Inlägg märkta ‘Thin Lizzy’

Ute är det krispigare och kyligare när det är dags morgonpromenad i dessa mystiska tider. Jobba hemma om det går säger Folkhälsomyndigheten. Vi som kan rättar in oss i ledet och fortsätter på inslagen väg. I vissa delar rör vi oss tillbaka mot det samhälle vi levde i innan fredag den 13 mars. I vissa delar kommer vi aldrig tillbaka dit såklart efter vad vi gått igenom. Lite hjälp på vägen går att hitta i musiken, tycker jag. Därför kommer månadens kassett som vanligt.

Blandband

Hon har gjort ett album för både tjugoåringar och deras föräldrar skriver Consequence of Sound i sin recension ”That’s How Rumours Get Started”. En av sommarens allra bästa skivor i mina öron. Lite långsammare och en stråkfylld version är vad du hittar av Margo Prices ”I’d Die For You” här på månadens kassett. Den versionen hittar du inte på albumet.

Du hittar mer ny musik av pandemiårets mest produktiva artist Daniel Romano tillsammans med nyheter från Chris Stapleton, Gasoline Lollipops, Hurula, Blues Pills och många andra.

Ett årtionde runt på tjugoen låtar. Hur svårt kan det vara? Lika svårt som en finalbana i American Ninja Warrior? Jag skulle säga att det är något svårare. I vilket fall som helst har jag gått igenom 70-talet. Ja, 1970-talet för er som vill märka ord. Här kommer de tio åren.

Absolut fantastiskt

 

Vi startar resan i slutet av årtiondet tillsammans med britterna i The Clash som låter oss ropa ”London Calling”. Osäkert exakt hur vi tar oss från London till LA och sedan går vilse i Hollywood tillsammans med Rainbow. Hollywood är också något av ett ställe där drömmarna om framtiden är stora och starka. Ozzy Osbournes stämma sjunger ”Tomorrow’s Dream” på Black Sabbaths fjärde album som går att förstå av namnet på albumet ”Vol. 4”.

Tillsammans med Phil Lynott och hans kompanjoner i Thin Lizzy väntar vi sedan på ett alibi. David Bowie sjunger om unga amerikaner, medan Elton John faktiskt inte sjunger om en nordkoreansk diktator i ”Rocket Man”. Svårigheten att faktiskt få lämna hotellet där i Kalifornien är något vi sedan undersöker tillsammans med Eagles. Möjligen kan det gå om vi tar trappan? Robert Plant lägger sin röst ovanpå Jimmy Pages gitarr i ”Stairway to Heaven”. Vi tar sedan till sultanernas land där det är swing som gäller när Mark Knopflers gitarr och röst ger oss ”Sultans of Swing”.

När det regnar på Bruce Springsteens konserter brukar han rätt ofta plocka fram John Fogertys och Creedence Clearwater Revivals ”Who’ll Stop The Rain”. Lou Reed har skrivit berättelsen där Jack försöker locka till sig Jane genom att säga att han är med i ett rock ’n’ roll-band. Vill du höra hela den historien lyssnar du på ”Sweet Jane” av The Velvet Underground. Iggy Pop skrev ”Lust for Life” tillsammans med David Bowie och låten är titellåt på ett av Iggys album från 1977. Året före kom Ramones debutalbum. Den första låten på det är ”Blitzkrieg Bop” och den kommer nu. ”Refugee” är också först ut på Tom Petty and the Heartbreakers album ”Damn the Torpedoes”, som dök upp tre år efter Ramones debut.

Det var i slutet av 1970 som George Harrison gav ut albumet ”All Things Must Pass”. På den finns låten ”My Sweet Lord”. Harrison skrev den, men den spelades först in och gavs först ut av Billy Preston. Här får ni Harrisons egen version. ”Rumours” är ett av de album som sålts mest av alla genom tiderna. Det låg etta på Billboard-listan i 31 veckor efter att det släppts. Lindsey Buckingham skrev bland annat ”Go Your Own Way” till den plattan. ”Jazz” är Queens album från 1978. På det finns ”Don’t Stop Me Now” och det är väl precis vad jag skulle vilja säga. Jag kan fortsätta ett bra tag till att fylla på med fantastiska låtar från 70-talet, men här tar det stopp så att det bara blir tjugoen låtar på listan.

Supkalas är det svenska substantiv som dyker upp när du översätter det engelska substantivet binge med hjälp av Google Translate. Att omåttligt hänge sig åt en aktivitet, till exempel att missbruka något, är den svenska översättningen av verbet binge. Det har också försvenskats i bingetitta. Då menas att sträcktitta på en eller flera tv-serier under en längre tid. Speciellt Netflix har skräddarsytt sina serier för just bingetittanden genom att släppa alla avsnitt i en säsong vid ett och samma tillfälle, inte veckovis som ju är det mer gamla traditionella sättet och som HBO ofta tillämpar.

 

Microsoft genomförde en studie för några år sedan som visade på att den genomsnittlige amerikanen inte kunde fokusera på en och samma sak längre än åtta sekunder numera. Vi människor skulle enligt den studien ha sämre förmåga att koncentrera oss än en guldfisk. Studien har fått stor spridning och många har fått uppfattningen att i exempelvis professionella sammanhang fungerar inte långa rapporter med fakta, bedömningar, avvägningar och beskrivningar längre. Allt måste förenklas och förenklas och förkortas för att få uppmärksamhet.

I någon del tror jag att det ligger något i det. I någon del tror jag att det är helt fel. Problemet är inte vår förmåga att fokusera på en sak i taget, utan det oändliga utbud vi möter i dag jämfört med tidigare. Tidigare fanns exempelvis två tv-kanaler. Nu finns ett oändligt utbud ett svep bort på mobilen med olika streamingtjänster och utbud via olika tv-kanalsleverantörer. Du betalar idag hälften av vad det kostade att köpa en cd-skiva i månaden för att få tillgång till nästan all utgiven musik någonsin. Det gör det svårt att välja.

I min värld finns det dålig musik, bra musik och fantastisk musik. Utmaningen är att hitta den fantastiska musiken i högen av all tidigare utgiven musik och all ny musik som ges ut. För dålig och bra musik är min uppmärksamhet ofta kortare än åtta sekunder. När jag hittar fantastisk musik kan jag däremot ge den hur mycket tid som helst. I vår har mitt bingelyssnande framför allt ägnats åt The Sheepdogs, sedan jag såg dem som förband till Rival Sons i början av mars.

The Sheepdogs härligt svängande blandning av country, tvillinggitarrer, sydstatsgung och fantastiska liveframförande har fått många timmars lyssning när jag blandat hela deras diskografi. Jag hade hört dem en del redan i samband med deras självbetitlade fjärde album som kom 2012, men det tog fram till i år att bli helt såld. Det är en härlig känsla att hitta fantastisk musik och där det är möjligt att genast gå på upptäcktsfärd i resten av deras diskografi.

Samma känsla har infunnit sig när jag äntligen förstod Led Zeppelin efter år av försök. Magin med Johnny Cash i coverlåtarna på Unearthed-boxen, som Rick Rubin producerade. Den vackra och medryckande ”A Sailor’s Guide To Earth” från en fantastisk Sturgill Simpson eller en liveeuforisk Håkan Hellström i inspelning från hans första Ullevi-spelning. Det är några exempel som jag hittat genom åren. Vad har du hittat?

Halvårets punktliga insatser

Halvårets bok I: The Border av Don Winslow. En fantastisk avslutning på den trilogi som formats under 20 år kring mexikanska drogkarteller och det amerikanska kriget mot droger. Trump finns med också, även om han har ett annat namn i boken.
Halvårets bok på nattduksbordet I: Bosch, säsong 5 (HBO). Det är som vanligt fantastiskt filmat med vackra LA-bilder.
Halvårets bok på nattduksbordet II: When they see us (Netflix). Stark berättelse om The Central Park Five. Fem unga färgade killar blir oskyldigt anklagade för våldtäkt. Baserat på en verklig händelse.
Halvårets bok på nattduksbordet III: Chernobyl (HBO). Johan Rencks serie om kärnkraftsolyckan på våren 1986.
Halvårets bok på nattduksbordet IV: Hasan Minhaj är fortsatt lysande i Patriot Act (Netflix).

 

Halvårets podd: Patchtrollen, som hittas i valfri poddaffär på armlängdsavstånd från din vackra nuna.
Halvårets bok på nattduksbordet V: Sorjonen (Netflix). En bekymrad finländsk polis.
Halvårets bok på nattduksbordet VI: Karppi (Netflix). En till bekymrad finländsk polis.
Halvårets bok på nattduksbordet VII: Gomorrah, säsong 4 (HBO). Få ljus i den här mörka skildringen av delar av den italienska knarkmaffian.
Halvårets cover: ”Måste lägga av” med Anja Bigrell. Det var en överraskning för mig att Phil Lynott skrev om Försäkringskassan när han skrev ”Got to Give It Up” till Thin Lizzy.

Halvårets alternativa energikälla: Low Cut Connie live på STHLM Americana. Sista konserten på Kägelbanan. Halvårets bok II: Avslutningen på Hatet-trilogin av Magnus Jonsson Asätarna i Kungsträdgården och Kvinnan som jagade ensam.
Halvårets katastrofskildring: Mer än 500 000 mastrar (originalinspelningar) förstördes i en brand 2008. Det rördes sig om klassiska album från bland andra Al Green, Ray Charles, Elton John, B.B. King, Nirvana, Chuck Berry, Snoop Dogg, Tom Petty, Joan Baez, Cat Stevens, Eric Clapton, R.E.M., Eagles, Aerosmith, Steve Earle, Guns N’ Roses, Mary J. Blige och Beck. Jody Rosen som skrivit om branden i New York Times kallar det den största katastrofen i musikhistorien. Det är i samma skala som att Notre Dame brinner. Stora historiska värden som inte går att ersätta gick bokstavligen upp i rök. The Day the Music Burned, med kommentar från Bob Lefsetz.
Halvårets trailer: The Irishman på Netflix.
Halvårets liveupplevelse: The Sheepdogs på Nalen Klubb.

Halvårets bästa album och musik
Du som följer med här på bloggen vet att det finns en lista med de bästa albumen, som getts ut under 2019. Den uppdateras varannan månad. Följ gärna listan. Då får du påfyllningen tidigare än här. De bästa albumen släppta under året, som jag hört under maj och juni dyker upp i början av juli. Här ägnar vi oss åt att lyfta fram några bra livealbum och EP:s som dykt upp under årets första sex månader. Sedvanligt utser jag också halvårets bästa album. I år är det en skivdebutant.

Fyra livealbum

Anderson East – Alive in Tennessee
Det här perfekt för att komma i rätt stämning när du kommit hem en fredag eftermiddag och hela helgen ligger framför dig. Ta in Anderson East från The Ryman Auditorium i Nashville på riktigt hög volym och hamna i fredagsmood.

Hästpojken – Hästpojken 29:e September 2018 (Live 2018)
En av förra årets bästa konserter för egen del var med Hästpojken på Debaser Strand. Här finns ett härligt dokument från Pustervik på deras hemmaplan.

Metallica – Helping Hands…Live & Acoustic at The Masonic
Akustiska liveversioner med Metallica. Det här är riktigt, riktigt, riktigt bra.

Wilmer X – Blues, svett och tårar (Live Malmöfestivalen, Augusti 2018)
Hemmaplan för Nisse Hellberg och hans kompanjoner. Det är underbart att höra!

Fyra EP

Carl Anderson – You Can Call Me Carl
Hittade den här med hjälp av någon algoritm. Oklart i mitt minne vilken algoritm. Jag säger tack i alla fall.

Courtney Marie Andrews – May Your Kindness Remain (Acoustic)
Härliga akustiska versioner av några av låtarna på hennes album från förra året. I höst är hon dessutom tillbaka på en konsertscen i Stockholm.

Kasey Anderson & Hawks and Doves – Garden Session
Avskalade, vackra och dova versioner.

Kyle Daniel – What’s There to Say
Det här är grundreceptet på heartland rock. Hör pianot som fyller ut mellanrummen, mellan text och gitarr i ”Born To Loose”. Wow!

 

Halvårets album

Charles Wesley Godwin – Seneca
Det är helt fantastiskt under att Charles Wesley Godwin gjort ett debutalbum, som får mig att tappa andan varje gång jag lyssnar på det. Det är berättelser som beskriver vardagliga situationer i 1900-talets tidigare skeden. Berättelserna gifter sig utmärkt med den stämningsfulla musiken. Det är med stor glädje jag också sett att Out on the Rise kommer att boka Sverigeturné med Godwin under nästa år. Lyssna till exempel på ”Seneca Creek”, som Godwin skrev om farföräldrars kärlek.

En titt i spåkulan

Saida Andersson var en svensk sierska som påstod sig ha övernaturliga förmågor. Hon lämnade jordelivet i november för 21 år sedan. I hennes anda tänkte jag ge mig på att förutspå vad som kan tänkas hända i musik- och medievärlden under hösten. Vissa saker är inte så mycket förutsägelser och en del blir bara rena förhoppningar från mitt håll.

I slutet av augusti kommer till exempel säsong fem av den utmärkta brittiska polisserien Line of Duty att dyka upp på SVT. Det kommer också nya album med Tyler Childers, Jesse Malin, Tool, Paul Cauthen, Lars Winnerbäck, Whiskey Myers och Cody Jinks. Jag vet också att Michel Connelly sedvanligt kommer med en ny Harry Bosch-bok. Höstens alster, som ges ut i oktober, heter ”The Night Fire”. Då teamar Harry ihop med den relativt nya karaktären Renée Ballard.

När jag tittar i konsertkalendern ser den lovande ut inför hösten. Charley Crockett, Dylan LeBlanc, Courtney Marie Andrews, Joshua Ray Walker, Caroline Spence, Sam Outlaw och Lars Winnerbäck är ett axplock av artister med intressanta spelningar i Stockholm.

Jag hoppas också att Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb, Daniel Romano samt Low Cut Connie kommer tillbaka till Stockholm och gör alldeles egna konserter. De var lysande alla tre på STHLM Americana, men jag vill gärna ha mer av dem.

Jag hoppas också på ny musik med Jason Isbell. Han har hållit ett utgivningstempo på vartannat år med nya studioalbum och nu är det två år sedan sist. Han har sagt på sociala medier att han skriver nya låtar. Hans fru Amanda Shires har lagt ut bilder från RCA Studio A med henne själv, Jason och Dave Cobb. Isbell själv har också setts tillsammans med Rick Rubin. Kanske blir det ett nytt album under hösten?

När jag spanar bakåt istället för framåt ser jag vilka artister som gav ut bra plattor 2016 och 2017. De som inte gett ut ny musik sedan dess och som jag hoppas att det dyker upp ny musik från i höst är bland andra The Cadillac Three, Chris Stapleton, Drive-By Truckers, Hannah Aldridge, Imperial State Electric, JD McPherson, John Moreland, Queens of the Stone Age och Roger Karlsson.

The Sheepdogs planerar för att få till ett nytt album. Det berättade Ewan Currie, sångaren och låtskrivaren, när jag träffade honom innan deras konsert på Nalen Klubb i maj. Kanske är det optimistiskt att de ska hinna med att skriva klart låtar, spela in, produktion och distribution redan under hösten. Men hoppas kan man alltid.

Under tiden jag väntar på att det som finns spåkulans framtid passer jag på att kolla in Jason Isbell & The 400 Unit live från The Armory i Minneapolis. Det tycker jag att du också ska göra när sillen och nubben har intagits.

Glad midsommar!

Jason Isbell & The 400 Unit live

 

PS! En extra glad nyhet kom dagen före midsommarafton. En ny singel från Joel Alme dök upp, ”Så kanske vinden”. Det har gått fyra år sedan ”Flyktligan” kom, den bästa plattan på svenska sedan 2012 dök upp. Alme hälsar i sitt pressmeddelande ”Ledsen för det långa avbrottet, kroppen har gått på som vanligt men psyket har inte hängt med riktigt. Här får ni i alla fall en liten ballad att ha i sommar”. Den 4 oktober släpps albumet ”Bort bort bort” och i slutet av oktober blir det konserter i Stockholm och Göteborg. Själv kapade jag åt mig en biljett till lördagen på Slaktkyrkan.

Julmusik 2018 – årskrönika

Publicerat: 21 december, 2018 i Julskiva, Julskiva 2018, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vem är världens bästa artist? En fråga som ger olika svar beroende på vem du frågar eller hur du jämför eller för vilken tid du frågar. Frågar du Spotify är det Drake och jämför du turnéintäkter är det U2. Ställer du frågan till mig och vill ha svaret på bästa artisten genom tiderna kommer jag antagligen att mumla namn som Bruce Springsteen, Thin Lizzy, Bob Dylan och Black Sabbath.

 

Om du istället frågar mig vem som är 2010-talets bästa artist blir svaret helt annorlunda. Det är samtidigt enkelt i mina öron vem som är det. Det är Jason Isbell. Han berättar fantastiska berättelser i sina låtar. Musiken är medryckande i mina öron. När han sedan ställer sig på scen är han inget annat än överstepräst i min religion. Vem är då Jason Isbell?

Jason Isbell föddes i Alabama 1979 och bor numera i Nashville. På vägen ingick han i Drive-By Truckers mellan 2001 och 2007. Bland mycket annat har han därefter varit på turné med Ryan Adams, något jag glädjande nog hade chansen att fånga i Stockholm i maj 2012. På plats här skrev han låten ”Stockholm” om sin hemlängtan. Förra året släppte Jason Isbell släppte ”The Nashville Sound” tillsammans med sin grupp The 400 Unit. Kompgruppen som fått sitt namn från en avdelning på ett mentalsjukhus där de personer i mest behov av vård satt. Ett inte helt politiskt korrekt namn har Isbell själv sagt, men för sent att ändra på nu.

Under uppväxten hade Isbell att få hänga hemma hos David Hood, pappa till Patterson Hood i Drive-By Truckers, och en studioräv i Muscle Shoals. Isbell blev också skjutsad av sina föräldrar till musikbarerna där Hood med flera spelade på kvällarna. Där fick han chansen att sitta med och spela. David Hood gav honom också ett enkelt råd som Isbell berättat att han försöker att hålla sig till. Rådet var att komma i tid till spelningar och se till att du har grejer som fungerar, då har du försprång gentemot många andra.

Inför sin spelning på Bryggarsalen i Stockholm 2013 beskrev Isbell sina texter och små historieberättelser i dem för hymn.se.

”Nej, de är inte mörka, menar han. De är tunga. De är allvarsamma i många fall. Men de är låttexter som ofta handlar om förändring. De handlar om att vända blad. Och ibland handlar de om dygder.”

På ”Nashville Sound, förra årets bästa album, adresseras frågor om jämställdhet, ras, de amerikanska urinvånarnas rättigheter, priviligierade vita män, viljan att ge sin dotter en bra värld att växa upp i och mycket mera. Den första som får läsa Isbells texter är hans fru Amanda Shires. Skrivaren står nämligen i hennes arbetsrum i hemmet i Nashville. Hon kommer också med konstruktiv kritik och kan säga till sin man att han kan bättre när det behövs.

Jason och Amanda har varit gifta sedan 2013 och har en treårig dotter, Mercy, tillsammans. De växlar med varandra om att ta hand om henne. I år är det Amanda, som gett ut ett album med ny musik, ”To The Sunset”. De jobbar båda två tillsammans med världens just nu bäste producent, Dave Cobb.

När Isbell själv berättar för Rolling Stone om sitt låtskrivande och var han är för tillfället och om han gjort några framsteg i detta hantverk genom åren.

”Det tycker jag, verkligen. Hantverket på Nashville Sound är bättre än det var tidigare. Jag var på ett särskilt ställe rent personligen när jag skrev låtarna till Southeastern och dit är jag inte villig att ta mig tillbaka igen, om jag absolut inte måste. Det var som att låtskrivandet och mitt privatliv var på exakt samma ställe när jag gjorde det albumet, vilket gjorde det väldigt speciellt. Men när det kommer till konsistens och helhet, tycker jag Nashville Sound är det starkaste jag gjort. Jag la ner mer tid på varje individuell text. Jag var mer öppen och mer villig att berätta om saker som jag inte varit lika villig att berätta om tidigare.”

ÅRETS PUNKTINSATSER

Årets debutsingel

Årets folkbildare: Patriot Act – Hasan Minhaj (Netflix). Kolla exempelvis in avsnittet där han förklarar Amazon och företagets framgång. Du tycker kanske tycker att det är komiskt. Fundera över det viktiga budskapet bakom skämten ett tag. Då blir det mera allvarligt.
Årets debutsingel: Heap Belly med ”California
Årets duktigt sen på bollen: Homeland, säsong 1-6 (Netflix). Säsong 7 får gärna dyka upp där snart.
Årets sen på bollen I: The Crown, säsong 1-2, (Netflix), följer drottning Elisabeth II som regent.
Årets sen på bollen II: Blindspot, säsong 1 (Viaplay). Tatueringar som skattkarta och rebus i ett tätt 24-liknande actionfyllt äventyr.

Årets femte bästa livegig

Årets konsert 8: First Aid Kit på Waterfront.
Årets konsert 7: Hästpojken på Debaser Strand.
Årets konsert 6: Melissa Horn på Gröna Lund
Årets konsert 5: Lars Winnerbäck på Zinkensdamm
Årets konsert 4: Tyler Childers på Twang.

Brent Cobb på Bryggarsalen

Årets konsert 3: John Moreland på Södra Teatern. ”3:59 AM” har inte klockan hunnit bli, men det är sent i John Morelands set. Trion ”American Flags In Black & White”, ”Cherokee” och ”Break My Heart Sweetly” avslutar en alldeles magisk spelning. Den innehåller bara ett enda fel. Den är för kort. Jag hoppas verkligen att John Moreland kommer tillbaka snarast till Stockholm för en alldeles egen spelning. Gärna i Springsteen-längd.
Årets konsert 2: Brent Cobb på Bryggarsalen. Innan dammet har lagt sig från den första tonen Brent Cobb tar vill jag inte göra annat än att svimma. Det är en känsla som följer med under hela kvällen. Det skulle vara väldigt dumt att göra det. Anledningen till svimmningskänslorna är helt enkelt att det är så magiskt bra. Jag älskar både Brent Cobbs röst och hans underbara historieberättande sånger. De ger tröst, väcker känslor och får mig att längta efter mera sånger från hans ljuva stämma.
Årets konsert 1: Jason Isbell & The 400 Unit på Mosebacketerassen. En avskalad och orgelbesmyckad ”If We Were Vampires” är så vacker att det gör ont. Innan det gör allt för ont tar vi farväl med en rockande ”Super 8”. Det känns tryggt att Jason Isbell annonserar från scenen att de kommer tillbaka inom kort. Förhoppningsvis inom väldigt kort, hoppas jag själv. I mina öron är Jason Isbell den artist i nutid, som är allra bäst. Han skriver fantastiska små berättelser som ramas in i underbar rockmusik. Jag bara bugar och tackar för den här gången. Underbart bra!

Årets liveplatta

Årets livealbum 6: Brian Dunne – The Timber House Sessions
Årets livealbum 5: The Rolling Stones – From The Vault: No Security – San Jose 1999 (Live)
Årets livealbum 4: John Mellencamp – Plain Spoken: From Chicago Theatre
Årets livealbum 3: Jason Isbell & The 400 Unit – Live From The Ryman.
Årets livealbum 2: Bruce Springsteen Springsteen on Broadway
Årets livealbum 1: Imperial State Electric Anywhere Loud. Tycker du redan om Nicke Anderssons raka och energiska gitarrock kommer du att känna dig som hemma direkt. Det finns nog nästan bara en sak som kan göra den här liveplattan ännu bättre. Det är att få vara på plats i konsertlokalen när bandet kör över sin publik med den här överdosen av glädje.

Årets EP

Årets översättning och cover: ”Vänta på att dö” med Julia Frej och Mauro Scocco. Världens kanske vackraste sång om destruktivt leverne skrev Townes van Zandt i ”Waitin’ Around To Die”. Nu finns den på svenska i en oerhört bra version med Mauro och Julia.
Årets EP 1: Kyle Daniel – Kyle Daniel
Årets EP 2: Fricky – Aqua Aura
Årets EP 3: Blackberry Smoke – Southern Ground Sessions
Årets EP 4: First Aid Kit – Tender Offerings
Årets EP 5: Viktor Olsson – Fjärilar Vid Floden

”Everybody counts or nobody counts.” – Harry Bosch motto

Årets bok på nattduksbordet 1: Bosch säsong 4 (HBO). De här fantastiska scenerna ifrån Los Angeles. Underbart filmade. Michael Connellys böcker och Henrik Bastins touch när böckerna blir strömmad TV är inget annat än ren och skär polisseriemagi. Nya Bosch och Ballard-boken ”Dark Sacred Night” är en njutning. Säsong 5 är inspelad och Amazon har gett klartecken för säsong 6 också. Framtiden ser ljus ut för min favorit-Los-Angeles-polis.
Årets bok på nattduksbordet 2: Springfloden, säsong 2 (SVT), baserad på Cilla och Rolf Börjlinds bok ”Den tredje rösten”. Olivia Rönning, Tom Stilton, Mette Olsäter, Abbas och Minken representerar de goda i persongalleriet. Det är bara att hoppas på att SVT köpt filmatisering av nästa bok också.
Årets bok på nattduksbordet 3: Sharp Objects (HBO). Vi får åka till södern med en dagstidningsreporter som skickas till sin hemstad i söderns Usa för att rapportera om en serie olösta barnamord. Hennes trassliga förflutna kolliderar med chockartade händelser i nutid. Hon har den goda smaken att lyssna mycket på Led Zeppelin också.
Årets bok på nattduksbordet 4: Seven Seconds (Netflix). En pojke på cykel blir påkörd. En polis kör bilen och smiter från olycksplatsen med hjälp av sina kollegor. Där börjar denna utmärkta serie om korrumperade poliser och rättrådiga poliser.
Årets bok på nattduksbordet 5: Collateral (Netflix). Ett pizzabud blir nedskjuten i London precis efter en av sina leveranser. Därifrån utvecklar sig denna historia med många komplexa karaktärer.
Årets bok på nattduksbordet 6: Fauda säsong 2 (Netflix). Vi följer den israeliska underrättelsetjänsten igen. Huvudfiguren är återigen Doron Kavillo. Det är långt ifrån skratten och ljuset i den här serien.

Årets biografi

Årets bok I: Dark Sacred Night – Michael Connelly
Årets bok II: Vardagar – Ulf Lundell
Årets bok III: Metallica: Sorgespel och segertåg – Fredrik Brolin
Årets bok IV: Kallbrand – Cilla och Rolf Börjlind
Årets bok V: In A House of Lies – Ian Rankin

Lysande svensk rock

Årets Alive After Death I: Strängen – Rock på svenska.
Årets Alive After Death II: Tom Petty and The Heartbreakers – An American Treasure
Årets Alive After Death III: Prince – Piano & A Microphone 1983
Årets Ulf Lundell skriver om sitt eget låtskrivande: ”Då känner jag förstås, som i år dissat min produktion av sånger… stundtals har allt varit skit, emellanåt har en handfull fått godkänt, det bästa jag skrivit måste vara Danielas hus, för den dyker ständigt upp som riktmärke, att det här känner jag igen. Det som man trodde och kände var så underbart nästan skäms man för. Man får sluta eller hitta nya vägar.” – utdrag från Vardagar.
Årets nutiden ringde till alla digitala ludditer: Bob Lefsetz i inlägg om nyheter på Oscarsgalan: ”The baby boomers want to return to the days of the album. They want to return to physical product. They want you to put down your smartphone. They want you to save the local newspaper. They want you to save the bookstore. It’s an endless anti-digital campaign. And how is this working for them? IT’S NOT!”

21 ALBUM
Då har vi kommit till avsnittet i årskrönikan som handlar om att utse årets tjugoen bästa album. Egentligen är väl albumformatet dött i stora delar av lyssnarvärlden, men jag uppskattar det fortfarande som den dinosaurie jag är. Här kommer de bästa albumen som dykt upp under året.

Årets album

1 – Greta Van Fleet – Anthem of The Peaceful Army
Det är något väldigt speciellt med de här tre bröderna Kiszka. Robert Plant har gjort tummen upp och kallat dem ”Led Zeppelin I”. Plant har också sagt att han känner igen rösten från någon nära honom. Själv försöker jag hämta andan mellan varje låt. När musiken träffar mig från varje ny låt tappar jag luften igen. Jag försöker också hålla tillbaka superlativen för att det ska finnas några kvar. Det här är inte bara årets album, det är 2000-talets bästa rockalbum. De är dessutom väldigt tajta och utmärkta tillsammans på scen.

Plats 2-6

 

2 – Brent Cobb – Providence Canyon
Countryfunk. Smaka på ordet. Det ligger bra på tungan. I mina öron gör det underverk. Brent Cobb beskriver vad han ville göra som countryfunk. Nu bryr jag mig inte så mycket om någon genre. Jag bara inser att det här är en utmanare till årets bästa album. Det är dessutom kusinen Dave Cobb, som hållit i produktionen igen.
3 –Gold Star – Uppers & Downers
Född i Österrike och boende i Los Angeles. Nej, det är inte Arnold Schwarzenegger. Det är Marlon Rabenreither, som gör musik under namnet Gold Star du ska lära dig att komma ihåg. Hör har han gjort ett av årets allra bästa album. De osar lite Bob Dylan, lite Ossis, lite The Verve och en del annat bra. Smaklig spis. Räcker inte den här portionen finns ett utmärkt ”Big Blue” från i fjol att hugga in på också.
4 – Brandi Carlile – By The Way, I Forgive You
Min favoritproducent Dave Cobb har varit inblandad på Brandi Carliles nya album. Det är ett samarbete som fallit mycket väl ut. Det är bra texter, en skön röst och härliga melodier. Här och var får de förstärkning av lite stråkar.
5 – The Brother Brothers – Some People I Know
Om du blandar lite Simon & Garfunkel, The Everly Brothers och First Aid Kit. Släng sedan på en dos av Amanda Shires fiol. Då närmar du dig The Brother Brothers. Ett fantastiskt gäng som kommer till Stockholm i april för att spela i en trång källare på Söder.
6 – The Temperance Movement – A Deeper Cut
Musikkusiner som dyker upp i mitt huvud när jag lyssnar på det här attraktiva albumet är The Black Crowes, Faces, Thunder och Cat Stevens (jag vet att han inte kallar sig det nu). Det är väldigt trevliga kusiner att ha i mina öron. Jag räknar också med att ”A Deeper Cut” kommer att hamna mycket högt på min årslista när det är dags att summera årets utgivningar. Om det inte skulle göra det så kommer 2018 ha varit ett extraordinärt bra musikår.

Plats 7-11

 

7 – Magnus Lindberg – Magnus Lindbergs skörd
Om du inte litar på mig kan du väl lita på Jan Gradvall. Magnus Lindbergs nya är inget annat än ren svensk magi. ”Öppningsspåret När sekun¬derna försvinner är magnifikt, en episk svensk rocklåt som klockar in på närmare sex minuter. Som lyssnare knyter man näven i fickan, går rakt in i motvinden och tackar för artister som Magnus Lindberg.”, skriver Gradvall.
8 – Hästpojken – Hästpojken är död
Det har tagit mig ganska många genomlyssningar. En fantastisk konsert med en entusiastisk publik. Några till lyssningar. Lyssna på ”Ofödda lilla barn”. Då går det snabbare än det gjorde för mig att förstå att det här är utmärkt svensk pop.
9 – Pistol Annies – Interstate Gospel
Det här är det tredje albumet som samlar ihop sångerskorna och låtskrivarna Angeleena Presley, Ashley Monroe och Miranda Lambert under epitet Pistol Annies. De erbjuder fjorton porträtt av starka kvinnor som kämpar på, utkräver hämnd och vandrar vidare i vardagen.
10 – First Aid Kit – Ruins
Det här är inget annat än två otroliga begåvningar. Det här är svensk musikexport av yppersta klass. Lyssna på fantastiska ”Fireworks”, ”Nothing Has To Be True”, ”It’s A Shame” och ”Postcard”. Sedan har du sex andra högklassiga låtar kvar att lyssna in dig på.
11 – American Aquarium – Things Change
BJ Barham har skrivit sina bästa låtar hittills. Det handlar om läget i världen, livet som ung vuxen och om droger. Det är långt ifrån lättsmälta texter. Barham berättar om sin egen kamp mot drogerna. Texterna ackompanjeras av sköna countryrockiga sånger.

Plats 12-16

 

12 – Avantgardet – Alla känner apan
Sonic Magazine skriver i sin recension där plattan får en 9:a i betyg av max 10.”Avantgardet från lilla Nybro strax utanför Kalmar har på bara några år gått från ingenting alls till att vara ett av Sveriges absolut bästa indieband och har med all rätt hyllats var än de dykt upp. Nu, den dystra hösten 2018, når de på många sett kulmen i allt som är skitigt och vackert på samma gång. Det finns knappt en textrad, eller ens ett ord, som inte sätter fingret på den råa och gråa verklighet som det alltmer sällan pratas om. »Alla känner apan« är ett popmanifest som varenda heltidspolitiker borde lyssna till både en och flera gånger och som borde ligga till grund för varje knastertorr utredning om den kollapsade svenska psykvården. Ett rop om att rusta upp utan att på något sätt bli proggigt plakat eller punkigt nihilistiskt naivt.”
13 – Amanda Shires – To The Sunset
Det här är både ett popigare och rockigare album än vad ”My Piece Of Land” var som släpptes för två år sedan. Det är fortfarande Dave Cobb, som står för utmärkt produktion. Lyssna på ”White Feather” och ”Break Out The Champagne” för att nämna två bra låtar.
14 – John Prine – The Tree of Forgiveness
Det är de första nyskrivna låtarna från John Prine på tretton år. Dave Cobb står för produktionen. Melodierna, berättelserna och Prine står i centrum. Jason Isbell och Amanda Shires gästspelar. Hör den underbara ”Summer’s End” för att fastna i Prines träsk.
15 – Hawks and Doves – From A White Hotel
Du kanske tidigare lyssnat på Kasey Anderson? Antingen solo eller tillsammans med The Honkies. Här har Anderson släppt ett nytt, fantastiskt album. Doftar både heartlandrock och American Aquarium i olika delar. En av de allra mest lysande juvelerna på ”From A White Hotel” är ”Clothes of my Back”.
16 – Caleb Caudle – Crushed Coins
Det är tredje albumet som samarbetet med producenten Jon Ashley är inne på. Han har också jobbat med andra artister som Hiss Golden Messenger, Dawes och The War On Drugs. Det är lugnt, eftertänksamt och vackert. Passa gärna på att lyssna till ”N.Y.C. In The Rain”. Den är mycket, mycket bra.

Plats 17-21

 

17 – Viktor Olsson – Viktor Olsson
”Från ”Stenungsund” har Viktor Olsson gått vidare. Detta är hans andra platta. Om hans mål är ett fullfjädrat konstnärskap har han nästan kommit fram nu. Musiken är pop, med ett stråk av spänstig soul som ytterst faller tillbaka på Smokey Robinson: sofistikerat, sångorienterat, kärnfullt. Låtarna med tydligast puls gör sig fint i popradion, men det är balladerna som gräver sig djupast. Men låtarna förstärker varann – vilket är rätt ovanligt med musik som är så här direkt och oblygt poporienterad – eftersom de så uppenbart kommer från samma plats, samma känslo­läge, samma grubblande romantiker. Viktor Olsson sjunger dem med ett klädsamt litet rasp i den annars klara tenoren, särskilt när orden bränner till.” Det är bland annat så Sydsvenskan beskriver Olssons andra album. Jag håller bara med.
18 – Colter Wall – Songs of the Plains
Redan ett år efter debuten är den här unge kanadensaren tillbaka med sitt andra album. Det är en fortsättning på redan inslagen väg med klassisk country framburen av en djup, djup barytonröst.
19 – Hannah Wicklund & The Steppin Stones – Hannah Wicklund & The Steppin Stones
Hannah Wicklund är tjugoåringen som är född i South Carolina och nu bor i East Nashville. Hon skriver låtarna, sjunger grymt bra och spelar gitarr på den här debutplattan. Bakom producentspakarna finns Sadler Vaden från Jason Isbells The 400 Unit.
20 – Caitlyn Smith – Starfire
En av alla dessa fantastiska låtskrivare med Nashville som hemmahamn. Det är vad Caitlyn Smith är. ”Starfire” är hennes alldeles egna debutalbum. Kenny Rogers, James Bay och Chris Isaak är några andra artister som kan få börja leta efter andra som ska skriva låtar till dem. Jag hoppas nämligen att Caitlyn Smith snarast kommer med fler egna album.
21 – Ben Danaher – Still Feel Lucky
Ett av de där albumen jag inte riktigt vet hur jag upptäckte. Det är lysande rock som för tanken till John Mellencamp, Tom Petty och Bruce Springsteen. Titellåten är ett lysande exempel på den nyss nämnda blandningen.

DET LACKAR MOT JUL…
The Mother Church of Country Music kallas ibland Ryman Auditorium i Nashville för i folkmun. Byggnaden uppfördes 1892 och öppnades som Union Gospel Tabernacle. Byggnaden döptes sedermera om till sitt nuvarande namn efter kapten Tom Ryman, en rik flodbåtskapten. The Ryman blev hemmahamn för radioprogrammet Grand Ole Opry mellan 1943-1974. Kända namn som Caruso, Sarah Berhardt, W.C. Fields och Booker T. Washington har spelat i konsertsalen, som är känd för sin utmärkta akustik.

Under oktober i år och och förra året, var The Ryman hemmet för Jason Isbell and The 400 Unit för sex spelningar. Resultat från förra årets spelningar går att höra på deras livealbum ”Live From The Ryman”, som släpptes den 19 oktober i år. Där går det höra liveversioner från Isbells tre senast album. Bland låtarna finns ”Cover Me Up” och ”If We Were Vampires”. Båda de låtarna berättade Amanda Shires om när hon fick frågan om det funnits tillfällen när hon omedelbart blivit imponerad av Jason Isbells sångförfattande.

“Yeah, “Cover Me Up.” I just said, “OK. Bye. I’m leaving.” And “Vampires.” And there’s also lines of his that you’re just like, “How did you put all those words together in a row?”

Själv skrev jag följande om ”Cover Me Up” när Isbell och kompanjoner spelade på Berns i början av 2016.

“Jason Isbell sjunger så att alla som eventuellt fått en ståplats i Nybroviken, ett stenkast från Berns, genast väcks till liv och kommer in och dansar med oss andra. Vackrare sång än när han sjunger ”Cover Me Up” har jag aldrig hört, jag blir frälst det här är min typ av kyrka.”

Jag hade också turen att få höra ”If We Were Vampires” på vackra Mosebacketerassen i somras och skrev efteråt att en avskalad och orgelbesmyckad ”If We Were Vampires” är så vacker att det gör ont.

”If We Were Vampires” live på Mosebacketerassen

 

GOD JUL ÖNSKAR TYRESÖ-TOMTEN!

Bonus: Passa på att kolla in fjärde säsongen av en av de allra bästa spionserierna någonsin. Du hittar Falsk identitet på SVT Play.

Det närmar sig slutet. Vi går in i den näst sista månaden på året. Det är en av många bespottad månad med sitt mörker och sin kyla. Vad händer egentligen i november? Och vad har hänt i november?

Blandband

 

Omkring den 17 november passerar Jorden meteorsvärmen Leoniderna. År 152 f.Kr. tidigarelade de gamla romarna nyåret två månader. Innan dess var alltså november den nionde månaden och november betyder just den nionde månaden. Den 7 november 1917 utbröt den ryska Oktoberrevolutionen. Den ryska arbetarklassen, ledda av det starka bolsjevikiska kommunistpartiet och Lenin, grep makten och grundade Sovjetunionen. Den 9 november 1989 öppnades Berlinmuren, en händelse som brukar uppmärksammas årligen. Den 11 november uppmärksammas den så kallade Stilleståndsdagen, då vapenstilleståndet 1918 slöts efter första världskriget. I år är det alltså 100-år sedan första världskriget tog slut. Den 20 november firar Mexiko revolutionsdagen för Mexikanska revolutionen. Val i USA hålls alltid på tisdagen efter den första måndagen i november, alltså mellan 2 november och 8 november.

Viktigast av allt är att månadens blandband är här. Redan den 1 november.

De flesta rock- och poplåtar klockar in någonstans mellan tre och fyra minuter, även är något min nioårige son har observerat det och frågade mig om det är så härom dagen. Jag kunde bara ge honom rätt i hans analys av musikhistorien.

 

Den här regeln om låtlängd har som allt annat undantag. Det finns mastodontlåtar också. Ett mer extremt exempel på detta fenomen är numera avsomnade stoner-doom-bandet Sleeps ”Dopesmoker”, som 1999 gavs ut i en uppstyckad, nedkortad version under namnet ”Jerusalem” på skivbolagets inrådan, eftersom de ansåg att slutprodukten, den 63 minuter långa och ofantligt långsamma hyllningen till att röka på i ära till gud inte var ”kommersiellt gångbar”. Bandet lyckades 2003 ge ut den i en ny version, denna gång med originaltiteln och i ett enda stycke, som det var tänkt. Det tar nästan tre minuter innan trummorna dyker upp, och närmare nio innan sången dyker upp.

I det här sammanhanget tänker jag att nöja mig att definiera mastodontlåtar, som låtar som är längre än sju minuter. Det vill säga vad som kan sägas vara dubbelt så långt som en normal låt. Du kommer bland annat bjudas på Josh Tillmans tretton minuter långa memoarer. Bland annat om hans första minne av musik. Då håller han på kvävas av en godis som smakar vattenmelon samtidigt som ”Little Lies” av Fleetwood Mac spelas på radion.

Här finns också tre underbara New York-betraktelser signerade Bruce Springsteen. Det finns även några vackra Norrköpingsepos insprängda. Du kommer också att hitta en handfull sånger från Nobelpristagaren, som är född i Hibbing, Minnesota. Du kommer också att träffa på Ulf Lundell ett stort antal gånger.

”Du vaknar upp din ungdom borta, Din spegelbild ser ut som skit, Och allt som förut var så enkelt, har blivit väldigt svårt. Som alltid flyr jag till musiken, Den enda plats där jag är jag, En plats med enkla raka regler, Där de stora drömmarna är lag.”

 

Du som är nere med Kent känner igen de där stroferna som Jocke Berg skaldat i den omåttligt vackra ”Var är vi nu?”. Idag någon gång strax efter nio på kvällen har det gått femtio år sedan jag såg dagens ljus. Hur det är med min ungdom vete sjutton? Något ligger nog däremot i de där Tigerdrottning-raderna? Den här spellistan tänkte jag att den på femtio olika sätt ska spegla min musiksmak just nu och lite historia vart det kommer ifrån. Olika och olika är kanske en berättigad fråga? Det finns en del som många skulle bunta ihop i samma hög. Nog om det nu fortsätter vi.

Vad kan passa bättre än att fortsätta där det egna musikintresset verkligen tog sin start? Det var på högstadiet musiken verkligen fick mening och jag fastnade i ”New Wave Of British Heavy Metal”. Den första låten på den första vinylen jag själv köpte var ”Heavy Metal Thunder” med Saxon. Ett bra sätt att sammanfatta NWOBHM (som den enkla förkortningen blir) finns i ett modernare samarbete mellan Lemmy och Dave Grohl i den senares projekt Probot. Det är lite svårt att ta in att ”Shake Your Blood” inte är en Motörhead-låt.

Vi åker bakåt i tiden för att höra en av de allra bästa partylåtarna någonsin. Jag pratar om Otis Redding och ”Hard To Handle”. Tro inget annat. Vi hör sedan Joan Baez fantastiska röst berätta om diamanter och rost i ”Diamonds and Rust”. För mig tog det lång tid att förstå Led Zeppelin. Jag förstod att jag borde gilla dem och till slut trillade polletten ner. Här representeras de av ”Rock And Roll”. Vi fortsätter i 70-talet och hoppar vidare till den underbart vackra ”The Man Who Sold The World” med David Bowie.

Det var Seattle-bandet Nirvana, som fick mig att upptäcka Bowie-låten vi nyss hörde. I grungens hemstad passar vi på att lyssna till ”Hunger Strike” med superbandet Temple of The Dog. När vi ändå befinner oss där vi befinner oss nu passar vi på att dra på smilbanden tillsammans med Pearl Jam i ”Smile”. Vi fortsätter i staden på den amerikanska västkusten, men börjar att lyssna på några covers. Alice In Chains ”Down In A Hole” framförs av en av mina favorit singer/songwriters Ryan Adams, här tillsammans med The Cardinals. Vi fortsätter på den inslagna covervägen upp längs floden när Cowboy Junkies gör en hypnotiserande version av Neil Youngs ”Powderfinger”.

Jag gillar när coverversionerna blir till helt andra låtar än originalen. Ett exempel på det är Whitney Houstons ”I Wanna Dance With Somebody” i Scott Matthews-tappning. Pojkrummet var delvis tapetserat med bilder av Whitney. Vi ska nu ta oss från Usa till Sverige och för att göra det tar vi hjälp av Star Anna från Seattle, som gör Robyns ”Call Your Girlfriend”. Vår lilla Sverigeresa börjar vi med vacker punk tillsammans med KSMB och får en dos svenskt mörker med ”Sex Noll Två”. Vi kör vidare till avstjälpningscentralen och lyssnar på Thåström och kompani i Ebba Grön när de sjunger ”Mental Istid”.

Att välja en låt från Ulf Lundells katalog är inte lätt, men ”Senare År” följde mig på många vandringar under min tid i Västerås. Knappt två år yngre än Lundell är Plura Jonsson, frontmannen i Eldkvarn, sjunger om att bli slav under buteljen i ”Ta Min Hand”. Då vi tagit oss till Eldkvarns hemstad Norrköping är det inte en lång resa till Linköping. Där möter vi Lars Winnerbäck, som tar oss med till ”Söndermarken”. Den innehåller den fantastiskt målande strofen om tandläkarväder. Vi tar oss vidare till västkusten och Viktor Olssons ”Stenungsund”. Efter lite bohusländsk northern soul får vi en rundresa tillsammans med Tomas Andersson Wij i den vackra, vackra ”Blues Från Sverige”.

Vi fortsätter vår resa på andra sidan Atlanten och träffar på trion som består av Ty Tabor, Jerry Gaskill och Doug Pinnick. Ett skönt riff inleder ”Visions” med King’s X. Vår resa har nu kommit till det där tillfället när det är dags att åka tåg. Tänk tanken att du hoppar in i godsvagnen och bara följer med dit tåget för dig. Vi får sällskap på resan av Ozzy Osbourne, Tom Waits och Bruce Springsteen.

Nästa låt mötte jag för första gången i Deltagänget med bland andra John Belushi. Det handlar om vår vackra värld i Sam Cookes ”(What A) Wonderful World”. Från en annan film, Donnie Darko, lyssnar vi på Gary Jules, som sjunger om en ”Mad World”. Vi tar oss vidare från det här med en käftsmäll, som Aerosmith levererar. Därefter är vi avundsjuka igen tillsammans med The Black Crowes innan The Rolling Stones ger oss döda blommor.

Nu är det dags för alkohol och droger. Vi tar hjälp av Drive-By Truckers, Starsailor, Guns N’ Roses, Thin Lizzy och The Verve. Det går att hamna i självdestruktivitet av sånt beteende och det finns inte någon låt än Trent Reznors ”Hurt”, som kan beskriva det. Här är det mannen i svart, Johnny Cash, som gör en eminent version av den låten. När du sedan inte tror att det kan bli så mycket mörkare dyker Townes Van Zandt upp och muntrar upp oss med ”Waiting Around To Die”. Nästa våldsamma historia berättas av många, men ingen verkar veta hur historien Jack White sjunger i ”Carolina Drama” slutar.

Nu är det dags att hylla världens just nu bästa producent. Det är ingen överraskning för dig som följt med här tidigare vem det är. Det är Dave Cobb, som numera huserar i RCA Studios i Nashville. När jag rankade de senaste sex årens bästa album så hade Cobb med sju plattor bland de tjugo första. Nog om honom. Nu är det dags för musik igen. Det blir dubbelt upp med Jason Isbell. En solo och en med The 400 Unit. Rival Sons fyller på med sin elektriska man innan Anderson East tar vid innan vi lämnar stafettpinnen till kusinen Brent Cobb. Innan vi avlutar vår tur med Cobb hälsar Sturgill Simpson oss i nya countrytoner i ”Turtles All The Way Down”. Sturgill själv var med och producerade förra årets vackra ”Feathered Indians” med Tyler Childers. Därifrån tar vi oss till en Nobelpristagare. Berättelsen om ”Blind Wille McTell” är en av Bob Dylans allra vackraste låtar.

En annan fantastisk låtskrivare är Jackson Browne. Här får han sjunga ”Tender Is The Night”. Systrarna Söderberg är också fantastiska låtskrivare. Johanna och Klara. Vi känner dem mest som First Aid Kit. Här hittar vi dem tillsammans med Conor Oberst i ”King Of The World”. De följs av fantastiska, fantastiska ”The Boxer” med Simon & Garfunkel. Det närmar sig att det är dags att checka ut för den här gången.Det går att göra när du vill. Men. Det går inte att komma sig iväg. Eagles förklarar.

Innan vi når slutet på vägen den här gången måste vi lyssna på en repris, något nytt och något gammalt. Reprisen består i Ryan Adams, som kommer tillbaka och sjunger ”La Cienega Just Smiled”. Det som förhoppningsvis går en lysande framtid är retrorockarna Greta Van Fleet. Det är det band jag helst av allt skulle vilja se live just nu. Här ger de oss ”Flower Power”. Jag säger adjö för den här gången med sången till Norma Jean Baker. Elton John ger oss ”Candle In The Wind”.

Här har ni fått smakprov på min musikaliska bakgrund. En del kryddor på vägen fram till det som är mina favoriter numera. Även om det inte är någon kronologisk redovisning här. Det finns säkert någon av er som kan räkna ut varför den här spellistan dyker upp just den här onsdagen i början av maj.

Vi fortsätter vår resa från 117 mot toppen. Vi närmar oss toppen. Det har skett en del förändringar, som synes. Fortfarande har inte tryckfelnisse dykt upp. Gör han det nu?

 

26 – Iggy Pop – Post Pop Depression (Utgiven: 2016 Placering då: 10)
I maj bjöd herr Pop, Josh Homme och kompani på en av årets höjdarkonserter på Cirkus. Den liveupplevelsen byggde på det här nya albumet och på ”The Idiot” och ”Lust For Life” inspelade i Berlin redan 1977. Det är en skön trio av album, som med fyra decennier som skiljer dem tidsmässigt ändå hör tydligt ihop. Grymma låtar på nya albumet är exempelvis ”German Days” och ”Chocolate Drops”.
27 – JD McPherson – Undivided Heart & Soul (Utgiven: 2017 Placering då: 10)
Grymma elektriska rock ‘n roll-sånger är det fullt av här. Helt enkelt ett rakt av sensationellt bra album.
28 – Daniel Romano – Modern Pressure (Utgiven: 2017 Placering då: 9)
Själv har jag följt Daniel Romano lite avvaktande fram till årets album. Det har varit bra musik, men inte fantastisk i mina öron. När jag hörde ”Modern Pressure” och kategoriserade in den i kategorin fantastisk har jag lyssnat igen på de senaste albumen. Jag har varit tvungen att konstaterat att jag haft fel förut. ”Mosey”, ”If I’ve Only One Time Askin’” och ”Come Cry With Me” kvalar också in i den musik, som är värd att lägga mycket av min tid på.
29 – John Moreland – Big Bad Luv (Utgiven: 2017 Placering då: 7)
Ett högre och rockigare tempo kännetecknar det här albumet när jag jämför det med Morelands tidigare alster. Det är fortsatt mycket bra och hans röst är som sammet, som möter rökig whisky. Lycka är också att Moreland kommer till STHLM Americana i juni.
30 – Jason Isbell & The 400 Unit – Live From Alabama (Utgiven: 2012 Placering då: 9)
Det här nog den artist jag lyssnat allra mest på de senaste sex åren. Här finns en fantastisk liveupptagning, som också visar upp hans tidigare karriär i Drive-By Truckers.

31 – John Moreland – High on Tulsa Heat (Utgiven: 2015 Placering då: 7)
Den 7 januari nästa år är det meningen att John Moreland ska uppträda på Berns, som förband till Jason Isbell. Det är för en gångs skull verkligen värt att vara i tid till förbandet. Förväntningarna är högt uppskruvade att äntligen få lyssna live till denna ärliga, musikaliska hantverkare. Moreland är värd all respekt och belöning han kan få för att återigen ha gjort ett helgjutet album. I ”You Don’t Care Enough For Me To Cry” förkunnar Moreland ”I’m so damn good at sorrow” att det är svårt att hålla ögonen torra.
32 – Sadler Vaden – Sadler Vaden (Utgiven: 2016 Placering då: 6)
Jag lifter på hatten till Jason Isbell, som tipsade mig på Twitter om det här fantastiska soloalbumet från en av gitarristerna i hans kompband The 400 Unit. Sadler Vadens självbetitlade album är inget annat än fantastisk musik. Det låter sydstatsrock och blandar country på ett sätt som är magiskt. Underbara spår är ”Cherry Blossom Wine” och ”Land Of No Refuge”. Covern på John Morelands ”Nobody Gives A Damn About Songs Anymore” är också en höjdare.
33 – Elijah Ocean – Elijah Ocean (Utgiven: 2017 Placering då: 12)
Det här albumet upptäckte jag på ett klassiskt sätt. Jag gillade omslaget. Den metoden visade sig än en gång funka för att upptäcka ny, bra musik.
34 – Imperial State Electric – Honk Machine (Utgiven: 2015 Placering då: 8)
Nicke Anderssons nya platta med Imperial State Electric är en musikhistorisk flört med både 60- och 70-talet. Det finns både tydliga soulinfluenser samtidigt som riffen låter skönt Thin Lizzy-influerade. Några favoritlåtar är ”Colder Down Here”, ”Guard Down” och ”Maybe You’re Right”.
35 – Dinosaur Jr. – Give A Glimpse Of What Yer Not (Utgiven: 2016 Placering då: 2)
Håkan Steen skriver i Aftonbladet “Men det är som alltid J Mascis show. Möjligen appellerar ”Give a glimpse of what yer not” inte till så många nya fans. Det är samma sorts låtar om slösad tid och komplicerad kärlek byggda på lika delar ”Cortez the killer”, hardcore och pop som alltid, möjligen bara ännu mer reflekterande och tillbakalutade än tidigare. Storheten ligger snarare i hur Mascis 2016 lyckas ladda så närmast urtypiska Dinosaur Jr-låtar som ”I walk for miles” eller ”Be a part” med så här mycket energi och närvaro. Jag begriper inte hur han gör det, men det är å andra sidan mycket med överkufen Mascis som jag aldrig har begripit.”

36 – Chris Stapleton – From A Room: Volume 1 (Utgiven: 2017 Placering då: 8)
Han säljer ut stora stadion i Usa. Han har gett ut två album i år. Båda är inspelade i den legendariska Studio A tillsammans med Dave Cobb. Jag hoppas att han kommer till Sverige snart.
37 – John Moreland – In The Throes (Utgiven: 2013 Placering då: 21)
En yster och skäggig upptäckt via den norska Dust Of Daylight (musikkbloggen.no).
38 – Aaron Lee Tasjan – Silver Tears (Utgiven: 2016 Placering då: 19)
Oj, oj, oj vad det doftar The Beatles och Jeff Lynne eller ELO för den delen. Denna 30-åring följer upp förra årets ”In The Blazes” på ett alldeles utmärkt sätt. Omslaget och låtarna blänker fantastiskt.
39 – Sam Outlaw – Angeleno (Utgiven: 2016 Placering då: 18)
Jag hade ångest över att ha missat hans Stockholmsbesök i april. Lyckligtvis kom han tillbaka i höst och slog en strike vid Mosebacke. Det här albumet släpptes i Usa förra året och i Europa detta år. Det går inte att bli annat än trollbunden av låtar som ”Ghost Town” och ”Angeleno”.
40 – David Ramirez – Fables (Utgiven: 2016 Placering då: 8)
”Då och då – men allt mer sällan – dyker det upp en singer/songwriter jag gillar mer än andra. Utmaningen är att förstå varför; på ett plan låter de ju nästan alltid likadant. David Ramirez från Austin, Texas, går att beskriva som ytterligare en man i den yngre medelåldern som spelar akustisk, stålsträngad gitarr och kan sägas vara något slags blandning mellan en mer fokuserad Ryan Adams, en rockigare Townes Van Zandt och en mindre utlevelsefull Jeff Buckley. Det finns absolut inget nytt att hämta hos den här mannen, ja utom det svårutvecklade faktum att det han gör faktiskt fungerar.” Det här skriver Nils Hansson i Dagens Nyheter om Ramirez Stockholms-spelning i maj. Jag ångrar fortfarande att jag inte var där och får nöja mig med att låta skivan rulla några varv till istället. Det är inte dåligt det.

41 – Dinosaur Jr. – I Bet On Sky (Utgiven: 2012 Placering då: 10)
Det var här jag upptäckte denna underbara gitarmanglande grupp. Mums.
42 – Amanda Shires – My Piece Of Land (Utgiven: 2016 Placering då: 9)
Americanans First Lady ger sin make Jason Isbell en match om vem som är bäst i familjen. Här är hennes första soloalbum på tre år och även hon tar hjälp av Dave Cobb med produktionen.
43 – Dawes – All Your Favorite Bands (Utgiven: 2015 Placering då: 5)
Det här är fantastisk, tidlös västkustpop i Jackson Brownes och The Eagles fotspår. Ger musiken dig mersmak rekommenderar jag dig att också lyssna på när frontfiguren och låtskrivaren i bandet Taylor Goldsmith gästar The Moment med Brian Koppelman. Den undersköna intervjun hittar du exempelvis i iTunes poddbibliotek.
44 – Lars Winnerbäck – Hosianna (Utgiven: 2013 Placering då: 4)
Inspelningen gjord på Irland bjuder på svärta, sot och en del vemod. Samtidigt tycker jag att det finns en energi och en utveckling av låtarna som faller mig i smaken.
45 – Lori McKenna – The Bird And The Rifle (Utgiven: 2016 Placering då: 12)
Det här är återigen husguden Dave Cobb, som varit i farten. Det är underskön country eller americana eller bara fantastisk musik och text, som Lori McKenna lämnat som ett arv till världen. Lyssna på underbara ”Old Men Young Women” och när du ändå är igång rekommenderar jag också särskilt ”Halfway Home”.

46 – The Secret Sisters – You Don’t Own Me Anymore (Utgiven: 2017 Placering då: 13)
Laura och Lydia Rogers är skönsjungande systrar från den lilla staden Muscle Shoals, Alabama. Ett musikens Mecka. Här har de skapat ett underverk med sin tredje skiva, som Brandi Carlile har producerat.
47 – Caleb Caudle – Carolina Ghost (Utgiven: 2016 Placering då: 14)
Lyssna till ”White Doves Wings” och ”The Reddest Rose”. Dröm dig bort på de amerikanska vidderna tillsammans med Caleb Caudle. Det här är ett begåvat sångskrivarhantverk. Det får tiden att stanna upp och mig att vilja resa ut i amerikanska nationalparker och de stora vidderna.
48 – Peter Lemarc – Den Tunna Tråden (Utgiven: 2016 Placering då: 5)
En A-sida och en B-sida. En mörk sida och en ljus sida. Två sidor samlat och utsökt musikhantverk. Två sidor starka och personliga texter. Ett av årets bästa album.
49 – Brett Detar – Too Free To Live (Utgiven: 2013 Placering då: 8)
Båda hans album har distribuerats gratis via hans hemsida. Det är lätt att likna musiken vid andra singer-/songwriters både kända och mindre kända. Trots det lyckas han leverera något som känns unikt.
50 – Amanda Shires – Down Fell the Doves (Utgiven: 2013 Placering då: 14)
Hon har bidragit till att göra maken, Jason Isbells, musik ännu bättre, se plats nummer 1. Här levererar hon ett album som står sig mycket gott i årets konkurrens. David Menconi från magasinet Spin säger att hon ”sings […] like an earthbound Emmylou Harris”.

Julmusik 2017

Publicerat: 20 december, 2017 i Julskiva, Julskiva 2017, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Människor är högljudda. Människor dansar. Människor svettas. Människor trängs, ibland mycket, ibland lite. Människor spiller öl. Människor dricker öl. Människor lyssnar. Människor sjunger. Människor klappar händer. Människor jublar. Människor står på scen. Människor spelar instrument.

 

Inte alla människor tilltalar mig i mitt i upplevelsen. Människor som busvisslar rakt i mitt öra. Människor som pratar högljutt och överröstar musiken under lugnare låtar. Jag har större överseende med alla som livesänder på Facebook eller Instagram. Sammantaget är det ändå väldigt få saker som är bättre än livemusik, som upplevs på plats i en mörk, lite lagom skitig källare eller gammal kyrka för den delen.

Jag tyckte mycket om de kritikerkritiserade liveskivorna under min uppväxt. Några vinylexempel från den tiden är Deep Purples ”Made In Japan”, Whitesnakes ”Live…In The Heart Of The City”, Thin Lizzys ”Live And Dangerous” och Iron Maidens ”Live After Death”. Iron Maiden var också den första stora konserten jag upplevde på plats. Det var under ”World Slavery Tour” på Johanneshovs isstadion med Mötley Crüe, som förband. Det hade föregåtts av många liveupplevelser på Medborgarhuset i Lycksele, Universum i Umeå, diverse Folkets Park runt om i Västerbotten.

Nuförtiden är utbudet enormt på livefronten. Du kan ägna resten av ditt liv till utgrävningar på YouTube. Bruce Springsteen, Metallica och Pearl Jam är exempel på artister som är snälla att ge ut i stort sett alla sina konserter på nätet. Det är fantastiskt att en religiös upplevelse inte är längre bort än några fingertryck på min mobil. Stockholm är också en fantastisk stad att utöva religionen livemusik i. Mina kyrkor i Stockholm har namn som Cirkus, Debaser Medis (R.I.P.), Debaser Strand, Södra Teatern och Kägelbanan.

Bra livemusik är naken, intensiv och innehåller allt som oftast spår av gitarr och en fantastisk sångröst. Det innebär inte att sången alltid är skolad. Den kan många gånger vara raspig, intensiv och stark. När livemusik är som allra bäst försvinner tid och rum. Det finns bara där och då. Det är en ynnest att få vara på plats när det händer. En konsert är en unik upplevelse. När den är så där riktigt bra som jag vill att den ska vara lämnar den vackra ärr. De etsar sig in i mig. Minnet sätter sig i ryggmärgen. Minnet kan ge ståpäls när du tänker tillbaka på den kvällen långt senare. Konserter skänker glädje. Konserter är terapi. Det är i och för sig musik i sig. Konserter är helt enkelt en trippelshot terapi.

Men nu över till något fullständigt annorlunda.

BOKTIPSET
Wikipedia berättar att Boktipset var ett TV-program om litteratur för yngre publik som sändes i Sveriges Television 1976–1989. Varje program var cirka 3–5 minuter långt, utom i enskilda fall då bokens författare intervjuades och programlängden kunde uppgå till 15 minuter.

Vad bör du läsa?

 

Årets boktips I: TOP DOGG, Jens Lapidus. Slutet på hans andra triologi. Rapp, spännande och egen stil.
Årets boktips II: The Late Show, Michael Connelly. Introducerar nya karaktären Renée Ballard. En LA-polis, som hamnat i onåd hos överordnade och nu får jobba nattskiftet.
Årets boktips III: Two Kinds Of Truths Michael Connelly. Harry Bosch är tillbaka igen och löser nya fall och får ta sig an gamla fall, som kommer tillbaka för att försöka bita honom i rumpan.

Årets boktips IV: Störst av allt, Malin Persson Giolito. En skolskjutning. Ett gäng tonåringar. En rättegång. En bra bok.
Årets boktips V: Don Winslow, The Cartel. Drogkrigens ”Krig och fred” enligt James Ellroy. En mörk tegelsten om krigen mellan drogkartellerna i Mexico. Korruption hos politiker, polis och militär. Gripande personskildringar av onda och goda. Finns det verkligen några av de sistnämnda? Huvudpersonen är DEA-agenten Art Keller. Kommer som film i regi av Ridley Scott.
Årets boktips VI: Rolf och Cilla Börjlinds böcker om poliserna Tom Stilton och Julia Rönning. Fortsättningen på Springfloden heter ”Den Tredje Rösten”, ”Svart Gryning” och ”Sov Du Lilla Videung”. Läs allihopa!

 

Årets bok

Årets bok: The Force, Don Winslow. Berättelse om New Yorks finest, som du hoppas inte är sann. Är den det är sanningen mörk. Mycket, mycket mörk. Även om så lite som en tiondel är sann. Om du inte redan läst den är den ett måste. Det är som Gudfadern, fast om NYPD, som Stephen King säger på omslaget. Huvudpersonen är Denny Malone. En rapälskande polis med irländskt blod och en egen känsla gör rättvisa.

ÅRETS 21 BÄSTA ALBUM
Den enda viktiga albumlistan i år. Den har allt du behöver för att klara dig igenom alla ”Gläns över sjö och strand”, ”Stilla Natt” och annan låtsasjulmusik, som lurar runt hörnet. 21 plattor i en prydlig rad.

Årets album

1 – Jason Isbell & The 400 Unit – The Nashville Sound
”Albumet är inspelat i den legendariska RCA Studio A i Nashville. Där storheter som The Beach Boys, Dolly Parton och Willie Nelson spelat in musik. Där är det numera Dave Cobb, som styr och ställer och skapar klassiker efter klassiker. Åtminstone för mina öron. Sammanfattningsvis låter det här som ett av årets allra bästa album. Albumet är så bra att det till och med får mig att längta till november. Jag som ogillar det mesta av årstider förutom sommaren. Det är då Jason Isbell återvänder till Stockholm tillsammans med The 400 Unit. Jag laddar redan för den söndagsmässan på Münchenbryggeriet.” Det skrev jag i juni när plattan kom och det gäller fortfarande. Förutom att söndagsmässan är avklarad såklart.

Plats 2-6

2 – Queens of the Stone Age – Villains
Texterna är välkryddade med sex, droger och död. Ett dansant gung följer också med oss genom den här genialiska plattan. Jag får bara bekräftat det jag tyckt de senaste åren. En av rockmusiken allra mest livskraftiga genier har gjort det igen. Josh Homme har gjort ännu ett starkt album tillsammans med sina vänner i Queens of the Stone Age. Det enda jag kan klaga på just nu är att de inte kommer till Sverige under den turné de är ute på nu, men de kommer till Gröna Lund i juni. Jag tror nämligen att live är det ytterligare lite bättre än på platta.
3 – Tyler Childers – Purgatory
Den 19 januari går jag och nittonio andra ner i en källare på söder för att se Tyler Childers första framträdande på svensk mark. Det känns om en ynnest att få se flera låtar från denna fantastiska skiva i litet liveformat. Den 5 januari är skivan dessutom tillgänglig på annat sätt än via Bandcamp i Sverige.
4 – Courtney Marie Andrews – Honest Life
I Chris Shifletts podd ”Walking The Floor” berättar Andrews om sin bakgrund som punkrockare och gatumusikant. Hon liknar också sitt låtskrivande vid att gå och fiska. Hon skriver hela tiden och säger att om du fiskar vet du inte vilken fisk du kommer att fånga, om du inte alltid fiskar…om jag alltid kastar ut mitt flöte så nappar det en bunt olika sånger. Här finns några mycket fina fångster samlade.
5 – Father John Misty – Pure Comedy
“My first memory of music’s from, The time at JCPenney’s with my mom, The watermelon candy I was choking on, Barbara screaming, Someone help my son!” Raderna kommer från “Leaving LA. Ett tretton minuter långt och fantastiskt epos på denna vackra skiva.
6 – Chris Stapleton – From A Room: Volume 2
Del två är lite bättre än del ett.

Plats 7-11

7 – John Moreland – Big Bad Luv
Ett högre och rockigare tempo kännetecknar det här albumet när jag jämför det med Morelands tidigare alster. Det är fortsatt mycket bra och hans röst är som sammet, som möter rökig whisky. Lycka är också att Moreland kommer till STHLM Americana i juni.
8 – Chris Stapleton – From A Room: Volume 1
Han säljer ut stora stadion i Usa. Han har gett ut två album i år. Båda är inspelade i den legendariska Studio A tillsammans med Dave Cobb. Jag hoppas att han kommer till Sverige snart.
9 – Daniel Romano – Modern Pressure
Själv har jag följt Daniel Romano lite avvaktande fram till årets album. Det har varit bra musik, men inte fantastisk i mina öron. När jag hörde ”Modern Pressure” och kategoriserade in den i kategorin fantastisk har jag lyssnat igen på de senaste albumen. Jag har varit tvungen att konstaterat att jag haft fel förut. ”Mosey”, ”If I’ve Only One Time Askin’” och ”Come Cry With Me” kvalar också in i den musik, som är värd att lägga mycket av min tid på.
10 – JD McPherson – Undivided Heart & Soul
Grymma elektriska rock ‘n roll-sånger är det fullt av här. Helt enkelt ett rakt av sensationellt bra album.
11 – Hannah Aldridge – Gold Rush
Hon är ännu en av dessa artister, som är född I Muscle Shoals, Alabama. Det är en blandning av soul och rock. Sadler Vaden från Jason Isbells The 400 Unit står för en del av gitarrspelandet på denna utsökta skiva.

Plats 12-16

12 – Elijah Ocean – Elijah Ocean
Det här albumet upptäckte jag på ett klassiskt sätt. Jag gillade omslaget. Den metoden visade sig än en gång funka för att upptäcka ny, bra musik.
13 – The Secret Sisters – You Don’t Own Me Anymore
Laura och Lydia Rogers är skönsjungande systrar från den lilla staden Muscle Shoals, Alabama. Ett musikens Mecka. Här har de skapat ett underverk med sin tredje skiva, som Brandi Carlile har producerat.
14 – Sam Outlaw – Tenderheart
Tenderheart släpptes den 14 april i år och är en skön uppvisning i Outlaws egen genre. So Cal Country, alltså Southern California Country. Det är där han bor och i huvudsak är uppväxt. Den förre reklammannen ägnar sig numera helt åt musiken. Det tackar åtminstone jag för. Fler borde göra det också.
15 – Roger Karlsson – Gubbjävelvärld
Sammanfattningsvis är det här klassik Roger Karlsson. Jag själv upptäckte honom för fem år sedan efter ett tips från en dåvarande kollega. Allt sedan dess har herr Karlsson med jämna mellanrum varit en trogen kompanjon i mitt musiklyssnande åren sedan dess. Det är både vackra historier, vackra melodier som tillsamman bildar en skön helhet. ”Gubbjävelvärld” är väl värd ett avbrott i din vardag och helg. Sätt dig ner och lyssna noga och följ med.
16 – Blitzen Trapper – Wild & Reckless
De kommer från Portland, Oregon. Det är deras nionde album. Du kan höra många klassiska rockreferenser här. Det är ett album, som var värt att vänta på.

Plats 17-21

17 – Colter Wall – Colter Wall
Om du söker efter basröster djupare än Johnny Cash behöver du inte leta längre. Du har hittat honom i denna 21-åring, som Dave Cobb producerat. Hittar du till Bryggarsalen den 23 januari kan också få se honom live.
18 – Caroline Spence – Spades & Roses
Ännu en av alla dessa röster, som bor i Nashville. Lyssna på ”You Don’t Look So Good (Cocaine)” om du har behov att snabbt förstå Spences storhet.
19 – Evening Darling – Evening Darling
Visst det låter Fleetwood Mac. Det inser de själva också. Du bör också inse att det är ett fantastiskt album.
20 – Chastity Brown – Silhouette Of Sirens
NPR Music säger bland annat “a work of brooding soul eloquence, alt-rock wiriness, atmospheric pop sweetening and folk-inflected naturalness”. Jag sager jomenvisst.
21 – Will Hoge – Anchors
Han kommer till Stockholm i ett musikintensivt mars. Då har med sig band och det finns tillfälle att njuta ett antal av dessa låtar gissar jag.

ÅRETS PUNKTLIGA INSATSER

Paul Janeway i St. Paul & The Broken Bones

Årets konsert I: St. Paul & The Broken Bones på Kägelbanan
Höstens bok på nattduksbordet I: Grotesco, säsong 3 (SVT). Skratten fastnar i halsen i alla avsnitten.
Årets livealbum: Nathaniel Rateliff & The Night Sweats – Live at Red Rocks
Årets konsert II: Jason Isbell & The 400 Unit på Münchenbryggeriet
Årets förband: Girls Guns & Glory rockade rumpan av Sam Outlaw på Kägelbanan i oktober.
Årets konsert III: Drive-By Truckers på Kägelbanan

 

Brent Cobb

Höstens bok på nattduksbordet II: Falsk identitet, säsong 3 (SVT) om den franska underättelsevärlden. I förtexterna står förbehållet att alla eventuella likheter med verkligheten är helt slumpartad. Jag undrar jag?
Årets konsert IV: Brent Cobb i Scalateaterns källare
Årets podd: Walking The Floor with Chris Shiflett. Foo Fighters-gitarristen får kontakt med alla intressanta country- och americana-artister. Han lyckas också få fånga deras samtal på band och ge oss möjligheten att höra dem. Underbart.
Årets konsert V: First Aid Kit på Gröna Lund
Årets öl I: K:rlek från bryggarna på Mikkeller.
Årets konsert VI: Elton John på Gröna Lund

Sam Outlaw

Årets Konsert VII: Sam Outlaw på Lasse i parken
Årets musik-TV I: Hitlåtens historia på SVT.
Årets Värvet-gäst: Plura Jonsson
Årets öl II: Omnipollo NOA Pecan Mud Cake, sedan i somras i det ordinarie sortimentet på Systembolaget.
Årets konsert VIII: Courtney Marie Andrews på Bryggarsalen
Årets upptäckt: Greta Van Fleet. Ett rockigt gäng från Frankenmuth, Michigan, Usa. Det är omöjligt att lyssna och inte komma att tänka på en ung Robert Plant och resten av Led Zeppelin.

Daniel Romano

Årets konsert IX: Daniel Romano på Debaser Strand
Årets cover I: Call Me av Kyle Craft i original av Blondie.
Årets konsert X: The White Buffalo på Twang
Årets cover II: Graceland av Justin Townes Earle i original av Paul Simon.
Årets magasin: Ohotat från all annan konkurrens är det såklart Another Saturday Magazine. Ni som vet. Ni vet.
Årets musik-TV: Jills veranda

EN BLICK I SPÅKULAN

Drive-By Truckers på Kägelbanan

Vi avslutar året med att blicka framåt. Vad är det som kommer att hända på julmusikfronten under 2018? Vi vet redan att det kommer ny musik med bloggfavoriter som Anderson East, The Temperance Movement, Tomas Andersson Wij, First Aid Kit och Joan Baez. Bloggen kommer att finnas med på deras väckelsemöten när åtminstone fyra av de fem gästar huvudstaden och spelar sina psalmer under årets tre första månader. Det lär också bli en ny sommar med den längsta musikfestivalen. Den på Gröna Lund. De brukar lyckas bra med bokningarna. Där finns goda hopp tror jag.

Jag hoppas också på ny musik från sådana som Blackberry Smoke, Brent Cobb, Drive-By Truckers, Rival Sons, Viktor Olsson och Sturgill Simpson. Bruce Springsteen har ett redan inspelat soloalbum på hyllan, kanske kan det få se allmänhetens ljus nästa år? Jag räknar också kallt med att mästerproducenten Dave Cobb har upptäckt någon ny artist, har producerat dennes album och att jag kommer nicka gillande när jag hör den plattan.

God Jul från Tyresö-tomten!

Jake Smiths alterego och artistnamn The White Buffalo släpper ny musik på fredag den trettonde. Det är kanske passande eftersom att många av texterna har en mörk ton. Du kan höra den mest ondskefulla låten han själv anser sig skrivit. Hittills.

 

En dryg månad sedan var den här amerikanen på sitt första besök i Sverige bland annat för att göra lite promotion för sitt nya album. Det var en mycket trevlig upplevelse, som du också hittar en beskrivning av på annan plats här på Rockbladet.

I ”Hide And Seek” startar albumet med mera tempo än mycket av det The White Buffalo gjort tidigare. Det är mycket stabil rock. Det är en del av den röda tråden på albumet. Mera rock ‘n roll med samma berättande och ofta mörka texter. Hela låten dryper en del av John Hiatt. ”Avalon” gjorde sin svenska livedebut i en varm källare på Söder i Stockholm. Textmässigt tar den oss inledningsvis med till Chinatown. ”Robbery”, som är nästa alster, doftar lite Tom Waits med sin sköna släpande bas. ”The Observatory” är skivans andra singel och gjorde också sin svenska livedebut i den tidigare nämnda källaren. Det är en smäktande kärlekssång med vacker och eftertänksam text. ”Madam’s Soft, Madam’s Sweet” är någon som behöver hålla uppe blodsockernivån för att kunna hålla uppe humöret. Taktfast stampar vi oss framåt i en skön låt.

”Nightstalker Blues” är enligt Jake Smith själv den mest ondskefulla låt han skrivit. Den slutar med ett löfte om att ses på Disneyland. Han framförde den i en bra version på sitt första Sverigebesök för dryga månaden sedan. Här är den mer elektrisk och medryckande i sin ömma ondska. Vi får en chans att vila tempomässigt i ”If I Lost My Eyes” efter den förra ondskan. Här tappar däremot huvudpersonen del efter del av sin kropp och även andra förmågor att kunna visa sin kärlek till sin partner. Frågan som ställs handlar om partnern skulle stanna vid sin älskades sida eller om partnern skulle smyga iväg till något annat.

I ”Border Town / Bury Me In Baja” finns ingen kärlek. Det finns många som jagar både dig och mig och som längtar livet ur oss i denna stad, som ljudmässigt rimligen ligger på den mexikanska gränsen. Därifrån tar vi oss vidare till toner i dur i partyrockaren ”Heart And Soul Of The Night”. Det finns ett klart släktskap i den låten med tonerna i 70-talets Thin Lizzy nångonstans i höjd med ”Johnny The Fox” och ”Bad Reputation”. Albumet avslutas med bekrivningar av du är solen och att The White Buffalo är månen. Där i den lågmälda och finstämda ”I Am The Moon” jagar han sin kärlek.

Sammantaget är det ett album som rockar rumpan av mycket annat det här året. Tempot är uppskruvat något för att vara The White Buffalo. Samtidigt finns det vackra ballader också. Texterna är oftast åt det mörkare hållet och framförs av en väldigt vacker röst.

BETYG: 9/10
BAND: The White Buffalo
ALBUM: Darkest Darks, Lightest Lights
RELEASEDATUM: 2017-10-13
SKIVBOLAG: Earache Records
BÄSTA LÅTEN: “Heart And Soul Of The Night” är en av de där låtarna du vill lyssna på när du går från jobbet på fredag eftermiddag. Hela helgen ligger framför dig. Kanske har du till och med hunnit med att öppna den goda fredagsölen när de här tonerna når dina öron?

LÅTLISTA – DARKEST DARK, LIGHTEST LIGHT
1. Hide And Seek
2. Avalon
3. Robbery
4. The Observatory
5. Madam’s Soft, Madam’s Sweet
6. Nightstalker Blues
7. If I Lost My Eyes
8. Border Town / Bury Me In Baja
9. Heart And Soul Of The Night
10. I Am The Moon

DISCOGRAPHY – THE WHITE BUFFALO

Love and the Death of Damnation (2015)
Shadows, Greys & Evil Ways (2013)
Once Upon a Time in the West (2012)
Hogtied Revisited (2009)
Lost And Found [EP] (2011)
Prepare For Black And Blue (2010)
White Buffalo [EP] (2005)

[Klistra in länken till Spotify-albumet här]