Inlägg märkta ‘Rockbladet’

Dagen före att Jake Smith föddes 1974 vann Philadelphia Flyers Stanley Cup. De slog Boston Bruins i finalen. När Smith hunnit bli ungefär två månader exploderade Watergate-skandalen, som fick Richard Nixon att avgå som Usas president den 9 augusti. När det är en månad och tre dagar till att The White Buffalo, som är Smiths artistnamn, fyller 46 år släpper han sitt sjätte studioalbum.

 

Tankar som rinner ner i avloppet och en krampaktig kamp för att inte dras ned och klara sig genom dagen. I det mörkret startar ”Problem Solution”. Tillsammans med helgon, syndare, förlorare och vinnare är det sedan dags för mera alkohol försöker Smith skölja bort det som verkligen betyder något i ”The Drifter”. Drömmarna åker ner i önskebrunnen när vi nått fram till ”No History” och att kärleken inte kommer att räcka till oss alla. Det finns inget fel i att vara en drömmare lugnar The White Buffalo med. Han saknar ljudet av brisen som smeker löven i det mäktiga mullbärsfikonträdet. Han väntar på stranden och saknaden är ännu större av sin kära i den vackra ”Sycamore”.

Inget hopp, inget roligt alls när hjärtat krossas i ”Come on Shorty”. Ett nödrop med en handskriven skylt med namnet på berättarrösten i ”Cursive” hålls upp. Hand som rör vid hud och att kyssa sin älskade farväl på morgonen behöver leva vidare när teknikens landvinningar vinner mark, annars förutspår berättaren sin egen död. I ”Faster Than Fire” är naturen på väg att slå tillbaka. Det är svårt att inte dra parallellerna till alla som sitter isolerade i någon form av coronakarantän när The White Buffalo varnar för att Moder Jord kommer att visa vem det är som bestämmer.

Det sitter små balkonger längst uppe på husen i en kuststad där ett ödesmättat piano inleder nästa låt. Fruarna till sjömännen vankar fram och tillbaka på balkongerna och ber om att deras makar ska återvända hem till tryggheten. Himlen exploderar, havet ryter, vinden ylar och sticker i kinderna, vågor kraschar ner, någon ramlar över bord och flyter bort i det svarta vattnet. Nu är handlingen i ”Widow’s Walk” avslöjad, men den tål många lyssningar så det gör inte någonting. Den ödesmättande smärta och sorg som kommer fram i ”River of Love and Loss” är hjärtskärande när en älskande vill göra sällskap med sin redan drunknade kärlek. Gränsen mellan djur och människa suddas ut i ”The Rapture” när en skruvad och primitiv saga om törsten efter blod berättas. Det är många anonyma ansikten du möter på din vandring genom livet. Miljarder som du aldrig kommer att träffa. Hjärtan som slår i otakt. Där är början till albumet sista sång ”I Don’t Know a Thing About Love”.

Shooter Jennings har producerat ”On the Widow’s Walk”. Det är som vanligt fyllt med små kolsvarta berättelser, våldsamma, fyllda med sorg, fyllda med längtan efter kärlek och hopp. Det är också kryddat med Jake Smiths starka och känslosamma röst, som får nackhåren att ställa sig upp. Sökande ögon, som letar efter kärlek. Gräset växer i askan. Att få förlora sig i kärleken igen. Att hitta rätt person att dela kärleken med, sjunger Jake Smith. Att tillsammans upptäcka kärleken på nytt. Det är den hoppfyllda avslutningen av ett album, som kommer att få mycket av min tid det här året.

BETYG: 9/10
BAND: The White Buffalo
ALBUM: On the Widow’s Walk
RELEASEDATUM: 2020-04-17
SKIVBOLAG: Universal / Snakefarm Records
BÄSTA LÅTEN: Jag hittar inte bara en bästa låt, utan två. För mig fortsätter berättelsen i Sycamore in i det som är historien om en lycklig framtid i I Don’t Know a Thing About Love.

LÅTLISTA – ON THE WIDOW’S WALK
1. Problem Solution
2. The Drifter
3. No History
4. Sycamore
5. Come on Shorty
6. Cursive
7. Faster Than Fire
8. Widow’s Walk
9. River of Love and Loss
10. The Rapture
11. I Don’t Know a Thing About Love

DISCOGRAPHY – THE WHITE BUFFALO

Darkest Dark, Lightest Light (2017)
Love and the Death of Damnation (2015)
Shadows, Greys & Evil Ways (2013)
Once Upon a Time in the West (2012)
Hogtied Revisited (2009)
Lost And Found [EP] (2011)
Prepare For Black And Blue (2010)
White Buffalo [EP] (2005)

Om du åker till Amarillo i Texas har du hamnat i statens fjortonde största stad. I den växande staden bor det ungefär 200 000 personer och i hela storstadsområdet drygt 300 000. Stadens och stadsområdet växer, vilket har gjort att ett känt konstverk i utkanten av staden har fått flyttas.

 

Konstverket skapades 1974 av Chip Lord, Hudson Marquez och Doug Michels från konstnärsgruppen Ant Farm. Skulpturen skapades ursprungligen på ett vetefält men flyttades 1997 tre kilometer västerut till en betesmark längs Interstate 40 på grund av att staden Amarillo växte. Cadillac Ranch består av antingen gamla eller skrotfärdiga Cadillacbilar som representerar bilmärkets utveckling mellan 1949 och 1963. De är nedgrävda till hälften med motorhuven neråt, i en vinkel som överensstämmer med Cheopspyramiden i Egypten. Det går att se Cadillac Ranch från motorvägen och kan nås genom en olåst grind till betesmarken. Det uppmuntras till graffiti eller andra spraymålningar på fordonen, som på grund av detta sedan länge har förlorat sina ursprungliga färger och är mycket dekorerade.

Om du åker Cadillac därifrån till Nashville har du nästa 14 timmar längs vägen att se fram emot. Då kommer du till hemstaden för The Cadillac Three. Ikväll behöver jag inte åka så långt för att se dem. De är på plats i Stockholm för tredje gången. Jaren Johnston, sjunger och spelar gitarr tillsammans med sina kompisar Kelby Ray på steelgitarr och sång samt Neil Mason på trummor och sång. Tillsammans utgör den här trion The Cadillac Three, som nyss släppt sitt fjärde album ”Country Fuzz”. När Jaren Johnston ska beskriva musiken säger han att de alltid levt och andats Country Fuzz. När jag tänker på sydstatsrock tänker jag på Lynyrd Skynyrd och när jag tänker på country tänker jag på Garth Brooks fortsätter Johnston. Den nya skivan och bandet är precis det. Samtidigt är det också ZZ Top och Jerry Reed. Det är Medeski Martin & Wood och Prince. Det finns inget bättre sätt att beskriva vilka vi är än Country Fuzz.

Det är söndag och det är första dagen i mars och vi har sökt oss till Slaktkyrkan med förväntan om att få en riffupplevelse bortom de flesta. Helt enkelt en typ av gudstjänst mer i min smak än vad du kanske traditionellt tänker dig en gudstjänst. Austin Jenckes värmer upp oss med en fantastisk röst och bra låtar innan det är dags för kvällens överstepräster.

Vi börjar kvällen med en åktur i en “Blue El Camino”. Redan i andra låten är det sedan dags att röka roliga cigaretter, dricka whiskeyshots och ropa med i ”Peace Love & Dixie”. I lugnt tempo tar vi oss vidare i ”Slow Rollin’”. Fram med whiskeyn igen och på med en svart klänning innan vi kyler ölen i ”Tennessee”. Det är sedan en gåva från pappa och en annan gåva från mamma i ”Hank & Jesus”.

Johnston berättar att bandet har en enorm jetlag och uppmanar alla i publiken att dricka mera öl. Vi låter bättre om ni är lite fulla säger han innan bandet försvinner in i ”American Slang”, ”Bury Me in My Boots” och ”Slide”. ”Hard Out Here For A Country Boy”, ”Whiskey & Smoke” och ”The Jam” är det som står på tur innan det är dags att använda gitarrsträngarna som skosnören i ”Tennessee Mojo”. ”Back It Up” blir det före vi tar båten ut på floden i “Back Home”. Från nya plattan kommer också ”Heat”, som följs av ”Take Me To the Bottom” från 2017 års platta ”Legacy”.

Längs hela vänstra sidan sett från scenen finns en bardisk, men Johnston ställer ändå frågan om ”Bar Round Here”. Vi skakar sedan loss i ”I’m Rockin’” för att sedan ta ner tempot i ”White Lightning” och avsluta kvällen i sydstaterna med ”The South”.

De ljuva sydstatstonerna som The Cadillac Three bjuder oss som tagit oss till Slaktkyrkan en härlig värme. Texterna handlar många gånger om alkohol i olika former, grillning, vackra kvinnor och referenser till olika platser och personer ifrån södra Usa samt en del religiösa referenser. Det är inget större djup där, men det är inte något att bry sig om när spelglädjen från Johnston, Ray och Mason på scenen frälser oss den här Vasaloppssöndagen. I morgon är sportlovet slut och vardagen gör sig påmind igen. Då känns det extra bra att ha fått en sådan här underbar musikupplevelse som avslutning på veckan.

BETYG: 8/10
KONSERT: The Cadillac Three
ARENA: Slaktkyrkan / Stockholm
DATUM: 2020-03-01
BÄSTA LÅTEN: Det är Hank & Jesus, precis som när de var här förra gången.
BÄSTA MINNET: Det finns en skön energi och glimt i ögat på The Cadillac Three, som gör att jag vill se dem igen. Glöden och spelglädjen får alla låtar att växa ordentligt live i jämförelse med studioversionerna av låtarna.

LÅTLISTA – THE CADILLAC THREE – SLAKTKYRKAN
Blue El Camino
Peace Love & Dixie
Slow Rollin’
Tennessee
Hank & Jesus
American Slang
Bury Me in My Boots
Slide
Hard Out Here For A Country Boy
Whiskey & Smoke
The Jam
Tennessee Mojo
Back It Up
Back Home
Heat
Take Me To the Bottom
Bar Round Here
I’m Rockin’
White Lightning
The South

Det här året är inget undantag. Tillsammans med mina kollegor på Rockbladet har vi finkammat årets bästa albumsläpp, årets bästa konserter, årets bästa låtar och årets allra bästa livebilder.

 

Alla de samlingarna hittar du förstås på Rockbladet.se och ingen annanstans. Mitt lilla bidrag till de samlingarna hittar du både här och DÄR.

ÅRETS ALBUM
1) Seneca – Charles Wesley Godwin
2) Bort bort bort – Joel Alme
3) Help Us Stranger – The Raconteurs
4) Between the Country – Ian Noe
5) Country Squire – Tyler Childers

ÅRETS LÅT
1) Highwomen – The Highwomen
2) The Well – Marcus King
3) Bob Fudge – Colter Wall
4) Rock That Says My Name – The Steel Woods
5) Off You – SUSTO

ÅRETS KONSERT
1) Joel Alme – Slaktkyrkan, Stockholm
2) The Sheepdogs – Nalen Klubb, Stockholm
3) Low Cut Connie – Kägelbanan, Stockholm
4) Daniel Romano – Kägelbanan, Stockholm
5) Avantgardet – Trädgården, Stockholm

Det är sex år och tre veckor mellan ”63 i november” och ”Stockholm i december”. Åtminstone när tideräkningen utgår från Ulf Lundells framträdanden på Berns salonger. Det var första advent 2013, som han hade releasefest för albumet ”Trunk”. I år blir det livedebut på fjärde advent för den nya singeln om livet i huvudstaden under julmånaden.

 

Jag hoppas på att få höra båda de låtarna när jag tar mig i riktning mot Berzeli Park och Berns. Det finns särskilt två andra Lundell-favoriter som har undgått mig alla de gånger jag har fått möjlighet att se honom. De två låtarna är ”Tempel” från ”Evangeline” och ”Två blåa ögon”, som avslutar Livslinjen-boxen. I mina öron är det två av de bästa låtarna han spelat in under sin långa karriär. När jag förlitar mig på Setlist.fm kan jag se att ”Tempel” spelats 14 gånger live, första gången 1988 i Lund och senaste gången år 2000 i Varberg. ”Två blåa ögon” har dussinet spelningar där senaste gången var 2015 i Göteborg och första gången var 1995 i Varberg. Det går att jämföra med ”Öppna landskap” som spelats 169 gånger. Jag känner mig inte särskilt hoppfull att få höra mina önskelåtar.

Kvällen startar med ett åtta minuter långt mellansnack. Lundell hinner med Anna Kinberg Batras intervju där hon fäller sin kommentar om att Stockholmare är smartare än lantisar. Han fortsätter med att såga den kommentaren med hjälp av Expressens Viktor Malm som på kort tid konstaterat att det bör vara precis tvärtom eftersom att Stockholmarna röstat fram samma ansvariga politiker som var ansvariga för katastrofen Nya Karolinska till en ny mandatperiod. Lundell undrar också hur det kunde bli så att Sverigedemokraterna nu verkar vara största partiet i opinionsundersökningar. Han konstaterar lakoniskt att det kanske vore bra att ge dem makten och att partiet som grundats av gamla nazister kommer att misslyckas i att styra, likt deras så kallade kompisar i Österrike. Det är lättare att vara i opposition än att styra landet, avslutar Lundell innan musiken drar igång.

Vi flyttar oss över till den soliga sidan när nya singeln ”Stockholm i december” drar igång musiken i det som blir en två timmar och femtiosju minuter glädjefylld uppesittarkväll på Berns. ”Den här vägen” från ”I ett vinterland” gör oss sedan sällskap. Sommarturnéns öppningslåt ”Tranorna kommer” är tredje låten ut. Vi ger oss sedan ”Ut i kväll” innan publiken jublar redan i introt av ”Evangeline” där har sin nya och kortare frasering av refrängen. Det är lite problem med ljudet på scenen där bland annat Lundell själv säger att han inte hör rockvirveltrumman i sina monitorer vid scenkanten. Han älskar rockvirvel och publiken får i alla fall höra den i ” Snön faller”.

I den bluesrockiga versionen av ”Definitivt religion” ges Janne Bark utrymme att skina innan vi tar oss tillbaka till 2012 och titellåten från ”Rent förbannat”. En av kvällens tillbakablickar blir det när Lundell presenterar ”Tre bröder” och säger att det känns konstigt att besöka sig själv så långt tillbaka i tiden. I mellansnacket efter den berättar han om att han får brev från människor som bor i Sölvesborg, som vill att han ska komma dit och hjälpa dem att stå upp emot Sverigedemokraterna. Han säger sig inte föra någon kamp mot dem på egen hand på det sätt som Björn Wiman skriver i en krönika i Dagens Nyheter dagen före den här konserten. ”Jag är bara en man med gitarr”, avslutar han mellansnacket och börjar spela ”Rom i regnet”. Det ser inte ut som att den finns med på kvällens setlista när jag ser blickarna från de övriga i bandet, men det blir hela låten som startar nere vid Zinkensdamm.

Det är sedan dags att sjunga tillbaka ”Öppna landskap” från nazisterna. Lundell berättar en episod från bokmässan där han blev trakasserad av NMR och nu får han utmärkt hjälp av alla i publiken att ta den tillbaka. Det där med att han inte skulle försöka sig på att föra någon slags kamp mot Sverigedemokraterna håller inte länge. Heja Lundell, säger jag. Vi tar oss sedan vidare med eposet ”Jag saknar dej”. Det är sedan dags att följa Holly och Hanna ner i sjön och vänta på att vreden i mitt blod ska ebba ut i min personliga favorit från ”Club Zebra. Det är dags för en vacker och monumental version av ”Senare år”.

Bandet i kväll är det samma som hängde med på sommarturnén. Det är Markus Olsson på klaviatur och sax, Janne Bark på gitarr, Jens Frithiof också på gitarr, Surjo Benigh förgyller kvällen med sina basgångar, Karin Hellqvist kryddar med fiol och Andreas Dahlbäck är besatt av demoner (på ett bra sätt) bakom trummorna. Nu går tempot upp ordentligt även om introt till ”Förlorad värld” är lugnt och återhållet, så exploderar den sedan och fortsätter in i ”(Oh la la) Jag vill ha dej” och en inspirerad och svettrik ”Tillsammans vi två”. Det tar inte slut där med energin, utan bandet fortsätter i den vässade takten med ”Kär och galen” och ”Gå ut och var glad”.

Vi lugnas sedan ner av en innerlig och varm version av ”Rialto”. Det är sedan dags för kvällens verkliga diamant. Tror man på setlistorna som redovisas på setlist.fm är det andra gången någonsin som ”Av himlen sänd” spelas. Den första gången var den 22 november 1998 på Cirkus. Det är högtidligheter, en bön om fred och frid, klockor och framför allt annat är det en fantastisk låt, som fler borde lyssna på. ”Snart kommer änglarna att landa” är sedan sist ut innan extranumren. Vi får en duo där i form av den vackra bandversionen av ”Rått och romantiskt” och sedan tar våran nästan tre timmar långa samvaro slut med ”Vinterland”.

Det är en ynnest att få vara på plats med 1199 andra personer två kvällar innan julaftonskvällen och lyssna till och se den spelglädje som strålar och värmer i decembermörkret från den runda scenen på Berns. En 70-årig Ulf Lundell är engagerad och gräver i sin digra låtskatt och serverar den på ett vackert silverfat under de omåttliga vackra och stora kristallkronorna i den här salongen vid Berzeli Park. Årtiondets sista konsert för undertecknad kunde inte ha varit bättre helt enkelt.

BETYG: 9/10
KONSERT: Ulf Lundell
ARENA: Berns / Stockholm
DATUM: 2019-12-22
BÄSTA LÅTEN: Det är tjänstefel att inte skriva ”Av himlen sänd”.
BÄSTA MINNET: Att få höra den vackra ”Av himlen sänd” två dagar innan jul är en julklapp som är bättre än det mesta.
SÄMST: Att jag aldrig kommer att få skriva setlistan till önskekonserten med Lundell. Jag tror nämligen inte att han kommer att genomföra någon sådan någonsin. Om det ändå skulle bli så anmäler jag mitt intresse för jobbet här och nu.

LÅTLISTA – ULF LUNDELL – BERNS
Stockholm i december
Den här vägen
Tranorna kommer
Ut i kväll
Evangeline
Snön faller ljudet
Definitivt religion
Rent förbannat
Tre bröder
Rom i regnet
Öppna landskap
Jag saknar dej
Senare år
Förlorad värld
(Oh la la) Jag vill ha dej
Tillsammans vi två
Kär och galen
Gå ut och var glad
Rialto
Av himlen sänd
Snart kommer änglarna att landa
Rått och romantiskt
Vinterland

EDIT 17 APRIL 2020
En fredag i april gav Lundell ut den här spelningen på Spotify. Här hittar du den.

Rosornas huvudstad i Usa ligger i nordöstra Texas och har drygt 100 000 invånare. Staden heter Tyler och är huvudort i Smith County. Staden fick sitt namn efter Usas tionde president, John Tyler. Du kan även hitta två universitet i staden, University of Texas at Tyler och University of Texas Health Center at Tyler. Det är också här Paul Cauthen föddes och växte upp. Mannen med en röst som liknats vid sammet.

 

Paul Cauthen har passande nog fått smeknamnet ”Big Velvet”, vilket också är namnet på det femte spåret på hans nya skiva ”Room 41”. Det var i det rummet han checkade in på Dallas Belmont Hotel när resten av livet brakade ihop. Han ägnade sig åt ett eskalerande och självdestruktivt beteende när han medicinerade ett brustet hjärta och ångest med alkolhol och andra droger. Under två år levde han i rum 41 och skrev sångerna som till slut hamnade på det här albumet.

Inledningsspåret dök upp på strömmningstjänster i slutet av juli och Cauthen spelade den också live på STHLM Americana redan i mitten av juni. Hettan i Cauthens röst märks också direkt. Hans barytonröst smeker trumhinnor när han ber en bön om att inte bli sviken. ”Holy Ghost Fire” har ett tungt och skönt gung. Den får en lugnare och saktmodigare avlösare i inledningen av i den något hoppfullare ”Prayed for Rain”. I tyngsta countryfunkstil kommer Cauthen i sin Cadillac och rullar fram till klubben när han letar efter nattens nöjen i ”Cocaine Country Dancing”. Efter nattens klubbliv stirrar han ut i natten vid kvart i fyra på morgonen och tempot är ett annat i ”Slow Down”. Han står på knä och ber.

Det är lätt att förstå de många jämförelserna med Elvis Presleys och Johnny Cash när det gäller rösten. I ”Big Velvet” möter tequila kokain och vi får också träffa den äkta sammetsrösten. Tempomässigt är det dags igen att lugna ner det i ropet efter hjälp och sällskap som finns i ”Can’t Be Alone”. Det börjar med en pratande Cauthen i ”Freak”, som berättande fortsätter beskriva sina kamrater i fängelset.

Med lätt studsande rytm och kärlek i blicken tar vi oss ut till kusten för att möta henne. Den vackraste ”Angel”. ”Give ’em Peace” skulle kunna vara en Tom Waits-låt med den avslöjande skillnaden i Cauthens och Waits röst. Tom får gärna göra en cover av den här för min skull. Det inledande och olycksbådande pianot i ”Lay Me Down” placerar mig på en kyrkbänk. När sedan Paul Cauthen vädjande ber oss besöka honom på andra sidan är det begravningskänsla i den sista psalmen på det här albumet.

Det är nere vid strandens kant den här resan kommer till ett slut. Texterna har tagit oss med på en resa bland dödssynder som avundsjuka, lust och högmod via förtvivlan och undergång till försoning. Det är inte tio budord som bjuds, men väl tio utomordentliga låtar.

BETYG: 8/10
BAND: Paul Cauthen
ALBUM: Room 41
RELEASEDATUM: 2019-09-06
SKIVBOLAG: Velvet Rose Records/Lightning Rod Records
BÄSTA LÅTEN: Från en sorts förtvivlan och mörker i ”Cocaine Country Dancing” till hoppet och kärleken i ”Angel” där regerar Paul Cauthens fantastiska röst och texter.

LÅTLISTA – ROOM 41

1. Holy Ghost Fire
2. Prayed For Rain
3. Cocaine Country Dancing
4. Slow Down
5. Big Velvet
6. Can’t Be Alone
7. Freak
8. Angel
9. Give ‘em Peace
10. Lay Me Down

DISCOGRAPHY

My Gospel (2016)
Have Mercy [EP] (2018)

Första gången Jake Smith eller The White Buffalo, som han kallar sig som artist, var på besök i Stockholm hade den kyligaste sommaren på 155 år nyss tagit slut. Jag hoppas att det inte är ett tecken, även om det är grå och regntunga skyar över den svenska huvudstaden i dag. Kvällens utsikt är däremot något utöver det vanliga. Fast den syns inte från scenen eller från publiken.

 

Vi befinner oss på Fåfängan, som är en utsiktsplats med restaurang och kafé som ligger på berget nära Danviken så långt österut man kan komma på Södermalm i Stockholm. Tuktade lindar ramar in platsen och det är ett karaktäristiskt inslag i Stockholms stadslandskap. När restaurangen är öppen hissas de fyra flaggorna på toppen av berget. Från och med i sommar huserar även en utomhusscen med utsikt över Djurgården, Gröna Lund, Södermalm och inloppet till vackra Stockholm här.

Det var knappt två år sedan The White Buffalo gjorde sin första magiska spelning i Stockholm. Den gången med enbart tre veckors framförhållning. Han kom sedan tillbaka under våren 2018 för spelningar i Stockholm och Malmö och nu är han här för tredje gången.

Det startar starkt med “Hide and Seek” och ”One Lone Night” innan trummisens intensitet fått hans stol att gå sönder. Stolen är inte trasigare än att den går att fixa med silvertejp och vi är på banan igen med en rockig ”The Bowery”. ”Go The Distance”, en vacker ”The Observatory” och ”Don’t You Want It” tar oss vidare. Nu är det dags för lite kärlek i ”Love Song #1”.

Vi flyger ”Into the Sun” innan den underbara “Oh Darlin’ What Have I Done” dyker upp. Den följs av ”This Year” och dryckessången ”John Jameson” som belyser både positiva och negativa sidor av drickandet. Nu har vi kommit till ”Stunt Driver” och “Rocky”. Nu är det dags för låten Bob Thiele och Kurt Sutter skrev och som The White Buffalo gjorde i Sons of Anarchy. Det är publikfavoriten ”Come Join the Murder”.

En hjärtskärande “Home is in Your Arms” är det som bjuds nu. Den följs av ”Joe and Jolene”, ”I Got You”, ”The Whistler” och “The Pilot” innan bandet går av scenen. Extranumren drar igång med Jimmy Webb-covern ”Highwayman”. Då är Jake Smith ensam på scenen, men i ”Damned” återvänder bandet. Kvällen slutar med berättelsen om ”How the West Was Won”.

Det märks att det finns en intensitet i The White Buffalo, som möjligen går att spåra tillbaka till hans tid i punken. Måndagskvällen på Fåfängan är ett minne jag kommer att bära med mig länge. Inte minst för den otrolige trummisen Jake Smith har med sig. Basisten har humor och är en starkt bidragande orsak till att musiken känns som att den pumpar i mina blodådror. Trummorna och basen förstärks av Jake Smiths hjärtskärande och underbara röst som sjunger morbida texter. Helheten hittar raka vägen till mitt hjärta och det går inte annat än att stå och applådera länge när kvällen tar slut.

BETYG: 9/10
KONSERT: The White Buffalo
ARENA: Fåfängan / Stockholm
DATUM: 2019-07-08
BÄSTA LÅTEN: I Got You
BÄSTA MINNET: Det finns många bra minnen från den här kvällen och det underbara gunget i ”Oh Darlin’ What Have I Done” är min egen personliga favorit.

LÅTLISTA – THE WHITE BUFFALO – FÅFÄNGAN
Hide and Seek
One Lone Night
The Bowery
Go The Distance
The Observatory
Don’t You Want It
Love Song #1
Into the Sun
Oh Darlin’ What Have I Done
This Year
John Jameson
Stunt Driver
Rocky
Come Join the Murder
Home is in Your Arms
Joe and Jolene
I Got You
The Whistler
The Pilot
Highwayman
Damned
How the West Was Won

Saskatoon, Saskatchewan, Kanada. Ewan Currie, Ryan Gullen, Sam Corbett, Jimmy Bowskill och Shamus Currie. Fem grabbar och levande gitarrbaserad rock. Det var knappt tre månader sedan The Sheepdogs besökte Stockholm. Då var de förband till Rival Sons och det är bara tre veckor sedan de avslutade den turnén i på The Fonda Theatre i Los Angeles. Ikväll startar de sin första Europaturné där de själva är huvudnumret.

 

Själv har jag följt bandet lite lagom sedan deras självbetitlade album, bandets fjärde, dök upp 2012. Favoritlåten därifrån är den skönt och långsamt gungande ”Ewan’s Blues”. Effekten av att se dem live i mars har varit att jag snöat in totalt på hela deras katalog sedan dess. Det är med lätta steg jag går längs Regeringsgatan fylld med den sköna känslan av en helt ledig fredag i kroppen. The Sheepdogs stämsång och groovebaserade, sydstatsboogierock är perfekt för att fortsätta den här förlängda helgen.

Kvällen inleds med stämsång som ställer frågan om vem du tillhör i ”Who?”. Gitarriffen laddar kvällen med ännu mera energi när Jimmy Bowskill och Ewan Currie drar igång den underbara ”I’ve Got A Hole Where My Heart Should Be”. Vi fortsätter sedan med ”Downtown” nere i Stockholm City. Där får vi sedan träffa en dålig människa i ”Bad Lieutenant”.

Vi hoppar sedan tillbaka till 2010-års ”Learn and Burn” och därifrån bjuds det på ”Right On”. Vi stannar på den plattan och hör även en skön ”Southern Dreaming”. Vi flyttar sedan till förra årets platta ”Changing Colours” och får ”Cool Down” och ”Kiss The Brass Ring” sammanvävda med varandra.

Vi flyttar sedan ut på de kanadensiska vidderna i trion ”The Bailieboro Turnaround”, ”Up In Canada” och ”H.M.S. Buffalo”. ”I’m Gonna Be Myself” som öppnar albumet ”Future Nostalgia” tar oss tillbaka till de allra mest medryckande riffen den här magiska konsertkvällen. Jimmy Bowskill plockar sedan fram sin pedal steel och bandet spelar ”Let It Roll” med Jimmy på pedal steel.

Nu är det dags för Shamus Currie att plocka fram trombonen och Ewan Currie lämnar gitarren och tar plats bakom klaviaturen i ”I Ain’t Cool” och ”Help Us All”. Ordningen bland instrumenten är återställd när det är dags för den gungande ”How Late, How Long”. ”Feeling Good” beskriver känslan i mig på pricken där och då. Jag vet precis hur jag känner även det skulle gå att tro annat då ”I Don’t Know” kommer nu.

Basgången och det medryckande riffet i ”Nobody” lämnar också svaret på frågan som ställdes inledningsvis. Avslutningen av kvällen är en hyllning till det band Ewan kallar ett av de bästa banden genom tiderna. Det blir ett extranummer med en cover av The Allman Brothers Bands ”Ramblin’ Man”.

Det är helt omöjligt att inte ryckas med i spelglädjen som bokstavligen sprudlar på scenen. När jag ser Jimmy Bowskill smeka fram riffen på sin gitarr med ett leende från öra till öra blir till och med jag danssugen. Gunget som samspelet mellan Ryan Gullen på bas och Sam Corbett på trummor framkallar måste fångas upp av det svenska nationella seismiska nätet. Shamus Currie fyller utrymmet mellan orden och bokstäverna i broder Ewan Curries sång med skön klaviatur och trombon. Fredrik Strage skrev i dag på sitt Instagram om att den här dagen innehåller årets mest spektakulära konsertkrock med Ladytron, Smashing Pumpkins och Nick Cave på samma kväll. Jag kan bara säga att Strage helt missat dagens vinnare. Känslan i mig är att Rockbladets betygsskala inte riktigt räcker till. The Sheepdogs spräcker taket.

BETYG: 10/10
KONSERT: The Sheepdogs
ARENA: Nalen Klubb / Stockholm
DATUM: 2019-05-31
BÄSTA LÅTEN: Det är faktiskt hopplöst att välja, men med kniven mot strupen väljer jag ”I’m Gonna Be Myself”.
BÄSTA MINNET: The Sheepdogs samspelta energi och glädje. Det är precis på det här viset jag vill känna varje gång jag ser ett band live.

LÅTLISTA – THE SHEEPDOGS – NALEN KLUBB
Who?
I’ve Got A Hole Where My Heart Should Be
Downtown Bad Lieutenant
Right On
Southern Dreaming
Cool Down/Kiss The Brass Ring
The Bailieboro Turnaround
Up In Canada
H.M.S. Buffalo
I’m Gonna Be Myself
Let It Roll
I Ain’t Cool
Help Us All
How Late, How Long
Feeling Good
I Don’t Know
Nobody
Ramblin’ Man

Saskatoon är den största staden i den kanadensiska provinsen Saskatchewan. Det har varit på det viset sedan 1980-talet då Saskatoon växte om provinshuvudstaden Regina. Saskatoon har ungefär 246 000 invånare, vilket är nästan 120 000 fler än sin svenska vänort Umeå. Nu undrar ni säkert varför jag svamlar på om en kanadensisk stad så här? Det har att göra med kvällens förband.

 

Kvällens publikvärmare The Sheepdogs har Saskatoon som sin hemstad. Gruppen bildades 2006 och spelar en medryckande blandning av rock och blues. De spelar för första gången i Stockholm, men kommer tillbaka redan i slutet av maj och agerar då huvudakt. Har ni chansen då är den kvällen väl värd att vika åt ett besök till det gamla danspalatset på Regeringsgatan.

Gitarristerna Ewan Currie och Jimmy Bowskill i The Sheepdogs äntrar scenen iklädda några av de snyggaste scenkläderna någonsin. Det går att känna gunget och groovet som ska komma bara genom att kolla in klädseln. De lämnar ett hål i mitt hjärta när uppvärmningen tar slut med underbara ”Nobody”.

Kvällens huvudakt Rival Sons släppte nya albumet ”Feral Roots” i slutet av januari. Det träffade mig inte direkt, som en del av deras tidigare alster. Det växer däremot med fler genomlyssningar. Dave Cobb har som vanligt skött om produktionen. Lyssna på titelspåret, ”Stood By Me” och ”End of Forever” för att nämna tre starka spår. Setlistorna hittills under den innevarande turnén har varit välfyllda med låtar från det nya albumet.

Michael Miley trummar igång kvällen och basen som hänger på David Bestes axlar följer med. De fuzziga gitarriffen från Scott Holiday och den sköna rockrösten på Jay Buchanan får ett omedelbart gensvar i ”Back in The Woods” från ett utsålt Münchenbryggeriet. ”Sugar on the Bone” sockras med koskälla och Holiday driver fram låten med sin gitarr. Vi åker sedan tillbaka till 2011 när ”Pressure and Time” såg dagens ljus och den pyser ut härlig energi den här måndagskvällen. Riffandet, som doftar Led Zeppelin, fortsätter in i den fantastiska ”Electric Man”.

”Too Bad” från nya albumet följs av en trollbindande ”Jordan” från 2012-års ”Head Down”. Tempot stannar nere med ”Feral Roots” samtidigt som energin bara växer i kvällens kyrka. Det kommer en till haltande över kullen i ”Torture” innan “Face of Light” blandas med “Sacred Tongue” i den varma Stockholmskvällen. ”Imperial Joy” tar oss vidare fram till en superb “Open My Eyes”. ”All Directions”, “End of Forever” och “Do Your Worst” är trion från det nya albumet som avslutar kvällens huvudset. Det klappas frenetiskt efter mer och självklart blir det mer.

En öm och bräcklig röst ifrån Jay Buchanan sjunger den vackra ”Shooting Stars” innan kvällen avslutas i en extatiska och euforisk ”Keep On Swinging”. Publiken hänger verkligen med och kör ända in i kaklet. Det är ett härligt sorl och många nöjda miner på personerna i publiken som styr kosan hemåt när Rival Sons lämnar scenen svettiga och märkbart nöjda efter ännu en lysande spelning i den svenska huvudstaden.

I ett av inte så många mellansnack berättar Jay att ”Jordan” hjälper till att hantera sorg. Det är inget vi behöver göra ikväll. Spelglädjen i musiken och närvaron på scen är en stark naturkraft. Jay Buchanans sång och Scott Holidays riff gör vem som helst glad en gråmulen måndagskväll i början av mars. Tillsammans med The Sheepdogs blir det en underbar helkväll jag kommer minnas länge.

BETYG: 9/10
KONSERT: Rival Sons
ARENA: Münchenbryggeriet / Stockholm
DATUM: 2019-03-04
BÄSTA LÅTEN: ”Open My Eyes” och ”Shooting Stars”.
BÄSTA MINNET: Hur mycket ”Shooting Stars” växer live och då är den redan riktigt bra i studioversionen.
SÄMSTA MINNET: Att ”Stood By Me” från nya plattan inte letat sig in i låtlistan

 

LÅTLISTA – RIVAL SONS – MÜNCHENBRYGGERIET
Back in the Woods
Sugar on the Bone
Pressure and Time
Electric Man
Too Bad
Jordan
Feral Roots
Torture
Face of Light / Sacred Tongue
Imperial Joy
Open My Eyes
All Directions
End of Forever
Do Your Worst
Shooting Stars
Keep On Swinging

 

LÅTLISTA – THE SHEEPDOGS – MÜNCHENBRYGGERIET
I’m Gonna Be Myself
Who?
Southern Dreaming
How Late, How Long
Cool Down
Kiss The Brass Ring
I Don’t Know
Help Us All
Feeling Good
Nobody

Tillsammans med mina kollegor på Rockbladet har vi summerat rockåret som gått. Min summering hittar du både här nere och på Rockbladet. Där hittar du även kollegornas listor.

 

Årets album
1 – Greta Van Fleet – Anthem of The Peaceful Army
2 – Brent Cobb – Providence Canyon
3 –Gold Star – Uppers & Downers
4 – Brandi Carlile – By The Way, I Forgive You
5 – The Brother Brothers – Some People I Know

Årets konsert
1 – Jason Isbell & The 400 Unit – Mosebacketerassen
2 – Brent Cobb – Bryggarsalen
3 –John Moreland – Södra Teatern
4 – Tyler Childers – Twang
5 – Lars Winnerbäck – Zinkensdamm

Årets låt
1 – Julia Frej och Mauro Scocco – Vänta på att dö
2 – Greta Van Fleet – Lover Leaver (Taker, Believer)
3 – John Prine – Summer’s End
4 – Hästpojken – Ofödda lilla barn
5 – Viktor Olsson – Daniel

”Det finns ungefär en miljard människor med funktionsnedsättning i världen. Omkring 4 av 5 bor i låg- och medelinkomstländer där fattigdom, undernäring, vitaminbrist, sjukdom och skador är vanliga. Många lever också fattigt som en konsekvens av funktionsnedsättning och saknar möjlighet att försörja sig. Med sämre tillgång till vård, stöd och utbildning är det svårt att skapa sig en framtid. Människor med funktionsnedsättning är en av världens mest diskriminerade grupper. Många fastnar i fattigdom, stängs ute och osynliggörs på grund av hinder och stigman. Med funktionsnedsättning är risken stor att drabbas hårdare av nöd och katastrof – och få hjälp sist.”

 

Allt det här kan du läsa mer om på Musikhjälpens hemsida. Det finns tusentals insamlingar startade för att bidra till årets tema. En av alla aktiviteter som sker är kvällens konsert på Debaser Strand. Den görs i regi av Musikguiden i P3. Kvällens artister på den här tajta Stockholmsscenen är inga mindre än The Hives, Pale Honey och Linn Koch Emmery. Artisterna, DJs, Debaser ställer upp för årets Musikhjälpen-insamling. Tickster har valt att skänka sin serviceavgift på biljetterna och Backline STLM ställer upp med all utrustning på scen. Det förtjänar att lyftas fram.

Linn Koch-Emmery inleder kvällen med sin melodiska indierock. Nästa upp på scen är Tuva Lodmark och Nelly Daltrey, mer kända som Pale Honey. Efter det intar Howlin’ Pelle scenen tillsammans med sitt The Hives. Det är ackompanjerade av den klassiska Luciasången som Fagerstas Lucior intar scenen. På väg ner mot det första anslaget när plektrum möter gitarrsträngar går publiken totalt bananer och ”Come On!” får Debaser Strand att koka av hoppande, studsande och dansande publik. ”Main Offender” och ”Go Right Ahead” får det att stormkoka. Howlin’ Pelle berättar sedan lugnt och sakligt att det är på det här viset Adolf Fredriks kör kommer att inleda luciafirandet.

Den nya låten ”Paint A Picture” sjunger kvällens kör med i från andra refrängen. Om gensvaret från publiken varit fantastiskt hittills vet det inga gränser när ”Hate To Say I Told Tou So” ringer it i högtalarna. Howlin’ Pelle tar senare under kvällen på sig rollen både som Jesus och Moses. Han berättar också att vi kommer att tro på honom när vi läser en tjock bok om honom om 2000 år.

Kvällen fortsätter med bland annat ”Won’t Be Long”, ”Walk Idiot Walk”, den nya ”Stick Up” och ”Tick Tick Boom”. Efter Lucia kommer julen och The Hives avslutar den här kvällen med ”Christmas (Baby Please Come Home)” från Phil Spectors klassiska julalbum där den framförs av den fantastiska Darlene Love.

Den här konsertkvällen har dragit in i runda slängar 200 000 kronor till Musikhjälpen. I skrivande stund har Musikhjälpen samlat in drygt 22 miljoner kronor i år. Det är en ynnest att få se The Hives på en sådan här liten klubbscen. Ett fantastiskt liveband. Om Howlin’ Pelle själv skulle säga något skulle han säkert ödmjukt tycka att de är bäst i galaxen. Jag kan bara konstatera att de skulle ligga väldigt högt på en sådan lista. Rockstjärnor, rock ’n roll, svett, dans och en del välgörenhet på det. En riktigt bra decembertorsdag helt enkelt.

BETYG: 9/10
KONSERT: The Hives
ARENA: Debaser Strand / Stockholm
DATUM: 2018-12-13
BÄSTA LÅTEN: Hate To Say I Told You So
BÄSTA MINNET: Samspelet mellan Howlin’ Pelle och den extatiska publiken.
SÄMST: Människor som har ryggsäck på sig på en studsande rockkkonsert. Hade ni otur när ni tänkte?