Inlägg märkta ‘Mike Cooley’

Finns det ett samband mellan pandemi och kreativitet? Eller är det ett uppdämt behov av att släppa musik, som var tänkt att släppas innan sommaren? Kanske är det en kombination? Hursomhelst är summeringen av de två senaste månadernas musiksläpp, som passerat mina öron fullt av sådant som är bättre än enbart bra.

Det finns en artist som har släppt nio album i år, det finns en artist som släppt två studioalbum och ett gäng livespelningar och det finns en artist som redan i år kommer med en uppföljare av förra årets studioalbum bara för att nämna några exempel. Vill du följa med bland årets höjdpunkter när det gäller album är det här den lista du behöver följa. Varsågod så här kommer de senaste två månadernas ketchupeffekt.

49 Winchester – III

En blandning av rock från södra delarna av Usa och country det är vad som erbjuds på 49 Winchesters tredje fullängdare. Bandets har sin hemvist i hjärtat av Appalacherna i Russell County, Virginia. Sångaren och gitarristen Isaac Gibson har en röst fylld med själ och texterna kan handla om den hjälp berättaren behöver för att bli fri från sitt missbruk som i ”Everlasting Lover”, ett ode till “Hays, Kansas” som hemstad eller den självförklarande titeln på det avslutande spåret “Get Clean”.

Bill Brimer – A Genealogy of Ghosts

Det här är Bill Brimers debutalbum. Han är hemmahörande i Dallas-Fort Worth, Texas. Den första låten han lärde sig spela var Metallicas ”Ride the Lightning”. Hans egna sånger och musik ligger en bit från trash metal. Brimer håller sig till singer-, songwriter-facket. Du kan börja från början och lyssna på ”Bad Gods and Good Drugs.”. Efter den har du tio till fantastiska låtar att stifta bekantskap med.

Borrowed Sparks – The Prettiest One Left

Mike Bay är Borrowed Sparks. På den här EP:n hittar du fem låtar som består av en blandning av punk, americana, singer- songwriter, roots rock och folkmusik. Vill du ha en mer konkret referens är det tidiga The Gaslight Anthem som dyker upp i mina öron. Både vad gäller musiken och sångrösten där Mike Bays röst bär många likheter med Brian Fallons.

Brent Cobb – Keep ‘Em On They Toes

Det här albumet handlar om tankar och känslor, berättar Brent Cobb. De två senaste albumen handlade om personer och platser. Det nya albumet tar sig an världen som Brent Cobb betraktar den. I hans egen värld har han flyttat hem till Ellaville, Georgia, efter att ha bott både i Los Angeles och i Nashville. Han behöver inte längre sjunga om hur han saknar stället där han växte upp. Cobb har en av de bästa rösterna i branschen i mina öron och han använder den på ett fortsatt utmärkt sätt. Passa på att lyssna på ”Shut up and Sing” och ”This Side of the River” för att nämna två av tio låtar.

Bruce Springsteen & The E Street Band – Letter to You

71 år gammal släpper Bossen sitt tjugonde studioalbum. Det första som Jake Clemons spelar saxofon på. “Janey Needs a Shooter”, “Song for Orphans” och “If I Was a Priest” är ordrika låtar som Springsteen skrev innan debutalbumet 1973. De är alla tre några av höjdpunkterna på det här konstverket. Andres Lokko skriver en vacker recension i SVD. Han skriver bland annat

”Springsteen sjunger sånger om rocken och hur viktig den en gång var och om dem som först spelade den för honom. Om deras entusiasm, instrument och favoritsånger. Det är ”Glory days” utan någon glimt i ögat.

The E Street Bands sömlösa samspel låter mindre som storslagen arenarock och mer som ett avsked vid kyrkogårdens parkering. Som vore de alla sobert söndagsfinklädda i svart. En sista klapp på axeln innan de skiljs åt och inte vet när de ses igen. Eller om de ens kommer att göra det.”

Jag vill hålla med Lokko om det mesta. Han hör inte riktigt det fulländade. Fulländningen är något som däremot passerar mina öron.

Casper McWade – Unraveled

Det här albumet är utgivet på skivbolagsmärket Death Before Pop Country Records. Det berättar mycket vad McWade har för tankar om den mesta av countryn som spelas på amerikansk radio. På albumet samarbetar han bland annat med Cody Jinks. De sjunger tillsammans på ”Don’t Follow”. En cover på Alice In Chains original.

Dalton Mills – Dalton Mills

Dalton Mills är en låtskrivare och folksångare från Middlesboro, Kentucky. Det här är hans fullängdsdebut. Det är inte vilken debut som helst, utan bara riktigt bra låtar framförda i en enklel kontext. Börja exempelvis med ”Mountain Call” om du behöver förstå storheten.

Daniel Romano – How Ill Thy World Is Ordered

Nionde albumet från Daniel Romano. I år. Jag säger det igen. Nionde albumsläppet som kanadensaren är inblandad i det här coronaåret. Du kan läsa mer om det i Vice-artikeln där Romano intervjuas och avhandlar alla släpp. Det nionde är likt många av de andra ett högklassigt album. En blandning av country, 60-tal och gitarrdriven rock med sköna och underfundiga texter. Avslutande låten ”Amaretto and Coke” gör åtminstone mig törstig.

Dawes – Good Luck With Whatever!

Ett favoritband är tillbaka med ny musik. Det är LA-baserade Dawes sjunde studioalbum. Taylor Goldsmith står för skön sång och har skrivit sju av låtarna på egen hand. På avslutande ”Me Especially” har han tagit hjälp av Jim James från My Morning Jacket och på ”Who Do You Think You’re Talking To?” delar han låtskrivandet med Matt Sweeney och Blake Mills. Det är lite rockigare än de senaste albumen här, oklart om det är Dave Cobbs förtjänst eller inte. Han står i alla fall för produktionen, som vanligt är det en tydlig kvalitetsstämpel.

Drive-By Truckers – The New OK

DBT, som bandet ofta förkortas, har sin hemstad i Athens, Georgia. Därifrån har de släppt ett antal konserter i dessa mörka tider. Du återfinner de konserterna på Bandcamp. Patterson Hood, en av de som bildade bandet, har numera adopterat Portland som sin hemstad och i öppnings- och titelspåret avhandlar han de protester som pågått där under sommaren kopplat till stöd för Black Lives Matter-rörelsen. ”The Perilous Night” släpptes som singel redan 2017 och har nu fått ett albumhem. Låten avhandlar händelserna i Charlottesville det året där personer från vit makt-rörelsen körde över människor som protesterade för människors lika värde. Hood beskriver hur Vita Huset lyses upp från ljuset från Röda Torget. Det här är andra studioalbumet från Drive-By Truckers det här året. Passa på att lyssna även på den historia Mike Cooley berättar i ”Sarah’s Flame”. Ramones-covern “The KKK Took My Baby Away avslutar albumet och det är basisten Matt Patton som sjunger den.

Gasoline Lollipops – All The Misery Money Can Buy

Ett band från Colorado som har ett namn som i svensk översättning blir godisklubbor av bensin är som gjort för den här bloggen. När deras femte album dessutom handlar om allt elände, som pengar kan köpa är det möjligt att tro att de är ett husband för det här hörnet av internet som behandlar musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår. Passa på att lyssna på de värmande i orgeltonerna i ”Train to Ride”, den episka avslutningen med ”Sinnerman” eller titelspåret där berättaren uppgivet konstaterar att inga pengar vi tjänar kan användas till att köpa tillbaka vår själ.

Great Peacock – Forever Worse Better

Det här är tredje albumet från Nashville-bandet Great Peacock. Bandet gästas av Adam Kurtz från American Aquarium på pedal steel och Sadler Vaden från Jason Isbells band The 400 Unit. Egentligen behövs inte gästerna. Låtarna står väl för sig själva och framförs med en mycket skön röst.

Jeremy Ivey – Waiting Out The Storm

Margo Price make har gjort ett alldeles utsökt album. Hon beskriver det på Instagram som en blandning av en smula Bob Dylan, en smula Tom Petty och en smula av Iveys egna karaktäristika som lyfter albumet till oanade höjder. Jag är benägen att hålla med henne till fullo. Ge dig gärna i kast med låtar som ”Paradise Alley”, ”Hands Down in Your Pockets”, ”White Shadow” och ”Things Could Get Much Worse”.

Low Cut Connie – Private Lives

Philadelphia-bandet Low Cut Connie stängde Kägelbanan med en av de mest energifulla konserter jag besökt. ”Private Lives” är ett dubbelalbum sägs det, även om den detaljen går något förlorad på en strömningstjänst. Frontmannen och låtskrivaren Adam Weiner har ett sätt att dra in dig i musiken och svettas nog mer än de flesta på scenen. Det är rockigt, rivigt och skitigt. Lyssna in dig på exempelvis titelspåret och ”If I Die”.

Matt Woods – Mornings After

Matt Woods har en röst som kan få håret på armarna att resa sig på vem som helst. Han är uppväxt i East Nashville och här bjuder han oss på fem nya kompositioner. Joey Kneiser har hjälpt till bakom produktionsspakarna och Matt Woods inleder EP:n med att sjunga om morgondagen i ”Tomorrow’s All We Have”.

Otis Gibbs – Hoosier National

En lite raspig och själfull röst är ett sätt att beskriva Otis Gibbs stämma. Det här är den första skivan där Gibbs spelar elektrisk gitarr. De tidigare albumen har bara innehållit en akustisk variant av det sexsträngade instrumentet. Det passar ypperligt att börja från början med ”Nine Foot Problem” för att Gibbs ska fånga din uppmärksamhet.

Reno Bo – You Can See It All From Here

En blandning av rakt fram heartland-rock och bilåkarmusik, med inslag av ELO, lite Byrds- och Beatles-influerade 60-talstoner. Någonstans där kan du hitta Reno Bo. Han är en producent, musiker och låtskrivare med rötterna i New York, som han nu flyttat till Nashville. Trion av låtar ”Baby Blues”, ”Second to Last” och “Even a Stone” är några av de allra, allra bästa låtarna den här sidan av Nyårsdagen 2020.

Shemekia Copeland – Uncivil War

En ylande gitarr följs av en vacker och stark röst som sjunger om djävulens dotter är vad som möter dig som börjar lyssna på ”Clotilda’s On Fire”. Det är den sanna historien om det sista slavskeppet som anlände till Mobile Bay, Alabama, året 1859. Vraket från skeppet återfanns så sent som 2018. Gitarrerna på första låten delas mellan producenten och ordinarie gitarristen Will Kimbrough och Alabama-sonen Jason Isbell. Det fortsätter sedan i liknande stil och du får en skön blandning mellan rock, soul, americana och en fantastisk sångerska i Shemekia Copeland om du lyssnar vidare.

Sturgill Simpson – Cuttin’ Grass Vol. 1 (Butcher Shoppe Sessions)

Sturgill kommer från Kentucky, som är The Bluegrass State. Det kan du verkligen höra och förstå när du lyssnar på den här samlingen av sånger som i huvudsak är låtar från hans tre första skivor som nu är inspelade i bluegrass-versioner. Det kommer också med en del låtar som han skrivit tidigare, men inte gett ut. Bland dem finns ”I Don’t Mind” som Sturgill Simpson skrev 2006 eller 2007 och som är hans frus favoritlåt. Du får den och nitton andra låtar på lite drygt 55 minuter. ”Long White Line”, ”Turtles All The Way Down”, ”The Storm” och de andra passar alldeles utmärkt även i bluegrass-versionerna du kan höra här. Producenten och vännen David Ferguson är också mycket nöjd efter att ha tjatat på Sturgill i flera år att göra den här skivan.

Wade Bowen – The Waiting

Wade Bowen kommer från Waco, Texas och han har precis släppt ifrån sig en alldeles utmärkt EP. Den innehåller fem egna kompositioner, bland andra den utsökta ”Red Headed Woman”. Den avslutande låten är en cover av Phil Collins ”I Wish It Would Rain Down”.

Waylon Payne – Blue Eyes, The Harlot, The Queer, The Pusher & Me

Waylon Payne har skrivit låtar till Miranda Lambert, Lee Ann Womack, Wade Bowen, Charlie Robison, Pam Tillis och många andra. Han spelade Jerry Lee Lewis i Walk The Line, filmen om Johnny Cash. I september kom Paynes eget debutalbum. Han säger själv att plattan är hans skriftliga bekännelser av sina synder och hans vädjande om förlåtelse. Låna dina öron till de här femtio minuterna och du kommer inte att bli besviken.

”Hej, det är Stefani!”, var det första hon sa när han svarade i mobilen. Stefani vem, tänkte han. ”Ja, alltså Lady Gaga”, sa hon när hans svar dröjde. ”Vad gör du? Vi håller på att spela in din låt. Den är fantastisk”, fortsatte hon. ”Jag ger min två-åriga dotter jordnötssmör på en sked”, svarade han. När dottern, så småningom fick luren var hennes självklara ord, ”Gaga”. Det var ungefär de ord hon kunde just då.

Absolut fantastiskt

Det här telefonsamtalet utspelade sig mellan Lady Gaga och Jason Isbell när inspelningen av låten ”Maybe It’s Time” gjordes, i RCA Studio A i Nashville, till filmen ”A Star is Born”. Det är Bradley Cooper, som sjunger den i filmen och på soundtracket. Jason Isbell har skrivit den och har spelat den live men ännu inte spelat in den i studio.

Michael Jason Isbell föddes den 1 februari 1979 i Green Hill, Alabama. Mellan åren 2001-2007 var han medlem i Drive-By Truckers och en av tre låtskrivare i den gruppen. Därefter har han byggt en solokarriär tillsammans med sitt band The 400 Unit. Bandet består av Isbells fru Amanda Shires på fiol och körsång, Sadler Vaden på gitarr och körsång, Chad Gamble på trummor och körsång, Derry DeBorja på keyboards, dragspel och körsång samt Isbells vän sedan barndomstiden Jimbo Hart på bas och körsång.

Jason Isbell är den artist som i mina öron gör den bästa musiken just nu och ett drygt decennium bakåt i tiden. Det är inte mer än rätt att ni får en dos på 21 Isbell-låtar att gotta er åt när det är dags för en ny uppdatering av den här spellistan.

Den senaste Isbell-plattan ”Reunions” gavs ut den 15 maj i år. Mitt under Corona-tider. Plattan skulle också följts av en turné, som skulle tagit Isbell och The 400 Unit i början av november. Hela turnén är nu flyttad till 2021. Den 6 november är det då dags för besök på Waterfront i Stockholm. Vi börjar med några nya låtar. Först ut är ”It Get’s Easier”, som handlar om hur Isbell ser på sitt tidgare drog- och alkoholmissbruk. På den här låten sjunger också David Crosby i körerna. Vi fortsätter sedan med låten som börjar >>This used to be a ghost town, But even the ghosts got out<<. Det är “Overseas” och där får vi följa ett förhållande i uppbrott.

I ”White Man’s World” från albumet ”The Nashville Sound” sjunger Isbell om sin roll som priviligerad vit man och om hur han vill lämna över världen till sin dotter Mercy. Han sjunger också raderna >> Momma wants to change the Nashville sound, But they never gonna let her<< och sedan kommer Amanda Shires in med ett stick på fiol, som får håret att ställa sig upp på mina armar. I ”If We Were Vampires” från samma album sjunger Isbell om hur någon man eller fru kommer att dö före den andre. En omåttligt vacker kärlekssång.

Under sin tid i Drive-By Truckers var det Isbell, Patterson Hood och Mike Cooley, som skrev låtarna. Vill du höra Isbells låtar live i dag får du höra dem ibland under Isbells konserter. Här kommer ”Decoration Day” och ”Danko/Manuel”. Den sistnämnda handlar om Rick Danko och Richard Manuel. Två medlemmarna i den legendariska gruppen The Band.

Albumen ”Jason Isbell and The 400 Unit” och “Here We Rest” saknades på Spotify under ett tag. Båda albumen mixades om under 2019 av det som blivit Isbells husproducent Dave Cobb. På hösten 2018 släpptes de ommixade albumen igen. Här lyssnar vi på den vackra ”Alabama Pines”, som får mig att vilja åka bil genom Alabama. Vi passar också på att låna våra öron till ”Codeine”. Sist ut från de här två albumen är ”Cigarettes and Wine”. Det är Traci Thomas favoritlåt i Isbells katalog. Hon är Isbells manager och hon fick höra låten live för första gången på elva år under Isbells sju kvällar på The Ryman Auditorium.

Vi tar sedan två låtar med barn i titeln. ”Children of Children” från albumet ”Something More Than Free” och ”Only Children från årets album. Därefter kommer en låt där en mor vill åka i en ”Hudson Commodore”. Vi tar oss sedan an kvartteten ”Live Oak”, ”The Life You Chose”, ”Yvette” och “Something More Than Free”.

När Isbell spelar i Stockholm och han spelar sin låt som heter ”Stockholm” jublar alltid publiken lite extra. Det till trots att låten handlar om att lämna städernas stad och att åka hem till sin älskade fru i Nashville. Han skrev låten i slutet av Ryan Adams ”Live After Deaf-turné” där Isbell var med som förband 2012. Fredag den 11 maj spelade de tillsammans på Waterfront. En underbar kväll för alla oss som var där.

I det som är en av de starkaste texterna som någonsin skrivits berättar Isbell historien, i tredje person, om en vän som förlorar kampen mot cancer. ”Elephant” är en av de sorgligaste sångerna du kan tänka dig. Isbell berättade om den för American Songwriter:

”I’ve spent a lot of time at little bars in Alabama, getting to know a lot of people who’d eventually disappear. It’s kinda like that scene in Rent, when everyone starts vanishing. It was that way in this particular bar. I was dating the bartender, who was young, real sweet and kindhearted, and I said, “You know, these people aren’t gonna be around forever. You’re gonna get connected to these old drunks, and they’re just gonna vanish. Every few months, another one’s gonna be gone.” The song just came from that place – from having that connection with someone whose ship is going down, and allowing the relationship to mature in spite of that. Two people are sitting on barstools for a long period of time, and one person gets sick, and the other rises to the occasion.”

Berättelsen om ett barns uppväxt när föräldrarna brutit upp från varandra är vad historien i ”Dreamsicle” fokuserar på. Näst sist ut är det som var den andra singeln från Isbells solodebut ”Sirens of the Ditch”. Han spelar den live emellanåt och ”Dress Blues” eller snarare Dress Blue är den officiella uniformen för alla amerikanska marinkårssoldater. Soldater som dör under krig blir begravda i den uniformen. Sist ut kommer låten som avslutar det nya albumet, ”Letting You Go”. Den handlar om en tidsresa från att dottern Mercy föds, vidare in i en framtid när Isbells dotter vuxit upp och hittat den man hon vill gifta sig med och Isbell ska lämna över henne under bröllopet.

60-tal. 70-tal. 80-tal. 90-tal. 00-tal. Nu har vi vandrat genom ett gäng decennier och det är dags för det förra tiotalet. Helt enkelt 10-talets tid är här. En del av de låtarna har ni redan fått sedan tidigare, men här kommer en dos till av vårt senaste decennium.

Absolut fantastiskt

John McCauley är en av krafterna bakom de båda inledande låtarna. Först kommer ”Christ Jesus” med Deer Tick och sedan ”Million Dollar Bill” med Middle Brother.  Justin Townes Earle sjunger ”Harlem River Blues” och Mike Cooley i Drive-By Truckers sjunger om “Birthday Boy” innan det blir dags för Lucero att riva av ”Can’t You Hear Them Howl”. Det är lätt att tro att den senaste låten inspirerats en del av The Rollling Stones.

Jag har en förkärlek för singer-/songwriters eller i alla fall artister åt det hållet. Jag är fullt medveten om att jag lever i den filterbublan och har för tillfället få avsikter att ta mig ur den bubblan. Därför följer ett helt gäng av låtar från den kategorin av artister. Först ut är ”Tough Folks” med American Aquarium där BJ Barham är centralfigur, ledare och låtskrivare. Därefter blir det John Moreland som sjunger om en ung kille som går hem från skolan med nyckeln hem runt halsen i ”Latchkey Kid”. John Fullbright tar vid och ger oss ”High Road”. Dawes där Taylor Goldsmith är låtmakare tar oss med till LA i ”Time Spent In Los Angeles”. Vi rockar sedan vidare med Delta Spirit i ”Bushwick Blues” för att sedan växla till ”The Quotidian Beasts” med Phosphorescent.

Det tar faktiskt inte slut med den tidigare nämnda kategorin nu heller. Vi fortsätter med Hayes Carll och ”The Love That We Need”. När Brian Fallon hade igång sin grupp The Gaslight Anthem gav han oss bland annat ”Queen of Lower Chelsea”, som sedan följs av den sverigeälskande Israel Nash i ”Rexanimarum”.  Hiss Golden Messenger sjunger om ”Biloxi” och Jesse Malin om ”Boots of Immigration”. Duon Caleb Caudle och kanadensaren Daniel Romano avslutar de här låtskrivarna på den här listan med ”Uphill Battle” respektive ”Dead Medium”.

Vi avslutar den här uppdateringen med Long Beach-rockarna Rival Sons som står intill oss i ”Stood By Me” och allra sist ut pumpar Tame Impala upp oss med ”Elephant”.

Det har gått två tolftedelar av året som består av två tjugor. I Spotify-världen innebär det att det tillförts ungefär 6 miljoner låtar hittills den här sidan av föregående nyårsafton. Jag tänkte göra som de senaste åren och summera två månader i taget och ge er de bästa album som tagit sig över tröskeln hemma hos mig. Redovisningen av årets första sextio dagar kommer här.

 

Vill du sedan få en automatisk uppdatering varannan månad med de album som är lite mer fantastiska än andra kan du lätt få det per automatik. Allt du behöver göra är att följa årets bättre-än-bra-albumlista och den hittar du enklast genom att klicka på den här länken. Då kan du vara säker på att du tar del av den bästa musiken.

 

Blackie & The Rodeo Kings – King of This Town
De kanadensiska rotrockarna i Blackie & The Rodeo Kings har nyss skrivet ett kontrakt med ett stort skivbolag och det här är första alstret där. Tom Wilson, Stephen Fearing och Colin Linden delar på låtskrivandet och har en full elva av starka låtar. Plattan startar med en sorts sydstatsgospel i Wilson-låten “Hard Road”. ”Grace” summerar i en reflekterande elegi med Fearings försiktiga röst, stråkar och ett tröstande munspel.

 

Drive-By Truckers – The Unraveling
Det här är ett tidsdokument över dagens Usa. Det känns som en fortsättning på plattan ”American Band”, som kom för fyra år sedan. Titlar som ”Armageddon’s Back in Town” och “Heroin Again” ger en känsla av undergång och förödelse i det samhälle, som växer fram i Trump-land. Patterson Hood har skrivit alla låtar utom två. ”Grievance Merchants” och ”Slow Ride Argument” har vapendragaren Mike Cooley skrivit och den sistnämnda låten är min absoluta favorit på det här alldeles lysande albumet.

 

Frazey Ford – U Kin B the Sun
Frazey Ford kommer från Kanada och hon besitter en vacker, beslöjade soulröst som vem som helst blir avundsjuk på. Skönt gungande soul som åtminstone får mig att tänka på Sade.

 

Gill Landry – Skeleton at the Banquet
Om du är intresserad av hur det låter kan jag berätta att den här skivan skulle passa utmärkt som soundtrack till vilken True Detective-säsong som helst. Inslag av ekande och ylande Roy Orbison-gitarrer kryddad med Gill Landrys stämma som framför de inte allt för ljusa texterna. Passa på att låna dina öron till exempelvis ”The Wolf” och ”A Different Tune”.

 

John Moreland – LP5
Sårbarhet är starkt. Om du tvivlar på det tycker jag att du ska lyssna på John Morelands femte album. Det är producerat av Matt Pence, en av Morelands följeslagare sedan länge. Multiinstrumentalisten John Calvin Abney är också med på albumet och det finns vackra körstämmor från Bonnie Whitmore. Singeln “East October” dök upp redan förra året och hela albumet i början av februari.

 

Marcus King – El Dorado
Det är sköna ljud som kommer ut från Easy Eye Sound-studion när Marcus King tagit hjälp från Dan Auerbach med produktionen av Kings första soloalbum. King är en 23-åring från Greenville, South Carolina, som hunnit med att ge ut tre plattor med sitt band Marcus King Band. Marcus sjunger, spelar gudabenådad gitarr och skriver underbara låtar. Här har han samlat ett dussin låtar som han skrivit tillsammans med andra. Det är rockigt, rökigt och saktmodigt vackert. Hör bara ”The Well” och ”Wildflowers & Wine”.

 

Nora Jane Struthers – Bright Lights, Long Drives, First Words
Att jonglera vardagslivet med massor av hushållsarbete, karriär, familj, att sakna din hemstad, att älska att resa, att uppskatta var du är någonstans och samtidigt se fram emot vart du är på väg. Det här är ämnen som avhandlas på Nora Jane Struthers nya album. Hoppa rakt in i ”I Feel Like My Old Self”, så hanger du snabbt med på den här turen där Struthers make Joe Overton spelar många instrument och resten spelas av hennes turnéband The Party Line.

 

The Secret Sisters – Saturn Return
Bakom produktionsspakarna står Brandi Carlile, Tim och Phil Hanseroth. De två senare är också med i Carliles band. Systrarna Lydia och Laura Rogers, som sjunger de vackra stämmorna på de här tio låtarna, kommer från Alabama. På skivan delar sorgen efter både mormors och farmors död plats med glädjen för båda systrarna att bli mamma för första gången. I augusti har Rootsy lovat att de kommer till Stockholm på turné. Det är alldeles lysande det. Då finns möjlighet att uppleva den här mixen mellan First Aid Kit och Simon & Garfunkel på plats.

 

William Prince – Reliever
Artisten som numera är känd som Prince. Willam Prince är 34 år och kommer från Winnipeg och har en barytonröst som bär fram hans musik och texter på ett sätt som gör att klockorna stannar. Prince började spela gitarr i 9-årsåldern. Hans inspirationskällor var Johnny Cash, Kris Kristofferson, Charley Pride, Merle Haggard, Willie Nelson och inte minst hans egen pappa. Pappan var musiker och predikant och gick bort när Willam började skriva låtarna till det här albumet. Jag har svårt att tänka mig att den här plattan inte kommer att ta sig in på min topplista över årets allra bästa album också. Lyssna gärna på ”Leave it by the Sea” och titellåten för att komma i stämning. Därefter kan du också ta in att Dave Cobb har producerat några av låtarna, alltid en kvalitetsstämpel.

De 100 bästa låtarna 2012-2018 – Plats 1-100

Publicerat: 7 april, 2019 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nedräkningen är över. Du som har följt med under dagarna vi räknat ner från 100 till 1 har redan läst allt. Har du inte hängt med? Då finns hela listan samlad här nere. I omvänd ordning från nedräkningen.

 

Du kanske till och med gjort din egen lista över de senaste årens bästa låtar med utgångspunkt i bruttolistan. Med all respekt för dina synpunkter, här finns facit. Den kompletta listan över de bästa låtarna från de senaste sju åren. Tar du dig allra längst ner i det här inlägget får du också en spellista från ett till hundra.

PLACERING – LÅTTITEL – ARTIST
1 – The Dangerous Kind – Aaron Lee Tasjan
Det här så vacker som en bluesrock ‘n roll-låt någonsin kan bli. Det är en snabb berättelse och låt som går på knock. Den är farligt bra helt enkelt.
2 – Feathered Indians – Tyler Childers
Spännet på bältet gör avtryck på insidan av hennes lår, sjunger Childers i början av den här låten om fysisk kärlek och de känslor som uppstår när kemin är rätt.
3 – Var är vi nu? – Kent
”Du vaknar upp din ungdom borta, Din spegelbild ser ut som skit, Och allt som förut var så enkelt, har blivit väldigt svårt. Som alltid flyr jag till musiken, Den enda plats där jag är jag, En plats med enkla raka regler, Där de stora drömmarna är lag.” Du som är nere med Kent känner igen de där stroferna som Jocke Berg skaldat i den omåttligt vackra ”Var är vi nu”. Hur det är med min ungdom vete sjutton? Något ligger nog däremot i de där Tigerdrottning-raderna?
4 – Turtles All The Way Down – Sturgill Simpson
Sturgill Simpson sjunger om psykedeliska erfarenheter som en följd av användning av droger som marijuana, LSD, psilocybin och DMT. Sången fylls av referenser till möten med Jesus, djävulen, Buddha och utomjordliga reptiler.
5 – Electric Man – Rival Sons
Jay Buchanans briljanta och självklara rockröst tar vid efter att Mr Fuzzlord Scott Holiday riffat igång ”Electric Man” tillsammans med Michael Mileys trummor. Det är bara att hänga med.

6 – Stenungsund – Viktor Olsson
Viktor Olsson var 22 år när debuten släpptes och han kommer från Stenungsund. En plats som är lika delar industrisamhälle och västkustidyll några mil norr om Göteborg. I den här underbara låten målas bilder av industrierna, vi sitter på trappan utanför Ninas Café och ser solen gå ner.
7 – Down In The Gulley – Brent Cobb
Min favoritlåt från Brents debutalbum är ”Down in the Gulley”. En historia som är delvis baserad på verkliga händelser om hans farfar, som anklagades för att ha ett hembränneri på sin tomt. Det löste sig till slut för farfar.
8 – Summer’s End – John Prine
I videon till “Summer’s End” blixtrar det förbi rapporter om opiumepidemin i Usa på en tv-skärm. Där finns en tydlig ledtråd till den förödande historia som berättas i den här vackert melankoliska låten.
9 – White Man’s World – Jason Isbell and The 400 Unit
I ”White Man’s World” sjunger Isbell om både jämlikhetsproblem och rasfrågan. Här ger Isbell oss sitt perspektiv på sin egen roll i kampen för jämlikhet oavsett om det är ras eller kön. Samtidigt känner han inte skuld eller skam över sådant som ligger utanför hans egen kontroll. Han vill lämna över en värld till sin dotter där hon har möjligheten att låta världen vara hennes. På det sätt som passar henne. Han reflekterar över sitt eget privilegium, som vit man som lever i ett vitt grannskap med benen från de amerikanska urinvånarna under sina fötter. Lyssna efter Mercys mamma Amanda Shires som kommer in på fiol efter textraden ”Mama wants to change that Nashville sound”.
10 – Welcome To Earth (Pollywog) – Sturgill Simpson
Simpson hälsar sin förstfödde son välkommen till jorden och förklarar hur han alltid kommer att älska sonen.

11 – Cover Me Up – Jason Isbell and The 400 Unit
“Jason Isbell sjunger så att alla som eventuellt fått en ståplats i Nybroviken, ett stenkast från Berns, genast väcks till liv och kommer in och dansar med oss andra. Vackrare sång än när han sjunger ”Cover Me Up” har jag aldrig hört, jag blir frälst det här är min typ av kyrka.” Det skrev jag när Isbell var i Stockholm i januari 2016. Den här liveversionen kommer från The Ryman i Nashville.
12 – Backa Tiden – Joel Alme
En stark tillbakablick på ett liv som hunnit en bit på vägen. Betraktelserna börjar med ”Det kunde gärna lika gärna gått, som alla andra sa: Den pojken faller nog hårt, men det blev du, inte jag, Vi satt på Sannaskolans tak, medans sommaren blåste bort, Tiden väntar inte på nån, men det visste vi inte då, Om tiden går att backa på nåt sätt, då skulle vi väl aldrig gå ner ifrån det där taket”.
13 – Old Men Young Women – Lori McKenna
Det är som att följa med i en film när du lyssnar på texten som Lori McKenna sjunger på den här Dave Cobb-produktionen.
14 – Tupelo – Jason Isbell and The 400 Unit
I den tredje låten på ”The Nashville Sound” är det just till Tupelo, som Jason Isbell & The 400 Unit flyr för att där finns tjejen som inte dömer och där går det att vara trygg. Det är oklart om det finns någon koppling i texten till Elvis Presley och att det är av en sådan anledning, som Jason Isbell låter huvudpersonen i låten ”Tupelo” fly till just dit. Producenten Dave Cobb nämnde i en intervju för podden Walking The Floor, som Foo Fighters-gitarristen Chris Shiflett har, hur intelligenta texter Cobb tycker att Jason Isbell skriver. Det brukar ta tre, fyra år innan jag förstår dem, sade Cobb bland annat.
15 – South of Atlanta – Brent Cobb
Vi åker på biltur längs I85 tillsammans med Brent Cobb i södra delen av Georgia och insuper natur, miljö och människor.

16 – The Promise – Sturgill Simpson
Den här låten började sitt liv som en new wave-hit med When In Rome på 80-talet. Sturgill Simpson gör sedan en alldeles hjärtskärande version av den på sitt album ”Metamodern Sounds in Country Music” från 2014.
17 – Brinner – Hästpojken
”Jag letar igenom dom saker som jag aldrig förstår, Och där står, En liten man och säger världen är min och bara sångerna slår, Sin ridå, Jag hade några saker att få sagt, Jag hade några önskningar i natt, Då ibland när jag läser kan jag känna mig hel, Som en del, Av något stort men jag får ingenting gjort när jag tänker nåt fel, Ja ett fel”.
18 – Built-In Forgetter – The Temperance Movement
När vi rör oss vidare ut i den stora världen är det tur att vi kan luta oss mot nådens syster i den ultrasköna rockaren ”Built-In Forgetter”.
19 – Ghost Town – Sam Outlaw
“Wish that you could see this city just how it used to be, Burnin’ with the fire of industry, Wish that you could feel the life we once felt on these streets, But you can’t, no you can’t”. Det som en gång var är inte hur det är nu.
20 – Gå med mig vart jag går – Lars Winnerbäck
Det här är så nära industrirock Lasse Winnerbäck kommer. Den känslan förstärks när Thåström tar ton i den andra versen.

21 – Alby 1981 – Roger Karlsson
Här kommer berättelsen om Magnus, Keijo och Joanna.
22 – Cherry Blossom Wine – Sadler Vaden
Utan sällskapet av Jason Isbell eller Kevin Kinney gör Sadler Vaden en underbar rockplatta och där finns den extra, extra bra pärlan till låt.
23 – My Silver Lining – First Aid Kit
Den första singeln från albumet “Stay Gold”, ett album som producerades av Mike Mogis. Vad är poängen? Varför gör jag det jag gör? Den här låten handlar om att hitta just det ljuset i tillvaron som gör det värt all ansträngning.
24 – You Don’t Look So Good (Cocaine) – Caroline Spence
”It’s hard to tell people things they don’t want to hear. It’s hard to make someone see the effects of their actions when the consequences aren’t immediate. This song comes out of not knowing how to talk to someone about their choices and your concerns about those choices. It’s the voice of a concerned friend.” Det här berättar Caroline Spence om låten för NPR.
25 – Khom Loy – Lars Winnerbäck
Bara för textraden “Du säger att jag har männskor runt omkring mig hela tiden men jag känner mig ensam”.

26 – NYC in the Rain – Caleb Caudle
Caleb Caudles uppväxt i bibelbältets North Carolina präglades av ett stort intresse för punken. Inspirerad av band som The Clash och Velvet Underground fann Caleb en plats på North Carolinas punkscen. Med åren kom mognad och en allt mer växande samling skivor från svunna dagar, vilket satte igång hans intresse för countrymusik. Här en underbar New York-skildring från senaste plattan.
27 – Leaving LA – Father John Misty
Josh Tillmans tretton minuter långa memoarer. Bland annat om hans första minne av musik. Då håller han på kvävas av en godis som smakar vattenmelon samtidigt som ”Little Lies” av Fleetwood Mac spelas på radion.
28 – Live Oak – Jason Isbell
Det finns en stor kraft i nykterheten, som kommer efter ett missbruk. Här är en låt fullt av funderingar hur livet kunde ha slutat om inte missbruket brutits.
29 – Filthy and Fried – Drive-By Truckers
Textdriven rock. Det här kan vara en del i manualen till den typen av rock. Mike Cooley sjunger en personlig berättelse om ungdom och föräldraskap i den här fantastiska låten.
30 – Like a Mighty River – St. Paul & The Broken Bones
En mäktig flod. Det är en bra liknelse med Paul Janeways fängslande röst.

31 – Break It Down – Imperial State Electric
“Break It Down” är en duett med Linn Segolson och doftar det country på samma sätt som i ”Dead Flowers” med The Rolling Stones.
32 – Hög i gränder – Avantgardet
Neddrogad och bottenlöst låg i London är erfarenheter Rasmus Arvidsson själv har upplevt. Det känns när han sjunger den här vackra och mörka låt.
33 – Vänta på att dö – Julia Frej & Mauro Scocco
Det måste vara en av de mörkaste texterna genom tiderna som Townes Van Zandt skrev i originalet ”Waiting Around To Die”. Här hör vi den underbart översatt till svenska med Julia och Mauro.
34 – Baksidan av båten – Viktor Olsson
””Baksidan av båten” skulle till exempel ha kunnat bli en tafflig rip-off på Sam Cookes gamla ”A change is gonna come” men växer i stället ut till en svensk soulklassiker i sin egen rätt.” Det skriver GP i sin recension av albumet där du hittar den här underbara sången.
35 – Black Smoke Rising – Greta Van Fleet
Det här är också titeln på Greta Van Fleets debut-EP, som släpptes den 21 april 2017. Singeln ”Highway Tune” toppade listan Billboard Mainstream Rock i september samma år. Titellåten skrevs i studion under inspelningen av EP:n.

36 – If We Were Vampires – Jason Isbell and The 400 Unit
En av de vackraste kärlekslåtarna genom tiderna. Vi får vara tacksamma för tiden tillsammans. Samtidigt kommer någon av oss att få spendera den sista tiden ensam. Isbell hoppas att det inte blir han som behöver göra det.
37 – Röda Bolaget – Joel Alme
Almes morfar var kapten på Röda Bolaget, och drack ihjäl sig vid 50. Några år senare dog hans mormor, så mamma och hennes bröder växte upp delvis på barnhem. På något sätt klarade mamma det, men hennes bröder blev aldrig trygga i familjer som vuxna.
38 – Broken Bones And Pocket Change – St. Paul & The Broken Bones
Temat är olycklig kärlek. I andra versen illustreras det på följande sätt “Reckless love has made me cold, Worn down just like shoes, Ain’t nobody, Ain’t nobody gonna love me, I’ll just stand here, all alone”.
39 – Feral Roots – Rival Sons
Tempot stannar nere med ”Feral Roots” samtidigt som energin bara växer i kvällens kyrka. Det var min upplevelse av låten från albumet med samma namn när jag såg det live för första gången. En av många höjdare den måndagen i mars.
40 – Irene – Courtney Marie Andrews
En god kvinna, som drar till sig dåliga beslut likt en magnet. En observerande historia om mig-själv-generationen.

41 – The Pride of Queens – Daniel Romano
De Ramones-liknande riffen och textsnutten “Gabba Gabba Hey” för tankarna till stadsdelen Queens i New York och The Ramones, som är en av stoltheterna som kommer därifrån.
42 – Backwater Zoo – The Temperance Movement
Att få allt te i Kina är inledningserbjudandet i skönt gungande Backwater Zoo.
43 – Come Home Soon – Brent Cobb
Brent Cobb är en utmärkt historieberättare. Här startar vi berättelsen längre från Georgia än han någonsin kunde tänkt sig. Bilen styr genom Colorado, han bor på vägen, samtidigt som hemlängtan är mycket stark.
44 – Find ‘Em, Fool ‘Em and Forget ‘Em – Anderson East
George Jackson och Rick Hall skrev den här låten, som släpptes av Jackson 1969. Anderson Easts version är inspelad i samma studio som Jacksons version. FAME Studios i Muscle Shoals, Alabama. East har Dave Cobb med som producent på den här dansvänliga partydängan.
45 – You Don’t Care Enough For Me To Cry – John Moreland
Det är svårt att hålla tillbaka tårarna när John Morelands sjunger så att allt hår på din kropp ställer sig i givakt och rösten kryper ner längs ryggraden och in i ben och märg.

46 – One Horse Town – Blackberry Smoke
På “The Whippoorwill” sjunger Charlie Starr “In the tiny town where I come from, You grew up doing what your daddy does, And you don’t ask questions you do it just because, You don’t climb to high or dream too much, With a whole lot of work and a little bit of luck, You can wind up right back where your daddy was” om livet i en småstad eller till och med en håla.
47 – Bottles & Cans – Caleb Caudle
En av mina absoluta favoritlåtar från 2014. En lättsam och medryckande Caleb Caudle.
48 – Lucky Penny – JD McPherson
Bas, trummor och riff. Allt en bra rockabillyliknande låt kan behöva. Den första singeln som dök upp från 2017 års album ”Undivided Heart & Soul”.
49 – Come On October – Caleb Caudle
När det är dags att måla ett nytt lager på mitt hjärta är det inte en helt vild idé att bejaka oktober.
50 – Amen, So Be It – John Moreland
Här rockar Moreland igång. Något som kännetecknar hela albumet “Big Bad Luv” att det är rockigare än tidigare. Rösten är som alltid något av en annan värld.

51 – 27 kvm – Viktor Olsson
Jag lyckas aldrig komma underfund med vilken 60-tals låt jag tycker basgången kommer ifrån. Det är en historia om en lägenhet i Stenungsund. Tänk att det går får till en så underbar låt om den och dess hyresgäster.
52 – Grandma’s Garden – Zac Brown
Dave Cobb gjorde ett konceptalbum om södra Usa tillsammans med några av sina favoritartister. Albumet heter ”Southern Family” och det här är höjdpunkten.
53 – If I Had A Tail – Queens of the Stone Age
Josh Homme sjunger i första versen “Do run-run, you won’t get far, I’m machine, obsolete, The land of the free lobotomy, I wanna suck, I wanna lick, I wanna grind, I wanna spit, Tears of pleasure, tears of pain, They trickle down your face the same, It’s how you look, not how you feel, A city of glass with no heart”. Sedan rockar han vidare i den bästa låten på “…Like Clockwork”.
54 – Nobody – The Sheepdogs
Boogie. Gung. Medryckande. Dansvänlig. Underbar.
55 – Latchkey Kid – John Moreland
Det handlar om ett barn som kommer möts av ett tomt hem när han kommer hem från skolan. Föräldrarna är frånvarande till följd av jobb. Morelands sorgsna och fantastiska röst gör underverk till textraderna.

56 – Nothing Has To Be True – First Aid Kit
Jag spoilar slutet av låten. Det låter som vi åker rakt ut myrornas krig för er som är tillräckligt gamla för att ha varit med på den tiden TV-dagen slutade så. Innan dess har vi varit på en underbar tripp med Klara och Johanna Söderberg.
57 – Ofödda lilla barn – Hästpojken
Råden till det ofödda barnet inleds med ”Låt ingenting hålla ner dig, Var alltid själv, Låt inga människor se dig när tårarna har släckt, Ha kanske tre-fyra vänner och håll dom kort, Visa aldrig vad du känner, Visa aldrig nånting”. Pojkarna från Göteborg har skapat en magisk låt.
58 – Psalm i korsningen Ågestavägen Huddingevägen – Roger Karlsson
Det tog en liten stund innan det här guldkornet dök upp som en b-sida. Den spelades in till albumet ”Gubbjävelvärld” och är allra bäst från den inspelningen.
59 – Aftermath – Hannah Aldridge & Jordan Dean
Hennes andra album drar igång med den här låten och wow-känslan infinner sig omedelbart. Sadler Vaden har producerat med den äran.
60 – Half The City – St. Paul & The Broken Bones
Låten är en livefavorit och publikfriare. Låtraden ”I populated half the city, child” anpassas efter ort och i januari 2017 lät den ”I populated half of Stockholm, child”.

61 – Forget About Georgia – Lukas Nelson and Promise of The Real
Lukas Nelson hade en romans med en kvinna som heter Georgia. Han spelade tillsammans med sin pappa Willie Nelson och hade svårt att tänka på annat än henne varje kväll. Lukas har den här låten som egen favorit och ser den lite som ett svar på ”Georgia, On My Mind”.
62 – Holy Moses – Tami Neilson
En röst som slår knockout. En låt som slår knockout. Vad mer kan du behöva?
63 – I’ve Got A Hole Where My Heart Should Be – The Sheepdogs
Ett fantastiskt band från Kanada med scenkläder som få klarar att bära upp så bra som de gör det. ” I said wait, I’m a part time lover and an all around guy, You got to know, I got the late night magic and perpetual high, It’s alright, I got to keep on moving so I never run dry, You wanna go, Said if you dig me, baby, won’t you give it a try?”. Det är den medryckande inledningen.
64 – Punchin’ Bag – Cage The Elephant
Förutom att det är en utmärkt partylåt är det också en fantastisk låt att spela i pausen på valfritt sportevenemang. Att låten bär tydliga släktskap rent ljudmässigt med The Black Keys är kanske inte särskilt konstigt eftersom att det är Dan Auerbach, som producerat.
65 – Lover, Leaver (Taker, Believer) – Greta Van Fleet
En av de tidigast skrivna låtarna av Greta Van Fleet. Före både debut-EP:na som kom 2018. Den fulla versionen som avslutar albumet är lite jammigare och lite groovigare än radiovarianten, som är kortare.

66 – Mitt ansikte – Ulf Lundell
Lundell ger sig in och tycker kring utförsäljningar av det offentliga ” Jag tar hand om dom mina, på dom sätt jag vet bäst, Jag ligger lågt när jag måste, Jag har fest när jag kan ha fest, Ge mej bilderna på dom som köpte, och sålde Serafen, så ska jag ge er mitt ansikte, hos den bästa fotografen”. Det blir en utsökt låt.
67 – King of Alabama – Brent Cobb
Wayne Mills växte upp i Arab, Alabama, och spelade i Crimson Tide. Mills flyttade senare till Nashville och blev en favorit för alla inbitna country fans i södern. Rramtida stjärnor som Blake Shelton och Dierks Bentley ficka agera förband till Wayne Mills. Han sköts till döds för fem år sedan efter en konfrontation med ägaren till en bar och barbecueställe. Barägaren sitter i fängelse för mord.
Wayne Mills var både vän och mentor till Brent Cobb. På Brent Cobbs platta ”Providence County” finns den underbara låten ”King of Alabama”. Det är en berättelse om Cobbs vän och mentor. Det är en värdig och varmhjärtad sång om Wayne Mills. Låten startar med ett Muscle Shoals-aktigt riff på Cobbs akustiska gitarr och blandar sig smakfullt med orgeln. I lugnt, behagligt och svängande mak rör vi oss framåt längs asfalten på vägen. Refrängen är lätt och luftig, låter oss känna brisen. Sammantaget en mycket värdig hyllning till en vän, som inte längre finns med oss.
68 – Innan Vi Faller – Lisa Nilsson & Joakim Berg
DN hade födelsedagsfest. Två svenska popröster delar scen i något som skulle vara en engångsföreteelse. En suddig video från Blå Hallen dyker upp på YouTube. Låten är ett stordåd. Tre månader senare dyker den vackra balladen upp på Spotify.
69 – Jag Skulle Kunna Döda – Roger Karlsson
Vad är vi kapabla till? Egentligen? Rockpoeten Roger Karlsson ställer svåra frågor.
70 – A Few More Days – Eli Paperboy Reed
Gospelinfluenser uppblandade med en virvlande soul, som lånar harmonier från James Brown. Om du inte kan tänka ut hur den blandningen låter rekommenderar jag dig att lyssna på den här knockoutlåten.

71 – Grass Is Greener – St. Paul & The Broken Bones
Paul Janeways röst är inget annat än ren och skär magi. När du har lyssnat på låten i studioversion ska du genast leta upp när de framförde den här låten hos David Letterman. Räkna med gåshud!
72 – Names – Nathan Bell
Många liv startas och slutar i den här sången med fiktiva soldater i Mellan Östern. Du kommer att förstå att det här är något speciellt när du lyssnar på historien där menige John David McCutcheon från Wyoming Plains är först ut.
73 – Put The Fire Out – Courtney Marie Andrews
Låten handlar om att komma tillbaka till de känner och älskar efter att ha spenderat en lång tid på resande fot. Vi kommer dit, men det tar väldigt länge.
74 – Now That You’re Gone – The Raconteurs
Den andra låten på singeln med två A-sidor. Det första musikaliska livstecknet från The Raconteurs på 10 års tid. Ett helt album är utlovat till 2019.
75 – Elden – Lars Winnerbäck
Vi är i Oslo och traskar runt i Oslo tillsammans med Winnerbäck och hans ex. I den här liveversionen gör vi det i ett lugnare tempo än i studioversionen. ”Elden” glöder även i den här versionen.

76 – Modern Pressure – Daniel Romano
“Han spelar det mesta själv, och det både svänger och berör. Han sjunger nasalt, som Dylan, och det finns en självklarhet och ledighet över Romano som gör honom omöjlig att inte gilla.” Det skriver Po Tidholm i DN när han recenserar skivan där det här är titellåten.

77 – Stay Free – Jesse Malin
En av Mick Jones, The Clash, vänner hamnade i fängelse efter att ha rånat några banker. Jones skrev låten till sin vän och den har ibland beskrivits som en kärlekshyllning mellan två vänner. Här gör Jesse Malin en underbar tolkning av den låt The Clash gav ut 1978 på ”Give ’em Enough Rope”.
78 – Taxi – Brian Dunne
”And now I’m riding in the backseat of this old taxi, Heading through the tunnel down town, Thinking about how crazy this Iife has been lately, And no one’s gonna save me now, He said kid where you heading, I said that’s a good question he laughed and said you’Il figure it out”. Jag undrar också vart jag är på väg?
79 – Most Of All – Brandi Carlile
Låten handlar om Carliles förhållandet till sina föräldrar. Hon skriver att föräldrar kan vara din första kärlek. Glöm inte bort att berätta det för dem, om de fortfarande är i livet. Mena det du säger!
80 – Ain’t No Difference – Kyle Daniel & Brent Cobb
Kyle Daniel berättar för Cowboys & Indians att “I think personally for me the one that resonates the most is, currently, “Ain’t No Difference,” the song that Brent and I did, because it really speaks to the time — and I know that we’re in such a chaotic world right now and people get so caught up in what’s happening on the news, we’re so connected with our cell phones and with each other and everybody’s got a voice and an opinion and sometimes we get this very egotistical mentality as people. We’ve grown into this ego society and it’s tough for us to be humble and realize that although somebody may have a different opinion about something, we’re all very similar and there’s really no difference in all of us. And I think that was the one thing I wanted to get a positive message with my music and that song.”

81 – Table For One – Courtney Marie Andrews
GP skriver i sin recension av albumet “Honest Life” bland annat att “Table for one måste vara den här vinterns mest smärtsamma låt, skriven efter ett uppbrott och en fyramånaders vistelse i Belgien där Courtney Marie Andrews plågades av hemlängtan till huset i skogarna utanför Seattle, där hon numera har slagit sig ner och skrivit de flesta av låtarna på albumet”.
82 – Shoreline – Gabriel Kelley
Det här är en vacker, vacker balladversion av Broder Daniels original, som också Anna Ternheim gjort en underbar tolkning av.
83 – Rexanimarum – Israel Nash
“I was headed to the show, Goin’ uptown to the Apollo, Get me a glimpse of ol’ Jimmy Brown, Someone told me that he had just died, I lowered my head, and I started to cry, Stood on 125th Street, and I said, ”Well sing it loud. I’m black and proud””. Här startar den här Neil Young-doftande låten.
84 – The Hole – Lars Bygdén & Christian Kjellvander
”Jag har ett väldigt exakt minne av var jag var när jag kom på den här låten. Jag minns att jag gick på Nioörtsvägen i Midsommarkransen och fick den här låten på hjärnan som jag tyckte var jävligt bra. Så bra att jag började fundera på om det var någon annan än jag som gjort den. Men efter att ha funderat ett tag bestämde jag mig för att så inte var fallet. Jag hade också ett minne av att jag direkt spelade in den i min mobiltelefon, vilket jag brukar göra ganska ofta. Nu visar det sig att detta minne verkar vara falskt då jag inte hittar inspelningen i telefonen. Texten skrev jag, som de flesta andra av texterna på skivan, i en väldigt grå kontorslokal på Midsommargården, Telefonplan. Jag kunde låna den efter kl. 14.00 när advokaten som hyrde den fram tills dess hade gått. Jag har försökt skriva texter hemma också, men det går inte. Min moral är totalt värdelös och jag börjar spela Tetris eller Scrabble eller hålla på med någon annan skit efter typ 5 minuter framför datorn. Det är därför av största vikt att texterna skrivs på en plats där jag inte kan göra något annat som jag tycker är roligare, eller kanske snarare TROR är roligare. Jag tycker ju faktiskt det är roligt att skriva texter, men det kan också vara en stor plåga när man inte får till det förstås. Vad texten handlar om? Ja, det känns nästan överflödigt att gå in på. Inte är det lycka och glädje i alla fall.” Det här skriver Lars Bygdén själv om den mörka och fantastiska ”The Hole”.
85 – You Can’t Fix This – Stevie Nicks, Dave Grohl, Taylor Hawkins & Rami Jaffee
När Dave Grohl gjorde filmen om musikstudion Sound City passade han också på att spela in helt ny musik. Här sjunger Stevie Nicks med sin unika och fantastiska röst hur hennes gudson dog av en överdos på ett party när han bara var 18 år.

86 – White Doves Wing – Caleb Caudle
Den dyker upp som låt nummer fyra på Caudles album nummer tre “Carolina Ghost”. Den fastnade hos mig direkt från att jag hörde den första gången etsade den sig fast på ett underbart sätt i mitt medvetande.
87 – Third Place – The Black Lillies
Det är flämtande redan från start när Cruz Contreras tar ton i ”Third Place” och sjunger ” flannel shirt, every inch of me hurt we were dying, monday night, the boys in the band they looked tired, magnetic pull, lights drove around in circles, leaning on you, leaning on me, collapsing”. Det blir inte mindre flämtande sedan.
88 – Barndomens Mörka Rum – Juha Mulari
Mulari ska ha upptäckts på en bröllopsfest av rapparen Petter. Mulari har en brokig bakgrund med bland annat två fängelsevistelser bakom sig. ”Solen skiner, floden skrattar, Molnen skingrar sig så sakta, Varje gång jag tar dig i min famn, Ja någon kom och sa till mig, Att livet, det är inte mycket, Men när jag är med dig så är det allt” är inledningen till ”Barndomens mörka rum”. Passa på att lyssna på helheten.
89 – The Eye – Brandi Carlile
När NPR Music recenserade låten som var den första singeln från albumet ”The Firewatcher’s Daughter”, skrev de ” ”The Eye” is exactly what it proclaims itself to be: a quiet breath in the midst of the album’s glorious storm. Rooted in Carlile’s love of both classic country and California pop, the song is the kind many other artists are going to want to cover. It will be hard to top the original, though; it so eloquently highlights the telepathic connection Carlile shares with her longtime bandmates. A favorite on recent tours, ”The Eye” is destined to become a centerpiece in Carlile’s catalog.” Jag bara stammer in i lovsången.
90 – Safari Song – Greta Van Fleet
Först släppt på EP:n “Black Smoke Rising”, sedan med på samlingsEP:n ”From The Fires”. Låten gjorde amerikansk TV-debut den 31 oktober 2017 då bandet spelade den live på showen ”Last Call with Carson Daly”.

91 – Call To Arms – Sturgill Simpson
Det berättas en historia om krig och hur samhället äter upp och förstör sig självt. Det handlar om terrorism och rasism, som ofta tar plats på nyhetsplats. Det är en värld som är i ett bedrövligt skick, som kommer att lämnas över till Simpsons son.
92 – Samma Himlar – Hästpojken
”Samma himlar” handlar lite om åldrande, berättade Martin Eliasson i samband med släppet av albumet där det här är titellåten. Bitterljuvt bra är det helt enkelt.
93 – Vampire Girl – Buddy Miller & Jim Lauderdale
Skön, rockande och gungande träskrock möts du av när Buddy Miller och Jim Lauderdale tar sig an berättelsen om vampyrflickan.
94 – Cherokee – John Moreland
Det vi kan lära från den här låten är sättet Moreland tar in sorgen, känner hur den filar ner de hårda kanterna av en av försvarsställning som är reflexmässig. ”You’d carve those doubts right out of me” är en av textraderna Moreland sjunger för den som inte hör honom. ”Cherokee” karvar ut en egen plats där lyssnaren kan tänka sig att överleva sådana tvivel. Sången är en berättelse om ett liv som verkligen är levt och dess mörka kanter är inte skräck. Det är mänsklighet.
95 – High Beams – Trevor Sensor
Det här är min favorit från Sensors debutalbum “Andy Warhol’s Dream”, som släpptes 2017. Han har en skön hes sångröst. Första gången jag lyssnade på hela plattan var i London två veckor efter terrorattacken med bland annat knivdåd på London Bridge. När jag själv gick där kom den här fantastiska låten på i lurarna. Jag stannade och bara stod still och lyssnade.

96 – Flower Power – Greta Van Fleet
Låten blev till när gitarristen Jake Kiszka hade ett gitarriff och sångaren Josh Kiszka började humma till riffet. Låten symboliserar San Fransisco-scenen och den stämning som fanns i Haight-Ashbury och låten är skriven med influenser i den folkmusiken och är en hyllning till den klangen.
97 – Beneath The Wheels – Gold Star
När Gold Star själv berättar om “Beneath The Wheels” börjar han med att berätta att det är den enda låten på albumet ”Uppers and Downers” som går i 6/8 och att det också är enda låten som innehåller munspel. Trumljudet påminner om Bob Dylans ”Desire”, som är ett av Gold Stars favoritalbum genom tiderna. Harmonierna sjungs av låtskrivaren Austin McCutchen. Låten i sig var den enklaste att spela in och blev färdig väldigt snabbt.
98 – The Love That We Need – Hayes Carll
Det är en av tre låtar med ordet love i titeln på Hayes Carlls femte album ”Lovers and Leavers”. Det här är den allra bästa av dem. Det doftar västkust när Carll sjunger om ett förhållande som är på upphällningen och som puffar på de sista desperata romantiska ångorna, som sakta skingras. Samtidigt är det en beskrivning av ett normalt liv.
99 – Right On Time – Dawes
David Rawlings har producerat när Taylor Goldsmith sjunger i frågor kring vad som skulle sägas om väggar kunde prata och om återkommande tysta meddelanden som förmedlas. Det doftar västkustrock från 80-talet så det stänker om det och vackert är det.
100 – King of a One Horse Town – Dan Auerbach
Den här låten från albumet “Waiting on a Song” träffar på Auerbach i läget att vara rädd för att ta steg utanför den egna komfortzonen. Det kan vara vem som helst som är rädd för att misslyckas, har Auerbach berättat. Det kan vara en langare. Ett fyllo. En professor. Det är en känsla som vi alla kan relatera till. Med Auerbachs beskrivning finns också en än starkare känsla av att vara med i en film när man lyssnar på den här sköna låten.

Vi fortsätter den dubbla nedräkningen av de hundra bästa låtarna och den bästa NHL-spelaren som burit det tröjnummer på de placeringar jag presenterar idag. Det kommer tio åt gången. Det vill säga tio hockeyspelare och tio låtar.

 

Idag har nedräkningen kommit fram till plats 21-30 och vi börjar närma oss den absoluta toppen. Hoppas att du fortfarande klarar att hålla två listor i huvudet samtidigt. Här kommer först hockeyspelarna och sedan musiken.

21, Stan Mikita. 22, Mike Bossy. 23, Bob Gainey. 24, Chris Chelios. 25, Joe Nieuwendyk. 26, Peter Stastny. 27, Frank Mahlovich. 28, Steve Larmer. 29, Ken Dryden. 30, Martin Brodeur.

PLACERING – LÅTTITEL – ARTIST
21 – Alby 1981 – Roger Karlsson
Här kommer berättelsen om Magnus, Keijo och Joanna.
22 – Cherry Blossom Wine – Sadler Vaden
Utan sällskapet av Jason Isbell eller Kevin Kinney gör Sadler Vaden en underbar rockplatta och där finns den extra, extra bra pärlan till låt.
23 – My Silver Lining – First Aid Kit
Den första singeln från albumet “Stay Gold”, ett album som producerades av Mike Mogis. Vad är poängen? Varför gör jag det jag gör? Den här låten handlar om att hitta just det ljuset i tillvaron som gör det värt all ansträngning.
24 – You Don’t Look So Good (Cocaine) – Caroline Spence
”It’s hard to tell people things they don’t want to hear. It’s hard to make someone see the effects of their actions when the consequences aren’t immediate. This song comes out of not knowing how to talk to someone about their choices and your concerns about those choices. It’s the voice of a concerned friend.” Det här berättar Caroline Spence om låten för NPR.
25 – Khom Loy – Lars Winnerbäck
Bara för textraden “Du säger att jag har männskor runt omkring mig hela tiden men jag känner mig ensam”.

26 – NYC in the Rain – Caleb Caudle
Caleb Caudles uppväxt i bibelbältets North Carolina präglades av ett stort intresse för punken. Inspirerad av band som The Clash och Velvet Underground fann Caleb en plats på North Carolinas punkscen. Med åren kom mognad och en allt mer växande samling skivor från svunna dagar, vilket satte igång hans intresse för countrymusik. Här en underbar New York-skildring från senaste plattan.
27 – Leaving LA – Father John Misty
Josh Tillmans tretton minuter långa memoarer. Bland annat om hans första minne av musik. Då håller han på kvävas av en godis som smakar vattenmelon samtidigt som ”Little Lies” av Fleetwood Mac spelas på radion.
28 – Live Oak – Jason Isbell
Det finns en stor kraft i nykterheten, som kommer efter ett missbruk. Här är en låt fullt av funderingar hur livet kunde ha slutat om inte missbruket brutits.
29 – Filthy and Fried – Drive-By Truckers
Textdriven rock. Det här kan vara en del i manualen till den typen av rock. Mike Cooley sjunger en personlig berättelse om ungdom och föräldraskap i den här fantastiska låten.
30 – Like a Mighty River – St. Paul & The Broken Bones
En mäktig flod. Det är en bra liknelse med Paul Janeways fängslande röst.

Vi har anlänt till slutdestinationen. Det har tagit sex år att ta oss hit. Nu kommer de tjugofem bästa albumen från de senaste åren. Bättre än så här blir det inte. Åtminstone inte just nu.

 

1 – Sturgill Simpson – A Sailor’s Guide To Earth (Utgiven: 2016 Placering då: 1)
Sturgill Simpson — en orkan av soul. Det är rubriken på Markus Larssons recension i Aftonbladet. Recensionen berättar vidare att Simpson hade en morfar som var soldat under Andra Världskriget. Han hette Ora. Ora krigsplacerades i Stilla havet och trodde att han skulle dö. Han var säker. Därför skrev han ett brev där han tog farväl av sin fru och deras nyfödde son. När Sturgill Simpson började skriva musiken till sitt tredje album”A sailor’s guide to Earth” mindes han hur han en gång hittade och läste brevet. Havet och sjömän har alltid varit en del av släktens själ, i verkligheten och som metafor.

Larsson skriver också att Sturgill Simpson har producerat skivan själv. Musiken blir också en berättelse om var han kommer ifrån. För honom är soul, country, psykedelia och rock inte några muromgärdade och segregerade genrer — allt hör ihop. Man kan se framför sig hur han sitter med hörlurarna hemma och med koncentrerad min försöker förstå hur låtarna ska smälta ihop lika sömlöst som på Marvin Gayes album ”What’s goin’ on”.
2 – Jason Isbell – Southeastern (Utgiven: 2013 Placering då: 1)
Bra melodier, gripande texter och en underbar röst, som tillsammans blir det recept som kokar ihop årets bästa album. Lyssna till exempel på ”Elephant” och ”Live Oak”, som den före detta Drive-By Truckers-medlemmen levererar.
3 – First Aid Kit – Stay Gold (Utgiven: 2014 Placering då: 3)
De fantastiska systrarna från Svedmyra har charmat de flesta svenska kritikerna. De har även lyckats med att få spela på anrika ställen som Royal Albert Hall i London och där också fått de brittiska kritikerna för sina fötter.
4 – St. Paul & The Broken Bones – Half the City (Utgiven: 2014 Placering då: 18)
Precis som Black Sabbath förra året så hamnar de på 18:e plats på denna oslagbara albumlista och båda banden kommer dessutom från Birmingham. Den stora skillnaden är att det i detta fall är staden i Alabama, Usa, vi pratar om. Musikmässigt är det också en viss skillnad. Sångaren ser ut som Phillip Seymour Hoffman, men sjunger som Otis, som en av mina vänner som sett dem live uttryckte det. Vi får en skön soulstund här.

Det här är albumet, som växt allra mest under de här åren. En fantastisk röst. Något av världens allra, allra bästa liveband. Soul i kvadrat.
5 – Jason Isbell & The 400 Unit – The Nashville Sound (Utgiven: 2017 Placering då: 1)
”Albumet är inspelat i den legendariska RCA Studio A i Nashville. Där storheter som The Beach Boys, Dolly Parton och Willie Nelson spelat in musik. Där är det numera Dave Cobb, som styr och ställer och skapar klassiker efter klassiker. Åtminstone för mina öron. Sammanfattningsvis låter det här som ett av årets allra bästa album. Albumet är så bra att det till och med får mig att längta till november. Jag som ogillar det mesta av årstider förutom sommaren. Det är då Jason Isbell återvänder till Stockholm tillsammans med The 400 Unit. Jag laddar redan för den söndagsmässan på Münchenbryggeriet.” Det skrev jag i juni när plattan kom och det gäller fortfarande. Förutom att söndagsmässan är avklarad såklart.

6 – Rival Sons – Great Western Valkyrie (Utgiven: 2014 Placering då: 1)
Från Long Beach i Usa kommer det här bandet, som på ett utmärkt sätt förvaltar rock ‘n’ roll-historien. Det doftar väldigt mycket Led Zeppelin, sedan finns några teskedar The Doors och några kryddmått Free och Hollies. Dessutom sjunger Jay Buchanan med en briljant och självklar rockröst.
7 – Queens of the Stone Age – …Like Clockwork (Utgiven: 2013 Placering då: 2)
”På gruppens sjätte album sänker Josh Homme tempot och sjunger bättre än någonsin. Det avslutande titelspåret visar att han är en av samtidens största artister.” så skriver Jan Gradvall i DI Weekend. Jag kan bara hålla med.
8 – Queens of the Stone Age – Villains (Utgiven: 2017 Placering då: 2)
Texterna är välkryddade med sex, droger och död. Ett dansant gung följer också med oss genom den här genialiska plattan. Jag får bara bekräftat det jag tyckt de senaste åren. En av rockmusiken allra mest livskraftiga genier har gjort det igen. Josh Homme har gjort ännu ett starkt album tillsammans med sina vänner i Queens of the Stone Age. Det enda jag kan klaga på just nu är att de inte kommer till Sverige under den turné de är ute på nu, men de kommer till Gröna Lund i juni. Jag tror nämligen att live är det ytterligare lite bättre än på platta.
9 – Jason Isbell – Something More Than Free (Utgiven: 2015 Placering då: 2)
Uppföljaren till albumet som toppade den här listan 2013 är också producerat av Dave Cobb. Skivan är inte lika direkt och mörk som ”Southeastern”, men likafullt underbar. Isbell berättar exempelvis historien om en ung och ensamstående mamma under depressionen i 30-talets amerikanska söder. I en starkt troende omgivning jobbar mamman hårt för ett bättre liv för sig själv och sina barn, samtidigt som hon bär på den enkla drömmen att få åka i en ”Hudson Commodore”.
10 – Joel Alme – Flyktligan (Utgiven: 2015 Placering då: 4)
I litteratur, film och intervjuprogram hard et skrivits och pratats om så många frånvarande farsor, så mycket om alkoholism och dysfunktionella familjekonstellationer att ämnet, hur allvarligt det än må vara, har börjat kännas tjatigt och bemöts emellanåt mest med en axelryckning. Men så kommer Joel Almes svenskspråkiga släktkrönika ”Flyktligan” och fan vet om det är den finaste arbetarklasskildring som getts ut på den här sidan av ”Skebokvarnsv. 209”. Det är en del av beskrivningen av detta underbara album i Sonic Magazine #79 och jag faller gärna in i hyllningskören.

11 – Viktor Olsson – Stenungsund (Utgiven: 2015 Placering då: 6)
”Viktor Olsson är 22 år och kommer från Stenungsund, lika delar industrisamhälle och västkustidyll några mil norr om Göteborg. På sitt debutalbum sjunger han om att växa upp just där men också om familj och konventioner, att flytta, bo på 27 kvadrat, en vän som gick bort och – förstås – den fantastiska, fruktansvärda, outgrundliga kärleken. Olsson bär sina influenser med stolthet – låter rent av både Tom Petty och Håkan Hellström vara med i texterna – men droppar också Swedish House Mafias ”Leave the world behind”, för även den är ett soundtrack till den värld han rör sig i och försöker förstå.”Det här är på det sätt Håkan Steen i Aftonbladet beskriver årets svenska debutalbum.
12 – Anderson East – Delilah (Utgiven: 2015 Placering då: 3)
Prispallen det här året avslutas av ytterligare en Dave Cobb-produktion. Anderson East är född i Athens, Alabama och begåvad med en röst som tar dig med i tidsmaskin till 60-talets allra bästa soulsångare. Det är i princip omöjligt att inte bli kär i Easts röst. I år är det svårt att inte dra paralleller till den kritikerrosade och väl uppmärksammade och fantastiska Leon Bridges. Det är bara det att Anderson East är ännu bättre i mina öron.
13 – Tyler Childers – Purgatory (Utgiven: 2017 Placering då: 3)
Den 19 januari går jag och nittonio andra ner i en källare på söder för att se Tyler Childers första framträdande på svensk mark. Det känns om en ynnest att få se flera låtar från denna fantastiska skiva i litet liveformat. Den 5 januari är skivan dessutom tillgänglig på annat sätt än via Bandcamp i Sverige.
14 – Brent Cobb – Shine On Rainy Day (Utgiven: 2016 Placering då: 3)
Vet inte riktigt hur det blev så att mina förväntningar var så högt uppskruvade på den här debutplattan? Kanske var det de smakprov, som ”Black Crow” som dök upp innan hela plattan släpptes i början av oktober? Kanske var det att kusin Dave Cobb producerat? Själva omslaget bidrog också på något obeskrivligt sätt till att höja förväntningarna. Extra roligt var det när förväntningarna också överträffades. Ett av årets allra bästa album.
15 – Courtney Marie Andrews – Honest Life (Utgiven: 2017 Placering då: 4)
I Chris Shifletts podd ”Walking The Floor” berättar Andrews om sin bakgrund som punkrockare och gatumusikant. Hon liknar också sitt låtskrivande vid att gå och fiska. Hon skriver hela tiden och säger att om du fiskar vet du inte vilken fisk du kommer att fånga, om du inte alltid fiskar…om jag alltid kastar ut mitt flöte så nappar det en bunt olika sånger. Här finns några mycket fina fångster samlade.

16 – Honeyhoney – 3 (Utgiven: 2015 Placering då: 1)
För tredje året i rad har Dave Cobb årets bästa album. Honeyhoney har sin bas i Los Angeles och Benjamin Jaffe och Suzanne Santo. Gruppens tredje alster släpptes i somras i Usa och kommer i Europa i början av nästa år. Santos röst smeker likt raspig honung de sköna toner som mina trumhinnor. Lyssna exempelvis på ”God of Love”, ”Yours to Bear” och ”Bad People”.
17 – Hästpojken – En magisk tanke (Utgiven: 2013 Placering då: 3)
Denna samling sånger, som gripit tag i mig och inte heller släppt taget under året, kommer från västkusten. Skivan innehåller också en av årets höjdpunkter alla kategorier, nämligen ”Brinner”.
18 – Caleb Caudle – Paint Another Layer On My Heart (Utgiven: 2014 Placering då: 2)
Tydligen är det bra att komma från Winston-Salem om man ska skapa musik som definierar det som brukar beskrivas som Americana. Det är en fröjd för örat att lyssna till tonerna och sången från Calebs sjätte album.
19 – Imperial State Electric – All Through The Night (Utgiven: 2016 Placering då: 7)
”Jag kapitulerar för den nya plattan. Den är med sin raka och medryckande musik en platta, som enkelt kvalificerar sig för kategorin fantastisk musik. Medaljplats på min topplista över årets album? Inte omöjligt. Jag hoppas att Nicke Andersson fortsätter utifrån sin egen devis och inte låter oss vänta allt för länge på ännu mer ny musik. Fram till dess rullar All Through The Night många, många gånger.” Det var på det sättet jag sammanfattade mina intryck av plattan när den kom och jag recenserade den för Rockbladets räkning. Här är slutresultatet.
20 – Kent – Tigerdrottningen (Utgiven: 2014 Placering då: 6)
På Valborgsmässoafton dök det upp, det elfte Kent-albumet. Den 6 maj hade det sålt guld. Låtarna har ett skönt driv och är väldigt fyllda av tydliga budskap. Det står sig också väldigt väl i den svenska skivskörden under 2014.

21 – The White Buffalo – Darkest Darks, Lightest Lights (Utgiven: 2017 Placering då: -)
Här kommer tryckfelsnisse. Jag ber oavkortat om ursäkt för att jag missade att få med det här albumet på förra årets oslagbara lista. Jag skrev bland annat så här när jag recenserade albumet:

Sammantaget är det ett album som rockar rumpan av mycket annat det här året. Tempot är uppskruvat något för att vara The White Buffalo. Samtidigt finns det vackra ballader också. Texterna är oftast åt det mörkare hållet och framförs av en väldigt vacker röst.
22 – Father John Misty – Pure Comedy (Utgiven: 2017 Placering då: 5)
“My first memory of music’s from, The time at JCPenney’s with my mom, The watermelon candy I was choking on, Barbara screaming, Someone help my son!” Raderna kommer från “Leaving LA. Ett tretton minuter långt och fantastiskt epos på denna vackra skiva.
23 – Chris Stapleton – From A Room: Volume 2 (Utgiven: 2017 Placering då: 6)
Del två är lite bättre än del ett.
24 – Drive-By Truckers – American Band (Utgiven: 2016 Placering då: 4)
“Surrender Under Protest” är skriven av Mike Cooley och det är också han som sjunger på den första låten som släpptes. Albumet är inspirerat av det tumultfyllda år, som är 2016. Den första singeln och ”Filthy And Fried” är ett par av mina favoriter.
25 – Hannah Aldridge – Gold Rush (Utgiven: 2017 Placering då: 11)
Hon är ännu en av dessa artister, som är född I Muscle Shoals, Alabama. Det är en blandning av soul och rock. Sadler Vaden från Jason Isbells The 400 Unit står för en del av gitarrspelandet på denna utsökta skiva.

Muscle Shoals, Alabama, är den största staden i Colbert County, Alabama, Usa. I staden bor drygt 13 000 människor. Staden har blivit känd genom musiken. I skivstudios som FAME studios och Muscle Shoals Sound Studio har otaliga hitlåtar spelats in från 1960-talet och framåt.

 

FAME studios etablerades 1959 och flyttade till Muscle Shoals 1961. Artister som Aretha Franklin, Little Richard, Wilson Pickett, Tina Turner, Elton John, Janis Joplin, BB King, Etta James och Otis Redding har spelat in musik här, bara för att nämna ett fåtal. Under tidiga år användes också många studiomusiker, det vill säga musiker som spelade på inspelningarna av många andra artisters inspelningar. En av dessa var David Hood, som spelade bas.

David Hood har spelat på skivor av bland andra Boz Scaggs, Cat Stevens, Paul Simon, Bob Seger, The Staple Singers, Frank Black, John Hiatt, Etta James och Percy Sledge. Hood var också en av grundarna till Muscle Shoals Sound Studio. Till dig som vill veta mer om musiken, som kommit från Muscle Shoals rekommendar jag den utmärkta dokumentären med samma namn som staden. Dokumentären hittar du på Netflix.

 

David Hood är inte bara musiker och grundare av en musikstudio. Han är också pappa till Patterson. Sonen är låtskrivare av lysande mått och skriver tillsammans med Mike Cooley låtarna i Drive-By Truckers, som funnits till i ungefär två decennier. Förra årets ”American Band” var nummer fyra på min lista över årets album och ikväll står de på Kägelbanans scen och spelar sin blandning av alternativ country och sydstatsrock. I Drive-By Truckers repertoar finns också en låt där det refereras till det speciella ljudet i den lilla staden i Alabama. ”Ronnie and Neil” från konceptalbumet ”Southern Rock Opera” innehåller de här raderna:

”Meanwhile in North Alabama, Aretha Franklin comes to town
To record that sweet soul music, to get that Muscle Shoals sound

And out in California, a rock star from Canada wrote a couple of great songs about the
Bad shit that went down
”Southern Man” and ”Alabama” certainly told some truth
But there were a lot of good folks down here and Neil Young wasn’t around

Meanwhile in North Alabama, Lynyrd Skynyrd comes to town
To record with Jimmy Johnson at Muscle Shoals Sound
And they met some real fine people, not racist pieces of shit
And they wrote a song about it and that song became a hit”

Förutom gitarristerna och sångarna Hood och Cooley består Drive-By Truckers idag av Brad Morgan på trummor, Jay Gonzalez keyboard, sång och mycket annat samt Matt Patton på bas och sång.

 

Cooley och Hood delar broderligt på att sjunga lead. Varannan låt tar de hand om och den andre körar, ibland också backad av resten av bandet. Mitt i setet kommer så den rockiga låten om Ronnie Van Zant och Neil Young och publiken går ännu mer bananer än tidigare.

Kvällen startade med ”Surrender under protest”, ”Darkened flags at the cusp of dawn” och ”Women without whiskey”. Drive-By Truckers flesta låtar är textdrivna. Ibland lekfulla texter, många gånger allvarliga. Låtarna är inte alltid lättlyssnade, de kräver din uppmärksamhet. Och de är bra, mycket bra.

Det spelas ”Gravity’s gone”, ”Sinkhole”,
”Made up English oceans”, ”The righteous path”, ”Ramón Casiano”, ”Ever south”, ”A Ghost to most”, ”Birthday boy”, ”Girls who smoke”, ”Marry me”, ”Let there be rock”, ”Zip city” och några till vackra sånger.

 

När kvällen är kommen till ”What it means” bjuder Patterson Hood på kvällens längsta och nästan enda mellansnack. Han berättar om sin oro för hur det är ställt i världen nu. Särskilt med utgångspunkt i hans hemland. Rädslan för olikheter. Rädslan för de andra. Han undrar om vi bygger murar för att hålla de borta eller om det kanske är för att hålla oss själva inne?

“He was running down the street
When they shot him in his tracks
About the only thing agreed upon
Is he ain’t coming back
There won’t be any trial
So the air it won’t be cleared
There’s just two sides calling names
Out of anger out of fear
If you say it wasn’t racial
When they shot him in his tracks
Well I guess that means that you ain’t black
It means that you ain’t black
I mean Barack Obama won
And you can choose where to eat
But you don’t see too many white kids lying
Bleeding on the street”

Kvällen och hela Europa-delen av Darkened Flags-turnén slutar i mera partyaktig stämning med ”Hell no, I ain’t happy”. Den slutar nästan lite norrländskt underdrivet >>Hell no, I ain’t happy. But I ain’t too crappy, too crappy at all<< Det känns ok med måndag imorgon eftersom att Cooley och Hood lovar att det inte ska dröja allt för länge innan de är tillbaka i Stockholm igen.

Julmusik 2016

Publicerat: 21 december, 2016 i Julskiva, Julskiva 2016, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Aromen och den långa eftersmaken kommer från en stor andel högvuxna Kenyabönor som blandats med bönor från Central- och Sydamerika. Det är en mustig mörkrost med smak och toner av svarta vinbär och smörkola. Det är 100 procent Arabicabönor. Blandningen togs fram åt Hotell Mollbergs i Helsingborg för 113 år sedan. En bra start på dagen inkluderar doften och smaken av min favoritbrygd, Mollbergs blandning.

IMG_2012

Svart som synden, starkt som döden och ljuv som kärleken är hur kaffet är när det är perfekt. Det sägs att Voltaire drack 50 koppar kaffe om dagen och att det massiva koffeinintaget bidrog till hans kreativitet. Andra kända kaffefans inkluderar den tecknade katten Gustaf och Theodore Roosevelt, som drack närmare fyra liter om dagen.

När det gäller kombinationen rocklåtar och kaffe är det inte många låtar, som fastnat i mina hörselgångar. Ett exempel från årets skivskörd är ”Black Coffee” som finns med på Rival Sons album ”Hollow Bones”. Låten skrevs av Ike Turner och Tina Turner och har också spelats in av Humble Pie.

Den i mina öron allra bästa låten om den här svarta gåvan till mänskligheten har lämpligt nog skrivits av årets Nobelpristagare. Låten ligger passande nog i original på Bob Dylans album ”Desire”. Det stämmer överens med min känsla och längtan efter doften och smaken av kaffe på morgonen. Jag älskar det. Jag älskar också ”One More Cup Of Coffee (Valley Below)”. Den börjar så här…

”Your breath is sweet
Your eyes are like two jewels in the sky
Your back is straight, your hair is smooth
On the pillow where you lie
But I don’t sense affection
No gratitude or love
Your loyalty is not to me
But to the stars above

One more cup of coffee for the road
One more cup of coffee ’fore I go
To the valley below”

IMG_2213

 Hett i huvudstan

Årets konsert II: Anderson East på Capitol
Årets upptäckta film: Heartworn Highways, en lärobok om outlaw-country.
Årets podd: Gradvall, till exempel om musikaler (högst oväntat mycket intressant) med fantastiskt initierade och entusiasmerande gäster i Sarah Dawn Finer och Edward af Sillén.
Årets konsert V: Bruce Springsteen & The E Street Band på Ullevi den 23 juli
Årets Värvet-gäst: Avsnitt 254 med Peter LeMarc är inte bara årets avsnitt. Det är ett av det bästa överhuvudtaget i Värvet-historien.

img_2273

Världspremiär

Årets konsert I: Jason Isbell & The 400 Unit med John Moreland som förband på Berns
Årets bok på nattduksbordet X: The Fall säsong 3, Netflix. Vi ser Gillian Anderson i rollen som polisen Sarah Gibson i jakten efter seriemördaren Paul Spector i Belfast.
Årets konsert III: Sturgill Simpson på Berns. Tveksamt om det kunde blivit ett bättre slut på den där julikvällen på Berns när det i en följd kom ”Welcome To Earth (Pollywog)”, ”Breakers Roar”, ”Keep it Between the Lines”, ”Sea Stories”, ”In Bloom” (Nirvana cover), ”Brace for Impact (Live a Little)”, ”All Around You”, ”Oh Sarah” och ”Call to Arms”. Det var helt enkelt hela nya plattan i ett sträck. Sedan tog det helt slut. Lokalen tändes upp. Pausmusiken började spelas. Publiken vägrade tro att det var sant och stod kvar och klappade intensivt i fem minuter. När scenen började plockas ner tvingas vi förstå att det inte blir mer ikväll.
Årets konsert IV: Nathaniel Rateliff & The Night Sweats på Kägelbanan
Årets musik-TV: Tomas Andersson Wij spelar med…Veronica Maggio, Timbuktu, Peter LeMarc och Lars Winnerbäck

img_2259

Tomas & Lasse

Årets 21 bästa album
Nu är den äntligen här, som världen har väntat på det här årets oslagbara albumlista. 21 plattor i prydlig rad.

SS ASGTE

Årets album

1 – Sturgill Simpson – A Sailor’s Guide To Earth
Sturgill Simpson — en orkan av soul. Det är rubriken på Markus Larssons recension i Aftonbladet. Recensionen berättar vidare att Simpson hade en morfar som var soldat under Andra Världskriget. Han hette Ora. Ora krigsplacerades i Stilla havet och trodde att han skulle dö. Han var säker. Därför skrev han ett brev där han tog farväl av sin fru och deras nyfödde son. När Sturgill Simpson började skriva musiken till sitt tredje album”A sailor’s guide to Earth” mindes han hur han en gång hittade och läste brevet. Havet och sjömän har alltid varit en del av släktens själ, i verkligheten och som metafor.

Larsson skriver också att Sturgill Simpson har producerat skivan själv. Musiken blir också en berättelse om var han kommer ifrån. För honom är soul, country, psykedelia och rock inte några muromgärdade och segregerade genrer — allt hör ihop. Man kan se framför sig hur han sitter med hörlurarna hemma och med koncentrerad min försöker förstå hur låtarna ska smälta ihop lika sömlöst som på Marvin Gayes album ”What’s goin’ on”.

Jag hör årets bästa album. Är det så att du vill veta mer om Simpson och albumet rekommenderar jag dig att lyssna på när Sturgill Simpson besöker Marc Maron i WTF-pod avsnitt 706.

img_2632Plats 2-6

2 – Dinosaur Jr. – Give A Glimpse Of What Yer Not
Håkan Steen skriver i Aftonbladet “Men det är som alltid J Mascis show. Möjligen appellerar ”Give a glimpse of what yer not” inte till så många nya fans. Det är samma sorts låtar om slösad tid och komplicerad kärlek byggda på lika delar ”Cortez the killer”, hardcore och pop som alltid, möjligen bara ännu mer reflekterande och tillbakalutade än tidigare. Storheten ligger snarare i hur Mascis 2016 lyckas ladda så närmast urtypiska Dinosaur Jr-låtar som ”I walk for miles” eller ”Be a part” med så här mycket energi och närvaro. Jag begriper inte hur han gör det, men det är å andra sidan mycket med överkufen Mascis som jag aldrig har begripit.”
3 – Brent Cobb – Shine On Rainy Day
Vet inte riktigt hur det blev så att mina förväntningar var så högt uppskruvade på den här debutplattan? Kanske var det de smakprov, som ”Black Crow” som dök upp innan hela plattan släpptes i början av oktober? Kanske var det att kusin Dave Cobb producerat? Själva omslaget bidrog också på något obeskrivligt sätt till att höja förväntningarna. Extra roligt var det när förväntningarna också överträffades. Ett av årets allra bästa album.
4 – Drive-By Truckers – American Band
“Surrender Under Protest” är skriven av Mike Cooley och det är också han som sjunger på den första låten som släpptes. Albumet är inspirerat av det tumultfyllda år, som är 2016. Den första singeln och ”Filthy And Fried” är ett par av mina favoriter.
5 – Peter LeMarc – Den Tunna Tråden
En A-sida och en B-sida. En mörk sida och en ljus sida. Två sidor samlat och utsökt musikhantverk. Två sidor starka och personliga texter. Ett av årets bästa album.
6 – Sadler Vaden – Sadler Vaden
Jag lifter på hatten till Jason Isbell, som tipsade mig på Twitter om det här fantastiska soloalbumet från en av gitarristerna i hans kompband The 400 Unit. Sadler Vadens självbetitlade album är inget annat än fantastisk musik. Det låter sydstatsrock och blandar country på ett sätt som är magiskt. Underbara spår är ”Cherry Blossom Wine” och ”Land Of No Refuge”. Covern på John Morelands ”Nobody Gives A Damn About Songs Anymore” är också en höjdare.

img_2638

Plats 7-11

7 – Imperial State Electric – All Through The Night
”Jag kapitulerar för den nya plattan. Den är med sin raka och medryckande musik en platta, som enkelt kvalificerar sig för kategorin fantastisk musik. Medaljplats på min topplista över årets album? Inte omöjligt. Jag hoppas att Nicke Andersson fortsätter utifrån sin egen devis och inte låter oss vänta allt för länge på ännu mer ny musik. Fram till dess rullar All Through The Night många, många gånger.” Det var på det sättet jag sammanfattade mina intryck av plattan när den kom och jag recenserade den för Rockbladets räkning. Här är slutresultatet.
8 – David Ramirez – Fables
”Då och då – men allt mer sällan – dyker det upp en singer/songwriter jag gillar mer än andra. Utmaningen är att förstå varför; på ett plan låter de ju nästan alltid likadant. David Ramirez från Austin, Texas, går att beskriva som ytterligare en man i den yngre medelåldern som spelar akustisk, stålsträngad gitarr och kan sägas vara något slags blandning mellan en mer fokuserad Ryan Adams, en rockigare Townes Van Zandt och en mindre utlevelsefull Jeff Buckley. Det finns absolut inget nytt att hämta hos den här mannen, ja utom det svårutvecklade faktum att det han gör faktiskt fungerar.” Det här skriver Nils Hansson i Dagens Nyheter om Ramirez Stockholms-spelning i maj. Jag ångrar fortfarande att jag inte var där och får nöja mig med att låta skivan rulla några varv till istället. Det är inte dåligt det.
9 – Amanda Shires – My Piece Of Land
Americanans First Lady ger sin make Jason Isbell en match om vem som är bäst i familjen. Här är hennes första soloalbum på tre år och även hon tar hjälp av Dave Cobb med produktionen.
10 – Iggy Pop – Post Pop Depression
I maj bjöd herr Pop, Josh Homme och kompani på en av årets höjdarkonserter på Cirkus. Den liveupplevelsen byggde på det här nya albumet och på ”The Idiot” och ”Lust For Life” inspelade i Berlin redan 1977. Det är en skön trio av album, som med fyra decennier som skiljer dem tidsmässigt ändå hör tydligt ihop. Grymma låtar på nya albumet är exempelvis ”German Days” och ”Chocolate Drops”.
11 – Metallica – Hardwired…To Self-Destruct
Uppfräschat, återfokuserat och återupptäckt av sig själva. Det bästa de gjort på länge i mina öron. Favoritlåt just nu ”Here Comes Revenge”.

img_2644

Plats 12-16

12 – Lori McKenna – The Bird And The Rifle
Det här är återigen husguden Dave Cobb, som varit i farten. Det är underskön country eller americana eller bara fantastisk musik och text, som Lori McKenna lämnat som ett arv till världen. Lyssna på underbara ”Old Men Young Women” och när du ändå är igång rekommenderar jag också särskilt ”Halfway Home”.
13 – Jill Johnson – For You I’ll Wait
Hela Jan Gradvalls recension av plattan låter så här: ” Jill Johnson har aldrig låtit skörare, trasigare, mörkare, ledsnare, aldrig mer sargad eller stukad. Jill Johnson har heller aldrig låtit bättre. September 2016 kommer i historieböckerna bli ihågkommen som en avgörande månad för svensk country. Fram till nu har det finaste berömmet svenska countryartister kunnat få varit att de nästan varit i klass med de amerikanska förebilderna. Men i och med med For you I’ll wait upphör sådana kulturella och geografiska avstånd. Det här är ett superbt Nashville-album, punkt slut. Ett album av en världsartist som fulländat hantverket och kommit till en punkt i sitt liv där hon vågar släppa ut livets alla erfarenheter i musiken.”
14 – Caleb Caudle – Carolina Ghost
Lyssna till ”White Doves Wings” och ”The Reddest Rose”. Dröm dig bort på de amerikanska vidderna tillsammans med Caleb Caudle. Det här är ett begåvat sångskrivarhantverk. Det får tiden att stanna upp och mig att vilja resa ut i amerikanska nationalparker och de stora vidderna.
15 – Eli Paperboy Reed – My Way Home
Han skiftar tillbaka till sina rötter och det är verkligen en succé tycker jag. Du hör hjärta, smärta och mycket däremellan. Det är gospel, soul och rock ’n’ roll i en härlig blandning som gör mig glad och lycklig.
16 – The Temperance Movement – White Bear
Det låter sleazigt 60-tal och rockande 70-tal när Phil Campbells röst bär fram musiken och texterna på The Temperance Movements (TTM) senaste alster. Det är lätt att tankarna far iväg till Paul Rodgers röst och släktskapet med The Rolling Stones är tydligt, men TTM gör det på sitt allra egna och alldeles utmärkta sätt. Extra starka låtar är ”White Bear” och ”Three Bulleits”.

img_2650Plats 17-21

17 – Big Shoals – Hard Lessons
Från nodepression.com kommer den här målande beskrivningen: “The band has cleaned up its sound on Hard Lessons. Gone are the flashes of punk sneers, traded in for story telling transient numbers, well-crafted and posthumously aimed at the new found hope in adult contemporary interest a’la the aforementioned Jason Isbell, Chris Stapleton, and Sturgill Simpson ships – 3 of the best nonetheless, but three of the best well before garnering any attention from the so-called experts. Lance Howell has had a new baby boy, Jacob Riley has moved away from Florida, but this band is stronger than ever with the addition of Michael Claytor on drums, who’s a crack song writer himself. I can only imagine that may come to light on the next record.”
18 – Sam Outlaw – Angeleno
Jag hade ångest över att ha missat hans Stockholmsbesök i april. Lyckligtvis kom han tillbaka i höst och slog en strike vid Mosebacke. Det här albumet släpptes i Usa förra året och i Europa detta år. Det går inte att bli annat än trollbunden av låtar som ”Ghost Town” och ”Angeleno”.
19 – Aaron Lee Tasjan – Silver Tears
Oj, oj, oj vad det doftar The Beatles och Jeff Lynne eller ELO för den delen. Denna 30-åring följer upp förra årets ”In The Blazes” på ett alldeles utmärkt sätt. Omslaget och låtarna blänker fantastiskt.
20 – Dan Layus – Dangerous Things
Den före detta Augustana-frontmannen har som många andra flyttat till Nashville-trakten. Ett delvis avskalat album, som kombinerar starka texter med minmalistisk produktion med kryddor av pedal steel gitarr, fiol och The Secret Sisters.
21 – Wolfmother – Victorious
Ett härligt välkomna tillbaka till ett av de riffigaste banden jag lärt mig tycka om de senaste tio åren. 70-talsriffen och flörtandet med både Black Sabbath och Led Zeppelin är här igen. Andrew Stockdale har lyckats samla ihop ett nytt gäng till den här skivan och låtit Brendan O’Brien sköta produktionen. Resultatet blir en högklassig blandning av rock och hårdrock. Bästa låt är ”Pretty Peggy”, som är en av de mest nedtonade låtarna.

IMG_1792

Pop på Cirkus

Årets konsert VI: Iggy Pop tillsammans med bland andra geniet Josh Homme på Cirkus
Årets bok på nattduksbordet VII: Bosch, säsong 2, HBO Nordic. Inspirerad av Michael Connellys böcker ”Den sista prärievargen”, ”Återkomsten” och ”Fallet”. Titus Welliver gör återigen en underbar tolkning av karaktären Hieronymus ”Harry” Bosch, en Los Angeles-polis. Den svenske producenten Henrik Bastin har sett till att spela in säsong 3 under sommaren/hösten. Underbart!
Årets bok på nattduksbordet I: Marcella, Netflix, skriven av Hans Rosenfeldt.
Årets bok på nattduksbordet VI: Springfloden, SVT. Baserat på Rolf och Cilla Björlinds bok får vi möta Tom Stilton (spelad av Kjell Bergkvist) och Olivia Rönning (Julia Ragnarsson). I en underbar biroll ser vi Minken spelad av Johan Widerberg.
Årets bok på nattduksbordet IV: The Killing, säsong 1 och 2, Netflix. Mördarjakt i Seattle tillsammans med bland annat Joel Kinnaman.

hangingclub

 Spänning

Årets bok: DC Max Wolfe, The Hanging Club – Tony Parsons
Årets bok på nattduksbordet VII: House of Cards, säsong 4, Netflix. Presidentparet Underwood, som gestaltas av Kevin Spacey och Robin Wright, är tillbaka i god, intrigerande form igen.
Årets självbiografi: Born To Run – Bruce Springsteen…orkar du inte läsa, lyssna när Bossen snackar om boken med David Remnick.
Årets bok på nattduksbordet IX: Better Call Saul, säsong 2, Netflix. I säsong 2 fortsätter berättelsen, om det som ska bli den skrupelfrie, men ändå omtänksamme advokaten Saul Goodman vi lärde känna i ”Breaking Bad”. Här heter han fortfarande Jimmy McGill och gestaltas av Bob Odenkirk.
Årets grunge-låt: In Bloom – Sturgill Simpson


Dagens grunge

Årets Jan Gradvall: Han har gjort intervjuer, både skrivna och live, med Max Martin i år. Långa artiklar om Marvel Comics och mycket annat på fredagar i Dagens Industri. En fantastisk podd tillsammans med Lovisa Ohlson. En massa krönikor, nöjes- och klokhetstips i olika medier. The one, the only Jan Gradvall såklart.
Årets bok på nattduksbordet II: The Night Of, HBO Nordic. John Turturro, som advokaten med behov av fotvård.
Årets bok på nattduksbordet V: Happy Valley, säsong 1 (Netflix) och 2 (SVT). ”Skulle det vara så illa att ni bara kan avsätta drygt fyra minuter till tv den här veckan, så vet jag hur ni skall spendera dem. Se de första fyra av första avsnittet av ”Happy Valley” (säsong 2)… Vad som händer? Inte mycket. Och allt. Catherine (polis) sitter i syrran Cales trädgård (de är ett underbart syskonpar). De tar ett bloss och Catherine berättar om sin dag. Hur hon slagit ihjäl ett får med en sten, arresterat lite småbus höga som hus och av en ren slump hittat en död kvinnokropp i ett garage i närheten. Nej, det behövs ingen spoilervarning för den informationen. Det spelar ingen som helst roll vad ni tror att ni vet. Det kommer bara mera, och det kommer att bli fruktansvärt komplicerat.” Johan Croneman och jag har alltså samma råd till er alla, kolla in den här serien med Sarah Lancashire i huvudrollen.
Årets bok på nattduksbordet III: Gomorrah, säsong 1 och 2, HBO Nordic. Striderna mellan olika italienska maffiagrupperingar baserat på Roberto Savianos bok.
Årets godaste öl: Omnipollo Hypnopompa med bland annat marshmallowsmak och minimarshmallows på toppen.

img_2446

Mums

Dan före dopparedan
Lemmy, David Bowie, Prince, Leonard Cohen, Leon Russell, John Berry, Merle Haggard, Glenn Frey är några av de stora musikskapare som har lämnat oss under det år som har förflutit sedan den senaste årskrönikan. Vi är som vanligt på väg in i juletiden, en tid med nära och kära, vänner och familj. Ta hand om varandra och var försiktiga därute. Kom ihåg att starta dagen med en nattsvart kopp kaffe och avsluta dagen med solstänkt och rykande rock. Ett sällskap som passar utmärkt och hjälper mig att säga adjö för den här gången är den vackra ”Welcome To Earth (Pollywog)” med Sturgill Simpson.

“Hello, my son
Welcome to earth
You may not be my last
But you’ll always be my first
Wish I’d done this ten years ago
But how could I know
How could I know
That the answer was so easy
I’ve been told you measure a man
By how much he loves
When I hold you
I treasure each moment I spend
On this earth, under heaven above
Grandfather always said God’s a fisherman
And now I know the reason why

And if sometimes daddy has to go away
Please don’t think it means I don’t love you
Oh, how I wish I could be there everyday
Cause when I’m gone it makes me so sad and blue
And holding you is the greatest love I’ve ever known
When I get home it breaks my heart
Seeing how much you’ve grown all on your own”

GOD JUL från Tyresö-tomten!