Inlägg märkta ‘Ryan Adams’

Ungefär samtidigt som Summerburst ställdes in i sommar på grund av coronaepidemin kom även beskedet att STHLM Americana, gubbrockens Summerburst, ställs in i år och flyttas fram till 2021. Väntat? Ja! Tråkigt? Enormt! Vad är då Americana? Ett ganska brett begrepp om musik, som väldigt många gånger är bättre än bra enligt mina öron. Enklast att förklara blir det om ni lyssnar här.

Absolut fantastiskt

 

Vi inleder med den högst egensinnige Sturgill Simpson, som tar oss med på en tripp bland diverse droger i den här Dave Cobb-produktionen. Nästa låt har inte Cobb producerat, men väl varit med och mixat om till återutgivningen av Jason Isbell & The 400 Units återutgivning av ”Here We Rest” förra hösten. Därifrån hör vi den medryckande ”Go it Alone”. Vi ger oss sedan ut och åker skolbuss tillsammans med Tyler Childers i ”Bus Route” från ett album, som Sturgill Simpson och David Ferguson producerat. Brent Cobb, kusin till Dave, tar oss sedan med på en biltur i ”South of Atlanta”.

Vi kommer sedan tillbaka till droger och elände med hjälp av Ian Noes underbara ”Meth Head”. Finns det någon i dagens läge, som kan se mer arg ut när han sjunger? Därifrån går vi vidare till den vackra kärlekshistorien mellan Charles Wesley Godwins morföräldrar som berättas i ”Seneca Creek”. Skönsjungande Brandi Carlile ger oss ”Most of All”. Ännu en i raden av utmärkta Dave Cobb-produktioner, här i gott produktionssällskap med Shooter Jennings. Ytterligare en som samarbetar med Dave Cobb är Chris Stapleton, som sjunger den hjärtskärande ”Either Way”.

En österrikare som bor i Los Angeles är det vi stöter på i nästa sång. Det är Marlon Rebenreither, som går under artistnamnet Gold Star som bjuder oss till ”Deptford High St.”. Den produktive kanadensaren Daniel Romano, som har en särskild kärlek till Skandinavien, ger oss ”The Pride of Queens”. Hjärtskärande blir det igen när vi låter John Moreland sjunga ”You Don’t Care for Me Enough to Cry”. Numera är John Prine också en ängel i himlen. Här sjunger han den omistligt vackra ”Angel of Montgomery” på sitt debutalbum från 1971.

Det går att se ökenbusken framför sig som rör sig fram med vindens hjälp när du lyssnar på Paul Cauthens vackra barytonröst i ”Tumbleweed”. Vi rör oss sedan till Los Angeles där Ryan Adams bjuder på den vackra ”La Cienega Just Smiled”. Från västkusten tar vi ett snabbt hopp till östkusten och regnet i New York. Det är Caleb Caudle som sjunger ”NYC in the Rain”. Om du drömmer om att vara nära någon vad passar bättre då än att lyssna på skönsjungande Courtney Marie Andrews ”Near You”.

Det är lite svårt att hitta rätt ord för att beskriva ”No Words”, som Cody Jinks sjunger med sin basröst. Det här kan vara en av de artister jag inte sett live som jag allra helst skulle vilja se på scenen när dessa coronatider är förbi. Han har en fantastisk katalog av sånger som ni borde upptäcka. The White Buffalo hade med några låtar i serien Sons of Anarchy. ”Come Join the Murder” är ett av de vackra och mörka ögonblicken därifrån. Systrarna Klara och Johanna Söderberg i First Aid Kit teamar sedan ihop sig med Conor Oberst i ”King of the World”. Brent Rademakers sång hörs i GospelbeacHs ”Strange Days”. Både låttiteln och textraden ”These are strange days, baby” är som gjort för dessa tider.

Det var en resa genom Americana-land. Många av de har uppträtt på STHLM Americana eller skulle varit med på årets uppsättning. Jag hoppas att många av årets artister kan komma till nästa års festival istället och kanske får sällskap av några av de jag inte sett. Jag litar på att bokningsbolagen Rootsy Music och Northern Trail kommer att fortsätta sitt alldeles lysande arbete med att ge oss Stockholmare och andra möjligheten att njuta av fantastiska artister i det här hörnet av musikvärlden.

Låtar 2012-2019 [Deluxe Edition]

Publicerat: 10 januari, 2020 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Drygt 106 timmar eller nästan fyra och ett halvt dygn. Det är vad som krävs av dig som vill ta dig igenom den här listan med fantastiska låtar från 2012 och framåt.

 

Jag lämnar det till dig hur du vill ta dig igenom en lista som startar med Jason Isbell och avslutas med hans vän John Prine.

Låtar 2012-2019 [Best of]

Publicerat: 6 januari, 2020 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nu är det slut. Det får vara nog. Vi har kommit till vägs ände. Det tog nästan sju år att ta oss hit, men nu är det över.

 

Det är sista påfyllningen i den här spellistan. Nästa år börjar vi fylla på ett helt decenniums spellista med de bästa låtarna. Det här är så nära komplett det blir i den här världen för 2010-talet. Det saknas några år i början, men sedan är vällfyllt.

De 100 bästa låtarna 2012-2018 – Varför då?

Publicerat: 24 mars, 2019 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rob Gordon äger en skivaffär på fallrepet där han säljer musik på det gammalmodiga sättet – på vinyl. Han är en självlärd musikentusiast som tillbringar sina dagar i skivbutiken Championship Vinyl med sina två anställda, Dick och Barry. Även om de är levande uppslagsverk när det gäller popmusik, har koll på allt som gäller musikvärlden och skriver fem-i-topplistor över sina favoritlåtar baserade på olika kriterier, är de värdelösa på att hjälpa Rob när hans flickvän Laura lämnar honom. Medan Rob försöker komma till klarhet över sina misslyckade försök att få kärlek och lycka, upptäcker han att han mot sin vilja dras in i vuxenvärlden?

 

I Nick Hornbys bok High Fidelity ligger skivaffären i London. I filmen med John Cusack i huvudrollen ligger skivaffären i Chicago. Här på bloggen tar vi mest fasta på det här med listorna. Förra året dök vi tillsammans ner i Bruce Springsteens låtskatt och utsåg de 100 bästa låtarna i hans katalog. När jag upptäckte att de låtlistorna med de bästa låtarna från åren mellan 2012 till 2018 jag samlat här innehöll näst intill identiskt lika många låtar var svaret givet. Vi behöver självklart en lista med de 100 bästa låtarna, som dykt upp under den här bloggens livslängd.

Du som inte hängt med på de årslistorna hittar hela utbudet i spellistan i det här inlägget, så har du en kort stund att lyssna in dig och skaffa dig en egen uppfattning. Vi gör som med Springsteen och har en nedräkning de kommande dagarna. Är du nyfiken och intresserad är det bara att hänga med.

Clark Gable, Graham Nash, Morgan Fairchild, Rosa Parks, William Burroughs, Axl Rose, Garth Brooks, Jules Verne, Carole King, Laura Dern, Thomas Alva Edison, Charles Darwin, Kim Novak, Jimmy Hoffa, Galileo Galilei, Ice-T, Michael Jordan, John Travolta, Smokey Robinson, Buffy Sainte-Marie, Nina Simone, Drew Barrymore, Johnny Winter, George Harrison, Anthony Burgess, Johnny Cash, Elizabeth Taylor och Brian Jones.

Blandband

 

Ett födelsedagsbarn för varje dag i den gudsförgätna månaden februari. För att klara oss igenom den här månaden finns också lite ny musik att värma oss med lite längre ner i det här inlägget.

Låtar 2013-2018 [Deluxe Edition]

Publicerat: 13 januari, 2019 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vill du åka tidsmaskin och klara av de senaste sex åren på bara ungefär 69 timmar? Då har du hittat helt rätt. Här finns en utökad lista med de bästa låtarna från 2013 och fram till idag. Eller om vi nu ska vara petiga? Och det ska vi, fram till nyårsafton 2018.

 

Hänger du med här och följer listan ingår dessutom gratis uppdatering nästkommande år.

Låtar 2013-2018 [Best of]

Publicerat: 9 januari, 2019 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nytt kräver också uppdatering av en gammal spellista. Nu när ni fick de bästa låtarna från förra året i en alldeles egen och exklusiv lista är det dags att mixa ihop dem med de bästa låtarna från 2013 och framåt.

 

Här hittar du 331 låtar som sträcker sig över ett knappt dygns lyssning. Det är inte vilka låtar som helst, utan guldkornen från de senaste sex åren.

Julmusik 2018 – årskrönika

Publicerat: 21 december, 2018 i Julskiva, Julskiva 2018, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vem är världens bästa artist? En fråga som ger olika svar beroende på vem du frågar eller hur du jämför eller för vilken tid du frågar. Frågar du Spotify är det Drake och jämför du turnéintäkter är det U2. Ställer du frågan till mig och vill ha svaret på bästa artisten genom tiderna kommer jag antagligen att mumla namn som Bruce Springsteen, Thin Lizzy, Bob Dylan och Black Sabbath.

 

Om du istället frågar mig vem som är 2010-talets bästa artist blir svaret helt annorlunda. Det är samtidigt enkelt i mina öron vem som är det. Det är Jason Isbell. Han berättar fantastiska berättelser i sina låtar. Musiken är medryckande i mina öron. När han sedan ställer sig på scen är han inget annat än överstepräst i min religion. Vem är då Jason Isbell?

Jason Isbell föddes i Alabama 1979 och bor numera i Nashville. På vägen ingick han i Drive-By Truckers mellan 2001 och 2007. Bland mycket annat har han därefter varit på turné med Ryan Adams, något jag glädjande nog hade chansen att fånga i Stockholm i maj 2012. På plats här skrev han låten ”Stockholm” om sin hemlängtan. Förra året släppte Jason Isbell släppte ”The Nashville Sound” tillsammans med sin grupp The 400 Unit. Kompgruppen som fått sitt namn från en avdelning på ett mentalsjukhus där de personer i mest behov av vård satt. Ett inte helt politiskt korrekt namn har Isbell själv sagt, men för sent att ändra på nu.

Under uppväxten hade Isbell att få hänga hemma hos David Hood, pappa till Patterson Hood i Drive-By Truckers, och en studioräv i Muscle Shoals. Isbell blev också skjutsad av sina föräldrar till musikbarerna där Hood med flera spelade på kvällarna. Där fick han chansen att sitta med och spela. David Hood gav honom också ett enkelt råd som Isbell berättat att han försöker att hålla sig till. Rådet var att komma i tid till spelningar och se till att du har grejer som fungerar, då har du försprång gentemot många andra.

Inför sin spelning på Bryggarsalen i Stockholm 2013 beskrev Isbell sina texter och små historieberättelser i dem för hymn.se.

”Nej, de är inte mörka, menar han. De är tunga. De är allvarsamma i många fall. Men de är låttexter som ofta handlar om förändring. De handlar om att vända blad. Och ibland handlar de om dygder.”

På ”Nashville Sound, förra årets bästa album, adresseras frågor om jämställdhet, ras, de amerikanska urinvånarnas rättigheter, priviligierade vita män, viljan att ge sin dotter en bra värld att växa upp i och mycket mera. Den första som får läsa Isbells texter är hans fru Amanda Shires. Skrivaren står nämligen i hennes arbetsrum i hemmet i Nashville. Hon kommer också med konstruktiv kritik och kan säga till sin man att han kan bättre när det behövs.

Jason och Amanda har varit gifta sedan 2013 och har en treårig dotter, Mercy, tillsammans. De växlar med varandra om att ta hand om henne. I år är det Amanda, som gett ut ett album med ny musik, ”To The Sunset”. De jobbar båda två tillsammans med världens just nu bäste producent, Dave Cobb.

När Isbell själv berättar för Rolling Stone om sitt låtskrivande och var han är för tillfället och om han gjort några framsteg i detta hantverk genom åren.

”Det tycker jag, verkligen. Hantverket på Nashville Sound är bättre än det var tidigare. Jag var på ett särskilt ställe rent personligen när jag skrev låtarna till Southeastern och dit är jag inte villig att ta mig tillbaka igen, om jag absolut inte måste. Det var som att låtskrivandet och mitt privatliv var på exakt samma ställe när jag gjorde det albumet, vilket gjorde det väldigt speciellt. Men när det kommer till konsistens och helhet, tycker jag Nashville Sound är det starkaste jag gjort. Jag la ner mer tid på varje individuell text. Jag var mer öppen och mer villig att berätta om saker som jag inte varit lika villig att berätta om tidigare.”

ÅRETS PUNKTINSATSER

Årets debutsingel

Årets folkbildare: Patriot Act – Hasan Minhaj (Netflix). Kolla exempelvis in avsnittet där han förklarar Amazon och företagets framgång. Du tycker kanske tycker att det är komiskt. Fundera över det viktiga budskapet bakom skämten ett tag. Då blir det mera allvarligt.
Årets debutsingel: Heap Belly med ”California
Årets duktigt sen på bollen: Homeland, säsong 1-6 (Netflix). Säsong 7 får gärna dyka upp där snart.
Årets sen på bollen I: The Crown, säsong 1-2, (Netflix), följer drottning Elisabeth II som regent.
Årets sen på bollen II: Blindspot, säsong 1 (Viaplay). Tatueringar som skattkarta och rebus i ett tätt 24-liknande actionfyllt äventyr.

Årets femte bästa livegig

Årets konsert 8: First Aid Kit på Waterfront.
Årets konsert 7: Hästpojken på Debaser Strand.
Årets konsert 6: Melissa Horn på Gröna Lund
Årets konsert 5: Lars Winnerbäck på Zinkensdamm
Årets konsert 4: Tyler Childers på Twang.

Brent Cobb på Bryggarsalen

Årets konsert 3: John Moreland på Södra Teatern. ”3:59 AM” har inte klockan hunnit bli, men det är sent i John Morelands set. Trion ”American Flags In Black & White”, ”Cherokee” och ”Break My Heart Sweetly” avslutar en alldeles magisk spelning. Den innehåller bara ett enda fel. Den är för kort. Jag hoppas verkligen att John Moreland kommer tillbaka snarast till Stockholm för en alldeles egen spelning. Gärna i Springsteen-längd.
Årets konsert 2: Brent Cobb på Bryggarsalen. Innan dammet har lagt sig från den första tonen Brent Cobb tar vill jag inte göra annat än att svimma. Det är en känsla som följer med under hela kvällen. Det skulle vara väldigt dumt att göra det. Anledningen till svimmningskänslorna är helt enkelt att det är så magiskt bra. Jag älskar både Brent Cobbs röst och hans underbara historieberättande sånger. De ger tröst, väcker känslor och får mig att längta efter mera sånger från hans ljuva stämma.
Årets konsert 1: Jason Isbell & The 400 Unit på Mosebacketerassen. En avskalad och orgelbesmyckad ”If We Were Vampires” är så vacker att det gör ont. Innan det gör allt för ont tar vi farväl med en rockande ”Super 8”. Det känns tryggt att Jason Isbell annonserar från scenen att de kommer tillbaka inom kort. Förhoppningsvis inom väldigt kort, hoppas jag själv. I mina öron är Jason Isbell den artist i nutid, som är allra bäst. Han skriver fantastiska små berättelser som ramas in i underbar rockmusik. Jag bara bugar och tackar för den här gången. Underbart bra!

Årets liveplatta

Årets livealbum 6: Brian Dunne – The Timber House Sessions
Årets livealbum 5: The Rolling Stones – From The Vault: No Security – San Jose 1999 (Live)
Årets livealbum 4: John Mellencamp – Plain Spoken: From Chicago Theatre
Årets livealbum 3: Jason Isbell & The 400 Unit – Live From The Ryman.
Årets livealbum 2: Bruce Springsteen Springsteen on Broadway
Årets livealbum 1: Imperial State Electric Anywhere Loud. Tycker du redan om Nicke Anderssons raka och energiska gitarrock kommer du att känna dig som hemma direkt. Det finns nog nästan bara en sak som kan göra den här liveplattan ännu bättre. Det är att få vara på plats i konsertlokalen när bandet kör över sin publik med den här överdosen av glädje.

Årets EP

Årets översättning och cover: ”Vänta på att dö” med Julia Frej och Mauro Scocco. Världens kanske vackraste sång om destruktivt leverne skrev Townes van Zandt i ”Waitin’ Around To Die”. Nu finns den på svenska i en oerhört bra version med Mauro och Julia.
Årets EP 1: Kyle Daniel – Kyle Daniel
Årets EP 2: Fricky – Aqua Aura
Årets EP 3: Blackberry Smoke – Southern Ground Sessions
Årets EP 4: First Aid Kit – Tender Offerings
Årets EP 5: Viktor Olsson – Fjärilar Vid Floden

”Everybody counts or nobody counts.” – Harry Bosch motto

Årets bok på nattduksbordet 1: Bosch säsong 4 (HBO). De här fantastiska scenerna ifrån Los Angeles. Underbart filmade. Michael Connellys böcker och Henrik Bastins touch när böckerna blir strömmad TV är inget annat än ren och skär polisseriemagi. Nya Bosch och Ballard-boken ”Dark Sacred Night” är en njutning. Säsong 5 är inspelad och Amazon har gett klartecken för säsong 6 också. Framtiden ser ljus ut för min favorit-Los-Angeles-polis.
Årets bok på nattduksbordet 2: Springfloden, säsong 2 (SVT), baserad på Cilla och Rolf Börjlinds bok ”Den tredje rösten”. Olivia Rönning, Tom Stilton, Mette Olsäter, Abbas och Minken representerar de goda i persongalleriet. Det är bara att hoppas på att SVT köpt filmatisering av nästa bok också.
Årets bok på nattduksbordet 3: Sharp Objects (HBO). Vi får åka till södern med en dagstidningsreporter som skickas till sin hemstad i söderns Usa för att rapportera om en serie olösta barnamord. Hennes trassliga förflutna kolliderar med chockartade händelser i nutid. Hon har den goda smaken att lyssna mycket på Led Zeppelin också.
Årets bok på nattduksbordet 4: Seven Seconds (Netflix). En pojke på cykel blir påkörd. En polis kör bilen och smiter från olycksplatsen med hjälp av sina kollegor. Där börjar denna utmärkta serie om korrumperade poliser och rättrådiga poliser.
Årets bok på nattduksbordet 5: Collateral (Netflix). Ett pizzabud blir nedskjuten i London precis efter en av sina leveranser. Därifrån utvecklar sig denna historia med många komplexa karaktärer.
Årets bok på nattduksbordet 6: Fauda säsong 2 (Netflix). Vi följer den israeliska underrättelsetjänsten igen. Huvudfiguren är återigen Doron Kavillo. Det är långt ifrån skratten och ljuset i den här serien.

Årets biografi

Årets bok I: Dark Sacred Night – Michael Connelly
Årets bok II: Vardagar – Ulf Lundell
Årets bok III: Metallica: Sorgespel och segertåg – Fredrik Brolin
Årets bok IV: Kallbrand – Cilla och Rolf Börjlind
Årets bok V: In A House of Lies – Ian Rankin

Lysande svensk rock

Årets Alive After Death I: Strängen – Rock på svenska.
Årets Alive After Death II: Tom Petty and The Heartbreakers – An American Treasure
Årets Alive After Death III: Prince – Piano & A Microphone 1983
Årets Ulf Lundell skriver om sitt eget låtskrivande: ”Då känner jag förstås, som i år dissat min produktion av sånger… stundtals har allt varit skit, emellanåt har en handfull fått godkänt, det bästa jag skrivit måste vara Danielas hus, för den dyker ständigt upp som riktmärke, att det här känner jag igen. Det som man trodde och kände var så underbart nästan skäms man för. Man får sluta eller hitta nya vägar.” – utdrag från Vardagar.
Årets nutiden ringde till alla digitala ludditer: Bob Lefsetz i inlägg om nyheter på Oscarsgalan: ”The baby boomers want to return to the days of the album. They want to return to physical product. They want you to put down your smartphone. They want you to save the local newspaper. They want you to save the bookstore. It’s an endless anti-digital campaign. And how is this working for them? IT’S NOT!”

21 ALBUM
Då har vi kommit till avsnittet i årskrönikan som handlar om att utse årets tjugoen bästa album. Egentligen är väl albumformatet dött i stora delar av lyssnarvärlden, men jag uppskattar det fortfarande som den dinosaurie jag är. Här kommer de bästa albumen som dykt upp under året.

Årets album

1 – Greta Van Fleet – Anthem of The Peaceful Army
Det är något väldigt speciellt med de här tre bröderna Kiszka. Robert Plant har gjort tummen upp och kallat dem ”Led Zeppelin I”. Plant har också sagt att han känner igen rösten från någon nära honom. Själv försöker jag hämta andan mellan varje låt. När musiken träffar mig från varje ny låt tappar jag luften igen. Jag försöker också hålla tillbaka superlativen för att det ska finnas några kvar. Det här är inte bara årets album, det är 2000-talets bästa rockalbum. De är dessutom väldigt tajta och utmärkta tillsammans på scen.

Plats 2-6

 

2 – Brent Cobb – Providence Canyon
Countryfunk. Smaka på ordet. Det ligger bra på tungan. I mina öron gör det underverk. Brent Cobb beskriver vad han ville göra som countryfunk. Nu bryr jag mig inte så mycket om någon genre. Jag bara inser att det här är en utmanare till årets bästa album. Det är dessutom kusinen Dave Cobb, som hållit i produktionen igen.
3 –Gold Star – Uppers & Downers
Född i Österrike och boende i Los Angeles. Nej, det är inte Arnold Schwarzenegger. Det är Marlon Rabenreither, som gör musik under namnet Gold Star du ska lära dig att komma ihåg. Hör har han gjort ett av årets allra bästa album. De osar lite Bob Dylan, lite Ossis, lite The Verve och en del annat bra. Smaklig spis. Räcker inte den här portionen finns ett utmärkt ”Big Blue” från i fjol att hugga in på också.
4 – Brandi Carlile – By The Way, I Forgive You
Min favoritproducent Dave Cobb har varit inblandad på Brandi Carliles nya album. Det är ett samarbete som fallit mycket väl ut. Det är bra texter, en skön röst och härliga melodier. Här och var får de förstärkning av lite stråkar.
5 – The Brother Brothers – Some People I Know
Om du blandar lite Simon & Garfunkel, The Everly Brothers och First Aid Kit. Släng sedan på en dos av Amanda Shires fiol. Då närmar du dig The Brother Brothers. Ett fantastiskt gäng som kommer till Stockholm i april för att spela i en trång källare på Söder.
6 – The Temperance Movement – A Deeper Cut
Musikkusiner som dyker upp i mitt huvud när jag lyssnar på det här attraktiva albumet är The Black Crowes, Faces, Thunder och Cat Stevens (jag vet att han inte kallar sig det nu). Det är väldigt trevliga kusiner att ha i mina öron. Jag räknar också med att ”A Deeper Cut” kommer att hamna mycket högt på min årslista när det är dags att summera årets utgivningar. Om det inte skulle göra det så kommer 2018 ha varit ett extraordinärt bra musikår.

Plats 7-11

 

7 – Magnus Lindberg – Magnus Lindbergs skörd
Om du inte litar på mig kan du väl lita på Jan Gradvall. Magnus Lindbergs nya är inget annat än ren svensk magi. ”Öppningsspåret När sekun¬derna försvinner är magnifikt, en episk svensk rocklåt som klockar in på närmare sex minuter. Som lyssnare knyter man näven i fickan, går rakt in i motvinden och tackar för artister som Magnus Lindberg.”, skriver Gradvall.
8 – Hästpojken – Hästpojken är död
Det har tagit mig ganska många genomlyssningar. En fantastisk konsert med en entusiastisk publik. Några till lyssningar. Lyssna på ”Ofödda lilla barn”. Då går det snabbare än det gjorde för mig att förstå att det här är utmärkt svensk pop.
9 – Pistol Annies – Interstate Gospel
Det här är det tredje albumet som samlar ihop sångerskorna och låtskrivarna Angeleena Presley, Ashley Monroe och Miranda Lambert under epitet Pistol Annies. De erbjuder fjorton porträtt av starka kvinnor som kämpar på, utkräver hämnd och vandrar vidare i vardagen.
10 – First Aid Kit – Ruins
Det här är inget annat än två otroliga begåvningar. Det här är svensk musikexport av yppersta klass. Lyssna på fantastiska ”Fireworks”, ”Nothing Has To Be True”, ”It’s A Shame” och ”Postcard”. Sedan har du sex andra högklassiga låtar kvar att lyssna in dig på.
11 – American Aquarium – Things Change
BJ Barham har skrivit sina bästa låtar hittills. Det handlar om läget i världen, livet som ung vuxen och om droger. Det är långt ifrån lättsmälta texter. Barham berättar om sin egen kamp mot drogerna. Texterna ackompanjeras av sköna countryrockiga sånger.

Plats 12-16

 

12 – Avantgardet – Alla känner apan
Sonic Magazine skriver i sin recension där plattan får en 9:a i betyg av max 10.”Avantgardet från lilla Nybro strax utanför Kalmar har på bara några år gått från ingenting alls till att vara ett av Sveriges absolut bästa indieband och har med all rätt hyllats var än de dykt upp. Nu, den dystra hösten 2018, når de på många sett kulmen i allt som är skitigt och vackert på samma gång. Det finns knappt en textrad, eller ens ett ord, som inte sätter fingret på den råa och gråa verklighet som det alltmer sällan pratas om. »Alla känner apan« är ett popmanifest som varenda heltidspolitiker borde lyssna till både en och flera gånger och som borde ligga till grund för varje knastertorr utredning om den kollapsade svenska psykvården. Ett rop om att rusta upp utan att på något sätt bli proggigt plakat eller punkigt nihilistiskt naivt.”
13 – Amanda Shires – To The Sunset
Det här är både ett popigare och rockigare album än vad ”My Piece Of Land” var som släpptes för två år sedan. Det är fortfarande Dave Cobb, som står för utmärkt produktion. Lyssna på ”White Feather” och ”Break Out The Champagne” för att nämna två bra låtar.
14 – John Prine – The Tree of Forgiveness
Det är de första nyskrivna låtarna från John Prine på tretton år. Dave Cobb står för produktionen. Melodierna, berättelserna och Prine står i centrum. Jason Isbell och Amanda Shires gästspelar. Hör den underbara ”Summer’s End” för att fastna i Prines träsk.
15 – Hawks and Doves – From A White Hotel
Du kanske tidigare lyssnat på Kasey Anderson? Antingen solo eller tillsammans med The Honkies. Här har Anderson släppt ett nytt, fantastiskt album. Doftar både heartlandrock och American Aquarium i olika delar. En av de allra mest lysande juvelerna på ”From A White Hotel” är ”Clothes of my Back”.
16 – Caleb Caudle – Crushed Coins
Det är tredje albumet som samarbetet med producenten Jon Ashley är inne på. Han har också jobbat med andra artister som Hiss Golden Messenger, Dawes och The War On Drugs. Det är lugnt, eftertänksamt och vackert. Passa gärna på att lyssna till ”N.Y.C. In The Rain”. Den är mycket, mycket bra.

Plats 17-21

 

17 – Viktor Olsson – Viktor Olsson
”Från ”Stenungsund” har Viktor Olsson gått vidare. Detta är hans andra platta. Om hans mål är ett fullfjädrat konstnärskap har han nästan kommit fram nu. Musiken är pop, med ett stråk av spänstig soul som ytterst faller tillbaka på Smokey Robinson: sofistikerat, sångorienterat, kärnfullt. Låtarna med tydligast puls gör sig fint i popradion, men det är balladerna som gräver sig djupast. Men låtarna förstärker varann – vilket är rätt ovanligt med musik som är så här direkt och oblygt poporienterad – eftersom de så uppenbart kommer från samma plats, samma känslo­läge, samma grubblande romantiker. Viktor Olsson sjunger dem med ett klädsamt litet rasp i den annars klara tenoren, särskilt när orden bränner till.” Det är bland annat så Sydsvenskan beskriver Olssons andra album. Jag håller bara med.
18 – Colter Wall – Songs of the Plains
Redan ett år efter debuten är den här unge kanadensaren tillbaka med sitt andra album. Det är en fortsättning på redan inslagen väg med klassisk country framburen av en djup, djup barytonröst.
19 – Hannah Wicklund & The Steppin Stones – Hannah Wicklund & The Steppin Stones
Hannah Wicklund är tjugoåringen som är född i South Carolina och nu bor i East Nashville. Hon skriver låtarna, sjunger grymt bra och spelar gitarr på den här debutplattan. Bakom producentspakarna finns Sadler Vaden från Jason Isbells The 400 Unit.
20 – Caitlyn Smith – Starfire
En av alla dessa fantastiska låtskrivare med Nashville som hemmahamn. Det är vad Caitlyn Smith är. ”Starfire” är hennes alldeles egna debutalbum. Kenny Rogers, James Bay och Chris Isaak är några andra artister som kan få börja leta efter andra som ska skriva låtar till dem. Jag hoppas nämligen att Caitlyn Smith snarast kommer med fler egna album.
21 – Ben Danaher – Still Feel Lucky
Ett av de där albumen jag inte riktigt vet hur jag upptäckte. Det är lysande rock som för tanken till John Mellencamp, Tom Petty och Bruce Springsteen. Titellåten är ett lysande exempel på den nyss nämnda blandningen.

DET LACKAR MOT JUL…
The Mother Church of Country Music kallas ibland Ryman Auditorium i Nashville för i folkmun. Byggnaden uppfördes 1892 och öppnades som Union Gospel Tabernacle. Byggnaden döptes sedermera om till sitt nuvarande namn efter kapten Tom Ryman, en rik flodbåtskapten. The Ryman blev hemmahamn för radioprogrammet Grand Ole Opry mellan 1943-1974. Kända namn som Caruso, Sarah Berhardt, W.C. Fields och Booker T. Washington har spelat i konsertsalen, som är känd för sin utmärkta akustik.

Under oktober i år och och förra året, var The Ryman hemmet för Jason Isbell and The 400 Unit för sex spelningar. Resultat från förra årets spelningar går att höra på deras livealbum ”Live From The Ryman”, som släpptes den 19 oktober i år. Där går det höra liveversioner från Isbells tre senast album. Bland låtarna finns ”Cover Me Up” och ”If We Were Vampires”. Båda de låtarna berättade Amanda Shires om när hon fick frågan om det funnits tillfällen när hon omedelbart blivit imponerad av Jason Isbells sångförfattande.

“Yeah, “Cover Me Up.” I just said, “OK. Bye. I’m leaving.” And “Vampires.” And there’s also lines of his that you’re just like, “How did you put all those words together in a row?”

Själv skrev jag följande om ”Cover Me Up” när Isbell och kompanjoner spelade på Berns i början av 2016.

“Jason Isbell sjunger så att alla som eventuellt fått en ståplats i Nybroviken, ett stenkast från Berns, genast väcks till liv och kommer in och dansar med oss andra. Vackrare sång än när han sjunger ”Cover Me Up” har jag aldrig hört, jag blir frälst det här är min typ av kyrka.”

Jag hade också turen att få höra ”If We Were Vampires” på vackra Mosebacketerassen i somras och skrev efteråt att en avskalad och orgelbesmyckad ”If We Were Vampires” är så vacker att det gör ont.

”If We Were Vampires” live på Mosebacketerassen

 

GOD JUL ÖNSKAR TYRESÖ-TOMTEN!

Bonus: Passa på att kolla in fjärde säsongen av en av de allra bästa spionserierna någonsin. Du hittar Falsk identitet på SVT Play.

Kommer vi att få höra ”Whisper” eller ”The Assassin” innan kvällen tar slut? Den 13 juli släpper Jason Isbell en deluxeutgåva av sitt debutalbum ”Sirens of the Ditch”. Där är de nämnda låtarna två av fyra tidigare outgivna låtar. De här två kan vi redan lyssna på via valfri strömmningstjönst. De är bra kan jag berätta för dig som inte redan lyssnat på de två nykomlingarna.

 

I oktober spelar Isbell och The 400 Unit sex kvällar på legendariska Ryman Auditorium i Nashville. Det gjorde de även förra året. Därifrån släpps den 19 oktober ett livedokument med 13 låtar från de tre senaste Isbell-plattorna. Att bandet och Isbell själv är fantastiska live vet jag redan efter några konsertbesök här i huvudstaden, senast en söndagskväll i november förra året.

Du som undrar vem Jason Isbell är ska få en liten kort sammanfattning. Han föddes den 1 februari 1979 i Green Hill, Alabama. Numera bor han, likt många andra artister, i Nashville. Han spelade i Drive-By Truckers under sex år mellan 2001-2007. Samma år släppte han sitt solodebutalbumet ”Sirens of the Ditch”. Han är gift med violinisten Amanda Shires och tillsammans har de dottern Mercy. Shires hjälpte tillsammans med Ryan Adams till att få Isbell att bli nykterist. Han firade nyligen sexårsjubileum, som nykterist. Det var fjärde albumet ”Southeastern” kryddat med starka och personliga texter, som Isbell slog igenom 2013 som soloartist. Med två års mellanrum har han sedan dess gett ut ”Something More Than Free” och ”The Nashville Sound”.

På album nummer två, tre och sex har han med sig sitt liveband The 400 Unit. Där ingår förutom Amanda Shires, Sadler Vaden på gitarr, Derry DeBorja på keyboards och dragspel, Jimbo Hart på bas och Chad Gamble på trummor. Ikväll är de tillbaka i Stockholm och avslutar STHLM Americana på Mosebacketerassen.

Fyra minuter före utsatt starttid äntrar Jason Isbell och bandet scenen och han introducerar sig själv och bandet på vanligt sätt. ” I’m Jason Isbell and we’re The 400 Unit. We’re from Muscle Shoals, Alabama, for the most part.” Därefter drar “Hope the High Road” i gång och det är något mer återhållet ikväll jämfört med i november var här senast. Tron att gud var en arkitekt avhandlas i ”24 Frames”. Den följs av den vackra, vackra “Decoration Day”, som Isbell skrev under sin tid i Drive-By Truckers. Det haglar också skämt från Isbell om vad americana är. Ett exempel vi får är att det är en airbrushad t-shirt med Kevin Costners huvud.

 

En nertonad och stark “White Man’s World” kommer nu. Den följs av underbart vackra versioner av ”Molotov” och “Codeine. Den senare med Derry DeBorja på dragspel. I ”Something More Than Free” sjungs det lovsång till att arbeta. Den leder sin in i manglande ”Anxiety”, en långsam och kramande ”Last of My Kind” innan tempot går upp igen i ”Cumberland Gap”.

Det är exakt ett år sedan Isbell släppte förra årets bästa album ”The Nashville Sound”. Där finns också den underbara ”Tupelo”, som kommer här lite nedskruvad i tempo. Stort jubel i publiken blir det när ”Stockholm” kommer därpå. Nu har vi kommit till hymnen, psalmen, signaturmelodin för Jason Isbells vackra röst. Håret bara reser sig på armar, huvud och även på ryggen för de i publiken som har det. Det är den omåttligt vackra ”Cover Me Up”, som kommer nu. Allt bara stannar upp för mig. Det är en låt som är så där otroligt fantastisk att alla superlativ faktiskt tar slut. Turligt nog har bandet och Isbell krafter över och drar igång en omåttligt rockande version av ”Never Gonna Change”. Ännu ett av Isbells bidrag till Drive-By Truckers-katalogen.

En avskalad och orgelbesmyckad ”If We Were Vampires” är så vacker att det gör ont. Innan det gör allt för ont tar vi farväl med en rockande ”Super 8”. Det känns tryggt att Jason Isbell annonserar från scenen att de kommer tillbaka inom kort. Förhoppningsvis inom väldigt kort, hoppas jag själv. I mina öron är Jason Isbell den artist i nutid, som är allra bäst. Han skriver fantastiska små berättelser som ramas in i underbar rockmusik. Jag bara bugar och tackar för den här gången. Underbart bra!

”Du vaknar upp din ungdom borta, Din spegelbild ser ut som skit, Och allt som förut var så enkelt, har blivit väldigt svårt. Som alltid flyr jag till musiken, Den enda plats där jag är jag, En plats med enkla raka regler, Där de stora drömmarna är lag.”

 

Du som är nere med Kent känner igen de där stroferna som Jocke Berg skaldat i den omåttligt vackra ”Var är vi nu?”. Idag någon gång strax efter nio på kvällen har det gått femtio år sedan jag såg dagens ljus. Hur det är med min ungdom vete sjutton? Något ligger nog däremot i de där Tigerdrottning-raderna? Den här spellistan tänkte jag att den på femtio olika sätt ska spegla min musiksmak just nu och lite historia vart det kommer ifrån. Olika och olika är kanske en berättigad fråga? Det finns en del som många skulle bunta ihop i samma hög. Nog om det nu fortsätter vi.

Vad kan passa bättre än att fortsätta där det egna musikintresset verkligen tog sin start? Det var på högstadiet musiken verkligen fick mening och jag fastnade i ”New Wave Of British Heavy Metal”. Den första låten på den första vinylen jag själv köpte var ”Heavy Metal Thunder” med Saxon. Ett bra sätt att sammanfatta NWOBHM (som den enkla förkortningen blir) finns i ett modernare samarbete mellan Lemmy och Dave Grohl i den senares projekt Probot. Det är lite svårt att ta in att ”Shake Your Blood” inte är en Motörhead-låt.

Vi åker bakåt i tiden för att höra en av de allra bästa partylåtarna någonsin. Jag pratar om Otis Redding och ”Hard To Handle”. Tro inget annat. Vi hör sedan Joan Baez fantastiska röst berätta om diamanter och rost i ”Diamonds and Rust”. För mig tog det lång tid att förstå Led Zeppelin. Jag förstod att jag borde gilla dem och till slut trillade polletten ner. Här representeras de av ”Rock And Roll”. Vi fortsätter i 70-talet och hoppar vidare till den underbart vackra ”The Man Who Sold The World” med David Bowie.

Det var Seattle-bandet Nirvana, som fick mig att upptäcka Bowie-låten vi nyss hörde. I grungens hemstad passar vi på att lyssna till ”Hunger Strike” med superbandet Temple of The Dog. När vi ändå befinner oss där vi befinner oss nu passar vi på att dra på smilbanden tillsammans med Pearl Jam i ”Smile”. Vi fortsätter i staden på den amerikanska västkusten, men börjar att lyssna på några covers. Alice In Chains ”Down In A Hole” framförs av en av mina favorit singer/songwriters Ryan Adams, här tillsammans med The Cardinals. Vi fortsätter på den inslagna covervägen upp längs floden när Cowboy Junkies gör en hypnotiserande version av Neil Youngs ”Powderfinger”.

Jag gillar när coverversionerna blir till helt andra låtar än originalen. Ett exempel på det är Whitney Houstons ”I Wanna Dance With Somebody” i Scott Matthews-tappning. Pojkrummet var delvis tapetserat med bilder av Whitney. Vi ska nu ta oss från Usa till Sverige och för att göra det tar vi hjälp av Star Anna från Seattle, som gör Robyns ”Call Your Girlfriend”. Vår lilla Sverigeresa börjar vi med vacker punk tillsammans med KSMB och får en dos svenskt mörker med ”Sex Noll Två”. Vi kör vidare till avstjälpningscentralen och lyssnar på Thåström och kompani i Ebba Grön när de sjunger ”Mental Istid”.

Att välja en låt från Ulf Lundells katalog är inte lätt, men ”Senare År” följde mig på många vandringar under min tid i Västerås. Knappt två år yngre än Lundell är Plura Jonsson, frontmannen i Eldkvarn, sjunger om att bli slav under buteljen i ”Ta Min Hand”. Då vi tagit oss till Eldkvarns hemstad Norrköping är det inte en lång resa till Linköping. Där möter vi Lars Winnerbäck, som tar oss med till ”Söndermarken”. Den innehåller den fantastiskt målande strofen om tandläkarväder. Vi tar oss vidare till västkusten och Viktor Olssons ”Stenungsund”. Efter lite bohusländsk northern soul får vi en rundresa tillsammans med Tomas Andersson Wij i den vackra, vackra ”Blues Från Sverige”.

Vi fortsätter vår resa på andra sidan Atlanten och träffar på trion som består av Ty Tabor, Jerry Gaskill och Doug Pinnick. Ett skönt riff inleder ”Visions” med King’s X. Vår resa har nu kommit till det där tillfället när det är dags att åka tåg. Tänk tanken att du hoppar in i godsvagnen och bara följer med dit tåget för dig. Vi får sällskap på resan av Ozzy Osbourne, Tom Waits och Bruce Springsteen.

Nästa låt mötte jag för första gången i Deltagänget med bland andra John Belushi. Det handlar om vår vackra värld i Sam Cookes ”(What A) Wonderful World”. Från en annan film, Donnie Darko, lyssnar vi på Gary Jules, som sjunger om en ”Mad World”. Vi tar oss vidare från det här med en käftsmäll, som Aerosmith levererar. Därefter är vi avundsjuka igen tillsammans med The Black Crowes innan The Rolling Stones ger oss döda blommor.

Nu är det dags för alkohol och droger. Vi tar hjälp av Drive-By Truckers, Starsailor, Guns N’ Roses, Thin Lizzy och The Verve. Det går att hamna i självdestruktivitet av sånt beteende och det finns inte någon låt än Trent Reznors ”Hurt”, som kan beskriva det. Här är det mannen i svart, Johnny Cash, som gör en eminent version av den låten. När du sedan inte tror att det kan bli så mycket mörkare dyker Townes Van Zandt upp och muntrar upp oss med ”Waiting Around To Die”. Nästa våldsamma historia berättas av många, men ingen verkar veta hur historien Jack White sjunger i ”Carolina Drama” slutar.

Nu är det dags att hylla världens just nu bästa producent. Det är ingen överraskning för dig som följt med här tidigare vem det är. Det är Dave Cobb, som numera huserar i RCA Studios i Nashville. När jag rankade de senaste sex årens bästa album så hade Cobb med sju plattor bland de tjugo första. Nog om honom. Nu är det dags för musik igen. Det blir dubbelt upp med Jason Isbell. En solo och en med The 400 Unit. Rival Sons fyller på med sin elektriska man innan Anderson East tar vid innan vi lämnar stafettpinnen till kusinen Brent Cobb. Innan vi avlutar vår tur med Cobb hälsar Sturgill Simpson oss i nya countrytoner i ”Turtles All The Way Down”. Sturgill själv var med och producerade förra årets vackra ”Feathered Indians” med Tyler Childers. Därifrån tar vi oss till en Nobelpristagare. Berättelsen om ”Blind Wille McTell” är en av Bob Dylans allra vackraste låtar.

En annan fantastisk låtskrivare är Jackson Browne. Här får han sjunga ”Tender Is The Night”. Systrarna Söderberg är också fantastiska låtskrivare. Johanna och Klara. Vi känner dem mest som First Aid Kit. Här hittar vi dem tillsammans med Conor Oberst i ”King Of The World”. De följs av fantastiska, fantastiska ”The Boxer” med Simon & Garfunkel. Det närmar sig att det är dags att checka ut för den här gången.Det går att göra när du vill. Men. Det går inte att komma sig iväg. Eagles förklarar.

Innan vi når slutet på vägen den här gången måste vi lyssna på en repris, något nytt och något gammalt. Reprisen består i Ryan Adams, som kommer tillbaka och sjunger ”La Cienega Just Smiled”. Det som förhoppningsvis går en lysande framtid är retrorockarna Greta Van Fleet. Det är det band jag helst av allt skulle vilja se live just nu. Här ger de oss ”Flower Power”. Jag säger adjö för den här gången med sången till Norma Jean Baker. Elton John ger oss ”Candle In The Wind”.

Här har ni fått smakprov på min musikaliska bakgrund. En del kryddor på vägen fram till det som är mina favoriter numera. Även om det inte är någon kronologisk redovisning här. Det finns säkert någon av er som kan räkna ut varför den här spellistan dyker upp just den här onsdagen i början av maj.