Inlägg märkta ‘Zephaniah Ohora’

Jag vet inte hur augusti slutade för er. För mig slutade månaden i dur. Årets hittills mest intressanta skivsläppsfredag var den 28 augusti. En stor mängd bra plattor och ett helt gäng som var bättre än så och tar plats på den här sammanfattningen av de senaste sextiotvå dagarna.

Till dig som inte har sett de här sammanfattningarna tidigare vill jag komma med lite konsumentupplysning. Du kan få hela årets bästa plattor tillgängliga enkelt genom att följa den här spellistan. Då får du också nyheterna lite före alla andra.

The Allman Betts Band – Bless Your Heart

När du sätter ihop Duane Allman och Duane Betts får du detta band, som precis gett ut sitt andra album. Det startar med ”Pale Horse Rider” för att locka in lyssnarna. Om du inte är fast redan då rekommenderar jag dig att hitta något annat istället för att lyssna på den här excellenta blandningen av country och rock från Usas södra stater.

Arlo McKinley – Die Midwestern

Jag tar hjälp av Savingcountrymusic.com för att beskriva det här lysande albumet. ”By leaning into the sense of helplessness and heartbreak, and touching on criminality and destitution, Arlo McKinley makes a strong, compelling case why the Midwest is inexcusably overlooked and under-appreciated as a muse, while making an effort to right that injustice by leaving a mark on the music world that cuts so deep, it’s difficult to impossible not to remember.”

Billy Raffoul – International Hotel

Den lilla staden Leamington, Ontario är tomaternas huvudstad i Kanada. Staden är också där Billy Raffoul föddes och växte upp. Han har en lätt slöjad, raspig och skön röst. Om du tar dig an ”Philadelphia” och ”Sundown on County Line” är du också snart fast i den här rösten, texterna och låtarna.

Blackwater Conspiracy – Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution

Årets alla hjärtans dag hade en gåva från ett nordirländskt band, som gått mig förbi tills att semestern kom i år. Då upptäckte jag deras andra album ”Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution”. Om du är vän av Faces och 70-talets The Rolling Stones är det långt ifrån omöjligt att du också kommer att hitta nya hjärtevänner i Phil Conalane på sång och gitarr, Brian Mallon på gitarr och körsång, Kie McMurray på bas och körsång, Aaron Connelly på keyboards och körsång samt Fionn O’Hagain på trummor. Om tycke uppstår ska du också ge dig i kast med deras debutalbum ”Shootin’ the Breeze” från 2017.

Blues Pills – Holy Moly!

Albumet är inspelad i bandets egna, nybyggda studio strax utanför Örebro. Elin Larsson stämma lyfter musiken och texterna till härliga höjder. Kan du sitta stilla när du spelar ”Rythm in the Blood” då behöver du antagligen hörapparat.

Colter Wall – Western Swing & Waltzes and Other Punchy Songs

Det är klassisk country och western på Colter Walls fjärde fullängdare. Följer du honom på sociala medier kan du se honom på hästryggen när han driver en hjord med kor framför sig. Hans barytonröst är lika fängslande som den alltid varit för mig.

Courtney Marie Andrews – Old Flowers

Courtney Marie Andrews är 29 år och kommer från Phoenix, Arizona, och det här är hennes femte fullängdare. Den röda tråden, som följer oss genom de tio låtarna, är uppbrottet från ett nioårigt förhållande. ”Genom de tio sångerna går hon igenom sorgens alla stadier. Hon börjar med minnena av det som var, allt det som hade kunnat göras annorlunda. Sedan tar hon itu med skulden, frihetskänslorna, tvivlet, förvirringen och uppgivenheten innan hon landar i den vackra ”Ships in the night” där hon tar avsked för gott med orden ”Hope your days are even better than the ones that we shared”.”, skriver Po Tidholm i sin recension i DN.

Dirty Streets – Rough and Tumble

På DittyTV kan du se americana och rootsmusik. Dirty Streets, som är ett skönt och skitigt rockband från Memphis, spelade in åtta av sina tidigare låtar och två Joe South-covers under en session på Ditty TV. Det är ett alldeles lysande resultat som bär fram rock, soul och toner från band som Faces, Humble Pie och blandar in tonerna från Motown och Stax. ”Think Twice” och ”Good Pills” är två exempel varför du bör lyssna in det här gänget.

Justin Wells – The United State

Född i Louisiana och uppväxt i Kentucky. Det är den snabba sammanfattningen av Justin Wells barndom. Han var med och startade gruppen Fifth on the Floor samt la ner den. Han gav ut ”Dawn in the Distance” för fyra år sedan som sin solodebut. Där hittar du en cover på Dire Straits ”So Far Away”. Några veckor efter Wells 38-årsdag finns hans andra album tillgängligt. Ta in ”After the Fall”, ”Ruby”, “Walls Fall Down” och de nio övriga låtarna på de här låtarna och du kommer att ha ett leende på läpparna.

Lori McKenna – The Balladeer

Vill du lära dig mer om hur Lori McKenna skriver låtar och hur det har varit att jobba med Dave Cobb som producent på de tre senaste albumen föreslår jag att du lyssnar på Walking the Floor. Det är Chris Shifletts podd, det vill säga en av  gitarristerna i Foo Fighters. Du får bland annat höra att Lori McKenna bor lite söder om Boston, men att hon pendlar till Nashville för att skriva låtar tillsammans med andra. En del låtar lägger hon undan till sig själv. De hamnar på hennes utmärkta album. ”The Balladeer” är inte något undantag från den regeln, snarare tvärtom. Lyssna exempelvis på ”When You’re My Age”, som hon gör med låtskrivarkollegorna Hillary Lindsey och Liz Rose.

Margo Price – That’s How Rumours Get Started

Margo Price har skrivit sju av låtarna tillsammans med maken Jeremy Ivey och resten av låtarna har hon skrivit själv. Hon har även varit med och producerat det nya albumet tillsammans med Sturgill Simpson och David Ferguson. Tillsammans har de satt ihop ett alldeles fantastiskt album. ”Letting me Down”, ”Hey Child”, ”Stone Me” och ”Gone to Stay” kan vara din ingång till Margo Price bästa album hittills.

Pacific Range – High Upon the Mountain

Det är inte svårt att höra kopplingar till Grateful Dead, Allman Brothers Band eller möjligen Chris Robinson Brotherhood när Seamus Turner, Cameron Wehrle, Nate Ward och Stewart Forgey i Pacific Range spelar sin musik. Det här är ett utmärkt exempel på vacker denna typ av rock kan vara. Varför inte börja med titelspåret som också är först ut på plattan?

Ray Wylie Hubbard – Co-Starring

Aaron Lee Tasjan, The Cadillac Three, Don Was, Chris Robinson, Joe Walsh, Pam Tillis, Paula Nelson, Elizabeth Cook, Tyler Bryant, Ashley McBryde, Larkin Poe, Peter Rowan, Ronnie Dunn och Ringo Starr är alla med och hjälper till på Ray Wylie Hubbards senaste album. Han är 73 år nu och har gjort ett alldeles lysande album. Börja från början och du har 39 underbara minuter framför dig.

Walter Trout – Ordinary Madness

OK Boomer är en fras som tonåringar och unga vuxna använder sig av för att avfärda eller reta det som av dem upplevs som föråldrade attityder och tankar framför allt från personer som är födda under 50- och 60-talet. Walter Trout är född 1951 i Ocean City, New Jersey, Usa. En skönt rykande bluesrockig ”OK Boomer” är vad som avslutar ett utmärkt bluesalbum för er som förstår storheten i det.

Zephaniah Ohora – Listening to the Music

Den här skivan har varit klar ett tag. Det är nämligen Neal Casal, som har producerat den. Casal tog sitt liv för nästan exakt ett år sedan. Här har han stått för en lysande produktion av Ohoras andra album. Ett album som står utmärkt på egna ben med skön, klassisk country.

“Zephaniah OHora live är allt du vill att han ska vara. Precis som hans album är: det är ett fullständigt odefinerbart, obeskrivbart någonting som alla de gamla stora countryartisterna hade.” Det är något av det Saving Country Music har skrivit om kvällens huvudakt på Bryggarsalens scen.

 

Debutalbumet “This Highway” dök upp i juni förra året. Sonic Magazine beskrev det bland annat som nästan absurt effektfull och farligt beroendeframkallande honkytonk. Recensionen fortsätter. ” Han sjunger om saker som gått åt helvete. Han sjunger om hon som får honom på rätt spår igen. Han sjunger om det som trasar sönder och det som de facto helar. Han sjunger om mamma. Han har låtar som heter »I Can’t Let Go (Even Though I Set You Free)«. Han sjunger om var och en av oss.”

OHora växte upp i New Hampshire i en religiös familj och han fick en väg in i countryn via The Byrds ‘Sweetheart of the Rodeo’. Han lärde sig sedan sjunga genom att envetet studera de främsta inspelningarna med Merle Haggard. Ohora hade ett coverband som enbart spelade Haggard. De som kan mer om sin country säger att detta ledde Ohora vidare till Ray Price, Hank Snow, Ernest Tubb och Marty Robbins. De har alla satt sin prägel på OHoras sång, musik och låtar. Han har fått mycket av sin scenvana tack vare många och långa nätter bakom mikrofonen på honky tonk-baren Skinny Dennis i Brooklyn, New York. På den baren jobbar Ohora också som artistbokare.

Vill du veta mer om vad Zephaniah Ohora själv blivit knockad av för musik och hur Bob Dylans album ”Hard Rain” påverkat honom? Då ska du läsa Pierre Hellqvist intervju med Ohora, som lades ut på Sonic Magazine igår. Utmärkt läsning. Själv tar jag en klunk ur ölflaskan jag håller i handen och vänder huvud och öron mot scenen där Zephaniah Ohora är på väg att börja kvällens spelning.

Vi startar med en resa rakt ner i själen när Ohora skönsjunger ”Way Down in My Soul”. Låt nummer två ligger långt från sanningen just då ”I Do Believe I’ve Had Enough”. En underbart vacker ”Take Your Love Out Of Town” smeker allas trumhinnor. ”High Class City Girl from the Country” kommer sedan. Den följs av den nya ”Black and Blue”.

”Always Late” av Lefty Frizzell tar oss vidare till ”Songs My Mama Sang”, ”She’s Leaving in the Morning” och ”I Can’t Let You Go (Even Though I Set You Free)”. Ohora bjuder sedan på en Bob Willis-cover i ”Brain Cloudy Blues” innan hans egna ”Heaven’s on the Way” och ”Time Won’t Take It’s Time With Me” gör oss sällskap i Bryggarsalen.

Det är sista spelningen på turnén innan kosan styrs hem till New York igen. Innan den resan åker vi på motorvägen med ”Truck Drivin’ Fool”, en Red Simpson-cover. Får sedan förklarat att vi åkt på ”This Highway” innan vi tar fram hammaren för lite dödgrävarsnickeri i ”Drivin’ Nails in My Coffin”, som Ernest Tubb skrev. Det morbida temat fortsätter med den nya låten ”Living Too Long”. Frank Sinatras ”Somethin’ Stupid” sjunger sedan Zephaniah Ohora tillsammans med Kristina Murray. Hon var både förband och ett utmärkt sällskap till Ohora under stora delar av kvällen.

Vi avslutar kvällen med en hyllning först till Buck Owens i hans ”Streets of Bakersfield” och allra sist till den arbetande människan i Merle Haggards ”Workin’ Man Blues”. Behöver du en riktigt bra röst med bra egna låtar och som hjälper dig upptäcka countryn ytterligare är det bara att kasta dig in i närmaste musikströmmningstjänst och söka fram den fantastiska Zephaniah Ohora. Då har du en skön stund framför dig.