Piska mig hårt hette ett band som bildades i Norrköping 1971. Bandnamnet var långt ifrån rumsrent på den tiden och många spelningar annonserades under namnet Blixt & Dunder. Bandmedlemmarna flyttade till Stockholm och levde i ett av den tidens kollektiv. Där fick de kontakter som hjälpte dem till ett skivkontrakt. Piska mig hårt spelade in en skiva, som inte gjorde någon succé.
Några år efter skivsläppet ombildas Piska mig hårt och gör också ett namnbyte. Det nya bandnamnet blir Eldkvarn. Nu är det dags att dyka ner en del i den låtskatt som Plura Jonsson har skapat tillsammans med sin bror Carla, Tony Thorén, Werner Modiggård och Claes von Heijne.
Det är tretton album som bidrar med de tjugoen fantastiska låtar, som den här uppdateringen av den här fantastiska spellistan innehåller.
”Atlantis” bidrar med ”M/S Alkohol” och ”Stockholm noll fem noll noll”.
”Brott lönar sig alltid” bidrar med ”Alla frågar efter Alice” och ”Bara för din skull”.
”Död stjärna” bidrar med ”Jag står upp än” och ”Mitt hjärta tillhör dig”.
”De berömdas aveny” bidrar med ”En liten kyss av dig”.
”Genom ljuva livet” bidrar med ”3:ans spårvagn genom ljuva livet”.
”Himmelska dagar” bidrar med ”Kungsholmskopplet” och ”Tag min hand”.
”Hunger hotell” bidrar med ”Be-bop-a-lula-land” och ”Lilla Sofie”.
”Kungarna från Broadway” bidrar med ”I skydd av mörkret”, ”Kungarna från Broadway” och ”Nerför floden”.
”Limbo” bidrar med ”Samma sort”.
”Lyckliga tider” bidrar med ”Nånting måste gå sönder”.
”Svart blogg” bidrar med ”Mörkret knackar på min dörr” och ”En ledig man”.
”Sånger från Nedergården” bidrar med ”Ännu en kyss av elden”.
Houston är den största staden i Texas och den fjärde största staden i USA. Houston servas av två flygplatser. Den största är George Bush Intercontinental Airport (IAH). Det är den nionde största i USA för passagerare, och den sjuttonde mest trafikerade i världen. Den näst största flygplatsen i Houston är William P. Hobby Airport. Houston grundades den 30 augusti 1836 av bröderna Augustus Chapman Allen och John Kirby Allen på ett område nära bankerna vid Buffalo Bayou.
133 år efter att Houston grundades bildade Billy Gibbons, Dusty Hill och Frank Beard gruppen ZZ Top. Bandet var tidiga med att använda musikvideor och MTV-fenomenet. De nådde en bred publik med videotrilogin ”Legs”, ”Gimme All Your Lovin'” och ”Sharp Dressed Man” från albumet Eliminator, som släpptes 1983. Det albumet slog an en mer trallvänlig ton än de tidigare albumen. Vi kommer nu att göra en djupdykning i de där tidigare, mindre trallvänliga albumen. Det är där guldet från ZZ Top döljer sig enligt mina öron.
Innan 1983 släppte ZZ Top sju album. De är ”ZZ Top’s First Album” från 1970, ”Rio Grande Mud” från 1972, ”Tres Hombres” från 1973, ”Fandango!” från 1975, ”Tejas” från 1976, ”Degüello” från 1979 och ”El Loco” från 1981.
Det bjuds på skön, rak rock tillsammans med grumlig Texas-blues av bästa sort. Vi hör ”Just Got Paid”, ”Sheik”, ”Blue Jean Blues”, ”Arrested for Driving While Blind”, “Cheap Sunglasses”, “Ten Foot Pole”, “Watin’ for the Bus”, “Jesus Just Left Chicago”, “Brown Sugar”, “Master of Sparks”, “Tush”, “La Grange”, “Tube Snake Boogie”, “It’s so Hard”, “It’s Only Love”, “Francine”, “Precious and Grace”, “Heard it on the X”, “I Thank You”, “Beer Drinkers & Hell Raisers” och “I’m Bad, I’m Nationwide”. Nu borde du gunga med i rytmerna från Texas. Annars kan jag tyvärr inte hjälpa dig med välbefinnandet på något annat sätt idag.
Det hade gått nästan två år av andra världskriget när slaget om Danmarkssundet utkämpades. Den 24 maj 1941 sänkte det tyska slagskeppet Bismarck den brittiska slagkryssaren HMS Hood och jagade också iväg det brittiska slagskeppet HMS Prince of Wales. Bismarck kunde sedan bryta sig ut mot Nordatlanten tillsammans med den tunga kryssaren Prinz Eugen i syfte att förstöra den allierade handelssjöfarten. Samma dag i staden Duluth i Minnesota, Usa föddes Robert Allen Zimmerman.
Robert Zimmerman byter senare namn till Bob Dylan. Han är mer än en artist. Han är sångare, låtskrivare, författare, regissör, poet, gitarrist, keyboardspelare, munspelare, konstnär och även på senare år programledare i radio. Dylan har inte hunnit fylla 21 år när hans debutalbum Bob Dylan släpps i mars 1962. Han har i skrivande stund hunnit släppa ytterligare trettioåtta studioalbum. Dessutom ett antal samlingar, ett antal så kallade officiella bootlegs och ett gäng livealbum. Det är Dylans musikgärning vi kommer att koncentrera oss på här
Den 13 oktober 2016 tillkännagav Svenska akademins dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius att Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur. Akademin motiverade priset med att Dylan skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen. Dylan själv närvarade inte vid utdelningen av priset på Nobeldagen samma år. Då höll Azita Raji, dåvarande amerikansk, ambassadör i Sverige tacktalet. Nobelföreläsningen som varje pristagare håller finns tillgänglig att lyssna till via Nobelstiftelsens hemsida. Den föreläsningen avslutar Dylan med följande ord:
”When Odysseus in The Odyssey visits the famed warrior Achilles in the underworld – Achilles, who traded a long life full of peace and contentment for a short one full of honor and glory – tells Odysseus it was all a mistake. “I just died, that’s all.” There was no honor. No immortality. And that if he could, he would choose to go back and be a lowly slave to a tenant farmer on Earth rather than be what he is – a king in the land of the dead – that whatever his struggles of life were, they were preferable to being here in this dead place.
That’s what songs are too. Our songs are alive in the land of the living. But songs are unlike literature. They’re meant to be sung, not read. The words in Shakespeare’s plays were meant to be acted on the stage. Just as lyrics in songs are meant to be sung, not read on a page. And I hope some of you get the chance to listen to these lyrics the way they were intended to be heard: in concert or on record or however people are listening to songs these days. I return once again to Homer, who says, “Sing in me, oh Muse, and through me tell the story.””
Tar du dig ända till slutet av inlägget hittar du en belöning i form av en spellista med de hundra bästa låtarna från legenden Bob Dylan, som gett oss fantastisk musik under sju decennier.
Nu ger vi oss in i listan med de hundra bästa låtarna som Bob Dylan gjort. Åtminstone enligt mina öron. Det finns många gånger ett gäng olika versioner av samma låt när Dylan gjort om arrangemanget. Här har jag valt att ha fokus på den första versionen, även om det såklart finns undantag. Inom parentes hittar du albumet som låten kommer ifrån.
Outtakes är ett märkligt fenomen, skriver Kjell Andersson (A & R och producent på EMI och Warner i Sverige under 40 år) i sina memoarer. Fenomenet är svårt att hantera. När man hör dem förstår man alltid varför de tagits bort, något har inte fungerat i arrangemanget, i tagningen, kanske ligger problemet i själva kompositionen eller hos artisten. Den som beskriver outtakesfenomenet bäst är en av basisterna i The Byrds, John York, som citeras i John Einarsons bok Mr. Tambourine Man – the Life and Legacy of the Byrds’ Gene Clark. ”It would be like being some master chef but people want to taste the stuff that you burned.” “I want you to eat this meal. I made this meal and it’s really wonderful”, and people replying: “Oh, no, no. We want to see what’s in the garbage can”. Det finns undantag, konstaterar Kjell Andersson. “Blind Wille McTell” är det tydligaste och mest välkända.
2 – Hurricane – (Desire)
Låten handlar om rasism mot mellanviktsboxaren Rubin Carter som i ett uppmärksammat fall blev dömd för ett mord som han nekade till att ha begått 1966. Dylan hade läst Carters självbiografi The Sixteenth Round som boxaren hade skickat till honom, och besökte honom i fängelset därefter. Efter mötet med Carter, bestämde sig Dylan för att skriva en låt om hela händelsen; en svart man blev dömd för ett mord han påstod att han inte begått. Carter spenderade nitton år i fängelse innan sanningen kom fram och han släpptes fri. Hela låten är som en mycket sevärd film och blev också en förlaga till filmen med Denzel Washington i huvudrollen.
3 – Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again – (Blonde on Blonde)
Mobile är en stad i Mobile County i södra Alabama. Staden är en viktig hamnstad, belägen vid Mobile Bay, en liten vik i norra delen av Mexikanska golfen. Den dyker upp ett antal karaktärer i berättelsen. En av dem som dyker upp tidigt är ”The Ragman”. Dylan gav en sällsynt förklaring till en sång när berättade för Robert Shelton som är författare till No Direction Home: The Life and Music of Bob Dylan att The Ragman är ingen mindre än Satan.
4 – Ring Them Bells – (Oh Mercy)
“Ring i alla klockor” heter Mikael Wiehes svenska översättning av Dylan-originalet. När Bruce Springsteen var gäst på The Late Show with Stephen Colbert under 2020 sa Springsteen att “Ring Them Bells” är topp tre av Dylans låtar för honom. De andra två är ”Like a Rolling Stone” och ”Visions of Johanna”. På albumet ”Desire Walks On” gjorde systrarna Wilson i Heart en utsökt cover av den här låten tillsammans med Layne Staley från Alice in Chains.
5 – Changing of the Guards – (Street Legal)
Låten har bara spelats under turnén 1978. Den första gången var den 5 juli och den sista gången den 16 december samma år.
6 – Like a Rolling Stone – (Highway 61 Revisited)
Den här låten var etta på Rolling Stones lista från 2004 över de femhundra bästa låtarna genom tiderna. När den släpptes som singel blev en omedelbar succé och nådde Billboardlistans andraplats. Låttiteln kommer från ordspråket ”a rolling stone gathers no moss”. Bob Dylan säger själv att låten från början var en 20 sidor lång dikt, men som sedan kortats ner. Det har spekulerats i vad låten handlar om. En teori är att låten är skriven delvis till 60-talsmodellen Edie Sedgwick och hennes förhållande till Andy Warhol, som sägs vara ”Napoleon who calls her, which she can’t refuse”.
7 – Ballad of a Thin Man – (Highway 61 Revisited)
Spekulationerna om vem som är Mr. Jones i sången pågår fortfarande. Dylan svarade en journalist när albumet släpptes att han inte kommer att berätta förnamnet på Mr. Jones, eftersom att han skulle bli stämd då. Journalisten ställde ändå följdfrågan vad Mr. Jones jobbar med. Till svar fick han att han jobbar i en bowlinghall med att ställa upp käglorna och han bär hängslen.
8 – Bob Dylan’s 115th Dream – (Bringing It All Back Home)
Låttiteln är en anspelning på en annan låt som släpptes två år tidigare ”Bob Dylan’s Dream”. Den hundrafemtonde drömmen är en elva verser lång satirisk och surrealistisk berättelse som kopplar hop historia, litteratur och många andra referenser. Alltifrån Columbus till Moby Dick till nutid. En fot kommer genom telefonluren, Dylan blir fälld av ett bowlingklot, en engelsman säger fab och ett restaurangkök exploderar på grund av kokande fett är en bråkdel av allt som händer.
9 – Highway 61 Revisited – (Highway 61 Revisited)
Titelllåten till ett av världens allra bästa album genom tiderna. Highway 61, ibland kallad The Blues Highway, är en landsväg som går från New Orleans genom USA och upp till den kanadensiska gränsen. Före 1991 passerade den Dylans födelsestad Duluth, Minnesota. Låten saknar egentlig refräng men varje vers slutar med orden Highway 61. I den första versen, baserad på en berättelse från Första Mosebok, säger Gud åt Abraham att döda en son till honom och att göra det på Highway 61.
10 – Wedding Song – (Planet Waves)
Det här är en av de vackraste texterna genom tiderna som beskriver kärlek. Det är lätt att tro att Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur enbart för texten till den här låten.
11 – Subterranean Homesick Blues – (Bringing It All Back Home)
I samband med att dokumentären Dont Look Back spelades in, spelades även en video in till denna låt. Ursprungligen är den en inledning till dokumentären men blev senare känd som en musikvideo. I filmen står Dylan, som själv kom på hela idén, och håller i en bunt med stora kort som är vända mot kameran. Under låtens gång släpper han det översta kortet, där det står ett ord eller en mening från låttexten. Korten var skrivna av Bob Dylan själv men även Donovan, Allen Ginsberg och Bob Neuwirth. Det finns tre olika klipp. I det ena står Dylan (med Ginsberg och Neuwirth i bakgrunden, liksom de två andra klippen) på ett tak, i det andra i en park och i det tredje i en gränd bakom Savoy Hotel i London.
12 – All Along the Watchtower – (John Wesley Harding)
Den mest kända coverversionen spelades in av The Jimi Hendrix Experience redan samma år som Dylans och finns med på albumet Electric Ladyland från 1968. Låten spelas även i filmerna Forrest Gump, American Beauty, Watchmen, The Martian och ett antal till. Den förekommer även i tv-serien Sons of Anarchy.
13 – Positively 4th Street – (Bob Dylan’s Greatest Hits)
Låten handlar troligen om en nära vän som har svikit honom, “You got a lot of nerve to say you are my friend/When I was down you just stood there grinning”. Det finns också tolkningar som en låt mot Dylans gamla fans inom folkmusiken som såg honom som en förrädare. Tidigare samma år hade Dylan ändrat musikstil från folkmusik till rockmusik). Vad Dylan menar med 4th Street finns det också olika teorier om. Vissa menar att det är gatan, West 4th Street, i Greenwich Village där Dylan bodde när han spelade folkmusik.
14 – The Lonesome Death of Hattie Carroll – (The Times They Are A-Changin’)
Det var i februari 1963 som 24-årige William Zantzinger från en mindre stad besökte The Spinster’s Ball på The Emerson Hotel i Baltimore. Han var en packad lantis från Charles County, Maryland, i storstaden och jämlikheten mellan svarta och vita var obefintlig där Zantzinger kom ifrån. Han tyckte att hotellets serveringspersonal var allt för saktfärdiga att servera hon en till drink. Då skrek han rasistiska uttryck till Hattie Carroll som serverade honom. Hon var en femtioettårig mamma med elva barn och han slog henne på skuldran med en käpp. Hon blev upprörd, kollapsade och dog av en stroke. Zantzinger fick sitta sex månader i fängelse för överfallet på Hattie Carroll. Det är den här historien som Bob Dylan berättar i den här låten.
15 – As I Went Out One Morning – (John Wesley Harding)
En riktig, riktig liveraritet. Den har bara kommit med på en enda setlista genom åren. Det var den 10 januari 1974 i Maple Leafs Garden i Toronto som Bob Dylan luftade den.
16 – Lay, Lady, Lay – (Nashville Skyline)
Dylan skrev den här låten till filmen Midnight Cowboy, men låten kom inte med där. Det var Harry Nilsons cover av Fred Neils “Everbody’s Talkin’” som kom med på soundtracket.
17 – Girl from the North Country – (Nashville Skyline)
Låten finns med i en akustisk version redan på ”The Freewheelin’ Bob Dylan” från 1963. Här tar den plats med den version som Dylan sjunger tillsammans med Johnny Cash. Dylan skrev låten i slutet av 1962 under sin första resa till Storbritannien och den antas vara inspirerad av gamla brittiska folkvisor. Texten är en reflektion över en kvinna som sångaren har haft ett förhållande med.
18 – John Wesley Harding – (John Wesley Harding)
John Wesley Harding som fått namnge skivan var ursprungligen en outlaw i den amerikanska västern under andra halvan av 1800-talet.
19 – Love Minus Zero/No Limit – (Bringing It All Back Home)
Låten är skriven i rum 221 på The Chelsea Hotel, som är ett berömt konstnärstillhåll i New York, Usa. Initialt hette låten ”Dime Store”. Dylan spelade låten live för första gången den 12 februari 1965 på The Armory in Troy i New York.
20 – Idiot Wind – (Blood on the Tracks)
Dylan spelade in den här låten igen när han var besök hos sin bror David Zimmerman i Minnesota. Lokala musiker spelade tillsammans med Bob och David stod för produktionen. Bob gillade produktionen och bestämde sig för att spela in fyra andra sånger också i Minnesota, inklusive ”Tangled up in Blue”.
21 – Tombstone Blues – (Highway 61 Revisited)
Musikaliskt sett är låten en råbarkad blues i snabbt tempo och låten innehåller åtta verser och en refräng som sjungs fyra gånger. En av låtens kändaste fraser återfinns i sjätte versen; ”The sun ain’t yellow, it’s chicken!” Både yellow och chicken används på engelska som slang för att någon är feg. Det här är en av många andra liknande tvetydiga fraser, som fyller den här underbara låten.
22 – One More Cup of Coffee (Valley Below) – (Desire)
På låten sjunger Dylan duett med Emmylou Harris. På albumet samarbetar Dylan med många andra låtskrivare, men den här är en av två han skrivit själv. Målaren David Oppenheim sägs ha tagit Dylan på en zigenarfestival i Sydfrankrike vilket då inspirerade honom till denna sång.
23 – New Pony – (Street Legal)
Det är en mörk och bluesig låt om en ponny som heter Lucifer. På albumet ”Horehound” gjorde The Dead Weather en utmärkt cover av den här låten.
24 – Leopard-Skin Pill-Box Hat – (Blonde on Blonde)
Låten är en ironisk kommentar om en modemedveten kvinna som bär en hatt av leopardskinn, en så kallad ”pillerburk”. Det var då inte olagligt att göra kläder av leopardskinn, men de kostade stora summor pengar. Senare i låten står det allt mer klart att låtens berättare haft en relation med denna kvinna, och inte riktigt kan släppa taget.
25 – Ballad of Hollis Brown – (The Times They Are A-Changin’)
Kjell Andersson försökte länge att få Thåström att spela in ”Balladen om en gammal knarkare” i ett arrangemang likt ”Ballad of Hollis Brown”. Thåströms låt skulle vara en del av Den flygande holländaren, hyllningsskivan till Cornelis Vreesvijk. Till slut gav Kjell upp och nämner idéen för Ulf Lundell. Samma dag som Thåström spelar in låten i Mistlurs studio på Roslagsgatan i Stockholm åker Lundell till EMI-studion och spelar in sin version. Kjell har nu två versioner och en måste bort. Eftersom Thåström spelade in sin först blir det den som till slut hamnar på hyllningen till Cornelis.
26 – Precious Angel – (Slow Train Coming)
Det går relativt enkelt att höra Mark Knopflers distinkta gitarrspel på den här låten, som är den starkaste på det här albumet från 1979.
27 – I and I – (Infidels)
204 gånger har Dylan spelat den här sköna låten live. Den första gången var den 28 maj 1984 i Verona, Italien och den senaste gången var den 10 november 1999 i New Haven, Conneticut.
28 – Masters of War – (The Freewheelin’ Bob Dylan)
”Ni som tjänar på krig, Och på att människor dör, Ni som tillverkar vapnen, Som slår ihjäl och förstör, Ni som säljer gevären, Och kanonerna med, Jag vet var ni finns, Och jag vet vem ni är”. Det är den första versen på Mikael Wiehes svenska översättning av låten. Dylan själv skriver själv om låten på omslaget att “I’ve never really written anything like that before. I don’t sing songs which hope people will die, but I couldn’t help it with this one. The song is a soft of striking out, a reaction to the last straw, a feeling of what can you do?” Det uttalandet passar väl ihop med de sista raderna i Wiehes översättning som lyder ”Och den dagen ni dör, Blir en underbar dag, Och jag ska gå dit där ni ligger, Och jag ska pissa på er grav”.
29 – Sad-Eyed Lady of The Lowlands – (Blonde on Blonde)
En episk låt på 11 minuter som avslutar mästerverket Blonde on Blonde från 1966. Den handlar som Dylans dåvarande fru Sara Lownds. På låten ”Sara” från Desire-plattan sjunger Dylan, ”Staying up for nights in the Chelsea Hotel writing Sad Eyed Lady of the Lowlands for you.” I boken Revolution in the Air: The Songs of Bob Dylan 1957-1973 skriver Clinton Heylin att det mesta av “Sad-Eyed Lady of the Lowlands” skrevs under åtta timmar i en studio i Nashville medan musikerna väntade på att Dylan skulle bli klar med den.
30 – Just Like Tom Thumb’s Blues – (Highway 61 Revisited)
Här finns ett antal litteraturreferenser i låttexten. Dylan nämner Rue Morgue Avenue, som ärn en vinkning till Edgar Allen Poe. Tom Thumb är en karaktär från den engelska traditionen och härstammar från den första sagan som publicerades på engelska redan 1621. Housing Hill Project kommer från Jack Kerouacs roman Desolation Angels. “Just Like Tom Thumb’s Blues” har hittat sig in på en konsertsetlista 243 gånger. Den senaste gången var den 15 juli 2014 på Trädgårdsföreningen i Göteborg.
31 – One of Us Must Know (Sooner or Later) – (Blonde on Blonde)
Låten spelades in tidigt 1966 och släpptes sedan som singel. Den tog sig inte in på Billboard Hot 100 i USA, men blev mer framgångsrik i Storbritannien där den nådde topp-40-placering. Låten avslutar a-sidan på vinylen. Låten handlar om en sprucken kärleksrelation, och berättaren försöker reda ut varför det gick fel och att han verkligen försökte få det att fungera. På inspelningen som musikaliskt drar åt folkrock-hållet medverkar Robbie Robertson på gitarr och Al Kooper på hammondorgel.
32 – Beyond Here Lies Nothin’ – (Together Through Life)
Det går att höra David Hidalgo från Los Lobos spela dragspel både på den här låten och på andra låtar på det här albumet från 2009. Gitarrspelet på låten är signerat av Mike Campbell från Tom Petty and The Heartbreakers och sedan förra året Campbells grupp The Dirty Knobs.
33 – False Prophet – (Rough and Rowdy Ways)
Det är inte en helt ny låt som hamnar i topp av årets låtar från 2020. Texten är ny och musiken kan kännas igen från Billy ”The Kid” Emersons ”If Lovin’ is Believing”. Det är också frestande att tänka sig att Dylan sjunger om sig själv och sin egen storhet efter snart 60 år i musikbranschen. ”I’m first among equals, second to none / Last of the best, you can bury the rest”, är den möjliga självbiografiska passage jag tänker på. Oaktat äldre musik och nyskriven text är det här 2020-års bästa låt.
34 – Desolation Row – (Highway 61 Revisited)
Den första textraden “They’re selling postcards of the hanging, they’re painting the passports brown” refererar till tre män som följde med cirkusen som var på besök i staden. De anklagades för våldtäkt av en kvinna i Duluth, Minnesota. En mobb bröt sig in i fängelset och tog med sig de tre männen och lynchade dem. Vykort med en bild av hängningen såldes sedan som souvenirer. Dylans pappa, Abraham Zimmerman, var åtta år gammal när hängningen ägde rum och han bodde i Duluth då.
35 – Knockin’ On Heaven’s Door – (Pat Garrett & Billy the Kid)
Låten skrev Dylan till filmen Pat Garrett & Billy the Kid. I filmen spelas låten när sheriffen Colin Baker håller på att dö av skottskador. Guns N’ Roses gjorde cover på ”Knocking on Heaven’s Door”, till Tom Cruises film Days of Thunder under hösten 1990. “Use Your Illusion II” är det studioalbumet från Guns N’ Roses där covern finns, det gavs ut i september 1991.
36 – Isis – (Desire)
Den här balladen skrev Dylan tillsammans med Jaques Levy i juli 1975. Berättaren är gift med en mystisk kvinna vid namn Isis. Bröllopet gick av stapeln ”on the fifth day of May”, den mexikanska nationaldagen.
37 – Dignity – (Greatest Hits Volume 3)
Låten dök upp för första gången när Dylans tredje best of-platta såg dagens ljus 1994. Den spelades ursprungligen in 1989 inför albumet “Oh, Mercy”, men kom inte med på det albumet. Brendan O’Brien mixade om den här versionen och bytte ut all musik mot nyinspelad musik.
38 – Outlaw Blues – (Bringing It All Back Home)
Dylan hade flera titlar på den här låten innan han till sist bestämde sig för ”Outlaw Blues”. Innan dess hette den ”Californa”, ”Key to the Highway”, “Sitting on a Barbed Wire Fence” och “Tune X”. Den är en riktig raritet live. Dylan har bara haft med den i setlistan en gång. Det var den 20 september 2007 på Ryman Auditorium, Nashville, Tennessee med Jack White som gästartist.
39 – Mr. Tambourine Man – (Bringing It All Back Home)
Kjell Andersson berättar i sina memoarer att han såg Bob Dylan på Scandinavium i Göteborg den 11 juli 1978. Han beskriver Scandinavium som en kyrka den här kvällen och han delar upplevelsen med tretton tusen andra lärjungar. Musikerna är välrepeterade och låtarna är överarrangerade med Bob Dylans musikaliska mått. På ”Mr. Tambourine Man” kryddar en tvärflöjt arrangemanget.
40 – It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding) – (Bringing It All Back Home)
Krigshets, kommers och hyckleri är tre av de ämnen som avhandlas i den här låten. Textraden ”He not busy being born is busy dying” är popular bland politiker. Jimmy Carter använde den i ett tal när han accepterade sin nominering till att vara demokraternas presidentkandidat 1976. Al Gore har sagt att det är hans favoritcitat. Ironiskt nog innehåller sången också textraden ”But even the President of the United States sometimes must have to stand naked”.
41 – Just Like a Woman – (Blonde on Blonde)
Den version av “Just Like a Woman” som hamnade på albumet producerades av Bob Johnston och spelades in i Columbia Studios, Nashville, Tennessee den 8 mars 1966. Musikerna som spelar på låten är Charlie McCoy, Joesph A. Souther Jr. och Wayne Moss på gitarr, Henry Strzelecki på bas, Hargus ”Pig” Robbins på piano, Al Kooper på orgel och Kenny Buttrey på trummor. Robbie Robertson befann sig också på plats i studion men spelade inte på den här låten. Ulf Lundell gör en vacker svensk version som heter ”Precis som en kvinna”, som du kan hitta på dubbelalbumet ”Längre inåt landet”.
42 – Man of Peace – (Infidels)
Här har vi en låt som handlar om att Satan eller ondskan ibland kommer i förklädnad för att lura mänskligheten.
43 – Slow Train – (Slow Train Coming)
Bob Dylan fick sin första Grammy efter det här albumet i kategorin ”Best male rock performer”. Dire Straits frontfigur Mark Knopfler spelar på skivan och hans gitarrljud går lätt att känna igen på bland annat den här låten.
44 – Can’t Wait – (Time out of Mind)
Det här är min favoritlåt från det kritikterhyllade albumet från 1997. Ett skönt, långsamt bluesgroove.
45 – Shelter from the Storm – (Blood on the Tracks)
Att inte veta vad du har innan det är borta. Det är en sammanfattning av den här underbara låten. Det sägs att Dylan tog titeln från en textrad i Creedence Clearwater Revivals ”Who’ll Stop the Rain”. Raden är “I went down to Virginia, seekin’ shelter from the storm”.
46 – Don’t Think Twice, It’s All Right – (The Freewheelin’ Bob Dylan)
Dylan skrev den här låten efter att hans flickvän Suze Rotolo flyttade till Italien och studerade på universitetet i Perugia och lämnade honom i New York. Det Rotolo som går tillsammans med Dylan på albumomslaget.
47 – North Country Blues – (The Times They Are A-Changin’)
Tio verser är det som väntar dig när du lyssnar på den femte låten på det tredje albumet. Joan Baez gjorde en cover av den på sitt album “Any Day Now” från 1968 där hon fyller det med arton Dylan-covers.
48 – Tangled Up In Blue – (Blood on the Tracks)
Här försöker Dylan fly det förflutna. Det är en personlig berättelse om ett äktenskap som faller samman. Dylan har några gånger presenterat låten på scen som att den tog tio år att leva och två år att skriva.
49 – Rainy Day Women #12 & #35 – (Blonde on Blonde)
I och med textraden “Everybody must get stoned” har många kopplat ihop låten med att röka marijuana. Dylan själv säger att han aldrig skulle skriva en låt om droger. Låten handlar mer troligt om förhållandet till en kvinna samtidigt som Dylan också antytt till Rolling Stone att den kan ha en biblisk betydelse.
50 – Simple Twist of Fate – (Blood on the Tracks)
I svensk översättning av Mikael Wiehe blir låten “Ödets sista bud” och de första textraderna är ”Dom satt i parken på en bänk/Två vålnader i skymningen/Hon såg på honom och han kände/Oron i sin kropp/Hon var hans sista hopp/Hans liv var nästa slut/Han hoppades på ödets sista bud”. I låten blandas Wiehe röst med Ebba Forsbergs fantastiska röst.
51 – It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry – (Highway 61 Revisited)
Låten går i ett långsamt tempo och är bluesbaserad. Den lånar även några textrader från äldre blueskompositioner. Textmässigt är låten en resignation inför en kvinna. Dylan framförde också låten på The Concert for Bangladesh 1970.
52 – Murder Most Foul – (Rough and Rowdy Ways)
Plötsligt fanns den där. Den första nya originalmusiken från Bob Dylan på åtta år. ” I ”Murder most foul” skriver Dylan om ett annat stort och amerikanskt trauma: mordet på John F Kennedy. Det är ett klotterplank av textfragment och en ändlös rad av rockreferenser som skapar en rolig och mörk ordflod. ”I’m just a patsy like Patsy Cline” är för ögonblicket min favoritrad. Välkommen hem till Bob Dylan, Göteborg.” Det är något av vad Markus Larsson skriver i sin fyr-plus-recension av singeln i Aftonbladet.
53 – Pay in Blood – (Tempest)
Det här är femte låten på albumet och är den låt som många kritiker har som favorit på ”Tempest”. I mina öron är det också den bästa låten på det här albumet från 2012.
54 – The Times They Are A-Changin’ – (The Times They Are A-Changin’)
I snön en decmeberkväll 1965 har Kjell Andersson varit på James Bond-festival på Nya Rialto i hörnet av Sveavägen och Odengatan. Han är på väg till Östra Station för att ta Roslagsbanan hem till Näsbypark. För tio minuter sedan kände han sig oövervinnelig som Sean Connery, men vill nu vara en sårbar, ung rebell som Bob Dylan: ”For the loser now will be later to win/For the times they are-a-changin’”. Det är en av massvis med anekdoter du hittar i Kjell Anderssons memoarer ”Ingen går hel ur det här – Mitt liv i den svenska musiken”.
55 – Forever Young (Slow Version) – (Planet Waves)
1974 tog Bob Dylan återigen hjälp av tidigare kompbandet The Band när han spelade in ”Planet Waves”. På den finns bland annat den här sången från en förälder till ett barn. Låten mixades också om 2009 och var med i en Pepsi-reklam.
56 – Queen Jane Approximately – (Highway 61 Revisited)
Dylan släppte ”Queen Jane Approximately” först 1965 på albumet ”Highway 61 Revisited” och senare som B-sida på singeln “One of Us Must Know (Sooner or Later)”. Låten handlar om när Queen Jane har det svårt i livet, ska hon söka upp Dylan eftersom han har varit med om det själv eller han vet hur han ska hjälpa personen?
57 – From a Buick 6 – (Highway 61 Revisited)
Låten var också med som b-sida till ”Positively 4th Street”. Singeln släpptes den 7 september 1965 och nådde förstaplatsen på singellistan i Kanada och i hemlandet Usa nådde den Billboard-listans sjunde plats som bäst.
58 – It Ain’t Me Babe – (Another Side of Bob Dylan)
Det fjärde studioalbumet “Another Side of Bob Dylan” spelade Dylan in under en kväll i studion. Han hade hjälp av ett par flaskor Beaujolais och den sista tagningen var klar klockan halv två på natten. ”It Ain’t Me Babe” är låten som avslutar albumet.
59 – Oh, Sister – (Desire)
En av flera tolkningar av texten är att den skulle vara ett svar på Joan Baez ”Diamonds and Rust”, som handlar om Dylans och Baez förhållande. Det är inte känt om det är på det viset Dylan skrivet sin låt eller om den har mer anspelningar mot ett bibliskt tema eller om den faktiskt bara handlar om relationen mellan en bror och hans syster.
60 – Union Sundown – (Infidels)
Union Sundown” handlar om billiga importvaror och girighet som lett till att jobb försvunnit i USA.
61 – Temporary Like Achilles – (Blonde on Blonde)
När Dylan gick på high school var han medlem i klubben som läste latin. Det finns spekulationer om att Dylan att klassisk poesi inspirerade honom när han skrev den här låten. Han nämnde själv Odysséen och Odysseus i sin Nobel-föreläsning när han tog accepterade sitt Nobelpris i litteratur.
62 – My Back Pages – (Another Side of Bob Dylan)
Låten släpptes 1964 och det dröjde sedan fjorton år tills den gjorde livedebut. Det hände den 4 juli 1978 i Paris. Efter debuten har Dylan haft med den på setlistan 260 gånger fram till den 8 juli 2012 då den senaste liveframförandet ägde rum i Montreux.
63 – Blowin’ in the Wind – (The Freewheelin’ Bob Dylan)
Dylan säger att han skrev texten på tio minuter en eftermiddag. Orden fick sedan möta en sång som slavarna kallade ”No More Auction Block”. Dylan tog med sig sin nyskrivna kreation samma kväll till Gerde’s Folk City som låg i Greenwich Village i New York. Innan han spelade låten för första gången introducerade han den med att det här är inte någon protestsång. Jag skriver inte protestsånger. Mikael Wiehe har översatt den till ”I vinden finns ditt svar” och han sjunger den med Ebba Forsberg.
64 – Boots of Spanish Leather – (The Times They Are A-Changin’)
”Jag ska resa iväg, min käraste vän, Jag ska segla ifrån dej imorgon, Finns det nånting, jag kan skicka tillbaka till dej, Ifrån landet, dit jag kommer” är den första versen i Mikael Wiehes svenska översättning av Dylan-originalet. Det är Ebba Forsberg, som sjunger den tillsammans med Wiehe.
65 – Tonight I’ll Be Staying Here With You – (Nashville Skyline)
Låten handlar om en man som funnit kärleken, och bestämmer sig för att stanna i den stad han tidigare tänkt lämna med tåget. Han ger bort biljetten till en fattig man på gatan istället. Några artister som också spelat in låten är Cher, Ben E. King, The Jeff Beck Group och My Morning Jacket.
66 – Motorpsycho Nightmare – (Another Side of Bob Dylan)
Låttiteln och texten har referenser till Alfred Hitchcocks film Psycho, som släpptes 1960. Det finns också en referens till Frederico Fellinis La Dolce Vita.
67 – When He Returns – (Slow Train Coming)
Låten är den sista låten på skivan och den sista låten som spelades in till ”Slow Train Coming”. Att den skulle vara sist ut på albumet hade Dylan bestämt tidigt. Tanken var också att han inte skulle sjunga låten själv, men till sist blev det på det viset.
68 – Most Likely You Go Your Way (and I’ll Go Mine) – (Blonde on Blonde)
Ola Magnell översatte låten till svenska och spelade in den för sitt album ”Gaia”, som släpptes 1983. I Magnells version heter låten ”Rättså hettså”. Låten blev omarbetad och remixad av Mark Ronson till samlingsalbumet Dylan. Den mixningen hamnade inte på albumet men släpptes i nedladdningsbar version. Det släpptes även en musikvideo till Ronsons version av låten.
69 – A Hard Rain’s A-Gonna Fall – (The Freewheelin’ Bob Dylan)
Den första demokassetten Ulf Lundell skickar till Kjell Andersson med material som är tänkt till inspelningen av albumet ”Kär och galen” innehåller ”Hårt regn”. En svensk översättning av den här utsökta Dylan-låten. Lundell-översättningen är tänkt att avsluta albumet som en åtta minuter lång apokalyptisk gospel. Under inspelningens sista vecka byts “Hårt regn” ut mot den nyskrivna avslutningssviten ”Vid din grind igen”.
70 – One Too Many Mornings – (The Times They Are A-Changin’)
Den här låten är en sista rop efter sångarens älskade som lämnat honom, trots hans ansträngningar. Vem den älskade är förändras från Suze Ratolo, när låten ges ut, till att 1966 vara Dylans förargarde folkmusikfans. Dylan som enbart spelar akustiskt och inte använder elgitarrer kommer inte att återvända.
71 – I Am A Lonesome Hobo – (John Wesley Harding)
Texten till “I Am A Lonesome Hobo” berättar historien om en man som erkänner att han är en luffare. Han har “tried my hand at bribery, Blackmail and deceit”. Han säger sig också ha “served time for ev’rything ‘cept beggin’ on the street”. Dylan har skrivit många låtar om människor i utkanten av samhället och gett lyssnarna chansen att sätta sig in de här människornas perspektiv och liv.
72 – Pledging My Time – (Blonde on Blonde)
B-sida till singeln “Rainy Day Women #12 & #35” och på albumet är ”Pledging My Time” andra låten i ordningen, där a-sidan på singeln inleder dubbelalbumet från 1966.
73 – The Groom’s Still Waiting at the Altar – (Shot of Love)
Låten var först en b-sida på singeln ”Heart of Mine” och låten inkluderades också på kassettversionen av albumet, men inte på den första vinylpressningen. Den inkluderades också på cd-skivan och när vinylen släpptes igen 1985 fanns låten även med där och har sedan dess funnits med på alla senare pressningar av skivan.
74 – Visions of Johanna – (Blonde on Blonde)
Låten är lite av ett mysterium. Vad är egentligen Johannas visioner? Vem är Louise, som dyker upp i låten? Vi kommer troligen aldrig att få veta, utan det är på det här viset Dylan vill ha det. En del menar att låten handlar om Joan Baez, något som hon själv har påstått. När Rolling Stone listade de 500 bästa låtarna genom tiderna 2004, hamnade låten på plats 404.
75 – Love Sick – (Time out of Mind)
”Time Out Of Mind” är en tung skiva med frekventa inslag av blues och det är Daniel Lanois som står för produktionen. ”Love Sick” är låten som inleder skivan som släpptes 1997.
76 – Solid Rock – (Saved)
En låt från Dylans kristna period och texten är tydlig i vikten av att följa Guds vägledning.
77 – Maggie’s Farm – (Bringing It All Back Home)
Det här ä ren uppdaterad version av Dylans egen låt ”Hard Times in the Country” från 1961. Den låten var en anpassning av The Bentley Brothers “Down on Penny’s Farm” en låt om en hyresvärd i ett lantligt Usa. I ”Maggie’s Farm” inkluderar Dylan beskrivningar av Maggie, hennes bror, hennes far och hennes mor i olika verser.
78 – Absolutely Sweet Marie – (Blonde on Blonde)
Låten tillhör de med snabbast tempo på ”Blonde on Blonde” och texten handlar om en kvinna vid namn Marie som sångaren längtar efter. Till låtens kändaste textfraser hör raden ”To live outside the law you must be honest”.
79 – You’re a Big Girl Now – (Blood on the Tracks)
”You’re a Big Girl Now” spelades först in i en version 1974 i New York, men blev sedan en av de låtar på albumet som Dylan valde att spela in på nytt i Minneapolis i december samma år. New York-versionen togs senare med på samlingsalbumet ”Biograph” och finns också med på konsertalbumet ”Hard Rain”. Precis som flera av de övriga låtarna på albumet handlar låten om förlorad kärlek och ett kärleksförhållande som tagit slut. Berättaren har inte på långa vägar kommit över den kvinna som han sjunger om.
80 – Days of 49 – (Selfportrait)
“Days of ’49” kommer ursprungligen från “Old Put’s “Golden Songster” den skrevs under guldruschens dagar av Old Put själv. Han kom på att det fanns mycket lite pengar att tjäna på att vaska guld. Däremot var guldgruvearbetarna mer än villiga att betala för nästan vilken musik eller underhållning som helst.
81 – Dear Landlord – (John Wesley Harding)
Dylan skrev låten I formen av ett brev till en hyresvärd. Dylan förklarar att han jobbar hårt på att uppfylla sina skyldigheter och att han ber om lite överseende från hyresvärden sida. Det finns mycket empati i brevet, eftersom att Dylan förstår att hyresvärden också lider.
82 – I Pity the Poor Immigrant – (John Wesley Harding)
Den nionde av tolv låtar på albumet ”John Wesley Harding” från 1967. John Wesley Harding som fått namnge skivan var ursprungligen en outlaw i den amerikanska västern under andra halvan av 1800-talet. Låten har spelats live sjutton gånger där den senaste gången var den 25 maj 1976 i Salt Lake City, Utah.
83 – Tell Me, Momma – (The Bootleg Series, Vol 4: Bob Dylan Live 1966, “The Royal Albert Hall” Concert)
“Tell Me, Momma” finns inte på något studioalbum. Den har bara spelats under den turné som Bob Dylan gjorde 1966 med The Hawks som kompband. De bytte senare namn till The Band. Den här spelning var ursprungligen en olaglig bootleg som uppgav att den var inspelad på The Royal Albert Hall i London. När den blev en officiell bootleg behölls namnet, trots att konserten är inspelad på Free Trade Hall i Manchester.
84 – I Threw It All Away – (Nashville Skyline)
Tidningen Mojo hade “I Threw it all Away” på plats 55 när de rankade Dylans låtar 2005 och Uncut hade den på plats 34 när de publicerade sin lista tre år innan Mojo. Temat om förlorad kärlek känns igen och här har den gått förlorad på grund av att berättaren varit grym och elak.
85 – Sara – (Desire)
“Sara” är den sista låten på albumet “Desire”. Låten är den mest personliga på hela skivan och flörtar tillbaka till ”Blonde on Blonde” och ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands”. Flörten mellan låtarna är extra tydlig i textraderna ” Stayin’ up for days in the Chelsea Hotel,Writin’ “Sad-Eyed Lady of the Lowlands” for you”. Båda låtarna handlar om Sara Lownds, Dylans tidigare fru.
86 – Honest with Me – (“Love and Theft”)
En låt om förlorad kärlek är vad vi har här. Berättaren hänger kvar i minnet av sin kärlek. Han vill vara med henne, men hon förstår inte honom och hans kärlek.
87 – Señor (Tales of Yankee Power) – (Street Legal)
Berättaren av låten är mycket lik Kristus. Däremot är det högst oklart vem Señor är. Han finns med i de flesta verserna och det är tydligt att han är respekterad och att det är många som vänder sig till honom för stöd och riktning.
88 – Blackjack Davey – (Good as I Been to You)
Bob Dylan har spelat låten arton gånger under sin fortfarande pågående Never Ending Tour. Den spelades för första gången den 4 september 1993 i Saratoga Springs, NY. Den artonde gången som låten kom med i en spellista var den 19 oktober 1993 i Mountain View, CA, när Dylan spelade på Shoreline Amphitheatre.
89 – I Shall Be Released – (Bob Dylan’s Greatest Hits Volume II)
Tempest är producerad av Jack Frost, som är en pseudonym för Bob Dylan. Han har använt den vid många tillfällen. David Hidalgo från Los Lobos spelar dragspel på den här låten. Kristus är berättaren i låten och de första tre verserna sätter strålkastarljuset på de romerska kejsarna och de tre sista verserna sätter strålkastarna på Kristus själv.
91 – She Belongs to Me – (Bringing It All Back Home)
Det har spekulerats en hel del om vem kvinnan som låten handlar om. The Velvet Undergrounds John Cale har sagt att den handlar om den tyska supermodellen Nico. Dylan och Nico möttes i Paris 1964, ett år innan den här låten spelades in. Andra rykten har sagt att låten handlar om Caroline Coon som var en drivande kraft bakom punkscenen på 70-talet. Det har också figurerat rykten om att det är Joan Baez, som skulle vara huvudpersonen i låten. Dylan har inte avslöjat något. Lite kuriosa om låten är att Dylan ofta spelar pedal-steel-gitarr när han spelat låten live.
92 – Day of the Locusts – (New Morning)
Titeln är en referens till Nathanel Wests bok ”The Day of the Locust”, som gavs ut 1939. Året som låten gavs ut var 1970. Samma år blev Dylan tilldelad en doktorshatt i musik av universitetet Princeton. När Dylan tog emot doktorshatten var campus led Princeton av kvalen från härjningar av gräshoppor, vilket inträffar vart sjuttonde år.
93 – ‘Cross the Green Mountain – (The Bootleg Series, Vol 8: Tell Tale Signs)
Låten är skriven till filmen ”Gods and Generals”. En film om det amerikanska inbördeskriget och sydstatsgeneralen Thomas ”Stonewall” Jacksons uppgång och fall.
94 – Goodbye Jimmy Reed – (Rough and Rowdy Ways)
Jimmy Reed valdes in i The Blues Hall of Fame 1980. Han dog fyra år innan han valdes in. Dylan säger farväl till den här bluesgiganten. Han använder också Jimmy Reed som en symbol för en gammal moralkod, som enligt Dylan, nu tappats bort.
95 – Went to See the Gypsy – (New Morning)
Ron Cornelius, som var gitarrist på det här albumet, har sagt att låten handlar om att åka och se Elvis Presley i Las Vegas. Det har varit ett rykte som följt med den här låten, men också har varit emotsagt.
96 – Mr. Bojangles – (Dylan)
Under den här perioden av Bob Dylans karriär hade han en fejd med sitt skivbolag, Columbia Records. De gav på eget bevåg ut ett antal låtar som Dylan själv ratat vid tidigare tillfällen. Bäst från det albumet är ”Mr Bojangles”.
97 – Where Are You Tonight? (Journey Through Dark Heat) – (Street Legal)
En resa med tåg och en andlig, spirituell resa. Resan är redan i gång när låttexten börjar och återvänder sedan till starten i den sjätte versen. Den avslutas med att berättaren anländer till sin destination och det kanske inte är den rätta slutstationen på den andliga resan. Vi får vara med om tillbakablickar på ett tidigare förhållande som berättaren försöker återuppliva.
98 – Ballad in Plain D – (Another Side of Bob Dylan)
Bob Dylan skrev den här låten efter uppbrottet från flickvännen Suze Rotolo. De var ett par mellan 1961 och 1964. I mitten av 80-talet berättade Dylan för Bill Flanigan att han ångrade den här sången. Jag måste ha varit en riktig tölp, som skrev den. Jag kunde ha låtit bli att skriva den, berättade Dylan.
99 – True Love Tends to Forget – (Street Legal)
Är det en låt med en svartsjuk berättare som är upprörd över sin älskades växande ointresse för honom? Eller är den en sång om skuld och berättarens vägran att ändra på sig själv? Båda tolkningarna är fullt möjliga.
100 – If You See Her, Say Hello – (Blood on the Tracks)
Låtarna till albumet “Blood on the Tracks” skrevs och spelades in i efterdyningarna av Bob Dylans skilsmässa från Sara Lownds. I låten sjunger Dylan om en kvinna han förlorat. Han är sårad, men det finns ingen ilska eller hämndbegär och han önskar henne all lycka i framtiden.
Deep Purple är ännu ett i raden av hårdrocksband, som hade den goda smaken att bildas samma år som jag föddes. Året var 1968 när den första sättningen av bandet såg dagens ljus i Hertford, England. Vi kommer att koncentrera oss på den andra och tredje uppsättningen av bandet när vi ska lyssna på de bästa låtarna.
Mark II, som den andra uppsättningen av bandet kallades bestod av Ian Gillan på sång, Roger Glover på bas, Ian Paice på trummor, Jon Lord på orgel och Richie Blackmore på gitarr. Till den sättningen hade Rod Evans (sång) och Nick Simper (bas) blivit utbytta. Det var sedan deras ersättare Gillan och Glover som byttes ut till Mark III. Då anslöt David Coverdale med sin vackra sång, som han ibland delade med Glenn Hughes. Hughes spelade även bas.
Under åren 1969 till och med 1974 gav de här två sättningarna ut studioalbumen ”Deep Purple In Rock”, ”Fireball”, ”Machine Head”, ”Who Do We Think We Are”, ”Burn” och ”Stormbringer”. Det är från de här sex albumen det kommer tjugoen låtar att njuta av.
Vi får höra Blackmoores fantastiska gitarr möta Lords sköna Hammondorgel-mattor tillsammans med skönt gungande bas och trummor möta tre fantastiska sångröster. Låtarna är ”Speed King”, ”Highway Star”, ”Fireball”, ”Black Knight”, “Burn”, “Woman from Tokyo”, “Smoke on the Water”, “Child in Time”, “Lazy”, “Soldier of Fortune”, “Might Just Take Your Life”, “Space Truckin’”, “Bloodsucker”, “When a Blind Man Cries”, “Pictures of Home”, “Mistreated”, “Maybe I’m a Leo”, “Stormbringer”, “Lay Down, Stay Down”, “Never Before” och “Demon’s Eye”.
Den 7 april har det gått ett år sedan John Prine lämnade oss. Han föddes den 10 oktober 1946 i Maywood, Illinois, Usa. Förra året gick han bort i sviterna av Covid-19. Hans arv av underbara sånger lever vidare.
Den sista låten Prine spelade in var ”I Remember Everything”. Dave Cobb stod för produktionen och den gavs ut som singel postumt den 11 juni förra året. I mars i år vann den två Grammys, Best American Roots Song och Best American Roots Performance.
Nu har Brandi Carlile gjort en cover av Prine-låten och den kommer också finnas med på en kommande hyllningsplatta, ”Broken Hearts and Dirty Windows: Songs of John Prine, Vol 2”, som ges ut senare i år. Carliles version är bländande vacker och finns med på månadens fullspäckade kassett. John Prines änka Fiona Whelan berättade bland annat följande:
”My sons and I thank the Recording Academy for recognizing John’s final recording. Brandi’s beautiful performance was perfect. We miss John but are grateful too for the incredible legacy he left us—songs to enjoy and to learn about his capacity to love unconditionally.”
mrnyceguy's 