Inlägg märkta ‘The 400 Unit’

Finns det ett samband mellan pandemi och kreativitet? Eller är det ett uppdämt behov av att släppa musik, som var tänkt att släppas innan sommaren? Kanske är det en kombination? Hursomhelst är summeringen av de två senaste månadernas musiksläpp, som passerat mina öron fullt av sådant som är bättre än enbart bra.

Det finns en artist som har släppt nio album i år, det finns en artist som släppt två studioalbum och ett gäng livespelningar och det finns en artist som redan i år kommer med en uppföljare av förra årets studioalbum bara för att nämna några exempel. Vill du följa med bland årets höjdpunkter när det gäller album är det här den lista du behöver följa. Varsågod så här kommer de senaste två månadernas ketchupeffekt.

49 Winchester – III

En blandning av rock från södra delarna av Usa och country det är vad som erbjuds på 49 Winchesters tredje fullängdare. Bandets har sin hemvist i hjärtat av Appalacherna i Russell County, Virginia. Sångaren och gitarristen Isaac Gibson har en röst fylld med själ och texterna kan handla om den hjälp berättaren behöver för att bli fri från sitt missbruk som i ”Everlasting Lover”, ett ode till “Hays, Kansas” som hemstad eller den självförklarande titeln på det avslutande spåret “Get Clean”.

Bill Brimer – A Genealogy of Ghosts

Det här är Bill Brimers debutalbum. Han är hemmahörande i Dallas-Fort Worth, Texas. Den första låten han lärde sig spela var Metallicas ”Ride the Lightning”. Hans egna sånger och musik ligger en bit från trash metal. Brimer håller sig till singer-, songwriter-facket. Du kan börja från början och lyssna på ”Bad Gods and Good Drugs.”. Efter den har du tio till fantastiska låtar att stifta bekantskap med.

Borrowed Sparks – The Prettiest One Left

Mike Bay är Borrowed Sparks. På den här EP:n hittar du fem låtar som består av en blandning av punk, americana, singer- songwriter, roots rock och folkmusik. Vill du ha en mer konkret referens är det tidiga The Gaslight Anthem som dyker upp i mina öron. Både vad gäller musiken och sångrösten där Mike Bays röst bär många likheter med Brian Fallons.

Brent Cobb – Keep ‘Em On They Toes

Det här albumet handlar om tankar och känslor, berättar Brent Cobb. De två senaste albumen handlade om personer och platser. Det nya albumet tar sig an världen som Brent Cobb betraktar den. I hans egen värld har han flyttat hem till Ellaville, Georgia, efter att ha bott både i Los Angeles och i Nashville. Han behöver inte längre sjunga om hur han saknar stället där han växte upp. Cobb har en av de bästa rösterna i branschen i mina öron och han använder den på ett fortsatt utmärkt sätt. Passa på att lyssna på ”Shut up and Sing” och ”This Side of the River” för att nämna två av tio låtar.

Bruce Springsteen & The E Street Band – Letter to You

71 år gammal släpper Bossen sitt tjugonde studioalbum. Det första som Jake Clemons spelar saxofon på. “Janey Needs a Shooter”, “Song for Orphans” och “If I Was a Priest” är ordrika låtar som Springsteen skrev innan debutalbumet 1973. De är alla tre några av höjdpunkterna på det här konstverket. Andres Lokko skriver en vacker recension i SVD. Han skriver bland annat

”Springsteen sjunger sånger om rocken och hur viktig den en gång var och om dem som först spelade den för honom. Om deras entusiasm, instrument och favoritsånger. Det är ”Glory days” utan någon glimt i ögat.

The E Street Bands sömlösa samspel låter mindre som storslagen arenarock och mer som ett avsked vid kyrkogårdens parkering. Som vore de alla sobert söndagsfinklädda i svart. En sista klapp på axeln innan de skiljs åt och inte vet när de ses igen. Eller om de ens kommer att göra det.”

Jag vill hålla med Lokko om det mesta. Han hör inte riktigt det fulländade. Fulländningen är något som däremot passerar mina öron.

Casper McWade – Unraveled

Det här albumet är utgivet på skivbolagsmärket Death Before Pop Country Records. Det berättar mycket vad McWade har för tankar om den mesta av countryn som spelas på amerikansk radio. På albumet samarbetar han bland annat med Cody Jinks. De sjunger tillsammans på ”Don’t Follow”. En cover på Alice In Chains original.

Dalton Mills – Dalton Mills

Dalton Mills är en låtskrivare och folksångare från Middlesboro, Kentucky. Det här är hans fullängdsdebut. Det är inte vilken debut som helst, utan bara riktigt bra låtar framförda i en enklel kontext. Börja exempelvis med ”Mountain Call” om du behöver förstå storheten.

Daniel Romano – How Ill Thy World Is Ordered

Nionde albumet från Daniel Romano. I år. Jag säger det igen. Nionde albumsläppet som kanadensaren är inblandad i det här coronaåret. Du kan läsa mer om det i Vice-artikeln där Romano intervjuas och avhandlar alla släpp. Det nionde är likt många av de andra ett högklassigt album. En blandning av country, 60-tal och gitarrdriven rock med sköna och underfundiga texter. Avslutande låten ”Amaretto and Coke” gör åtminstone mig törstig.

Dawes – Good Luck With Whatever!

Ett favoritband är tillbaka med ny musik. Det är LA-baserade Dawes sjunde studioalbum. Taylor Goldsmith står för skön sång och har skrivit sju av låtarna på egen hand. På avslutande ”Me Especially” har han tagit hjälp av Jim James från My Morning Jacket och på ”Who Do You Think You’re Talking To?” delar han låtskrivandet med Matt Sweeney och Blake Mills. Det är lite rockigare än de senaste albumen här, oklart om det är Dave Cobbs förtjänst eller inte. Han står i alla fall för produktionen, som vanligt är det en tydlig kvalitetsstämpel.

Drive-By Truckers – The New OK

DBT, som bandet ofta förkortas, har sin hemstad i Athens, Georgia. Därifrån har de släppt ett antal konserter i dessa mörka tider. Du återfinner de konserterna på Bandcamp. Patterson Hood, en av de som bildade bandet, har numera adopterat Portland som sin hemstad och i öppnings- och titelspåret avhandlar han de protester som pågått där under sommaren kopplat till stöd för Black Lives Matter-rörelsen. ”The Perilous Night” släpptes som singel redan 2017 och har nu fått ett albumhem. Låten avhandlar händelserna i Charlottesville det året där personer från vit makt-rörelsen körde över människor som protesterade för människors lika värde. Hood beskriver hur Vita Huset lyses upp från ljuset från Röda Torget. Det här är andra studioalbumet från Drive-By Truckers det här året. Passa på att lyssna även på den historia Mike Cooley berättar i ”Sarah’s Flame”. Ramones-covern “The KKK Took My Baby Away avslutar albumet och det är basisten Matt Patton som sjunger den.

Gasoline Lollipops – All The Misery Money Can Buy

Ett band från Colorado som har ett namn som i svensk översättning blir godisklubbor av bensin är som gjort för den här bloggen. När deras femte album dessutom handlar om allt elände, som pengar kan köpa är det möjligt att tro att de är ett husband för det här hörnet av internet som behandlar musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår. Passa på att lyssna på de värmande i orgeltonerna i ”Train to Ride”, den episka avslutningen med ”Sinnerman” eller titelspåret där berättaren uppgivet konstaterar att inga pengar vi tjänar kan användas till att köpa tillbaka vår själ.

Great Peacock – Forever Worse Better

Det här är tredje albumet från Nashville-bandet Great Peacock. Bandet gästas av Adam Kurtz från American Aquarium på pedal steel och Sadler Vaden från Jason Isbells band The 400 Unit. Egentligen behövs inte gästerna. Låtarna står väl för sig själva och framförs med en mycket skön röst.

Jeremy Ivey – Waiting Out The Storm

Margo Price make har gjort ett alldeles utsökt album. Hon beskriver det på Instagram som en blandning av en smula Bob Dylan, en smula Tom Petty och en smula av Iveys egna karaktäristika som lyfter albumet till oanade höjder. Jag är benägen att hålla med henne till fullo. Ge dig gärna i kast med låtar som ”Paradise Alley”, ”Hands Down in Your Pockets”, ”White Shadow” och ”Things Could Get Much Worse”.

Low Cut Connie – Private Lives

Philadelphia-bandet Low Cut Connie stängde Kägelbanan med en av de mest energifulla konserter jag besökt. ”Private Lives” är ett dubbelalbum sägs det, även om den detaljen går något förlorad på en strömningstjänst. Frontmannen och låtskrivaren Adam Weiner har ett sätt att dra in dig i musiken och svettas nog mer än de flesta på scenen. Det är rockigt, rivigt och skitigt. Lyssna in dig på exempelvis titelspåret och ”If I Die”.

Matt Woods – Mornings After

Matt Woods har en röst som kan få håret på armarna att resa sig på vem som helst. Han är uppväxt i East Nashville och här bjuder han oss på fem nya kompositioner. Joey Kneiser har hjälpt till bakom produktionsspakarna och Matt Woods inleder EP:n med att sjunga om morgondagen i ”Tomorrow’s All We Have”.

Otis Gibbs – Hoosier National

En lite raspig och själfull röst är ett sätt att beskriva Otis Gibbs stämma. Det här är den första skivan där Gibbs spelar elektrisk gitarr. De tidigare albumen har bara innehållit en akustisk variant av det sexsträngade instrumentet. Det passar ypperligt att börja från början med ”Nine Foot Problem” för att Gibbs ska fånga din uppmärksamhet.

Reno Bo – You Can See It All From Here

En blandning av rakt fram heartland-rock och bilåkarmusik, med inslag av ELO, lite Byrds- och Beatles-influerade 60-talstoner. Någonstans där kan du hitta Reno Bo. Han är en producent, musiker och låtskrivare med rötterna i New York, som han nu flyttat till Nashville. Trion av låtar ”Baby Blues”, ”Second to Last” och “Even a Stone” är några av de allra, allra bästa låtarna den här sidan av Nyårsdagen 2020.

Shemekia Copeland – Uncivil War

En ylande gitarr följs av en vacker och stark röst som sjunger om djävulens dotter är vad som möter dig som börjar lyssna på ”Clotilda’s On Fire”. Det är den sanna historien om det sista slavskeppet som anlände till Mobile Bay, Alabama, året 1859. Vraket från skeppet återfanns så sent som 2018. Gitarrerna på första låten delas mellan producenten och ordinarie gitarristen Will Kimbrough och Alabama-sonen Jason Isbell. Det fortsätter sedan i liknande stil och du får en skön blandning mellan rock, soul, americana och en fantastisk sångerska i Shemekia Copeland om du lyssnar vidare.

Sturgill Simpson – Cuttin’ Grass Vol. 1 (Butcher Shoppe Sessions)

Sturgill kommer från Kentucky, som är The Bluegrass State. Det kan du verkligen höra och förstå när du lyssnar på den här samlingen av sånger som i huvudsak är låtar från hans tre första skivor som nu är inspelade i bluegrass-versioner. Det kommer också med en del låtar som han skrivit tidigare, men inte gett ut. Bland dem finns ”I Don’t Mind” som Sturgill Simpson skrev 2006 eller 2007 och som är hans frus favoritlåt. Du får den och nitton andra låtar på lite drygt 55 minuter. ”Long White Line”, ”Turtles All The Way Down”, ”The Storm” och de andra passar alldeles utmärkt även i bluegrass-versionerna du kan höra här. Producenten och vännen David Ferguson är också mycket nöjd efter att ha tjatat på Sturgill i flera år att göra den här skivan.

Wade Bowen – The Waiting

Wade Bowen kommer från Waco, Texas och han har precis släppt ifrån sig en alldeles utmärkt EP. Den innehåller fem egna kompositioner, bland andra den utsökta ”Red Headed Woman”. Den avslutande låten är en cover av Phil Collins ”I Wish It Would Rain Down”.

Waylon Payne – Blue Eyes, The Harlot, The Queer, The Pusher & Me

Waylon Payne har skrivit låtar till Miranda Lambert, Lee Ann Womack, Wade Bowen, Charlie Robison, Pam Tillis och många andra. Han spelade Jerry Lee Lewis i Walk The Line, filmen om Johnny Cash. I september kom Paynes eget debutalbum. Han säger själv att plattan är hans skriftliga bekännelser av sina synder och hans vädjande om förlåtelse. Låna dina öron till de här femtio minuterna och du kommer inte att bli besviken.

”Hej, det är Stefani!”, var det första hon sa när han svarade i mobilen. Stefani vem, tänkte han. ”Ja, alltså Lady Gaga”, sa hon när hans svar dröjde. ”Vad gör du? Vi håller på att spela in din låt. Den är fantastisk”, fortsatte hon. ”Jag ger min två-åriga dotter jordnötssmör på en sked”, svarade han. När dottern, så småningom fick luren var hennes självklara ord, ”Gaga”. Det var ungefär de ord hon kunde just då.

Absolut fantastiskt

Det här telefonsamtalet utspelade sig mellan Lady Gaga och Jason Isbell när inspelningen av låten ”Maybe It’s Time” gjordes, i RCA Studio A i Nashville, till filmen ”A Star is Born”. Det är Bradley Cooper, som sjunger den i filmen och på soundtracket. Jason Isbell har skrivit den och har spelat den live men ännu inte spelat in den i studio.

Michael Jason Isbell föddes den 1 februari 1979 i Green Hill, Alabama. Mellan åren 2001-2007 var han medlem i Drive-By Truckers och en av tre låtskrivare i den gruppen. Därefter har han byggt en solokarriär tillsammans med sitt band The 400 Unit. Bandet består av Isbells fru Amanda Shires på fiol och körsång, Sadler Vaden på gitarr och körsång, Chad Gamble på trummor och körsång, Derry DeBorja på keyboards, dragspel och körsång samt Isbells vän sedan barndomstiden Jimbo Hart på bas och körsång.

Jason Isbell är den artist som i mina öron gör den bästa musiken just nu och ett drygt decennium bakåt i tiden. Det är inte mer än rätt att ni får en dos på 21 Isbell-låtar att gotta er åt när det är dags för en ny uppdatering av den här spellistan.

Den senaste Isbell-plattan ”Reunions” gavs ut den 15 maj i år. Mitt under Corona-tider. Plattan skulle också följts av en turné, som skulle tagit Isbell och The 400 Unit i början av november. Hela turnén är nu flyttad till 2021. Den 6 november är det då dags för besök på Waterfront i Stockholm. Vi börjar med några nya låtar. Först ut är ”It Get’s Easier”, som handlar om hur Isbell ser på sitt tidgare drog- och alkoholmissbruk. På den här låten sjunger också David Crosby i körerna. Vi fortsätter sedan med låten som börjar >>This used to be a ghost town, But even the ghosts got out<<. Det är “Overseas” och där får vi följa ett förhållande i uppbrott.

I ”White Man’s World” från albumet ”The Nashville Sound” sjunger Isbell om sin roll som priviligerad vit man och om hur han vill lämna över världen till sin dotter Mercy. Han sjunger också raderna >> Momma wants to change the Nashville sound, But they never gonna let her<< och sedan kommer Amanda Shires in med ett stick på fiol, som får håret att ställa sig upp på mina armar. I ”If We Were Vampires” från samma album sjunger Isbell om hur någon man eller fru kommer att dö före den andre. En omåttligt vacker kärlekssång.

Under sin tid i Drive-By Truckers var det Isbell, Patterson Hood och Mike Cooley, som skrev låtarna. Vill du höra Isbells låtar live i dag får du höra dem ibland under Isbells konserter. Här kommer ”Decoration Day” och ”Danko/Manuel”. Den sistnämnda handlar om Rick Danko och Richard Manuel. Två medlemmarna i den legendariska gruppen The Band.

Albumen ”Jason Isbell and The 400 Unit” och “Here We Rest” saknades på Spotify under ett tag. Båda albumen mixades om under 2019 av det som blivit Isbells husproducent Dave Cobb. På hösten 2018 släpptes de ommixade albumen igen. Här lyssnar vi på den vackra ”Alabama Pines”, som får mig att vilja åka bil genom Alabama. Vi passar också på att låna våra öron till ”Codeine”. Sist ut från de här två albumen är ”Cigarettes and Wine”. Det är Traci Thomas favoritlåt i Isbells katalog. Hon är Isbells manager och hon fick höra låten live för första gången på elva år under Isbells sju kvällar på The Ryman Auditorium.

Vi tar sedan två låtar med barn i titeln. ”Children of Children” från albumet ”Something More Than Free” och ”Only Children från årets album. Därefter kommer en låt där en mor vill åka i en ”Hudson Commodore”. Vi tar oss sedan an kvartteten ”Live Oak”, ”The Life You Chose”, ”Yvette” och “Something More Than Free”.

När Isbell spelar i Stockholm och han spelar sin låt som heter ”Stockholm” jublar alltid publiken lite extra. Det till trots att låten handlar om att lämna städernas stad och att åka hem till sin älskade fru i Nashville. Han skrev låten i slutet av Ryan Adams ”Live After Deaf-turné” där Isbell var med som förband 2012. Fredag den 11 maj spelade de tillsammans på Waterfront. En underbar kväll för alla oss som var där.

I det som är en av de starkaste texterna som någonsin skrivits berättar Isbell historien, i tredje person, om en vän som förlorar kampen mot cancer. ”Elephant” är en av de sorgligaste sångerna du kan tänka dig. Isbell berättade om den för American Songwriter:

”I’ve spent a lot of time at little bars in Alabama, getting to know a lot of people who’d eventually disappear. It’s kinda like that scene in Rent, when everyone starts vanishing. It was that way in this particular bar. I was dating the bartender, who was young, real sweet and kindhearted, and I said, “You know, these people aren’t gonna be around forever. You’re gonna get connected to these old drunks, and they’re just gonna vanish. Every few months, another one’s gonna be gone.” The song just came from that place – from having that connection with someone whose ship is going down, and allowing the relationship to mature in spite of that. Two people are sitting on barstools for a long period of time, and one person gets sick, and the other rises to the occasion.”

Berättelsen om ett barns uppväxt när föräldrarna brutit upp från varandra är vad historien i ”Dreamsicle” fokuserar på. Näst sist ut är det som var den andra singeln från Isbells solodebut ”Sirens of the Ditch”. Han spelar den live emellanåt och ”Dress Blues” eller snarare Dress Blue är den officiella uniformen för alla amerikanska marinkårssoldater. Soldater som dör under krig blir begravda i den uniformen. Sist ut kommer låten som avslutar det nya albumet, ”Letting You Go”. Den handlar om en tidsresa från att dottern Mercy föds, vidare in i en framtid när Isbells dotter vuxit upp och hittat den man hon vill gifta sig med och Isbell ska lämna över henne under bröllopet.

Låtar 2020 Jan-Jun [Deluxe Edition]

Publicerat: 13 juli, 2020 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det bästa har en större bruttolista av låtar som inte riktigt tog sig över ribban till att vara bland de allra bästa. Däremot är de fortfarande bättre än bra och därför värda flera lyssningar.

Här hittar du guldkornen du missat eller favoriterna som gör att du trycker på repeat om och om igen.

Sex månader har gått av 2020. Det är dags att summera de allra bästa låtarna, som har dykt upp. Jag kan konstatera att en 79-åring emellanåt rockar brallorna av många mycket yngre.

“Another day that don’t end

Another ship goin’ out

Another day of anger, bitterness, and doubt

I know how it happened

I saw it begin

I opened my heart to the world and the world came in

Hello Mary Lou

Hello Miss Pearl

My fleet-footed guides from the underworld

No stars in the sky shine brighter than you

You girls mean business and I do too

Well I’m the enemy of treason

Enemy of strife

I’m the enemy of the unlived meaningless life

I ain’t no false prophet

I just know what I know

I go where only the lonely can go”

Det är på det sättet Bob Dylans ”False Prophet” börjar. Den kommer att hamna mycket högt bland årets bästa låtar kan jag se framför mig när jag tittar i spåkulan sex månader framåt. Här har den sällskap av ett antal andra av mina favoriter från årets första 182 dagar.

Siffran 182 har en annan viktig betydelse i livemusiksammanhang för den som är intresserad. Under Bruce Springsteen & The E Street Bands High Hopes-turné under 2014 spelade dem 182 olika låtar på 34 spelningar. High Hopes-turnén från 2014. De spelade 34 spelningar under en turné uppdelad i tre delar. Under de här spelningarna framfördes 182 olika låtar. Jag säger det igen. 182 olika låtar.

Ett halvår har gått av detta år som vi alla kommer att minnas som ett speciellt år. De två senaste månaderna har det i vanlig ordning passerat några album förbi mina öron. Rätt ofta under mina mer frekventa promenader genom Coronans tidevarv. Det har också gett oss många speciella utgåvor, inte sällan via Bandcamp, har det dykt upp saker som kanske inte sett dagens ljus i andra tider.

Albumen från maj och juni umgås också med sina vänner från årets första fyra månader. Det gör de i den här spellistan. Där har du som hänger med i den redan haft tillgång till albumen ett antal dagar.

Blackberry Smoke – Live at Capricorn Studios

En homage till en historisk studio, som var ett sorts epicentrum för sydstatsrock i början av 70-talet. EP:n innehåller bland annat Allman Brothers Band “Midnight Rider”, som Blackberry Smoke ofta gör live. Andra låtar är en Allman-låten “Revival”, Marshall Tucker Bands ”Take the Highway” och Little Richards ”Southern Child”. Den sistnämnda är en låt som BBS gick på scenen till under många år. En nödvändig kurioskunskap som ett av deras stora fan och en vän till mig upplyste mig om.

Bob Dylan – Rough and Rowdy Ways

Det krävdes Coronatider för att Riksdagen skulle skapa en helgdag för att hylla ett skivsläpp. Han har redan fått Nobelpriset. Hans tysta och lite buttra svenska kynne är känt för de flesta som besökt en konsert på hans turné. Den startade den 7 juni 1988 och tar aldrig slut. Han föddes i amerikanska svensktrakter dryga halvåret innan Usa gick in i andra världskriget. Det är inte konstigt att solen lyser i all sin prakt till de här sjuttio minuterna ny musik från en mästare. Den här svenska helgdagen som är mer nationaldag än Nationaldagen. Glöm ”Små grodorna” idag bör du lyssna på ”I Contain Multitudes”, ”False Prophet”, ”My Own Version of You”, ”I’ve Made up my Mind to Give Myself to You”, ”Black Rider”, ”Goodbye Jimmy Reed”, ”Mother of Muses”, ”Crossing the Rubicon”, ”Key West (Philosopher Pirate)” och ”Murder Most Foul”. Tillsammans blir det tiotalet ”Rough and Rowdy Ways”. Tryck sedan på repeat och lyssna om och om igen. Det är vad som står i lagen som Riksdagen beslutat om. Midsommarafton is no more. Samlas med nytvättade händer i grupper om maximalt 50 personer och låt ropen skalla. ”Happy Bob Dylan Day”.

Daniel Romano – Daniel Romano’s Outfit Do (What Could Have Been) ”Infidels” by Bob Dylan & The Plugz

Det här är inget annat än ett coveralbum av ett helt album. Bob Dylans “Infidels” i lite mera av ett punktempo med den multibegåvade och produktive kanadensaren Daniel Romano och hans band. Lyssna till exempel in versionerna av ”Man of Peace”, ”I and I” och ”Union Sundown”.

Jamie Wyatt – Neon Cross

”Jaime Wyatt växte upp på en ö utanför Seattle, floppade som tonårsartist, blev heroinist, rånade sin knarkhandlare och åkte i fängelse på ett år, kom ut och flyttade in med sin mamma och ALS-sjuka pappa i en trailer park. Nu sjunger hon honky tonk och rockig truckercountry med all den tyngd hon skaffat sig under sina röriga trettiofyra år. Shooter Jennings har producerat den nya skivan och fått allt det svåra att låta enkelt. Ljudbilden är liten, men det episka tilltalet och kvaliteten i Wyatts låtskrivande gör musiken svällande och stor.” Det skriver PO Tidholm i sin recension där han ger Neon Cross en fyra i betyg. Lyssna in ”By Your Side” eller ”Goodbye Queen” för att hitta in i plattan om du inte gör det på annat sätt.

Jason Isbell & The 400 Unit – Reunions

Sadler Vaden på gitarr, Amanda Shires på fiol, Derry DeBorja på keyboards med mera, Chad Gamble på trummor och Jimbo Hart på bas är de fantastiska personer som tillsammans blir The 400 Unit. De har tillsammans med Jason Isbell framfört förra decenniets bästa musik. De inleder det här decenniet i maj med en ett nytt och fantastiskt album. ”This used to be a ghost town, but even the ghost got out”, är textraden som inleder ”Overseas”, som gjorde sin livedebut redan under förra året. Texterna som Isbell skriver förtjänar extra uppmärksamhet. De är mycket genomarbetade och några av mina favoriter nu förutom den redan nämnda går att hitta i låtar som ”Dreamsicle”, ”It Get’s Easier” och ”Letting You Go”. I ”St. Peter’s Autograph” behandlar han hur han betraktar hur hans fru Amanda Shires sörjer sin nära vän Neal Casal som tragiskt gick bort förra året. Du kan även införskaffa releasespelningen som Isbell gjorde med sin fru på Hollywood Bowl i Nashville. Du hittar den på Bandcamp.

John Fogerty – Fogerty’s Factory

Titeln på den här EP:n är en vinkning till 1970 och Creedence Clerwater Revivals album ”Cosmos Factory”, som fyller 50 år den 16 juli. Fogerty samlade söner och döttrar för att göra en den här inspelningen. Bob Clearmountain har mixat och Bob Ludwig står för mastering.

Luke Elliot – The Big Wind

New Jersey-sonen och Per Bjurman-favoriten Luke Elliot har släppt ny musik. Det berättas historier klädda i mörker och mystik. ”På The Big Wind regerar en stämning som gjord för rökiga syltor och dammiga, fallfärdiga teatersalonger. Som barpianobaserade Never End Up, där han sjunger om livets irrfärder och att aldrig hamna där man tänkt sig. Eller den närmast uppgivna känslan på All On Board, som utspelas i en sunkig lya, inhysandes en man som gett upp om livet. Tom Waits-doftande If You Ask Me To är ytterligare en pärla i samlingen.”, skriver Janne Hallman på Gaffa i sin fem-plusrecension (av sex möjliga).

Reckless Kelly – American Jackpot/ American Girls

Tjugo låtar. Något som i en fysisk värld skulle vara ett dubbelalbum. Det blir i den moderna strömmande världen sjuttiofyra minuter av höjdpunkter som exempelvis ”I Can Only See You With My Eyes Closed”, ”All Over Again (Break Up Blues)”, ”North American Jackpot” och ”Thinkin’ ’Bout You All Night”.

Will Hoge – Tiny Little Movies

Jag tar hjälp av No Depression för att beskriva Will Hoges senaste alster. ”Maybe Tiny Little Movies is a rock record. Maybe it’s an Americana record. And maybe — okay, this is more likely — each tune is its own self-contained unit. Unlike its conceptually unified predecessor, this record is comprised of 11 distinct nuggets, each immersive in its own fashion. “My Worst,” for instance, is a repentant soul-blues number with a stirring, choir-backed chorus, dramatic organ swells, and call-and-response guitar solos in its soaring bridge. On a dedicated blues record, “My Worst” would be a highlight, no doubt. On Tiny Little Movies, though, there are as many highlights as there are styles explored — and there are a lot of styles explored here.”

 

Fem konserter. Det är vad det första halvåret har erbjudit. Eller egentligen så var det årets två första månader plus en dag som bjöd på de trevligheterna. Sturgill Simpson, Ian Noe, GospelbeacH, Charles Wesley Godwin och The Cadillac Three var de fyra jag hann med innan det blev Corona-tajm. I dagsläget känns det högst oklart om det kommer att bli några fler konserter överhuvudtaget det här året. Folkhälsomyndigheten säger att det kan bli aktuellt tidigast till hösten. Tidigast. Suget är åtminstone tillräckligt stort för att försöka hitta diverse substitut.

Charles Wesley Godwin på Twang

Årets första fredag skrev Fredrik Strage i sin krönika att ”Klimatkrisen hotar också det självdestruktiva rock ’n’ roll livet”. Är det möjligt att musikkulturen tagit tillbaka taktpinnen att vara i tiden från tech-bolagen? Strage skriver bland annat:

”Klimatkrisen riskerar att leda till fattigdom, svält, krig och naturkatastrofer – omständigheter som gör det svårt att leva ett ansvarslöst rockliv eftersom det blir svårt att leva över huvud taget. Ingen kommer att ha tid att glorifiera undergången, eller beundra bohemerna som säger fuck you till samhället, när det blir skarpt läge.”

Strages profetia blev som alla vet nu till någon del sann bara någon månad in på det här året när Corona-viruset lamslog världen. I mitten av mars försvann i stort sett alla inkomstkällor för artister och de som tjänar sitt levebröd på livemusik. Några som var ännu tidigare ute med behovet av att hitta mer klimatvänliga lösningar för sitt turnéliv var Coldplay, som redan i november förra året annonserade att de slutar turnera för att hitta sätt de närmaste två åren att få till ett mer hållbart turnerande. Jag tog liten notis om det, möjligen en liten knuten näve i fickan som jublade över att slippa ha dem ute på vägarna.

I slutet av mars dök Pearl Jam upp med ny musik på albumet ”Gigaton”. Där behandlas klimatkris, kritik mot det den orangea pajasen på 1600 Pennsylvania Avenue i Washington, DC. De värderingar Donald och hans medlöpare försöker sprida river isär och söndrar under mantrat ”Make America Great”. Smaklös president helt enkelt.

När det kommer till smak är det också något som Strage berör i mitten av april. Då konstaterar han att viruset även angriper vår smak och han har plötsligt börjat lyssna på Foo Fighters. Det finns heller inte en chans att han köpt en tidning med Dave Grohl på omslaget om han varit frisk. Hans vänner som drabbats av covid-19 berättar om sina tidiga symptom på sjukdomen:

”Metal-Christoffer, som fått sitt namn av att han är oerhört metal, fick ont i hela kroppen och svårt att andas. Det första tecknet på att något inte stod rätt till var att han under en London-resa förra månaden dansade till en Elton John-låt. Hipster-Kristofer, som fått sitt namn av att han är oerhört trendkänslig, uppvisade liknande symptom långt före någon annan när han i fjol inte bokade parrådgivning efter att hans fru Hipster-Elin råkat se Mumford & Sons i Globen. Nyligen twittrade han: ”Halsont. Men framför allt noll (0) smaksinne. Är det så här det känns att vara från Göteborg?””

Jag hoppas att livemusiken kan komma igång så snart det är säkert med lite större folksamlingar och även resor från Usa och andra länder. Jag har biljetter till ett antal flyttade konserter och misstänker att ytterligare några som ligger under hösten kommer att flyttas fram. Jag tänker särskilt på Joshua Ray Walker och American Aquarium. Live Nations styrelseordförande i Norden Thomas Johansson berättar i en intervju med DN att han tror att arenaspelningar kan komma igång under första kvartalet nästa år och att mindre spelningar med upp till två tusen i publiken kan komma igång senare under innevarande år. Jag hoppas att han får rätt och att det blir i enlighet med Folkhälsomyndighetens prognos tidigast i höst. Min egen abstinens efter levande musik på riktigt börjar ta sig oanade proportioner. Jag hoppas att jag inte behöver hamna i sits som den Strage beskriver i slutet av en krönika.

”För att hejda smittan överväger jag nu att betala 6 000 kronor för ett ex av Soft Cells ”Mutant moments”. Det kommer att svida men hälsan måste gå före allt annat. Förhoppningsvis inför Folkhälsomyndigheten snart högkostnadsskydd på medicinskt nödvändig vinyl.”

Jag tar själv inte stegen till vinyl, utan håller mig till väldoftande och nypressade MP3:or från både Bandcamp och Nugs för att få tillgång till hela konserter, som inte går att uppbringa någon annanstans. You Tube-användningen har också gått upp under de här månaderna och några favoriter därifrån hittar du strösslade på några ställen i den här krönikan.

Halvårets punktliga insatser

Under de här sex månaderna har det funnits en del försök att kompensera frånvaron av livekonserter. En del av min Alvedon under de här Corona-månaderna hittar du här.

Daniel Romano & The Outfit på Pustervik

Halvårets bok på nattduksbordet I: Messiah, säsong 1 (Netflix). Är han Jesus? Eller inte?

Halvårets artist: Daniel Romano gav ut ett livealbum den 15 mars. Det kommer mer om det senare. Dessutom har han begåvat oss massor av mer ny musik under våren. Fram till början av juni har följande nya släpp dykt upp. ”Visions of a Higher Dream” en 10-låters soloplatta, ”OKAY WOW” en 15-låtars liveskiva med bandet Outfit, ”Super Pollen” en 6-låtars EP, ”Content to Point the Way” en 10-låtars countryplatta med band, ”Forever Love’s Fool” en 22.36 minuters lång, enlåts-EP med bandet Outfit och Danny Carey från Tool, ”Outfit Do (What Could Have Been) “Indfidels” By Bob Dylan & The Plugz” hela Bob Dylans ”Infidels” i en lite mera rockande version, ”Spider Bite” ett 10-låtars punkrockalbum med Steven Lambke som gästvokalist och ”Dandelion” ett 10-låtars popalbum.

Halvårets livealbum i oordning I: Israel Nash – Across the Water. Den här dök upp dagen före min namnsdag i november förra året på Bandcamp. I slutet av maj dök den upp på Spotify. Åtminstone någon av låtarna är inspelad i Stockholm.

Halvårets bok på nattduksbordet II: Ockupationen, säsong 1-3 (Viaplay). Norge blir ockuperat av Ryssland med EU:s goda minne när norrmännen vill producera alternativ energis och slutar producera olja.

Halvårets bok på nattduksbordet III: Kalifat, säsong 1 (SVT). Risk för Isis-attentat i Sverige? Det behandlas i den här svenska kriminalserien. Tonåringen Sulle har fått upp ögonen för sin elevassistent som öppnar dörrarna till en ny fascinerande värld – den sanna vägen. Fem unga kvinnors öden flätas samman i en historia om religiös fundamentalism som förför och förgör.

Roger Karlsson på Huset i Huddinge

Halvårets livealbum i oordning II: Midland – Live from the Palomino. Min första flyttade konsert på grund av Corona-viruset var Midland. Deras Nalen-konsert är flyttad från mars till början av december. Jag hoppas verkligen att den blir av.

Halvårets bok på nattduksbordet IV: Den som dräper – Mörkret, säsong 1 (Viaplay). Några unga kvinnor har försvunnit och Jan är övertygad att det finns en koppling mellan fallen. Han tar hjälp av Louise, en f.d. profilerare, för att få en djupare förståelse av de som begår brotten.

Halvårets producent: Shooter Jennings har varit involverad i många album det här halvåret. Särskilda omnämnanden är de senaste utgåvorna från American Aquarium, Jaime Wyatt och The White Buffalo.

Halvårets bok på nattduksbordet V: Narcos Mexico, säsong 2 (Viaplay). Här är historien om Guadalajara-kartellens uppkomst. Om du inte får nog eller inte vill vänta till nästa säsong föreslår jag att du läser Don Winslows fantastiska trilogi om drogkriget i Mexico.

Halvårets livealbum i oordning III: Lars Winnerbäck – Globen 2019.11.29. En bra konsert som hade mig med i publiken. Vill du inte lyssna på Lasse kan du alltid höra mig klappa mellan låtarna på en bra Winnerbäck-konsert från samma dag som Israel Nashs live dök upp på Bandcamp.

The Raconteurs på Electric Lady

Halvårets bok på nattduksbordet VI: I maffians mitt, säsong 1 (SVT). McMafia är den engelska titeln på den här serien som har London som huvudsaklig spelplats i en maktkamp i den ryska maffian.

Halvårets livealbum i oordning IV: Midland – Guitars, Couches, Etc., Etc. Akustiskt och underbart. Passa även på att lyssna när grabbarna gästar Chris Shiflett i hans podd Walking the Floor.

Halvårets viktigaste sajt: Bandcamp har under de här Corona-månaderna varit en livräddare med ny musik från redan nämnda Daniel Romano. Många andra artister har gett ut livekonserter här, bland andra Drive-By Truckers, Margo Price, St. Paul & The Broken Bones och Father John Misty för att nämna några. Vid ett antal tillfällen har Bandcamp dessutom gett hela dagens omsättning direkt till artisterna, utan att ta något själva.

Halvårets bok på nattduksbordet VII: City on a Hill (HBO). Serien utspelar sig i Boston på det tidiga 1990-talet, en stad fylld av brottslingar som stärktes av de lokala polismyndigheterna, bland vilka korruption och rasism var normen. Biträdande distriktsåklagare Decourcy Ward (Aldis Hodge) kommer från Brooklyn och bildar en osannolik allians med den korrupta men vördade FBI-veteranen Jackie Rohr (Kevin Bacon). Tillsammans tar de sig an en rånarfamilj från Charlestown i ett fall som ska komma att innefatta – och i slutändan omstörta – hela Bostons rättssystem.

Halvårets bok på nattduksbordet VIII: Falsk identitet, säsong 5 (SVT). Kanske är det världens bästa spionserie? ”Den franska spionserien ”Falsk identitet” fortsätter hålla toppklass. Nervigare, mörkare och mer sexfixerad än förr. Femte säsongen är som att falla ner i ett kaninhål fyllt av statligt sanktionerade hackare, övervakning, svek och kärleksjakt.”, det skriver Helena Lindblad i DN i sin fullpoängsrecension.

Wilmer X på KB

Halvårets livealbum i oordning V: The Raconteurs – Live at Electric Lady. Det här är starten på ett projekt som Jim Jarmusch håller i och som Spotify finansierar. En liten livespelning och en coverlåt som tidigare spelats in i denna legendariska studio. Jack White, Brendan Benson, Jack Lawrence och Patrick Keeler rockar röven av de flesta.

Halvårets bok på nattduksbordet IX: When the dust settles (SVT). Vi får följa ett antal personer i samband med ett terrorattentat i Köpenhamn.

Ett missat album från 2019: Aaron Boyd – Until the End. Ett av de fem bästa albumen från förra året.

Halvårets livealbum i oordning VI: Ulf Lundell – Rockhead Live: #1 Sthlm Berns 22 dec. 2019. Två dagar innan julafton förra året hängde jag och drygt tusen personer till med Ulf Lundell i närheten av Nybroviken. En utmärkt söndagskväll strax innan jul med det största guldkornet i ”Av himlen sänd”.

Halvårets bok på nattduksbordet X: Bäckström (TV 4). Leif GW Perssons mordutredare Evert Bäckström har blivit tv-serie. Han gestaltas av Kjell Bergqvist på ett mer sympatiskt sätt än han framställs i böckerna.

Andra livräddare som inte finns på Spotify: Flyttar du över till Nugs.net kan du bland annat hitta sex av sju kvällar med Jason Isbell & The 400 Unit från The Ryman Auditorium från oktober förra året minus “Overseas”, som av någon anledning utelämnats från de här sex inspelningarna.

Charles Wesley Godwin hemifrån

Halvårets bok på nattduksbordet XI: Bosch, säsong 6 (HBO). Utgångspunkten för den här säsongen är Michael Connellys romaner The Overlook (2007) och Dark Sacred Night (2018) om mordutredaren Harry Bosch. Bosch gestaltas på underbart sätt av Titus Welliver. Henrik Bastin är inbland i produktionen där det filmas i vackra Los Angeles-vyer.

Halvårets livealbum i oordning VII: Thåström – Klockan två på natten, öppet fönster… En samling vackra låtar inspelade i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Halvårets bok på nattduksbordet XII: Homeland, säsong 8 (SVT). I den sista, åttonde säsongen, av Homeland försöker Carrie Mathison (Claire Danes) att återhämta sig efter flera månader i fängelse i Ryssland. De fysiska såren läker, men hennes minne har skadats och denna psykiska skada är ett problem för Saul Berenson (Mandy Patinkin), som i sista säsongen är säkerhetsrådgivare åt president Warner (Beau Bridges).

Halvårets livealbum i oordning VIII: Father John Misty – Off-Key in Hamburg. Till en början bara tillgänglig via Bandcamp, men numera till en strömmande allmänhet. Tillsammans med symfoniorkester bjuder Josh Tillman på en underbar kväll i denna nordtyska stad.

Ett missat album från 2008: The Steepwater Band – Grace and Melody. Ett bra album från den här våren får mig att upptäcka historia också.

Halvårets trio av album

American Aquarium – Lamentations

DDet är märkliga tider. Den här plattan är släppt i maj. Den första maj. BJ Barham är sångare, låtskrivare och bandledare i American Aquarium. Han har gjort ett av årets hittills bästa album med Shooter Jennings bakom produktionsspakarna. Passa på att lyssna på ”Before The Dogwoods Bloom”, ”Start With You” och ”A Better South” för att förstå varför du också kommer att vilja lyssna ännu mer på den här plattan och även plugga in resten av American Aquariums katalog.

Daniel Romano – Daniel Romano’s Outfit: Okay Wow (Live)

Det är femton låtar på fyrtiofem minuter. Jag hittar ingen svensk recension av nya liveplattan. Däremot uppmärksammas den i hans hemland. Kandensiska Exclaim ger den en 9:a i betyg. Det är ett lämpligt betyg om skalan går till 5. Precis så bra är den här skivan. För att ni ska få en uppfattning om vad det är som händer på de här fyrtiofem minuterna, ger jag er samma beskrivning som finns i Exclaims recension. ”There was a show the Outfit played at Lee’s Palace in Toronto, opening for The Sadies, in 2019. The crowd, there for the headliners, put out a unified feeling after Romano declared his spectacle done: Seriously, what the fuck was that?”

Jason Isbell & The 400 Unit – Reunions

Sadler Vaden på gitarr, Amanda Shires på fiol, Derry DeBorja på keyboards med mera, Chad Gamble på trummor och Jimbo Hart på bas är de fantastiska personer som tillsammans blir The 400 Unit. De har tillsammans med Jason Isbell framfört förra decenniets bästa musik. De inleder det här decenniet i maj med en ett nytt och fantastiskt album. ”This used to be a ghost town, but even the ghost got out”, är textraden som inleder ”Overseas”, som gjorde sin livedebut redan under förra året. Texterna som Isbell skriver förtjänar extra uppmärksamhet. De är mycket genomarbetade och några av mina favoriter nu förutom den redan nämnda går att hitta i låtar som ”Dreamsicle”, ”It Get’s Easier” och ”Letting You Go”. I ”St. Peter’s Autograph” behandlar han hur han betraktar hur hans fru Amanda Shires sörjer sin nära vän Neal Casal som tragiskt gick bort förra året.

Jason Isbell & Amanda Shires spelar Reunions och lite till på Brooklyn Bowl, Nashville

Sommaren är här

”Pop i svensk tv är ofta bara sorgligt. Men det finns alltid undantag. Serien ”Hitlåtens historia” på SVT väcker förhoppningar om att framtiden inte är en förolämpning mot licensbetalarna.” Det skrev Markus Larsson i Aftonbladet en vecka efter att det första avsnittet haft premiär i januari 2010. Larsson fortsätter lite senare i samma krönika ”Idén bakom ”Hitlåtens historia” är enkel. På en halvtimme berättas historien om en hit utifrån en detalj, anekdot eller story. Första avsnittet handlade om Roxettes ”The look”, en tacksam historia om hur en kedja av slumpartade omständigheter och händelser ledde fram till att gruppen fick sin första USA-etta och blev ett världsnamn.”

Tidigare i vår hade den elfte säsongen av ”Hitlåtens historia” premiär på SVT. I avsnittet om Hasse Andersson, ni vet han med Kvinnaböske, och låten ”Guld och gröna skogar” medverkar Markus Larsson. Nu finns också alla 63 avsnitten tillgängliga på SVT Play. Passa på att kolla många bra historier bakom låtar som exempelvis ”Sweet Child O’Mine”, ”Wicked Game”, ”Some Die Young”, ”Black Hole Sun”, ”Ca Plane Pour Moi” och ”We Will Rock You”.

Där kan du sysselsätta dig om det skulle visa sig att den svenska sommaren inte blir som vi skulle vilja att den blir. Nu hoppas jag själv på en sommar mer i likhet med den för två år sedan, det vill säga varma sköna dagar i överflöd. Det kan vi behöva nu.

Glad midsommar allihopa!

I saknaden efter konserter har det släppts en hel del bra livealbum på Spotify, Bandcamp och Nugs.net. Jag väljer att lyfta fram Lars Winnerbäck, Ulf Lundell, Father John Misty och Jason Isbell and The 400 Unit bland många andra. Ett par låtar från dessa album har också letat sig in på månadens kassett.

Blandband

 

I övrigt hittar ni i vanlig ordning rätt många nyheter i den här månadens skörd. Det är låtar från kommande album. En oväntad kombination kanske är att Danzig ger sig på att tolka Elvis Presley. Det första smakprovet från det albumet hittar du insprängt här. Precis som förra månaden är det också en dubbelkassett, vilket behövs i dessa tider.

Ungefär samtidigt som Summerburst ställdes in i sommar på grund av coronaepidemin kom även beskedet att STHLM Americana, gubbrockens Summerburst, ställs in i år och flyttas fram till 2021. Väntat? Ja! Tråkigt? Enormt! Vad är då Americana? Ett ganska brett begrepp om musik, som väldigt många gånger är bättre än bra enligt mina öron. Enklast att förklara blir det om ni lyssnar här.

Absolut fantastiskt

 

Vi inleder med den högst egensinnige Sturgill Simpson, som tar oss med på en tripp bland diverse droger i den här Dave Cobb-produktionen. Nästa låt har inte Cobb producerat, men väl varit med och mixat om till återutgivningen av Jason Isbell & The 400 Units återutgivning av ”Here We Rest” förra hösten. Därifrån hör vi den medryckande ”Go it Alone”. Vi ger oss sedan ut och åker skolbuss tillsammans med Tyler Childers i ”Bus Route” från ett album, som Sturgill Simpson och David Ferguson producerat. Brent Cobb, kusin till Dave, tar oss sedan med på en biltur i ”South of Atlanta”.

Vi kommer sedan tillbaka till droger och elände med hjälp av Ian Noes underbara ”Meth Head”. Finns det någon i dagens läge, som kan se mer arg ut när han sjunger? Därifrån går vi vidare till den vackra kärlekshistorien mellan Charles Wesley Godwins morföräldrar som berättas i ”Seneca Creek”. Skönsjungande Brandi Carlile ger oss ”Most of All”. Ännu en i raden av utmärkta Dave Cobb-produktioner, här i gott produktionssällskap med Shooter Jennings. Ytterligare en som samarbetar med Dave Cobb är Chris Stapleton, som sjunger den hjärtskärande ”Either Way”.

En österrikare som bor i Los Angeles är det vi stöter på i nästa sång. Det är Marlon Rebenreither, som går under artistnamnet Gold Star som bjuder oss till ”Deptford High St.”. Den produktive kanadensaren Daniel Romano, som har en särskild kärlek till Skandinavien, ger oss ”The Pride of Queens”. Hjärtskärande blir det igen när vi låter John Moreland sjunga ”You Don’t Care for Me Enough to Cry”. Numera är John Prine också en ängel i himlen. Här sjunger han den omistligt vackra ”Angel of Montgomery” på sitt debutalbum från 1971.

Det går att se ökenbusken framför sig som rör sig fram med vindens hjälp när du lyssnar på Paul Cauthens vackra barytonröst i ”Tumbleweed”. Vi rör oss sedan till Los Angeles där Ryan Adams bjuder på den vackra ”La Cienega Just Smiled”. Från västkusten tar vi ett snabbt hopp till östkusten och regnet i New York. Det är Caleb Caudle som sjunger ”NYC in the Rain”. Om du drömmer om att vara nära någon vad passar bättre då än att lyssna på skönsjungande Courtney Marie Andrews ”Near You”.

Det är lite svårt att hitta rätt ord för att beskriva ”No Words”, som Cody Jinks sjunger med sin basröst. Det här kan vara en av de artister jag inte sett live som jag allra helst skulle vilja se på scenen när dessa coronatider är förbi. Han har en fantastisk katalog av sånger som ni borde upptäcka. The White Buffalo hade med några låtar i serien Sons of Anarchy. ”Come Join the Murder” är ett av de vackra och mörka ögonblicken därifrån. Systrarna Klara och Johanna Söderberg i First Aid Kit teamar sedan ihop sig med Conor Oberst i ”King of the World”. Brent Rademakers sång hörs i GospelbeacHs ”Strange Days”. Både låttiteln och textraden ”These are strange days, baby” är som gjort för dessa tider.

Det var en resa genom Americana-land. Många av de har uppträtt på STHLM Americana eller skulle varit med på årets uppsättning. Jag hoppas att många av årets artister kan komma till nästa års festival istället och kanske får sällskap av några av de jag inte sett. Jag litar på att bokningsbolagen Rootsy Music och Northern Trail kommer att fortsätta sitt alldeles lysande arbete med att ge oss Stockholmare och andra möjligheten att njuta av fantastiska artister i det här hörnet av musikvärlden.

Det är dags för den första uppdateringen av listan fylld med fantastiska låtar. Det blir en helrenovering av listan och jag fyller på den med de låtar jag har utsett till de bästa mellan 2016 och 2019. Varje av dessa år har jag och mina kollegor på Rockbladet samlat våra favoriter. De senaste åren med fem favoriter och innan dess tre favoriter och några bubblare. Min egen samling låtar från de här åren uppgår till tjugoen stycken. Alldeles perfekt för den här listan alltså.

Absolut fantastiskt

 

Om vi tar en liten genomgång år för år för att du ska få en bild av vad som finns med. Bäst från 2016 är ”Khom Loy” med Lars Winnerbäck, bara för textraden “Du säger att jag har männskor runt omkring mig hela tiden men jag känner mig ensam”. Min favoritlåt från Brent Cobbs debutalbum är ”Down in the Gulley”. En historia som är delvis baserad på verkliga händelser om hans farfar, som anklagades för att ha ett hembränneri på sin tomt. Det löste sig till slut för farfar. Sam Outlaw sjunger “Wish that you could see this city just how it used to be, Burnin’ with the fire of industry, Wish that you could feel the life we once felt on these streets, But you can’t, no you can’t”. Det som en gång var är inte hur det är nu. 2016 bidrar också med ”Grandma’s Garden” med Zac Brown, ”Cherry Blossom Wine” av Sadler Vaden och ”Holy Moses” med Tami Neilson.

Året som var känt som 2017 bjöd på bland annat Josh Tillmans tretton minuter långa memoarer i ”Leaving LA”. Bland annat om hans första minne av musik. Då håller han på kvävas av en godis som smakar vattenmelon samtidigt som ”Little Lies” av Fleetwood Mac spelas på radion. ”The Evil Has Landed” är en nära livet upplevelse att höra. Den kommer från Queens of the Stone Ages platta ”Villiains”. I den tredje låten på ”The Nashville Sound” är det just till Tupelo, som Jason Isbell & The 400 Unit flyr för att där finns tjejen som inte dömer och där går det att vara trygg. Tyler Childers sjunger om ett bältesspänne som gör avtryck i ”Feathered Indians” och vi rockar med Hannah Aldridge i ”Aftermath”.

Årets bästa låt från 2018 sjunger Julia Frej och Mauro Scocco. Det måste vara en av de mörkaste texterna genom tiderna som Townes Van Zandt skrev i originalet ”Waiting Around To Die”. Här hör vi den underbart översatt till ”Vänta på att dö”. ”Lover Leaver (Taker Believer) är en av de tidigast skrivna Greta Van Fleet-låtarna. Före både debut-EP:na som kom 2018. Den fulla versionen som avslutar ”Anthem of the Peaceful Army” är lite jammigare och lite groovigare än radiovarianten, som är kortare. I videon till “Summer’s End” blixtrar det förbi rapporter om opiumepidemin i Usa på en tv-skärm. Där finns en tydlig ledtråd till den förödande historia som berättas i den här vackert melankoliska låten framförd av John Prine. Råden till det ofödda barnet inleds med ”Låt ingenting hålla ner dig, Var alltid själv, Låt inga människor se dig när tårarna har släckt, Ha kanske tre-fyra vänner och håll dom kort, Visa aldrig vad du känner, Visa aldrig nånting”. Hästpojken från Göteborg skapar magi i ”Ofödda lilla barn”. Om vi tar oss lite längre norrut längs Bohuskusten kan vi också stöta på Viktor Olsson, som sjunger vackert om ”Daniel”.

När vi flyttar oss vidare till förra årets bästa låtar hittar vi ”Highwomen” med den kvinnliga supergruppen The Highwomen. Den består av Maren Morris, Amanda Shires, Brandi Carlile och Natalie Hemby. Här får de dessutom förstärkning av eminenta Yola. Det blir ännu mera uptempo och riff i ”The Well” med Marcus King. Colter Wall gör en underbar cover av Ian Tysons ”Bob Fudge”. Vi drar oss sedan ner i mörkret lite grann när The Steel Woods sjunger ”Rock That Says My Name”. Därefter sjunker vi som en sten i ”Off You” när SUSTO börjar sjunga hur om raderna om att ha slutat med kokain för tre veckor sedan.

Kom ihåg att följa spellistan. Då kommer du alltid att sitta med 21 fantastiska låtar i ditt knä, tills nästa uppdatering kommer då du kan få 21 nya ibland och ibland något färre nya.

I dessa Corona-tider behövs det lite extra musik. Därför är april-utgåvan inget mindre än en gammal hederlig dubbelkassett. Bortåt tre timmar av ny och ljuvlig musik ligger och väntar på dig här.

Blandband

 

”Det är fult att mörda” är en brittisk mysteriefilm från 1964 i regi av George Pollock. Filmen är löst baserad på Agatha Christies roman Mrs McGinty är död från 1952. På engelska heter filmen ”Murder Most Foul”. Det är också namnet på den sjutton minuter långa låt, som Bob Dylan släppte fredag den 27 mars. Det är den första originalmusik 78-åringen Dylan släppt på åtta år. Texten handlar om mordet på John F Kennedy i Dallas den 22 november 1963.

Tänk er att memorera texten till den låten. Här får ni den så att ni kan öva.

“It was a dark day in Dallas, November ’63
A day that will live on in infamy
President Kennedy was a-ridin’ high
Good day to be livin’ and a good day to die
Being led to the slaughter like a sacrificial lamb
He said, ”Wait a minute, boys, you know who I am?”
”Of course we do, we know who you are!”
Then they blew off his head while he was still in the car
Shot down like a dog in broad daylight
Was a matter of timing and the timing was right
You got unpaid debts, we’ve come to collect
We’re gonna kill you with hatred, without any respect
We’ll mock you and shock you and we’ll put it in your face
We’ve already got someone here to take your place
The day they blew out the brains of the king
Thousands were watching, no one saw a thing
It happened so quickly, so quick, by surprise
Right there in front of everyone’s eyes
Greatest magic trick ever under the sun
Perfectly executed, skillfully done
Wolfman, oh Wolfman, oh Wolfman, howl
Rub-a-dub-dub, it’s a murder most foul

Hush, little children, you’ll understand
The Beatles are comin’, they’re gonna hold your hand
Slide down the banister, go get your coat
Ferry ‘cross the Mersey and go for the throat
There’s three bums comin’ all dressed in rags
Pick up the pieces and lower the flags
I’m goin’ to Woodstock, it’s the Aquarian Age
Then I’ll go over to Altamont and sit near the stage
Put your head out the window, let the good times roll
There’s a party going on behind the Grassy Knoll
Stack up the bricks, pour the cement
Don’t say Dallas don’t love you, Mr. President
Put your foot in the tank and then step on the gas
Try to make it to the triple underpass
Blackface singer, whiteface clown
Better not show your faces after the sun goes down
Up in the red light district, they’ve got cop on the beat
Living in a nightmare on Elm Street
When you’re down on Deep Ellum, put your money in your shoe
Don’t ask what your country can do for you
Cash on the barrelhead, money to burn
Dealey Plaza, make a left-hand turn
I’m going down to the crossroads, gonna flag a ride
The place where faith, hope, and charity died
Shoot him while he runs, boy, shoot him while you can
See if you can shoot the invisible man
Goodbye, Charlie! Goodbye, Uncle Sam!
Frankly, Miss Scarlett, I don’t give a damn
What is the truth, and where did it go?
Ask Oswald and Ruby, they oughta know
”Shut your mouth,” said a wise old owl
Business is business, and it’s a murder most foul

Tommy, can you hear me? I’m the Acid Queen
I’m riding in a long, black Lincoln limousine
Ridin’ in the back seat next to my wife
Headed straight on in to the afterlife
I’m leaning to the left, I got my head in her lap
Hold on, I’ve been led into some kind of a trap
Where we ask no quarter, and no quarter do we give
We’re right down the street, from the street where you live
They mutilated his body and they took out his brain
What more could they do? They piled on the pain
But his soul was not there where it was supposed to be at
For the last fifty years they’ve been searchin’ for that
Freedom, oh freedom, freedom over me
I hate to tell you, mister, but only dead men are free
Send me some lovin’, then tell me no lie
Throw the gun in the gutter and walk on by
Wake up, little Susie, let’s go for a drive
Cross the Trinity River, let’s keep hope alive
Turn the radio on, don’t touch the dials
Parkland Hospital, only six more miles
You got me dizzy, Miss Lizzy, you filled me with lead
That magic bullet of yours has gone to my head
I’m just a patsy like Patsy Cline
Never shot anyone from in front or behind
I’ve blood in my eye, got blood in my ear
I’m never gonna make it to the new frontier
Zapruder’s film I seen night before
Seen it thirty-three times, maybe more
It’s vile and deceitful, it’s cruel and it’s mean
Ugliest thing that you ever have seen
They killed him once and they killed him twice
Killed him like a human sacrifice
The day that they killed him, someone said to me, ”Son
The age of the Antichrist has just only begun”
Air Force One comin’ in through the gate
Johnson sworn in at 2:38
Let me know when you decide to throw in the towel
It is what it is, and it’s murder most foul

What’s new, pussycat? What’d I say?
I said the soul of a nation been torn away
And it’s beginning to go into a slow decay
And that it’s thirty-six hours past Judgment Day
Wolfman Jack, he’s speaking in tongues
He’s going on and on at the top of his lungs
Play me a song, Mr. Wolfman Jack
Play it for me in my long Cadillac
Play me that ”Only the Good Die Young”
Take me to the place Tom Dooley was hung
Play ”St. James Infirmary” and the Court of King James
If you want to remember, you better write down the names
Play Etta James, too, play ”I’d Rather Go Blind”
Play it for the man with the telepathic mind
Play John Lee Hooker, play ”Scratch My Back”
Play it for that strip club owner named Jack
Guitar Slim going down slow
Play it for me and for Marilyn Monroe

Play ”Please Don’t Let Me Be Misunderstood”
Play it for the First Lady, she ain’t feeling any good
Play Don Henley, play Glenn Frey
Take it to the limit and let it go by
Play it for Carl Wilson, too
Looking far, far away down Gower Avenue
Play tragedy, play ”Twilight Time”
Take me back to Tulsa to the scene of the crime
Play another one and ”Another One Bites the Dust”
Play ”The Old Rugged Cross” and ”In God We Trust”
Ride the pink horse down that long, lonesome road
Stand there and wait for his head to explode
Play ”Mystery Train” for Mr. Mystery
The man who fell down dead like a rootless tree
Play it for the reverend, play it for the pastor
Play it for the dog that got no master
Play Oscar Peterson, play Stan Getz
Play ”Blue Sky,” play Dickey Betts
Play Art Pepper, Thelonious Monk
Charlie Parker and all that junk
All that junk and ”All That Jazz”
Play something for the Birdman of Alcatraz
Play Buster Keaton, play Harold Lloyd
Play Bugsy Siegel, play Pretty Boy Floyd
Play the numbers, play the odds
Play ”Cry Me a River” for the Lord of the gods
Play Number nine, play Number six
Play it for Lindsey and Stevie Nicks
Play Nat King Cole, play ”Nature Boy”
Play ”Down in the Boondocks” for Terry Malloy
Play ”It Happened One Night” and ”One Night of Sin”
There’s twelve million souls that are listening in
Play ”Merchant of Venice”, play ”Merchants of Death”
Play ”Stella by Starlight” for Lady Macbeth
Don’t worry, Mr. President, help’s on the way
Your brothers are comin’, there’ll be hell to pay
Brothers? What brothers? What’s this about hell?
Tell them, ”We’re waiting, keep coming,” we’ll get them as well
Love Field is where his plane touched down
But it never did get back up off the ground
Was a hard act to follow, second to none
They killed him on the altar of the rising sun
Play ”Misty” for me and ”That Old Devil Moon”
Play ”Anything Goes” and ”Memphis in June”
Play ”Lonely at the Top” and ”Lonely Are the Brave”
Play it for Houdini spinning around in his grave
Play Jelly Roll Morton, play ”Lucille”
Play ”Deep in a Dream”, and play ”Driving Wheel”
Play ”Moonlight Sonata” in F-sharp
And ”A Key to the Highway” for the king on the harp
Play ”Marching Through Georgia” and ”Dumbarton’s Drums”
Play darkness and death will come when it comes
Play ”Love Me or Leave Me” by the great Bud Powell
Play ”The Blood-Stained Banner”, play ”Murder Most Foul””

Allra sist men också något som verkligen betyder mycket just nu. Kom ihåg att tvätta händerna!

PS! Och ett litet extranummer krävs också i dessa tider och jag sammanfattar det med att du bör använda ditt sunda förnuft i dessa tider. Kent Wisti sammanfattar det på ett litet annat sätt.