Inlägg märkta ‘Miranda Lambert’

Finns det ett samband mellan pandemi och kreativitet? Eller är det ett uppdämt behov av att släppa musik, som var tänkt att släppas innan sommaren? Kanske är det en kombination? Hursomhelst är summeringen av de två senaste månadernas musiksläpp, som passerat mina öron fullt av sådant som är bättre än enbart bra.

Det finns en artist som har släppt nio album i år, det finns en artist som släppt två studioalbum och ett gäng livespelningar och det finns en artist som redan i år kommer med en uppföljare av förra årets studioalbum bara för att nämna några exempel. Vill du följa med bland årets höjdpunkter när det gäller album är det här den lista du behöver följa. Varsågod så här kommer de senaste två månadernas ketchupeffekt.

49 Winchester – III

En blandning av rock från södra delarna av Usa och country det är vad som erbjuds på 49 Winchesters tredje fullängdare. Bandets har sin hemvist i hjärtat av Appalacherna i Russell County, Virginia. Sångaren och gitarristen Isaac Gibson har en röst fylld med själ och texterna kan handla om den hjälp berättaren behöver för att bli fri från sitt missbruk som i ”Everlasting Lover”, ett ode till “Hays, Kansas” som hemstad eller den självförklarande titeln på det avslutande spåret “Get Clean”.

Bill Brimer – A Genealogy of Ghosts

Det här är Bill Brimers debutalbum. Han är hemmahörande i Dallas-Fort Worth, Texas. Den första låten han lärde sig spela var Metallicas ”Ride the Lightning”. Hans egna sånger och musik ligger en bit från trash metal. Brimer håller sig till singer-, songwriter-facket. Du kan börja från början och lyssna på ”Bad Gods and Good Drugs.”. Efter den har du tio till fantastiska låtar att stifta bekantskap med.

Borrowed Sparks – The Prettiest One Left

Mike Bay är Borrowed Sparks. På den här EP:n hittar du fem låtar som består av en blandning av punk, americana, singer- songwriter, roots rock och folkmusik. Vill du ha en mer konkret referens är det tidiga The Gaslight Anthem som dyker upp i mina öron. Både vad gäller musiken och sångrösten där Mike Bays röst bär många likheter med Brian Fallons.

Brent Cobb – Keep ‘Em On They Toes

Det här albumet handlar om tankar och känslor, berättar Brent Cobb. De två senaste albumen handlade om personer och platser. Det nya albumet tar sig an världen som Brent Cobb betraktar den. I hans egen värld har han flyttat hem till Ellaville, Georgia, efter att ha bott både i Los Angeles och i Nashville. Han behöver inte längre sjunga om hur han saknar stället där han växte upp. Cobb har en av de bästa rösterna i branschen i mina öron och han använder den på ett fortsatt utmärkt sätt. Passa på att lyssna på ”Shut up and Sing” och ”This Side of the River” för att nämna två av tio låtar.

Bruce Springsteen & The E Street Band – Letter to You

71 år gammal släpper Bossen sitt tjugonde studioalbum. Det första som Jake Clemons spelar saxofon på. “Janey Needs a Shooter”, “Song for Orphans” och “If I Was a Priest” är ordrika låtar som Springsteen skrev innan debutalbumet 1973. De är alla tre några av höjdpunkterna på det här konstverket. Andres Lokko skriver en vacker recension i SVD. Han skriver bland annat

”Springsteen sjunger sånger om rocken och hur viktig den en gång var och om dem som först spelade den för honom. Om deras entusiasm, instrument och favoritsånger. Det är ”Glory days” utan någon glimt i ögat.

The E Street Bands sömlösa samspel låter mindre som storslagen arenarock och mer som ett avsked vid kyrkogårdens parkering. Som vore de alla sobert söndagsfinklädda i svart. En sista klapp på axeln innan de skiljs åt och inte vet när de ses igen. Eller om de ens kommer att göra det.”

Jag vill hålla med Lokko om det mesta. Han hör inte riktigt det fulländade. Fulländningen är något som däremot passerar mina öron.

Casper McWade – Unraveled

Det här albumet är utgivet på skivbolagsmärket Death Before Pop Country Records. Det berättar mycket vad McWade har för tankar om den mesta av countryn som spelas på amerikansk radio. På albumet samarbetar han bland annat med Cody Jinks. De sjunger tillsammans på ”Don’t Follow”. En cover på Alice In Chains original.

Dalton Mills – Dalton Mills

Dalton Mills är en låtskrivare och folksångare från Middlesboro, Kentucky. Det här är hans fullängdsdebut. Det är inte vilken debut som helst, utan bara riktigt bra låtar framförda i en enklel kontext. Börja exempelvis med ”Mountain Call” om du behöver förstå storheten.

Daniel Romano – How Ill Thy World Is Ordered

Nionde albumet från Daniel Romano. I år. Jag säger det igen. Nionde albumsläppet som kanadensaren är inblandad i det här coronaåret. Du kan läsa mer om det i Vice-artikeln där Romano intervjuas och avhandlar alla släpp. Det nionde är likt många av de andra ett högklassigt album. En blandning av country, 60-tal och gitarrdriven rock med sköna och underfundiga texter. Avslutande låten ”Amaretto and Coke” gör åtminstone mig törstig.

Dawes – Good Luck With Whatever!

Ett favoritband är tillbaka med ny musik. Det är LA-baserade Dawes sjunde studioalbum. Taylor Goldsmith står för skön sång och har skrivit sju av låtarna på egen hand. På avslutande ”Me Especially” har han tagit hjälp av Jim James från My Morning Jacket och på ”Who Do You Think You’re Talking To?” delar han låtskrivandet med Matt Sweeney och Blake Mills. Det är lite rockigare än de senaste albumen här, oklart om det är Dave Cobbs förtjänst eller inte. Han står i alla fall för produktionen, som vanligt är det en tydlig kvalitetsstämpel.

Drive-By Truckers – The New OK

DBT, som bandet ofta förkortas, har sin hemstad i Athens, Georgia. Därifrån har de släppt ett antal konserter i dessa mörka tider. Du återfinner de konserterna på Bandcamp. Patterson Hood, en av de som bildade bandet, har numera adopterat Portland som sin hemstad och i öppnings- och titelspåret avhandlar han de protester som pågått där under sommaren kopplat till stöd för Black Lives Matter-rörelsen. ”The Perilous Night” släpptes som singel redan 2017 och har nu fått ett albumhem. Låten avhandlar händelserna i Charlottesville det året där personer från vit makt-rörelsen körde över människor som protesterade för människors lika värde. Hood beskriver hur Vita Huset lyses upp från ljuset från Röda Torget. Det här är andra studioalbumet från Drive-By Truckers det här året. Passa på att lyssna även på den historia Mike Cooley berättar i ”Sarah’s Flame”. Ramones-covern “The KKK Took My Baby Away avslutar albumet och det är basisten Matt Patton som sjunger den.

Gasoline Lollipops – All The Misery Money Can Buy

Ett band från Colorado som har ett namn som i svensk översättning blir godisklubbor av bensin är som gjort för den här bloggen. När deras femte album dessutom handlar om allt elände, som pengar kan köpa är det möjligt att tro att de är ett husband för det här hörnet av internet som behandlar musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår. Passa på att lyssna på de värmande i orgeltonerna i ”Train to Ride”, den episka avslutningen med ”Sinnerman” eller titelspåret där berättaren uppgivet konstaterar att inga pengar vi tjänar kan användas till att köpa tillbaka vår själ.

Great Peacock – Forever Worse Better

Det här är tredje albumet från Nashville-bandet Great Peacock. Bandet gästas av Adam Kurtz från American Aquarium på pedal steel och Sadler Vaden från Jason Isbells band The 400 Unit. Egentligen behövs inte gästerna. Låtarna står väl för sig själva och framförs med en mycket skön röst.

Jeremy Ivey – Waiting Out The Storm

Margo Price make har gjort ett alldeles utsökt album. Hon beskriver det på Instagram som en blandning av en smula Bob Dylan, en smula Tom Petty och en smula av Iveys egna karaktäristika som lyfter albumet till oanade höjder. Jag är benägen att hålla med henne till fullo. Ge dig gärna i kast med låtar som ”Paradise Alley”, ”Hands Down in Your Pockets”, ”White Shadow” och ”Things Could Get Much Worse”.

Low Cut Connie – Private Lives

Philadelphia-bandet Low Cut Connie stängde Kägelbanan med en av de mest energifulla konserter jag besökt. ”Private Lives” är ett dubbelalbum sägs det, även om den detaljen går något förlorad på en strömningstjänst. Frontmannen och låtskrivaren Adam Weiner har ett sätt att dra in dig i musiken och svettas nog mer än de flesta på scenen. Det är rockigt, rivigt och skitigt. Lyssna in dig på exempelvis titelspåret och ”If I Die”.

Matt Woods – Mornings After

Matt Woods har en röst som kan få håret på armarna att resa sig på vem som helst. Han är uppväxt i East Nashville och här bjuder han oss på fem nya kompositioner. Joey Kneiser har hjälpt till bakom produktionsspakarna och Matt Woods inleder EP:n med att sjunga om morgondagen i ”Tomorrow’s All We Have”.

Otis Gibbs – Hoosier National

En lite raspig och själfull röst är ett sätt att beskriva Otis Gibbs stämma. Det här är den första skivan där Gibbs spelar elektrisk gitarr. De tidigare albumen har bara innehållit en akustisk variant av det sexsträngade instrumentet. Det passar ypperligt att börja från början med ”Nine Foot Problem” för att Gibbs ska fånga din uppmärksamhet.

Reno Bo – You Can See It All From Here

En blandning av rakt fram heartland-rock och bilåkarmusik, med inslag av ELO, lite Byrds- och Beatles-influerade 60-talstoner. Någonstans där kan du hitta Reno Bo. Han är en producent, musiker och låtskrivare med rötterna i New York, som han nu flyttat till Nashville. Trion av låtar ”Baby Blues”, ”Second to Last” och “Even a Stone” är några av de allra, allra bästa låtarna den här sidan av Nyårsdagen 2020.

Shemekia Copeland – Uncivil War

En ylande gitarr följs av en vacker och stark röst som sjunger om djävulens dotter är vad som möter dig som börjar lyssna på ”Clotilda’s On Fire”. Det är den sanna historien om det sista slavskeppet som anlände till Mobile Bay, Alabama, året 1859. Vraket från skeppet återfanns så sent som 2018. Gitarrerna på första låten delas mellan producenten och ordinarie gitarristen Will Kimbrough och Alabama-sonen Jason Isbell. Det fortsätter sedan i liknande stil och du får en skön blandning mellan rock, soul, americana och en fantastisk sångerska i Shemekia Copeland om du lyssnar vidare.

Sturgill Simpson – Cuttin’ Grass Vol. 1 (Butcher Shoppe Sessions)

Sturgill kommer från Kentucky, som är The Bluegrass State. Det kan du verkligen höra och förstå när du lyssnar på den här samlingen av sånger som i huvudsak är låtar från hans tre första skivor som nu är inspelade i bluegrass-versioner. Det kommer också med en del låtar som han skrivit tidigare, men inte gett ut. Bland dem finns ”I Don’t Mind” som Sturgill Simpson skrev 2006 eller 2007 och som är hans frus favoritlåt. Du får den och nitton andra låtar på lite drygt 55 minuter. ”Long White Line”, ”Turtles All The Way Down”, ”The Storm” och de andra passar alldeles utmärkt även i bluegrass-versionerna du kan höra här. Producenten och vännen David Ferguson är också mycket nöjd efter att ha tjatat på Sturgill i flera år att göra den här skivan.

Wade Bowen – The Waiting

Wade Bowen kommer från Waco, Texas och han har precis släppt ifrån sig en alldeles utmärkt EP. Den innehåller fem egna kompositioner, bland andra den utsökta ”Red Headed Woman”. Den avslutande låten är en cover av Phil Collins ”I Wish It Would Rain Down”.

Waylon Payne – Blue Eyes, The Harlot, The Queer, The Pusher & Me

Waylon Payne har skrivit låtar till Miranda Lambert, Lee Ann Womack, Wade Bowen, Charlie Robison, Pam Tillis och många andra. Han spelade Jerry Lee Lewis i Walk The Line, filmen om Johnny Cash. I september kom Paynes eget debutalbum. Han säger själv att plattan är hans skriftliga bekännelser av sina synder och hans vädjande om förlåtelse. Låna dina öron till de här femtio minuterna och du kommer inte att bli besviken.

Här kommer redovisningen av bra album jag lyssnat på för första gången under årets två sista månader. Med det blir också listan med de album som är bättre än bra komplett. Smaklig spis!

Med ett nytt år runt hörnet, dröjer det nu två månader innan vi startar igen och ”Bättre än bra” är tillbaka igen.

 

Avantgardet – Alla känner apan
Sonic Magazine skriver i sin recension där plattan får en 9:a i betyg av max 10.”Avantgardet från lilla Nybro strax utanför Kalmar har på bara några år gått från ingenting alls till att vara ett av Sveriges absolut bästa indieband och har med all rätt hyllats var än de dykt upp. Nu, den dystra hösten 2018, når de på många sett kulmen i allt som är skitigt och vackert på samma gång. Det finns knappt en textrad, eller ens ett ord, som inte sätter fingret på den råa och gråa verklighet som det alltmer sällan pratas om. »Alla känner apan« är ett popmanifest som varenda heltidspolitiker borde lyssna till både en och flera gånger och som borde ligga till grund för varje knastertorr utredning om den kollapsade svenska psykvården. Ett rop om att rusta upp utan att på något sätt bli proggigt plakat eller punkigt nihilistiskt naivt.”

 

Håkan Hellström – Illusioner
”Lyriskt ringlar sig »Illusioner« längs samma välbekanta stigar som Håkan Hellström alltid vandrat upp för. Här finns hjärtskärande allusioner kring vackra förlorare, drömmar om evig kärlek som aldrig dör ut och druckna Dylan-epos där den ena märgfulla karaktären efter den andre gör entré.
Det som i grunden särskiljer Håkan Hellströms nionde studioalbum från hans övriga katalog är i stället den orkestrala skrud som han och låtskrivarbrodern Björn Olssons sytt sina melodier i. Borta är bongotrummorna, det ruffiga proggdrivet och Roy Bittan-pianot. Det är visserligen inte första gången som Håkan Hellström projicerar sina låtar genom orkesterarrangemang men aldrig har det dominerat musiken så tydligt som nu. Om man nu kan påstå att musiken är dominerande i sitt utryck. Ibland är det så skirt att allt riskerar att lösas upp och strös med vinden. De svepande stråkar och klarinetterna som bär Håkan Hellström röst framåt är inte alls överdådiga. Han låter mer hudlöst naken än jag någonsin kan minnas.” Det är delar av recensionen i Sonic Magazine och det är bara att stämma in.

 

J Mascis – Elastic Days
Det är en mjuk J Mascis som kommer fram här rent musikaliskt. De distade gitarrerna lyser med sin frånvaro när han är solo och inte en del av Dinosaur Jr. Det är starka och sköna melodier kryddade med bra texter.

 

Pistol Annies – Interstate Gospel
Det här är det tredje albumet som samlar ihop sångerskorna och låtskrivarna Angeleena Presley, Ashley Monroe och Miranda Lambert under epitet Pistol Annies. De erbjuder fjorton porträtt av starka kvinnor som kämpar på, utkräver hämnd och vandrar vidare i vardagen.

 

Rosanne Cash – She Remembers Everything
”Den som inte gillar Rosanne Cash hatar musik.” Det skriver Markus Larsson i Aftonbladet när han har med ”Not Many Miles To Go” på veckans spellista i mitten av oktober. Passa gärna på att lyssna på ”8 Gods of Harlem” där Cash delar på sånginsatserna med Kris Kristofferson och Elvis Costello och det blir svårt att inte hålla med herr Larsson.

 

Stephen Kellogg – Objects In The Mirror
Det finns en tydlig känsla av reflektion på den här skivan. Det är nästan på det viset att låtarna pratar med varandra. Kellogg själv säger att han tillsammans med sina låtskrivarpartners känner sig trygg i det som sägs och att det är viktigt för honom att få ut budskapen i sångerna.

Julmusik 2018 – årskrönika

Publicerat: 21 december, 2018 i Julskiva, Julskiva 2018, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vem är världens bästa artist? En fråga som ger olika svar beroende på vem du frågar eller hur du jämför eller för vilken tid du frågar. Frågar du Spotify är det Drake och jämför du turnéintäkter är det U2. Ställer du frågan till mig och vill ha svaret på bästa artisten genom tiderna kommer jag antagligen att mumla namn som Bruce Springsteen, Thin Lizzy, Bob Dylan och Black Sabbath.

 

Om du istället frågar mig vem som är 2010-talets bästa artist blir svaret helt annorlunda. Det är samtidigt enkelt i mina öron vem som är det. Det är Jason Isbell. Han berättar fantastiska berättelser i sina låtar. Musiken är medryckande i mina öron. När han sedan ställer sig på scen är han inget annat än överstepräst i min religion. Vem är då Jason Isbell?

Jason Isbell föddes i Alabama 1979 och bor numera i Nashville. På vägen ingick han i Drive-By Truckers mellan 2001 och 2007. Bland mycket annat har han därefter varit på turné med Ryan Adams, något jag glädjande nog hade chansen att fånga i Stockholm i maj 2012. På plats här skrev han låten ”Stockholm” om sin hemlängtan. Förra året släppte Jason Isbell släppte ”The Nashville Sound” tillsammans med sin grupp The 400 Unit. Kompgruppen som fått sitt namn från en avdelning på ett mentalsjukhus där de personer i mest behov av vård satt. Ett inte helt politiskt korrekt namn har Isbell själv sagt, men för sent att ändra på nu.

Under uppväxten hade Isbell att få hänga hemma hos David Hood, pappa till Patterson Hood i Drive-By Truckers, och en studioräv i Muscle Shoals. Isbell blev också skjutsad av sina föräldrar till musikbarerna där Hood med flera spelade på kvällarna. Där fick han chansen att sitta med och spela. David Hood gav honom också ett enkelt råd som Isbell berättat att han försöker att hålla sig till. Rådet var att komma i tid till spelningar och se till att du har grejer som fungerar, då har du försprång gentemot många andra.

Inför sin spelning på Bryggarsalen i Stockholm 2013 beskrev Isbell sina texter och små historieberättelser i dem för hymn.se.

”Nej, de är inte mörka, menar han. De är tunga. De är allvarsamma i många fall. Men de är låttexter som ofta handlar om förändring. De handlar om att vända blad. Och ibland handlar de om dygder.”

På ”Nashville Sound, förra årets bästa album, adresseras frågor om jämställdhet, ras, de amerikanska urinvånarnas rättigheter, priviligierade vita män, viljan att ge sin dotter en bra värld att växa upp i och mycket mera. Den första som får läsa Isbells texter är hans fru Amanda Shires. Skrivaren står nämligen i hennes arbetsrum i hemmet i Nashville. Hon kommer också med konstruktiv kritik och kan säga till sin man att han kan bättre när det behövs.

Jason och Amanda har varit gifta sedan 2013 och har en treårig dotter, Mercy, tillsammans. De växlar med varandra om att ta hand om henne. I år är det Amanda, som gett ut ett album med ny musik, ”To The Sunset”. De jobbar båda två tillsammans med världens just nu bäste producent, Dave Cobb.

När Isbell själv berättar för Rolling Stone om sitt låtskrivande och var han är för tillfället och om han gjort några framsteg i detta hantverk genom åren.

”Det tycker jag, verkligen. Hantverket på Nashville Sound är bättre än det var tidigare. Jag var på ett särskilt ställe rent personligen när jag skrev låtarna till Southeastern och dit är jag inte villig att ta mig tillbaka igen, om jag absolut inte måste. Det var som att låtskrivandet och mitt privatliv var på exakt samma ställe när jag gjorde det albumet, vilket gjorde det väldigt speciellt. Men när det kommer till konsistens och helhet, tycker jag Nashville Sound är det starkaste jag gjort. Jag la ner mer tid på varje individuell text. Jag var mer öppen och mer villig att berätta om saker som jag inte varit lika villig att berätta om tidigare.”

ÅRETS PUNKTINSATSER

Årets debutsingel

Årets folkbildare: Patriot Act – Hasan Minhaj (Netflix). Kolla exempelvis in avsnittet där han förklarar Amazon och företagets framgång. Du tycker kanske tycker att det är komiskt. Fundera över det viktiga budskapet bakom skämten ett tag. Då blir det mera allvarligt.
Årets debutsingel: Heap Belly med ”California
Årets duktigt sen på bollen: Homeland, säsong 1-6 (Netflix). Säsong 7 får gärna dyka upp där snart.
Årets sen på bollen I: The Crown, säsong 1-2, (Netflix), följer drottning Elisabeth II som regent.
Årets sen på bollen II: Blindspot, säsong 1 (Viaplay). Tatueringar som skattkarta och rebus i ett tätt 24-liknande actionfyllt äventyr.

Årets femte bästa livegig

Årets konsert 8: First Aid Kit på Waterfront.
Årets konsert 7: Hästpojken på Debaser Strand.
Årets konsert 6: Melissa Horn på Gröna Lund
Årets konsert 5: Lars Winnerbäck på Zinkensdamm
Årets konsert 4: Tyler Childers på Twang.

Brent Cobb på Bryggarsalen

Årets konsert 3: John Moreland på Södra Teatern. ”3:59 AM” har inte klockan hunnit bli, men det är sent i John Morelands set. Trion ”American Flags In Black & White”, ”Cherokee” och ”Break My Heart Sweetly” avslutar en alldeles magisk spelning. Den innehåller bara ett enda fel. Den är för kort. Jag hoppas verkligen att John Moreland kommer tillbaka snarast till Stockholm för en alldeles egen spelning. Gärna i Springsteen-längd.
Årets konsert 2: Brent Cobb på Bryggarsalen. Innan dammet har lagt sig från den första tonen Brent Cobb tar vill jag inte göra annat än att svimma. Det är en känsla som följer med under hela kvällen. Det skulle vara väldigt dumt att göra det. Anledningen till svimmningskänslorna är helt enkelt att det är så magiskt bra. Jag älskar både Brent Cobbs röst och hans underbara historieberättande sånger. De ger tröst, väcker känslor och får mig att längta efter mera sånger från hans ljuva stämma.
Årets konsert 1: Jason Isbell & The 400 Unit på Mosebacketerassen. En avskalad och orgelbesmyckad ”If We Were Vampires” är så vacker att det gör ont. Innan det gör allt för ont tar vi farväl med en rockande ”Super 8”. Det känns tryggt att Jason Isbell annonserar från scenen att de kommer tillbaka inom kort. Förhoppningsvis inom väldigt kort, hoppas jag själv. I mina öron är Jason Isbell den artist i nutid, som är allra bäst. Han skriver fantastiska små berättelser som ramas in i underbar rockmusik. Jag bara bugar och tackar för den här gången. Underbart bra!

Årets liveplatta

Årets livealbum 6: Brian Dunne – The Timber House Sessions
Årets livealbum 5: The Rolling Stones – From The Vault: No Security – San Jose 1999 (Live)
Årets livealbum 4: John Mellencamp – Plain Spoken: From Chicago Theatre
Årets livealbum 3: Jason Isbell & The 400 Unit – Live From The Ryman.
Årets livealbum 2: Bruce Springsteen Springsteen on Broadway
Årets livealbum 1: Imperial State Electric Anywhere Loud. Tycker du redan om Nicke Anderssons raka och energiska gitarrock kommer du att känna dig som hemma direkt. Det finns nog nästan bara en sak som kan göra den här liveplattan ännu bättre. Det är att få vara på plats i konsertlokalen när bandet kör över sin publik med den här överdosen av glädje.

Årets EP

Årets översättning och cover: ”Vänta på att dö” med Julia Frej och Mauro Scocco. Världens kanske vackraste sång om destruktivt leverne skrev Townes van Zandt i ”Waitin’ Around To Die”. Nu finns den på svenska i en oerhört bra version med Mauro och Julia.
Årets EP 1: Kyle Daniel – Kyle Daniel
Årets EP 2: Fricky – Aqua Aura
Årets EP 3: Blackberry Smoke – Southern Ground Sessions
Årets EP 4: First Aid Kit – Tender Offerings
Årets EP 5: Viktor Olsson – Fjärilar Vid Floden

”Everybody counts or nobody counts.” – Harry Bosch motto

Årets bok på nattduksbordet 1: Bosch säsong 4 (HBO). De här fantastiska scenerna ifrån Los Angeles. Underbart filmade. Michael Connellys böcker och Henrik Bastins touch när böckerna blir strömmad TV är inget annat än ren och skär polisseriemagi. Nya Bosch och Ballard-boken ”Dark Sacred Night” är en njutning. Säsong 5 är inspelad och Amazon har gett klartecken för säsong 6 också. Framtiden ser ljus ut för min favorit-Los-Angeles-polis.
Årets bok på nattduksbordet 2: Springfloden, säsong 2 (SVT), baserad på Cilla och Rolf Börjlinds bok ”Den tredje rösten”. Olivia Rönning, Tom Stilton, Mette Olsäter, Abbas och Minken representerar de goda i persongalleriet. Det är bara att hoppas på att SVT köpt filmatisering av nästa bok också.
Årets bok på nattduksbordet 3: Sharp Objects (HBO). Vi får åka till södern med en dagstidningsreporter som skickas till sin hemstad i söderns Usa för att rapportera om en serie olösta barnamord. Hennes trassliga förflutna kolliderar med chockartade händelser i nutid. Hon har den goda smaken att lyssna mycket på Led Zeppelin också.
Årets bok på nattduksbordet 4: Seven Seconds (Netflix). En pojke på cykel blir påkörd. En polis kör bilen och smiter från olycksplatsen med hjälp av sina kollegor. Där börjar denna utmärkta serie om korrumperade poliser och rättrådiga poliser.
Årets bok på nattduksbordet 5: Collateral (Netflix). Ett pizzabud blir nedskjuten i London precis efter en av sina leveranser. Därifrån utvecklar sig denna historia med många komplexa karaktärer.
Årets bok på nattduksbordet 6: Fauda säsong 2 (Netflix). Vi följer den israeliska underrättelsetjänsten igen. Huvudfiguren är återigen Doron Kavillo. Det är långt ifrån skratten och ljuset i den här serien.

Årets biografi

Årets bok I: Dark Sacred Night – Michael Connelly
Årets bok II: Vardagar – Ulf Lundell
Årets bok III: Metallica: Sorgespel och segertåg – Fredrik Brolin
Årets bok IV: Kallbrand – Cilla och Rolf Börjlind
Årets bok V: In A House of Lies – Ian Rankin

Lysande svensk rock

Årets Alive After Death I: Strängen – Rock på svenska.
Årets Alive After Death II: Tom Petty and The Heartbreakers – An American Treasure
Årets Alive After Death III: Prince – Piano & A Microphone 1983
Årets Ulf Lundell skriver om sitt eget låtskrivande: ”Då känner jag förstås, som i år dissat min produktion av sånger… stundtals har allt varit skit, emellanåt har en handfull fått godkänt, det bästa jag skrivit måste vara Danielas hus, för den dyker ständigt upp som riktmärke, att det här känner jag igen. Det som man trodde och kände var så underbart nästan skäms man för. Man får sluta eller hitta nya vägar.” – utdrag från Vardagar.
Årets nutiden ringde till alla digitala ludditer: Bob Lefsetz i inlägg om nyheter på Oscarsgalan: ”The baby boomers want to return to the days of the album. They want to return to physical product. They want you to put down your smartphone. They want you to save the local newspaper. They want you to save the bookstore. It’s an endless anti-digital campaign. And how is this working for them? IT’S NOT!”

21 ALBUM
Då har vi kommit till avsnittet i årskrönikan som handlar om att utse årets tjugoen bästa album. Egentligen är väl albumformatet dött i stora delar av lyssnarvärlden, men jag uppskattar det fortfarande som den dinosaurie jag är. Här kommer de bästa albumen som dykt upp under året.

Årets album

1 – Greta Van Fleet – Anthem of The Peaceful Army
Det är något väldigt speciellt med de här tre bröderna Kiszka. Robert Plant har gjort tummen upp och kallat dem ”Led Zeppelin I”. Plant har också sagt att han känner igen rösten från någon nära honom. Själv försöker jag hämta andan mellan varje låt. När musiken träffar mig från varje ny låt tappar jag luften igen. Jag försöker också hålla tillbaka superlativen för att det ska finnas några kvar. Det här är inte bara årets album, det är 2000-talets bästa rockalbum. De är dessutom väldigt tajta och utmärkta tillsammans på scen.

Plats 2-6

 

2 – Brent Cobb – Providence Canyon
Countryfunk. Smaka på ordet. Det ligger bra på tungan. I mina öron gör det underverk. Brent Cobb beskriver vad han ville göra som countryfunk. Nu bryr jag mig inte så mycket om någon genre. Jag bara inser att det här är en utmanare till årets bästa album. Det är dessutom kusinen Dave Cobb, som hållit i produktionen igen.
3 –Gold Star – Uppers & Downers
Född i Österrike och boende i Los Angeles. Nej, det är inte Arnold Schwarzenegger. Det är Marlon Rabenreither, som gör musik under namnet Gold Star du ska lära dig att komma ihåg. Hör har han gjort ett av årets allra bästa album. De osar lite Bob Dylan, lite Ossis, lite The Verve och en del annat bra. Smaklig spis. Räcker inte den här portionen finns ett utmärkt ”Big Blue” från i fjol att hugga in på också.
4 – Brandi Carlile – By The Way, I Forgive You
Min favoritproducent Dave Cobb har varit inblandad på Brandi Carliles nya album. Det är ett samarbete som fallit mycket väl ut. Det är bra texter, en skön röst och härliga melodier. Här och var får de förstärkning av lite stråkar.
5 – The Brother Brothers – Some People I Know
Om du blandar lite Simon & Garfunkel, The Everly Brothers och First Aid Kit. Släng sedan på en dos av Amanda Shires fiol. Då närmar du dig The Brother Brothers. Ett fantastiskt gäng som kommer till Stockholm i april för att spela i en trång källare på Söder.
6 – The Temperance Movement – A Deeper Cut
Musikkusiner som dyker upp i mitt huvud när jag lyssnar på det här attraktiva albumet är The Black Crowes, Faces, Thunder och Cat Stevens (jag vet att han inte kallar sig det nu). Det är väldigt trevliga kusiner att ha i mina öron. Jag räknar också med att ”A Deeper Cut” kommer att hamna mycket högt på min årslista när det är dags att summera årets utgivningar. Om det inte skulle göra det så kommer 2018 ha varit ett extraordinärt bra musikår.

Plats 7-11

 

7 – Magnus Lindberg – Magnus Lindbergs skörd
Om du inte litar på mig kan du väl lita på Jan Gradvall. Magnus Lindbergs nya är inget annat än ren svensk magi. ”Öppningsspåret När sekun¬derna försvinner är magnifikt, en episk svensk rocklåt som klockar in på närmare sex minuter. Som lyssnare knyter man näven i fickan, går rakt in i motvinden och tackar för artister som Magnus Lindberg.”, skriver Gradvall.
8 – Hästpojken – Hästpojken är död
Det har tagit mig ganska många genomlyssningar. En fantastisk konsert med en entusiastisk publik. Några till lyssningar. Lyssna på ”Ofödda lilla barn”. Då går det snabbare än det gjorde för mig att förstå att det här är utmärkt svensk pop.
9 – Pistol Annies – Interstate Gospel
Det här är det tredje albumet som samlar ihop sångerskorna och låtskrivarna Angeleena Presley, Ashley Monroe och Miranda Lambert under epitet Pistol Annies. De erbjuder fjorton porträtt av starka kvinnor som kämpar på, utkräver hämnd och vandrar vidare i vardagen.
10 – First Aid Kit – Ruins
Det här är inget annat än två otroliga begåvningar. Det här är svensk musikexport av yppersta klass. Lyssna på fantastiska ”Fireworks”, ”Nothing Has To Be True”, ”It’s A Shame” och ”Postcard”. Sedan har du sex andra högklassiga låtar kvar att lyssna in dig på.
11 – American Aquarium – Things Change
BJ Barham har skrivit sina bästa låtar hittills. Det handlar om läget i världen, livet som ung vuxen och om droger. Det är långt ifrån lättsmälta texter. Barham berättar om sin egen kamp mot drogerna. Texterna ackompanjeras av sköna countryrockiga sånger.

Plats 12-16

 

12 – Avantgardet – Alla känner apan
Sonic Magazine skriver i sin recension där plattan får en 9:a i betyg av max 10.”Avantgardet från lilla Nybro strax utanför Kalmar har på bara några år gått från ingenting alls till att vara ett av Sveriges absolut bästa indieband och har med all rätt hyllats var än de dykt upp. Nu, den dystra hösten 2018, når de på många sett kulmen i allt som är skitigt och vackert på samma gång. Det finns knappt en textrad, eller ens ett ord, som inte sätter fingret på den råa och gråa verklighet som det alltmer sällan pratas om. »Alla känner apan« är ett popmanifest som varenda heltidspolitiker borde lyssna till både en och flera gånger och som borde ligga till grund för varje knastertorr utredning om den kollapsade svenska psykvården. Ett rop om att rusta upp utan att på något sätt bli proggigt plakat eller punkigt nihilistiskt naivt.”
13 – Amanda Shires – To The Sunset
Det här är både ett popigare och rockigare album än vad ”My Piece Of Land” var som släpptes för två år sedan. Det är fortfarande Dave Cobb, som står för utmärkt produktion. Lyssna på ”White Feather” och ”Break Out The Champagne” för att nämna två bra låtar.
14 – John Prine – The Tree of Forgiveness
Det är de första nyskrivna låtarna från John Prine på tretton år. Dave Cobb står för produktionen. Melodierna, berättelserna och Prine står i centrum. Jason Isbell och Amanda Shires gästspelar. Hör den underbara ”Summer’s End” för att fastna i Prines träsk.
15 – Hawks and Doves – From A White Hotel
Du kanske tidigare lyssnat på Kasey Anderson? Antingen solo eller tillsammans med The Honkies. Här har Anderson släppt ett nytt, fantastiskt album. Doftar både heartlandrock och American Aquarium i olika delar. En av de allra mest lysande juvelerna på ”From A White Hotel” är ”Clothes of my Back”.
16 – Caleb Caudle – Crushed Coins
Det är tredje albumet som samarbetet med producenten Jon Ashley är inne på. Han har också jobbat med andra artister som Hiss Golden Messenger, Dawes och The War On Drugs. Det är lugnt, eftertänksamt och vackert. Passa gärna på att lyssna till ”N.Y.C. In The Rain”. Den är mycket, mycket bra.

Plats 17-21

 

17 – Viktor Olsson – Viktor Olsson
”Från ”Stenungsund” har Viktor Olsson gått vidare. Detta är hans andra platta. Om hans mål är ett fullfjädrat konstnärskap har han nästan kommit fram nu. Musiken är pop, med ett stråk av spänstig soul som ytterst faller tillbaka på Smokey Robinson: sofistikerat, sångorienterat, kärnfullt. Låtarna med tydligast puls gör sig fint i popradion, men det är balladerna som gräver sig djupast. Men låtarna förstärker varann – vilket är rätt ovanligt med musik som är så här direkt och oblygt poporienterad – eftersom de så uppenbart kommer från samma plats, samma känslo­läge, samma grubblande romantiker. Viktor Olsson sjunger dem med ett klädsamt litet rasp i den annars klara tenoren, särskilt när orden bränner till.” Det är bland annat så Sydsvenskan beskriver Olssons andra album. Jag håller bara med.
18 – Colter Wall – Songs of the Plains
Redan ett år efter debuten är den här unge kanadensaren tillbaka med sitt andra album. Det är en fortsättning på redan inslagen väg med klassisk country framburen av en djup, djup barytonröst.
19 – Hannah Wicklund & The Steppin Stones – Hannah Wicklund & The Steppin Stones
Hannah Wicklund är tjugoåringen som är född i South Carolina och nu bor i East Nashville. Hon skriver låtarna, sjunger grymt bra och spelar gitarr på den här debutplattan. Bakom producentspakarna finns Sadler Vaden från Jason Isbells The 400 Unit.
20 – Caitlyn Smith – Starfire
En av alla dessa fantastiska låtskrivare med Nashville som hemmahamn. Det är vad Caitlyn Smith är. ”Starfire” är hennes alldeles egna debutalbum. Kenny Rogers, James Bay och Chris Isaak är några andra artister som kan få börja leta efter andra som ska skriva låtar till dem. Jag hoppas nämligen att Caitlyn Smith snarast kommer med fler egna album.
21 – Ben Danaher – Still Feel Lucky
Ett av de där albumen jag inte riktigt vet hur jag upptäckte. Det är lysande rock som för tanken till John Mellencamp, Tom Petty och Bruce Springsteen. Titellåten är ett lysande exempel på den nyss nämnda blandningen.

DET LACKAR MOT JUL…
The Mother Church of Country Music kallas ibland Ryman Auditorium i Nashville för i folkmun. Byggnaden uppfördes 1892 och öppnades som Union Gospel Tabernacle. Byggnaden döptes sedermera om till sitt nuvarande namn efter kapten Tom Ryman, en rik flodbåtskapten. The Ryman blev hemmahamn för radioprogrammet Grand Ole Opry mellan 1943-1974. Kända namn som Caruso, Sarah Berhardt, W.C. Fields och Booker T. Washington har spelat i konsertsalen, som är känd för sin utmärkta akustik.

Under oktober i år och och förra året, var The Ryman hemmet för Jason Isbell and The 400 Unit för sex spelningar. Resultat från förra årets spelningar går att höra på deras livealbum ”Live From The Ryman”, som släpptes den 19 oktober i år. Där går det höra liveversioner från Isbells tre senast album. Bland låtarna finns ”Cover Me Up” och ”If We Were Vampires”. Båda de låtarna berättade Amanda Shires om när hon fick frågan om det funnits tillfällen när hon omedelbart blivit imponerad av Jason Isbells sångförfattande.

“Yeah, “Cover Me Up.” I just said, “OK. Bye. I’m leaving.” And “Vampires.” And there’s also lines of his that you’re just like, “How did you put all those words together in a row?”

Själv skrev jag följande om ”Cover Me Up” när Isbell och kompanjoner spelade på Berns i början av 2016.

“Jason Isbell sjunger så att alla som eventuellt fått en ståplats i Nybroviken, ett stenkast från Berns, genast väcks till liv och kommer in och dansar med oss andra. Vackrare sång än när han sjunger ”Cover Me Up” har jag aldrig hört, jag blir frälst det här är min typ av kyrka.”

Jag hade också turen att få höra ”If We Were Vampires” på vackra Mosebacketerassen i somras och skrev efteråt att en avskalad och orgelbesmyckad ”If We Were Vampires” är så vacker att det gör ont.

”If We Were Vampires” live på Mosebacketerassen

 

GOD JUL ÖNSKAR TYRESÖ-TOMTEN!

Bonus: Passa på att kolla in fjärde säsongen av en av de allra bästa spionserierna någonsin. Du hittar Falsk identitet på SVT Play.

Det har varit årets två bästa månader musikmässigt under september och oktober. Det kommer du att märka på antalet plattor när det är dags att summera vad som sticker ut och är extra bra i släppfloden från de två senaste månaderna. Du kan räkna till hela tolv plattor här.

 

Det börjar också dra ihop sig till att summera året som gått snart. Vilka är de bästa tjugoen albumen? Svaret kommer som vanligt någon dag innan julafton. Nu är det dags att ta en titt på september och oktobers släpp.

 

Adam Hood – Somewhere In Between
Här finns det en bunt bra sånger. Svårare än så här behöver det inte vara. Hood har skrivit låtar till bland annat Miranda Lambert tidigare. Lyssna gärna på den lysande duetten ”She Don’t Love Me” som Hood sjunger med Brent Cobb.

 

Ben Danaher – Still Feel Lucky
Ett av de där albumen jag inte riktigt vet hur jag upptäckte. Det är lysande rock som för tanken till John Mellencamp, Tom Petty och Bruce Springsteen. Titellåten är ett lysande exempel på den nyss nämnda blandningen.

 

The Black Lillies – Stranger To Me
Skönt och lugnt gungig americana. En tilltalande röst och sköna körer.

 

The Brother Brothers – Some People I Know
Om du blandar lite Simon & Garfunkel, The Everly Brothers och First Aid Kit. Släng sedan på en dos av Amanda Shires fiol. Då närmar du dig The Brother Brothers. Ett fantastiskt gäng som kommer till Stockholm i april för att spela i en trång källare på Söder.

 

Charley Crockett – Lonesome as a Shadow
Charley Crocket är uppvuxen i San Benito, Texas. Det här är hans fjärde album. Musiken är en blandning mellan blues och country. En bra mix.

 

Colter Wall – Songs of the Plains
Redan ett år efter debuten är den här unge kanadensaren tillbaka med sitt andra album. Det är en fortsättning på redan inslagen väg med klassisk country framburen av en djup, djup barytonröst.

 

Gold Star – Uppers & Downers
Född i Österrike och boende i Los Angeles. Nej, det är inte Arnold Schwarzenegger. Det är Marlon Rabenreither, som gör musik under namnet Gold Star du ska lära dig att komma ihåg. Hör har han gjort ett av årets allra bästa album. De osar lite Bob Dylan, lite Ossis, lite The Verve och en del annat bra. Smaklig spis. Räcker inte den här portionen finns ett utmärkt ”Big Blue” från i fjol att hugga in på också.

 

Greta Van Fleet – Anthem of The Peaceful Army
Det är något väldigt speciellt med de här tre bröderna Kiszka. Robert Plant har gjort tummen upp och kallat dem ”Led Zeppelin I”. Plant har också sagt att han känner igen rösten från någon nära honom. Själv försöker jag hämta andan mellan varje låt. När musiken träffar mig från varje ny låt tappar jag luften igen. Jag försöker också hålla tillbaka superlativen för att det ska finnas några kvar. Åtminstone tills jag sett dem live. Det här är inte bara årets album, det är 2000-talets bästa rockalbum.

 

John Hiatt – The Eclipse Sessions
Hiatt har i mina öron gjort sitt bästa album på länge. Det här är det sätt jag älskar att höra honom. Gungande skön träskrock.

 

Passenger – Runaway
Det här är det tionde albumet från Brighton-födde Mike Rosenberg. Det är trivsamt och trevligt. På ett bra sätt.

 

Viktor Olsson – Viktor Olsson
”Från ”Stenungsund” har Viktor Olsson gått vidare. Detta är hans andra platta. Om hans mål är ett fullfjädrat konstnärskap har han nästan kommit fram nu. Musiken är pop, med ett stråk av spänstig soul som ytterst faller tillbaka på Smokey Robinson: sofistikerat, sångorienterat, kärnfullt. Låtarna med tydligast puls gör sig fint i popradion, men det är balladerna som gräver sig djupast. Men låtarna förstärker varann – vilket är rätt ovanligt med musik som är så här direkt och oblygt poporienterad – eftersom de så uppenbart kommer från samma plats, samma känslo­läge, samma grubblande romantiker. Viktor Olsson sjunger dem med ett klädsamt litet rasp i den annars klara tenoren, särskilt när orden bränner till.” Det är bland annat så Sydsvenskan beskriver Olssons andra album. Jag håller bara med.

 

Whitey Morgan and The 78’s – Hard Times And White Lines
Eric Allen bor i bilbyggarstaden Flint, Michigan. Det är han som är sångaren och gitarristen Whitey Morgan. Musiken går i andan av sådana som Waylon Jennings, David Allan Coe, Ray Wylie Hubbard och Billy Joe Shaver.

Luften tog slut. Värmen tog över. Det var hetare och mer fuktigt än i Alabama. Han var iklädd Nudiejeans och en Miranda Lambert-T-shirt. Orden räckte inte till. Magi! Magi! Magi! Magi! Magi!

 

Ingressen beskriver min upplevelse av förra gången Anderson East dök upp på en scen i Stockholm. Det var för ett och ett halvt år sedan. East har sedan dess spelat in ett nytt album tillsammans med min husgud Dave Cobb, som producent. Det nya albumet dök upp för dryga två veckor sedan. ”Encore” växer och växer efter några genomlyssningar och jag räknar med att låtarna är ännu vassare live. Expressens Mats Olsson såg Anderson East i New York tidigare i januari och har uppmanat alla Stockholmare att ta sig till Kägelbanan ikväll.

East förra album ”Delilah” rankar jag som det tolfte bästa albumet de senaste sex åren. Anderson East är född i Athens, Alabama och begåvad med en röst som tar dig med i tidsmaskin till 60-talets allra bästa soulsångare. Det är i princip omöjligt att inte bli kär i Easts röst. Skrev jag om det albumet. Det är alltså med fantastiskt höga förväntningar jag tar mig till Mosebacke Torg den här tisdagskvällen.

 

Det är enkelt att förstå vid första tonen i Anderson Easts sång att Dave Cobb ville göra en skiva med East när han hörde East live för första gången i Nashville. Det är en soulröst, som det är mycket få förunnat att förfoga över. Ikväll startar vi med ”Sorry You’re Sick” en Ted Hawkins cover, som finns med på nya albumet. Den följs av ”Girlfriend”, ”Surrender” och ”If You Keep Leaving Me”.

East bor i Nashville och det stället har likhetstecken med country, berättar han. Därför kommer en countrylåt. Det är Willie Nelsons vackra ”Somebody Pick Up My Pieces”. En redan på skiva långsam ”Devil In Me” släpar sig ännu långsammare i den Stockholmska januarikvällen. Det är så underbart vackert att ståpälsen ställer sig upp i givvakt. Det blir ”Learning”, ”King For A Day” och vackra ”Without You” innan det är dags för tillfredsställelse i ”Satisfy Me”. Trycket ökar och groovet likaså i ”All On My Mind”. Därefter exploderar kvällen i Sam & Daves ”Hold On, I’m Comin”.

 

Före extranumren tar vid kommer ”This Too Shall Last”. Den är ännu bättre live än på nya skivan och det vill inte säga lite i mina öron. Kvällen avslutas med slutnumret ”Cabinet Door”, som också avslutar “Encore”. Den är däremot inte sist i Stockholmsnatten. Det är ”House Is A Building”.

Kägelbanan var mer eller mindre utsåld ikväll och var du inte där kan jag berätta att du missade något. Det var bra. Det var fantastiskt bra. Har du möjlighet gör en stor ansträngning att se Anderson East när han dyker upp i närheten av dig.

Öst är ett efternamn, som i första hand används i Sverige och som kan stavas på olika sätt. Från offentlig statistik finns stavningsvarianter – Öst, Östh; Øst. Utifrån officiell statistik för 2014 finns det i Sverige, Danmark, Norge och Finland knappt 1900 personer som bär det namnet. I Sverige har namnet använts som soldatnamn, men det kan också ha annat ursprung.

IMG_2214

I reklamen för den här spelningen tar arrangören i från tårna.

”Att se Anderson East på en scen med sitt sjumannaband är närmast att likna med en uppenbarelse. Tänk er en mix av Joe Cocker och Tom Waits med Mick Jaggers energi, uppvuxen i den djupaste södern och med ett ungt, urgroovigt Southern Soulband, pumpa ut sånger som alla låter som tidlösa Southern Soul klassiker! Det är oemotståndligt och helt fantastiskt. Lika fantastiskt är att vi äntligen kan få presentera denna blivande superstjärna för den svenska publiken med fyra spelningar!”

Jag har mina egna förväntningar mycket högt uppskruvade också. Fjolårets debutalbum ”Deliah” från Anderson East var inget mindre än det årets tredje bästa album. Producerat av Dave Cobb, som vanligt, svävar verkligen den här underbara rösten fram och levererar soulmusik, så att till och med jag vill dansa.

Anderson East föddes 1988 som Michael Cameron Anderson i Athens, Alabama. Han bor numera, som många andra musiker, i Nashville, Tennessee. I amerikanska mått mätt, så har han en ännu mera känd flickvän i countrysångerskan och låtskrivaren Miranda Lambert. Ikväll så har denne skönsjungande East äntligen nått fram till Stockholm med sitt turnerande.

IMG_2216

På scenen väntar det sex man starka bandet. Iklädd Nudiejeans och en Miranda Lambert-T-shirt äntrar Anderson East scenen. Sedan börjar han sjunga. Därefter svimmar jag. Tills jag vaknat från drömmarnas land kan ni läsa kvällens setlista.

Quit You
Only You
Find ‘Em, Fool ‘Em and Forget ‘Em (George Jackson cover)
Always Be My Baby (Mariah Carey cover)
Lonely
Tupelo Honey (Van Morrison cover)
Keep the Fire Burning
Knock On Wood (Eddie Floyd cover)
Devil In Me
What A Woman Wants to Hear
Lying in Her Arms
Stay With Me (Faces cover)
Learning
Rebel Rebel (David Bowie cover)
Satisfy Me
All I’ll Ever Need
I Would Die 4 U (Prince cover)

IMG_2213

När orden inte räcker till.

Magi! Magi! Magi! Magi! Magi!

Ian Rankins böcker om Detective Inspector John Rebus utspelar sig oftast i grannskapet runt Edinburgh. Den engelska titeln på hans böcker är också lånade från en låttitel. Sist på den här månadens kassett dyker ”titelspåret” från den senaste Rebus-boken upp.

IMG_0142

I stort sett hela månadens kassett är fylld med nyheter, som dykt upp som små smakprov och aptitretare. Längre fram under hösten eller inom kort dyker fullängdarna upp, som ett litet pärlband att stoppa i din kassettspelare.

Vi börjar med lite musik från Lori McKenna och hennes redan ”The Bird & The Rifle”, som Dave Cobb producerat. Lori bjuder på ”Halfway Home” innan vi fyller våra öron skön soul från Aaron Neville i ”Hard To Believe”. Det är nästan svårt att tro att 75-åring kan låta så vital. Efter dessa små travande steg ger vi oss på aptitretarna. I en följd kommer Drive-By Truckers, Whiskey Myers, The Handsome Family och St. Paul & The Broken Bones med ny skön musik.

Den 3 september fyller Doug Pinnick mest känd från King’s X 56 år. Här sjunger han om sina vänner i sidoprojektet Poundhound, som har några år på nacken. Under första kvällen av september passar jag på att se och lyssna till Miranda Lamberts pojkvän, men här på månadens kassett är det hon själv som bjuder på nya ”Vice”.

Under första tredjedelen av september kan vi följa en mera lågmäld Jack White under hans låtskrivarkarriär. Då släpps skivan ”Acoustic Recordings 1998-2016”. Det första smakprovet från den samlingen sånger är ”City Lights”, skriven under Whites period i The White Stripes. Han följs av sin landsman Dan Tedesco med den vackra ”Waitin’ At The Gate”. Liz Longley, Dawes och St. Paul & The Broken Bones bjuder sedan på mer nyheter.

Den vackra balladen ”I Felt A Change” med Blues Pills följs av sydstatsrockarna Whiskey Myers. De låter oss också smaka på ”Stone” denna månad. Låten är hämtad från det kommande albumet ”Mud”. Här håller min husgudsproducent Dave Cobb i produktionen.

I kontrasternas kassett kommer först Metallica med den tunga återkomsten ”Hardwired” och sedan den soulfyllda ”Running Out Of Time” med Amos Lee. Därefter lyssnar vi till skönsjungande Courtney Marie Andrews som framför ”Irene”. Därefter ett smakprov från en kommande debutplatta, som Dave Cobb producerat. Dags att lyssna på ”Black Crow” med Brent Cobb innan Håkan Hellström tar oss vidare med ”Öppen Genom Natten”.

Inledningsvis lovade jag att musiktemat till senaste Rebus-boken skulle avrunda månadens kassett. Jag håller mitt löfte, trycker på play, så att vi kan lyssna på The Associates sjunga ”Even Dogs In The Wild.

När det är dags att lata dig i hängmattan eller för all del hålla på med dina byggprojekt (gäller inte mig) eller ska grilla eller hänger på stranden eller är ute och springer eller är på houseklubb då behövs lite skön julmusik.

 

P1040553

 

Här kommer listan med musiken från gårdagens krönika. Den räcker ungefär ett dygn. Sedan är det repeat som gäller. Tyvärr har Lukas Nelson and The Promise Of The Real inte tagit steget in i nutiden, så att de finns på Spotify, så dem saknar vi.

Julmusik första halvåret 2016

Publicerat: 25 juni, 2016 i Julskiva, Julskiva 2016, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det var på den tiden när man svarade med sitt nummer i telefon. Jag var 12 år och jag svarade ett noll fem noll ett hemma. En siffra i taget. På andra sidan Atlanten satt en 31-åring och skrev sånger för att lista ut var han passade in. Sångerna skulle innehålla dans, skratt, sex, skämt, bra kamratskap, kärlek, tro, ensamma nätter och såklart tårar. Målet var att sångerna skulle vara omfattande som livet självt eller som en show med The E Street Band.

NYC Danny Clinch 2
Madison Square Garden, New York den 28 mars 2016, Foto: Danny Clinch

Det var på detta sätt, som vår låtskrivare hoppades hitta vägen till insidan och hitta svaret på frågor om vad som knyter människor samman, människors jobb, deras vänner och familjer. Han ville föreställa sig detta i sitt skrivande med hoppet om att det var ett första steg mot att få detta på plats i sitt eget liv också. Det tog mig några år att upptäcka albumet, som släpptes i oktober 1980. Jag fick hjälp på traven av fredagsradion i P3. Det var någon gång när ”Sherry Darling” spelades i Metropol, som jag upptäckte Bruce Springsteen och dubbelalbumet ”The River”. Det kan mycket väl vara det album jag lyssnat flest gånger på genom åren och som fortfarande griper tag i mig vid varje lyssning.

Innehållet på ”The River” blev varierat med såväl mörka ballader, livsskildringar och riktiga partyrocklåtar. Det blev också Springsteens första etta på Billboards albumlista. Han turnerade med albumet redan då. Men med start i Pittsburgh i början av det här året gav sig Bruce ut på ”The River Tour” tillsammans med The E Street Band. Det skulle först bara bli en eller två spelningar, men har utvecklats till en världsturné. Ikväll har showen nått fram till Göteborg och Ullevi. Alla trettiosju kvällarna i Nordamerika inleddes med ”Meet Me In The City”, utom näst sista kvällen i Brooklyn när Prince hyllades med ”Purple Rain”. Därefter spelar Springsteen hela ”The River” från början till slut. Efter dessa två timmar fortsätter sedan showen i ytterligare en och en halv timme när bandet blandar och ger från sångskatten som grävts fram genom åren runt omkring Asbury Park. När turnén flyttade över till Europa i maj och spelningarna på utomhusarenor spelas inte längre The River-albumet från start till slut längre, utan bara ett urval av låtarna därifrån.

Förra hösten kom boxen ”The Ties That Bind: The River Collection”. Det är en omfattande tillbakablick till The River-eran – 52 låtar på fyra CD-skivor med en mängd outgivna skatter samt fyra timmar tidigare outgivet filmat material samlade i 3 DVD:er. I den dokumentär som följer med, och som också visades på SVT i påskas, kommer det fram att Springsteen skrev ungefär hundra låtar till det som till slut blev ett dubbelalbum med tjugo låtar. Springsteen berättar i dokumentären att uppfann karaktärer i sitt låtskrivande. Sedan sjöng han med karaktärernas röster för att få lyssnaren att känna hur det känns att gå runt i karaktärernas skor.

NYC Danny Clinch
Madison Square Garden, New York den 28 mars 2016, Foto: Danny Clinch

”The River” är ett album som innehåller många små och stora berättelser på sina två grammofonskivor med två sidor vardera. Det är också en av de viktigaste anledningarna till att jag fastnade för Springsteen. Jag ville höra berättelserna om och om igen. Jag inser att jag inte är ensam som fastnat i dessa historier. Jan Gradvall skriver i en krönika om River-boxen att:

”När Bruce Springsteen berättar om det samhälle han byggde upp med ”The River” inser jag hur märkligt välbekant det känns för mig själv. Jag tänkte inte på det när jag 17 år gammal var på ”The River”-turnén och såg den där andra magiska konserten på Hovet, men jag har tänkt på det många gånger sedan dess.

Sverige är inte New York. Sverige är New Jersey.

Att växa upp i Sverige är att växa upp med känslan av att vara en bit ifrån platsen där det egentligen händer. Skyskraporna finns någon annanstans. Det lantliga Sverige – det bukoliska Sverige – är också ett land av åkrar och bilar och vägar, ständigt återkommande inslag i Springsteens sånger. Springsteens bensinmackar är också våra bensinmackar. Vi vet, vi har varit där. Vi har alla upplevt lördagkvällar där allt kretsar kring motorburen ungdom. Vi har gått i samma skor som karaktärerna på ”The River”.

Springsteen sjunger om oss. Springsteen är svensk.”

Under våren har jag följt med på Springsteens resa över hela Nordamerika. Chefen har den goda smaken att ge oss besatta möjligheten att höra alla konserter. De ges ut på live.brucespringsteen.net. I år har det skett med ungefär en månads fördröjning för varje konsertkväll. Konsertkvällarna har varit fantastiskt sällskap i lurarna på väg till och från jobbet, vid middagsfixen och vid många andra tillfällen. Det som griper tag i mig mest är de mörkare låtarna med ett lägre tempo. Independence Day, I Wanna Marry You, Point Blank, Fade Away, Stolen Car, Drive All Night, Wreck On The Highway och såklart The River. De har alla en speciell plats i mitt hjärta. På plussidan med de inspelade konserterna ligger också att, med risk att göra en Ove, slippa ärthjärnor som inte kan hålla truten under de lugnare partierna på en konsert.

När det amerikanska magasinet Rolling Stone gjorde sin lista över de 500 bästa albumen genom tiderna, så kvalade ”The River” in på 253:e plats. Där beskrevs de tjugo låtarna så här:

”Springsteen said it took him five albums to begin writing about real relationships, ”people tryin’ to find some sort of consolation in each other.” The River balances those stories with E Street romps through bar-band R&B, rockabilly and epic rock.”

Barca Xavier Mercadé
Camp Nou, Barcelona den 15 maj 2016, Foto: Xavier Mercadé

Jag kan säga att jag inte håller med om placeringen av denna låtskatt bland de 500 bästa albumen. Hos mig hade det blivit medaljplats. Turligt nog är det fritt med de åsikter du vill. Hellre mångfald än enfald. När vårens strapatser och entourage nådde västkusten i mars, så var en av musikbranschens vassaste och mest underhållande analytiker på plats i Los Angeles Memorial Sports Arena. Bob Lefsetz skriver bland annat följande om denna torsdagkväll under årets tredje månad:

”And the highlights Thursday night were the slow songs. Most notably “Independence Day,” but also “I Wanna Marry You,” never mind the title track, “The River.” You sat there transfixed…how did I get from here to there, I avoided so many potholes, but a few I fell in, a few I never recovered from.

But the band kept playing on. That’s what musicians do, play. Stardom is a byproduct, at best.

This was a tunnel to the past, exuding a certain amount of love, but there was no pretext that Bruce Springsteen still mattered, was still hip, was still ruling the charts. By playing “The River” complete and a bunch of hits not only did Bruce give the audience what it wanted to hear, he could be loose, he had nothing to prove.

Other than he was the best damn rock star on the face of the planet.

That was the scary part. After the two hours of “The River” the Boss did an hour of hits and…he started out at 11 and stayed there. I can’t say a negative thing about it, it was positively thrilling, it’s how he built his career, but I couldn’t help thinking what a screwed-up guy he was, that he needed to do this, he had us at hello, when he took the stage, never mind went into “The Ties That Bind.”

But at this point, deep into the show, the audience was no longer individuals but a great big mass, you see Bruce was in a trance, he was home, in his element, it was what he lived for, he was gonna give us that high and get one in return.

No one does this anymore.

Because no one’s done that many dates. And what we consider a star is far different from who Springsteen was and is. Springsteen is Sally Field, he can’t believe everybody really likes him.

But they do.”

Om du befinner dig på Ullevi i kväll har du en chans att få en underbar upplevelse. Själv väntar jag en knapp månad till på min chans att bli fysiskt knockad av den här showen.

 

IMG_2051

Halvårets bästa album I

  •  Bob Mould – Patch The Sky
    Bob Mould befinner sig på en mörk plats för tillfället, galla i magen, smärta i hjärttrakten och undergång i sinnet. Vi är vid tidens ände gott folk och Mould får det att låta riktigt trevligt.
  • The Cactus Blossoms – You ‘re Dreaming
    Du kan lätt drömma dig tillbaka till sextiotalet när du trycker på play för att lyssna på när kaktusen blommar. Minnesota-bröderna Jack Torrey och Page Burkum säger själva att de inte är födda i fel tidsålder. Vi blev bara intresserad av musik från en annan era och hittade ett sätt att göra den till vår egen, säger de till Boston Globe. Brödernas egen variant av låtar doftar tydligt av Everly Brothers, Roy Orbison och Simon & Garfunkel.
  • Cage The Elephant – Tell Me I’m Pretty
    Att det är Dan Auerbach från The Black Keys, som har producerat märks tydligt i ljudbilden på “Tell Me I’m Pretty”. Vill du få upp humöret och få lust att studsa runt en stund rekommenderar jag att du lyssnar på ”Punchin’ Bag”.
  • Caleb Caudle – Carolina Ghost
    Det låter enkelt när du hör Caleb Caudles senaste verk. Det enkla brukar också vara det svåraste att göra. Kvalitet tar tid, kräver sin del av blod, svett och envishet. När det delas med världen vet du redan efter att ha hört några av låtarna för första gången att det här kommer du att vilja lyssna på om och om igen.
  • Caroline af Ugglas – Nåväl
    Nåväl är en översättning av Peter Greens och Fleetwood Macs “Oh Well”. En fantastisk låt både i original och i svensk översättning. Af Ugglas hesa och sköna röst är som skönaste poesi. Det här är en naturlig förlängning av hennes Janis Joplin-skiva från 2007.

 

Carla_Plura

Carla & Plura på legendarisk 50-årsfest

Halvårets mest överraskande middagsunderhållning: Carla & Plura, som dök upp på underbart 50-årskalas och spelade bland annat min favorit ”Fulla För Kärlekens Skull”.
Halvårets mest lyssnade album: The River, övervägande antal gånger live.
Nästa halvårs mest efterlängtade självbiografi: Den 27 september ger Bruce Springsteen sina memoarer. I ”Born To Run” berättar Bruce om uppväxten i New Jersey och ”poesin, faran och mörkret” som lade grunden för hans låtskrivande.

 

IMG_2060

Halvårets bästa album II

  • Charles Bradley – Changes
    Titeln på den nya skivan kommer från en gammal Black Sabbath-låt och Bradley gör också en skön soul-version av den. Det här är underbar retrosoul i ny tappning. Det är Bradleys tredje album och det blir bara bättre och bättre. Kolla också in dokumentären ”Charles Bradley: Soul of America” på Netflix.
  • David Ramirez – Fables
    Det här är Ramirez tredje skiva. Han tar steg mot både personlig och musikalisk mognad. Han hade först svårt att få ihop inspelningarna och övergav projektet efter två år, tog ledigt och försökte hitta fokus igen. Han reste sedan till Seattle för att jobba med vännen Noah Gundersen som producent och resultatet är det personligaste album han gjort. Allt handlade helt plötsligt bara om instinkt och blev självbiografiskt snarare än uppdiktade berättelser. Det är ärliga, nästan skrämmande detaljrika berättelser som är omedelbart igenkännbara för dem som älskat och förlorat.
  • Hayes Carll – Lovers And Leavers
    När du lyssnat färdigt på den här skivan, tycker jag att du också ska passa på att lyssna på när Hayes Carll är gäst i Brian Koppelmans pod The Moment. Där får du bland annat höra om processen för hur ett album blir till, Carlls rädsla att inte göra det som förväntades av honom och en underbar version av ”Sake Of A Song”.
  • Iggy Pop – Post Pop Depression
    Utgångspunkten till albumet tar Mr Pop och Josh Homme i Iggy Pops två soloalbum från 1977. Då spelade han in ”The Idiot” och ”Lust For Life” i Berlin med David Bowie som producent. Det här är en naturlig fortsättning på dessa musikaliska alster ungefär 40 år senare. Lyssna exempelvis på ”German Days”.
  • Julie Rhodes – Bound To Meet The Devil
    Delvis inspelad i Muscle Shoals Fame Studio är det här ett debutalbum som låter som något som är inspelat längre fram i karriären. Den hesa och vassa rösten påminner i flera situationer om Amy Winehouse. På några av låtarna finns också gamla studiorävar som keyboardspelaren Spooner Oldham, gitarristen Greg Leisz och violinisten Sara Watkins.

 

johanwi-0-jpg

Minken

Halvårets karaktär: Minken spelas av Johan Widerberg, en tjallarvän till Tom Stilton (Kjell Bergqvist) från tiden då han var verksam som polis, i Springfloden (SVT).
Halvårets citat
: ”Jag är ganska ointresserad av gamla hårdrockare, som skriver låtar till barn.. It just doesn’t do it for me.” Andres Lokko om Max Martins låtskrivande i Värvet, avsnitt 218. I beg to differ, säger jag.
Halvårets Black Sabbath-låt: Changes, Charles Bradley

 

IMG_2058

Halvårets bästa album III

  • Kent – Då Som Nu För Alltid
    Kent låter i dag som ett yngre band än på debuten för 21 år sedan, så avslutar Jan Gradvall sin fullpottsrecension av det som förväntas bli Kents sista album. Joakim Bergs texter är rakt på sak från inledande ”Andromeda” till avslutningen i ”Den Sista Sången”. Den 17 december möter jag dem på deras sista konsert. Till dess kommer det här albumet ha hunnit rulla många gånger.
  • Lars Winnerbäck – Granit Och Morän
    ”Lågsäsong”, ”Sysselmannen” och ”Khom Loy” är exempel på högklassigt grått tandläkarväder på den nya plattan från Linköpings-sonen och nygifte Lars Winnerbäck. Det går också att sammanfatta på det sätt som recensionen i Göteborgs-Posten avslutas. ”Winnerbäck sjunger om att vi lever i en märklig tid, texterna befolkas saknade av vänner, missade möjligheter och ensamheten tycks alltid närmare än gemenskapen. Ändå tycker jag att det låter som om Lars Winnerbäcks lyckats lösa upp några av sina knutar. Eller så är det bara jag som gläds åt att han gjort sin bästa skiva sedan Söndermarken.”
  • Lukas Nelson & Promise Of The Real – Something Real
    Willie Nelsons son hinner med att både turnera med Neil Young och att ge ut egen musik tillsammans med sitt band Promise Of The Real. Bandets egen beskrivning av musiken är något de kallar ”cowboy hippie surf rock”, så nu vet du precis vad du har att vänta dig när du lyssnar.
  • Marlon Williams – Marlon Williams
    Efter varje genomlyssning av den här plattan får du en djupare och djupare förståelse för Marlon Williams. Det har heller inte så lång tid. Plattan är bara 35 minuter lång. Ge dig själv den tiden några gånger om du inte redan gjort det.
  • Mavis Staples – Livin’ On A High Note
    ”På programmet står en serie specialskrivna låtar av namn som Nick Cave, Justin Vernon, Neko Case och Aloe Blacc. M Ward förser dem med en nedtonad, bitvis lätt ruffig inramning, som känns demo och förstatagning mer än galahyllning i aftonklänning. Och Mavis Staples själv får all plats hon behöver, oavsett om hon vill ta i eller bara viska. Man önskar bara att de kunde ha spelat in dubbelt så mycket när de ändå höll på.” Det är del av Nils Hanssons recension i Dagens Nyheter, som beskriver denna skönsjungande amerikanska.
  • Mudcrutch – 2
    Tom Pettys första band Mudcrutch hann aldrig släppa någon LP innan de omvandlades till The Heartbreakers 1976. Förrän 2008 vill säga och i år är de tillbaka med skiva nummer två. Tre av fem medlemmar är också stommen i Heartbreakers så musikaliskt är skillnaden är inte enorm. Det är helt enkelt lättlyssnad drivande bilkörarrock.

 

IMG_1488

Berns

Halvårets konsertsammanfattning: Superhög lägstanivå på vårterminens underbara musikupplevelser med Jason Isbell och John Moreland, Israel Nash, Melissa Horn, Eagles of Death Metal, Will Hoge, Joel Alme, Chris Cornell och Iggy Pop.
Halvårets så bra att jag gråter I: House of Cards i säsong 4 är presidentparet Underwood, som gestaltas av Kevin Spacey och Robin Wright, tillbaka i god, intrigerande form igen.
Halvårets så bra att jag gråter II: Bosch, säsong 2, inspireras av Michael Connellys böcker ”Den sista prärievargen”, ”Återkomsten” och ”Fallet”. Titus Welliver gör återigen en underbar tolkning av karaktären Hieronymus ”Harry” Bosch, en Los Angeles-polis.
Halvårets så bra att jag gråter III: Better Call Saul. I säsong 2 fortsätter berättelsen, om det som ska bli den skrupelfrie, men ändå omtänksamme advokaten Saul Goodman vi lärde känna i ”Breaking Bad”. Här heter han fortfarande Jimmy McGill och gestaltas av Bob Odenkirk.

 

IMG_2056

Halvårets bästa album IV

  • Rob Baird – Wrong Side Of The River
    Den Memphis-födde musikern Rob Baird säger själv att titellåten handlar om att vara på fel sida och samtidigt veta att du behöver komma på hur du ska kunna komma tillbaka till den rätta sidan. På andra låtar möts vi också av stillsamt piano som leder oss in en skön orgelsång när han berättar historien om ett par ifrån både hennes och hans perspektiv. Lyssna och njut.
  • Rival Sons – Hollow Bones
    Jag vill så gärna att det ska vara bra. De gjorde förförra årets bästa platta tillsammans med Dave Cobb, som producent. Nu är det teamet tillbaka. Det är inte lika direkt som föregångaren, men efter tre genomlyssningar på dagen för släppet går det inte konstatera annat än att det blir många fler lyssningar. Ljudbilden är lite tunnare, men samtidigt tydligare än tidigare och låtarna växer och växer. Utmärkt rock!
  • Sam Outlaw – Angeleno
    Han heter egentligen Sam Morgan, men hävdar att Outlaw var hans mammas flicknamn, så fejk är det inte. Nils Hansson i DN skriver att på albumet ”Angeleno” tog Outlaw ett rejält kliv uppåt, en ursnygg stilövning i klassisk country producerad av den legendariska rootsmannen Ry Cooder. Den sort som låter som mainstream, även om den kallas alternativ i dag, med blinkningar till tidlös snyftpop som Buddy Holly, Eagles och Chris Isaak. Jag bara håller med.
  • The Temperance Movement – White Bear
    Det låter sleazigt 60-tal och rockande 70-tal när Phil Campbells röst bär fram musiken och texterna på The Temperance Movements (TTM) senaste alster. Det är lätt att tankarna far iväg till Paul Rodgers röst och släktskapet med The Rolling Stones är tydligt, men TTM gör det på sitt allra egna och alldeles utmärkta sätt. Vill se det här gänget live snart. Det borde väl kunna ordnas med tanke på deras kärlek för Sverigebesök hittills.
  • Various Artists – Southern Family
    Det här är årets hippaste country-/americanaproducent Dave Cobbs projekt. Det är ett gäng underbara artister som Jason Isbell, Anderson East, Holly Williams och Miranda Lambert som framför låtar om södern i Usa. Lyssna gärna på den undersköna ”Grandma’s Garden” med Zac Brown och ha också en näsduk i beredskap.
  • Wolfmother – Victorious
    Ett härligt välkomna tillbaka till ett av de riffigaste banden jag lärt mig tycka om de senaste tio åren. 70-talsriffen och flörtandet med både Black Sabbath och Led Zeppelin är här igen. Andrew Stockdale har lyckats samla ihop ett nytt gäng till den här skivan och låtit Brendan O’Brien sköta produktionen. Resultatet blir en högklassig blandning av rock och hårdrock.

 

MudCake

Mums

Halvårets smakupplevelse: Omnipollo NOA Pecan Mud Cake
Halvårets så bra att jag gråter IV: Happy Valley, säsong 1, Catherine Cawood (spelad av Sarah Lancashire) är en polissergeant i West Yorkshire. Cawood försöker fortfarande komma till fred efter hennes dotters självmord för åtta år sedan.
Halvårets så bra att jag gråter V: Dag. Serien som finns i tre säsonger och berättar historien om parterpeuten, som inte tror på tvåsamhet. Han rekommenderar paren som kommer till hans klinik att skilja sig.
Halvårets liveupplevelser jag velat vara med på: Sam Outlaw, David Ramirez, Wolfmother, Corb Lund och Jesse Malin är alla konserter som borde ha haft min närvaro.

 

IMG_2059

Halvårets sexa av musik som släppts innan året tog sin start

  • Bohannons – Black Cross, Black Shield
    Tänk dig att du har en mixer. Du lägger i lika doser Neil Youngs Crazy Horse-period, R.E.M., ett mått sydstatsrock, lite psykadelisk rock och lite Black Sabbath-riff. Mixar runt. Då närmar du dig hur det låter här. Det är fängslande för att säga det kort.
  • Gill Landry – Gill Landry
    En av medlemmerna i Old Crow Medicine Show gör här sitt tredje solosläpp. Landry tar här mystiken från delar av hemmastaten Louisiana och låter oss följa med på en skön resa. Det är lågmält, tidvis en bitter resa vi får följa med på, men det är aldrig tråkigt.
  • Heather Maloney – Making Me Break
    ”Amerikanska Heather Maloney fyller på i en redan mycket tätbefolkad genre; singer/songwriter. Hon gör det bra, med distinkt och skön röst som kan dramatisera de ofta känslosamma texterna, som lånar metaforer från vattendroppe till hav. Med en upparbetad känsla för finsnickrade melodier ger hon dem en inramning som fungerar bra.” Det är inledningen på recensionen i Upsala Nya Tidning och det räcker bra som beskrivning.
  • Jeff Crosby – Waking Days
    Om du tycker om Dawes, så borde du gilla Jeff Crosby. De är mycket nära besläktade, åtminstone rent musikaliskt. Det är ett bluesigt, americanasound som bärs fram av något som känns som en mycket erfaren röst. Detta trots Crosbys unga ålder och att det här är hans debutalbum.
  • Nathaniel Rateliff and The Night Sweats – Nathaniel Rateliff and The Night Sweats
    Rolling Stone skriver om att Rateliff genomgått en förvandling från trubadur till en funkig och soulig bandledare. I oktober dyker han upp på en av Söders scener. Det är svårt att inte få lite Stax-vibbar när du lyssnar till den här debutskivan. Skönt och svängigt helt enkelt.
  • Steve Moakler – Wide Open
    >>Lay your pretty head down on my shoulder/You don’t have to worry anymore/This old world is cold and getting colder/And I know how to lock and bolt the door<< När du vill pigga upp dig om regnet kommer någon dag, så lås in dig och lyssna på när Steve Moakler sjunger “The Riser”, flyg bara inte för nära solen sedan.

 

Har vi glömt något?
Det börjar bli dags att avrunda det här musikaliska halvårets resa. Det återstår nästan bara en sak. Det är att hälsa er alla en underbar sommar! Sedan är det såklart kvar att presentera halvårets bästa album.

SS ASGTE

Halvårets allra bästa album

Sturgill Simpson – A Sailor’s Guide To Earth

“Hello my son/Welcome to earth/You may not be my last/But you’ll always be my first/Wish I’d done this ten years ago/But how could I know”. Det är med de raderna, som Sturgill Simpson inleder halvårets vassaste album alla kategorier. Orden och rösten griper tag i mig som lyssnar, så att det blir alldeles tårdrypande. Då har jag inte ens nämnt det underbara blåset från The Dap-Kings.

Det går att njuta av en nätversion av skivan och stilla abstinensen till dess att Sturgill dyker upp i Stockholm i början av juli. Sturgill och band besökte KCRW och spelade hela nya skivan en vecka innan den släpptes.

Bonus 1: Den 9 september släpps St. Paul & The Broken Bones andra album. Mina förväntningar är på nivån av fem Turning Torso. Tack på förhand också till den bokare som tar dem till Stockholm, så att vi får se dem live.
Bonus 2: Det är inte omöjligt att Eli Paperboy Reed med ”My Way Home” är årets motsvarighet till förra årets Anderson East eller förrförra årets St. Paul & The Broken Bones.
Bonus 3: Och som traditionen kräver. Sist men inte minst kan jag meddela att spellistan med potentiella jullåtar för 2016 just nu består av 39 låtar.

Precis som föregående år har 2015 varit ett mycket bra musikår. Här kommer några skivor, som inte riktigt tar sig in på den oslagbara listan, vilken kommer att se världens ljus dagen innan julafton.

P1050257

Här kommer alltså helt utan inbördes ordning, förutom den rent alfabetiska, alla album som hamnade på 22:a plats på årets albumlista. I slutet hittar du också en Spotify-lista med det som finns tillgängligt via denna musikströmningstjänst för tillfället.

IMG_0247

Aaron Lee Tasjan – In The Blazes
Det är verkligen befogat att tack Fredrik Virtanen för upptäckten av det här guldkornet. Det är gubbrock deluxe eller helt enkelt fantastisk americana denne Ohio-son bjuder oss på. Lyssna exempelvis på ”The Dangerous Kind”.
Adele – 25
Alla som inte införskaffat den på annat sätt kan hoppas att den dyker upp på Spotify. Den finns nämligen inte där än. Det är underskön brittisk sång och fängslande melodier som förtrollar.
Alabama Shakes – Sound & Color
Det är något visst med Brittany Howards röst. Den får mig att stanna upp mitt i steget. Den trollbinder, den lurar och förför. Det är emellanåt ren magi att lyssna på detta sydstatsgäng.
Alberta Cross – Alberta Cross
»Melodierna är genomstarka och vidderna oändliga, och medan saloon-pianon klinkar och trumpeter spelar serenader långt bortifrån gränsen mot Mexico rullar tumbleweed förbi.« På det här sättet beskriver Nöjesguiden, uppsalasonen Petter Ericson Stakees senaste alster med sitt band.
Allison Moorer – Down To Believing
Allison Moorer är uppväxt i Monroeville, Alabama, strax utanför Mobile tillsammans med sin syster Shelby Lynne. Allison hoppade över sin examen för att flytta till Nashville. Det här är hennes åttonde album och hon sjunger helt enkelt skjortan av de flesta.

IMG_0253

American Aquarium – Wolves
Det sjätte albumet spelades in i legendariska Muscle Shoals, Alabama. Inspelningen finansierades via Kickstarter. Sångaren BJ Barham är den som skriver alla låtarna och vilka låtar han hantverkar fram.
Andrew Combs – All These Dreams
Göteborgs Posten skriver att på detta sitt andra album blandar Combs vacker steelguitarcentrerad viscountry med Laurel Canyon-färgad blue-eyed soul och renodlade pinaoballader. Dessutom skriver han starka låtar med gripande texter och sjunger med precist tryck. För alla som gillar John Fullbright och Robert Ellis eller som har saknat Neal Casal är Andrew Combs ett logiskt nästa steg.
The Arcs – Yours, Dremily,
Dan Auerbach från The Black Keys utforskar funk, psykadelisk rock och soul på ett mysigt sidoprojekt. ”I’m old enough to know the game/But pushing buttons now is all that keeps me sane,” sjunger Auerbach i “Outta My Mind” på det här sprittlande och förföriska albumets öppningsspår.
Beth Hart – Better Than Home
43 år gammal har hon slutligen lyckats göra ett eget album som förtjänar ta henne till rampljuset. Beth Hart sorteras in i bluesfacket men musiken kan lika gärna kallas soul eller rotmusik. Någon har kallat en amerikansk Amy Winehouse: en delvis missvisande liknelse, Hart har ingenting av Amy Winehouses stjärnkarisma, och men en liknande röst, genrelös och tidlös, mörk och ärrad. Det finns absolut ingenting trendigt över albumet. Beth Hart sitter bara vid sitt piano och sjunger om sitt liv. ”I am not chasing the ghost of the past”. Det här var en del av Jan Gradvalls recension av det här underbara albumet.
Brandi Carlile – The Firewatcher’s Daughter
Hon rör sig säkert mellan americanans olika uttryck. På nya The Firewatcher’s daughter rockar hon mer än vanligt och även om hon brukar vara starkast i sorgsna ballader fungerar det också i bredbenta låtar som Mainstream kid och Blood muscle skin & bone. Men som sagt, det är i finstämda låtar som I belong to you och Heroes and songs om det är allra bäst. Det är på detta vis Dalarnas Tidning beskriver detta album och då missar de ändå underbara ”The Eye”.

IMG_0262

Calexico – Edge Of The Sun
Det var ett av tipsen från första halvåret när jag sammanfattade årets första sex månader. Det är värt en upprepning av uppmaningen att lyssna på det här sköna gunget.
Caroline Spence – Somehow
Rolling Stone listade Caroline Spence på sin vårlista 2015 med tio nya countryartister du bör ha koll på. Spence sätter ord till den ensamma känslan av att vara i ett konstant tillstånd av bara passerar förbi, skriver Melinda Newman om ”Trains To Cry”. Underbara och sorgliga ”Last Call” är min egen favoritlåt.
Chris Isaak – First Comes The Night
Jag tanker alltid “Wicked Game” när jag hör namnet Chris Isaak. När jag hör den här plattan, som inte finns på Spotify, tänker jag alltid Roy Orbison. Det finns likheter i rösten, som får nackhåret att resa sig.
Christian Lopez Band – Onward
Dave Cobb har producerat denna skönsjungande 20-åring från West Virgina. Influenser från Jackson Browne och James Taylor lyser skimrande i texterna.
City and Colour – If I Should Go Before You
En platta med mer av bandkänsla än många av de tidigare. Dallas Green har inte övergivit sina tidigare akustiska ansatser, istället har han mer fläskat på dem.

IMG_0268

Clark Paterson – The Final Tradition
Omslaget visar upp ett tidstypiskt välansat och välvuxet hipsterskägg. Sångerna gömmer mörka, mer desparata karaktärer i jakt på nya gömställen och i Clark Patersons texter hittar de en lämplig fristad. I Paterson’s röst rostiga röst ger också karaktärerna ett idealiskt uttryck. Brådska och attityd är en självklar del i berättelserna som är skrivna tillsammans med keyboardisten Mark Cline Bates.
Cody Canada & The Departed – HippieLovePunk
Flera av de tyngre låtarna på HippieLovePunk inspirerades av masskjutningarna på Sandy Hook Elementary School som skakade Amerika i slutet av 2012. Canada, far till två pojkar, blev livrädd av händelsen. Till Rolling Stone berättar han ” ”Most musicians live in a bubble. You play a show, have a few cocktails, smoke some weed, wake up, repeat. You feel so protected and so safe until you turn on the news, and then you’re scared. I’ve always been a literal writer, and I think having kids made me pay attention to what’s happening in the world.”
Corb Lund – Things That Can’t Be Undone
Det är Dave Cobb, som star bakom produktionen av kanadensaren Lunds nya album. I en blandning där sydstatsgoth möter storstadens gator och också får med inslag av Motown bjuder Lund oss med på en skön americanaresa. Lyssna gärna på ”Weight of the Gun” och ”Sadr City”.
Darlene Love – Introducing Darlene Love
Rösten som var bränslet i många av Phil Spectors tjejgruppsklassiker från 60-talet gör hon här en alldeles egen skiva. Vid en ärbar ålder av 74 år tar hon hjälp av Steven van Zandt med produktionen. Bruce Springsteen, Elvis Costello och Joan Jett är några av de som skrivit låtar till skivan. Det låter alldeles storartat och det är svårt att förstå att den här rösten inte blivit ännu mer uppmärksammad.
The Dead Weather – Dodge and Burn
Soundet är lätt att känna igen. Det är ett av alla projekt där Jack White är inblandad och bandets tredje album är en naturlig fortsättning på ”Horehound” och ”Sea of Cowards”.

IMG_0274

Desaparecidos – Payola
”Det har bubblat lite sedan 2010 men nu, 13 år efter debuten, har Conor Oberst väckt sitt punkråa powerpop-band Desaparecidos till liv igen på allvar. Och det tar inte många minuter att inse att det mestadels nyskrivna albumet också markerar en nytändning för den produktive Nebraskamusikern.” På detta sätt inleds Aftonbladets recension av plattan. Det är rå energi och sköna låtar rakt igenom, fyller jag på med.
Don Henley – Cass County
Skönsjungande Henleys femte soloalbum, det första på femton år, dök upp under året med ett stort antal samarbeten. På ”Bramble Rose” medverkar Mick Jagger och Miranda Lambert och på ”The Cost of Living” är det Merle Haggard, som dyker upp. Lite längre in på albumet finns det också samarbeten med Martina McBride och Dolly Parton.
Ebba Forsberg – Om jag lämnar dig: Ebba Forsberg sjunger Tom Waits
Här kommer ännu ett album från denna röststarka svenska. I år tolkar hon Mikael Wiehes översättningar av Tom Waits-låtar. Det fungerar verkligen alldeles, alldeles utmärkt det här samarbetet mellan Forsberg, Wiehe och Waits.
Florence + The Machine – How Big, How Blue, How Beautiful
”Jag har sprungit på konserter sedan jag var tolv år. Jag har aldrig upplevt en artist med sådan publikkontakt sedan The Clash och Bruce Springsteen. När jag såg henne på en festival i Finland, mitt i ett publikhav med två tredjedelar kvinnor, dröjde det inte längre än till andra låten innan alla runt omkring mig grät. När Florence Welch, barfota, i fladdrande klänning, ställde sig panna mot panna med dem som stod längst fram och sjöng rakt in i deras huvuden var mitt finaste ögonblick under året. Dessutom gjorde hon årets starkaste album.” Det är på detta sätt Jan Gradvall utnämner det här albumet till årets bästa enligt honom.
Graveyard – Innocence & Decadence
Smutsigt, skitigt, psykadeliskt och en skön raspig sångröst ovanpå det. Där har du en rocksmocka från de här göteborgarna som heter duga.

IMG_0280

Heartless Bastards – Restless Ones
Erika Wennerstrom sjunger om livets alla höjdpunkter och djupa dalar på ett sätt som åtminstone tilltalar mig. Kanske dig också?
The Honeycutters – Me Oh My
Det här är faktiskt inte ett gäng som kommer från Nashville, som mycket annat idag. Gruppen kommer från Asheville, North Carolina och längst fram vid micken står Amanda Anne Platt och sjunger på ett sådär alldeles självklart sätt. Hon sjunger från hjärtat och får mig att vilja höra mer.
Houndmouth – Little Neon Limelight
Inspelat i Nashville och producerat av Dave Cobb, så släppte bandet i mars den här uppföljaren till debutalbumet. Det bjuds på skön stämsång, skitig rock och honky tonk-stuk.
Israel Nash – Israel Nash’s Silver Season
Jag tackar Per Bjurman, Aftonbladet, för att jag upptäckte Israel Nash’s förra platta. I år kom den här underbara uppföljaren, som mer än lovligt doftar en lugn och tillbakalutad Neil Young. I januari dyker han upp på Debaser Medis. Jag kommer att vara där!
Kacey Musgraves – Pageant Material
”Musikaliskt och tematiskt är ”Pageant Material” knappast väsenskild från succéföregångaren ”Same Trailer Different Park”. Hantverket är klanderfritt och budskapet positivt, men imponerar mest gör nog det faktum att Kacey Musgraves med högt huvud, rak rygg och utan undantag eller tendenser till tvekan fullföljer sin egen countryversion”. Det är så Sonic Magazine avslutar sin motivering av denna plattas 18:e plats på deras årsbästalista.

IMG_0286

Keith Richards – Crosseyed Heart
I sin recension av albumet skriver Jan Gradvall bland annat, ”De som uttryckt förvåning över att Keith Richards spelar reggae på sitt nya album har han inte gjort sin hemläxa. Reggae har funnits där i hans musik från att Rolling Stones 1972 spelade in ”Goats head soup” i Kingston, Jamaica, fram till att han tolkade Jimmy Cliffs ”The harder they come” på sin första solosingel från 1978. Det bästa album någon Rolling Stones-medlem medverkat på sedan ”Tattoo you” från 1981 är också det album som Keith Richards spelade in 1997 tillsammans med jamaicanska musiker, Wingless Angels. Ett mästerverk som låter som en pårökt version av Gamla Testamentet.” Jag tycker bara att det här albumet, överraskar mig positivt och är väl värt många lyssningar.
Kristin Diable – Create Your Own Mythology
Ännu en i raden av skivor som inte finns på Spotify. Det är också en i raden av årets Dave Cobb-produktioner. Diable är en singer-songwriter, som låter sin röst skriva hennes egen självbiografi. Tillsammans med en skön rytm, som kanske visar en del av hennes Louisiana-rötter, blir det här mycket trivsam lyssning.
Leon Bridges – Coming Home
”Inte för att Leon Bridges är kass på något sätt – han är tvärtom smått briljant – men för att han låter som en Marvin Gaye-klon.” Det här skriver Göteborgs Posten i sin recension. Om du är bekant med Marvin vet du alltså precis vad du har att vänta dig.
Lucero – All A Man Should Do
Det här är albumet Drive-By Truckers skulle vilja göra. Det är en musik som är text- och versdriven snarare än den vanliga refrängen, som viktigaste ingridiens i sångerna.
Motörhead – Bad Magic
Lemmy har börjat med käpp, men rattar med vana basackord sitt gäng in i musikens värld där det normala är att volymreglaget vrids upp till 11. ”Bad Magic” är en i raden av många bra leveranser från den här britten, som fyller 70 år på självaste julafton.

IMG_0292

Patrick Sweany – Daytime Turned To Nighttime
Den sjunde fullängdaren från herr Sweany, som numera är en Nashville-bo. Han växte upp i Akron, Ohio. Det här är lågmäld och vacker bluesrock från södra Usa.
Rayland Baxter – Imaginary Man
Göteborgs Posten skriver ”Jag missade helt Rayland Baxters debutalbum från 2012, och det ångrar jag lite nu när jag lyssnat in mig på hans nya platta Imaginary man. För slidegitarr-geniet Bucky Baxters pojk (pappa Bucky turnerade med Bob Dylan under hela 90-talet) är en sällsynt begåvad singer/songwriter som blandar upp sina countrylåtar med en närmast perfekt balanserad popkänsla (eller om det faktiskt är popsånger som han klätt i boots och cowboyhatt).” Det är bara att stämma in i den hyllningskören.
The Strypes – Little Victories
En skön uppföljare till 2013-års debutalbum. De här unga britterna rockar rumpan av mycket annat i dagens musikvärld.
Thunderbitch – Thunderbitch
Plötsligt dök den bara upp i slutet av augusti. Ett sidoprojekt från Brittany Howard i Alabama Shakes. Det är en glädje att höra henne i låtar, som sträcker sig bakåt och flörtar med både Chuck Berry och The Rolling Stones på senare delen av 60-talet.
Thåström – Den Morronen
Om du ska tro de svenska kritikerna, så bör den här plattan ligga långt framme på många årsbästalistor. Den samlade i stort sett bara fyror och femmor, eller motsvarande, i betyg när den dök upp i början av året. Det är en platta som flyttar hans industrisound till Stockholm med vandringar genom min nuvarande hemvist.

IMG_0297

Tobias Jesso Jr. – Goon
Varenda gång jag hör Jesso Jr. börjar jag av någon anledning tänka på Gilbert O’Sullivan, som var en av min mammas favoriter. Det har säkerligen något med den kanadensiske singer-songwriterns 70-talsdoftande pianoballader, som låter oemotståndligt klassiska.
Trent Dabbs – Believer
“Old friends, old lovers, some records skip more than others. It’s the same song that we’re all looking for, to be nobody’s stranger anymore.” Det är så Trent Dabbs sjunger I “Nobody’s Stranger Anymore”. Det skulle också kunna vara vad jag vill lägga i hans strumpa inför julen. Han borde helt enkelt inte vara främling för någon.
Warren Haynes – Ashes And Dust
På soloalbumet drar Warren Haynes ner på tempot och bjuder tillsammans med bandet Railroad Earth på högkvalitativ americana. Haynes har spelat med Allman Brothers, Grateful Dead och sitt eget Gov’t Mule, men det är här i finstämda akustiska låtar hans magiska röst gör sig allra bäst. Lyssna gärna på arbetarberättelsen i ”Company Man”.
Will Hoge – Small Town Dreams
Nashville-baserade singer-songwritern Will Hoge tittar gärna i backspegeln även när hans karriär rör sig framåt. Ämnen som blir behandlade är gamla relationer, incidenter och intryck från turnélivet tillsammans med det förvirrande och ibland motsägelsefulla vardagslivet. I mars dyker han upp här i Stockholm. Jag är redan peppad.