Aktiebolaget Banan-Kompaniet ett av Skandinaviens största bananföretag. Bolagets verksamhet omfattar odling, transport, mogning och marknadsföring av bananer i Sverige. Huvudkontoret och en av företagets två bananmogningsanläggningar ligger i Helsingborg. Banan-Kompaniet ägs idag av Dole Food Company.
I Frihamnen i Stockholm blev byggnaden jag befinner mig i ikväll klar 1927 för Banan-Kompaniets räkning. Nu är bananerna inte längre här. I stället finns det två inomhusscener med plats för upp till 3750 besökare. Den här kvällen är det dags för spelning med Rival Sons från Long Beach som huvudakt. Kvällens uppvärmning är det L.A. Edwards som står för. De har tagit sitt namn från sångaren och låtskrivaren Luke Edwards. I bandet hittar vi också Lukes bröder Jay och Jerry, som spelar gitarr respektive trummor. De har också med sig en bassist och en kille som spelar keyboards i kväll.
L.A. Edwards inleder kvällen med ”Already Gone” och fortsätter med ”Now You Know”. En av mina favoriter ”Peace Be With You” kommer som nummer tre i setlistan. Vi kan sedan höra den ensamma vinden blåsa i ”Good Luck”. Det blir sedan en liten blackout och vi vaknar upp på köksgolvet i inledningen på ”Hi Rite Now!”. Luke Edwards ger sedan bort sina vingar i ”The Crow”. Vi tar oss sedan till New Orleans för Mardi Gras när Edwards-bröderna bjuder på ”Louisiana”. Med trion ”Day I Die”, “Surrender” och “Let It Out” är uppvärmningen över.
Det tar en liten stund mellan banden och tills sångaren Jay Buchanan, gitarristen Scott Holiday, basisten Dave Beste och trummisen Michael (Mike) Miley kommer upp på scenen och hjälper oss att se det vi borde se i ”Mirrors”. Vi lägger sedan ögonen på främlingen som kommer upp för backen i ”Do Your Worst” innan ”Electric Man” kommer. Vi äntrar sedan hänryckningens tid i ”Rapture” innan prästen tar av sin krage i ”Nobody Wants to Die”. Det blir trion ”Feral Roots”, “Open My Eyes” och “Back in the Woods”, där det är trumsolo mellan de två sistnämnda.
Tempot och frenesin fortsätter in i “Pressure and Time”. Duon “Darkside” och “Darkfighter” trollbinder publiken. Det blir tillbakablickar på ett avslutat förhållande i ”Too Bad”. Kärleksbekymren fortsätter i ”Face of Light” som Scott Holiday avslutar med ett gitarrsolo. Bandet går av scenen och det blir akustiskt när Jay Buchanan själv återvänder till scenen med en vacker ”Shooting Stars”. Näst sist blir det glädje, sorg, lycka och smärta i ”Mosaic”. Vi går sedan ut och håller ner huvudet och rockar i ”Keep On Swinging”, som är kvällens avslutning.
Ett mörkt och kallt Värtan möter upp strax utanför B-K. Inne var det istället tryck, energi och glöd. På scen. I publiken. Allsången i ”Shooting Stars” ville inte ta slut. Publiken höll igång den långt efter att Jay slutat spela och sjunga. ”Feral Roots” var en annan riktig höjdare i mina öron. Då luftade Scott Holiday sin dubbelhalsade gitarr. Rival Sons gillar Stockholm och kärleken är mer än besvarad.
Första gången var i samband med ett inställt gig som förband. Den andra gången var i samband med att det inställda förbandsgiget gick av stapeln. Det som skulle blivit tredje gången blev inställt både en och två gånger på grund av en handskada. Nu är det äntligen dags för min tredje gång att se Ian Noe.
Den första spelningen var som en följd av hjärtproblem för John Prine, som skulle spelat i Gävle. Då spelade Ian Noe själv på samma scen som i kväll. Den andra gången hade Noe med sig bandet och spelade på Nalen klubb. Han var sedan bokad både på STHLM Americana och Stockholm Roots under sommaren 2021. Då hade Noe skadat handen under oklara omständigheter på turné i Europa. Ian Noe har gett ut två album, Between the Country och River Fools & Mountain Saints. Innan debutalbumet från 2019 gav han två före det ut en ep med fyra låtar. Debutalbumet var det Dave Cobb som producerade och på uppföljaren var det Andrija Tokic som tog över den rollen.
I kväll är det andra utsålda kvällen på Twang och vi behöver inte vänta till midnatt för att “Irene (Ravin’ Bomb)” ska dyka upp, ha rökt på och druckit några öl. Vi reser sedan vidare till Southfork, Kentucky. Där möter vi en man som alla känner, ”River Fool”. Bredvid köksdörren är där hon brukade stå i ”Lonesome as it Gets”. Nu är huset tomt och kärleken har flytt och ånger har flyttat in. I ”Junk Town” är skakningarna från droger ytterst närvarande hos berättaren och hans fru. I den 21:a första plutonen hittar vi ”Tom Barrett”. När skeppet rullar in i hamn efter en lång resa fanns inga människor som kan berätta historien i ”One More Night”.
På väg ner från berget har han tjugo ton i lasten, han står på bromsarna så att vindrutan skakar i ”Strip Job Blues 1984”. Morgonen har redan passerat och i tv:n är på och det har regnat i en vecka. Det känns ungefär som slutet av Stockholm i oktober och början av november där tandläkarvädret har varit det rådande när Ian Noe berättar om ”Appalachia Haze”. Vi tar sedan tåget till Cumberland Gap där bron kollapsar och tåget åker till himlen i ”Barbara’s Song” med alla passagerarna. Kvällens första nya låt bjuder Noe på när han spelar ”Bible County”. Den följs av en till ny som jag tycker mig höra att han säger att den heter ”Ann Arbor Blues”, men på setlistan står det ”Antarctica”. Oavsett låtttiel så är det höljt i dunkel när de låtarna kommer att finnas tillgängliga. Det berättar Ian Noe inte ett pip om.
Vi är tillbaka vid den gamla landsvägen i ”If Today Doesn’t Do Me In”. Där vräker regnet ner. Det regnet hade kunnat göra nytta i ”Between the Country” där en lagård brinner ner till grunden strax utanför staden. Vi fortsätter sedan till översvämningarna i ”Letter to Madeleine”. Vi tar oss sedan till ett litet hus som ligger på Primrose i historien vi får höra om ”Ballad of a Retired Man”. Kvällens musik slutar med en tredje ny låt ”Canyon Falls Trailer Band”.
Hemma i Lee County, Kentucky är där Ian Noe hämtar inspiration till sina berättelser. Han har en röst som får tiden att stanna och håret i nacken, på armar, ben och andra ställen att resa sig upp. Hans scennärvaro är självklar och han är fantastisk. Kvällens bästa kombination av låtar kommer med ”Appalachia Haze” och tågolyckan i ”Barbara’s Song” är min favorit. Jag hoppas att Ian Noe kommer tillbaka snart och att han har med sig ännu mer nya låtar då. Han är en artist som många fler borde upptäcka.
Fem sjättedelar av skivåret har passerat. Det har varit ett bra år så långt. Många album har kvalat in till den här listan på tio månader. Faktiskt fler än de som kvalade in på hela förra årets lista. Trots att det återstår två månader av året ser det ut som att de intressanta skivsläppen tar slut i mitten av årets elfte månad.
Vill du hänga med på spellistan. Vill du få vetskap om vilka nya plattor som kvalar innan den här typen av post dyker upp? Då rekommenderar jag dig att följa spellistan.
Borrowed Sparks – Let a Little Light In
Punk-inspirerad Americana kan möjligen vara en etikett på det här albumet. Det är inte svårt att höra likheter med exempelvis The Gaslight Anthem. Du kanske redan hört någon av singlarna ”Run ’Til You’re Dust” eller ”Can’t Please Everybody (Hail Mary)? Om inte är det dags nu. Du kan ge dig på den pianodrivna ”Goodbye, My Friend” när du klarat av singlarna.
Brent Cobb – Southern Star
Det här är Brent Cobbs femte studioalster. Hans röst och berättande låtskrivande lockar mig. Lyssna på det sköna gunget i titellåten som inleder eller på namndroppandet i ”When Country Came Back to Town” för att fastna.
Charles Wesley Godwin – Family Ties
Mina förväntningar på Charles Wesley Godwins tredje soloalbum var höga. Skyhöga. Det är ett låtsnickeri i världsklass med olika berättelser med kopplingar till familjen. ”Gabriel” tillägnad sonen, ”Another Leaf” om en tur i sänghalmen för att göra familjen större för att nämna några. Det finns också en nyinspelning av ”Soul Like Mine” från skivan Godwin gjorde med bandnamnet Union Sound Treaty. Det är en vacker renovering av den låten.
The Gaslight Anthem – History Books
Morgonen efter jag anlänt vaknade jag i mörkret av att det dundrade runt huset. Vinden. Dundrade och ven och jag låg stilla i krafterna ett tag, varm själv under täcker, men jag hörde det fina rasslet mot takfönstret också och jag förstod att det regnade, men sen när jag klev ur sängen och drog gardinen från takfönstret såg jag att glaset var täckt av snö. Det är en liten snutt från Ulf Lundells bok Vädermannen. Av någon anledning är det den boken jag kommer att tänka på när jag hör ”The Weatherman” som är en av tio låtar som Brian Fallon skrivit till comebackplattan History Books.
Israel Nash – Ozarker
Det är sköna gitarrer och medryckande refränger när Israel Nash tar oss med på en resa i heartland rocken. Till sin hjälp har han bland haft Kevin Ratterman bakom produktionsspakarna. Jag har svårt att välja favoritlåtar bland de tio som finns på albumet, men ”Roman Candle” och ”Lost in America” är två av de tio. Det känns dessutom skönt att veta att Israel Nash tidigare lovat att släppa tre till album inom det kommande året.
Jerry Leger – Donlands
Jerry Leger är kanadensare. Här tar han hjälp av Mark Howard med produktionen. Howard har tidigare jobbat med bland andra Bob Dylan, Lucinda Williams och Tom Waits. Sånghantverket på Donlands är av högsta kvalitet. Du kan lika gärna börja från början med ”Sort You Out” och sen ta dig igenom åtta låtar till innan du når avslutande ”Slow Night in Nowhere Town”. Då har du fått en skön resa.
John R. Miller – Heat Comes Down
Här finns en blandning av country och folkrock. I ”Basement” reflekterar Miller om sin musikaliska resa ända från de första repetitionerna med sitt första band till de utmaningar han mött i musikindustrin.
Jonah Tolchin – Dockside
Jonah Tolchins pappa drev en skivbutik i Mississippi-deltat innan han fick Jonah och han marinerade sonen i massor av musik. Den här bluesbaserade plattan har Jonah velat göra länge. Nu gjorde han slag i saken och jag är mycket glad för det. Lyssna exempelvis in ”Searching for My Soul” för att fastna.
Josh Gray – Walk Alone Josh Gray föddes i San Fransisco, växte upp på östkusten i Maryland och är nu baserad i Nashville. Han gjorde sin första livespelning som 31-åring och har nyligen släppt ett album som är finansierat med hjälp av hans fans. Om du vill höra något som ligger nära Chris Stapleton-genren rekommenderar jag Josh Gray. Ge dig i kast med ”Radio Stations” som är först ut på nya skivan så kan du fastna precis som jag gjorde.
Lars Winnerbäck – Neutronstjärnan
På Lasses nya album samarbetar han med Jocke Berg och Martin Sköld som du för några år sedan hittade i Kent. Det hörs tydligare på vissa ställen som exempelvis i ”Nåt som verkligen är bra” där du också kan höra Jocke Bergs stämma.
Logan Ledger – Golden State
Shooter Jennings sitter bakom produktionsrattarna till Logan Ledgers andra album. Han har en sammetslen barytonstämma. Lyssna på ”Some Misty Morning” där Ledger sjunger duett med Erin Rae.
Margo Cilker – Valley of Heart’s Delight
“Beggar for Your Love”, “Sound and Fury” och “With the Middle” är tre av mina favoriter på det här utmärkta albumet. Det är Margo Cilkers andra soloplatta. På den här har hon hjälp av Sera Cahoone när det gäller produktionen.
Richard Inman – Life Without Your Love
Richard Inman är kanadensare och det här är hans andra album det här året. Det första Inman fanns bara tillgängligt via Bandcamp under en begränsad period. Jag är glad att han släpper det här på strömmningstjänsternas plattformar också. En skön låtsnickrare med en underbar röst.
Rival Sons – Lightbringer
Rival Sons släpper det andra albumet det här året. Om det var mörker i fokus på Darkfighter kommer ljuset här. De jobbar som vanligt tillsammans med Dave Cobb för att få till produktionen. Albumet inleds med låten ”Darkfighter”, som klockar in på nästan nio minuter.
Robert Finley – Black Bayou
Robert Finley kommer från Bernice, Louisiana, Usa. Han är 69 år och gjorde skivdebut för sju år sedan. På det nya Black Bayou samarbetar han återigen med Dan Auerbach, som Finley mötte efter sitt första album. Skön blues är vad du kan vänta dig. Lyssna exempelvis på ”Can’t Blame Me for Trying” och börja gunga med.
The Steel Woods – In Your Time
På The Steel Woods första album Straw in the Wind finns låten “Uncle Lloyd” om en som inte var farbror till barnen i sången, men som gärna ville bli kallad farbror. På On Your Time är den orolige karaktären tillbaka. Halva skivan är skriven från Uncle Lloyds synvinkel. De två första låtarna ”The Man from Everywhere” och ”Cut the Grass” beskriver behovet av att växa upp och dricka mindre för att vara mer i takt med livet istället för att det ska spinna bortom all kontroll. Den här rocken från södra Usa är fortsatt vacker.
Tyler Childers – Rustin’ in the Rain
Titellåten inleder medryckande och med ett skönt driv. När vi närmar oss slutet på de sju låtarna som albumet består kommer den vackra ”In Your Love”. Kolla in videon till den sistnämnda.
Måndag 30 oktober börjar Läslovet, en vecka då alla i skolåldern – från förskoleklass till gymnasiet – kan ta del av kreativa och inspirerande aktiviteter landet över. Temat för årets Läslov är VÄNLIGHET, vilket presenterades på Bokmässan.
Vänlighet innebär att vara trevlig och tillmötesgående i sociala situationer. Inom modern personlighetspsykologi är vänlighet den av de fem dimensionerna enligt femfaktorteorin, som reflekterar individens skillnader i omtanke angående samarbeten och social harmoni. Vi behöver mer vänlighet i samhället nu. Vi behöver en vänligare ton på sociala medier och i många andra sammanhang i världen.
Jag läser Jens Lapidus senaste bok Död man walking just nu. Det finns en del inslag av vänlighet i den, men den innehåller också en massa ondska och ond bråd död. När du läser kanske du behöver ett litet soundtrack till läsningen? Då kan du slå i gång den här kassetten.
mrnyceguy's 