighter Shades of Blue”. Bohannons och The Deslondes som följer upptäckte jag på andras årslistor för 2015. Därefter kommer Will Hoge och sjunger ”Doesn’t Have To Be That Way”. Honom upptäckte jag tacksamt genom de som bokat bland annat John Moreland i Stockholm i januari. Hoges skiva var också femma på Rolling Stones lista över country-album från förra året.

Lycka för mig själv var när jag så att Mick Jaggers soloplatta ”Wandering Spirit” nu finns på Spotify. Här kommer ”Don’t Tear Me Up” från denna fantabulösa platta. Sydstatsrockarna Lucero bjuder på sitt sköna alster ”Can’t You Hear Them Howl”. Soulgubben Charles Bradley tolkar Black Sabbath-låten ”Changes”. Det är också titelspåret från Bradleys kommande album, som släpps i april. En till cover följer när Hollis Brown gör ”Sweet Jane”, som ursprungligen gjorts av The Velvet Underground.

Sommaren 2011 hade jag den stora lyckan att se Foo Fighters på Stockholms Stadion. En underbar sommarkväll och en underbar konsert. Samma sommar spelade de också i London på iTunes Festival. Den konserten strömmades också ut över världen och Lemmy Kilmister dök upp som gästartist och spelade ”Shake Your Blood” tillsammans med Foo Fighters. Det är en låt som finns på Probots självbetitlade skiva. Det var ett projekt där Dave Grohl gästas av sina heavy metal-idoler, bland annat Lemmy. Nyheter från Jonathan Johansson och Andrew Stockdales grupp Wolfmother för oss vidare i månadens kassett med ”The Real Thing” och ”Gypsy Caravan”. Jag hoppas att albumet som kommer i februari lever upp till den här låten.

Inför årets första konsert diskuterades bland annat grungen och det inspirerade mig att lyssna på det briljanta Temple Of The Dog-albumet från 1991 igen. Videon till ”Hunger Strike” där Eddie Vedder och Chris Cornell sjunger duett ledde fram till min upptäckt av detta gäng. Det är en hyllningsplatta till Mother Love Bone-sångaren Andrew Wood och tillika rumskamrat till Cornell, som gick bort alldeles för ung. På plattan spelar också Soundgarden- och Pearl Jam-medlemmarna Matt Cameron, Stone Gossard, Jeff Ament och Mike McCready. En annan som gick bort för tidigt var Jeff Buckley, som spelar ”Just Like A Woman”. En låt som Bob Dylan skrev och som kommer att dyka upp i mars på en rensning av Buckleys arkiv. Äntligen finns också John Morelands ”High On Tulsa Heat” på Spotify. Här kommer ”You Don’t Care Enough For Me To Cry” som också var en av de låtar som inledde det här konsertåret.

The Moment är en podd som har Brian Koppelman, som värd. Han skriver också film och tv-serier, bland annat är han aktuell med Billionaires, som hade premiär den 18 januari på HBO. I podden möter han oftast skådespelare eller andra i den branschen. Ibland möter han också artister. Nyligen var Justin Townes Earle (ja, det är Steves son) på besök för en pratstund, som är väl värd att förlora dig i under en dryg timme. På månadens kassett sjunger Justin ”Christchurch Woman”, som är Koppelmans favoritlåt.

De senaste årens favoritproducent Dave Cobb fortsätter att producera. Här i form av John Paul White och ”Simple Song” från kommande projektet Southern Family. Ett helt gäng av mina favoritartister kommer att spela in ett konceptalbum under ledning av Cobb. Det ska bli specialskrivna låtar om händelser som påverkat den enskilde artisten mycket eller nyinspelning av en låt som betytt mycket under artistens liv. Den gamla amerikanska folklåten ”I Am A Man Of Constant Sorrow” följer sedan i Blitzen Trappers version. Den har bland annat Bob Dylan och George Clooney spelat in.

The Temperance Movement förärar Stockholm med ett besök i februari och månadens blandband med ”White Bear”. Ryan Adams tycker att Sam Outlaw är en fantastisk sångsnickrare på Twitter. Jag håller med och lyssnar på skivan ”Angeleno” som släpptes förra året i Usa och i januari i Europa, men i februari lyssnar vi på ”Ghost Town”.

Extranummer
Ni får vara extra försiktiga med den här månadens blandband eftersom att jag satte det i sträckbänken. Det här C90-bandet innehåller en extra kassettbandsida med musik, vilket kan behövas under årets tråkigaste månad. Det bjuds americana i form av Jamie Lin Wilson Shelly Colvin och Brandy Clark. Ikonen Iggy Pop kommer med en berättelse om depressionen efter popen i mars och bjuder här på smakprovet ”Gardenia”. Albumet är inspelat med bland annat Josh Homme från Queens of the Stone Age och Eagles of Death Metal. Den gode byråkraten spelar självklart ”Taxman” med The Beatles många gånger. Ray LaMontagne och Ben Harper and The Innocent Criminals bidrar också med nyheter från sina kommande alster.

Även norskan Monica Heldal bjuder på en aptitretare i form av ”Jimmy Got Home”, som finns med på nya albumet som dyker upp i april. Will Hoge sjunger ”Through Missing You” och i ”Nobody Wins” hör vi Brian Fallon. Från tidigare nämnda Southern Family kommer också nytt med den undersköna soulrösten Anderson East, som sjunger ”Learning”.

Jag passar också på att hedra Glenn Frey och David Bowie, som lämnat oss under januari. Frey i Eagles-versionen av ”Take It Easy”, som han skrev med Jackson Browne. Bowie med den ”The Man Who Sold The World” som Kurt Cobain och Nirvana hjälpte mig upptäcka när de spelade oi på MTV Unplugged.

Precis som föregående år har 2015 varit ett mycket bra musikår. Här kommer några skivor, som inte riktigt tar sig in på den oslagbara listan, vilken kommer att se världens ljus dagen innan julafton.

P1050257

Här kommer alltså helt utan inbördes ordning, förutom den rent alfabetiska, alla album som hamnade på 22:a plats på årets albumlista. I slutet hittar du också en Spotify-lista med det som finns tillgängligt via denna musikströmningstjänst för tillfället.

IMG_0247

Aaron Lee Tasjan – In The Blazes
Det är verkligen befogat att tack Fredrik Virtanen för upptäckten av det här guldkornet. Det är gubbrock deluxe eller helt enkelt fantastisk americana denne Ohio-son bjuder oss på. Lyssna exempelvis på ”The Dangerous Kind”.
Adele – 25
Alla som inte införskaffat den på annat sätt kan hoppas att den dyker upp på Spotify. Den finns nämligen inte där än. Det är underskön brittisk sång och fängslande melodier som förtrollar.
Alabama Shakes – Sound & Color
Det är något visst med Brittany Howards röst. Den får mig att stanna upp mitt i steget. Den trollbinder, den lurar och förför. Det är emellanåt ren magi att lyssna på detta sydstatsgäng.
Alberta Cross – Alberta Cross
»Melodierna är genomstarka och vidderna oändliga, och medan saloon-pianon klinkar och trumpeter spelar serenader långt bortifrån gränsen mot Mexico rullar tumbleweed förbi.« På det här sättet beskriver Nöjesguiden, uppsalasonen Petter Ericson Stakees senaste alster med sitt band.
Allison Moorer – Down To Believing
Allison Moorer är uppväxt i Monroeville, Alabama, strax utanför Mobile tillsammans med sin syster Shelby Lynne. Allison hoppade över sin examen för att flytta till Nashville. Det här är hennes åttonde album och hon sjunger helt enkelt skjortan av de flesta.

IMG_0253

American Aquarium – Wolves
Det sjätte albumet spelades in i legendariska Muscle Shoals, Alabama. Inspelningen finansierades via Kickstarter. Sångaren BJ Barham är den som skriver alla låtarna och vilka låtar han hantverkar fram.
Andrew Combs – All These Dreams
Göteborgs Posten skriver att på detta sitt andra album blandar Combs vacker steelguitarcentrerad viscountry med Laurel Canyon-färgad blue-eyed soul och renodlade pinaoballader. Dessutom skriver han starka låtar med gripande texter och sjunger med precist tryck. För alla som gillar John Fullbright och Robert Ellis eller som har saknat Neal Casal är Andrew Combs ett logiskt nästa steg.
The Arcs – Yours, Dremily,
Dan Auerbach från The Black Keys utforskar funk, psykadelisk rock och soul på ett mysigt sidoprojekt. ”I’m old enough to know the game/But pushing buttons now is all that keeps me sane,” sjunger Auerbach i “Outta My Mind” på det här sprittlande och förföriska albumets öppningsspår.
Beth Hart – Better Than Home
43 år gammal har hon slutligen lyckats göra ett eget album som förtjänar ta henne till rampljuset. Beth Hart sorteras in i bluesfacket men musiken kan lika gärna kallas soul eller rotmusik. Någon har kallat en amerikansk Amy Winehouse: en delvis missvisande liknelse, Hart har ingenting av Amy Winehouses stjärnkarisma, och men en liknande röst, genrelös och tidlös, mörk och ärrad. Det finns absolut ingenting trendigt över albumet. Beth Hart sitter bara vid sitt piano och sjunger om sitt liv. ”I am not chasing the ghost of the past”. Det här var en del av Jan Gradvalls recension av det här underbara albumet.
Brandi Carlile – The Firewatcher’s Daughter
Hon rör sig säkert mellan americanans olika uttryck. På nya The Firewatcher’s daughter rockar hon mer än vanligt och även om hon brukar vara starkast i sorgsna ballader fungerar det också i bredbenta låtar som Mainstream kid och Blood muscle skin & bone. Men som sagt, det är i finstämda låtar som I belong to you och Heroes and songs om det är allra bäst. Det är på detta vis Dalarnas Tidning beskriver detta album och då missar de ändå underbara ”The Eye”.

IMG_0262

Calexico – Edge Of The Sun
Det var ett av tipsen från första halvåret när jag sammanfattade årets första sex månader. Det är värt en upprepning av uppmaningen att lyssna på det här sköna gunget.
Caroline Spence – Somehow
Rolling Stone listade Caroline Spence på sin vårlista 2015 med tio nya countryartister du bör ha koll på. Spence sätter ord till den ensamma känslan av att vara i ett konstant tillstånd av bara passerar förbi, skriver Melinda Newman om ”Trains To Cry”. Underbara och sorgliga ”Last Call” är min egen favoritlåt.
Chris Isaak – First Comes The Night
Jag tanker alltid “Wicked Game” när jag hör namnet Chris Isaak. När jag hör den här plattan, som inte finns på Spotify, tänker jag alltid Roy Orbison. Det finns likheter i rösten, som får nackhåret att resa sig.
Christian Lopez Band – Onward
Dave Cobb har producerat denna skönsjungande 20-åring från West Virgina. Influenser från Jackson Browne och James Taylor lyser skimrande i texterna.
City and Colour – If I Should Go Before You
En platta med mer av bandkänsla än många av de tidigare. Dallas Green har inte övergivit sina tidigare akustiska ansatser, istället har han mer fläskat på dem.

IMG_0268

Clark Paterson – The Final Tradition
Omslaget visar upp ett tidstypiskt välansat och välvuxet hipsterskägg. Sångerna gömmer mörka, mer desparata karaktärer i jakt på nya gömställen och i Clark Patersons texter hittar de en lämplig fristad. I Paterson’s röst rostiga röst ger också karaktärerna ett idealiskt uttryck. Brådska och attityd är en självklar del i berättelserna som är skrivna tillsammans med keyboardisten Mark Cline Bates.
Cody Canada & The Departed – HippieLovePunk
Flera av de tyngre låtarna på HippieLovePunk inspirerades av masskjutningarna på Sandy Hook Elementary School som skakade Amerika i slutet av 2012. Canada, far till två pojkar, blev livrädd av händelsen. Till Rolling Stone berättar han ” ”Most musicians live in a bubble. You play a show, have a few cocktails, smoke some weed, wake up, repeat. You feel so protected and so safe until you turn on the news, and then you’re scared. I’ve always been a literal writer, and I think having kids made me pay attention to what’s happening in the world.”
Corb Lund – Things That Can’t Be Undone
Det är Dave Cobb, som star bakom produktionen av kanadensaren Lunds nya album. I en blandning där sydstatsgoth möter storstadens gator och också får med inslag av Motown bjuder Lund oss med på en skön americanaresa. Lyssna gärna på ”Weight of the Gun” och ”Sadr City”.
Darlene Love – Introducing Darlene Love
Rösten som var bränslet i många av Phil Spectors tjejgruppsklassiker från 60-talet gör hon här en alldeles egen skiva. Vid en ärbar ålder av 74 år tar hon hjälp av Steven van Zandt med produktionen. Bruce Springsteen, Elvis Costello och Joan Jett är några av de som skrivit låtar till skivan. Det låter alldeles storartat och det är svårt att förstå att den här rösten inte blivit ännu mer uppmärksammad.
The Dead Weather – Dodge and Burn
Soundet är lätt att känna igen. Det är ett av alla projekt där Jack White är inblandad och bandets tredje album är en naturlig fortsättning på ”Horehound” och ”Sea of Cowards”.

IMG_0274

Desaparecidos – Payola
”Det har bubblat lite sedan 2010 men nu, 13 år efter debuten, har Conor Oberst väckt sitt punkråa powerpop-band Desaparecidos till liv igen på allvar. Och det tar inte många minuter att inse att det mestadels nyskrivna albumet också markerar en nytändning för den produktive Nebraskamusikern.” På detta sätt inleds Aftonbladets recension av plattan. Det är rå energi och sköna låtar rakt igenom, fyller jag på med.
Don Henley – Cass County
Skönsjungande Henleys femte soloalbum, det första på femton år, dök upp under året med ett stort antal samarbeten. På ”Bramble Rose” medverkar Mick Jagger och Miranda Lambert och på ”The Cost of Living” är det Merle Haggard, som dyker upp. Lite längre in på albumet finns det också samarbeten med Martina McBride och Dolly Parton.
Ebba Forsberg – Om jag lämnar dig: Ebba Forsberg sjunger Tom Waits
Här kommer ännu ett album från denna röststarka svenska. I år tolkar hon Mikael Wiehes översättningar av Tom Waits-låtar. Det fungerar verkligen alldeles, alldeles utmärkt det här samarbetet mellan Forsberg, Wiehe och Waits.
Florence + The Machine – How Big, How Blue, How Beautiful
”Jag har sprungit på konserter sedan jag var tolv år. Jag har aldrig upplevt en artist med sådan publikkontakt sedan The Clash och Bruce Springsteen. När jag såg henne på en festival i Finland, mitt i ett publikhav med två tredjedelar kvinnor, dröjde det inte längre än till andra låten innan alla runt omkring mig grät. När Florence Welch, barfota, i fladdrande klänning, ställde sig panna mot panna med dem som stod längst fram och sjöng rakt in i deras huvuden var mitt finaste ögonblick under året. Dessutom gjorde hon årets starkaste album.” Det är på detta sätt Jan Gradvall utnämner det här albumet till årets bästa enligt honom.
Graveyard – Innocence & Decadence
Smutsigt, skitigt, psykadeliskt och en skön raspig sångröst ovanpå det. Där har du en rocksmocka från de här göteborgarna som heter duga.

IMG_0280

Heartless Bastards – Restless Ones
Erika Wennerstrom sjunger om livets alla höjdpunkter och djupa dalar på ett sätt som åtminstone tilltalar mig. Kanske dig också?
The Honeycutters – Me Oh My
Det här är faktiskt inte ett gäng som kommer från Nashville, som mycket annat idag. Gruppen kommer från Asheville, North Carolina och längst fram vid micken står Amanda Anne Platt och sjunger på ett sådär alldeles självklart sätt. Hon sjunger från hjärtat och får mig att vilja höra mer.
Houndmouth – Little Neon Limelight
Inspelat i Nashville och producerat av Dave Cobb, så släppte bandet i mars den här uppföljaren till debutalbumet. Det bjuds på skön stämsång, skitig rock och honky tonk-stuk.
Israel Nash – Israel Nash’s Silver Season
Jag tackar Per Bjurman, Aftonbladet, för att jag upptäckte Israel Nash’s förra platta. I år kom den här underbara uppföljaren, som mer än lovligt doftar en lugn och tillbakalutad Neil Young. I januari dyker han upp på Debaser Medis. Jag kommer att vara där!
Kacey Musgraves – Pageant Material
”Musikaliskt och tematiskt är ”Pageant Material” knappast väsenskild från succéföregångaren ”Same Trailer Different Park”. Hantverket är klanderfritt och budskapet positivt, men imponerar mest gör nog det faktum att Kacey Musgraves med högt huvud, rak rygg och utan undantag eller tendenser till tvekan fullföljer sin egen countryversion”. Det är så Sonic Magazine avslutar sin motivering av denna plattas 18:e plats på deras årsbästalista.

IMG_0286

Keith Richards – Crosseyed Heart
I sin recension av albumet skriver Jan Gradvall bland annat, ”De som uttryckt förvåning över att Keith Richards spelar reggae på sitt nya album har han inte gjort sin hemläxa. Reggae har funnits där i hans musik från att Rolling Stones 1972 spelade in ”Goats head soup” i Kingston, Jamaica, fram till att han tolkade Jimmy Cliffs ”The harder they come” på sin första solosingel från 1978. Det bästa album någon Rolling Stones-medlem medverkat på sedan ”Tattoo you” från 1981 är också det album som Keith Richards spelade in 1997 tillsammans med jamaicanska musiker, Wingless Angels. Ett mästerverk som låter som en pårökt version av Gamla Testamentet.” Jag tycker bara att det här albumet, överraskar mig positivt och är väl värt många lyssningar.
Kristin Diable – Create Your Own Mythology
Ännu en i raden av skivor som inte finns på Spotify. Det är också en i raden av årets Dave Cobb-produktioner. Diable är en singer-songwriter, som låter sin röst skriva hennes egen självbiografi. Tillsammans med en skön rytm, som kanske visar en del av hennes Louisiana-rötter, blir det här mycket trivsam lyssning.
Leon Bridges – Coming Home
”Inte för att Leon Bridges är kass på något sätt – han är tvärtom smått briljant – men för att han låter som en Marvin Gaye-klon.” Det här skriver Göteborgs Posten i sin recension. Om du är bekant med Marvin vet du alltså precis vad du har att vänta dig.
Lucero – All A Man Should Do
Det här är albumet Drive-By Truckers skulle vilja göra. Det är en musik som är text- och versdriven snarare än den vanliga refrängen, som viktigaste ingridiens i sångerna.
Motörhead – Bad Magic
Lemmy har börjat med käpp, men rattar med vana basackord sitt gäng in i musikens värld där det normala är att volymreglaget vrids upp till 11. ”Bad Magic” är en i raden av många bra leveranser från den här britten, som fyller 70 år på självaste julafton.

IMG_0292

Patrick Sweany – Daytime Turned To Nighttime
Den sjunde fullängdaren från herr Sweany, som numera är en Nashville-bo. Han växte upp i Akron, Ohio. Det här är lågmäld och vacker bluesrock från södra Usa.
Rayland Baxter – Imaginary Man
Göteborgs Posten skriver ”Jag missade helt Rayland Baxters debutalbum från 2012, och det ångrar jag lite nu när jag lyssnat in mig på hans nya platta Imaginary man. För slidegitarr-geniet Bucky Baxters pojk (pappa Bucky turnerade med Bob Dylan under hela 90-talet) är en sällsynt begåvad singer/songwriter som blandar upp sina countrylåtar med en närmast perfekt balanserad popkänsla (eller om det faktiskt är popsånger som han klätt i boots och cowboyhatt).” Det är bara att stämma in i den hyllningskören.
The Strypes – Little Victories
En skön uppföljare till 2013-års debutalbum. De här unga britterna rockar rumpan av mycket annat i dagens musikvärld.
Thunderbitch – Thunderbitch
Plötsligt dök den bara upp i slutet av augusti. Ett sidoprojekt från Brittany Howard i Alabama Shakes. Det är en glädje att höra henne i låtar, som sträcker sig bakåt och flörtar med både Chuck Berry och The Rolling Stones på senare delen av 60-talet.
Thåström – Den Morronen
Om du ska tro de svenska kritikerna, så bör den här plattan ligga långt framme på många årsbästalistor. Den samlade i stort sett bara fyror och femmor, eller motsvarande, i betyg när den dök upp i början av året. Det är en platta som flyttar hans industrisound till Stockholm med vandringar genom min nuvarande hemvist.

IMG_0297

Tobias Jesso Jr. – Goon
Varenda gång jag hör Jesso Jr. börjar jag av någon anledning tänka på Gilbert O’Sullivan, som var en av min mammas favoriter. Det har säkerligen något med den kanadensiske singer-songwriterns 70-talsdoftande pianoballader, som låter oemotståndligt klassiska.
Trent Dabbs – Believer
“Old friends, old lovers, some records skip more than others. It’s the same song that we’re all looking for, to be nobody’s stranger anymore.” Det är så Trent Dabbs sjunger I “Nobody’s Stranger Anymore”. Det skulle också kunna vara vad jag vill lägga i hans strumpa inför julen. Han borde helt enkelt inte vara främling för någon.
Warren Haynes – Ashes And Dust
På soloalbumet drar Warren Haynes ner på tempot och bjuder tillsammans med bandet Railroad Earth på högkvalitativ americana. Haynes har spelat med Allman Brothers, Grateful Dead och sitt eget Gov’t Mule, men det är här i finstämda akustiska låtar hans magiska röst gör sig allra bäst. Lyssna gärna på arbetarberättelsen i ”Company Man”.
Will Hoge – Small Town Dreams
Nashville-baserade singer-songwritern Will Hoge tittar gärna i backspegeln även när hans karriär rör sig framåt. Ämnen som blir behandlade är gamla relationer, incidenter och intryck från turnélivet tillsammans med det förvirrande och ibland motsägelsefulla vardagslivet. I mars dyker han upp här i Stockholm. Jag är redan peppad.