En introduktion till Dawes

I juli 1966 rapporterades det om att Bob Dylan nästan omkommit i en motorcykelolycka. Under tiden han hämtade sig från sina skador, så passade han också på att spela in över 100 sånger i källaren på ett hus i West Saugerties, New York. Många covers, mycket annat och många nyskrivna Dylan-låtar. Först 1975 släpptes 16 låtar officiellt från de här inspelningarna, ”The Basement Tapes”.

Närmare 47 år efter dessa inspelningar hittades Dylan-texter, som aldrig fått någon musik. I mars 2014 samlades Elvis Costello, Rhiannon Giddens, Jim James, Marcus Mumford och Taylor Goldsmith under ledning av producenten T-Bone Burnett för att sätta musik till texterna och spela in detta. SVT sände på nyårsdagen dokumentären ”Lost Songs: The Basement Tapes Continued”, som handlar om inspelningen. Resultatet av inspelningen blev 20 sånger på Deluxe-utgåvan av The New Basement Tapes ”Lost On The River”.

Taylor Goldsmith är till vardags låtskrivare, sångare och gitarrist i bandet Dawes från Los Angeles. I gruppen, som släppt fyra album, ingår också Taylors bror Griffin på trummor och Wylie Gelber på bas. Tillsammans med John J. McCauley från Deer Tick och Matt Vasquez från Delta Spirit har Taylor gett ut en skiva under namnet Middle Brother.

Känner du dig sugen på att lyssna på vad Taylor Goldsmith har att säga om sin musik, sitt låtskrivande, prata en del om The New Basement Tapes, tycker jag att du ska lyssna på förra årets allra bästa poddintervju. I The Moment med Brian Koppelman dök Taylor upp i samband med att The Dawes släppte ”All Your Favorite Bands”.

Det här var en lång och krokig väg fram till den här introduktionen som handlar om Dawes. Bandet som spelar musik doft av 70-talets The Eagles och Jackson Browne. Introduktionen bjuder bland annat på ”Million Dollar Bill” i den version som spelades in med Middle Brother, men som också finns på Dawes andra album ”Nothing Is Wrong”. Inleder gör vi med ”Liberty Street” från The New Basement Tapes.

Blandband februari 2016

Månadens blandband presenteras av inspiration från diverse årslistor för 2015, lite nyheter för 2016, hyllningar till de som lämnat oss, samtal inför årets första konsert och en injektion av bra musik.

Blandbandet inleds av en skön del av Bruce Springsteens garderobsrensning i form av ”Night Fire”. Den följs av Gabriel Kelley, som dök upp i Jills Veranda som en låtskrivarkompis till Jill, men som i programmet mötte Annika Norlin. Här dyker titellåten från hans egen skiva upp i form av ”Lighter Shades of Blue”. Bohannons och The Deslondes som följer upptäckte jag på andras årslistor för 2015. Därefter kommer Will Hoge och sjunger ”Doesn’t Have To Be That Way”. Honom upptäckte jag tacksamt genom de som bokat bland annat John Moreland i Stockholm i januari. Hoges skiva var också femma på Rolling Stones lista över country-album från förra året.

Lycka för mig själv var när jag så att Mick Jaggers soloplatta ”Wandering Spirit” nu finns på Spotify. Här kommer ”Don’t Tear Me Up” från denna fantabulösa platta. Sydstatsrockarna Lucero bjuder på sitt sköna alster ”Can’t You Hear Them Howl”. Soulgubben Charles Bradley tolkar Black Sabbath-låten ”Changes”. Det är också titelspåret från Bradleys kommande album, som släpps i april. En till cover följer när Hollis Brown gör ”Sweet Jane”, som ursprungligen gjorts av The Velvet Underground.

Sommaren 2011 hade jag den stora lyckan att se Foo Fighters på Stockholms Stadion. En underbar sommarkväll och en underbar konsert. Samma sommar spelade de också i London på iTunes Festival. Den konserten strömmades också ut över världen och Lemmy Kilmister dök upp som gästartist och spelade ”Shake Your Blood” tillsammans med Foo Fighters. Det är en låt som finns på Probots självbetitlade skiva. Det var ett projekt där Dave Grohl gästas av sina heavy metal-idoler, bland annat Lemmy. Nyheter från Jonathan Johansson och Andrew Stockdales grupp Wolfmother för oss vidare i månadens kassett med ”The Real Thing” och ”Gypsy Caravan”. Jag hoppas att albumet som kommer i februari lever upp till den här låten.

Inför årets första konsert diskuterades bland annat grungen och det inspirerade mig att lyssna på det briljanta Temple Of The Dog-albumet från 1991 igen. Videon till ”Hunger Strike” där Eddie Vedder och Chris Cornell sjunger duett ledde fram till min upptäckt av detta gäng. Det är en hyllningsplatta till Mother Love Bone-sångaren Andrew Wood och tillika rumskamrat till Cornell, som gick bort alldeles för ung. På plattan spelar också Soundgarden- och Pearl Jam-medlemmarna Matt Cameron, Stone Gossard, Jeff Ament och Mike McCready. En annan som gick bort för tidigt var Jeff Buckley, som spelar ”Just Like A Woman”. En låt som Bob Dylan skrev och som kommer att dyka upp i mars på en rensning av Buckleys arkiv. Äntligen finns också John Morelands ”High On Tulsa Heat” på Spotify. Här kommer ”You Don’t Care Enough For Me To Cry” som också var en av de låtar som inledde det här konsertåret.

The Moment är en podd som har Brian Koppelman, som värd. Han skriver också film och tv-serier, bland annat är han aktuell med Billionaires, som hade premiär den 18 januari på HBO. I podden möter han oftast skådespelare eller andra i den branschen. Ibland möter han också artister. Nyligen var Justin Townes Earle (ja, det är Steves son) på besök för en pratstund, som är väl värd att förlora dig i under en dryg timme. På månadens kassett sjunger Justin ”Christchurch Woman”, som är Koppelmans favoritlåt.

De senaste årens favoritproducent Dave Cobb fortsätter att producera. Här i form av John Paul White och ”Simple Song” från kommande projektet Southern Family. Ett helt gäng av mina favoritartister kommer att spela in ett konceptalbum under ledning av Cobb. Det ska bli specialskrivna låtar om händelser som påverkat den enskilde artisten mycket eller nyinspelning av en låt som betytt mycket under artistens liv. Den gamla amerikanska folklåten ”I Am A Man Of Constant Sorrow” följer sedan i Blitzen Trappers version. Den har bland annat Bob Dylan och George Clooney spelat in.

The Temperance Movement förärar Stockholm med ett besök i februari och månadens blandband med ”White Bear”. Ryan Adams tycker att Sam Outlaw är en fantastisk sångsnickrare på Twitter. Jag håller med och lyssnar på skivan ”Angeleno” som släpptes förra året i Usa och i januari i Europa, men i februari lyssnar vi på ”Ghost Town”.

Extranummer
Ni får vara extra försiktiga med den här månadens blandband eftersom att jag satte det i sträckbänken. Det här C90-bandet innehåller en extra kassettbandsida med musik, vilket kan behövas under årets tråkigaste månad. Det bjuds americana i form av Jamie Lin Wilson Shelly Colvin och Brandy Clark. Ikonen Iggy Pop kommer med en berättelse om depressionen efter popen i mars och bjuder här på smakprovet ”Gardenia”. Albumet är inspelat med bland annat Josh Homme från Queens of the Stone Age och Eagles of Death Metal. Den gode byråkraten spelar självklart ”Taxman” med The Beatles många gånger. Ray LaMontagne och Ben Harper and The Innocent Criminals bidrar också med nyheter från sina kommande alster.

Även norskan Monica Heldal bjuder på en aptitretare i form av ”Jimmy Got Home”, som finns med på nya albumet som dyker upp i april. Will Hoge sjunger ”Through Missing You” och i ”Nobody Wins” hör vi Brian Fallon. Från tidigare nämnda Southern Family kommer också nytt med den undersköna soulrösten Anderson East, som sjunger ”Learning”.

Jag passar också på att hedra Glenn Frey och David Bowie, som lämnat oss under januari. Frey i Eagles-versionen av ”Take It Easy”, som han skrev med Jackson Browne. Bowie med den ”The Man Who Sold The World” som Kurt Cobain och Nirvana hjälpte mig upptäcka när de spelade oi på MTV Unplugged.

Julmusik 2015

I pojkrummet stod en fåtölj med ben av furu, armstöd i form av någon typ av läderremmar och en nedsutten sits i brunt manchestertyg. På förmiddagarna kunde solens strålar leta sig in genom källarfönstren och lysa upp fåtöljen. Den var en fristad där många timmar av mina tonår spenderades. Samtidigt snurrade oftast en svart vinylplatta i 33 1/3 varv per minut på skivspelaren. Toner av riffande gitarrer strömmade ut i rummet från JBL-högtalarna. Någon doft från den bruna heltäckningsmattan gör sig inte påmind.

Ekarnas passage, eller som staden verkligen heter El Paso De Robles ligger i Kalifornien emellan Los Angeles och San Fransisco. Staden är bland annat känd för sitt överflöd av vingårdar och mandelodlingar. Dave Cobbs stora intresse för vin har bidragit till att den här staden är hans favoritplats på denna planet. Han föddes i Savannah, Georgia och började redan vid fyra års ålder började att spela gitarr och trummor i kyrkan.

Det har förflutit drygt fyra decennier från Dave Cobbs födelse. Numera bor han i Nashville, Tennessee och försörjer sig främst som musikproducent. Under det här året visade det sig att han är albumens motsvarighet till vad Max Martin är för hitlåtar. De senaste åren har jag följt Dave Cobbs utmärkta produktioner, utan att ha koll på det. Dave Cobb producerade både förra årets bästa skiva Rival Sons ”Great Western Valkyrie” och den bästa skivan från året före det Jason Isbells ”Southeastern”.

Om det var under tiden när en stor del av mitt musiklyssnande gjordes i den manchesterbruna fåtöljen skulle jag inte behöva känna mig så korkad. Hur kan jag veta det? Jo, anledningen stavas vackra LP-konvolut och innerpåsar som innehöll LP-skivorna. Konvoluten och innerpåsarna var också fulla av information. Det var bland annat producenter, ljudtekniker, inspelningsstudio, diverse tack och ofta låttexter, som fanns tryckta på dessa vackra informationsbärare. Den här informationen försvinner i dagens digitala musiklandskap. Visst finns det PDF:er som följer med en del album du köper på iTunes, men det är i alla fall inget som jag tagit till mig. När jag satt i fåtöljen läste jag allt som fanns att läsa om varje skiva. Gång på gång på gång. Uppgifterna fastnade också och när det dök upp en ny skiva kunde namn från ena stället snabbt kopplas ihop med ett annat. Exempelvis så var låtskrivaren Desmond Child länge en favorit lite bakom kulisserna. Han har skrivit låtar till bland andra Bon Jovi, Alice Cooper, Kiss och Aerosmith.

Vad gillar han för musik? Vad påverkar att ljudbilden i hans produktioner är som den är? Vad drömmer han om? När Dave Cobb medverkar i podcasten Patcast lättar han en del på de här skynkena och ger oss en möjlighet att få svar på åtminstone delar av frågorna. Cobb säger att en av hans favoritartister är Jimmy Hughes, som han jämför med Otis Redding. Favoritalbumet genom alla tider är ”Revolver” av The Beatles. När det gäller de senaste årens favorit nämner han Michael Kiwanukas ”Home Again”. Han drömmer om att få producera Paul Rodgers, tidigare bland annat i Free och Bad Company. Det band som han gillar minst genom tiderna är The Doors. Cobb menar att det är genom Jim Morrisons sång vi fick Pearl Jam och därifrån kom Creed och därifrån kom sedan Nickelback.

Dave Cobbs filosofi när han jobbar är att göra skivor som han själv och hans vänner kommer att gilla. Är det någon annan som också gillar skivorna så är det en bonus. Det har varit en explosion av makalösa album från Dave Cobb i år. En av dessa är Anderson East’s debut ”Delilah”. East gjorde en spelning på The Bluebird Café i Nashville. Där träffade han Dave Cobb för första gången, berättar East för Nashville Scene.
– Jag gör skivor, sa Cobb
East tänkte ”Det gör alla (i Nashville)”. Cobb fortsatte:
– Jag har precis börjat att mixa Jason Isbells skiva.
Det fångade East uppmärksamhet på en gång. Det visade sig att East var ett stort fan till Isbell. Cobb bjöd hem East till sitt hus. Där började de främst snacka om musikprylar och musik i allmänhet innan det blev några inspelningar. Resten är så att säga historia.

Dave Cobb berättar om samma möte på The Bluebird Café att han var där för att se en annan vän spela. När han kom dit var det Anderson East’s tur att spela.

– När han öppnade munnen och började sjunga…jag dras alltid till röster, jag tror att det är lite av min grej att försöka hitta bra sångare. Du kan ha en bra trummis, men om sångaren inte är bra är det svårt att göra en fantastisk skiva. Men har du en bra sångare, så känns allt annat nästan som att det inte…det är nästan som att fuska ibland. Jag hörde honom sjunga och blev alldeles till mig. Bara den rena tonen och raspandet och trycket i hans röst.

Hur tar denna besatthet av röster sig i uttryck då? Wall Street Journal beskriver Cobbs arbete i studion som att han är mycket diskret. Han har en benägenhet att puffa sångaren till fronten så att röst och låttext når lyssnaren med minimal störning. Med tyngre band som California Breed och Rival Sons låter han väggarna skallra. Han har inte något emot att blanda olika stilar. Whisky Myers album ”Early Morning Shakes” har Cody Cannons röst som höjdpunkt, men Jeff Hoggs trummor rockar och ibland låter albumet som Led Zeppelin placerade i nordöstra Texas. På delar av Sturgill Simpsons ”Metamodern Sounds in Country Music” finns det ögonblick som verkar som en psykologisk version av traditionell country.

Vad Mr. Cobb inte gör är att göra den typ av tillrättalagda, alltför bearbetade och grundligt lackerade album som dominerar dagens topplistecountry. Han litar på sina musiker och kräsna lyssnare. ”Jag kan inte arbeta inom allt för rigida system,” berättar Cobb för Wall Street Journal om dagens Nashville ljud. ”Det har funnits personer som har sagt åt mig att inte kämpa emot, utan att följa med strömmen. Jag kan inte bekämpa det och jag konkurrerar inte. Mitt bästa försvar är ett bra anfall. Jag arbetar bara med band jag älskar.”

Den privata Dave har också flera kopplingar till Europa. Hans fru kommer från Albanien och hans dotters favoritlåt vid fem års ålder var ”The Final Countdown”. Den låten hade hon lärt sig i barnprogrammet Svamp Bob Fyrkant. Sedan har Mr. Cobb också producerat Europes senaste alster ”War of Kings”. Han säger, i podcasten Patcast, att Stockholm är ett favoritställe på jorden och att han särskilt gillar kaffet.

Jason Isbell, Honeyhoney, Chris Stapleton, A Thousand Horses, Anderson East, Christian Lopez Band, Lindi Ortega har alla släppt nya album i år och alla har Dave Cobb som producent. Det är inte utan att det går att påstå att Dave Cobb är populär att ha vid produktionsspakarna. Det här intensiva arbetet har inte gått den amerikanska Grammys-juryn obemärkt förbi. De har nominerat Dave Cobb till ”Producer of the year”. Cobb kommer dessutom tillbaka den 18 mars med ett konceptalbum ”Southern Family” tillsammans med flera av de han jobbat med under det här året. Cobb har bett artisterna bidra med antingen nya låtar om att växa upp i Södern eller att spela in låtar som har varit viktiga för dem. Det känns inte orimligt att tro att flera av Cobbs kommande alster även nästa år kommer att nå mina öron.

Årets punktliga nedslag

Mr Isbell berättar storyn om ”Speed Trap Town”

Årets livealbum: Drive-By Truckers, ”It’s Great To Be Alive!”. Drivet i gitarrerna och texterna som driver fram berättelserna. Här är Patterson Hood och Co. i högform.
Årets bok på nattduksbordet III: Narcos, historien om Pablo Escobars framfart i Colombia är trollbindande.
Årets där-hade-jag-velat-vara: Jason Isbell spelade fyra kvällar i rad på Ryman Auditorium, Nashville

Årets musikfilm: ”Twenty feet from Stardom” fick en Oscar för bästa dokumentär. Titeln syftar på de cirka 7 meter, som är skillnaden mellan stjärnorna som står längst fram på scenen och de bakgrundssångare som lyfter fram stjärnorna. Det är en lång lista på medverkande bakgrundssångare, bland andra går det att räkna in Darlene Love, Lisa Fischer och Merry Clayton.
Årets citat I: ”Om man är rädd kan man inte vara modig. Om man inte är modig kan man inte vara bra.” Bianca Kronlöf på Värvets 3 års-kalas.
Årets lyckliga lyssning: Tom Jerry Boman gör musikpodden Dill & Duva. Där samtalar han med musikpersonligheter som Joel Alme, Annika Norlin och Jocke Åhlund.

Årets svenska musikpodd I: Björn & Benny, en podcast om musik där några av Sveriges mera betydelsefulla artister, musiker och låtskrivare intervjuas.
Årets upptäckt: Shelley Colvin, ”Up the hickory down the pine”
Årets gammelradio: Arvet efter Cheiron – en oändlig historia. Fredrik Eliasson producerade 2008 den uppmärksammade dokumentären ”Cheiron – en Popsaga”. Nu har han gjort fortsättningen i Arvet efter Cheiron – en oändlig historia. I en femdelad dokumentärserie berättar Max Martin för första gången i en intervju om hur framgångssagan skrivits vidare och om hur nya generationers hitmakare lärs upp i samma skola.

Årets livealbum II: ”Live at Carnegie Hall”, Ryan Adams här i toppform och på gott humör.
Årets producent: Dave Cobb, kolla in årets bästa album om du behöver en förklaring.
Årets citat II: ”Att alltid vara en smula barn, det är att vara verkligt vuxen.” Säger den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko.

Årets citat till er som tror att vi måste ställa invandring mot annat i samhället: ”Rädsla är vägen till den mörka sidan. Rädsla leder till vrede. Vrede leder till hat. Hat leder till lidande.” Yoda i Star Wars Episode I är klokare än många verkliga levande varelser.
Årets cover: ”Save A Prayer”, Eagles of Death Metal gör en skön version av den här gamla Duran Duran-hiten. Det var gruppens dittills största hit med en 2:a plats på engelska singellistan. En kampanj sattes igång för att få låten att bli nummer 1 på iTunes och bandet och Duran Duran låter alla intäkter från låten gå till välgörenhet.
Årets magasin: Another Saturday Magazine för tredje året i rad.

Årets The Black Keys-skiva: The Arcs, albumet ”Yours, Dreamily,” startade som ett soloprojekt för Dan Auerbach. Sedan slutade det i en gemensam gruppansträngning tillsammans med Leon Michels, Richard Swift, Homer Steinweiss och Nick Movshon.
Årets öl: Södra Almighty
Årets bok på nattduksbordet I: Bosch, tv-serien om Michael Connellys kriminalare vid Los Angeles-polisen är inget annat än ren magi.

Årets hallelujah-moment: Det var rätt coolt att få röra vid Stanley Cup-pokalen.
Årets favoritpodd: Värvet
Årets bok på nattduksbordet II: Better Call Saul, att få mer kött på benen kring den specielle advokaten i Breaking Bad och hur han kom att bli den han blev var väldigt underhållande.

Kanske världens bästa låt från Ullevi 2012

Årets Stockholm Noir: Stilen är Jens Lapidus alldeles egen och den drivande och hårdkokta ”Sthlm Delete” gör dig inte besviken om du gillar hur Lapidus skriver.
Året bok på nattduksbordet IV: Fargo, säsong 2. Fortsättning är lika fantastiskt morbid som den första säsongen. Att det är baserat på verkliga händelser stärker hypotesen att verkligheten överträffar dikten. Gång på gång.
Årets musik-TV: Jills veranda, även årets tripp till Nashville gör mig glad. Jill får besök av Seinabo Sey, Joel Alme, Veronica Maggio, Jerry Williams, Annika Norlin och Adam Baptiste. Lusten att åka till Nashville är inte mindre nu.

Årets lådvin: ”The Ties That Bind: The River Collection”, Bruce Springsteen har samlat ihop överblivet från inspelningarna från det som kan vara mitt favoritalbum genom alla tider. Det går inte annat än att bli lätt tårögd och berusad.
Årets Jan Gradvall: Det är självklart Jan Gradvall. Hans veckokrönikor med mera i Dagens Industri på fredagar har i år även fått sällskap av en underbar podd ”Gradvall” där det bjuds på musikutbildning av klass. Lyssna exempelvis på avsnitt två. Där får vi möta den nu 80-åriga basisten Carol Kaye. Hon har spelat bas på ett antal Beach Boys-låtar, hjälpt Phil Spector med hans Wall of sound”, spelat kompgitarr på ”La Bamba” och mera bas på bland annat introt till Mission Impossible. Hela programmet är trettiosju minuter underbart musiknörderi.
Årets cover II: War Pigs av Black Sabbath i år i underbar First Aid Kit-tappning.

Systrarna Söderberg från sommarens Roskilde

Årets bästa album
Känslan är så klart att det här är den bästa årslistan, som är möjlig att få till. Genomgången av ungefär fyra promille av alla album som getts ut under året är avslutad. Juryn är tillbaka från juryrummet och domen är avkunnad. Nu är det bara dags för domaren att läsa upp den. Kom så åker vi!

Plats – Artist – Album

1 – Honeyhoney – 3
För tredje året i rad har Dave Cobb årets bästa album. Honeyhoney har sin bas i Los Angeles och Benjamin Jaffe och Suzanne Santo. Gruppens tredje alster släpptes i somras i Usa och kommer i Europa i början av nästa år. Santos röst smeker likt raspig honung de sköna toner som mina trumhinnor. Lyssna exempelvis på ”God of Love”, ”Yours to Bear” och ”Bad People”.

2 – Jason Isbell – Something More Than Free
Uppföljaren till albumet som toppade den här listan 2013 är också producerat av Dave Cobb. Skivan är inte lika direkt och mörk som ”Southeastern”, men likafullt underbar. Isbell berättar exempelvis historien om en ung och ensamstående mamma under depressionen i 30-talets amerikanska söder. I en starkt troende omgivning jobbar mamman hårt för ett bättre liv för sig själv och sina barn, samtidigt som hon bär på den enkla drömmen att få åka i en ”Hudson Commodore”.
3 – Anderson East – Delilah
Prispallen det här året avslutas av ytterligare en Dave Cobb-produktion. Anderson East är född i Athens, Alabama och begåvad med en röst som tar dig med i tidsmaskin till 60-talets allra bästa soulsångare. Det är i princip omöjligt att inte bli kär i Easts röst. I år är det svårt att inte dra paralleller till den kritikerrosade och väl uppmärksammade och fantastiska Leon Bridges. Det är bara det att Anderson East är ännu bättre i mina öron.
4 – Joel Alme – Flyktligan
I litteratur, film och intervjuprogram hard et skrivits och pratats om så många frånvarande farsor, så mycket om alkoholism och dysfunktionella familjekonstellationer att ämnet, hur allvarligt det än må vara, har börjat kännas tjatigt och bemöts emellanåt mest med en axelryckning. Men så kommer Joel Almes svenskspråkiga släktkrönika ”Flyktligan” och fan vet om det är den finaste arbetarklasskildring som getts ut på den här sidan av ”Skebokvarnsv. 209”. Det är en del av beskrivningen av detta underbara album i Sonic Magazine #79 och jag faller gärna in i hyllningskören.
5 – Dawes – All Your Favorite Bands
Det här är fantastisk, tidlös västkustpop i Jackson Brownes och The Eagles fotspår. Ger musiken dig mersmak rekommenderar jag dig att också lyssna på när frontfiguren och låtskrivaren i bandet Taylor Goldsmith gästar The Moment med Brian Koppelman. Den undersköna intervjun hittar du exempelvis i iTunes poddbibliotek.
6 – Viktor Olsson – Stenungsund
”Viktor Olsson är 22 år och kommer från Stenungsund, lika delar industrisamhälle och västkustidyll några mil norr om Göteborg. På sitt debutalbum sjunger han om att växa upp just där men också om familj och konventioner, att flytta, bo på 27 kvadrat, en vän som gick bort och – förstås – den fantastiska, fruktansvärda, outgrundliga kärleken. Olsson bär sina influenser med stolthet – låter rent av både Tom Petty och Håkan Hellström vara med i texterna – men droppar också Swedish House Mafias ”Leave the world behind”, för även den är ett soundtrack till den värld han rör sig i och försöker förstå.”Det här är på det sätt Håkan Steen i Aftonbladet beskriver årets svenska debutalbum.

7 – John Moreland – High On Tulsa Heat
Den 7 januari nästa år är det meningen att John Moreland ska uppträda på Berns, som förband till Jason Isbell. Det är för en gångs skull verkligen värt att vara i tid till förbandet. Förväntningarna är högt uppskruvade att äntligen få lyssna live till denna ärliga, musikaliska hantverkare. Moreland är värd all respekt och belöning han kan få för att återigen ha gjort ett helgjutet album. I ”You Don’t Care Enough For Me To Cry” förkunnar Moreland ”I’m so damn good at sorrow” att det är svårt att hålla ögonen torra.
8 – Imperial State Electric – Honk Machine
Nicke Anderssons nya platta med Imperial State Electric är en musikhistorisk flört med både 60- och 70-talet. Det finns både tydliga soulinfluenser samtidigt som riffen låter skönt Thin Lizzy-influerade. Några favoritlåtar är ”Colder Down Here”, ”Guard Down” och ”Maybe You’re Right”.
9 – Ryan Adams – 1989
En av årets bästa spellistor är den ihopsatt av Taylor Swifts originalalbum och Ryan Adams coverversion av detsamma album. Det är fantastiska låtar och underbart att höra låtar som ”Blank Space”, ”Bad Blood” och ”I Know Places” först i Swifts popupplaga och sedan i Adams altcountry-versioner. Swift har varit med och skrivit alla låtar. Men i sedvanlig ordning (ja det går att säga så) är också svenskarna Max Martin och Shellback involverade i kreerandet av majoriteten av dessa pärlor till låtar.
10 – Roger Karlsson – Kysser Sörmlands Jord
Det här är sjätte solosläppet från denne sörmländske singer-songwriter. Han kvalar in fint i den svenska traditionen av rockiga berättare. Han förtjänar också en betydligt större uppmärksamhet än han fått hittills. Hela albumet är en betraktelse av den inte alltid upplyftande samtid vi just nu lever i. En skön orgel i bakgrunden bär fram sången >>Främling eller vän/Historien går igen/När agnarna ska sållas och förvanskas>> sjunger Roger Karlsson i ”Jag Skulle Kunna Döda”.
11 – Noah Gundersen – Carry The Ghost
Ett vemodigt piano inleder albumet och berättelsen börjar >>She watched the valley burn like a slow dancer doing turns/My name was on every tongue/And all of the smoke and ash like a memory of the time gone bad/Hanging like a shadow>> i ”Slow Dancer”. Den här mörka och suggestiva stämningen följer från en av årets bästa låtar följer sedan med genom hela albumet.

12 – Jesse Malin – New York Before The War
Frågan är om inte Jesse Malins konsert i en trång källarlokal på Nalen var den bästa rockkonserten i år. Då turnerade han med det här albumet helt nysläppt. I höst har han också släppt ”Outsiders”, återbesökt Stockholm. Det första av årets album är det bästa i mina ögon. Här finns favoriter som ”She’s So Dangerous” och ”Boots of Immigration”. Nöjesguiden skriver att Jesse Malin kan anklagas för att vägra sin samtid, och det New York han skildrar är snarare den skitiga och dysfunktionella staden från sent 70-tal än dagens välstädade och nolltolererande gnistrande välståndsmetropol. Om det låter på detta viset får han gärna fortsätta på det spåret, tycker jag.
13 – Refused – Freedom
”Refused har spelat in ett sagolikt tajt, modernt rockalbum utan en millimeter utfyllnad. Samtliga 10 låtar skulle kunna släppas som singlar och fungera i actionsekvenser i Hollywoodfilmer och dataspel. Eller kan läggas in i spellistor för den som vill ha tempo i joggingspåret. Riffen är så tydliga att Beavis & Butt-head kan spela luftgitarr till dem. Visserligen kommer Refused från den politiska hardcorescenen, men även fans av AC/DC och Black Sabbath som helt struntar i budskap kommer att älska det här.” Det är en del av Jan Gradvalls beskrivning av Umeå-bandets platta, som samme Gradvall senare utnämnde till första halvårets bästa skiva.
14 – Eagles of Death Metal – Zipper Down
Efter sju års väntan dök bandets fjärde fullängdare upp under hösten. Josh Homme och Jesse Hughes hostar upp en spyboll mycket besläktad med örnarnas tidigare utgåvor, ”Death By Sexy” och ”Peace, Love, Death Metal”. Tillfredsställande riff, upprörande insinuationer och självhyllande prakt avlöser varandra och blandas i härligt takt på detta utmärkta album.
15 – Melissa Horn – Jag Går Nu
Det är svårt att ta miste på att det är Melissa Horn redan vid skivans första toner. Det är sköna toner i moll och texter nära henne själv, alla ord med en vacker tungsinthet. I februari gör hon tio spelningar på Södra Teatern. Jag tar det igen, TIO! Hon håller normalt en låg medial profil, men i höst har det funnits möjlighet att höra henne samtala med Tomas Andersson Wij, vilket sänds på SVT i början av det nya året. Dessutom har hon medverkat en lördag i Jan Gradvalls podd.
16 – Jesse Malin – Outsiders
Om du vill djupdyka i Jesse Malin måste du bara lyssna på Jan Gradvalls podd där han dedikerar ett helt avsnitt till denna New York-poet. Årets andra album från denna fantastiska skildrare av Stora Äpplet-miljöer ger mig en underbar glädje. Och för den delen lust att åka dit och utforska alla miljöerna, som beskrivs i låtarna.

17 – Chris Stapleton – Traveller
Den här skivan tog hem tre priser på årets Country Music Awards i Usa. Vinsterna var för Male Vocalist of the Year, New artist of the year och den tunga utmärkelsen för Album of the year. Särskilt värt att nämna är att albumet producerades av Dave Cobb. Vem annars?
18 – Anna Ternheim – For The Young
»Albumet inleds med en slags trilogi, tre låtar som hänger ihop, finns gjorda med snygga videos också. Det gör egentligen hela albumet, tio superba sånger, som hon tillsammans med producenten Andreas Dahlbäck klätt i de vackraste kläder.« Så här skriver Upsala Nya Tidning i sin recension av detta sköna album. Vill du veta mer om det ska du självklart lyssna på avsnittet i Jan Gradvalls podd där han intervjuar Anna Ternheim.
19 – A Thousand Horses – Southernality
Det är omöjligt att inte tänka på The Black Crowes debutalbum ”Shake Your Moneymaker” när tonerna från ”Southernality” rusar ut genom högtalarna. ”First Time” startar upp den här sköna Dave Cobb-produktion. Deras sydstats bluesiga sound förde upp singeln ”Smoke” till förstaplatsen på Billboards Country Airplay Chart. Det är svårt att sitta stilla när sångaren Michael Hobby och resten av bandet bjuder upp till dans med den här sköna samlingen av låtar.
20 – Caitlin Canty – Reckless Skyline
Redan i januari dök den här pärlan till platta upp i hörlurarna. Caitlyn Canty är en singer/songwriter, som numera bor i East Nashville. The San Fransisco Chronicle har beskrivit Cantlys röst som ”casually devastating” och den publika amerikanska radiostationen NPR har beskrivit hennes musik som en blandning av ”a gritty side with aching ballads”. Jag bara instämmer och njuter när hon exempelvis gör cover på Neil Youngs ”Unknown Legend” och sin egen ”I Never”.
21 – Banditos – Banditos
”För en som aldrig såg Janis Joplin live kan det kännas lite skrämmande att plötsligt möta en röst med Mary Beth Richardsons intensitet, så pepprig, köttig och precis lika stark som sprucken. Det är något närmast opassande med den, som att den ställer sig för nära.” Det är på detta sätt Nils Hansson på Dagens Nyheter inleder sin liverecension från Banditos spelning i Stockholm i slutet av augusti. Det är inte bara Richardsons röst som hörs på skivan, utan hon delar sången med flera i gruppen. Det låter verkligen stompigt och skitigt och väldigt tight.

Midnatt råder, tyst det är i husen
Många band och artister lever på att vara ute på turné för att låta oss höra gamla låtar från förr. Det är kan sägas vara någon form av påminnelse om att det skulle ha varit bättre förr. Eller kanske ett svar som säger att det är sämre nu. Det talar till en längtan hem, en blick tillbaka till gångna tider. Vi säger att vi blir nostalgiska, på ett sätt som ska ha en positiv klang. Katrine Marcal skriver i Aftonbladet att,

”Nostalgi ansågs en gång i tiden vara en sjukdom. Ordet kommer ur grekiskans nostos: att återvända, och algos: smärta. Vi har ont eftersom vi vill hem. Hem dit vi kom från, hem dit där vi en gång var älskade. Det var på 1600-talet som diagnosen myntades för att beskriva den ångest som schweiziska legosoldater kände när de levde utomlands under långa perioder. Sjukdomen ansågs bland annat kunna botas med opium.”

Det går att fundera över om det finns inslag av nostalgi när en artist som Neil Young plockar bort sin musik från Spotify. Eller är det bara ett kallt kalkylerat affärsbeslut där han vill få fler att hitta till sin misslyckade musikspelare Pono? Jag är benägen att tro att om den gode Mr. Young håller fast vid sitt beslut, så kommer han att vara förlorad för framtida generationer som växer upp med tillgång till all musik på ett sätt som inte tidigare varit möjligt. Det finns stora chanser att det blir som musikanalytikern Bob Lefsetz skriver i sin analys av Youngs beslut. Där han inleder med att citera en Neil Young-låt.

”Old man take a look at yourself. What if you put out new music and no one cared? Even better, what if you said you were gonna save the music business and no one cared? Then you’d be Neil Young.”

Det gäller att ständigt komma ihåg att vindrutan faktiskt är större än backspegeln. Det är faktiskt viktigare att titta framåt än bakåt, både när du är ute och kör bil och i resten av livet.

Närmast framför vindrutan är julen, som står för dörren. Ta hand om era nära och kära och krama om barnen och alla andra några extra gånger.

GOD JUL från Tyresö-tomten!

Bonus 1: I morgon kommer julmusiktomten. Stay tuned!
Bonus 2: Ett lästips inför julen är ”The Crossing”, där gör Michael Connelly-karaktärerna Harry Bosch och Mickey Haller gemensam sak i att reda ut om den dömde mördaren verkligen är skyldig.
Bonus 3: Gillar du, precis som mig, den där lite bredbenta amerikanska motorvägsrocken som Tom Petty, John Mellencamp, Bruce Springsteen och som live låter har toner av Counting Crows? Då är det ingen tvekan om att du kommer att gilla Will Hoge. Lyssna exempelvis på ”Small Town Dreams”.
Bonus 4: Precis som vanligt. Sist men självklart inte minst kan jag meddela att spellistan med potentiella jullåtar för 2016 just nu består av 2 låtar. Frågan är bara hur nästa års skiva ska levereras?

Terminsavslutning

”Take It Easy” är en sång skriven av Jackson Browne och Glenn Frey och inspelad av The Eagles, med Frey som sångare. Den släpptes som bandets första singel 1 maj 1972 och nådde tolfte plats på Billboard Hot 100. Den fanns sedan med på debutalbumet Eagles, som utkom en månad senare.

Låten skrevs ursprungligen av Browne 1971 till hans eget debutalbum. Frey, som då bodde granne med Browne, fick dock höra den innan den var färdig och blev så förtjust att Browne gav den till honom. Frey skrev sedan färdigt texten och spelade in den med sitt nystartade band The Eagles. Browne spelade senare in låten till sitt andra album, For Everyman från 1973. Låttexten handlar om att ta det lugnt och inte låta sina problem tynga ner sig. Det här går att läsa sig till på Wikipedia om ”Take it easy”. Det känns passande att någorlunda nära inpå semestern lyssna till något hoppfullt när sommaren fortfarande är i nalkande.

Det är måndagskväll i midsommarveckan ett år när den äldste sonen lämnar lågstadiet och går vidare till mellanstadiet och den yngste sonen väntar på att få ta över storebrors plats på lågstadiet. Det är också den sista inbokade konsertkvällen den här våren. Den förra gången jag såg Jackson Browne fanns ingen planerad setlista. Istället satt han på scen med fjorton gitarrer och ett piano och en orgel och lät publiken ropa ut förslag på låtar de ville höra. Sedan blev det en konsert av det hela, bland annat för att Jackson Browne styrde upp en del i vilken ordning låtar kunde eller inte kunde spelas. Det kunde vara sådant som att låtar inte passade in efter varandra på grund av att det blivit för många sorgsna låtar ett tag eller ibland för att det nu var dags att byta mood.

Den här kvällen bjuder däremot på en mer i förväg uttänkt spelordning och vi får höra ett antal låtar från förra årets ”Standing in the breach”. Det blir ”The birds of St. Marks”, ”Leaving Winslow”, ”If I Could Be Anywhere” och den klassiskt Jackson-ljudande balladen “Standing in the breach”. Tonerna ringer ljuvt genom kvällen. Samtidigt påminner de skarpa raderna om livet utanför.

“So many live in poverty while others live as kings
Though some may find peace
In the acceptance of all that living brings
I will never understand however they’ve prepared
How one life may be struck down and another life be spared”

Jackson Browne har en lång historia med skarpa observationer av samtiden, som räcker länge. 1986 kom albumet ”Lives in the balance” och titellåten handlade om Iran-Contras-affären. Det var en politisk skandal i USA som uppdagades i november 1986. Under Ronald Reagans presidentskap hade högre regeringstjänstemän i hemlighet underlättat försäljning av vapen till Iran, som var föremål för ett vapenembargo. Vissa amerikanska tjänstemän hoppades också på att vapenförsäljningen skulle säkra frisläppandet av gisslan och tillåta amerikanska underrättelsetjänster att finansiera nicaraguanska Contras. I samband med att videon till låten släpptes så kommenterade Jackson Browne skandalen:
– I imply that the truth is kept from us on a regular basis. I flat out say the government lies. Well, these things are no longer heresy.

I samband med Usa:s invasion av Irak 2005, så fick låten nytt liv och den skarpa sociala observationsförmågan levde vidare.

”There are lives in the balance
There are people under fire
There are children at the cannons
And there is blood on the wire”

Det blir inte någon ”Lives in the balance” ikväll. När den skulle kunnat komma är första gången Jackson Browne tar plats bakom flygeln. Då börjar många i publiken ropa låtar de vill höra. Jackson fångar upp några förslag och rådslår med bandet och vi får oplanerat höra ”Fountain of sorrow”. Ett tag innan dess har jag fått höra en personlig favorit från pojkrummet ”In the shape of a heart”.

Jackson Browne är också något av en mästare på mellansnack. Han bjuder på beskrivningar av vad låtar handlar om. Han blottar ett stort engagemang för miljön. Han hyllar The Byrds och tillägnar dem ”The birds of St. Marks”. Vår svenske mästare på mellansnack Tomas Andersson Wij finns också i publiken. Jag kan inte annat än ana vart åtminstone viss del av Tomas inspiration kommer från.

Doug Seegers gör ett gästspel och sjunger sin egen ”Going down to the river” ackompanjerad av kvällens band och av Jackson Browne på flygel. Shayne Fontaines sjungande gitarr glädjer mig hela kvällen och Greg Leisz underbart ylande steelgitarr stänker av glädjetårar. Det är självklart också Jackson Brownes alldeles egna röst som likt en sorgsen syren väver samman denna underbara kväll.

Sista låten innan extranumren tar vid är en energigivande ”Running on empty”. Semestern har kommit ett steg närmare, men innan dess hälsar Mr. Browne också ”Take it easy”.

Blandband april 2015

I samband med månadens blandband vill jag göra er uppmärksamma er på en nymodighet som gör att blandband inte riktigt längre är vad blandband var en gång i tiden. Den funktionen heter i blan SHUFFLE, det vill säga blanda. Det innebär helt enkelt att den som vill kan få en helt slumpartrad uppspelning av låtarna på blandbandet. Det saboterar en av de viktiga sakerna med blandbandet, nämligen att tänka ut lämplig spelordning. Om du vill göra något liknande tidigare att enkelt blanda blandbandet krävdes helt enkelt att du hade god kontroll över framspolning, tillbakaspolning och den rätt oexakta tape counter. Här är då månadens blandband i helt slumpartad ordning.

Tryck FF/REW
”Tåget Som Går In Till Stan” är nummer sju den här månaden. Det är Moneybrother, som sjunger den svenska versionen av Tom Waits ”Downtown Train”.
Tryck FF/REW
Croonern John Moreland är på väg med nytt material. I mitten av april finns hans nya album ”High On Tulsa Heat” tillgängligt för nedladdning. Här kommer titelspåret därifrån redan nu, som tionde låt.
Tryck FF/REW
Redan på februari-månads blandband fanns det anledning att känna ett visst hopp över att Jesse Malin skulle vara tillbaka i slutet av mars. Nu har tiden kommit och han avslutar april månads blandband. Den tjugoförsta låten är ”She’s So Dangerous”.
Tryck FF/REW
Jag undrar varenda gång om inte den här låten handlar om Bröderna Dalton i Lucky Luke. Det är inte fallet, men jag kan ändå inte låta bli att tänka så när The Eagles spelar ”Doolin-Dalton”, som låt nummer sjutton.
Tryck FF/REW
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro om det här, men Mumford & Sons är tillbaka med ”Believe”. Nummer elva på månadens band låter rätt mycket Coldplay, tycker jag.
Tryck FF/REW
Månadens blandband inleds av något mycket bättre än ett ruttet äpple. Det låter misstänkt likt Queens of the Stone Age, men det är Uncle Acid & The Deadbeats som spelar ”Poison Apple”. Det är helt enkelt tunga sköna stonergitarrer som leverar riff efter riff.
Tryck FF/REW
Här kommer spår nummer nio på månadens blandband. Nian innehåller en låt från en americana-skiva från förra året, som gick mig förbi då. Det är Arlo McKinley & The Lonesome Sound, som bjuder på ”Dark Side of the Street”.
Tryck FF/REW
Här kommer den fabulösa låten, som involverar en trafikled i Los Angeles. Den är åtta den här månaden, men lätt på pallplats för 00-talet. ”La Cienega Just Smiled” är ju helt fantastisk, lyssna och njut.
Tryck FF/REW
”Tell Her You Belong To Me” sjunger Beth Hart med sin underbara bluesstämma, som den nittonde låten på måandens blandband.
Tryck FF/REW
Van Morrison har kommit med ett gäng duetter där han spelat sina låtar på nytt. Här, som sjätte spår, slår han ihop sina påsar med Bobby Womack och sjunger ”Some Peace of Mind”, så att nackhåren står upp.
Tryck FF/REW
Riktning är bra att ha och den är inte i någon oturlig sådan här på blandbandets trettonde plats. Istället får vi ”Directions” av Ane Brun.
Tryck FF/REW
”Ner Mot Terminalen” var den låt som stod ut mest och växte mest live från Thåströms nya skiva när jag såg honom live. Därför får den vara femte spår på månadens blandband.
Tryck FF/REW
Den femtonde delen av månadens blandband fortstätter på inslagen väg, med svensk sång på en låt översatt från engelska. Det är Jocke Berg, som sjunger den här låten från filmen Bilar. Det är en låt av The Cars, som här heter ”Det Känns Perfekt”.
Tryck FF/REW
I direkt anslutning till farbror syra kommer en herre, som antagligen hunnit med att testa både det ena och det andra. På den nya skivan med Noel Gallagher’s High Flying Birds går det att hitta några riktigt bra spår. Ett av dem är ”The Mexican”.
Tryck FF/REW
På månadens artonde melodi är det återigen dags för John Moreland. Här med ”Your Spell” från Sons of Anarchy.
Tryck FF/REW
Månadens fjärde spår kommer från Dan Baird and Homemade Sin. Den raspiga sången du hör på ”Runnin’ Outta Time” har du tidigare hört i The Georgia Satellites.
Tryck FF/REW
En lite äldre sextonde låt från ett svenskt band, som sjunger på engelska. The Cardigans lirar ”Couldn’t Care Less” med skönsjungande Nina Persson på sång.
Tryck FF/REW
På tredje plats den här månaden kommer ett lovande singelsläpp från My Morning Jackets nya skiva. Den heter ”The Waterfall” och ska dyka upp i början av maj och därifrån är nu ”Big Decisions” släppt.
Tryck FF/REW
Hon är tillbaka i år också. En av de bästa svenska debutanterna från i fjol, Seinabo Sey. Nya EP:n ”For Maudo”, innehåller bland annat ”Burial, som dyker upp som den tjugonde låten på månadens band.
Tryck FF/REW
Den första gången den framfördes var på Dagens Nyheters 150-årsfest. Det går att hitta ett dugligt YouTube-klipp av det. Här framförs låten som den fjortonde låten den här månaden.
THE END

Julkalender – Lucka #23

Läs om två personer som fångat och berört mig med sina ord under året som gått. Ni får också något som man skulle kunna kalla en promenerande betraktelse av årets julmusik. Allt avslutas med ett valspråk värt att välja.

Det känns närmast omöjligt att skriva en årskrönika över 2013 utan att skriva om en av skrivarnas skrivare detta år – Kristian Gidlund. Han blev nästan 30 år gammal innan cancern till sist tog hans liv. Det är en JÄVLA sjukdom det där! Den tog min mamma från mig innan hon fyllt 33 och innan dess min morfar innan jag lärt känna honom. Du har säkert liknande upplevelser nära dig? Jag har känt att

det är omöjligt att inte bli berörd av Kristians öde. En som åtminstone kände Kristian är Per Bjurman läs hans hyllning ”Han var just så varm, just så orädd, jst så klok, just så stark, just så vacker – och omöjlig att inte älska”  till sin vän, utan att fälla en tår? Han skrev en blogg…ikroppenmin.blogspot.se…när jag väl läst ett inlägg där var det helt omöjligt att inte läsa mer. Kristian hade en förmåga att beröra med det sätt han beskrev världen och sin situation. Han skrev också en debattartikel om landet han var på väg att lämna, som publicerades av Aftonbladet. Frågan är verkligen om det är det här landet vi vill leva i? Nej tack, säger jag!

Kristian Gidlund (1983-2013)

Årets upptäckt I: Roger Karlsson

Årets The Black Keys-skiva: Dan Auerbach-producerade Patrick Sweany – Close To The Floor

Årets magasin: Another Saturday Magazine

Året har också bjudit på många förträffliga konserter. De har avhandlats löpande på Facebook och i bloggen. Om jag tvingar mig själv att peka ut några favoriter så är det givet att The Gaslight Anthem var en underbar upplevelse. Det kan ha varit rockens framtid. Queens of the Stone Age en annan favorit och möjligheten att få återse Jason Isbell var underbart. Dessutom är det bara att än en gång kapitulera inför Cirkus, som en fantastisk arena för musik.

Årets höstupptäckt I: Värvet

Årets Rick Rubin-projekt: Black Sabbath – 13

Årets citat: ”Just double it, Lennon and I used to do it all the time. It sounded great”, Sir Paul McCartney till Dave Grohl i samband med inspelningen av Sound City-soundtracket. Återberättat av Dave i ”WTF with Marc Maron”

Marc & Dave

Det är definitivt en ynnest få ta del av skrivandet från en fantastisk mellanstadielärare. Han är också grundaren till Another Saturday Magazine. Varje lördag delar han en av sina betraktelser med oss, sina vänner på Facebook. Året har bjudit på nummer om döden – ”The Big Sleep – Edition”, om sommaren ”Sweet Days of Summer – Edition” och många fler nummer fyllda av minnen från barndomens Vindeln. Här ett litet utdrag från ”The Things We Lost in the Fire – Edition”

”Upplever inte att jag är så nostalgisk, söker mer det som inte finns… min egen definition av exklusivitet. När samhället förändras så i grunden som det gör nu med,

d-i-g-t-i-t-a-l-i-s-e-r-i-n-g-e-n,

skapas nytt och försvinner annat…

Vi som behärskar tekniken får tillgång till information, kunskap och underhållning, i en tid och omfattning, världen tidigare aldrig skådat.

Förra våren var min mor bedrövad, hon kunde inte längre ta ut kontanter på sitt lokala bankkontor, sina egna fickpengar, de där konkreta sedlarna, hon ibland vill ge till sina barnbarn. Det löste sig, min syster ordnade så att mamma nu kan ta ut pengar på Ica (om hon behöver).

Å ena sidan ska tillgängligheten öka i samhället, samtidigt är förändringen i sig ett handikapp för äldre. Äldre och medelålders som har svårt att hänga med kallas ”dinosaurier”… tycker inte om den benämningen, tycker inte om den kategoriseringen. Min mor må vara mycket gammal och lite trött – hon har levt länge, men hon är inte och har aldrig varit någon skräcködla…*

* (äldre benämning på dinosaurie)

En talbok är en inläst bok till hjälp för personer med läshinder. Skillnaden mellan en talbok och en ljudbok är juridisk: en talbok får bara lånas av personer med läsnedsättning, medan en ljudbok får lånas av alla. Formatet för talböcker är nu digitalt… Det finns äldre, ensamma människor, som endast äger och kan hantera en kassett-radio. Tror inte att de klagar så mycket som de borde, de tillhör den generationen, som inte gör det.

I Stockholm började skivbutikerna försvinna, för över tio år sedan, men även foto-labben, videobutikerna. Tidningar och böcker, står på tur.

På tunnelbanan, föredrar jag och många andra, telefonen framför Metro – papperstidningen. Var aldrig bekväm med ordet boklåda, men kommer att sakna bokhandlarna; att botanisera bland böcker, tumma på en förstaupplaga, de har en speciell finish. Orkade dock inte läsa den Tolstoj jag tänkt läsa, trots den föresatsen, boken var helt enkelt för tung och otymplig.”

Årets höstupptäckt II: WTF with Marc Maron

Årets reseblogg: Per Bjurmans New York-blogg, läs ett inlägg och du vill genast åka dit. Läs flera inlägg och inse att du måste åka dit.

Årets livealbum: The Horrible Crowes – Live At The Trobadour

Det finns en utmaning i att göra en lista för årets album. Ibland så går man (jag) fel när man snabbt dömer ett album. Ibland behövs fler lyssningar för att låtarna ska gripa tag tillräckligt och ibland blir det som under en period upplevs som en klassiker till något helt annat när tidens tand sätter käftarna i skivan. Trots det tycker jag att det är på sin plats att lägga krut på att göra en topplista för årets, enligt min mening, bästa album. Åtminstone som den ser ut i skrivande stund, det finns chans, risk, möjlighet att den skulle komma att se annorlunda ut om ett halvår, men det kanske är en del av evolutionen helt enkelt?

Plats – Artist – Album

1 – Jason Isbell – Southeastern

Bra melodier, gripande texter och en underbar röst, som tillsammans blir det recept som kokar ihop årets bästa album. Lyssna till exempel på ”Elephant” och ”Live Oak”, som den före detta Drive-By Truckers-medlemmen levererar.

Årets album 2013

2 – Queens Of The Stone Age – …Like Clockwork

”På gruppens sjätte album sänker Josh Homme tempot och sjunger bättre än någonsin. Det avslutande titelspåret visar att han är en av samtidens största artister.” så skriver Jan Gradvall i DI Weekend. Jag kan bara hålla med.

3 – Hästpojken – En magisk tanke

Denna samling sånger, som gripit tag i mig och inte heller släppt taget under året, kommer från västkusten. Skivan innehåller också en av årets höjdpunkter alla kategorier, nämligen ”Brinner”.

4 – Lars Winnerbäck – Hosianna

Inspelningen gjord på Irland bjuder på svärta, sot och en del vemod. Samtidigt tycker jag att det finns en energi och en utveckling av låtarna som faller mig i smaken.

5 – Petter – Början På Allt

Alla i familjen är överens om att det här är en bra platta. Tror att flera delar av familjen skulle placera skivan högre upp på sin lista.

6 – Elton John – The Diving Board

T-Bone Burnett, som har producerat, har lyckats få fram ett sound som liknar det som finns på ”Raising Sand” med Robert Plant och Alison Krauss och på det tidigare samarbetet med Elton och Leon Russel ”The Union”. När detta sound gifter sig med Eltons och Bernie Taupins låtskrivande blir det helt enkelt väldigt bra i mina öron.

7 – Diane Birch – Speak A Little Louder

Det här är uppföljaren till ett av 2009-års bästa album ”Bible Belt”. Det kom även en EP med covers 2010, som är väl värd att lyssna på. Lyssna på rösten och framförandet av texterna, jag tycker att det är oemotståndligt.

8 – Brett Detar – Too Free To Live

Båda hans album har distribuerats gratis via hans hemsida. Det är lätt att likna musiken vid andra singer-/songwriters både kända och mindre kända. Trots det lyckas han leverera något som känns unikt.

9 – Kings of Leon – Mechanical Bull

De gör en riktigt bra spelning på iTunes Festival i september i samma veva som det nya albumet släpps. Det är lättlyssnat, på något viss uppsluppet och lämnar mig glad efter att ha lyssnat flera gånger.

10 – Melissa Horn – Om du vill vara med mig

Inlevelsen och förmågan att förmedla sina texter. Där ligger Melissas styrka i mina ögon och hon gör det verkligen som ingen annan i detta långa land.

11 – Hilma – Ingen Drottning

En grym röst och ett imponerande mod finns nedlagt i denna skiva. Mitt favoritspår är utan tvekan titelspåret.

12 – The Civil Wars – The Civil Wars

Det andra släppet från duon Joy Williams och John Paul White. Många recensenter lyfter fram att det varit vissa ”meningsskiljaktigheter” mellan de två under processen med att göra skivan. Om det här är resultatet av det hoppas jag att de fortsätter så, för det här blev väldigt, väldigt bra.

13 – Dawes – Stories Don’t End

Körsång i massor väntade jag mig inför denna skiva och det får jag också. En liknelse med The Eagles är rimlig. Lyssna exempelvis på ”Most People”.

14 – Amanda Shires – Down Fell the Doves

Hon har bidragit till att göra maken, Jason Isbells, musik ännu bättre, se plats nummer 1. Här levererar hon ett album som står sig mycket gott i årets konkurrens. David Menconi från magasinet Spin säger att hon ”sings […] like an earthbound Emmylou Harris”.

15 – Deer Tick – Negativity

”The Black Dirt Sessions” var ett av 2010-års bästa album, uppföljaren ”Divine Providence” från 2011 var en liten besvikelse. I år vandrar frontfiguren John McCauley i rätt riktning igen, tycker jag.

16 – Roger Karlsson – Tecken & spår

Han har tidigare släppt fem soloplattor, ”Veckans babe”, ”Indiansommar”, ”Pärlor från sidlinjen”, ”Brev från Ågesta” och ”In i äventyrets vilda labyrint”. Veckans babe gavs ut igen 2009 med 6 bonusspår. Alla innehåller många höjdpunkter, så också detta årets släpp.

17 – Jamie Lynn Vessels – Home

När jag skriver det här är vi 2 personer som följer Jamie på Spotify. Jag tycker att ni ska lyssna och ”signa upp” er där ni med.

18 – Black Sabbath – 13

Tillsammans med Rick Rubin har Sabbath (i nästan originalsätting) lyckats att åka tidsmaskin till början av 70-talet och tillbaka. Tidsresan har resulterat i något, som jag hoppas att de kan upprepa fler gånger.

19 – Pearl Jam – Lightning Bolt

Mina husgudar släppte nytt under hösten. Det är bra, aningens spretigt. Fråga mig om ett halvår om inte albumet vuxit ytterligare en del till dess?

20 – Various Artists – Kom Ut I Kväll! Mauro Scocco 50

En hyllningsplatta till Mauros 50-årsdag. Lyssna och njut av fantastiska låtar i fantastiska versioner. Några av mina favoritversioner framförs av Plura, Tomas Andersson Wij, Basse Wickman och Magnus Lindberg.

21 – John Moreland – In The Throes

En yster och skäggig upptäckt via den norska Dust Of Daylight.

Välkommen till teknikhörnan här i årskrönikan. Är ju långt i från först på bollen, men podcasts är en de trevligaste bekantskaper jag gjort under året. Kristoffer Triumfs ”Värvet” där han varje vecka intervjuar en svensk mediapersonlighet är min första upptäckt. Där finns bra intervjuer med till exempel Lars Winnerbäck, Tomas Andersson Wij och Nina Persson. En av Kristoffers utländska förebilder är ”WTF with Marc Maron”. Där har jag bland annat hunnit lyssna på roliga samtal med Jack White, Dave Grohl och Josh Homme. Det finns dessutom drygt 400 ytterligare ”WTF-avsnitt” att dyka ner i. Twitter är också en aldrig sinande källa till musiknyheter, nyheter, roligheter, dumheter, allvar och mycket annat. RSS-läsare är ju också ett förnämligt sätt att bli serverad sådant som jag är intresserad av. Tyvärr gick Google Reader i graven i somras och jag har inte lyckats gräva upp någon ersättare som jag är helt nöjd med. I övrigt har året inneburit att jag sjunkit än längre ner i Apple-träsket, men det är inte alls av ondo tycker jag när jag har tvingats testa den så kallade konkurrensen. Spotify är ju en fantastisk tjänst där mängder av musik bara väntar på att konsumeras. Men gränssnittet som möter konsumenten är fortfarande rätt risigt trots flera års utveckling, hur är det möjligt?

Årets upptäckt II: Hästpojken

Årets program: House of Cards på Netflix

Årets bok: Hennes iskalla ögon av Carin Gerhardsen

Förra årets bok: En man som heter Ove av Fredrik Backman

Årets livealbum II: Nick Cave & the Bad Seeds – Live from KCRW

Jag beundrar verkligen människor, som vågar följa sina drömmar och leva ut dem. Därför vill jag tipsa er om min vän Helena, som släppt en skiva på egen hand under namnet Hilma. Jag tycker att ni ska köpa hennes skiva, beställ från hemsidan. Eller se åtminstone till att lyssna många gånger på Spotify.

Jag hoppas att ni alla får en jul, ett slut på 2013 och fortsatt många år ”Berusad, bara av livet”, som en klok mellanstadielärare skrev en gång.

GOD JUL från Tyresö-tomten!

Bonus 1: Imorgon kommer Julmusiktomten, stay tuned.

Bonus 2: Krönikan med bilder och många musiklänkar: https://mrnyceguys.wordpress.com

Bonus 3: Sist men självklart inte minst kan jag meddela att spellistan med potentiella jullåtar för 2014 just nu består av 2 låtar.

Julkalender – Lucka #21

Den 21:a luckan innehåller en tillbakablick och sammanställning av alla julskivor fram till dags dato. Du får förutom artister och låttitlar även veta från vilket album just den här versionen är hämtad från.

Julmusikdatabas

Mr Nyce Guy’s Christmas 2007 – Wedding Edition

Låttitel och artist – Disc 1

1. The Funeral – Band Of Horses
2. Blinded By The Light – Bruce Springsteen
3. Midnatt Till Sju – Moneybrother
4. Diamonds And Rust – Joan Baez
5. Behind Blue Eyes – The Who
6. Hard Sun – Eddie Vedder
7. See The Sky About To Rain – Neil Young
8. Hospital – The Modern Lovers
9. Billie Jean – Chris Cornell
10. En Ledig Man – Eldkvarn
11. Positively 4th Street – Bryan Ferry
12. No, Damn I Don’t Love You – Moneybrother
13. Wide Awake – Audioslave
14. Ball Of Confusion – Tesla
15. Pioneer To The Falls – Interpol
16. Stranger Things Have Happended – Foo Fighters
17. Over The Hill – Chris Robinson & Rich Robinson
18. You’ll Be Comin’ Down – Bruce Springsteen

 

Låttitel och artist – Disc 2

1. Ode To LRC – Band Of Horses
2. One – Mary J Blige & U2
3. Two – Ryan Adams
4. Lycklig – Ulf Lundell
5. Wedding Song – Bob Dylan
6. Evighet – Tomas Andersson Wij
7. Ingen Sol Här Utan Dej – Svante Thuresson & Titiyo
8. Everybody Knows This Is Nowhere – Neil Young
9. Downtown Train (Tåget Som Går In Till Stan) – Moneybrother
10. Absolut Solar Plexus – Björn Afzelius
11. Caleb Meyer – Joan Baez
12. Windows – Black Rebel Motorcycle Club
13. Love Reign O’er Me – Pearl Jam
14. Waiting In The Weeds – The Eagles
15. Nothin’ – Robert Plant & Alison Krauss
16. Ballad Of A Thin Man – Kula Shaker
17. You Put A Spell On Me – Ed Harcourt