Nu är det drygt sex år sedan vi var hundra personer nere i källaren på Twang. Det drygt två kilometer därifrån jag befinner mig i kväll. Münchenbryggeriet är kvällens kyrka. Det är dags för två mässor. Förbönen håller John R. Miller i och kvällens huvudperson, precis som för sex år sedan, är Tyler Childers.
John R. Miller växte upp i West Virginia nära Potomacfloden. Hans mamma var sjuksköterska och hans pappa hade många olika jobb, bland annat som ambulanssjukvårdare. John R. Miller hittade själv till musiken och har skrivit ett antal fantastiska låtar som ofta utspelar sig i hans hemtrakter nedanför bergsryggarna i Shenandoah Valley. Några av de som påverkat hans musik är John Prine, Steve Earle, Guy Clark, Townes Van Zandt och Jerry Jeff Walker. Miller har en skön röst som ackompanjerar hans vackra texter och jag har längtat efter att få höra honom live.
Ett av John R. Millers största fan är Tyler Childers, född i Lawrence County, Kentucky. Tyler har hunnit med att släppa fyra album sedan vi sågs senast. Country Squire, Long Violent History, Can I Take My Hounds to Heaven? och förra årets Rustin’ in the Rain. I reklamen inför konserten skriver arrangören att countrymusik berättar ofta om nedbrutna människor fångade i, om inte hopplösa, så åtminstone olyckliga situationer. Få förvaltar detta arv bättre än Tyler Childers vars diskbänksrealistiska skildringar av alltifrån pappans slit i kolgruvan till drömmen om att en dag ha råd med en egen husvagn är lika detaljrika som gripande.
Miller tar sig an scenen tillsammans med sin gitarr och inleder kvällen med Smokestacks on the Skyline. Han är snäll nog att bjuda på min favoritlåt med honom redan som andra nummer. Då kommer låten som utspelar sig i närheten av där han växte upp. Shenandoah Shakedown är inget annat än fantastisk. Han följer upp den med Red Eyes där han dricker motorolja. Det blir Lookin’ Over My Shoulder, Summer Lens, Coming Down, Nobody Has to Know Your Mind och ett par till låtar innan det är dags för en avslutning. Det svänger enormt när John R. Miller ger oss Conspiracies, Cults & Ufos.
När klockan slagit nio dyker Tyler Childers och The Food Stamps upp på scenen och startar en två timmar lång njutning med Way of the Triune God. Tyler och bandet bjuder upp till dans med ett urval av låtar från hela diskografin. Det blir bland annat Country Squire, en medryckande I Swear (To God), en gungande Rustin’ in the Rain och en vacker All Your’n. Det blir hammondorgel i Hank Williams-låten Old Country Church. Under kvällen får vi också ett par svängande instrumentala utflykter. Det blir Whitehouse Road, frågan om hundarna får följa med i Can I Take My Hounds to Heaven? och den omåttligt vackra kärleksförklaringen i In Your Love. Purgatory blir sista låten med bandet för en stund.
Tyler Childers blir kvar på scenen själv. Han drar fram en stol och sätter sig med en akustisk gitarr i knäet och sjunger Lady May, Nose on the Grindstone, Shake the Frost, Born Again, Bottles and Bibles och Follow You to Virgie på egen hand. The Food Stamps återvänder och då blir det Honky Tonk Flame. Den får Percheron Mules som följeslagare innan det blir House Fire. En skön Universal Sound är näst sist ut i kväll. Allra sist kommer Heart You’ve Been Tendin’ och alla på scenen vinkar på återseende.
Craig Burletic på bas, Chase Lewis på keyboards, Rodney Elkins på trummor, James Barker på pedal steel och gitarr, Jesse Wells på gitarr och fiol samt CJ Cain på gitarr utgör kompbandet The Food Stamps och de får Münchenbryggeriet att svänga. Det är skönt att se i praktiken att det finns återväxt i publiken, som är både ung och blandad. Det går inte att sammanfatta den här tisdagskvällen utan att nämna Tyler Childers röst. Jag får ståpäls av den.
mrnyceguy's 