Countryklubbarna växer upp som svampar i Stockholms-djungeln. STHLM Honky Tonk, Countryklubben, Neon Moon – Country Nite Club för att nämna några. Ikväll är det Henric Hammarbäcks countryklubb. Eller rättare sagt H. Selfs countryklubb. Countryhus: H. Self med vänner. Det är countryklubb på Hus 7 i Slakthusområdet.
Den senaste tiden har det skrivits en del om countrygenren. I Dagens Nyheter fanns bland annat en artikel om att countryn blivit av med sin töntstämpel. Den fick en del uppmärksamhet och bland annat ett svar från Ingrid Gustafsson Nordin i samma tidning som bland konstaterade att countryn är mer komplex än tre ackord oh sanningen.
När H. Self skriver om skriver om sig själv uttrycker han sig bland annat så här:
H.SELF aka Henric Hammarbäck
Med utgångspunkt i den amerikanska låtskrivartraditionen, inte sällan med Dallas Frazier som partiell ledstjärna, har Hammarbäck renoverat hemmet i Telefonplan till att bli Stockholms södra förorters Music Row. Om än i en rent teoretisk mening, förstås. Debutalbumet Broken Live On visade på djupgående kvaliteter vad gäller hantverk som musikalisk säkerhet, och hyllades av såväl Jan Gradvall i Dagens Industri som Kyle ”Trigger” Coroneos i den ansedda publikationen Saving Country Music. Den sistnämnde gick så långt att nämna countrymusikens kanske heligaste figur, Hank Williams, i samma andetag som H. Self. Den 2 mars släpptes uppföljaren – Country Songs. Ett album som hyllades av såväl press som en hängiven lyssnarskara.
Country songs speglar det liv som ligger till grund för raderna på ett säreget vis, där historierna tillåts berättas som de är, utan försköningar. Den musikaliska uppbackningen innehar element av den traditionella countryn, men utan att helt låta sig bindas av genrens ramar. Albumet spelades in i Kassmyra Country, producerades av Jonas Öhlund och låtarna skrevs till största del av Henric Hammarbäck, men även gästspel av David Ritschard återfinns, däribland på spåret ”The Night When Dallas Frazier Died”, vilken de författat ihop. Ett samarbete som tidigare mynnat ut i låtar som ”Rockbotten”, ”Än går det vågor” och ”Sverigerocken”, utgivna av den sistnämnde.
Det går rykten inför kvällen att David Ritschard och Vilma Flood kommer att gästa H. Self. När jag skriver det här vet jag såklart sanningshalten i ryktena. Det som är säkert är att Daniel Hollow värmer upp publiken. Cheap Whiskey, Cold Coffee, Warm Beer är inledningen med Daniel Hollow. Det blir ett gäng låtar och mot slutet kommer en vacker Rocks & Crosses och Brother. Väntan på H. Self blir en timme. När han går på scenen startar han med The Night That Dallas Frazier Died. Det blir omväxlande låtar på svenska och engelska. Daniel gör ett första gästspel. Det visar sig sedan att ryktena är sanna. Både David och Vilma gästspelar. David och Henric sjunger Rockbotten och Duplantis Blues ihop. Det blir ett gäng låtar till med H. Self innan han lämnar scenen till tonerna av Tjaboogie och sedan är det dags för extranummer.
Det är ett skönt fredagsmys på Hus 7. En vecka fylld av livemusik är slut. Jag ser mycket fram emot när Henric Hammarbäcks platta på svenska kommer. För det gör den väl? Vi får höra fler låtar på modersmålet än de han hunnit släppa än så länge och det lockar att få höra mer av det.
Det är fredag. Det kommer massa intressanta albumsläpp idag. Det är också den första dagen på årets tredje månad. Själv är jag på väg in i intensiv konsertvecka. Fyra konserter på fem dagar är det upplagt för. Kanske kan det bli ytterligare någon om orken inte tryter. Mer om livescenen senare.
En av de som jag kommer att få chansen att se är Emily Wolfe. Hon agerar publikvärmare på tisdag. Här finns hon med med Atta Blues, som hon släppte som singel i januari 2016. Den finns också med på hennes självbetitlade debutalbum. En som också finns med här är Henric Hammarbäck. Fast under artistnamnet H. Self. Han har släppt sin första låt på svenska under det artistnamnet. Maggie Brown är en mycket skön dänga. Du hittar även ett gäng andra nyheter också om du tar dig an månadens kassett.
Det har förflutit två månader igen av det här året. Halva året har gått och det har hittills duggat tätt med album som har det där lilla extra. Här hittar du de bästa albumen som passerat mina öron under maj och juni samt en omvärderad platta från januari.
Vill du ha förhandsbesked om de bästa albumen är ett tips att följa den här spellistan. Där dyker nyheterna alltid upp innan utgivningsdatum på bloggen.
Aaron Boyd – Coming Undone
Det tog ett år innan jag upptäckte Aaron Boyds debutalbum Until the End. Nu har han precis släppt sitt andra album. Lyssna på ”Hard Times Like These”, ”Heaven” och ”Mags”.
Cowboy Junkies – Such Feracious Beauty
Syskonen Margo, Michael och Peter Timmins samt Alan Anton bildar Cowboy Junkies från Toronto. Margos lätt beslöjade röst bär fram de lågmälda och vackra sångerna på det fjortonde albumet från gruppen. Lyssna gärna på ”Mike Tyson (Here it Comes) och ”Throw a Match”.
Daniel Hollow – Indifference & Absence
Texterna håller sig till traditionella ämnen inom countryn. Det går upp och ned i livet. Han har skrivit några av låtarna själv och några tillsammans med Henric Hammarbäck. Den senare känd som låtskrivarpartner till David Ritschard och under egna artistnamnet H. Self. En av mina favoritlåtar just nu är ”Cheap Whiskey, Cold Coffee, Warm Beer”.
Deer Tick – Emotional Contracts
Deer Tick har Providence som hemort. Det här är oemotståndlig rock.
Erin Enderlin – Barroom Mirrors
Avslutande “Livin’ for Today” är en ny låt. De övriga har sett dagens ljus på singlar och någon EP. Det är en väldigt skön samling av sånger, som nu finns som ett album.
Jason Isbell and The 400 Unit – Weathervanes
”Save the World” handlar om en pappas rädsla för sin dotter som går i skolan och alla de skolskjutningar som händer. I ”Death Wish” lider berättaren av psykiska sjukdomar. Huvudpersonen i ”Middle of the Morning” uppfostrades till att vara stark och tystlåten man från sydstaterna. Det finns låtar om äktenskapet, föräldraskapet och bristen på möjligheter. De tre ingredienserna blandar sig kanske allra starkast i ”White Beretta”, där berättaren också sitter vid ett rödljus och lyssnar på Son Volt. ”When We Were Close” handlar om vänskapen med Justin Townes Earle. Låtarna, som är tretton till antalet, är fulla av desperation, skönhet och lustigheter. Låtarna är också rollbesatta med amerikanska Svenssons som utkämpar stora mentala strider, men också lever liv fyllda av både glädje och sorg. Jason Isbell är historieberättaren tillsammans med Sadler Vaden, Jimbo Hart, Derry DeBorja och Chad Gamble i The 400 Unit. De får även en del stöttning från Amanda Shires. Den här gången tar Isbell inte hjälp av Dave Cobb med produktionen, utan sköter den på egen hand. Lyssna på ”King of Oklahoma”, “If You Insist”, “Vestavia Hills” eller “Miles” som är mina favoriter just nu.
Jeremie Albino – Tears You Hide
I introt “Dance With Me” är det tydligt vilken känsla du får när du lyssnar på Jeremie Albinos andra album. Till och med jag får lust att dansa när jag hör låtar som ”Angeline” och ”Klondike Man”.
John Mellencamp – Orpheus Descending
Det här är John Mellencamp tjugofemte studioalbum. Det är en elva med sånger som utforskar personliga och sociala frågor, utan särskilt mycket fingerpekande. Det börjar med ”Hey God” och slutar med ”Backbone”.
Kassi Valazza – Kassi Valazza Knows Nothing
Drömlikt och ibland med dofter av The Doors är ett sätt att beskriva Kassi Valazzas nya album. Lyssna in dig på ”Watching Planes Go By”, så tror jag att du förstår vad jag menar. När du har gjort det har du nio till låtar att upptäcka.
L.A. Edwards – Out of the Heart of Darkness
Jag tyckte att albumet var bra när det släpptes i januari, men inte bättre än bra. Efter att ha sett L.A. Edwards live i början av juni gör jag en stor omvärdering. Fantastiskt är ordet! Tycker du om Tom Petty och Jackson Browne bör L.A. Edwards också uppskattas av dina trumhinnor. Lyssna på ”Now You Know”, ”Surrender” eller ”Hi Rite Now” för snabb invänjning.
Luke Elliot – Let ‘em All Talk
New Jersey-sonen, Per Bjurman-favoriten och den nuvarande Oslo-bon Luke Elliot har ett nytt album ute. Det är filmiskt, drömlikt och får mig emellanåt att tänka på Nick Cave. Lyssna på ”It Won’t Hurt Soon (But it Sure Hurts Now) och ”William Tell”.
Miranda and The Beat – Miranda & The Beat
Det här självbetitlade debutalbumet från Miranda & The Beat behöver nå dina öron. Rockigt. Rätt fram. En del hammondorgel. Den gungande “When are You Coming Home” ger dig viss vila bland rockrökarna.
Queens of the Stone Age – In Times New Roman…
Josh Homme har berättat för tidningen Visions att han de senaste åren har förlorat sju personer som har stått honom nära och att han under pandemin inte klarade av att skapa musik. Han har dessutom skiljt sig och hamnat i en vårdnadstvist. Nyligen blev det också känt att Homme diagnosticerades cancer förra hösten. Han har genomgått en operation för det som han beskriver som lyckad. Det börjar skönt med ”Obscenary” och fortsätter med ”Paper Machete”, efter det har du åtta låtar till att lyssna på.
Rival Sons – Darkfighter
Efter att ha fått uppleva några av låtarna från Darkfighter i akustiska versioner för någon månad sedan och i kombination med singlar som bandet släppt var det med stor förväntan jag tog mig an det första av två nya album från Rival Sons i år. Det är underbart att lyssna på det groove som uppstår i låtarna på Darkfighter och samspelet mellan bland andra Jay Buchanans röst och Scott Holidays gitarrer. Min favoritlåt för tillfället är ”Bird in the Hand”. Dave Cobb står i vanlig ordning för produktionen och det är en kvalitetsstämpel i sig.
Son Volt – Day of the Doug
Jay Farrar och kompanjonerna i Son Volt hyllar Doug Sahm. Här hittar du ett dussin Sahm-sånger i nytappning. Det är bara att tacka, bocka och lyssna.
Tanya Tucker – Sweet Western Sound
Shooter Jennings och Brandi Carlile står bakom produktionen på Sweet Western Sound. Båda har också varit med och skrivit de flesta låtarna på albumet. Brandi är även med och sjunger på den vackra “Breakfast in Birmingham”, som hon skrivit tillsammans med Bernie Taupin. Tanya Tuckers vackert hesa röst bär fram de tio låtarna på ett skönt sätt.
Tim Goodin – True Stories and Flat Out Lies
Tim Goodin har jobbat i kolindustrin i Appalacherna. Han är självlärd som musiker och låtskrivare. Det här är hans debutalbum. Det är fullt av observationer från hans omgivning. Han har sagt att det finns en sång i alla konversationer, bara du lyssnar och är uppmärksam på detaljerna i det som sägs. Du kan passande nog börja med lätt ruffiga ”Son of Appalachia”.
Ward Davis – Sunday Morning
Den här ep:n med fyra låtar är en utmärkt introduktion till Ward Davis underbara låtsnickrande. Du kan välja vilken som helst av de här låtarna för att förstå det. Ta dig gärna vidare till livealbumet Live from an Undisclosed Location in Hays, Kansas. När du bekantat dig även med det albumet är ett tips att dyka ner i Wards Facebook-aktiviteter där han har sin beef med polisen i Hays, Kansas.
Ward Hayden & The Outliers – South Shore
South Shore ligger i Boston-trakten där bandet har sina hem. Lyssna på titelspåret, inledande ”Write a Song” och ”Gasoline”. Jag hoppas också på att de snart är tillbaka i Sverige, eftersom jag missade dem när de var här för några månader sedan och live är de ännu bättre än på skiva.
I introt “Dance With Me” finns en sammanfattning av känslan du kommer att ha i kroppen när du lyssnar till Jeremie Albinos andra album. Till och med jag får lust att dansa när jag hör låtar som ”Angeline” och ”Klondike Man”.
Waylon Hanel – New Old Outlaws
Waylon Hanel har släppt sitt debutalbum och det doftar gott av södra Usa när du tar dig an de här sju låtarna. En skön barytonstämma besitter han och texterna är berättande. Lyssna exempelvis på ”Too Late To Turn Back Now” för att vilja höra mer.
Whitney Rose – Rosie
Rosie är Whitney Rose sjätte studioalbum. Här rör hon sig nära traditionell country. Lyssna in på ”I Need a Little Shame” och ”Honky Tonk in Mexico”.
Det har gått två månader igen. Mars och april har passerat och under tiden sekunder, timmar och dagar tickat förbi har det också dykt upp nya album. En hel bunt med album som är bättre än bara bra och som mina öron fångat. Du hittar min summering av de här 61 dagarna här.
Vill du ha lite förtur till de bästa skivorna hänger du med på den här spellistan. Den här gången dök mars-albumen upp redan i början av april.
The Band of Heathens – Simple Things
Om du tycker om The Band finns det en stor risk att du också gillar The Band of Heathens. Lyssna på när Gordy Quist och Ed Jurdi delar på sången. Medryckande melodier, sköna stämmor och vackra berättelser. Lyssna på titellåten, “Long Lost Son” och “Stormy Weather” så har du en väg in till de här tio låtarna.
Black Larsson och Knegarna – Det brinner i mig
Herr Larsson började spela punk i Norra Botkyrka på 80-talet. Det här är uppföljaren till förra årets lysande album PUNK. På det nya albumet hittar du en mer dämpad och alldeles lysande version av ”I huvudet på en fisk”, som också finns med på förra årets alster. Min favorit just nu är ”Låt det goda vinna”.
The Blue Highways – Out on the Line
De tre bröderna Jack, Callum och Theo Lury bildade det London-baserade The Blue Highways för fem år sedan. I mina öron finns det doft av en ung Bruce Springsteen och även av New Jersey-sonen Brian Fallon. Det är lite obegripligt att de bara har drygt 350 lyssnare i månaden på Spotify just nu. De här låtarna förtjänar en stor publik. Lyssna exempelvis på ”Nobody Lives Here Anymore”, ”Rio Grande” och ”Tonight”.
Bryan Martin – Poets & Old Souls
Bryan Martin kommer från en arbetarklassbakgrund. Martin lever i berättelserna som du hör i sångerna. Rötterna är tydliga från södra Usa. Det hör du direkt i inledande ”Never Coming Home” och ”We Ride”.
Davisson Brothers Band – Home is Where the Heart is
Bröderna Chris och Donnie Davisson bildade det här bandet i Clarksburg, West Virginia. Det är en blandning av country, americana och rock från de södra delarna av Usa de bjuder oss på. Ibland doftar det av The Steel Woods i mina öron. En alldeles utmärkt referens i min bok. Ta dig an de här dussinet sånger och du kommer inte att bli besviken under dryga fyrtio minuter.
Doug Paisley – Say What You Like
Doug Paisley kommer från Toronto. Han är en högklassig låtskrivare. Det är bara att sätta i gång med titellåten så har du nästan fyrtio minuter av njutning framför dig. Varsågod!
Drayton Farley – Twenty on High
Drayton Farley är en lysande låtskrivare. Här bjuder han på tio riktigt fina bitar. Sadler Vaden spelar gitarr och producerar. Kompanjonerna Jimbo Hart och Chad Gamble från Jason Isbells The 400 Unit spelar också på skivan. Peter Levin, Kate Crutchfield, Kristin Weber har också hjälpt till att förgylla Twenty on High. Titellåten, ”Norfolk Blues” och “The Alabama Moon” är tre favoritlåtar. Gillar du Jason Isbell har du också en favoritartist i Drayton Farley.
Dylan Earl – I Saw the Arkansas
Dylan Earl är en av de som begåvats med en skön barytonstämma. Den kombinerar han med att skriva vackra countrysånger. Lyssna bland annat på ”White Painted Trees” om du vill fastna och få lust att lyssna mer på honom.
EP’s Trailer Park – Once When We Were Birds
Ljudbilden på albumet har en känsla av Kalifornien över sig. Kanske ska det snarare vara den sköna gotländska sommaren som borde komma upp när trumhinnan träffas av de här tio sköna låtarna? Det är ett helgjutet album som för mig för tankar till både Tom Petty och Eagles för att nämna några liknelser. Det finns fler. Några av mina favoritlåtar är Young Nil (Into the Wild) eller Lovers Maze.
H. Self – Country Songs
Henric Hammarbäck är låtskrivarpartner till David Ritschard. Här hittar vi Henric under artistnamnet H. Self. Country Songs är en skön samling låtar där exempelvis ”The Night That Dallas Frazier Died”, som är skriven tillsammans med David Ritschard, är en av mina favoriter. En annan favoritlåt är den skönt souldoftande ”Heartbreak (It’s a)”.
Ian Hunter – Defiance, Part 1
Det är tungt med gäster på den här sköna rockplattan med Ian Hunter. Du hittar till exempel bland gästerna. Börja med att lyssna på ”Bed of Roses” och du kommer inte att bli besviken.
Jaimee Harris – Boomerang Town
Lyssna på den hoppfulla ”Love is Gonna Come Again”. Då kommer du att vara fast för Jaimee Harris. Tycker du om Courtney Marie Andrews är det omöjligt att inte fastna för Jamiee också.
Jerry Leger – Latent Uncovers
Lou Reed, Leonard Cohen, Jeff Tweedy och David Bowie har gjort originalen av de fyra låtar som finns på den här utmärkta EP:n från Jerry Leger.
Jerry Leger – The Time Flew By
Årets tredje EP från Jerry Leger. Den här gången är det fyra vackra Leger-original som startar med ”Mean Payola”. Michael Timmins från Cowboy Junkies står för producerandet.
Richard Inman – Inman
Den här sköna plattan fanns på Bandcamp under mars. Det är oklart om den dyker upp på något annat sätt och i sådana fall när. ”Nothin’ More Than Nothin’” än en dryg halvtimme av lågmälda och vackra sånger.
Ritch Henderson – Fallacies and Four-Letter Words
När du har hittat Albama-sonen Ritch Henderson är det svårt att inte spela hans låtar hela tiden. Du behöver bara sätta igång första låten ”Finally Comin’ Around” för att vara fast.
William Prince – Stand in the Joy
En av höjdpunkterna på förra årets STHLM Americana var William Prince. En skön barytonstämma från Kanada. Nu är han tillbaka med Stand in the Joy där Dave Cobb står för produktionen än en gång. Lyssna exempelvis på ”Pasadena” som har ett intro som låter misstänkt likt The Bands ”Christmas Must be Tonight i mina öron. Passar den föreslår jag att du fortsätter med”Young” där Prince sjunger om coverband som spelar Metallica.
Listorna avlöser varandra den här tiden. Det har inte gått mig omärkt förbi att ni som hittar hit gillar listor precis som Rob i High Fidelity och mig själv.
Här kommer de 21 bästa låtarna från 2022.
1 – Man of the Hills – The Heavy Heavy
Ett gott råd är att skruva upp volymen högt. Riktigt högt. Gör dig beredd på att dansa och gunga med när Georgie Fullers röst fyller din kropp med glädje. I år blir det inte bättre än så här. Trycket i sången. Gunget. Gitarren. Jag kör den en gång till. Känn elden som brinner djupt inne i dig, precis som i låten.
2 – Leave a Light On – Jesper Lindell
Om jag ger mig av nu, kanske jag tar mig ut levande. Jag sätter mig på nästa tåg ut från stan eller så kanske jag tar nästa flyg. Lämna ljuset på tills jag är tillbaka älskling. Det sjunger Jesper Lindell i den här sköna dängan. Ja, fast på engelska då såklart.
3 – Blomman – Joel Alme
Torget där Blomman sålde rosor och lite gräs bredvid tecknar minnen från en svunnen tid. Nu är det putsat och polerat på platsen. En berättelse som får liv under knappa två och en halv minut.
4 – Pass it Down – Nikki Lane
Det är hög tid att slå i botten. Att ha ett ansvarslöst sinne och en tom flaska. Där börjar berättelsen som Nikki Lane ger oss i den här fina biten.
5 – Welder – Tony Logue
Tony Logue målar porträtt av människor och deras liv. Här möter vi mannen som tagit jobb som svetsare på det andra skiftet på varvet i stan. Hans älskling sover när han kommer hem och kryper ner i sängen. Han hatar sitt jobb och de sena timmarna. Innerst inne vet att han skulle kunna hitta något bättre.
6 – Alby C – Roger Karlsson
Låten är en över sex minuter lång repetitiv blues. På Rogers sätt. Det är en sorts sammanfattning av hans uppväxt i den förort som han flyttade till våren 1973. Vi träffar bland andra Spättan som snodde bilar och Kraken från Damaskus, som var kung i centrum.
7 – On My Way – Banditos
Att Mary Beth Richardson innehar en av de allra, allra bästa rösterna nu och någonsin kan vi vara överens om. Hennes skönt hesa rockröst guidar oss genom frågor som om det är någon skillnad mellan att vinna och att inte ge upp.
8 – Vaya Con Dios – Drew Cooper
Att gå med Gud är vad Drew Cooper uppmanar till i den här riviga biten.
9 – Georg (på avd. 361) – Styva Linan
Göteborgs nya stolthet Styva Linan sjunger ger oss historien om Georg, som inte mår särskilt bra.
10 – Burning Down the Prairie – Ian Noe
Vi följer blodiga fotsteg längs med bäcken. Pappa är rusar fram som besatt. Det är några av händelserna som Ian Noe ger oss i den här historien.
11 – Jaga dagen – Joel Alme
Jag vaknade med en smäll, sjunger Joel inledningsvis på skivan. I P4:s Musikplats Stockholm startade låten ännu tyngre. Helt enkelt med en jävla smäll. I den här låten finns också textraden som är titeln till Joels nya album, sköt er själva så sköter jag inte mitt.
12 – Boken om Jean – Tomas Andersson Wij
En episk låt och en vacker hyllning till den bortgångne vännen Jean Skarstedt.
13 – C’mon Armageddon – Fantastic Cat
Det är omöjligt för mig att inte tänka på Bob Dylans ”Subterranean Homesick Blues” när jag hör den här låten med ett skönt tempo i. Fyra coola katter som alla är låtskrivare har slagit sina kloka huvuden ihop.
14 – Dark Cloud – Marcus King
Marcus blir låg och känner det som att det inte finns någonstans att ta vägen. Där startar den här låten om ett mörkt moln som finns där och väntar på dig när du får de känslorna.
15 – Rockbotten – David Ritschard & H. Self
En dag ska nå till botten, just nu är det en bit kvar. Det är ungefär inledningen på den här vackra duetten som David Ritschard gör tillsammans med sin låtskrivarkollega Henric Hammarbäck a.k.a. H. Self.
16 – If She Wants a Cowboy – Zach Bryan
Skönt medryckande från countrykritikerfavoriten Zack Bryan. Han släppte ett album med 34 låtar. Det här är den bästa av dem.
17 – Turning Onto You – First Aid Kit
Vi har en del svenska världsstjärnor. Två av dem heter Johanna och Klara. Med det gemensamma efternamnet Söderberg bildar systrarna från Svedmyra det fantastiska bandet First Aid Kit. Bäst från nya albumet Palomino.
18 – Real Low Down Lonesome – Early James & Sierra Ferrell
Early James och Sierra Ferrells röster gifter sig på ett alldeles fantastiskt sätt i den här dängan från James andra album. Lysande produktion av Dan Auerbach.
19 – Hexie Mountains – Oliver Peck
Du får åka till Joshua Trees nationalpark för att hitta Hexie Mountains. Jag lovar att du får lust att åka dit när du hör Orville Peck sjunga om bergen.
20 – Fault Lines – Amanda Shires
Låten beskriver en mörk tid i äktenskapet med hennes man Jason Isbell. De har tagit sig förbi den tiden och är fortfarande gifta.
21 – At a Greyhound Station, Desperate – Gregor Barnett
Från söndagsmiddagen hos hennes föräldrar till desperationen att fly från vardagen och staden direkt efter. Han tar bussen från Greyhoundstationen.
Fyra utsålda spelningar på Debaser Strand med svensk countrys superhjälte David Ritschard. Jan Gradvall trodde att han skulle kunna sälja ut en Fållan i månaden efter konserten i början av april i år. David kommer att ha gjort sex spelningar ytterligare efter spelningen i Slakthusområdet det här året i hemstadens södra kvarter när året kommer till en ända. Åtminstone om jag räknat rätt? Ritschard är inte så långt borta från Gradvalls profetia.
Sommaren ägnade David Ritschard åt att åka runt med återuppväckta Kalasturnén. I oktober kom EP:n Rockbotten där titelspåret är en duett med låtskrivarvännen Henric Hammarbäck. Han är även känd under artistnamnet H. Self och han är här för att värma upp publiken i kväll. För egen del är det min fjärde David Ritschard-spelning på tolv månader. Han är också fyra bland mina toppartister på årets Spotify Wrapped.
David har också gift sig under året med sina älskade Nalle. Agnes ”Nalle” Odén är numera både Davids fru och violinist i Krokodiltårarna som kompar. David har fyllt trettiotre och för en musikalisk berättartradition vidare. Det är inte självbiografiskt men alltid personligt från trakterna kring den södra tunnelbaneleden. Med berättelsen i fokus samt den kompromisslösa kärleken till den hårt arbetande människan som alltid eller oftast drar nitlotten. En countrymusik med helt egen ton och en helt egen stil på scen. Det är svensk countrymusik för 2020-talet.
Det startar som det brukar med David. Instrumentalt. När han kommer in sätter han sig på barstolen vid den centrala micken. Vi sjunker ner till botten. Till ”Rockbotten”. Låtskrivarkamraten Henric Hammarbäck kommer upp på scen och sjunger deras vackra duett. Vi är söder om Slussen och får digga till ”Nya Slussen”. Det är dags för den där stunden när jag jag behöver stöd och jag ”Frågar åt en vän”. David berättar att han haft en tuff höst och kraschat mentalt och hamnat på sjukhus i Alabama. Det är då man ”Behöver en vinst / En dag blir man sjuk”.
Kvällen fortsätter med trettiosju minuters obetald övertid när det är dags för ”Sockenplan Revisited”. David sjunger sedan duett med Amanda Forsman i den omåttligt vackra ”Än går det vågor”. Efter den lämnar David scenen en stund Amanda tar ton i Nationalteaterns ”Bängen trålar”. Halvvägs in i den är David tillbaka på scenen igen. När David sedan får ett rungande ja från publiken om det är någon som känt sig som i en Hank Williams-refräng är det lätt att förstå vart åt det lutar. Med det positiva svaret vet man att man är bland vänner, säger David innan han tar första tonen i ”Som en Hank Williams refräng”. Den vackra biten ”Förlikat mig med tanken” tar oss vidare till mer av Davids sköna arbetarklassådra i ”Inte här (när jag är här)” och ”Röd”.
När extranumren drar i gång vilar David bakom scenen. Det är trummisen Fabian Ris Lundblad som tar ton i stället. Han bjuder på en fin version av George Jones ”He Stopped Loving Her Today”. David återvänder till scenen och tar över micken med ett långdraget i. Han får genast respons av publiken som sjunger inledningen till ”Sverigerocken”. Kvällens kärleksstund fortsätter med en sång om kärlek. Davids kärlek till sin fru Nalle. En innerlig ”Aldrig lämna” kommer från scenen. Befinner du dig på Söder och David tillsammans med Amanda Forsman sjunger om kärleken till Hammarby i hyllningen ”Vi ses snart igen” är det garanterat en enorm respons från publiken. Krokodiltårarna spelar slut på kvällen och hyllningarna från publiken riskerar att förstöra den omdiskuterade vägbanan på Debasers tak.
Det har gått ett år sedan första gången jag såg David Ritschard live. Det har hänt mycket i hans liv sedan dess. Han har sagt upp sig från sitt jobb. Blivit artist på heltid. Han har gift sig. Han har fått en stor, trogen och lojal publik. Många har upptäckt honom och blivit kära i hans musik. Jag upplever att David är mer än tacksam för sin resa och är fortsatt alldeles, alldeles unik att se på scen. Fantastisk är ett bra ord för att beskriva honom och Krokodiltårarna. Jag är avundsjuk på alla er som har biljett till den fjärde spelningen på Debaser. Ni kommer att ha en bättre onsdagskväll.
De här två månader som nyss har passerat har innehållit många album av hög klass. De allra bästa som har passerat mina öron hittar du här. Mycket skön lyssning.
Ni vet redan hur det här funkar, om ni hängt här tidigare. Då hoppar du in och följer den här spellistan. Då får du nämligen lite förtur till kommande månaders bästa album.
Brandi Carlile – In These Silent Days (Deluxe Edition) In the Canyon Haze
Förra årets bästa album i en deluxe-variant. Den innehåller fantastiska akustiska versioner av samtliga låtar från förra årets bästa album. Här har Brandi Carlile tillsammans med tvillingarna Phil och Tim Hanseroth spelat in låtarna på nytt. Det är inte svårt att göra jämförelser med Simon & Garfunkel när man hör de här nyinspelningarna samt en cover av David Bowies ”Space Oddity”.
Caleb Caudle – Forsythia
Skivan är inspelad i Cash Cabin, precis som det förra alstret. Det är John Carter Cash som står för produktionen. På några av låtarna har Caudle lite hjälp med sången av bland andra Carlene Carter och Elizabeth Cook. ”Crazy Wayne” är en av mina favoriter på det här magnifika albumet.
Charley Crockett – The Man from Waco
Charleys sammetslena och vackra röst bjuder på ännu ett album. Det sjunde sedan 2019. Det här albumet innehåller femton sköna sånger.
Chris Canterbury – Quaaludes Lullabies
Ibland dyker det upp en röst som får mig att fastna direkt för artisten. Chris Canterbury är innehavaren av en sådan röst. En viss likhet med både Chris Stapleton och Nathaniel Rateliff. Både i rösten och utseendemässigt. Det är bara att du börjar från början med ”The Devil, The Dealer & Me”.
Courtney Marie Andrews – Loose Future
Hon skriver med expertis om att vilja ha vad hon inte kan få, önska att saker skulle vara annorlunda, om att vara rädd för slutet redan före något inletts. Hennes texter är fyllda av längtan och sorg, stämningar som passar hennes röst alldeles fantastiskt.
David Ritschard – Rockbotten
Titellåten är äntligen inspelad och utgiven. Jag har hört den några gånger live, skriven och framförd tillsammans med Henric Hammarbäck. Det finns också låtar som ”Nya Slussen” och ”Rosenlund Revisited” och det fortsätter att vara magiskt allt som David tar i och gör, så även denna EP.
Emily Scott Robinson – Built on Bones
Hon var fantastisk på STHLM Americana i juni och hon är fantastisk här. Det är allt ni behöver veta för att ni ska lyssna. Många gånger.
Gabe Lee – The Hometown Kid
Det här är Nashville-sonens tredje album. Det är efterlängtat. Precis som hans första besök i Stockholm. Jag hoppas att det kan bli av under kommande år. Det här är texter och musik som många, många fler behöver upptäcka.
Gasoline Lollipops – Nightmares
En blandning av nyskrivna låtar med nya inspelningar av äldre material är vad du hittar här. Gas Pops kommer från Boulder, Colorado. ”Mary Rose” är en hyllning till Clay Rose syster, som dog under tragiska omständigheter för 17 år sedan. Lyssna på den och sen är det svårt att lägga ifrån sig det här albumet.
The Heavy Heavy – Life and Life Only
The Heavy Heavy har hittills bara släppt en egenproducerad EP. Den här. De är ett femmanna-band från Brighton, England. De är ett energi- och glädjefyllt band som bubblar över av kreativitet. De hämtar sin främsta inspiration från den gyllene eran i slutet av sextiotalet, tänk bland andra Jefferson Airplane, The Byrds och The Rolling Stones.
Hellbound Glory – The Immortal Hellbound Glory: Nobody Knows You
Shooter Jennings har stått för produktionen av det nya Hellbound Glory-albumet. Leroy Virgil är mannen som förkroppsligar bandet och den här gången är låtarna en samling underbara sånger.
Joel Alme – Sköt er själva så sköter jag inte mitt
Joel Almes nakna och gripande texter på svenska kommer i en tredje uppsättning med den nya skivan. Jag tar hjälp med delar av Jan Gradvalls fullpoängsrecension för att beskriva den här höjdarskivan. ”Det här går inte att göra bättre. En sångcykel bestående av nio låtar som porträtterar en sargad människa under ett dygn, från gryning till nästa gryning, blickar tillbaka på sitt liv…Självbiografiska skildringar tenderar att bli mångordiga, men texterna har strukits ner med rödpenna tills bara det nödvändigaste, och ofta enklaste, orden återstår. Ingen tid förspills. Alla låtar utom en klockar in på under tre minuter. Ett fulländat album.”
John Fullbright – The Liar
Det är åtta år sedan Fullbrights förra album såg ljuset. Nu finns The Liar här och det är enkelt att konstatera att det var värt väntetiden. Lyssna gärna på ”Stars” och titelspåret för att hitta in till resten av låtarna.
Nikki Lane – Denim & Diamonds
Nikki Lane är tillbaka med en blandning av jeans och diamanter. Hon har tagit hjälp av Josh Homme med produktionen. Tio sköna låtar och jag rekommenderar dig att ta del av allihopa.
Rebecka Sandberg – Ring mig (0739-81 25 03)
Vacker country på svenska. Två vackra duetter, ”Bensin” och ”Nova”, med Eric Palmqwist är en bra ingång till det här albumet.
Sunny Sweeny – Married Alone
Sunny sjunger titellåten tillsammans med Vince Gill och ”A Song Can’t Fix Everything” sjunger hon tilllsammans med Paul Cauthen. Det är två bra startpunkter för det här albumet. Hon har en underbar röst och har ett knippe underbara låtar hon bjuder oss på. Låtskrivarhjälp har bland annat Lori McKenna och Josh Morningstar bidragit med.
Tomas Andersson Wij – Åskan i hjärtat
I mina öron Tomas bästa album sedan Mörkrets hastighet. Mastodontlåten ”Boken om Jean”, som handlar om vännen Jean Skarstedt, sticker ut och är en mycket vacker berättelse.
Truth & Salvage Co. – Atoms Form
Ett album som spelades in 2012 och sedan refuserades av skivbolaget. Några av låtarna tog sig in på det som blev bandets andra album Pick Me Up. Nu får vi dem i annan form i den produktion som sköttes av Rob Schnapf. Älskar du vacker stämsång med dofter från 70-talet är det här bandet ett måste.
Wilmer X – Mer för dina pengar
Nisse Hellberg, Thomas Holst, Sticky Bomb, Janne Lindén och Jalle Lorensson är tillbaka med ett klassiskt Wilmer X-album. Passa på att lyssna på bland andra rockrökaren ”Slickar den hand som slår” och den mer eftertänksamma ”När tystnaden flyttar in”.
Zach Williams – A Hundred Highways
Vacker röst. Vackra, ibland storsvulstiga bitar. ”Up There Down Here” och ”Like a Billy Graham Revival” kan vara en bra start på den här knappa timmen av låtar.
Gröna linjen, eller Tub 1 som den heter internt inom SL, är en av tre bansystem i Stockholms tunnelbana. Den har totalt 49 stationer varav 9 är betongstationer, 3 är bergstationer och 37 är ytstationer. Banan är totalt 41 256 meter lång, det vill säga 61 meter längre än ett maratonlopp. Den Gröna linjen trafikeras av tre linjer, linje 17 (Åkeshov–Skarpnäck), 18 (Alvik–Farsta strand) och 19 (Hässelby strand–Hagsätra).
Den närmaste stationen till kvällens stopp är ytstationen Globen. Den ligger nära Fållan som är en klubb- och konsertscen med plats för 2400 besökare, fördelat på två scener. Fållan har öppet året runt och här hålls konserter, klubbar, mindre festivaler och andra nöjesevenemang. Fastigheten som Fållan huserar i ska rivas 2023. Den första och senaste gången jag besökte Fållan var det för att få min andra spruta av Corona-vaccinet. Nu är det dags för något helt annat.
I november förra året hängde jag i en lokal nära Hornstull, stationerna längs den Röda linjen. I den lokalen spelade han som kallas Gröna linjens Hank Williams. Samma kväll som han spelade på Debaser Strand släppte han biljetter till kvällens spelning med avsikt att spela på Fållan i februari. Den spelningen fick flyttas till första helgen i april och nu är vi här. Ett första konsertbesök på Fållan är det dags för och det är David Ritschard som snart ska stå på scenen. Hillfillies värmer först upp inför en Bajen-glad publik. Mellan förband och huvudakt blir det inte Kentas ”Just idag är jag stark”, även om det passat utmärkt.
Till tonerna av ”Blåbärskungen” äntrar David Ritschard scenen. Där finns redan den fantastiska orkestern Krokodiltårarna. Kvällen fortsätter när David ”Frågar åt en vän”. Via Gröna linjen gör ett besök på ”Sockenplan revisited”. David har tidigare berättat om ”När du reser dig”.
”Det är sällan en låt kommit så snabbt, blev klar på en sommarnatt när jag skrev med Henric Hammarbäck och Jonas Öhlund. Kanske helt enkelt för att storyn var så nära mig just då. Den utgår från en kille jag alltid hyst stor respekt för, en äkta fighter på alla plan. På sista tiden har han gått igenom nästan osannolika personliga tragedier, sånt som skulle vart för mycket för vem som helst om du förstår mig. Men jag hoppas också den kan kännas allmänmänsklig, varje morgon reser sig tusentals hjältar mot alla odds även i ett så kallat välfärdsland i fredstid.”
Vi reser sedan runt i hemlandet när David sjunger ” Sverigerocken”. Kvällens första gästartist hämtas sedan upp på scenen. Det är den skönsjungande Frida Hyvönen, som David bjuder upp till vals. Han konstaterar att de är bland vänner när publiken mycket villigt går med på en vals. Tillsammans framför David och Frida den omåttligt vackra ”Än går det vågor”. David tar lite paus när bandet spelar en instrumental låt. När David återvänder gör han det med ”Nyskrubbat badrum och kök” och den innehåller också en skön sax.
Därefter är det dags för nästa gäst som David presenterar som Sveriges flintis-Goliat. Christian Kjellvander tar över och sjunger ”Inte här (när jag är här)”. Den första låten ikväll fån första albumet Brobrännaren. Det blir sedan lite mer instrumentalt innan David är tillbaka igen och sjunger den andra låten från Brobrännaren och det är ”Förlikat mig med tanken”. Sedan kommer Mikael Wiehes svenska översättning av Bob Dylans ”Masters of War”. På svenska blir det ”Ni som tjänar på krig” där i en de sista raderna berättaren står och pissar på deras grav. Vi är sedan 88 år fyllda och sjunger Internationalen sedan åtta års ålder i ”Röd”. Den kommer före den nya och outgivna ”Rockbotten”, som framförs tillsammans med låtskrivarpartnern Henric Hammarbäck. Han som också är känd under artistnamnet H Self. Vid det tillfället gör också Viktor Brobacke entré med sin trombon och stannar på scenen kvällen ut.
Kvällen närmar sig slutet och vi närmar oss hans favoritlag Bajen när han sjunger ”Grönvita ränder” för att sedan bjuda upp Magnus Carlson för att sjunga den vackra Bajen-hyllningen ”Vi ses snart igen” till oss alla i Söderort. Den 21 maj gifter sig David med sin sambo i Katarina kyrka. Det är till henne han sjunger ”Aldrig lämna”. Kvällen slutar med en ensamfest i ”Jag har ett party (Alldeles själv)”, som är en tolkning av ”I´m Having A Party All By Myself” av Charline Arthur. Ett crescendo på en sagolik söndagskväll.
På vägen hem ser jag på Instagram att Jan Gradvall också varit på plats. Han skriver ”David Ritschard är så djupt älskad i Stockholm just nu att hans skulle kunna sälja ut suveräna Fållan (publikkapacitet 2300) en gång i månaden resten av året. Oavbruten allsång. Kulturhistoria i realtid”. Jag vill bara instämma i den hyllningen. Det blir inte bättre än så här. Det var lite drygt fyra månader sedan jag såg David Ritschard senast. Jag är mycket lycklig att det bara är lite mer än två månader tills det är dags igen. Då uppträder han på STHLM Americana. Vi ses där David och alla andra musikälskare.
mrnyceguy's 