Shane MacGowan var frontman i The Pogues. Han är 65 år gammal. The Pouges har också en av få jullåtar som är värda att lyssna på, ”Fairytale of New York” är vacker. MacGowan diagnosticerades för hjärninflammation för ett år sedan. Han skrevs ut från St. Vincents sjukhus i Dublin för en dryg vecka sedan. Igår kom beskedet att han avlidit efter en tids sjukdom.
I ett uttalande säger hustrun, Victoria Mary Clarke, ”Shane kommer alltid att vara ljuset jag håller framför mig och mitt livs största kärlek”. Det är sexton år sedan Hästpojken släppte sin första singel, ”Shane MacGowan”. Året efter kom debutalbumet Caligula. Det är fem år sedan det fjärde albumet Hästpojken är död landade på skivdiskarna. Nu är Martin Eliasson och Adam Bolméus i studion igen och spelar in ny musik. I ett pressmeddelande från bandet säger de, ”Vi är i studion. Vilket är väldigt kul. Till en viss gräns. Men sen blir det jävligt tråkigt. Och då vill man spela live. Så vi tänkte göra ett par spelningar där vi spelar lite nya låtar, lite fler gamla och kanske nått mer. Hoppas ni vill komma. Va ju längesen”.
I början av november blev det en spelning i Göteborg. Ikväll spelar de på Slaktkyrkan och i morgon är det dags för Malmö-publiken att hoppa och studsa till Hästpojkens medryckande låtar. Å du jag hörde någonstans att du förlorat dig själv, i böcker skivor dikter och en knarkande vän. Det är textraderna som inleder ”Cruisers” och kvällen på Slaktkyrkan med kvällens huvudakt Hästpojken. Vi blir sedan renade när vi vaknar nästa dag i ”Jag förväntar mig ingenting”. Då kan jag se hur himlen är ren och hur jag klarar vardagen. Kvällen har bara börjat och det kan bli allt som jag saknat inom mig. Det kan bli kvällen vi alltid minns, min vän. Det kan bli Monica’s första line. Kan bli The Soundtracks Of Our Lives. Så är det åtminstone i “Sommarvin”.
Jag vaknar och känner mig trött och till och med lite full, så jag tar mig för pannan och visst var det så att nån annan har gjort det här förr. Nu är det dags. Nu kommer debutsingeln ”Shane MacGowan”. Euforin och gensvaret från publiken är total. Vi går från det till att då och då kan något vackert växa upp, som en blomma ur en ”Cancerkropp”. Vi beger oss sedan till Göteborg och till ”Eklandagatan”. Det blir en b-sida från en singel. På setlistan heter den ”Magisk”. Vi tar en tur i ”Brinner” för att leta igenom dom saker som jag aldrig förstår. I ”Lena 60” drömmer vi oss tillbaka då allt jag ville göra när jag var tretton år var att sjunga längst fram i ett band och inte känna något ansvar, aldrig någonsin bli som pappa. En halvmil bort spelar bob hund och vi som inte är där får en cover av ”Allt är kort”.
Det blir ”Något stort för dig”. I ”100 dagar” kommer de när du kastat hela livet. Kommer alltid när du känner dig låg och frågar om du vill ha något litet, allting som gör dig som du var då. Titellåten från det andra albumet Från där jag ropar kommer nu. Det sjungs om drömmar som dröjer sig kvar och att de viskar att allting är slut. Det är det inte men det närmar sig. Nu ser jag om mig, om mig och kring mig och vi landar i den vackra ”Samma himlar”. När snön faller utanför är det en sorts trygghet i textraden att jag faller som regn på sommarens första dagar i ”Gitarrer & bas, trummor & hat”. Vår resa fortsätter till ett ställe där det finns en plats för dem som sörjer. Den platsen hittar vi i ”Imperial”. Avslutningsvis är det kanske så att vi ändå förtjänar att få hitta lite tröst och så. Därför vänder vi oss till ”Caligula”.
Det här är musik som är förklädd i glada, popiga och trallvänliga låtar. När du tar till dig texterna växer ett mörker och elände fram som är mer än värdiga att kvala in som låtar som får folk att undra hur jag mår. Det är varmt och svettigt och en riktigt bra energi och spelglädje på scenen. Det finns en ypperlig energi och stort gensvar hos publiken också i kväll. Årets näst sista spelning är ännu en höjdare att lägga till årets många höjdarspelningar.
mrnyceguy's 