Jag älskade lukten från tivolit

Lördag 25 april 2020. Lördag 13 februari 2021. Lördag 13 november 2021. Fredag 29 april 2022. Det skulle vara möjligt att använda sig av Magnus och Brasses Lattjolajbanslådan bland de här fyra datum. Det är såklart dagens datum som ska bort. Det är datumet när Brian Fallon, Chris Farren och Jesse Malin genomför sin konsert. Alla de tre andra datum är när den utsålda konserten skulle ha gått av stapeln, men fick flyttas som följd av pandemin.

Brian Fallon är en New Jersey-son, som nu har återuppväckt sitt band The Gaslight Anthem. De ger sig ut på turné senare i år. Något de kallar en världsturné. Något jag upplever som att de låtit huvudjägare tagit hand om jordklotet och krympt det precis som de sägs krympa huvuden. Jag hoppas att bandet kommer till Sverige lite senare. Kanske med den utlovade nya plattan i bagaget. Jag önskar också ett sound på den plattan som närmar sig The 59 Sound och de tidigare plattorna med Gaslight.

I soloform har Brian Fallons senaste alster Sleepwalkers och Local Honey varit lugna, varma och avskalade. Texterna fokuserar på olycklig kärlek, dödlighet och drömmar.  Nu var det inte det vi ska prata om här, men eftersomvi fått vänta ett tag på den här konserten får inledningen helt enkelt innehålla lite annat också. Det här fredagsmyset är Chris Farren, Jesse Malin och Brian Fallon efter varandra. Ett knökfullt och festsuget Debaser Strand står till artisternas förfogande den här lönehelgen i april.

Först ut är New York-bon och New York-romantikern Jesse Malin. Han får en halvtimmes speltid. Han bjuder på min favorit om hotellet i London ”Hotel Columbia”. En annan favorit som han spelar är ”She Don’t Love Me”. Malin har en fantastisk scennärvaro och är en stor livefavorit. Kvällens andra förband är Chris Farren. Det jag måste säga om honom är att han har mod. Näst sista låten är instrumental och är en biljaktslåt.

När Brian Fållan äntrar scenen med bandet har klockan blivit halv tio. De öppnar med kvartetten ”Hard Feelings”, ”Lonley for You Only”, ”Ladykiller” och ”Come Wander With Me”. Det hinner gå en och en halv timme innan trion ”Rosemary”, ”A Wonderful Life” och ”Smoke” släpper ut oss i den kyliga Stockholms-natten. På vägen hemåt möter jag både studenter som varit på mösspåtagning och Ghost-publiken. Mellan starten och slutet på kvällens Fallon-spelning finns tio låtar till förutom ”Vincent”. Där sjunger Brian <<My name is Jolene / But I hate that song / I was baptised in a river / When I was young>>. Det är den bästa låten på Local Honey och det är en lycka att få höra den live.

Chris Farren är duktig, men inte min kopp te. Brian Fallon är bra. Samtidigt finns det mer dynamik i The Gaslight Anthem. Bäst på scenen ikväll är Jesse Malin. En skön artist och låtskrivare. Bästa låten är Brian Fallons redan nämnda Vincent och vi avslutar kvällen som den sången slutar.

 “I used to love the smell of the carnival

And the tilt an’ twirl settin’ us free

I’m sure gonna miss the summer

How the lights used to light up in me

I better go

Vincent, I love you more than you know

God bless you old friend

I don’t think that I’ll ever see you again

My name is Jolene

But I hate that song

I was baptised in a river

When I was young”

Kärlek, döden och en storm

Ungefär tre miljoner människor är det som bor i Toronto, provinshuvudstaden i Ontario, Kanada. Här finns mycket sport som NHL-laget Toronto Maple Leafs, baseboll-laget Toronto Blue Jays, NBA-laget Toronto Raptors och kandensiska fotbollslaget Toronto Argonauts. Toronto är också en stad med många museer, teatrar, gallerier, festivaler, komediklubbar och sportarrangemang. Den klassas oftast som Kanadas främsta kulturcentrum.

Det var först i slutet av februari i år som jag lärde mig att en av alla kulturpersonligheter från Toronto heter Jeremie Albino. Då annonserade bokningsbolaget Northern Trail att Albino kommer till Sverige för första gången i april. Det brukar vara värt att kolla upp artister som de bokar för att brukar hitta min kopp te. Det var också precis så det var nu.

I reklamen för kvällens konsert lär vi oss att Albino är född och uppvuxen Toronto, tills hans hjärta ledde honom ut ur staden och in i Prince Edward County. Där på landet och under ett decennium av arbete på gårdar gav honom tid och utrymme att finslipa sina låtskrivarfärdigheter.

Hans musik påminner om de trubadurer som vandrat på liknande stigar genom historien. Det finns även drag från de legendariska bluessångarna som inspirerat honom. Det är folksånger som stolt bär en genom rock’n’roll och folksånger med en mjuk och insiktsfull touch. Albino är en naturbegåvning, och ett original, skapad genom en alkemi som framför allt gynnar den mest mystiska och eftertraktade av egenskaper: hjärtat.

Innan debutalbumet Hard Time spelades in hade Jeremie aldrig varit i en studio tidigare. Han hade aldrig spelat i ett band. Inte arbetat med en producent. Hans jordnära americana hade aldrig spelats in. Hela albumet har en naturligt oförstörd känsla av någon som alltid låtit hjärtat leda vägen fram tills nu. Under 2021 kom dessutom duett-albumet Blue, Blue, Blue med Cat Clyde. Under våren har han släppt en fenomenal EP som heter Past Dawn. Ikväll är Albino på plats i Stockholm för att spela på Bar Brooklyn.

Det vi bjuds på ikväll är en en mix av av gammalt, nytt och outgivet. Kvällens låtskatt består bland annat av ”Last Night”, ”Lilac Way” och Amelia ”. Den sistnämnd om Amelia Earhartt. Albino spelar också den första låten han skrev själv, ”Shipwreck”. Det blir också ”Across the Hall” , en av flera från det kommande albumet. ”Acre of Land”, ”Past Dawn”, ”Hard Time”, ”The Cabin”, ”Storm”, ”Midnight Wedding”, ”Wildfire”, “Early Morning”, “Rollin’”. Det blir en cover av landsmannen Neil Youngs “Heart of Gold”. Kvällen avslutas med “Been Worryin’”, som Albino på studioversionen sjunger tillsammans med Cat Clyde.

Det är en bunt av sånger som handlar om kärlek. En annan bunt av sånger om döden. Det är också en sång om en storm, som väckte honom hemma. Han låg vaken och tittade på stormen och skrev ner låten på papper för att inte väcka sin flickvän som fortfarande låg och sov intill honom. Jeremie Albinos själfulla röst fyller Bar Brooklyn med värme, entusiasm och glädje ikväll. Han berättar efter konserten att det nya albumet kommer i slutet av det här året eller i början av det nya. Du bör inte vänta så länge med att upptäcka hans röst, texter och underbara låtar.

Jag kan känna hur varma vindar blåser

Det är onsdag kväll. April är kyligt och kallt. Jag beger mig till ett rivningshotat kulturställe. Det har gått ungefär tio år sedan den gamla Konsumbutiken blev en plats för livespelningar och fester. Mitt bland Hökmossens villor gör jag mitt mitt första besök på Melodybox.

Det har snart gått tre veckor sedan Jesper Lindell släppte sitt nya album Twilights. I sin recension av det skriver Jan Gradvall bland annat att Jesper Lindell är en traditionalist och en hantverkare av yppersta klass. Gradvall liknar honom vid Van Morrison kompad av The Band den fantastiska musikfilmen The Last Waltz. Det är en bra liknelse och jag själv skrev att det finns en värme i musiken, som du behöver uppleva för att förstå. Inspirationen från artister som The Band är tydligt och arvet förvaltas med guldkant. Musiken blandas upp med texter som griper tag i själen.

Jesper Lindell har sedan albumsläppet hunnit med att spela på hemmaplan, i norra Sverige och i Norge innan det är dags för kvällens besök i den svenska huvudstaden. Mina förväntningar är höga. Det fantastiska bandet som äntrar scenen består av Jesper själv på sång och gitarr, brorsan Anton Lindell på bas, Simon Wilhelmsson på trummor, Jimmy Reimers på gitarr, fiol, trumpet och sång, Rasmus Fors på bland annat orgel och dragspel samt Carl Lindvall på piano och sång mer än närvarande.

Kvällen börjar med ”Westcoast Rain”, som är den låt som också inleder det nya albumet. Det fortsätter lite lågmält om att ropa i ”Just Holler”. ”Leave a Light On”, som är en av många favoriterna nya albumet kommer sedan. Den följs av korvarig kärlek i ”Momentary Love”. ”If There Comes a Time” och den vackra The Band-covern ”Twilight” är näst på tur den här underbara kvällen. Istället för duett med Amy Helm blir det ikväll duett med Carl Lindvall.

Det är lite som att setlistan talar för sig själv när ”Nights Like These” kommer. Livet känns med en gång väldigt enkelt, vilket bekräftas i ”Living Easy”. Vad som än hände nu är det okej, till och med att det är torsdag i morgon. ”Whatever Happens” tar oss en bit på vägen dit. Publiken är med på noterna och bjuder upp i ”Dance”.

”Even if It Ain’t True” och den vackra ”Moving Slow” är sist ut innan extranumren. De inleder Jesper Lindell med ”Northern Skies”, som inte fick plats på nya albumet. Passande nog är det låten ingen hört tidigare som publiken sjunger allsång i under ledning av Jesper Lindell. ”White Lines” och den drömlika ”Into the Blue” avslutar mitt första besök på Melodybox.

Jesper Lindell och hans band bjuder på en underbar musikalisk upplevelse ikväll. Spelglädjen är ständigt närvarande och kärleken från publiken är självklar, stor och långvarig. Det är egentligen som Jesper inleder kvällen. Det vill säga att även om regnet vräker ner går att låna lite lycka från morgondagen. Det är där mina tankar befinner sig på vägen hem när jag fyller mina lungor med den krispigt kalla nattluften.

En vals i Slakthusområdet

Gröna linjen, eller Tub 1 som den heter internt inom SL, är en av tre bansystem i Stockholms tunnelbana. Den har totalt 49 stationer varav 9 är betongstationer, 3 är bergstationer och 37 är ytstationer. Banan är totalt 41 256 meter lång, det vill säga 61 meter längre än ett maratonlopp. Den Gröna linjen trafikeras av tre linjer, linje 17 (Åkeshov–Skarpnäck), 18 (Alvik–Farsta strand) och 19 (Hässelby strand–Hagsätra).

Den närmaste stationen till kvällens stopp är ytstationen Globen. Den ligger nära Fållan som är en klubb- och konsertscen med plats för 2400 besökare, fördelat på två scener. Fållan har öppet året runt och här hålls konserter, klubbar, mindre festivaler och andra nöjesevenemang. Fastigheten som Fållan huserar i ska rivas 2023. Den första och senaste gången jag besökte Fållan var det för att få min andra spruta av Corona-vaccinet. Nu är det dags för något helt annat.

I november förra året hängde jag i en lokal nära Hornstull, stationerna längs den Röda linjen. I den lokalen spelade han som kallas Gröna linjens Hank Williams. Samma kväll som han spelade på Debaser Strand släppte han biljetter till kvällens spelning med avsikt att spela på Fållan i februari. Den spelningen fick flyttas till första helgen i april och nu är vi här. Ett första konsertbesök på Fållan är det dags för och det är David Ritschard som snart ska stå på scenen. Hillfillies värmer först upp inför en Bajen-glad publik. Mellan förband och huvudakt blir det inte Kentas ”Just idag är jag stark”, även om det passat utmärkt.

Till tonerna av ”Blåbärskungen” äntrar David Ritschard scenen. Där finns redan den fantastiska orkestern Krokodiltårarna. Kvällen fortsätter när David ”Frågar åt en vän”. Via Gröna linjen gör ett besök på ”Sockenplan revisited”. David har tidigare berättat om ”När du reser dig”.

”Det är sällan en låt kommit så snabbt, blev klar på en sommarnatt när jag skrev med Henric Hammarbäck och Jonas Öhlund. Kanske helt enkelt för att storyn var så nära mig just då. Den utgår från en kille jag alltid hyst stor respekt för, en äkta fighter på alla plan. På sista tiden har han gått igenom nästan osannolika personliga tragedier, sånt som skulle vart för mycket för vem som helst om du förstår mig. Men jag hoppas också den kan kännas allmänmänsklig, varje morgon reser sig tusentals hjältar mot alla odds även i ett så kallat välfärdsland i fredstid.”

Vi reser sedan runt i hemlandet när David sjunger ” Sverigerocken”. Kvällens första gästartist hämtas sedan upp på scenen. Det är den skönsjungande Frida Hyvönen, som David bjuder upp till vals. Han konstaterar att de är bland vänner när publiken mycket villigt går med på en vals. Tillsammans framför David och Frida den omåttligt vackra ”Än går det vågor”. David tar lite paus när bandet spelar en instrumental låt. När David återvänder gör han det med ”Nyskrubbat badrum och kök” och den innehåller också en skön sax.

Därefter är det dags för nästa gäst som David presenterar som Sveriges flintis-Goliat. Christian Kjellvander tar över och sjunger ”Inte här (när jag är här)”. Den första låten ikväll fån första albumet Brobrännaren. Det blir sedan lite mer instrumentalt innan David är tillbaka igen och sjunger den andra låten från Brobrännaren och det är ”Förlikat mig med tanken”. Sedan kommer Mikael Wiehes svenska översättning av Bob Dylans ”Masters of War”. På svenska blir det ”Ni som tjänar på krig” där i en de sista raderna berättaren står och pissar på deras grav. Vi är sedan 88 år fyllda och sjunger Internationalen sedan åtta års ålder i ”Röd”. Den kommer före den nya och outgivna ”Rockbotten”, som framförs tillsammans med låtskrivarpartnern Henric Hammarbäck. Han som också är känd under artistnamnet H Self. Vid det tillfället gör också Viktor Brobacke entré med sin trombon och stannar på scenen kvällen ut.

Kvällen närmar sig slutet och vi närmar oss hans favoritlag Bajen när han sjunger ”Grönvita ränder” för att sedan bjuda upp Magnus Carlson för att sjunga den vackra Bajen-hyllningen ”Vi ses snart igen” till oss alla i Söderort. Den 21 maj gifter sig David med sin sambo i Katarina kyrka. Det är till henne han sjunger ”Aldrig lämna”. Kvällen slutar med en ensamfest i ”Jag har ett party (Alldeles själv)”, som är en tolkning av ”I´m Having A Party All By Myself” av Charline Arthur. Ett crescendo på en sagolik söndagskväll.

På vägen hem ser jag på Instagram att Jan Gradvall också varit på plats. Han skriver ”David Ritschard är så djupt älskad i Stockholm just nu att hans skulle kunna sälja ut suveräna Fållan (publikkapacitet 2300) en gång i månaden resten av året. Oavbruten allsång. Kulturhistoria i realtid”. Jag vill bara instämma i den hyllningen. Det blir inte bättre än så här. Det var lite drygt fyra månader sedan jag såg David Ritschard senast. Jag är mycket lycklig att det bara är lite mer än två månader tills det är dags igen. Då uppträder han på STHLM Americana. Vi ses där David och alla andra musikälskare.

Blandband april 2022

Den 29 april nästa år fyller Willie Nelson 90 år. Han har varit gift fyra gånger och han har sju barn tillsammans med sina fruar. Hans syster Bobbie, som också var pianist i Willies band, gick nyss bort. På den här kassetten är Willie med och hjälper Particle Kid.

Det finns mycket annat nytt på blandbandet som hör ihop med månaden april. Mary Gauthier gör en fantastisk låt. Andrew Leahey & The Homestead en annan och William Prince tillsammans med Serena Ryder en tredje.