Vad är den röda tråden om jag räknar upp de här namnen? Jack Lawrence, Allison Mosshart, Patrick Keeler, Brendan Benson, Dean Fertita och Meg White. Det kanske snarare borde varit den vita tråden eller för all del den gula tråden (mer om den senare). Svaret på frågan i inledningen av den här ingressen är Jack White.
Han föddes i Detroit den 9 juli 1975. Jack White växte upp som den yngste i en barnaskara av tio barn. Hans föräldrar var aktiva inom den katolska kyrkan och Jack var själv inställd på att bli präst under en period i tonåren. Det blev han inte, åtminstone inte i traditionell mening. Däremot blev han en predikant i det som är min typ av kyrka. Han blev en fantastisk artist, som predikar bra musik från många olika fantastiska scener världen runt.
Han har också etablerat ett oberoende skivbolag, Third Man Records. Skivbolaget har etablerade sin första fysiska lokal i Nashville,Tennessee. Den lokalen är en kombination av skivbutik, scen och högkvarter för skivbolaget. Skivbolagets grundfärger är svart och gult (så här är den gula tråden).
Jack White har utöver att ha startat skivbolag och mycket annat också med att vara en del av tre lysande musikaliska grupper och ha en egen solokarriär. Banden är The White Stripes, The Raconteurs och The Dead Weather. Vi ska ta en lyssningstur tillsammans och höra på musik från de tre grupperna och från Jacks solokarriär.
Vi startar med låten som kanske har det mest kända gitarriffet från 2000-talet. Den spelas på sportarenor världen runt och fans sjunger den i oh-form. Det är ”Seven Nation Army” som är först ut. Vi tar oss sedan vidare med ”Blue Orchid”, ”Icky Thump” och ”Fell in Love With a Girl”. Alla de fyra inledande låtarna spelade Jack in tillsammans med Meg White när de hade gruppen The White Stripes tillsammans. Vi gör sedan ett kort nedslag i The Dead Weather, som Jack har tillsammans med Allison Mosshart, Jack Lawrence och Dean Fertita. De spelar ”Hustle and Cuss” för oss.
Vi tar oss sedan till en liten djupare dykning ner i The Raconteurs arkiv. Det är gruppen herr White har tillsammans med Jack Lawrence (ja, samma man som i The Dead Weather), Patrick Keeler och Brendan Benson. Vi hör på ”Bored and Razed”, ”Hey Gyp (Dig the Slowness)”, “Sunday Driver”, “Now That You’re Gone”, “Top Yourself”, “Many Shades of Black”, “Steady, As She Goes”, “Broken Boy Soldier”, “Level” och “Blue Veins”. Tipset, vilket jag är för evigt tacksam, om den första The Raconteurs-skivan fick jag av en vän som är elektriker och som lyckats med att koppla elen så att hans systers TV i vardagsrummet stängdes av när en strömbrytare i köket slogs om.
Vi avslutar rundturen i Jack Whites karriär (hittills) med att dyka ner i hans solokarriär. När han åkte på turné efter första soloalbumet hade han med sig två kompband. Ett som bestod av enbart män, The Buzzards, och ett som bestod av enbart kvinnor, The Peacocks. Varje morgon innan giget bestämde Jack, vilket av banden som skulle framträda tillsammans med honom på kvällen. Jag var lycklig nog att få se honom på Hovet tillsammans med The Peacocks, som bestod av Ruby Amanfu, Carla Azar, Lillie Mae Rische, Maggie Björklund, Brooke Waggoner, och alternerande basisterna Bryn Davies och Catherine Popper.
Från solokarriären hör vi ”Lazaretto”, ”That Black Bat Licorice”, ”Sixteen Saltines”, ”Blunderbuss”, ”Weep Themselves to Sleep” och “I’m Shakin’”.
mrnyceguy's 