Inlägg märkta ‘Patterson Hood’

Finns det ett samband mellan pandemi och kreativitet? Eller är det ett uppdämt behov av att släppa musik, som var tänkt att släppas innan sommaren? Kanske är det en kombination? Hursomhelst är summeringen av de två senaste månadernas musiksläpp, som passerat mina öron fullt av sådant som är bättre än enbart bra.

Det finns en artist som har släppt nio album i år, det finns en artist som släppt två studioalbum och ett gäng livespelningar och det finns en artist som redan i år kommer med en uppföljare av förra årets studioalbum bara för att nämna några exempel. Vill du följa med bland årets höjdpunkter när det gäller album är det här den lista du behöver följa. Varsågod så här kommer de senaste två månadernas ketchupeffekt.

49 Winchester – III

En blandning av rock från södra delarna av Usa och country det är vad som erbjuds på 49 Winchesters tredje fullängdare. Bandets har sin hemvist i hjärtat av Appalacherna i Russell County, Virginia. Sångaren och gitarristen Isaac Gibson har en röst fylld med själ och texterna kan handla om den hjälp berättaren behöver för att bli fri från sitt missbruk som i ”Everlasting Lover”, ett ode till “Hays, Kansas” som hemstad eller den självförklarande titeln på det avslutande spåret “Get Clean”.

Bill Brimer – A Genealogy of Ghosts

Det här är Bill Brimers debutalbum. Han är hemmahörande i Dallas-Fort Worth, Texas. Den första låten han lärde sig spela var Metallicas ”Ride the Lightning”. Hans egna sånger och musik ligger en bit från trash metal. Brimer håller sig till singer-, songwriter-facket. Du kan börja från början och lyssna på ”Bad Gods and Good Drugs.”. Efter den har du tio till fantastiska låtar att stifta bekantskap med.

Borrowed Sparks – The Prettiest One Left

Mike Bay är Borrowed Sparks. På den här EP:n hittar du fem låtar som består av en blandning av punk, americana, singer- songwriter, roots rock och folkmusik. Vill du ha en mer konkret referens är det tidiga The Gaslight Anthem som dyker upp i mina öron. Både vad gäller musiken och sångrösten där Mike Bays röst bär många likheter med Brian Fallons.

Brent Cobb – Keep ‘Em On They Toes

Det här albumet handlar om tankar och känslor, berättar Brent Cobb. De två senaste albumen handlade om personer och platser. Det nya albumet tar sig an världen som Brent Cobb betraktar den. I hans egen värld har han flyttat hem till Ellaville, Georgia, efter att ha bott både i Los Angeles och i Nashville. Han behöver inte längre sjunga om hur han saknar stället där han växte upp. Cobb har en av de bästa rösterna i branschen i mina öron och han använder den på ett fortsatt utmärkt sätt. Passa på att lyssna på ”Shut up and Sing” och ”This Side of the River” för att nämna två av tio låtar.

Bruce Springsteen & The E Street Band – Letter to You

71 år gammal släpper Bossen sitt tjugonde studioalbum. Det första som Jake Clemons spelar saxofon på. “Janey Needs a Shooter”, “Song for Orphans” och “If I Was a Priest” är ordrika låtar som Springsteen skrev innan debutalbumet 1973. De är alla tre några av höjdpunkterna på det här konstverket. Andres Lokko skriver en vacker recension i SVD. Han skriver bland annat

”Springsteen sjunger sånger om rocken och hur viktig den en gång var och om dem som först spelade den för honom. Om deras entusiasm, instrument och favoritsånger. Det är ”Glory days” utan någon glimt i ögat.

The E Street Bands sömlösa samspel låter mindre som storslagen arenarock och mer som ett avsked vid kyrkogårdens parkering. Som vore de alla sobert söndagsfinklädda i svart. En sista klapp på axeln innan de skiljs åt och inte vet när de ses igen. Eller om de ens kommer att göra det.”

Jag vill hålla med Lokko om det mesta. Han hör inte riktigt det fulländade. Fulländningen är något som däremot passerar mina öron.

Casper McWade – Unraveled

Det här albumet är utgivet på skivbolagsmärket Death Before Pop Country Records. Det berättar mycket vad McWade har för tankar om den mesta av countryn som spelas på amerikansk radio. På albumet samarbetar han bland annat med Cody Jinks. De sjunger tillsammans på ”Don’t Follow”. En cover på Alice In Chains original.

Dalton Mills – Dalton Mills

Dalton Mills är en låtskrivare och folksångare från Middlesboro, Kentucky. Det här är hans fullängdsdebut. Det är inte vilken debut som helst, utan bara riktigt bra låtar framförda i en enklel kontext. Börja exempelvis med ”Mountain Call” om du behöver förstå storheten.

Daniel Romano – How Ill Thy World Is Ordered

Nionde albumet från Daniel Romano. I år. Jag säger det igen. Nionde albumsläppet som kanadensaren är inblandad i det här coronaåret. Du kan läsa mer om det i Vice-artikeln där Romano intervjuas och avhandlar alla släpp. Det nionde är likt många av de andra ett högklassigt album. En blandning av country, 60-tal och gitarrdriven rock med sköna och underfundiga texter. Avslutande låten ”Amaretto and Coke” gör åtminstone mig törstig.

Dawes – Good Luck With Whatever!

Ett favoritband är tillbaka med ny musik. Det är LA-baserade Dawes sjunde studioalbum. Taylor Goldsmith står för skön sång och har skrivit sju av låtarna på egen hand. På avslutande ”Me Especially” har han tagit hjälp av Jim James från My Morning Jacket och på ”Who Do You Think You’re Talking To?” delar han låtskrivandet med Matt Sweeney och Blake Mills. Det är lite rockigare än de senaste albumen här, oklart om det är Dave Cobbs förtjänst eller inte. Han står i alla fall för produktionen, som vanligt är det en tydlig kvalitetsstämpel.

Drive-By Truckers – The New OK

DBT, som bandet ofta förkortas, har sin hemstad i Athens, Georgia. Därifrån har de släppt ett antal konserter i dessa mörka tider. Du återfinner de konserterna på Bandcamp. Patterson Hood, en av de som bildade bandet, har numera adopterat Portland som sin hemstad och i öppnings- och titelspåret avhandlar han de protester som pågått där under sommaren kopplat till stöd för Black Lives Matter-rörelsen. ”The Perilous Night” släpptes som singel redan 2017 och har nu fått ett albumhem. Låten avhandlar händelserna i Charlottesville det året där personer från vit makt-rörelsen körde över människor som protesterade för människors lika värde. Hood beskriver hur Vita Huset lyses upp från ljuset från Röda Torget. Det här är andra studioalbumet från Drive-By Truckers det här året. Passa på att lyssna även på den historia Mike Cooley berättar i ”Sarah’s Flame”. Ramones-covern “The KKK Took My Baby Away avslutar albumet och det är basisten Matt Patton som sjunger den.

Gasoline Lollipops – All The Misery Money Can Buy

Ett band från Colorado som har ett namn som i svensk översättning blir godisklubbor av bensin är som gjort för den här bloggen. När deras femte album dessutom handlar om allt elände, som pengar kan köpa är det möjligt att tro att de är ett husband för det här hörnet av internet som behandlar musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår. Passa på att lyssna på de värmande i orgeltonerna i ”Train to Ride”, den episka avslutningen med ”Sinnerman” eller titelspåret där berättaren uppgivet konstaterar att inga pengar vi tjänar kan användas till att köpa tillbaka vår själ.

Great Peacock – Forever Worse Better

Det här är tredje albumet från Nashville-bandet Great Peacock. Bandet gästas av Adam Kurtz från American Aquarium på pedal steel och Sadler Vaden från Jason Isbells band The 400 Unit. Egentligen behövs inte gästerna. Låtarna står väl för sig själva och framförs med en mycket skön röst.

Jeremy Ivey – Waiting Out The Storm

Margo Price make har gjort ett alldeles utsökt album. Hon beskriver det på Instagram som en blandning av en smula Bob Dylan, en smula Tom Petty och en smula av Iveys egna karaktäristika som lyfter albumet till oanade höjder. Jag är benägen att hålla med henne till fullo. Ge dig gärna i kast med låtar som ”Paradise Alley”, ”Hands Down in Your Pockets”, ”White Shadow” och ”Things Could Get Much Worse”.

Low Cut Connie – Private Lives

Philadelphia-bandet Low Cut Connie stängde Kägelbanan med en av de mest energifulla konserter jag besökt. ”Private Lives” är ett dubbelalbum sägs det, även om den detaljen går något förlorad på en strömningstjänst. Frontmannen och låtskrivaren Adam Weiner har ett sätt att dra in dig i musiken och svettas nog mer än de flesta på scenen. Det är rockigt, rivigt och skitigt. Lyssna in dig på exempelvis titelspåret och ”If I Die”.

Matt Woods – Mornings After

Matt Woods har en röst som kan få håret på armarna att resa sig på vem som helst. Han är uppväxt i East Nashville och här bjuder han oss på fem nya kompositioner. Joey Kneiser har hjälpt till bakom produktionsspakarna och Matt Woods inleder EP:n med att sjunga om morgondagen i ”Tomorrow’s All We Have”.

Otis Gibbs – Hoosier National

En lite raspig och själfull röst är ett sätt att beskriva Otis Gibbs stämma. Det här är den första skivan där Gibbs spelar elektrisk gitarr. De tidigare albumen har bara innehållit en akustisk variant av det sexsträngade instrumentet. Det passar ypperligt att börja från början med ”Nine Foot Problem” för att Gibbs ska fånga din uppmärksamhet.

Reno Bo – You Can See It All From Here

En blandning av rakt fram heartland-rock och bilåkarmusik, med inslag av ELO, lite Byrds- och Beatles-influerade 60-talstoner. Någonstans där kan du hitta Reno Bo. Han är en producent, musiker och låtskrivare med rötterna i New York, som han nu flyttat till Nashville. Trion av låtar ”Baby Blues”, ”Second to Last” och “Even a Stone” är några av de allra, allra bästa låtarna den här sidan av Nyårsdagen 2020.

Shemekia Copeland – Uncivil War

En ylande gitarr följs av en vacker och stark röst som sjunger om djävulens dotter är vad som möter dig som börjar lyssna på ”Clotilda’s On Fire”. Det är den sanna historien om det sista slavskeppet som anlände till Mobile Bay, Alabama, året 1859. Vraket från skeppet återfanns så sent som 2018. Gitarrerna på första låten delas mellan producenten och ordinarie gitarristen Will Kimbrough och Alabama-sonen Jason Isbell. Det fortsätter sedan i liknande stil och du får en skön blandning mellan rock, soul, americana och en fantastisk sångerska i Shemekia Copeland om du lyssnar vidare.

Sturgill Simpson – Cuttin’ Grass Vol. 1 (Butcher Shoppe Sessions)

Sturgill kommer från Kentucky, som är The Bluegrass State. Det kan du verkligen höra och förstå när du lyssnar på den här samlingen av sånger som i huvudsak är låtar från hans tre första skivor som nu är inspelade i bluegrass-versioner. Det kommer också med en del låtar som han skrivit tidigare, men inte gett ut. Bland dem finns ”I Don’t Mind” som Sturgill Simpson skrev 2006 eller 2007 och som är hans frus favoritlåt. Du får den och nitton andra låtar på lite drygt 55 minuter. ”Long White Line”, ”Turtles All The Way Down”, ”The Storm” och de andra passar alldeles utmärkt även i bluegrass-versionerna du kan höra här. Producenten och vännen David Ferguson är också mycket nöjd efter att ha tjatat på Sturgill i flera år att göra den här skivan.

Wade Bowen – The Waiting

Wade Bowen kommer från Waco, Texas och han har precis släppt ifrån sig en alldeles utmärkt EP. Den innehåller fem egna kompositioner, bland andra den utsökta ”Red Headed Woman”. Den avslutande låten är en cover av Phil Collins ”I Wish It Would Rain Down”.

Waylon Payne – Blue Eyes, The Harlot, The Queer, The Pusher & Me

Waylon Payne har skrivit låtar till Miranda Lambert, Lee Ann Womack, Wade Bowen, Charlie Robison, Pam Tillis och många andra. Han spelade Jerry Lee Lewis i Walk The Line, filmen om Johnny Cash. I september kom Paynes eget debutalbum. Han säger själv att plattan är hans skriftliga bekännelser av sina synder och hans vädjande om förlåtelse. Låna dina öron till de här femtio minuterna och du kommer inte att bli besviken.

”Hej, det är Stefani!”, var det första hon sa när han svarade i mobilen. Stefani vem, tänkte han. ”Ja, alltså Lady Gaga”, sa hon när hans svar dröjde. ”Vad gör du? Vi håller på att spela in din låt. Den är fantastisk”, fortsatte hon. ”Jag ger min två-åriga dotter jordnötssmör på en sked”, svarade han. När dottern, så småningom fick luren var hennes självklara ord, ”Gaga”. Det var ungefär de ord hon kunde just då.

Absolut fantastiskt

Det här telefonsamtalet utspelade sig mellan Lady Gaga och Jason Isbell när inspelningen av låten ”Maybe It’s Time” gjordes, i RCA Studio A i Nashville, till filmen ”A Star is Born”. Det är Bradley Cooper, som sjunger den i filmen och på soundtracket. Jason Isbell har skrivit den och har spelat den live men ännu inte spelat in den i studio.

Michael Jason Isbell föddes den 1 februari 1979 i Green Hill, Alabama. Mellan åren 2001-2007 var han medlem i Drive-By Truckers och en av tre låtskrivare i den gruppen. Därefter har han byggt en solokarriär tillsammans med sitt band The 400 Unit. Bandet består av Isbells fru Amanda Shires på fiol och körsång, Sadler Vaden på gitarr och körsång, Chad Gamble på trummor och körsång, Derry DeBorja på keyboards, dragspel och körsång samt Isbells vän sedan barndomstiden Jimbo Hart på bas och körsång.

Jason Isbell är den artist som i mina öron gör den bästa musiken just nu och ett drygt decennium bakåt i tiden. Det är inte mer än rätt att ni får en dos på 21 Isbell-låtar att gotta er åt när det är dags för en ny uppdatering av den här spellistan.

Den senaste Isbell-plattan ”Reunions” gavs ut den 15 maj i år. Mitt under Corona-tider. Plattan skulle också följts av en turné, som skulle tagit Isbell och The 400 Unit i början av november. Hela turnén är nu flyttad till 2021. Den 6 november är det då dags för besök på Waterfront i Stockholm. Vi börjar med några nya låtar. Först ut är ”It Get’s Easier”, som handlar om hur Isbell ser på sitt tidgare drog- och alkoholmissbruk. På den här låten sjunger också David Crosby i körerna. Vi fortsätter sedan med låten som börjar >>This used to be a ghost town, But even the ghosts got out<<. Det är “Overseas” och där får vi följa ett förhållande i uppbrott.

I ”White Man’s World” från albumet ”The Nashville Sound” sjunger Isbell om sin roll som priviligerad vit man och om hur han vill lämna över världen till sin dotter Mercy. Han sjunger också raderna >> Momma wants to change the Nashville sound, But they never gonna let her<< och sedan kommer Amanda Shires in med ett stick på fiol, som får håret att ställa sig upp på mina armar. I ”If We Were Vampires” från samma album sjunger Isbell om hur någon man eller fru kommer att dö före den andre. En omåttligt vacker kärlekssång.

Under sin tid i Drive-By Truckers var det Isbell, Patterson Hood och Mike Cooley, som skrev låtarna. Vill du höra Isbells låtar live i dag får du höra dem ibland under Isbells konserter. Här kommer ”Decoration Day” och ”Danko/Manuel”. Den sistnämnda handlar om Rick Danko och Richard Manuel. Två medlemmarna i den legendariska gruppen The Band.

Albumen ”Jason Isbell and The 400 Unit” och “Here We Rest” saknades på Spotify under ett tag. Båda albumen mixades om under 2019 av det som blivit Isbells husproducent Dave Cobb. På hösten 2018 släpptes de ommixade albumen igen. Här lyssnar vi på den vackra ”Alabama Pines”, som får mig att vilja åka bil genom Alabama. Vi passar också på att låna våra öron till ”Codeine”. Sist ut från de här två albumen är ”Cigarettes and Wine”. Det är Traci Thomas favoritlåt i Isbells katalog. Hon är Isbells manager och hon fick höra låten live för första gången på elva år under Isbells sju kvällar på The Ryman Auditorium.

Vi tar sedan två låtar med barn i titeln. ”Children of Children” från albumet ”Something More Than Free” och ”Only Children från årets album. Därefter kommer en låt där en mor vill åka i en ”Hudson Commodore”. Vi tar oss sedan an kvartteten ”Live Oak”, ”The Life You Chose”, ”Yvette” och “Something More Than Free”.

När Isbell spelar i Stockholm och han spelar sin låt som heter ”Stockholm” jublar alltid publiken lite extra. Det till trots att låten handlar om att lämna städernas stad och att åka hem till sin älskade fru i Nashville. Han skrev låten i slutet av Ryan Adams ”Live After Deaf-turné” där Isbell var med som förband 2012. Fredag den 11 maj spelade de tillsammans på Waterfront. En underbar kväll för alla oss som var där.

I det som är en av de starkaste texterna som någonsin skrivits berättar Isbell historien, i tredje person, om en vän som förlorar kampen mot cancer. ”Elephant” är en av de sorgligaste sångerna du kan tänka dig. Isbell berättade om den för American Songwriter:

”I’ve spent a lot of time at little bars in Alabama, getting to know a lot of people who’d eventually disappear. It’s kinda like that scene in Rent, when everyone starts vanishing. It was that way in this particular bar. I was dating the bartender, who was young, real sweet and kindhearted, and I said, “You know, these people aren’t gonna be around forever. You’re gonna get connected to these old drunks, and they’re just gonna vanish. Every few months, another one’s gonna be gone.” The song just came from that place – from having that connection with someone whose ship is going down, and allowing the relationship to mature in spite of that. Two people are sitting on barstools for a long period of time, and one person gets sick, and the other rises to the occasion.”

Berättelsen om ett barns uppväxt när föräldrarna brutit upp från varandra är vad historien i ”Dreamsicle” fokuserar på. Näst sist ut är det som var den andra singeln från Isbells solodebut ”Sirens of the Ditch”. Han spelar den live emellanåt och ”Dress Blues” eller snarare Dress Blue är den officiella uniformen för alla amerikanska marinkårssoldater. Soldater som dör under krig blir begravda i den uniformen. Sist ut kommer låten som avslutar det nya albumet, ”Letting You Go”. Den handlar om en tidsresa från att dottern Mercy föds, vidare in i en framtid när Isbells dotter vuxit upp och hittat den man hon vill gifta sig med och Isbell ska lämna över henne under bröllopet.

Det har gått två tolftedelar av året som består av två tjugor. I Spotify-världen innebär det att det tillförts ungefär 6 miljoner låtar hittills den här sidan av föregående nyårsafton. Jag tänkte göra som de senaste åren och summera två månader i taget och ge er de bästa album som tagit sig över tröskeln hemma hos mig. Redovisningen av årets första sextio dagar kommer här.

 

Vill du sedan få en automatisk uppdatering varannan månad med de album som är lite mer fantastiska än andra kan du lätt få det per automatik. Allt du behöver göra är att följa årets bättre-än-bra-albumlista och den hittar du enklast genom att klicka på den här länken. Då kan du vara säker på att du tar del av den bästa musiken.

 

Blackie & The Rodeo Kings – King of This Town
De kanadensiska rotrockarna i Blackie & The Rodeo Kings har nyss skrivet ett kontrakt med ett stort skivbolag och det här är första alstret där. Tom Wilson, Stephen Fearing och Colin Linden delar på låtskrivandet och har en full elva av starka låtar. Plattan startar med en sorts sydstatsgospel i Wilson-låten “Hard Road”. ”Grace” summerar i en reflekterande elegi med Fearings försiktiga röst, stråkar och ett tröstande munspel.

 

Drive-By Truckers – The Unraveling
Det här är ett tidsdokument över dagens Usa. Det känns som en fortsättning på plattan ”American Band”, som kom för fyra år sedan. Titlar som ”Armageddon’s Back in Town” och “Heroin Again” ger en känsla av undergång och förödelse i det samhälle, som växer fram i Trump-land. Patterson Hood har skrivit alla låtar utom två. ”Grievance Merchants” och ”Slow Ride Argument” har vapendragaren Mike Cooley skrivit och den sistnämnda låten är min absoluta favorit på det här alldeles lysande albumet.

 

Frazey Ford – U Kin B the Sun
Frazey Ford kommer från Kanada och hon besitter en vacker, beslöjade soulröst som vem som helst blir avundsjuk på. Skönt gungande soul som åtminstone får mig att tänka på Sade.

 

Gill Landry – Skeleton at the Banquet
Om du är intresserad av hur det låter kan jag berätta att den här skivan skulle passa utmärkt som soundtrack till vilken True Detective-säsong som helst. Inslag av ekande och ylande Roy Orbison-gitarrer kryddad med Gill Landrys stämma som framför de inte allt för ljusa texterna. Passa på att låna dina öron till exempelvis ”The Wolf” och ”A Different Tune”.

 

John Moreland – LP5
Sårbarhet är starkt. Om du tvivlar på det tycker jag att du ska lyssna på John Morelands femte album. Det är producerat av Matt Pence, en av Morelands följeslagare sedan länge. Multiinstrumentalisten John Calvin Abney är också med på albumet och det finns vackra körstämmor från Bonnie Whitmore. Singeln “East October” dök upp redan förra året och hela albumet i början av februari.

 

Marcus King – El Dorado
Det är sköna ljud som kommer ut från Easy Eye Sound-studion när Marcus King tagit hjälp från Dan Auerbach med produktionen av Kings första soloalbum. King är en 23-åring från Greenville, South Carolina, som hunnit med att ge ut tre plattor med sitt band Marcus King Band. Marcus sjunger, spelar gudabenådad gitarr och skriver underbara låtar. Här har han samlat ett dussin låtar som han skrivit tillsammans med andra. Det är rockigt, rökigt och saktmodigt vackert. Hör bara ”The Well” och ”Wildflowers & Wine”.

 

Nora Jane Struthers – Bright Lights, Long Drives, First Words
Att jonglera vardagslivet med massor av hushållsarbete, karriär, familj, att sakna din hemstad, att älska att resa, att uppskatta var du är någonstans och samtidigt se fram emot vart du är på väg. Det här är ämnen som avhandlas på Nora Jane Struthers nya album. Hoppa rakt in i ”I Feel Like My Old Self”, så hanger du snabbt med på den här turen där Struthers make Joe Overton spelar många instrument och resten spelas av hennes turnéband The Party Line.

 

The Secret Sisters – Saturn Return
Bakom produktionsspakarna står Brandi Carlile, Tim och Phil Hanseroth. De två senare är också med i Carliles band. Systrarna Lydia och Laura Rogers, som sjunger de vackra stämmorna på de här tio låtarna, kommer från Alabama. På skivan delar sorgen efter både mormors och farmors död plats med glädjen för båda systrarna att bli mamma för första gången. I augusti har Rootsy lovat att de kommer till Stockholm på turné. Det är alldeles lysande det. Då finns möjlighet att uppleva den här mixen mellan First Aid Kit och Simon & Garfunkel på plats.

 

William Prince – Reliever
Artisten som numera är känd som Prince. Willam Prince är 34 år och kommer från Winnipeg och har en barytonröst som bär fram hans musik och texter på ett sätt som gör att klockorna stannar. Prince började spela gitarr i 9-årsåldern. Hans inspirationskällor var Johnny Cash, Kris Kristofferson, Charley Pride, Merle Haggard, Willie Nelson och inte minst hans egen pappa. Pappan var musiker och predikant och gick bort när Willam började skriva låtarna till det här albumet. Jag har svårt att tänka mig att den här plattan inte kommer att ta sig in på min topplista över årets allra bästa album också. Lyssna gärna på ”Leave it by the Sea” och titellåten för att komma i stämning. Därefter kan du också ta in att Dave Cobb har producerat några av låtarna, alltid en kvalitetsstämpel.

Julmusik 2018 – årskrönika

Publicerat: 21 december, 2018 i Julskiva, Julskiva 2018, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vem är världens bästa artist? En fråga som ger olika svar beroende på vem du frågar eller hur du jämför eller för vilken tid du frågar. Frågar du Spotify är det Drake och jämför du turnéintäkter är det U2. Ställer du frågan till mig och vill ha svaret på bästa artisten genom tiderna kommer jag antagligen att mumla namn som Bruce Springsteen, Thin Lizzy, Bob Dylan och Black Sabbath.

 

Om du istället frågar mig vem som är 2010-talets bästa artist blir svaret helt annorlunda. Det är samtidigt enkelt i mina öron vem som är det. Det är Jason Isbell. Han berättar fantastiska berättelser i sina låtar. Musiken är medryckande i mina öron. När han sedan ställer sig på scen är han inget annat än överstepräst i min religion. Vem är då Jason Isbell?

Jason Isbell föddes i Alabama 1979 och bor numera i Nashville. På vägen ingick han i Drive-By Truckers mellan 2001 och 2007. Bland mycket annat har han därefter varit på turné med Ryan Adams, något jag glädjande nog hade chansen att fånga i Stockholm i maj 2012. På plats här skrev han låten ”Stockholm” om sin hemlängtan. Förra året släppte Jason Isbell släppte ”The Nashville Sound” tillsammans med sin grupp The 400 Unit. Kompgruppen som fått sitt namn från en avdelning på ett mentalsjukhus där de personer i mest behov av vård satt. Ett inte helt politiskt korrekt namn har Isbell själv sagt, men för sent att ändra på nu.

Under uppväxten hade Isbell att få hänga hemma hos David Hood, pappa till Patterson Hood i Drive-By Truckers, och en studioräv i Muscle Shoals. Isbell blev också skjutsad av sina föräldrar till musikbarerna där Hood med flera spelade på kvällarna. Där fick han chansen att sitta med och spela. David Hood gav honom också ett enkelt råd som Isbell berättat att han försöker att hålla sig till. Rådet var att komma i tid till spelningar och se till att du har grejer som fungerar, då har du försprång gentemot många andra.

Inför sin spelning på Bryggarsalen i Stockholm 2013 beskrev Isbell sina texter och små historieberättelser i dem för hymn.se.

”Nej, de är inte mörka, menar han. De är tunga. De är allvarsamma i många fall. Men de är låttexter som ofta handlar om förändring. De handlar om att vända blad. Och ibland handlar de om dygder.”

På ”Nashville Sound, förra årets bästa album, adresseras frågor om jämställdhet, ras, de amerikanska urinvånarnas rättigheter, priviligierade vita män, viljan att ge sin dotter en bra värld att växa upp i och mycket mera. Den första som får läsa Isbells texter är hans fru Amanda Shires. Skrivaren står nämligen i hennes arbetsrum i hemmet i Nashville. Hon kommer också med konstruktiv kritik och kan säga till sin man att han kan bättre när det behövs.

Jason och Amanda har varit gifta sedan 2013 och har en treårig dotter, Mercy, tillsammans. De växlar med varandra om att ta hand om henne. I år är det Amanda, som gett ut ett album med ny musik, ”To The Sunset”. De jobbar båda två tillsammans med världens just nu bäste producent, Dave Cobb.

När Isbell själv berättar för Rolling Stone om sitt låtskrivande och var han är för tillfället och om han gjort några framsteg i detta hantverk genom åren.

”Det tycker jag, verkligen. Hantverket på Nashville Sound är bättre än det var tidigare. Jag var på ett särskilt ställe rent personligen när jag skrev låtarna till Southeastern och dit är jag inte villig att ta mig tillbaka igen, om jag absolut inte måste. Det var som att låtskrivandet och mitt privatliv var på exakt samma ställe när jag gjorde det albumet, vilket gjorde det väldigt speciellt. Men när det kommer till konsistens och helhet, tycker jag Nashville Sound är det starkaste jag gjort. Jag la ner mer tid på varje individuell text. Jag var mer öppen och mer villig att berätta om saker som jag inte varit lika villig att berätta om tidigare.”

ÅRETS PUNKTINSATSER

Årets debutsingel

Årets folkbildare: Patriot Act – Hasan Minhaj (Netflix). Kolla exempelvis in avsnittet där han förklarar Amazon och företagets framgång. Du tycker kanske tycker att det är komiskt. Fundera över det viktiga budskapet bakom skämten ett tag. Då blir det mera allvarligt.
Årets debutsingel: Heap Belly med ”California
Årets duktigt sen på bollen: Homeland, säsong 1-6 (Netflix). Säsong 7 får gärna dyka upp där snart.
Årets sen på bollen I: The Crown, säsong 1-2, (Netflix), följer drottning Elisabeth II som regent.
Årets sen på bollen II: Blindspot, säsong 1 (Viaplay). Tatueringar som skattkarta och rebus i ett tätt 24-liknande actionfyllt äventyr.

Årets femte bästa livegig

Årets konsert 8: First Aid Kit på Waterfront.
Årets konsert 7: Hästpojken på Debaser Strand.
Årets konsert 6: Melissa Horn på Gröna Lund
Årets konsert 5: Lars Winnerbäck på Zinkensdamm
Årets konsert 4: Tyler Childers på Twang.

Brent Cobb på Bryggarsalen

Årets konsert 3: John Moreland på Södra Teatern. ”3:59 AM” har inte klockan hunnit bli, men det är sent i John Morelands set. Trion ”American Flags In Black & White”, ”Cherokee” och ”Break My Heart Sweetly” avslutar en alldeles magisk spelning. Den innehåller bara ett enda fel. Den är för kort. Jag hoppas verkligen att John Moreland kommer tillbaka snarast till Stockholm för en alldeles egen spelning. Gärna i Springsteen-längd.
Årets konsert 2: Brent Cobb på Bryggarsalen. Innan dammet har lagt sig från den första tonen Brent Cobb tar vill jag inte göra annat än att svimma. Det är en känsla som följer med under hela kvällen. Det skulle vara väldigt dumt att göra det. Anledningen till svimmningskänslorna är helt enkelt att det är så magiskt bra. Jag älskar både Brent Cobbs röst och hans underbara historieberättande sånger. De ger tröst, väcker känslor och får mig att längta efter mera sånger från hans ljuva stämma.
Årets konsert 1: Jason Isbell & The 400 Unit på Mosebacketerassen. En avskalad och orgelbesmyckad ”If We Were Vampires” är så vacker att det gör ont. Innan det gör allt för ont tar vi farväl med en rockande ”Super 8”. Det känns tryggt att Jason Isbell annonserar från scenen att de kommer tillbaka inom kort. Förhoppningsvis inom väldigt kort, hoppas jag själv. I mina öron är Jason Isbell den artist i nutid, som är allra bäst. Han skriver fantastiska små berättelser som ramas in i underbar rockmusik. Jag bara bugar och tackar för den här gången. Underbart bra!

Årets liveplatta

Årets livealbum 6: Brian Dunne – The Timber House Sessions
Årets livealbum 5: The Rolling Stones – From The Vault: No Security – San Jose 1999 (Live)
Årets livealbum 4: John Mellencamp – Plain Spoken: From Chicago Theatre
Årets livealbum 3: Jason Isbell & The 400 Unit – Live From The Ryman.
Årets livealbum 2: Bruce Springsteen Springsteen on Broadway
Årets livealbum 1: Imperial State Electric Anywhere Loud. Tycker du redan om Nicke Anderssons raka och energiska gitarrock kommer du att känna dig som hemma direkt. Det finns nog nästan bara en sak som kan göra den här liveplattan ännu bättre. Det är att få vara på plats i konsertlokalen när bandet kör över sin publik med den här överdosen av glädje.

Årets EP

Årets översättning och cover: ”Vänta på att dö” med Julia Frej och Mauro Scocco. Världens kanske vackraste sång om destruktivt leverne skrev Townes van Zandt i ”Waitin’ Around To Die”. Nu finns den på svenska i en oerhört bra version med Mauro och Julia.
Årets EP 1: Kyle Daniel – Kyle Daniel
Årets EP 2: Fricky – Aqua Aura
Årets EP 3: Blackberry Smoke – Southern Ground Sessions
Årets EP 4: First Aid Kit – Tender Offerings
Årets EP 5: Viktor Olsson – Fjärilar Vid Floden

”Everybody counts or nobody counts.” – Harry Bosch motto

Årets bok på nattduksbordet 1: Bosch säsong 4 (HBO). De här fantastiska scenerna ifrån Los Angeles. Underbart filmade. Michael Connellys böcker och Henrik Bastins touch när böckerna blir strömmad TV är inget annat än ren och skär polisseriemagi. Nya Bosch och Ballard-boken ”Dark Sacred Night” är en njutning. Säsong 5 är inspelad och Amazon har gett klartecken för säsong 6 också. Framtiden ser ljus ut för min favorit-Los-Angeles-polis.
Årets bok på nattduksbordet 2: Springfloden, säsong 2 (SVT), baserad på Cilla och Rolf Börjlinds bok ”Den tredje rösten”. Olivia Rönning, Tom Stilton, Mette Olsäter, Abbas och Minken representerar de goda i persongalleriet. Det är bara att hoppas på att SVT köpt filmatisering av nästa bok också.
Årets bok på nattduksbordet 3: Sharp Objects (HBO). Vi får åka till södern med en dagstidningsreporter som skickas till sin hemstad i söderns Usa för att rapportera om en serie olösta barnamord. Hennes trassliga förflutna kolliderar med chockartade händelser i nutid. Hon har den goda smaken att lyssna mycket på Led Zeppelin också.
Årets bok på nattduksbordet 4: Seven Seconds (Netflix). En pojke på cykel blir påkörd. En polis kör bilen och smiter från olycksplatsen med hjälp av sina kollegor. Där börjar denna utmärkta serie om korrumperade poliser och rättrådiga poliser.
Årets bok på nattduksbordet 5: Collateral (Netflix). Ett pizzabud blir nedskjuten i London precis efter en av sina leveranser. Därifrån utvecklar sig denna historia med många komplexa karaktärer.
Årets bok på nattduksbordet 6: Fauda säsong 2 (Netflix). Vi följer den israeliska underrättelsetjänsten igen. Huvudfiguren är återigen Doron Kavillo. Det är långt ifrån skratten och ljuset i den här serien.

Årets biografi

Årets bok I: Dark Sacred Night – Michael Connelly
Årets bok II: Vardagar – Ulf Lundell
Årets bok III: Metallica: Sorgespel och segertåg – Fredrik Brolin
Årets bok IV: Kallbrand – Cilla och Rolf Börjlind
Årets bok V: In A House of Lies – Ian Rankin

Lysande svensk rock

Årets Alive After Death I: Strängen – Rock på svenska.
Årets Alive After Death II: Tom Petty and The Heartbreakers – An American Treasure
Årets Alive After Death III: Prince – Piano & A Microphone 1983
Årets Ulf Lundell skriver om sitt eget låtskrivande: ”Då känner jag förstås, som i år dissat min produktion av sånger… stundtals har allt varit skit, emellanåt har en handfull fått godkänt, det bästa jag skrivit måste vara Danielas hus, för den dyker ständigt upp som riktmärke, att det här känner jag igen. Det som man trodde och kände var så underbart nästan skäms man för. Man får sluta eller hitta nya vägar.” – utdrag från Vardagar.
Årets nutiden ringde till alla digitala ludditer: Bob Lefsetz i inlägg om nyheter på Oscarsgalan: ”The baby boomers want to return to the days of the album. They want to return to physical product. They want you to put down your smartphone. They want you to save the local newspaper. They want you to save the bookstore. It’s an endless anti-digital campaign. And how is this working for them? IT’S NOT!”

21 ALBUM
Då har vi kommit till avsnittet i årskrönikan som handlar om att utse årets tjugoen bästa album. Egentligen är väl albumformatet dött i stora delar av lyssnarvärlden, men jag uppskattar det fortfarande som den dinosaurie jag är. Här kommer de bästa albumen som dykt upp under året.

Årets album

1 – Greta Van Fleet – Anthem of The Peaceful Army
Det är något väldigt speciellt med de här tre bröderna Kiszka. Robert Plant har gjort tummen upp och kallat dem ”Led Zeppelin I”. Plant har också sagt att han känner igen rösten från någon nära honom. Själv försöker jag hämta andan mellan varje låt. När musiken träffar mig från varje ny låt tappar jag luften igen. Jag försöker också hålla tillbaka superlativen för att det ska finnas några kvar. Det här är inte bara årets album, det är 2000-talets bästa rockalbum. De är dessutom väldigt tajta och utmärkta tillsammans på scen.

Plats 2-6

 

2 – Brent Cobb – Providence Canyon
Countryfunk. Smaka på ordet. Det ligger bra på tungan. I mina öron gör det underverk. Brent Cobb beskriver vad han ville göra som countryfunk. Nu bryr jag mig inte så mycket om någon genre. Jag bara inser att det här är en utmanare till årets bästa album. Det är dessutom kusinen Dave Cobb, som hållit i produktionen igen.
3 –Gold Star – Uppers & Downers
Född i Österrike och boende i Los Angeles. Nej, det är inte Arnold Schwarzenegger. Det är Marlon Rabenreither, som gör musik under namnet Gold Star du ska lära dig att komma ihåg. Hör har han gjort ett av årets allra bästa album. De osar lite Bob Dylan, lite Ossis, lite The Verve och en del annat bra. Smaklig spis. Räcker inte den här portionen finns ett utmärkt ”Big Blue” från i fjol att hugga in på också.
4 – Brandi Carlile – By The Way, I Forgive You
Min favoritproducent Dave Cobb har varit inblandad på Brandi Carliles nya album. Det är ett samarbete som fallit mycket väl ut. Det är bra texter, en skön röst och härliga melodier. Här och var får de förstärkning av lite stråkar.
5 – The Brother Brothers – Some People I Know
Om du blandar lite Simon & Garfunkel, The Everly Brothers och First Aid Kit. Släng sedan på en dos av Amanda Shires fiol. Då närmar du dig The Brother Brothers. Ett fantastiskt gäng som kommer till Stockholm i april för att spela i en trång källare på Söder.
6 – The Temperance Movement – A Deeper Cut
Musikkusiner som dyker upp i mitt huvud när jag lyssnar på det här attraktiva albumet är The Black Crowes, Faces, Thunder och Cat Stevens (jag vet att han inte kallar sig det nu). Det är väldigt trevliga kusiner att ha i mina öron. Jag räknar också med att ”A Deeper Cut” kommer att hamna mycket högt på min årslista när det är dags att summera årets utgivningar. Om det inte skulle göra det så kommer 2018 ha varit ett extraordinärt bra musikår.

Plats 7-11

 

7 – Magnus Lindberg – Magnus Lindbergs skörd
Om du inte litar på mig kan du väl lita på Jan Gradvall. Magnus Lindbergs nya är inget annat än ren svensk magi. ”Öppningsspåret När sekun¬derna försvinner är magnifikt, en episk svensk rocklåt som klockar in på närmare sex minuter. Som lyssnare knyter man näven i fickan, går rakt in i motvinden och tackar för artister som Magnus Lindberg.”, skriver Gradvall.
8 – Hästpojken – Hästpojken är död
Det har tagit mig ganska många genomlyssningar. En fantastisk konsert med en entusiastisk publik. Några till lyssningar. Lyssna på ”Ofödda lilla barn”. Då går det snabbare än det gjorde för mig att förstå att det här är utmärkt svensk pop.
9 – Pistol Annies – Interstate Gospel
Det här är det tredje albumet som samlar ihop sångerskorna och låtskrivarna Angeleena Presley, Ashley Monroe och Miranda Lambert under epitet Pistol Annies. De erbjuder fjorton porträtt av starka kvinnor som kämpar på, utkräver hämnd och vandrar vidare i vardagen.
10 – First Aid Kit – Ruins
Det här är inget annat än två otroliga begåvningar. Det här är svensk musikexport av yppersta klass. Lyssna på fantastiska ”Fireworks”, ”Nothing Has To Be True”, ”It’s A Shame” och ”Postcard”. Sedan har du sex andra högklassiga låtar kvar att lyssna in dig på.
11 – American Aquarium – Things Change
BJ Barham har skrivit sina bästa låtar hittills. Det handlar om läget i världen, livet som ung vuxen och om droger. Det är långt ifrån lättsmälta texter. Barham berättar om sin egen kamp mot drogerna. Texterna ackompanjeras av sköna countryrockiga sånger.

Plats 12-16

 

12 – Avantgardet – Alla känner apan
Sonic Magazine skriver i sin recension där plattan får en 9:a i betyg av max 10.”Avantgardet från lilla Nybro strax utanför Kalmar har på bara några år gått från ingenting alls till att vara ett av Sveriges absolut bästa indieband och har med all rätt hyllats var än de dykt upp. Nu, den dystra hösten 2018, når de på många sett kulmen i allt som är skitigt och vackert på samma gång. Det finns knappt en textrad, eller ens ett ord, som inte sätter fingret på den råa och gråa verklighet som det alltmer sällan pratas om. »Alla känner apan« är ett popmanifest som varenda heltidspolitiker borde lyssna till både en och flera gånger och som borde ligga till grund för varje knastertorr utredning om den kollapsade svenska psykvården. Ett rop om att rusta upp utan att på något sätt bli proggigt plakat eller punkigt nihilistiskt naivt.”
13 – Amanda Shires – To The Sunset
Det här är både ett popigare och rockigare album än vad ”My Piece Of Land” var som släpptes för två år sedan. Det är fortfarande Dave Cobb, som står för utmärkt produktion. Lyssna på ”White Feather” och ”Break Out The Champagne” för att nämna två bra låtar.
14 – John Prine – The Tree of Forgiveness
Det är de första nyskrivna låtarna från John Prine på tretton år. Dave Cobb står för produktionen. Melodierna, berättelserna och Prine står i centrum. Jason Isbell och Amanda Shires gästspelar. Hör den underbara ”Summer’s End” för att fastna i Prines träsk.
15 – Hawks and Doves – From A White Hotel
Du kanske tidigare lyssnat på Kasey Anderson? Antingen solo eller tillsammans med The Honkies. Här har Anderson släppt ett nytt, fantastiskt album. Doftar både heartlandrock och American Aquarium i olika delar. En av de allra mest lysande juvelerna på ”From A White Hotel” är ”Clothes of my Back”.
16 – Caleb Caudle – Crushed Coins
Det är tredje albumet som samarbetet med producenten Jon Ashley är inne på. Han har också jobbat med andra artister som Hiss Golden Messenger, Dawes och The War On Drugs. Det är lugnt, eftertänksamt och vackert. Passa gärna på att lyssna till ”N.Y.C. In The Rain”. Den är mycket, mycket bra.

Plats 17-21

 

17 – Viktor Olsson – Viktor Olsson
”Från ”Stenungsund” har Viktor Olsson gått vidare. Detta är hans andra platta. Om hans mål är ett fullfjädrat konstnärskap har han nästan kommit fram nu. Musiken är pop, med ett stråk av spänstig soul som ytterst faller tillbaka på Smokey Robinson: sofistikerat, sångorienterat, kärnfullt. Låtarna med tydligast puls gör sig fint i popradion, men det är balladerna som gräver sig djupast. Men låtarna förstärker varann – vilket är rätt ovanligt med musik som är så här direkt och oblygt poporienterad – eftersom de så uppenbart kommer från samma plats, samma känslo­läge, samma grubblande romantiker. Viktor Olsson sjunger dem med ett klädsamt litet rasp i den annars klara tenoren, särskilt när orden bränner till.” Det är bland annat så Sydsvenskan beskriver Olssons andra album. Jag håller bara med.
18 – Colter Wall – Songs of the Plains
Redan ett år efter debuten är den här unge kanadensaren tillbaka med sitt andra album. Det är en fortsättning på redan inslagen väg med klassisk country framburen av en djup, djup barytonröst.
19 – Hannah Wicklund & The Steppin Stones – Hannah Wicklund & The Steppin Stones
Hannah Wicklund är tjugoåringen som är född i South Carolina och nu bor i East Nashville. Hon skriver låtarna, sjunger grymt bra och spelar gitarr på den här debutplattan. Bakom producentspakarna finns Sadler Vaden från Jason Isbells The 400 Unit.
20 – Caitlyn Smith – Starfire
En av alla dessa fantastiska låtskrivare med Nashville som hemmahamn. Det är vad Caitlyn Smith är. ”Starfire” är hennes alldeles egna debutalbum. Kenny Rogers, James Bay och Chris Isaak är några andra artister som kan få börja leta efter andra som ska skriva låtar till dem. Jag hoppas nämligen att Caitlyn Smith snarast kommer med fler egna album.
21 – Ben Danaher – Still Feel Lucky
Ett av de där albumen jag inte riktigt vet hur jag upptäckte. Det är lysande rock som för tanken till John Mellencamp, Tom Petty och Bruce Springsteen. Titellåten är ett lysande exempel på den nyss nämnda blandningen.

DET LACKAR MOT JUL…
The Mother Church of Country Music kallas ibland Ryman Auditorium i Nashville för i folkmun. Byggnaden uppfördes 1892 och öppnades som Union Gospel Tabernacle. Byggnaden döptes sedermera om till sitt nuvarande namn efter kapten Tom Ryman, en rik flodbåtskapten. The Ryman blev hemmahamn för radioprogrammet Grand Ole Opry mellan 1943-1974. Kända namn som Caruso, Sarah Berhardt, W.C. Fields och Booker T. Washington har spelat i konsertsalen, som är känd för sin utmärkta akustik.

Under oktober i år och och förra året, var The Ryman hemmet för Jason Isbell and The 400 Unit för sex spelningar. Resultat från förra årets spelningar går att höra på deras livealbum ”Live From The Ryman”, som släpptes den 19 oktober i år. Där går det höra liveversioner från Isbells tre senast album. Bland låtarna finns ”Cover Me Up” och ”If We Were Vampires”. Båda de låtarna berättade Amanda Shires om när hon fick frågan om det funnits tillfällen när hon omedelbart blivit imponerad av Jason Isbells sångförfattande.

“Yeah, “Cover Me Up.” I just said, “OK. Bye. I’m leaving.” And “Vampires.” And there’s also lines of his that you’re just like, “How did you put all those words together in a row?”

Själv skrev jag följande om ”Cover Me Up” när Isbell och kompanjoner spelade på Berns i början av 2016.

“Jason Isbell sjunger så att alla som eventuellt fått en ståplats i Nybroviken, ett stenkast från Berns, genast väcks till liv och kommer in och dansar med oss andra. Vackrare sång än när han sjunger ”Cover Me Up” har jag aldrig hört, jag blir frälst det här är min typ av kyrka.”

Jag hade också turen att få höra ”If We Were Vampires” på vackra Mosebacketerassen i somras och skrev efteråt att en avskalad och orgelbesmyckad ”If We Were Vampires” är så vacker att det gör ont.

”If We Were Vampires” live på Mosebacketerassen

 

GOD JUL ÖNSKAR TYRESÖ-TOMTEN!

Bonus: Passa på att kolla in fjärde säsongen av en av de allra bästa spionserierna någonsin. Du hittar Falsk identitet på SVT Play.

Årets sista blandkassett står för dörren. Den här tolfte månaden på året. Den månaden när tomten kommer på besök.

Blandband

 

En av månadens allra bästa låtar handlar om en helt annan tomte. En tomte som råkar bo i ett vitt hus. På 1600 Pennsylvania Avenue i Washington närmare bestämt. I ”The Periolous Night”, sjunger Patterson Hood:

”Dumb, white and angry with their cup half filled
Running over people down in Charlottesville
White House Fury, it’s the killing side, he defends

Defend the up-ender, yes he played that tune
This ain’t the ending but it’s coming soon
We’re making love beneath a sputnik moon again

White House is glowing from the Red Square light
The gates at the border being slammed down tight
We’re moving into the perilous night, my friend”

Med den mörka texten tar vi oss in i den mörka månaden december.

Det var fredag den 13:e. En fredag i oktober detta år. Då lät delar av den inledande hälsningen till publiken ”I’m Jason Isbell and we’re The 400 Unit. We’re from Muscle Shoals, Alabama, for the most part. But most of us live right down the road here in Nashville, Tennessee now.” Platsen de här orden uttalades var Ryman Auditorium.

 

Union Gospel Tabernacle, Grand Ole Opry House var tidigare namn på det som numera heter Ryman Auditorium. Kärt barn har många namn och lokalen kallas också ”The Mother Church of Country Music” och ”The Carnegie Hall of the South” eller bara rätt och slätt ”The Ryman”. Du kan få sätta dig på någon av de 2 362 kyrkbänksplatserna om du beger dig till 116 5th Avenue North i Nashville.

Jag behöver inte åka så långt för kvällens söndagsmässa. Det räcker att bege sig till Torkel Knutssons gata 2 längs med Söder Mälarstrand i Stockholm. Där värmer Tift Merritt mycket förtjänstfullt upp publiken. Har du inte lyssnat på henne rekommenderar jag att du gör det. Det blir sedan dags för Jason Isbell, Sadler Vaden, Derry deBorja, Jimbo Hart och Chad Gamble att äntra Münchenbryggeriets scen.

Kvällen startar med manglande gitarrer och en doft av Pink Floyd i inledningen av ”Anxiety”. Berättaren i låten tar oss med på en ångestresa. Att inte kunna njuta av något. Ínte ens av att hans älskade sover tätt intill räcker för att på något sätt lugna. Vi får sedan lyssna till berättaren i “24 Frames”, som tar oss igenom ett haltande äktenskap. Det slutar i skilsmässa. Det leder i sin tur fram till insikten om vikten av att verkligen vårda det som är viktigt här i livet. Här kryddar också Sadler Vaden låten med sitt bottleneckspelande på gitarren.

 

Vi rockar vidare i mässan med den första singeln från det senaste albumet. Det är ”Hope The High Road” som ytterligare lite grann ökar tempot på kvällen. En av de vackraste och socialt mest medvetna låtarna på den nya skivan kommer sedan. En text som beskriver hur priviligierad du är att födas som vit i en vit mans värld. En liten glimt bara i textraderna som beskriver hur hans fru vill ändra på soundet i Nashville, men att hon aldrig kommer att tillåtas göra det. Därifrån vandrar vi vidare med klass- och rasfrågor också. En underbar låt redan på nya skivan, som är ännu starkare live.

Att rimma på benzodiazepine är inte det första jag tänker på när jag tänker rim. Det är däremot inte främmande för Jason Isbell, som gör just det i vackra ”Different Days”. En dos ”Molotov” brinner i söndagskvällen. Där det berättas om att bryta löften till sig själv.

Det handlar om Isbells far, som jobbar så hårt att han inte ens orkar gå till kyrkan på söndag. Isbell själv står här på söndagskvällen. Han jobbar stenhårt till min stora glädje. Han sjunger den underbara titellåten från förra albumet ”Something More Than Free”. Det är sedan dags för en låt från tiden när Isbell var med i Drive-By Truckers. En intensiv och fantastisk version av ”Never Gonna Change” dyker upp.

 

Återigen möter vi en far som är på väg att tyna bort i “Speed Trap Town”. Det har gått tio år sedan pappan var en state trooper. Nu har sonen kommit till insikten att inget kommer att förändras och att det finns inget som han inte kan lämna bakom sig när han lämnar staden. Temat återkommer i ”Cumberland Gap”. Här är det kolgruvorna i östra Tennessee, som har en huvudroll. Det är vardag och pappan kämpar i kolgruvan för att sätta mat på familjens bord och för att betala räkningarna. Det är inte sonens melodi. Han drömmer sig bort, med hjälp av opiater och annat. Han vill bort från kyrkor, barer och mataffärer, som är det enda staden har att erbjuda. Det saknas mening i livet för kolgruvearbetarens son.

Nu lugnar vi ner oss lite och flyr vi till Elvis Presleys hemstad. Där finns tjejen som inte dömer. Där går det att vara trygg. Om det finns någon koppling till The King i texten är oklart och kan ta lång tid att förstå. Åtminstone om vi ska tro Dave Cobb, som producerat de senaste albumen med Jason Isbell. Cobb säger att texterna är så intelligenta att det kan ta tre, fyra år innan han förstår dem. Det som är säkert är att ”Tupelo” är nya plattans bästa låt och den är verkligen underskön i kväll.

Isbell sjunger om en död far, hur floden alltid leder hem och hur huvudpersonen har svårt att passa in i ”Last of My Kind”. När textraderna “From the sky we look so organized and brave, Walls that make up barricades and graves” inleder nästa låt är det “Flying Over Water” som startar. Det är bara att följa med på den flygturen och njuta av denna Southeastern-låt. Han skrev ”Stockholm” när han varit ute på turné med Ryan Adams och de kommit hit till den svenska huvudstaden och det var sista stoppet innan det var dags att åka hem till familjen i Alabama.

Isbell tar i från tårna när han sjunger sin psalm “Cover Me Up”. Då ställer sig allt hår på min kropp i givvakt. Den är fantastiskt fantastisk varje gång jag hör den och extra bra är den live. Fortsättningen på kvällen handlar om en man som måste växa upp. Han lever ensam, jobba ogillar han starkt, han motstår frestelser och lär sig älska. Det är ”If It Takes A Lifetime”. Med “Super 8” rockar Isbell och hans manskap slut på huvudmässan ikväll.

 

Låten med årets vackraste kärleksförklaring kommer som första extranummer. Kanske får Isbell fyrtio år tillsammans med sin älskade fru? Samtidigt vet han att någon av dem kommer slutligen att tvingas spendera sina sista dagar utan den andra. Han hoppas att det inte är han själv som behöver göra det. Det är fantastiskt vacker poesi till fru Isbell i ”If We Were Vampires”. Under hela turen i Europa har kvällarna avslutats med en Tom Petty-låt. Det händer inte ikväll. Idag har nämligen de malande gitarrernas gudfader sin födelsedag. Jason Isbell och The 400 Unit avslutar kvällen med en skönt malande version av Neil Youns ”Ohio”.

Det har varit en underbart rockande och gitarrmanglande söndagsmässa i denna kyrka på Södermälarstrand ikväll. Det är en ynnest att ha fått vara på plats och få den här nattvarden serverad av en mycket inspirerad Jason Isbell. Mässan startade med att han berättade vilka de är och vart de huvudsakligen kommer ifrån.

Om du inte hade möjligheten att vara på plats den här söndagskvällen på Münchenbryggeriet kan du alltid trösta dig med YouTube-klippet med hela konserten från Nashville fredag den 13 oktober. Det tänker jag göra fast jag var på plats ikväll. Spola fram till sjuminutersstrecket så har du underbara en timme och fyrtio minuter framför dig.

Muscle Shoals, Alabama, är den största staden i Colbert County, Alabama, Usa. I staden bor drygt 13 000 människor. Staden har blivit känd genom musiken. I skivstudios som FAME studios och Muscle Shoals Sound Studio har otaliga hitlåtar spelats in från 1960-talet och framåt.

 

FAME studios etablerades 1959 och flyttade till Muscle Shoals 1961. Artister som Aretha Franklin, Little Richard, Wilson Pickett, Tina Turner, Elton John, Janis Joplin, BB King, Etta James och Otis Redding har spelat in musik här, bara för att nämna ett fåtal. Under tidiga år användes också många studiomusiker, det vill säga musiker som spelade på inspelningarna av många andra artisters inspelningar. En av dessa var David Hood, som spelade bas.

David Hood har spelat på skivor av bland andra Boz Scaggs, Cat Stevens, Paul Simon, Bob Seger, The Staple Singers, Frank Black, John Hiatt, Etta James och Percy Sledge. Hood var också en av grundarna till Muscle Shoals Sound Studio. Till dig som vill veta mer om musiken, som kommit från Muscle Shoals rekommendar jag den utmärkta dokumentären med samma namn som staden. Dokumentären hittar du på Netflix.

 

David Hood är inte bara musiker och grundare av en musikstudio. Han är också pappa till Patterson. Sonen är låtskrivare av lysande mått och skriver tillsammans med Mike Cooley låtarna i Drive-By Truckers, som funnits till i ungefär två decennier. Förra årets ”American Band” var nummer fyra på min lista över årets album och ikväll står de på Kägelbanans scen och spelar sin blandning av alternativ country och sydstatsrock. I Drive-By Truckers repertoar finns också en låt där det refereras till det speciella ljudet i den lilla staden i Alabama. ”Ronnie and Neil” från konceptalbumet ”Southern Rock Opera” innehåller de här raderna:

”Meanwhile in North Alabama, Aretha Franklin comes to town
To record that sweet soul music, to get that Muscle Shoals sound

And out in California, a rock star from Canada wrote a couple of great songs about the
Bad shit that went down
”Southern Man” and ”Alabama” certainly told some truth
But there were a lot of good folks down here and Neil Young wasn’t around

Meanwhile in North Alabama, Lynyrd Skynyrd comes to town
To record with Jimmy Johnson at Muscle Shoals Sound
And they met some real fine people, not racist pieces of shit
And they wrote a song about it and that song became a hit”

Förutom gitarristerna och sångarna Hood och Cooley består Drive-By Truckers idag av Brad Morgan på trummor, Jay Gonzalez keyboard, sång och mycket annat samt Matt Patton på bas och sång.

 

Cooley och Hood delar broderligt på att sjunga lead. Varannan låt tar de hand om och den andre körar, ibland också backad av resten av bandet. Mitt i setet kommer så den rockiga låten om Ronnie Van Zant och Neil Young och publiken går ännu mer bananer än tidigare.

Kvällen startade med ”Surrender under protest”, ”Darkened flags at the cusp of dawn” och ”Women without whiskey”. Drive-By Truckers flesta låtar är textdrivna. Ibland lekfulla texter, många gånger allvarliga. Låtarna är inte alltid lättlyssnade, de kräver din uppmärksamhet. Och de är bra, mycket bra.

Det spelas ”Gravity’s gone”, ”Sinkhole”,
”Made up English oceans”, ”The righteous path”, ”Ramón Casiano”, ”Ever south”, ”A Ghost to most”, ”Birthday boy”, ”Girls who smoke”, ”Marry me”, ”Let there be rock”, ”Zip city” och några till vackra sånger.

 

När kvällen är kommen till ”What it means” bjuder Patterson Hood på kvällens längsta och nästan enda mellansnack. Han berättar om sin oro för hur det är ställt i världen nu. Särskilt med utgångspunkt i hans hemland. Rädslan för olikheter. Rädslan för de andra. Han undrar om vi bygger murar för att hålla de borta eller om det kanske är för att hålla oss själva inne?

“He was running down the street
When they shot him in his tracks
About the only thing agreed upon
Is he ain’t coming back
There won’t be any trial
So the air it won’t be cleared
There’s just two sides calling names
Out of anger out of fear
If you say it wasn’t racial
When they shot him in his tracks
Well I guess that means that you ain’t black
It means that you ain’t black
I mean Barack Obama won
And you can choose where to eat
But you don’t see too many white kids lying
Bleeding on the street”

Kvällen och hela Europa-delen av Darkened Flags-turnén slutar i mera partyaktig stämning med ”Hell no, I ain’t happy”. Den slutar nästan lite norrländskt underdrivet >>Hell no, I ain’t happy. But I ain’t too crappy, too crappy at all<< Det känns ok med måndag imorgon eftersom att Cooley och Hood lovar att det inte ska dröja allt för länge innan de är tillbaka i Stockholm igen.

Julmusik 2015

Publicerat: 23 december, 2015 i Ishockey, Julskiva, Julskiva 2015, Musik, Musiktips, Sport
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I pojkrummet stod en fåtölj med ben av furu, armstöd i form av någon typ av läderremmar och en nedsutten sits i brunt manchestertyg. På förmiddagarna kunde solens strålar leta sig in genom källarfönstren och lysa upp fåtöljen. Den var en fristad där många timmar av mina tonår spenderades. Samtidigt snurrade oftast en svart vinylplatta i 33 1/3 varv per minut på skivspelaren. Toner av riffande gitarrer strömmade ut i rummet från JBL-högtalarna. Någon doft från den bruna heltäckningsmattan gör sig inte påmind.

P1050260

Ekarnas passage, eller som staden verkligen heter El Paso De Robles ligger i Kalifornien emellan Los Angeles och San Fransisco. Staden är bland annat känd för sitt överflöd av vingårdar och mandelodlingar. Dave Cobbs stora intresse för vin har bidragit till att den här staden är hans favoritplats på denna planet. Han föddes i Savannah, Georgia och började redan vid fyra års ålder började att spela gitarr och trummor i kyrkan.

Det har förflutit drygt fyra decennier från Dave Cobbs födelse. Numera bor han i Nashville, Tennessee och försörjer sig främst som musikproducent. Under det här året visade det sig att han är albumens motsvarighet till vad Max Martin är för hitlåtar. De senaste åren har jag följt Dave Cobbs utmärkta produktioner, utan att ha koll på det. Dave Cobb producerade både förra årets bästa skiva Rival Sons ”Great Western Valkyrie” och den bästa skivan från året före det Jason Isbells ”Southeastern”.

Om det var under tiden när en stor del av mitt musiklyssnande gjordes i den manchesterbruna fåtöljen skulle jag inte behöva känna mig så korkad. Hur kan jag veta det? Jo, anledningen stavas vackra LP-konvolut och innerpåsar som innehöll LP-skivorna. Konvoluten och innerpåsarna var också fulla av information. Det var bland annat producenter, ljudtekniker, inspelningsstudio, diverse tack och ofta låttexter, som fanns tryckta på dessa vackra informationsbärare. Den här informationen försvinner i dagens digitala musiklandskap. Visst finns det PDF:er som följer med en del album du köper på iTunes, men det är i alla fall inget som jag tagit till mig. När jag satt i fåtöljen läste jag allt som fanns att läsa om varje skiva. Gång på gång på gång. Uppgifterna fastnade också och när det dök upp en ny skiva kunde namn från ena stället snabbt kopplas ihop med ett annat. Exempelvis så var låtskrivaren Desmond Child länge en favorit lite bakom kulisserna. Han har skrivit låtar till bland andra Bon Jovi, Alice Cooper, Kiss och Aerosmith.

Vad gillar han för musik? Vad påverkar att ljudbilden i hans produktioner är som den är? Vad drömmer han om? När Dave Cobb medverkar i podcasten Patcast lättar han en del på de här skynkena och ger oss en möjlighet att få svar på åtminstone delar av frågorna. Cobb säger att en av hans favoritartister är Jimmy Hughes, som han jämför med Otis Redding. Favoritalbumet genom alla tider är ”Revolver” av The Beatles. När det gäller de senaste årens favorit nämner han Michael Kiwanukas ”Home Again”. Han drömmer om att få producera Paul Rodgers, tidigare bland annat i Free och Bad Company. Det band som han gillar minst genom tiderna är The Doors. Cobb menar att det är genom Jim Morrisons sång vi fick Pearl Jam och därifrån kom Creed och därifrån kom sedan Nickelback.

DaveCobb

Dave Cobbs filosofi när han jobbar är att göra skivor som han själv och hans vänner kommer att gilla. Är det någon annan som också gillar skivorna så är det en bonus. Det har varit en explosion av makalösa album från Dave Cobb i år. En av dessa är Anderson East’s debut ”Delilah”. East gjorde en spelning på The Bluebird Café i Nashville. Där träffade han Dave Cobb för första gången, berättar East för Nashville Scene.
– Jag gör skivor, sa Cobb
East tänkte ”Det gör alla (i Nashville)”. Cobb fortsatte:
– Jag har precis börjat att mixa Jason Isbells skiva.
Det fångade East uppmärksamhet på en gång. Det visade sig att East var ett stort fan till Isbell. Cobb bjöd hem East till sitt hus. Där började de främst snacka om musikprylar och musik i allmänhet innan det blev några inspelningar. Resten är så att säga historia.

Dave Cobb berättar om samma möte på The Bluebird Café att han var där för att se en annan vän spela. När han kom dit var det Anderson East’s tur att spela.

– När han öppnade munnen och började sjunga…jag dras alltid till röster, jag tror att det är lite av min grej att försöka hitta bra sångare. Du kan ha en bra trummis, men om sångaren inte är bra är det svårt att göra en fantastisk skiva. Men har du en bra sångare, så känns allt annat nästan som att det inte…det är nästan som att fuska ibland. Jag hörde honom sjunga och blev alldeles till mig. Bara den rena tonen och raspandet och trycket i hans röst.

Hur tar denna besatthet av röster sig i uttryck då? Wall Street Journal beskriver Cobbs arbete i studion som att han är mycket diskret. Han har en benägenhet att puffa sångaren till fronten så att röst och låttext når lyssnaren med minimal störning. Med tyngre band som California Breed och Rival Sons låter han väggarna skallra. Han har inte något emot att blanda olika stilar. Whisky Myers album ”Early Morning Shakes” har Cody Cannons röst som höjdpunkt, men Jeff Hoggs trummor rockar och ibland låter albumet som Led Zeppelin placerade i nordöstra Texas. På delar av Sturgill Simpsons ”Metamodern Sounds in Country Music” finns det ögonblick som verkar som en psykologisk version av traditionell country.

Vad Mr. Cobb inte gör är att göra den typ av tillrättalagda, alltför bearbetade och grundligt lackerade album som dominerar dagens topplistecountry. Han litar på sina musiker och kräsna lyssnare. ”Jag kan inte arbeta inom allt för rigida system,” berättar Cobb för Wall Street Journal om dagens Nashville ljud. ”Det har funnits personer som har sagt åt mig att inte kämpa emot, utan att följa med strömmen. Jag kan inte bekämpa det och jag konkurrerar inte. Mitt bästa försvar är ett bra anfall. Jag arbetar bara med band jag älskar.”

Den privata Dave har också flera kopplingar till Europa. Hans fru kommer från Albanien och hans dotters favoritlåt vid fem års ålder var ”The Final Countdown”. Den låten hade hon lärt sig i barnprogrammet Svamp Bob Fyrkant. Sedan har Mr. Cobb också producerat Europes senaste alster ”War of Kings”. Han säger, i podcasten Patcast, att Stockholm är ett favoritställe på jorden och att han särskilt gillar kaffet.

Jason Isbell, Honeyhoney, Chris Stapleton, A Thousand Horses, Anderson East, Christian Lopez Band, Lindi Ortega har alla släppt nya album i år och alla har Dave Cobb som producent. Det är inte utan att det går att påstå att Dave Cobb är populär att ha vid produktionsspakarna. Det här intensiva arbetet har inte gått den amerikanska Grammys-juryn obemärkt förbi. De har nominerat Dave Cobb till ”Producer of the year”. Cobb kommer dessutom tillbaka den 18 mars med ett konceptalbum ”Southern Family” tillsammans med flera av de han jobbat med under det här året. Cobb har bett artisterna bidra med antingen nya låtar om att växa upp i Södern eller att spela in låtar som har varit viktiga för dem. Det känns inte orimligt att tro att flera av Cobbs kommande alster även nästa år kommer att nå mina öron.

Årets punktliga nedslag


Mr Isbell berättar storyn om ”Speed Trap Town”

Årets livealbum: Drive-By Truckers, ”It’s Great To Be Alive!”. Drivet i gitarrerna och texterna som driver fram berättelserna. Här är Patterson Hood och Co. i högform.
Årets bok på nattduksbordet III: Narcos, historien om Pablo Escobars framfart i Colombia är trollbindande.
Årets där-hade-jag-velat-vara: Jason Isbell spelade fyra kvällar i rad på Ryman Auditorium, Nashville

Årets musikfilm: ”Twenty feet from Stardom” fick en Oscar för bästa dokumentär. Titeln syftar på de cirka 7 meter, som är skillnaden mellan stjärnorna som står längst fram på scenen och de bakgrundssångare som lyfter fram stjärnorna. Det är en lång lista på medverkande bakgrundssångare, bland andra går det att räkna in Darlene Love, Lisa Fischer och Merry Clayton.
Årets citat I: ”Om man är rädd kan man inte vara modig. Om man inte är modig kan man inte vara bra.” Bianca Kronlöf på Värvets 3 års-kalas.
Årets lyckliga lyssning: Tom Jerry Boman gör musikpodden Dill & Duva. Där samtalar han med musikpersonligheter som Joel Alme, Annika Norlin och Jocke Åhlund.

Upthehickorydownthepine

Årets svenska musikpodd I: Björn & Benny, en podcast om musik där några av Sveriges mera betydelsefulla artister, musiker och låtskrivare intervjuas.
Årets upptäckt: Shelley Colvin, ”Up the hickory down the pine
Årets gammelradio: Arvet efter Cheiron – en oändlig historia. Fredrik Eliasson producerade 2008 den uppmärksammade dokumentären ”Cheiron – en Popsaga”. Nu har han gjort fortsättningen i Arvet efter Cheiron – en oändlig historia. I en femdelad dokumentärserie berättar Max Martin för första gången i en intervju om hur framgångssagan skrivits vidare och om hur nya generationers hitmakare lärs upp i samma skola.

Årets livealbum II: ”Live at Carnegie Hall”, Ryan Adams här i toppform och på gott humör.
Årets producent: Dave Cobb, kolla in årets bästa album om du behöver en förklaring.
Årets citat II: ”Att alltid vara en smula barn, det är att vara verkligt vuxen.” Säger den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko.

Södra02

Årets citat till er som tror att vi måste ställa invandring mot annat i samhället: ”Rädsla är vägen till den mörka sidan. Rädsla leder till vrede. Vrede leder till hat. Hat leder till lidande.” Yoda i Star Wars Episode I är klokare än många verkliga levande varelser.
Årets cover: ”Save A Prayer”, Eagles of Death Metal gör en skön version av den här gamla Duran Duran-hiten. Det var gruppens dittills största hit med en 2:a plats på engelska singellistan. En kampanj sattes igång för att få låten att bli nummer 1 på iTunes och bandet och Duran Duran låter alla intäkter från låten gå till välgörenhet.
Årets magasin: Another Saturday Magazine för tredje året i rad.

Årets The Black Keys-skiva: The Arcs, albumet ”Yours, Dreamily,” startade som ett soloprojekt för Dan Auerbach. Sedan slutade det i en gemensam gruppansträngning tillsammans med Leon Michels, Richard Swift, Homer Steinweiss och Nick Movshon.
Årets öl: Södra Almighty
Årets bok på nattduksbordet I: Bosch, tv-serien om Michael Connellys kriminalare vid Los Angeles-polisen är inget annat än ren magi.

IMG_0212

Årets hallelujah-moment: Det var rätt coolt att få röra vid Stanley Cup-pokalen.
Årets favoritpodd: Värvet
Årets bok på nattduksbordet II: Better Call Saul, att få mer kött på benen kring den specielle advokaten i Breaking Bad och hur han kom att bli den han blev var väldigt underhållande.


Kanske världens bästa låt från Ullevi 2012

Årets Stockholm Noir: Stilen är Jens Lapidus alldeles egen och den drivande och hårdkokta ”Sthlm Delete” gör dig inte besviken om du gillar hur Lapidus skriver.
Året bok på nattduksbordet IV: Fargo, säsong 2. Fortsättning är lika fantastiskt morbid som den första säsongen. Att det är baserat på verkliga händelser stärker hypotesen att verkligheten överträffar dikten. Gång på gång.
Årets musik-TV: Jills veranda, även årets tripp till Nashville gör mig glad. Jill får besök av Seinabo Sey, Joel Alme, Veronica Maggio, Jerry Williams, Annika Norlin och Adam Baptiste. Lusten att åka till Nashville är inte mindre nu.

Årets lådvin: ”The Ties That Bind: The River Collection”, Bruce Springsteen har samlat ihop överblivet från inspelningarna från det som kan vara mitt favoritalbum genom alla tider. Det går inte annat än att bli lätt tårögd och berusad.
Årets Jan Gradvall: Det är självklart Jan Gradvall. Hans veckokrönikor med mera i Dagens Industri på fredagar har i år även fått sällskap av en underbar podd ”Gradvall” där det bjuds på musikutbildning av klass. Lyssna exempelvis på avsnitt två. Där får vi möta den nu 80-åriga basisten Carol Kaye. Hon har spelat bas på ett antal Beach Boys-låtar, hjälpt Phil Spector med hans Wall of sound”, spelat kompgitarr på ”La Bamba” och mera bas på bland annat introt till Mission Impossible. Hela programmet är trettiosju minuter underbart musiknörderi.
Årets cover II: War Pigs av Black Sabbath i år i underbar First Aid Kit-tappning.


Systrarna Söderberg från sommarens Roskilde

Årets bästa album
Känslan är så klart att det här är den bästa årslistan, som är möjlig att få till. Genomgången av ungefär fyra promille av alla album som getts ut under året är avslutad. Juryn är tillbaka från juryrummet och domen är avkunnad. Nu är det bara dags för domaren att läsa upp den. Kom så åker vi!

Plats – Artist – Album
Honeyhoney

1 – Honeyhoney – 3
För tredje året i rad har Dave Cobb årets bästa album. Honeyhoney har sin bas i Los Angeles och Benjamin Jaffe och Suzanne Santo. Gruppens tredje alster släpptes i somras i Usa och kommer i Europa i början av nästa år. Santos röst smeker likt raspig honung de sköna toner som mina trumhinnor. Lyssna exempelvis på ”God of Love”, ”Yours to Bear” och ”Bad People”.

IMG_0191

2 – Jason Isbell – Something More Than Free
Uppföljaren till albumet som toppade den här listan 2013 är också producerat av Dave Cobb. Skivan är inte lika direkt och mörk som ”Southeastern”, men likafullt underbar. Isbell berättar exempelvis historien om en ung och ensamstående mamma under depressionen i 30-talets amerikanska söder. I en starkt troende omgivning jobbar mamman hårt för ett bättre liv för sig själv och sina barn, samtidigt som hon bär på den enkla drömmen att få åka i en ”Hudson Commodore”.
3 – Anderson East – Delilah
Prispallen det här året avslutas av ytterligare en Dave Cobb-produktion. Anderson East är född i Athens, Alabama och begåvad med en röst som tar dig med i tidsmaskin till 60-talets allra bästa soulsångare. Det är i princip omöjligt att inte bli kär i Easts röst. I år är det svårt att inte dra paralleller till den kritikerrosade och väl uppmärksammade och fantastiska Leon Bridges. Det är bara det att Anderson East är ännu bättre i mina öron.
4 – Joel Alme – Flyktligan
I litteratur, film och intervjuprogram hard et skrivits och pratats om så många frånvarande farsor, så mycket om alkoholism och dysfunktionella familjekonstellationer att ämnet, hur allvarligt det än må vara, har börjat kännas tjatigt och bemöts emellanåt mest med en axelryckning. Men så kommer Joel Almes svenskspråkiga släktkrönika ”Flyktligan” och fan vet om det är den finaste arbetarklasskildring som getts ut på den här sidan av ”Skebokvarnsv. 209”. Det är en del av beskrivningen av detta underbara album i Sonic Magazine #79 och jag faller gärna in i hyllningskören.
5 – Dawes – All Your Favorite Bands
Det här är fantastisk, tidlös västkustpop i Jackson Brownes och The Eagles fotspår. Ger musiken dig mersmak rekommenderar jag dig att också lyssna på när frontfiguren och låtskrivaren i bandet Taylor Goldsmith gästar The Moment med Brian Koppelman. Den undersköna intervjun hittar du exempelvis i iTunes poddbibliotek.
6 – Viktor Olsson – Stenungsund
”Viktor Olsson är 22 år och kommer från Stenungsund, lika delar industrisamhälle och västkustidyll några mil norr om Göteborg. På sitt debutalbum sjunger han om att växa upp just där men också om familj och konventioner, att flytta, bo på 27 kvadrat, en vän som gick bort och – förstås – den fantastiska, fruktansvärda, outgrundliga kärleken. Olsson bär sina influenser med stolthet – låter rent av både Tom Petty och Håkan Hellström vara med i texterna – men droppar också Swedish House Mafias ”Leave the world behind”, för även den är ett soundtrack till den värld han rör sig i och försöker förstå.”Det här är på det sätt Håkan Steen i Aftonbladet beskriver årets svenska debutalbum.

IMG_0197

7 – John Moreland – High On Tulsa Heat
Den 7 januari nästa år är det meningen att John Moreland ska uppträda på Berns, som förband till Jason Isbell. Det är för en gångs skull verkligen värt att vara i tid till förbandet. Förväntningarna är högt uppskruvade att äntligen få lyssna live till denna ärliga, musikaliska hantverkare. Moreland är värd all respekt och belöning han kan få för att återigen ha gjort ett helgjutet album. I ”You Don’t Care Enough For Me To Cry” förkunnar Moreland ”I’m so damn good at sorrow” att det är svårt att hålla ögonen torra.
8 – Imperial State Electric – Honk Machine
Nicke Anderssons nya platta med Imperial State Electric är en musikhistorisk flört med både 60- och 70-talet. Det finns både tydliga soulinfluenser samtidigt som riffen låter skönt Thin Lizzy-influerade. Några favoritlåtar är ”Colder Down Here”, ”Guard Down” och ”Maybe You’re Right”.
9 – Ryan Adams – 1989
En av årets bästa spellistor är den ihopsatt av Taylor Swifts originalalbum och Ryan Adams coverversion av detsamma album. Det är fantastiska låtar och underbart att höra låtar som ”Blank Space”, ”Bad Blood” och ”I Know Places” först i Swifts popupplaga och sedan i Adams altcountry-versioner. Swift har varit med och skrivit alla låtar. Men i sedvanlig ordning (ja det går att säga så) är också svenskarna Max Martin och Shellback involverade i kreerandet av majoriteten av dessa pärlor till låtar.
10 – Roger Karlsson – Kysser Sörmlands Jord
Det här är sjätte solosläppet från denne sörmländske singer-songwriter. Han kvalar in fint i den svenska traditionen av rockiga berättare. Han förtjänar också en betydligt större uppmärksamhet än han fått hittills. Hela albumet är en betraktelse av den inte alltid upplyftande samtid vi just nu lever i. En skön orgel i bakgrunden bär fram sången >>Främling eller vän/Historien går igen/När agnarna ska sållas och förvanskas>> sjunger Roger Karlsson i ”Jag Skulle Kunna Döda”.
11 – Noah Gundersen – Carry The Ghost
Ett vemodigt piano inleder albumet och berättelsen börjar >>She watched the valley burn like a slow dancer doing turns/My name was on every tongue/And all of the smoke and ash like a memory of the time gone bad/Hanging like a shadow>> i ”Slow Dancer”. Den här mörka och suggestiva stämningen följer från en av årets bästa låtar följer sedan med genom hela albumet.

IMG_1531

12 – Jesse Malin – New York Before The War
Frågan är om inte Jesse Malins konsert i en trång källarlokal på Nalen var den bästa rockkonserten i år. Då turnerade han med det här albumet helt nysläppt. I höst har han också släppt ”Outsiders”, återbesökt Stockholm. Det första av årets album är det bästa i mina ögon. Här finns favoriter som ”She’s So Dangerous” och ”Boots of Immigration”. Nöjesguiden skriver att Jesse Malin kan anklagas för att vägra sin samtid, och det New York han skildrar är snarare den skitiga och dysfunktionella staden från sent 70-tal än dagens välstädade och nolltolererande gnistrande välståndsmetropol. Om det låter på detta viset får han gärna fortsätta på det spåret, tycker jag.
13 – Refused – Freedom
”Refused har spelat in ett sagolikt tajt, modernt rockalbum utan en millimeter utfyllnad. Samtliga 10 låtar skulle kunna släppas som singlar och fungera i actionsekvenser i Hollywoodfilmer och dataspel. Eller kan läggas in i spellistor för den som vill ha tempo i joggingspåret. Riffen är så tydliga att Beavis & Butt-head kan spela luftgitarr till dem. Visserligen kommer Refused från den politiska hardcorescenen, men även fans av AC/DC och Black Sabbath som helt struntar i budskap kommer att älska det här.” Det är en del av Jan Gradvalls beskrivning av Umeå-bandets platta, som samme Gradvall senare utnämnde till första halvårets bästa skiva.
14 – Eagles of Death Metal – Zipper Down
Efter sju års väntan dök bandets fjärde fullängdare upp under hösten. Josh Homme och Jesse Hughes hostar upp en spyboll mycket besläktad med örnarnas tidigare utgåvor, ”Death By Sexy” och ”Peace, Love, Death Metal”. Tillfredsställande riff, upprörande insinuationer och självhyllande prakt avlöser varandra och blandas i härligt takt på detta utmärkta album.
15 – Melissa Horn – Jag Går Nu
Det är svårt att ta miste på att det är Melissa Horn redan vid skivans första toner. Det är sköna toner i moll och texter nära henne själv, alla ord med en vacker tungsinthet. I februari gör hon tio spelningar på Södra Teatern. Jag tar det igen, TIO! Hon håller normalt en låg medial profil, men i höst har det funnits möjlighet att höra henne samtala med Tomas Andersson Wij, vilket sänds på SVT i början av det nya året. Dessutom har hon medverkat en lördag i Jan Gradvalls podd.
16 – Jesse Malin – Outsiders
Om du vill djupdyka i Jesse Malin måste du bara lyssna på Jan Gradvalls podd där han dedikerar ett helt avsnitt till denna New York-poet. Årets andra album från denna fantastiska skildrare av Stora Äpplet-miljöer ger mig en underbar glädje. Och för den delen lust att åka dit och utforska alla miljöerna, som beskrivs i låtarna.

IMG_1532

17 – Chris Stapleton – Traveller
Den här skivan tog hem tre priser på årets Country Music Awards i Usa. Vinsterna var för Male Vocalist of the Year, New artist of the year och den tunga utmärkelsen för Album of the year. Särskilt värt att nämna är att albumet producerades av Dave Cobb. Vem annars?
18 – Anna Ternheim – For The Young
»Albumet inleds med en slags trilogi, tre låtar som hänger ihop, finns gjorda med snygga videos också. Det gör egentligen hela albumet, tio superba sånger, som hon tillsammans med producenten Andreas Dahlbäck klätt i de vackraste kläder.« Så här skriver Upsala Nya Tidning i sin recension av detta sköna album. Vill du veta mer om det ska du självklart lyssna på avsnittet i Jan Gradvalls podd där han intervjuar Anna Ternheim.
19 – A Thousand Horses – Southernality
Det är omöjligt att inte tänka på The Black Crowes debutalbum ”Shake Your Moneymaker” när tonerna från ”Southernality” rusar ut genom högtalarna. ”First Time” startar upp den här sköna Dave Cobb-produktion. Deras sydstats bluesiga sound förde upp singeln ”Smoke” till förstaplatsen på Billboards Country Airplay Chart. Det är svårt att sitta stilla när sångaren Michael Hobby och resten av bandet bjuder upp till dans med den här sköna samlingen av låtar.
20 – Caitlin Canty – Reckless Skyline
Redan i januari dök den här pärlan till platta upp i hörlurarna. Caitlyn Canty är en singer/songwriter, som numera bor i East Nashville. The San Fransisco Chronicle har beskrivit Cantlys röst som ”casually devastating” och den publika amerikanska radiostationen NPR har beskrivit hennes musik som en blandning av ”a gritty side with aching ballads”. Jag bara instämmer och njuter när hon exempelvis gör cover på Neil Youngs ”Unknown Legend” och sin egen ”I Never”.
21 – Banditos – Banditos
”För en som aldrig såg Janis Joplin live kan det kännas lite skrämmande att plötsligt möta en röst med Mary Beth Richardsons intensitet, så pepprig, köttig och precis lika stark som sprucken. Det är något närmast opassande med den, som att den ställer sig för nära.” Det är på detta sätt Nils Hansson på Dagens Nyheter inleder sin liverecension från Banditos spelning i Stockholm i slutet av augusti. Det är inte bara Richardsons röst som hörs på skivan, utan hon delar sången med flera i gruppen. Det låter verkligen stompigt och skitigt och väldigt tight.

Midnatt råder, tyst det är i husen
Många band och artister lever på att vara ute på turné för att låta oss höra gamla låtar från förr. Det är kan sägas vara någon form av påminnelse om att det skulle ha varit bättre förr. Eller kanske ett svar som säger att det är sämre nu. Det talar till en längtan hem, en blick tillbaka till gångna tider. Vi säger att vi blir nostalgiska, på ett sätt som ska ha en positiv klang. Katrine Marcal skriver i Aftonbladet att,

”Nostalgi ansågs en gång i tiden vara en sjukdom. Ordet kommer ur grekiskans nostos: att återvända, och algos: smärta. Vi har ont eftersom vi vill hem. Hem dit vi kom från, hem dit där vi en gång var älskade. Det var på 1600-talet som diagnosen myntades för att beskriva den ångest som schweiziska legosoldater kände när de levde utomlands under långa perioder. Sjukdomen ansågs bland annat kunna botas med opium.”

Det går att fundera över om det finns inslag av nostalgi när en artist som Neil Young plockar bort sin musik från Spotify. Eller är det bara ett kallt kalkylerat affärsbeslut där han vill få fler att hitta till sin misslyckade musikspelare Pono? Jag är benägen att tro att om den gode Mr. Young håller fast vid sitt beslut, så kommer han att vara förlorad för framtida generationer som växer upp med tillgång till all musik på ett sätt som inte tidigare varit möjligt. Det finns stora chanser att det blir som musikanalytikern Bob Lefsetz skriver i sin analys av Youngs beslut. Där han inleder med att citera en Neil Young-låt.

”Old man take a look at yourself. What if you put out new music and no one cared? Even better, what if you said you were gonna save the music business and no one cared? Then you’d be Neil Young.”

Det gäller att ständigt komma ihåg att vindrutan faktiskt är större än backspegeln. Det är faktiskt viktigare att titta framåt än bakåt, både när du är ute och kör bil och i resten av livet.

Närmast framför vindrutan är julen, som står för dörren. Ta hand om era nära och kära och krama om barnen och alla andra några extra gånger.

GOD JUL från Tyresö-tomten!

Bonus 1: I morgon kommer julmusiktomten. Stay tuned!
Bonus 2: Ett lästips inför julen är ”The Crossing”, där gör Michael Connelly-karaktärerna Harry Bosch och Mickey Haller gemensam sak i att reda ut om den dömde mördaren verkligen är skyldig.
Bonus 3: Gillar du, precis som mig, den där lite bredbenta amerikanska motorvägsrocken som Tom Petty, John Mellencamp, Bruce Springsteen och som live låter har toner av Counting Crows? Då är det ingen tvekan om att du kommer att gilla Will Hoge. Lyssna exempelvis på ”Small Town Dreams”.
Bonus 4: Precis som vanligt. Sist men självklart inte minst kan jag meddela att spellistan med potentiella jullåtar för 2016 just nu består av 2 låtar. Frågan är bara hur nästa års skiva ska levereras?