Två dagar. Fyra scener. 37 spelningar. En ny spelplats. Vad får du för något om du blandar de delarna i receptet? Summerburst, säger jag. Det är för att eventuella yngre läsare också ska hänga med. Jag pratar alltså om gubbrockens Summerburst. Eller som vi som är här kallar det. Himmelriket. På biljetter och armband står det STHLM Americana.
Festivalen som kommer nu är både uppskjuten från både 2020 och 2021. Förra året löstes alla biljetter tillbaka och det blev nytt biljettsläpp. Det är en imponerande samling av artister som Northern Trail har samlat ihop till den här fredagen och lördagen. Det är dubbelt så många dagar som när festivalen gick av stapeln för tre år sedan. Den här gången går den även på export till till Oslo och Köpenhamn. En flytt från Mosebacke till Münchenbryggeriet har också skett.
Efter att ha gått igenom spelschemat noggrant ser jag framför mig att gå på ungefär hälften av spelningarna. Det är som alltid några artister som ställt in sina spelningar innan av lite olika anledningar. En av dessa inställda spelningar ledde till att Joshua Hedley blev ett välkommet tillskott på fredagen. Det löste också upp en av mina värsta krockar de här två dagarna. Plötsligt blir det möjligt att se både Morgan Wade och Emily Scott Robinson.
FREDAG
Det märks att det är skolavslutningar på gången den här dagen. När jag är på väg till Münchenbryggeriet leds all trafik in på Södermalm. Jag tror åtminstone att det är anledningen, inte att alla leds mot STHLM Americana. Det skulle i och för sig vara både klokt och befogat.
Först ut på festivalen är Elizabeth Cook på scenen som fått namnet Parkeringen av den anledning du kan ana. Scenen ligger på en parkering. Cook gjorde sin debut på helig countrymark när hon i mars 2000 gjorde sitt första framträdande på Grand Ole Opry i Nashville. Det har blivit mer än fyra hundra ytterligare framträdanden där sedan dess. Om du vill följa henne på sociala medier heter hon elizbethcookforsheriff på Instagram. Det här är första gången jag ser henne spela live.
Hon startar med energi och först ut de här festivaldagarna är ”Bones”. Hon har en underbar energi tillsammans med bandet, som bland annat har Andrew Leahey på gitarr. Han har också ett eget band tillsammans med sitt The Homestead, som gärna får komma hit. Elizabeth Cook rykande spelning i solskenet doftar både Stevie Nicks och Tom Petty och hon sätter ribban på över 2,42 meter för alla som kommer efter henne. Hon spelar även ”Bad Decisions”, ”Exodus of Venus”, ”Lightly”, ”Methodone Blues”, “Daddy (I Got Love for You)”, “Perfect Girls of Pop”, “Half Hanged Mary”, “Satin Sheets”, “Broke Down in London on the M25”, “Slow Pain”, Thick Georgia Woman”, “These Days” och avslutar med “Balls”. En timme är snabbt förbi när den är fantastisk.
Nu har jag förflyttat mig nerför trapporna till scenen som heter Magasinet. Där är det dags för William Prince. En helt magisk barytonröst är han bestyckad med. Det här är en av mina måste-se-spelningar de här två dagarna och den kommer redan. Jag upptäckte honom i samband med hans andra album Reliever, som kom för två år sedan och som Dave Cobb producerade tillsammans med Scott Nolan. Prince kommer från Winnipeg. Hans influenser rör sig från barndomens gospel till klassiska outlaw-country-sångare, baseboll och den stora evigheten. Hans låtskrivande utmärks av en skicklig enkelhet.
Hans röst är lika fantastisk live, som på skiva. Det ser inte ut som han tar i när han fyller hela Magasinet med ”Earthly Days”, ”The Carny” och ”Bloom” när han startar sitt set. Han fortsätter sedan med ”Always What We Had” innan han kommer till ”Lighthouse”, som lyfter publiken lite extra när han kommer till textraden som innehåller Swedish candle holder. Det blir bland annat ”Leave it by the Sea”, ”Wasted”, “Breathless” och den sagolika “The Spark” innan fyrtiofem minuter är till ända. Det är med viss andfåddhet som jag tar trapporna uppför efter att ha upplevt William Prince.
Jag tar mig till slut tillbaka till Parkeringen. Det är dags att lyssna på M.C. Taylor eller Hiss Golden Messenger som är bandet som han frontar. De kommer ursprungligen från Durham, North Carolina. Bandet har gett ut tretton studioalbum hittills, sedan det första albumet 2008. Det är jammigt, tajt och väldigt kompetent. Det slår an lite av The Allman Brothers Band i mina öron när bandet bjuder på låtar som ”Biloxi” och ”Saturday’s Song” och några till.
Jag rör mig till ännu en amerikan när jag tar mig för första gången till Magasinet där det är dags för Joshua Hedley. Han var alltså sist in i laguppställningen för de här två dagarnas musikupplevelse. Det var tidigare i år som han släppte sitt andra album, Neon Blue. Han har sagt att när alla mina vänner började college åkte jag till Nashville. Dit kom han som 19-åring och spelade på många av stadens honkytonk-barer och fick sin utbildning där. På debutalbumet Mr. Jukebox som kom för fyra år sedan finns tydliga referenser till Hedleys lärare. De heter George Jones, Ray Price och Glen Campbell.
Hedley drar igång själv med gitarr och bjuder på låtar som ”Neon Blue”, ”Country & Western”, ”Mr. Jukebox” och ett antal till under sina fyrtiofem minuter. Han har en skön röst och det är bra, även om det inte lyfter till de högsta höjderna i mina öron.
Nu är det dags att jag ger mig i kast med den tredje av scenerna här på STHLM Americana. Det är Riddarsalen och där hittar jag Avi Jacob. Han kombinerar folkmusik med klassisk soul. Moderna referenser är Alabama Shakes och Ray LaMontagne. Jacob har nästan 600 lyssnare i månaden för närvarande på Spotify. Hittills har han hunnit med att släppa två EP och ett par singlar.
Han är 38 år gammal, men ser betydligt yngre ut. Det är första gången han har lämnat Usa och han är riktigt nervös i början av spelningen. Det släpper något var ju längre det lider och han är en mycket glad överraskning för egen del. Med sig i Stockholm har han en trummis och en basist, som båda är svenskar. De möttes första gången under gårdagskvällen och tillsammans låter de riktigt bra. De avslutar setet med en bra version av Leonard Cohens ”Traitor”.
Jag rör mig nu i sakta mak mot Magasinet igen. Där är det dags för Emily Scott Robinson att spela. Magnolia Queen, Traveling Mercies och American Siren. Det är Emilys tre album. Det första kom 2016 och det senaste förra året. Traveling Mercies från 2019 hyllades av bland andra Rolling Stone, Billboard och No Depression. Det var också i samband med det albumet jag upptäckte Emilys vackra röst och vackrert, musikaliskt, snickrade berättelser.
Det här är ännu en av de spelningar som jag sett väldigt mycket fram emot. Hon skulle varit här precis i starten av pandemin och spelat tillsammans med Ron Pope, men gör istället sin första spelning utanför Usa idag. Hon rörs näst intill till tårar av publikens respons och applåder. Det lyser i hennes ögon av glädje när hon bjuder på låtar som ”Westward Bound”, ”Cheap Seats”, ”Thing You Learn the Hard Way”, ”Lightning in a Bottle”, ”Let ’em Burn”, ”If Trouble Comes a Lookin’” och “Every Day in Faith”.
Den första svenska artist som jag hör på festivalen är Daniel Norgren. Klockan har blivit halv nio när han ställer sig på scenen Parkeringen. Norgren är född 1983 i Borås. 24 år senare skivdebuterade han med Kerosene Dreams. Det har blivit en regelbunden ström av album sedan dess. Vi lyssnar från balkongen när Norgren med band spelar på parkeringen. Bluesen är skön och släpig när jag väntar på att ordna mig en bra plats på Morgan Wade.
Troligen är hon en av de mest efterlängtade artisterna på hela festivalen. Klockan klämtar tio när hon intar Hallen. Hennes debutalbum Reckless kom förra året och producerades av Sadler Vaden. Albumet tog hem första platsen när Rolling Stone summerade country- och americana-året. På Spotify har hon drygt 2,3 miljoner lyssnare varje månad. Texter som behandlar mental ohälsa, alkolhol och problemen som kommer med det, andra droger blandas med gitarrer som platsar i många Tom Petty-låtar. Hon och bandet spelar många av låtarna från debutplattan och avslutar med ”Wilder Days” och de hinner också med en cover av Rick Springfields ”Jessie’s Girl” innan dess.
Jag avslutar kvällens musikupplevelse tillsammans med en dos av Shannon McNally med band. De bjuder på klassisk country i Riddarsalen.
På vägen hem summerar jag fredagens upplevelser med att Emily Scott Robinson hade den allra bästa publikresponsen Emily Scott Robinson, den vassaste rösten bjuder William Prince på, bäst klädd är basisten i Hiss Golden Messenger i sin gröna one-piece, som är gjord i annat material än bomull. Den bästa spelningen den var först idag. Elizabeth Cook är helt fantastisk och jag hoppas att hon återvänder till Sverige inom kort för en egen och längre spelning.
LÖRDAG
Idag flyter bussresan på ostört. Jag återvänder till den vackra platsen längs Söder Mälarstrand där det är dags att avnjuta ännu mera musik av den typ som är precis min kopp kaffe (det är godare än te). Musikdagen börjar direkt jag kommer dit.
Aoife O’Donovan är en irländsk-amerikansk sångerska och Grammy-belönad låtskrivare. Hon är mest känd som sångare för stråkbandet Crooked Still och hon var också med och grundade den Grammy-belönade kvinnliga folktrion I’m with Her. Den här lördagen inleder Aoife den andra dagen på STHLM Americana. Hon sjunger vackert och berättar sköna historier mellan låtarna och i sina texter.
Ian Noe har nyligen släppt sitt andra album. Det utsökta River Fools & Mountain Saints. I onsdags innan en spelning i Köln var Ian med om en olycka fick åka till akuten för att röntga handleden. Ett förmodat handledsbrott. Det är svårt att spela gitarr med bruten handled, så resten av Europa-turnén ställdes snabbt in. Jag hoppas på ett bra läkkött och att Ian snart återvänder till den här sidan av Atlanten igen. I stället slapp jag en av dessa krockar som alltid blir på en festival med flera scener och spelningar som överlappar varandra. Det blev handgemäng flyttade från Magasinet till Hallen och får göra en lite längre spelning. En av de som är med i Det blev handgemäng är Bror Gunnar Jansson. I bandet ingår också Elin Engberg på sång och kontrabas, Christoffer Johansson på sång och gitarr och Emanuel Svensson på trummor.
De spelar skönt skitig folkmusik. De sjunger på engelska. Jag har inte hunnit med att lyssna in mig tillräckligt innan, men kommer att göra det i efterhand i stället. De har släppt ett album för sex år sedan, Bugalú. En låt som genast blir en favorit är Bayou. Elin presenterar den som världens käckaste låt om olycklig kärlek. Efter att de spelat den får publiken rösta och det är mest fokus på käck eller olycklig. Jag har majoriteten emot mig när jag röstar på olycklig, men vidhåller det fortfarande. Det är de olyckliga låtarna som gör mig lyckligare.
Jag styr kosan tillbaka till Parkeringen där dagen inleddes. Där väntar Courtney Marie Andrews på att ta publiken med storm med sin magiska röst och sina fantastiska låtar. Hon spelade i Stockholm i november och det var som alltid en underbar upplevelse att se och höra henne. Den gången spelade hon på egen hand. Den här gången har med sig ett band också. De börjar sin spelning med ”Burlap Strings”, ”How Quickly My Heart Mends” och en låt från kommande albumet Loose Futue ”I’ll be Thinkin’ on You”. Albumet dyker upp i oktober och vi får höra några till låtar därifrån bland annat titelspåret och nya singeln ”Satellite”. Den timmeslånga spelningen avslutas med den kloka och mycket vackra uppmaningen ”May Your Kindness Remain”.
I Hallen har klockan klämtat fem och då hittar jag Johan Airijoki på scenen. Han står där tillsammans med bandet med det tyngsta namnet – Malmfältens Rockklubb. De spelade i Stockholm i mars och precis som då hoppas jag på att de spelar ”Kvinna i en malmtruck”. Jag drar en nitlott även den här gången. När ”Klart för smäll” ljuder i högtalarna äntrar Airijoki och band scenen. När de drar igång laddas det på tolvhundra i ”Bom diggi bom” och dagens första käftsmäll är igång. Det fortsätter med den väna frågan ”Får jag vara din kille”.
Vi förflyttar oss sedan från Söder Mälarstrand till Berlin med grabbarna i ”Sluten verkstad”. Det är dags för ensamheten och frågorna om han är som farsan eller morsan i den vackra ”Tyst gråt”. Det blir ”Gangsterkung”, den nya singeln ”Janne Cowboy” där han äter sig mätt på Jerusalem Kebab några stenkast bort därifrån vi står. Vi hamnar sen i tyngden från ”Skicka på” och åker runt med allas pappor för att ”Lyssna på bruce”. I dessa tider rörs vi av det som är som en psalm om hopp. Tårar rinner i ”Allting ska bli bra” och sedan finns det tid kvar för att bjuda på ”Tomtebloss”.
När jag beger mig ut till Parkeringen igen är det för att se Hayes Carll från Texas. Han har en sån där raspigt, släpande, skön sångröst. Hans texter berättar livsöden om förhållanden lyckliga och olyckliga. De berättelserna blandas med historier om dryckjom. Hans låtskrivande har ett släktskap med såna storheter som John Prine, Bob Dylan och Townes Van Zandt. Det är vackert berättade countrylåtar som exempelvis ”None’ya”, berättelsen om labradoren som visar sig vara en Grand Danois i ”Nice Things” och den sköna Jimmie Rodgers-låten ”T for Texas”.
Från Nashville till Magasinet det är resan som Adia Victoria har gjort nyligen. Hon beskriver själv sin musik som gothic blues. Hennes senaste album, det tredje, som släpptes förra året heter passande nog A Southern Gothic. Hon har också varit förband till Jason Isbell, kanske kommer hon tillbaka redan i höst när herr Isbell kommer på besök? Eller ännu hellre för en lång egen spelning. Jag erkänner villigt att jag inte riktigt hoppat på vagnen tillsammans med kritikerna och hennes hyllningskör. Det är ändrat efter den här spelningen kan jag berätta på en gång. En sån här käftsmäll är det för sällan jag råkar ut för. Helt och totalt golvad. Det är alldeles fantastiskt tungt. Varenda låt skulle kunna vara ledmotivet till serien True Detective.
Det börjar tungt med ”Far From Dixie” och fortsätter med tungt med ”Magnolia Blues”. Live är tyngden och intensiteten i låtarna ungefär upphöjt med tio jämfört med studioinspelningarna. ”Head Rot”, ”Whole Word Knows” och ”Dead Eyes” fortsätter på den inslagna vägen. Det är sedan dags för att få höra den outgivna ”Take it Easy”, som Adia skrivit inför en operation som hennes lillasyster skulle gå igenom. Det fortsätter med ”Troubled Mind”, ”Different Kind of Love” från albumet Sirens och singeln från tidigare i år ”Ain’t Killed Me Yet”. Det slutar sedan med den magiskt vackra ”South Gotta Change”.
Det har blivit dags att ta sig ut till Parkeringen igen. Där väntar Sarah Klang från Göteborg. Hon har beskrivit sin musik som pop med influenser av americana och country. Vid sidan av musiken har hon arbetat på sin fars smörrebrödsrestaurang. Hon har hunnit med att ge ut tre album sedan debutalbumet kom 2018. Det senaste, Virgo, kom förra året. Sarah har en av Sveriges vackrast röster och med sig i det stora bandet har hon bland andra Ludwig Hart. Han sjunger också en låt bland de vackra låtar Sarah sjunger.
Arlo McKinley & The Lonesome Sound från 2014. Die Midwestern från förförra året. Det är de två Arlo McKinley-album som hittills sett dagens ljus. Den 15 juli är det dags för det tredje albumet, This Mess We’re In. McKinley har bjudit oss på några smakprov från det nya albumet. Det låter riktigt lovande och det blir inte sämre efter att få höra några av låtarna live. Han har med sig en till gitarrist och duon kommer in till spelningen och sätter upp sina akustiska gitarrer och sätter sig ner på sina stolar precis till att spelningen ska starta. Arlo sveper en whisky innan de börjar spela. Mina förväntningar är skyhöga innan spelningen. Det här är det jag sett mest fram emot de här två dagarna och Arlo McKinley överträffar mina förväntningar. Det är ännu en knockout. Han bjuder på både nytt och gammalt. Avslutningen med ”This Damn Town” och den ännu vackrare ”Waiting for Wild Horses” får håret på armarna att resa sig. Rösten är stark, ren och bär låtar som ”Die Midwestern”, den nya ”Stealing Dark from the Night Sky” och ”We Were Alright” på ett sätt som gör längtan efter en helkväll med bara Arlo McKinley mycket stor. Den sistnämnda låten får mig också att må bra till Waylon Jennings ”Luckenback, Texas” som är favoritlåten som kommer på radion i den tredje versen.
Vi befinner oss på Söder. Det är allt som egentligen behöver sägas för att förstå att David Ritschard befinner sig på hemmaplan med allt vad det betyder. Det är bara två månader sedan den redan klassiska spelningen på Fållan. Jan Gradvall sammanfattade den spelningen så här: David Ritschard är så djupt älskad i Stockholm just nu att hans skulle kunna sälja ut suveräna Fållan (publikkapacitet 2300) en gång i månaden resten av året. Oavbruten allsång. Kulturhistoria i realtid. I augusti återvänder David till Fållan med Kalasturnén och nu är kvällens spelning redan i gång. Det är dags att stänga STHLM Americana nu.
David bjuder som vanligt på gästande från körtjejerna och även trummisen. Det sjungs både George Jones och Wilmer X. Vi får berättelserna i ”Än går det vågor”, ”Sverigerocken”, Sveriges Johnny utan cash i ”Frågar åt en vän”, arbetarkampen i ”Röd” och den underbara ”Som en Hank Williams refräng”. Han hinner också bjuda på ”Rosenlund Revisited”, som är en ny låt. Kvällen slutar med en hyllning till Agnes ”Nalle” Odén, som han precis gift sig med. Det är en varm kärlek i ”Aldrig lämna” som sätter punkt för den här festivalen, som prenumererar på soliga dagar.
När den andra dagen är slut känner jag att det har varit en dag där flera av de artister jag sett för första överträffat mina förväntningar. Det finns mycket att lyssna och upptäcka i det här hörnet av musikvärlden. Det är skönt att veta. Hayes Carll, Sarah Klang, Det blev handgemäng mycket bra nya livebekantskaper. Courtney Marie Andrews, Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb samt David Ritschard är som alltid underbara upplevelser när de står på scen. Det som verkligen står ut på ett sånt där sätt, som jag alltid längtar efter att få uppleva är spelningarna med Adia Victoria och Arlo McKinley. Ren och skär magi. Det har varit två soliga och fantastiska dagar i musikens tecken. Utbudet är enormt. Inte bara här på Münchenbryggeriet, utan också runt om i Sverige just nu. Därför hoppas jag att ni alla ute i Sveriges avlånga land tar tillfället i akt att försöka stötta de mindre konsertarrangörerna och inte bara jättarna i branschen. Adia Victoria är min drottning den här helgen och Arlo McKinley är min kung. Prinsessorna är Elizabeth Cook, Morgan Wade och Emily Scott Robinson. Prinsarna heter William Prince och Johan Airijoki. Jag misstänker och hoppas på att det snart annonseras ut att STHLM Americana återvänder till Söder 2023 och att fram till dess har flera av årets artister hunnit tillbaka till den kungliga huvudstaden för egna spelningar.
mrnyceguy's 