Inlägg märkta ‘Neal Casal’

Jag vet inte hur augusti slutade för er. För mig slutade månaden i dur. Årets hittills mest intressanta skivsläppsfredag var den 28 augusti. En stor mängd bra plattor och ett helt gäng som var bättre än så och tar plats på den här sammanfattningen av de senaste sextiotvå dagarna.

Till dig som inte har sett de här sammanfattningarna tidigare vill jag komma med lite konsumentupplysning. Du kan få hela årets bästa plattor tillgängliga enkelt genom att följa den här spellistan. Då får du också nyheterna lite före alla andra.

The Allman Betts Band – Bless Your Heart

När du sätter ihop Duane Allman och Duane Betts får du detta band, som precis gett ut sitt andra album. Det startar med ”Pale Horse Rider” för att locka in lyssnarna. Om du inte är fast redan då rekommenderar jag dig att hitta något annat istället för att lyssna på den här excellenta blandningen av country och rock från Usas södra stater.

Arlo McKinley – Die Midwestern

Jag tar hjälp av Savingcountrymusic.com för att beskriva det här lysande albumet. ”By leaning into the sense of helplessness and heartbreak, and touching on criminality and destitution, Arlo McKinley makes a strong, compelling case why the Midwest is inexcusably overlooked and under-appreciated as a muse, while making an effort to right that injustice by leaving a mark on the music world that cuts so deep, it’s difficult to impossible not to remember.”

Billy Raffoul – International Hotel

Den lilla staden Leamington, Ontario är tomaternas huvudstad i Kanada. Staden är också där Billy Raffoul föddes och växte upp. Han har en lätt slöjad, raspig och skön röst. Om du tar dig an ”Philadelphia” och ”Sundown on County Line” är du också snart fast i den här rösten, texterna och låtarna.

Blackwater Conspiracy – Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution

Årets alla hjärtans dag hade en gåva från ett nordirländskt band, som gått mig förbi tills att semestern kom i år. Då upptäckte jag deras andra album ”Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution”. Om du är vän av Faces och 70-talets The Rolling Stones är det långt ifrån omöjligt att du också kommer att hitta nya hjärtevänner i Phil Conalane på sång och gitarr, Brian Mallon på gitarr och körsång, Kie McMurray på bas och körsång, Aaron Connelly på keyboards och körsång samt Fionn O’Hagain på trummor. Om tycke uppstår ska du också ge dig i kast med deras debutalbum ”Shootin’ the Breeze” från 2017.

Blues Pills – Holy Moly!

Albumet är inspelad i bandets egna, nybyggda studio strax utanför Örebro. Elin Larsson stämma lyfter musiken och texterna till härliga höjder. Kan du sitta stilla när du spelar ”Rythm in the Blood” då behöver du antagligen hörapparat.

Colter Wall – Western Swing & Waltzes and Other Punchy Songs

Det är klassisk country och western på Colter Walls fjärde fullängdare. Följer du honom på sociala medier kan du se honom på hästryggen när han driver en hjord med kor framför sig. Hans barytonröst är lika fängslande som den alltid varit för mig.

Courtney Marie Andrews – Old Flowers

Courtney Marie Andrews är 29 år och kommer från Phoenix, Arizona, och det här är hennes femte fullängdare. Den röda tråden, som följer oss genom de tio låtarna, är uppbrottet från ett nioårigt förhållande. ”Genom de tio sångerna går hon igenom sorgens alla stadier. Hon börjar med minnena av det som var, allt det som hade kunnat göras annorlunda. Sedan tar hon itu med skulden, frihetskänslorna, tvivlet, förvirringen och uppgivenheten innan hon landar i den vackra ”Ships in the night” där hon tar avsked för gott med orden ”Hope your days are even better than the ones that we shared”.”, skriver Po Tidholm i sin recension i DN.

Dirty Streets – Rough and Tumble

På DittyTV kan du se americana och rootsmusik. Dirty Streets, som är ett skönt och skitigt rockband från Memphis, spelade in åtta av sina tidigare låtar och två Joe South-covers under en session på Ditty TV. Det är ett alldeles lysande resultat som bär fram rock, soul och toner från band som Faces, Humble Pie och blandar in tonerna från Motown och Stax. ”Think Twice” och ”Good Pills” är två exempel varför du bör lyssna in det här gänget.

Justin Wells – The United State

Född i Louisiana och uppväxt i Kentucky. Det är den snabba sammanfattningen av Justin Wells barndom. Han var med och startade gruppen Fifth on the Floor samt la ner den. Han gav ut ”Dawn in the Distance” för fyra år sedan som sin solodebut. Där hittar du en cover på Dire Straits ”So Far Away”. Några veckor efter Wells 38-årsdag finns hans andra album tillgängligt. Ta in ”After the Fall”, ”Ruby”, “Walls Fall Down” och de nio övriga låtarna på de här låtarna och du kommer att ha ett leende på läpparna.

Lori McKenna – The Balladeer

Vill du lära dig mer om hur Lori McKenna skriver låtar och hur det har varit att jobba med Dave Cobb som producent på de tre senaste albumen föreslår jag att du lyssnar på Walking the Floor. Det är Chris Shifletts podd, det vill säga en av  gitarristerna i Foo Fighters. Du får bland annat höra att Lori McKenna bor lite söder om Boston, men att hon pendlar till Nashville för att skriva låtar tillsammans med andra. En del låtar lägger hon undan till sig själv. De hamnar på hennes utmärkta album. ”The Balladeer” är inte något undantag från den regeln, snarare tvärtom. Lyssna exempelvis på ”When You’re My Age”, som hon gör med låtskrivarkollegorna Hillary Lindsey och Liz Rose.

Margo Price – That’s How Rumours Get Started

Margo Price har skrivit sju av låtarna tillsammans med maken Jeremy Ivey och resten av låtarna har hon skrivit själv. Hon har även varit med och producerat det nya albumet tillsammans med Sturgill Simpson och David Ferguson. Tillsammans har de satt ihop ett alldeles fantastiskt album. ”Letting me Down”, ”Hey Child”, ”Stone Me” och ”Gone to Stay” kan vara din ingång till Margo Price bästa album hittills.

Pacific Range – High Upon the Mountain

Det är inte svårt att höra kopplingar till Grateful Dead, Allman Brothers Band eller möjligen Chris Robinson Brotherhood när Seamus Turner, Cameron Wehrle, Nate Ward och Stewart Forgey i Pacific Range spelar sin musik. Det här är ett utmärkt exempel på vacker denna typ av rock kan vara. Varför inte börja med titelspåret som också är först ut på plattan?

Ray Wylie Hubbard – Co-Starring

Aaron Lee Tasjan, The Cadillac Three, Don Was, Chris Robinson, Joe Walsh, Pam Tillis, Paula Nelson, Elizabeth Cook, Tyler Bryant, Ashley McBryde, Larkin Poe, Peter Rowan, Ronnie Dunn och Ringo Starr är alla med och hjälper till på Ray Wylie Hubbards senaste album. Han är 73 år nu och har gjort ett alldeles lysande album. Börja från början och du har 39 underbara minuter framför dig.

Walter Trout – Ordinary Madness

OK Boomer är en fras som tonåringar och unga vuxna använder sig av för att avfärda eller reta det som av dem upplevs som föråldrade attityder och tankar framför allt från personer som är födda under 50- och 60-talet. Walter Trout är född 1951 i Ocean City, New Jersey, Usa. En skönt rykande bluesrockig ”OK Boomer” är vad som avslutar ett utmärkt bluesalbum för er som förstår storheten i det.

Zephaniah Ohora – Listening to the Music

Den här skivan har varit klar ett tag. Det är nämligen Neal Casal, som har producerat den. Casal tog sitt liv för nästan exakt ett år sedan. Här har han stått för en lysande produktion av Ohoras andra album. Ett album som står utmärkt på egna ben med skön, klassisk country.

Fem konserter. Det är vad det första halvåret har erbjudit. Eller egentligen så var det årets två första månader plus en dag som bjöd på de trevligheterna. Sturgill Simpson, Ian Noe, GospelbeacH, Charles Wesley Godwin och The Cadillac Three var de fyra jag hann med innan det blev Corona-tajm. I dagsläget känns det högst oklart om det kommer att bli några fler konserter överhuvudtaget det här året. Folkhälsomyndigheten säger att det kan bli aktuellt tidigast till hösten. Tidigast. Suget är åtminstone tillräckligt stort för att försöka hitta diverse substitut.

Charles Wesley Godwin på Twang

Årets första fredag skrev Fredrik Strage i sin krönika att ”Klimatkrisen hotar också det självdestruktiva rock ’n’ roll livet”. Är det möjligt att musikkulturen tagit tillbaka taktpinnen att vara i tiden från tech-bolagen? Strage skriver bland annat:

”Klimatkrisen riskerar att leda till fattigdom, svält, krig och naturkatastrofer – omständigheter som gör det svårt att leva ett ansvarslöst rockliv eftersom det blir svårt att leva över huvud taget. Ingen kommer att ha tid att glorifiera undergången, eller beundra bohemerna som säger fuck you till samhället, när det blir skarpt läge.”

Strages profetia blev som alla vet nu till någon del sann bara någon månad in på det här året när Corona-viruset lamslog världen. I mitten av mars försvann i stort sett alla inkomstkällor för artister och de som tjänar sitt levebröd på livemusik. Några som var ännu tidigare ute med behovet av att hitta mer klimatvänliga lösningar för sitt turnéliv var Coldplay, som redan i november förra året annonserade att de slutar turnera för att hitta sätt de närmaste två åren att få till ett mer hållbart turnerande. Jag tog liten notis om det, möjligen en liten knuten näve i fickan som jublade över att slippa ha dem ute på vägarna.

I slutet av mars dök Pearl Jam upp med ny musik på albumet ”Gigaton”. Där behandlas klimatkris, kritik mot det den orangea pajasen på 1600 Pennsylvania Avenue i Washington, DC. De värderingar Donald och hans medlöpare försöker sprida river isär och söndrar under mantrat ”Make America Great”. Smaklös president helt enkelt.

När det kommer till smak är det också något som Strage berör i mitten av april. Då konstaterar han att viruset även angriper vår smak och han har plötsligt börjat lyssna på Foo Fighters. Det finns heller inte en chans att han köpt en tidning med Dave Grohl på omslaget om han varit frisk. Hans vänner som drabbats av covid-19 berättar om sina tidiga symptom på sjukdomen:

”Metal-Christoffer, som fått sitt namn av att han är oerhört metal, fick ont i hela kroppen och svårt att andas. Det första tecknet på att något inte stod rätt till var att han under en London-resa förra månaden dansade till en Elton John-låt. Hipster-Kristofer, som fått sitt namn av att han är oerhört trendkänslig, uppvisade liknande symptom långt före någon annan när han i fjol inte bokade parrådgivning efter att hans fru Hipster-Elin råkat se Mumford & Sons i Globen. Nyligen twittrade han: ”Halsont. Men framför allt noll (0) smaksinne. Är det så här det känns att vara från Göteborg?””

Jag hoppas att livemusiken kan komma igång så snart det är säkert med lite större folksamlingar och även resor från Usa och andra länder. Jag har biljetter till ett antal flyttade konserter och misstänker att ytterligare några som ligger under hösten kommer att flyttas fram. Jag tänker särskilt på Joshua Ray Walker och American Aquarium. Live Nations styrelseordförande i Norden Thomas Johansson berättar i en intervju med DN att han tror att arenaspelningar kan komma igång under första kvartalet nästa år och att mindre spelningar med upp till två tusen i publiken kan komma igång senare under innevarande år. Jag hoppas att han får rätt och att det blir i enlighet med Folkhälsomyndighetens prognos tidigast i höst. Min egen abstinens efter levande musik på riktigt börjar ta sig oanade proportioner. Jag hoppas att jag inte behöver hamna i sits som den Strage beskriver i slutet av en krönika.

”För att hejda smittan överväger jag nu att betala 6 000 kronor för ett ex av Soft Cells ”Mutant moments”. Det kommer att svida men hälsan måste gå före allt annat. Förhoppningsvis inför Folkhälsomyndigheten snart högkostnadsskydd på medicinskt nödvändig vinyl.”

Jag tar själv inte stegen till vinyl, utan håller mig till väldoftande och nypressade MP3:or från både Bandcamp och Nugs för att få tillgång till hela konserter, som inte går att uppbringa någon annanstans. You Tube-användningen har också gått upp under de här månaderna och några favoriter därifrån hittar du strösslade på några ställen i den här krönikan.

Halvårets punktliga insatser

Under de här sex månaderna har det funnits en del försök att kompensera frånvaron av livekonserter. En del av min Alvedon under de här Corona-månaderna hittar du här.

Daniel Romano & The Outfit på Pustervik

Halvårets bok på nattduksbordet I: Messiah, säsong 1 (Netflix). Är han Jesus? Eller inte?

Halvårets artist: Daniel Romano gav ut ett livealbum den 15 mars. Det kommer mer om det senare. Dessutom har han begåvat oss massor av mer ny musik under våren. Fram till början av juni har följande nya släpp dykt upp. ”Visions of a Higher Dream” en 10-låters soloplatta, ”OKAY WOW” en 15-låtars liveskiva med bandet Outfit, ”Super Pollen” en 6-låtars EP, ”Content to Point the Way” en 10-låtars countryplatta med band, ”Forever Love’s Fool” en 22.36 minuters lång, enlåts-EP med bandet Outfit och Danny Carey från Tool, ”Outfit Do (What Could Have Been) “Indfidels” By Bob Dylan & The Plugz” hela Bob Dylans ”Infidels” i en lite mera rockande version, ”Spider Bite” ett 10-låtars punkrockalbum med Steven Lambke som gästvokalist och ”Dandelion” ett 10-låtars popalbum.

Halvårets livealbum i oordning I: Israel Nash – Across the Water. Den här dök upp dagen före min namnsdag i november förra året på Bandcamp. I slutet av maj dök den upp på Spotify. Åtminstone någon av låtarna är inspelad i Stockholm.

Halvårets bok på nattduksbordet II: Ockupationen, säsong 1-3 (Viaplay). Norge blir ockuperat av Ryssland med EU:s goda minne när norrmännen vill producera alternativ energis och slutar producera olja.

Halvårets bok på nattduksbordet III: Kalifat, säsong 1 (SVT). Risk för Isis-attentat i Sverige? Det behandlas i den här svenska kriminalserien. Tonåringen Sulle har fått upp ögonen för sin elevassistent som öppnar dörrarna till en ny fascinerande värld – den sanna vägen. Fem unga kvinnors öden flätas samman i en historia om religiös fundamentalism som förför och förgör.

Roger Karlsson på Huset i Huddinge

Halvårets livealbum i oordning II: Midland – Live from the Palomino. Min första flyttade konsert på grund av Corona-viruset var Midland. Deras Nalen-konsert är flyttad från mars till början av december. Jag hoppas verkligen att den blir av.

Halvårets bok på nattduksbordet IV: Den som dräper – Mörkret, säsong 1 (Viaplay). Några unga kvinnor har försvunnit och Jan är övertygad att det finns en koppling mellan fallen. Han tar hjälp av Louise, en f.d. profilerare, för att få en djupare förståelse av de som begår brotten.

Halvårets producent: Shooter Jennings har varit involverad i många album det här halvåret. Särskilda omnämnanden är de senaste utgåvorna från American Aquarium, Jaime Wyatt och The White Buffalo.

Halvårets bok på nattduksbordet V: Narcos Mexico, säsong 2 (Viaplay). Här är historien om Guadalajara-kartellens uppkomst. Om du inte får nog eller inte vill vänta till nästa säsong föreslår jag att du läser Don Winslows fantastiska trilogi om drogkriget i Mexico.

Halvårets livealbum i oordning III: Lars Winnerbäck – Globen 2019.11.29. En bra konsert som hade mig med i publiken. Vill du inte lyssna på Lasse kan du alltid höra mig klappa mellan låtarna på en bra Winnerbäck-konsert från samma dag som Israel Nashs live dök upp på Bandcamp.

The Raconteurs på Electric Lady

Halvårets bok på nattduksbordet VI: I maffians mitt, säsong 1 (SVT). McMafia är den engelska titeln på den här serien som har London som huvudsaklig spelplats i en maktkamp i den ryska maffian.

Halvårets livealbum i oordning IV: Midland – Guitars, Couches, Etc., Etc. Akustiskt och underbart. Passa även på att lyssna när grabbarna gästar Chris Shiflett i hans podd Walking the Floor.

Halvårets viktigaste sajt: Bandcamp har under de här Corona-månaderna varit en livräddare med ny musik från redan nämnda Daniel Romano. Många andra artister har gett ut livekonserter här, bland andra Drive-By Truckers, Margo Price, St. Paul & The Broken Bones och Father John Misty för att nämna några. Vid ett antal tillfällen har Bandcamp dessutom gett hela dagens omsättning direkt till artisterna, utan att ta något själva.

Halvårets bok på nattduksbordet VII: City on a Hill (HBO). Serien utspelar sig i Boston på det tidiga 1990-talet, en stad fylld av brottslingar som stärktes av de lokala polismyndigheterna, bland vilka korruption och rasism var normen. Biträdande distriktsåklagare Decourcy Ward (Aldis Hodge) kommer från Brooklyn och bildar en osannolik allians med den korrupta men vördade FBI-veteranen Jackie Rohr (Kevin Bacon). Tillsammans tar de sig an en rånarfamilj från Charlestown i ett fall som ska komma att innefatta – och i slutändan omstörta – hela Bostons rättssystem.

Halvårets bok på nattduksbordet VIII: Falsk identitet, säsong 5 (SVT). Kanske är det världens bästa spionserie? ”Den franska spionserien ”Falsk identitet” fortsätter hålla toppklass. Nervigare, mörkare och mer sexfixerad än förr. Femte säsongen är som att falla ner i ett kaninhål fyllt av statligt sanktionerade hackare, övervakning, svek och kärleksjakt.”, det skriver Helena Lindblad i DN i sin fullpoängsrecension.

Wilmer X på KB

Halvårets livealbum i oordning V: The Raconteurs – Live at Electric Lady. Det här är starten på ett projekt som Jim Jarmusch håller i och som Spotify finansierar. En liten livespelning och en coverlåt som tidigare spelats in i denna legendariska studio. Jack White, Brendan Benson, Jack Lawrence och Patrick Keeler rockar röven av de flesta.

Halvårets bok på nattduksbordet IX: When the dust settles (SVT). Vi får följa ett antal personer i samband med ett terrorattentat i Köpenhamn.

Ett missat album från 2019: Aaron Boyd – Until the End. Ett av de fem bästa albumen från förra året.

Halvårets livealbum i oordning VI: Ulf Lundell – Rockhead Live: #1 Sthlm Berns 22 dec. 2019. Två dagar innan julafton förra året hängde jag och drygt tusen personer till med Ulf Lundell i närheten av Nybroviken. En utmärkt söndagskväll strax innan jul med det största guldkornet i ”Av himlen sänd”.

Halvårets bok på nattduksbordet X: Bäckström (TV 4). Leif GW Perssons mordutredare Evert Bäckström har blivit tv-serie. Han gestaltas av Kjell Bergqvist på ett mer sympatiskt sätt än han framställs i böckerna.

Andra livräddare som inte finns på Spotify: Flyttar du över till Nugs.net kan du bland annat hitta sex av sju kvällar med Jason Isbell & The 400 Unit från The Ryman Auditorium från oktober förra året minus “Overseas”, som av någon anledning utelämnats från de här sex inspelningarna.

Charles Wesley Godwin hemifrån

Halvårets bok på nattduksbordet XI: Bosch, säsong 6 (HBO). Utgångspunkten för den här säsongen är Michael Connellys romaner The Overlook (2007) och Dark Sacred Night (2018) om mordutredaren Harry Bosch. Bosch gestaltas på underbart sätt av Titus Welliver. Henrik Bastin är inbland i produktionen där det filmas i vackra Los Angeles-vyer.

Halvårets livealbum i oordning VII: Thåström – Klockan två på natten, öppet fönster… En samling vackra låtar inspelade i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Halvårets bok på nattduksbordet XII: Homeland, säsong 8 (SVT). I den sista, åttonde säsongen, av Homeland försöker Carrie Mathison (Claire Danes) att återhämta sig efter flera månader i fängelse i Ryssland. De fysiska såren läker, men hennes minne har skadats och denna psykiska skada är ett problem för Saul Berenson (Mandy Patinkin), som i sista säsongen är säkerhetsrådgivare åt president Warner (Beau Bridges).

Halvårets livealbum i oordning VIII: Father John Misty – Off-Key in Hamburg. Till en början bara tillgänglig via Bandcamp, men numera till en strömmande allmänhet. Tillsammans med symfoniorkester bjuder Josh Tillman på en underbar kväll i denna nordtyska stad.

Ett missat album från 2008: The Steepwater Band – Grace and Melody. Ett bra album från den här våren får mig att upptäcka historia också.

Halvårets trio av album

American Aquarium – Lamentations

DDet är märkliga tider. Den här plattan är släppt i maj. Den första maj. BJ Barham är sångare, låtskrivare och bandledare i American Aquarium. Han har gjort ett av årets hittills bästa album med Shooter Jennings bakom produktionsspakarna. Passa på att lyssna på ”Before The Dogwoods Bloom”, ”Start With You” och ”A Better South” för att förstå varför du också kommer att vilja lyssna ännu mer på den här plattan och även plugga in resten av American Aquariums katalog.

Daniel Romano – Daniel Romano’s Outfit: Okay Wow (Live)

Det är femton låtar på fyrtiofem minuter. Jag hittar ingen svensk recension av nya liveplattan. Däremot uppmärksammas den i hans hemland. Kandensiska Exclaim ger den en 9:a i betyg. Det är ett lämpligt betyg om skalan går till 5. Precis så bra är den här skivan. För att ni ska få en uppfattning om vad det är som händer på de här fyrtiofem minuterna, ger jag er samma beskrivning som finns i Exclaims recension. ”There was a show the Outfit played at Lee’s Palace in Toronto, opening for The Sadies, in 2019. The crowd, there for the headliners, put out a unified feeling after Romano declared his spectacle done: Seriously, what the fuck was that?”

Jason Isbell & The 400 Unit – Reunions

Sadler Vaden på gitarr, Amanda Shires på fiol, Derry DeBorja på keyboards med mera, Chad Gamble på trummor och Jimbo Hart på bas är de fantastiska personer som tillsammans blir The 400 Unit. De har tillsammans med Jason Isbell framfört förra decenniets bästa musik. De inleder det här decenniet i maj med en ett nytt och fantastiskt album. ”This used to be a ghost town, but even the ghost got out”, är textraden som inleder ”Overseas”, som gjorde sin livedebut redan under förra året. Texterna som Isbell skriver förtjänar extra uppmärksamhet. De är mycket genomarbetade och några av mina favoriter nu förutom den redan nämnda går att hitta i låtar som ”Dreamsicle”, ”It Get’s Easier” och ”Letting You Go”. I ”St. Peter’s Autograph” behandlar han hur han betraktar hur hans fru Amanda Shires sörjer sin nära vän Neal Casal som tragiskt gick bort förra året.

Jason Isbell & Amanda Shires spelar Reunions och lite till på Brooklyn Bowl, Nashville

Sommaren är här

”Pop i svensk tv är ofta bara sorgligt. Men det finns alltid undantag. Serien ”Hitlåtens historia” på SVT väcker förhoppningar om att framtiden inte är en förolämpning mot licensbetalarna.” Det skrev Markus Larsson i Aftonbladet en vecka efter att det första avsnittet haft premiär i januari 2010. Larsson fortsätter lite senare i samma krönika ”Idén bakom ”Hitlåtens historia” är enkel. På en halvtimme berättas historien om en hit utifrån en detalj, anekdot eller story. Första avsnittet handlade om Roxettes ”The look”, en tacksam historia om hur en kedja av slumpartade omständigheter och händelser ledde fram till att gruppen fick sin första USA-etta och blev ett världsnamn.”

Tidigare i vår hade den elfte säsongen av ”Hitlåtens historia” premiär på SVT. I avsnittet om Hasse Andersson, ni vet han med Kvinnaböske, och låten ”Guld och gröna skogar” medverkar Markus Larsson. Nu finns också alla 63 avsnitten tillgängliga på SVT Play. Passa på att kolla många bra historier bakom låtar som exempelvis ”Sweet Child O’Mine”, ”Wicked Game”, ”Some Die Young”, ”Black Hole Sun”, ”Ca Plane Pour Moi” och ”We Will Rock You”.

Där kan du sysselsätta dig om det skulle visa sig att den svenska sommaren inte blir som vi skulle vilja att den blir. Nu hoppas jag själv på en sommar mer i likhet med den för två år sedan, det vill säga varma sköna dagar i överflöd. Det kan vi behöva nu.

Glad midsommar allihopa!

Precis som föregående år har 2015 varit ett mycket bra musikår. Här kommer några skivor, som inte riktigt tar sig in på den oslagbara listan, vilken kommer att se världens ljus dagen innan julafton.

P1050257

Här kommer alltså helt utan inbördes ordning, förutom den rent alfabetiska, alla album som hamnade på 22:a plats på årets albumlista. I slutet hittar du också en Spotify-lista med det som finns tillgängligt via denna musikströmningstjänst för tillfället.

IMG_0247

Aaron Lee Tasjan – In The Blazes
Det är verkligen befogat att tack Fredrik Virtanen för upptäckten av det här guldkornet. Det är gubbrock deluxe eller helt enkelt fantastisk americana denne Ohio-son bjuder oss på. Lyssna exempelvis på ”The Dangerous Kind”.
Adele – 25
Alla som inte införskaffat den på annat sätt kan hoppas att den dyker upp på Spotify. Den finns nämligen inte där än. Det är underskön brittisk sång och fängslande melodier som förtrollar.
Alabama Shakes – Sound & Color
Det är något visst med Brittany Howards röst. Den får mig att stanna upp mitt i steget. Den trollbinder, den lurar och förför. Det är emellanåt ren magi att lyssna på detta sydstatsgäng.
Alberta Cross – Alberta Cross
»Melodierna är genomstarka och vidderna oändliga, och medan saloon-pianon klinkar och trumpeter spelar serenader långt bortifrån gränsen mot Mexico rullar tumbleweed förbi.« På det här sättet beskriver Nöjesguiden, uppsalasonen Petter Ericson Stakees senaste alster med sitt band.
Allison Moorer – Down To Believing
Allison Moorer är uppväxt i Monroeville, Alabama, strax utanför Mobile tillsammans med sin syster Shelby Lynne. Allison hoppade över sin examen för att flytta till Nashville. Det här är hennes åttonde album och hon sjunger helt enkelt skjortan av de flesta.

IMG_0253

American Aquarium – Wolves
Det sjätte albumet spelades in i legendariska Muscle Shoals, Alabama. Inspelningen finansierades via Kickstarter. Sångaren BJ Barham är den som skriver alla låtarna och vilka låtar han hantverkar fram.
Andrew Combs – All These Dreams
Göteborgs Posten skriver att på detta sitt andra album blandar Combs vacker steelguitarcentrerad viscountry med Laurel Canyon-färgad blue-eyed soul och renodlade pinaoballader. Dessutom skriver han starka låtar med gripande texter och sjunger med precist tryck. För alla som gillar John Fullbright och Robert Ellis eller som har saknat Neal Casal är Andrew Combs ett logiskt nästa steg.
The Arcs – Yours, Dremily,
Dan Auerbach från The Black Keys utforskar funk, psykadelisk rock och soul på ett mysigt sidoprojekt. ”I’m old enough to know the game/But pushing buttons now is all that keeps me sane,” sjunger Auerbach i “Outta My Mind” på det här sprittlande och förföriska albumets öppningsspår.
Beth Hart – Better Than Home
43 år gammal har hon slutligen lyckats göra ett eget album som förtjänar ta henne till rampljuset. Beth Hart sorteras in i bluesfacket men musiken kan lika gärna kallas soul eller rotmusik. Någon har kallat en amerikansk Amy Winehouse: en delvis missvisande liknelse, Hart har ingenting av Amy Winehouses stjärnkarisma, och men en liknande röst, genrelös och tidlös, mörk och ärrad. Det finns absolut ingenting trendigt över albumet. Beth Hart sitter bara vid sitt piano och sjunger om sitt liv. ”I am not chasing the ghost of the past”. Det här var en del av Jan Gradvalls recension av det här underbara albumet.
Brandi Carlile – The Firewatcher’s Daughter
Hon rör sig säkert mellan americanans olika uttryck. På nya The Firewatcher’s daughter rockar hon mer än vanligt och även om hon brukar vara starkast i sorgsna ballader fungerar det också i bredbenta låtar som Mainstream kid och Blood muscle skin & bone. Men som sagt, det är i finstämda låtar som I belong to you och Heroes and songs om det är allra bäst. Det är på detta vis Dalarnas Tidning beskriver detta album och då missar de ändå underbara ”The Eye”.

IMG_0262

Calexico – Edge Of The Sun
Det var ett av tipsen från första halvåret när jag sammanfattade årets första sex månader. Det är värt en upprepning av uppmaningen att lyssna på det här sköna gunget.
Caroline Spence – Somehow
Rolling Stone listade Caroline Spence på sin vårlista 2015 med tio nya countryartister du bör ha koll på. Spence sätter ord till den ensamma känslan av att vara i ett konstant tillstånd av bara passerar förbi, skriver Melinda Newman om ”Trains To Cry”. Underbara och sorgliga ”Last Call” är min egen favoritlåt.
Chris Isaak – First Comes The Night
Jag tanker alltid “Wicked Game” när jag hör namnet Chris Isaak. När jag hör den här plattan, som inte finns på Spotify, tänker jag alltid Roy Orbison. Det finns likheter i rösten, som får nackhåret att resa sig.
Christian Lopez Band – Onward
Dave Cobb har producerat denna skönsjungande 20-åring från West Virgina. Influenser från Jackson Browne och James Taylor lyser skimrande i texterna.
City and Colour – If I Should Go Before You
En platta med mer av bandkänsla än många av de tidigare. Dallas Green har inte övergivit sina tidigare akustiska ansatser, istället har han mer fläskat på dem.

IMG_0268

Clark Paterson – The Final Tradition
Omslaget visar upp ett tidstypiskt välansat och välvuxet hipsterskägg. Sångerna gömmer mörka, mer desparata karaktärer i jakt på nya gömställen och i Clark Patersons texter hittar de en lämplig fristad. I Paterson’s röst rostiga röst ger också karaktärerna ett idealiskt uttryck. Brådska och attityd är en självklar del i berättelserna som är skrivna tillsammans med keyboardisten Mark Cline Bates.
Cody Canada & The Departed – HippieLovePunk
Flera av de tyngre låtarna på HippieLovePunk inspirerades av masskjutningarna på Sandy Hook Elementary School som skakade Amerika i slutet av 2012. Canada, far till två pojkar, blev livrädd av händelsen. Till Rolling Stone berättar han ” ”Most musicians live in a bubble. You play a show, have a few cocktails, smoke some weed, wake up, repeat. You feel so protected and so safe until you turn on the news, and then you’re scared. I’ve always been a literal writer, and I think having kids made me pay attention to what’s happening in the world.”
Corb Lund – Things That Can’t Be Undone
Det är Dave Cobb, som star bakom produktionen av kanadensaren Lunds nya album. I en blandning där sydstatsgoth möter storstadens gator och också får med inslag av Motown bjuder Lund oss med på en skön americanaresa. Lyssna gärna på ”Weight of the Gun” och ”Sadr City”.
Darlene Love – Introducing Darlene Love
Rösten som var bränslet i många av Phil Spectors tjejgruppsklassiker från 60-talet gör hon här en alldeles egen skiva. Vid en ärbar ålder av 74 år tar hon hjälp av Steven van Zandt med produktionen. Bruce Springsteen, Elvis Costello och Joan Jett är några av de som skrivit låtar till skivan. Det låter alldeles storartat och det är svårt att förstå att den här rösten inte blivit ännu mer uppmärksammad.
The Dead Weather – Dodge and Burn
Soundet är lätt att känna igen. Det är ett av alla projekt där Jack White är inblandad och bandets tredje album är en naturlig fortsättning på ”Horehound” och ”Sea of Cowards”.

IMG_0274

Desaparecidos – Payola
”Det har bubblat lite sedan 2010 men nu, 13 år efter debuten, har Conor Oberst väckt sitt punkråa powerpop-band Desaparecidos till liv igen på allvar. Och det tar inte många minuter att inse att det mestadels nyskrivna albumet också markerar en nytändning för den produktive Nebraskamusikern.” På detta sätt inleds Aftonbladets recension av plattan. Det är rå energi och sköna låtar rakt igenom, fyller jag på med.
Don Henley – Cass County
Skönsjungande Henleys femte soloalbum, det första på femton år, dök upp under året med ett stort antal samarbeten. På ”Bramble Rose” medverkar Mick Jagger och Miranda Lambert och på ”The Cost of Living” är det Merle Haggard, som dyker upp. Lite längre in på albumet finns det också samarbeten med Martina McBride och Dolly Parton.
Ebba Forsberg – Om jag lämnar dig: Ebba Forsberg sjunger Tom Waits
Här kommer ännu ett album från denna röststarka svenska. I år tolkar hon Mikael Wiehes översättningar av Tom Waits-låtar. Det fungerar verkligen alldeles, alldeles utmärkt det här samarbetet mellan Forsberg, Wiehe och Waits.
Florence + The Machine – How Big, How Blue, How Beautiful
”Jag har sprungit på konserter sedan jag var tolv år. Jag har aldrig upplevt en artist med sådan publikkontakt sedan The Clash och Bruce Springsteen. När jag såg henne på en festival i Finland, mitt i ett publikhav med två tredjedelar kvinnor, dröjde det inte längre än till andra låten innan alla runt omkring mig grät. När Florence Welch, barfota, i fladdrande klänning, ställde sig panna mot panna med dem som stod längst fram och sjöng rakt in i deras huvuden var mitt finaste ögonblick under året. Dessutom gjorde hon årets starkaste album.” Det är på detta sätt Jan Gradvall utnämner det här albumet till årets bästa enligt honom.
Graveyard – Innocence & Decadence
Smutsigt, skitigt, psykadeliskt och en skön raspig sångröst ovanpå det. Där har du en rocksmocka från de här göteborgarna som heter duga.

IMG_0280

Heartless Bastards – Restless Ones
Erika Wennerstrom sjunger om livets alla höjdpunkter och djupa dalar på ett sätt som åtminstone tilltalar mig. Kanske dig också?
The Honeycutters – Me Oh My
Det här är faktiskt inte ett gäng som kommer från Nashville, som mycket annat idag. Gruppen kommer från Asheville, North Carolina och längst fram vid micken står Amanda Anne Platt och sjunger på ett sådär alldeles självklart sätt. Hon sjunger från hjärtat och får mig att vilja höra mer.
Houndmouth – Little Neon Limelight
Inspelat i Nashville och producerat av Dave Cobb, så släppte bandet i mars den här uppföljaren till debutalbumet. Det bjuds på skön stämsång, skitig rock och honky tonk-stuk.
Israel Nash – Israel Nash’s Silver Season
Jag tackar Per Bjurman, Aftonbladet, för att jag upptäckte Israel Nash’s förra platta. I år kom den här underbara uppföljaren, som mer än lovligt doftar en lugn och tillbakalutad Neil Young. I januari dyker han upp på Debaser Medis. Jag kommer att vara där!
Kacey Musgraves – Pageant Material
”Musikaliskt och tematiskt är ”Pageant Material” knappast väsenskild från succéföregångaren ”Same Trailer Different Park”. Hantverket är klanderfritt och budskapet positivt, men imponerar mest gör nog det faktum att Kacey Musgraves med högt huvud, rak rygg och utan undantag eller tendenser till tvekan fullföljer sin egen countryversion”. Det är så Sonic Magazine avslutar sin motivering av denna plattas 18:e plats på deras årsbästalista.

IMG_0286

Keith Richards – Crosseyed Heart
I sin recension av albumet skriver Jan Gradvall bland annat, ”De som uttryckt förvåning över att Keith Richards spelar reggae på sitt nya album har han inte gjort sin hemläxa. Reggae har funnits där i hans musik från att Rolling Stones 1972 spelade in ”Goats head soup” i Kingston, Jamaica, fram till att han tolkade Jimmy Cliffs ”The harder they come” på sin första solosingel från 1978. Det bästa album någon Rolling Stones-medlem medverkat på sedan ”Tattoo you” från 1981 är också det album som Keith Richards spelade in 1997 tillsammans med jamaicanska musiker, Wingless Angels. Ett mästerverk som låter som en pårökt version av Gamla Testamentet.” Jag tycker bara att det här albumet, överraskar mig positivt och är väl värt många lyssningar.
Kristin Diable – Create Your Own Mythology
Ännu en i raden av skivor som inte finns på Spotify. Det är också en i raden av årets Dave Cobb-produktioner. Diable är en singer-songwriter, som låter sin röst skriva hennes egen självbiografi. Tillsammans med en skön rytm, som kanske visar en del av hennes Louisiana-rötter, blir det här mycket trivsam lyssning.
Leon Bridges – Coming Home
”Inte för att Leon Bridges är kass på något sätt – han är tvärtom smått briljant – men för att han låter som en Marvin Gaye-klon.” Det här skriver Göteborgs Posten i sin recension. Om du är bekant med Marvin vet du alltså precis vad du har att vänta dig.
Lucero – All A Man Should Do
Det här är albumet Drive-By Truckers skulle vilja göra. Det är en musik som är text- och versdriven snarare än den vanliga refrängen, som viktigaste ingridiens i sångerna.
Motörhead – Bad Magic
Lemmy har börjat med käpp, men rattar med vana basackord sitt gäng in i musikens värld där det normala är att volymreglaget vrids upp till 11. ”Bad Magic” är en i raden av många bra leveranser från den här britten, som fyller 70 år på självaste julafton.

IMG_0292

Patrick Sweany – Daytime Turned To Nighttime
Den sjunde fullängdaren från herr Sweany, som numera är en Nashville-bo. Han växte upp i Akron, Ohio. Det här är lågmäld och vacker bluesrock från södra Usa.
Rayland Baxter – Imaginary Man
Göteborgs Posten skriver ”Jag missade helt Rayland Baxters debutalbum från 2012, och det ångrar jag lite nu när jag lyssnat in mig på hans nya platta Imaginary man. För slidegitarr-geniet Bucky Baxters pojk (pappa Bucky turnerade med Bob Dylan under hela 90-talet) är en sällsynt begåvad singer/songwriter som blandar upp sina countrylåtar med en närmast perfekt balanserad popkänsla (eller om det faktiskt är popsånger som han klätt i boots och cowboyhatt).” Det är bara att stämma in i den hyllningskören.
The Strypes – Little Victories
En skön uppföljare till 2013-års debutalbum. De här unga britterna rockar rumpan av mycket annat i dagens musikvärld.
Thunderbitch – Thunderbitch
Plötsligt dök den bara upp i slutet av augusti. Ett sidoprojekt från Brittany Howard i Alabama Shakes. Det är en glädje att höra henne i låtar, som sträcker sig bakåt och flörtar med både Chuck Berry och The Rolling Stones på senare delen av 60-talet.
Thåström – Den Morronen
Om du ska tro de svenska kritikerna, så bör den här plattan ligga långt framme på många årsbästalistor. Den samlade i stort sett bara fyror och femmor, eller motsvarande, i betyg när den dök upp i början av året. Det är en platta som flyttar hans industrisound till Stockholm med vandringar genom min nuvarande hemvist.

IMG_0297

Tobias Jesso Jr. – Goon
Varenda gång jag hör Jesso Jr. börjar jag av någon anledning tänka på Gilbert O’Sullivan, som var en av min mammas favoriter. Det har säkerligen något med den kanadensiske singer-songwriterns 70-talsdoftande pianoballader, som låter oemotståndligt klassiska.
Trent Dabbs – Believer
“Old friends, old lovers, some records skip more than others. It’s the same song that we’re all looking for, to be nobody’s stranger anymore.” Det är så Trent Dabbs sjunger I “Nobody’s Stranger Anymore”. Det skulle också kunna vara vad jag vill lägga i hans strumpa inför julen. Han borde helt enkelt inte vara främling för någon.
Warren Haynes – Ashes And Dust
På soloalbumet drar Warren Haynes ner på tempot och bjuder tillsammans med bandet Railroad Earth på högkvalitativ americana. Haynes har spelat med Allman Brothers, Grateful Dead och sitt eget Gov’t Mule, men det är här i finstämda akustiska låtar hans magiska röst gör sig allra bäst. Lyssna gärna på arbetarberättelsen i ”Company Man”.
Will Hoge – Small Town Dreams
Nashville-baserade singer-songwritern Will Hoge tittar gärna i backspegeln även när hans karriär rör sig framåt. Ämnen som blir behandlade är gamla relationer, incidenter och intryck från turnélivet tillsammans med det förvirrande och ibland motsägelsefulla vardagslivet. I mars dyker han upp här i Stockholm. Jag är redan peppad.