I samband med släppet av albumet ”Sound & Fury” i höstas gjorde Sturgill Simpson ett fåtal spelningar på några mindre ställen i Usa. Bland annat spelade han på legendariska The Trobadour i Los Angeles, West Hollywood. Ryktet säger att de 500 biljetterna tog slut på mindre än sextio sekunder.
I Stockholm är det inför 800 personer på Vasateatern, som det närmar sig spelning med Kentucky-sonen Simpson. Det är årsdebut på konsertgolvet för mig den här onsdagskvällen. Sturgill med band hade premiär på Europaturnén i Köpenhamn i går. I februari blir det sedan en längre turné i Usa tillsammans med Tyler Childers på betydligt större etablissemang än i höstas och ikväll. I Nashville är exempelvis två kvällar utsålda på Nashville Predators hemmaarena. På min födelsedag spelar de på den vackra utearenan The Gorge Amphitheatre i George, Washington. Där är publikkapaciteten 27500 personer.
Vill du göra lite Sturgill-hemläxa och komma in lite grann i huvudet på Sturgill kan jag rekommendera det här avsnittet från Joe Rogans podcast. Du lär dig bland annat att ”Sound & Fury” är inspelad i juni 2017, mixad tre gånger och mastrad två gånger. Du får höra om hur Sturgill stoppar en inbrottstjuv, får vittna i rättegången. Du får också höra berättelsen om Sturgills karriär som järnvägsarbetare i Utah samt en massa annat.
Simpson utmanar en del av sina fans med nya skivan. Han är fullt medveten om det och hälsade på publiken på The Trobadour. ”If you’re wearing a cowboy hat and you heard the record and you came anyway, thank you very much.” På scenen har Sturgill med sig basisten Chuck Bartels, trummisen Miles Miller och Bobby Emmett på keyboard. Den korta höstturnén samtalade in pengar till Special Forces Foundation, som ger stöd till veteraner ifrån de väpnade styrkorna i Usa och veteranernas familjer. Simpson själv har tjänstgjort i den amerikanska marinen innan han så småningom blev artist.
Kvällens låtuppställning inleds med dekalogin från nya albumet. Det är ”Sound & Fury” från start till slut. Det är ”Ronin ”, ”Remember to Breathe”, ”Sing Along”, ”A Good Luck”, ”Make Art Not Friends”, ”Best Clockmaker on Mars”, ”All Said and Done”, ”Last Man Standing”, ”Mercury in Retrograde” och ”Fastest Horse in Town” på rad utan större avbrott för mellansnack. Det längsta består av när någon i publiken skriker ”Who the fuck are you” inspirerad av en t-shirt i merchandise-ståndet med trycket ”Who the fuck is Sturgill Simpson?” Sturgill stannar upp och funderar lite innan han svarar ”I’m at least a father of three”.
Kvällens startelva avslutas med en new wave-poplåt från 80-talet. Det är den underbart vackra When in Rome-covern ”The Promise”, som här kryddas med en ordentlig dos Hammondorgel. Det är också starten på låtarna från Simpsons äldre katalog. Det blir ”Brace For Impact (Live a Little)”, ”Welcome to Earth (Pollywog)” och ”It Ain’t All Flowers” härnäst. I ”Breakers Roar” ropar Sturgill efter en joint. Det närmaste han kommer en sådan är nästa låt som är Willie Nelson-covern ”I’d Have To be Crazy”, som Simpson avslutar sitt första album ”High Top Mountain” med. Här är det inte slut, utan kvällen fortsätter med ”Some Days” från samma album som föregående låt. Vi bjuds sedan på den sköna syratrippen i en vackert nedtonad ”Turtles All the Way Down”.
Det är sedan trion med den underbara ”Oh Sarah”, den galet vackra ”Just Let Go” och den manglande ”Call to Arms”, som tar oss till slutet av den här kvällen i början av oxveckorna. Riffen och gitarren är mera framträdande i även de äldre låtarna den här kvällen. Vi tas med på jam i en nattöppen bar i södra Usa där det lokala bandet drygar spelar för att de älskar musiken. Glöden och glädjen på scenen är påtaglig med bland annat Chuck Bartels huvud som gungar skönt i takt med musiken. Det är med den bilden på näthinnan och sången i de finstämda ”Just Let Go” och ”All Said and Done”, som är härliga att få höra live jag tar mig hemåt i den tidiga januarinatten.
mrnyceguy's 