Jag går på glödande kol

Roger Karlsson har sitt musikaliska ursprung i punken som kom till Sverige i slutet på 70-talet. Via band som Inferno och Tuk Tuk Rally inleddes solokarriären i mitten av 90-talet och har sedan fortsatt med regelbundna albumsläpp och turnéer i Sverige och Norge. Rogers musikaliska universum är i ständig rörelse. Epitet som Tumbas Springsteen (uppvuxen i Botkyrka) och rödvinspoet har lite förmätet myntats i försök att beskriva musiken. Själv vill han kort och gott beskriva den som essensen av en röst, en gitarr och en berättelse. Hursomhelst, trots att han knappast placeras i punkfacket finns fortfarande glöden och engagemanget kvar som ett outplånligt och stolt arv.

Det här kan du läsa i artistpresentationen av Roger Karlsson på Spotify. Idag har han släppt albumet Mitt universum och det är releasefest i Scalateaterns källare. Det är fem år sedan den förra släppfesten, som var för Gubbjävelvärld och som hölls vid Hornstulls Strand. Det nya albumet innehåller elva låtar och Roger har själv presenterat låtarna under sommaren på Facebook. Jag gillar hans berättelser om låtarna och hur de blev till därför vill jag att ni också få del av dem.

Låt 1: Alby C., spelades in i januari 2020 i en studio i Röda bergen i Stockholm. Med ett helt nytt band bestående av mig, Christer Falk, Björn Eriksson och Emil Olin ville jag testa några några nya låtar, förutsättningslöst, som demos, utan nån tanke på att göra nånting mer av dem. Den opretentiösa inställningen visade sig bli väldigt lyckad. Vi lekte och experimenterade i ett otvunget flow och plötsligt insåg jag att ett nytt albumprojekt hade inletts.

Låten är en över sex minuter lång repetitiv blues (på mitt sätt) och en sorts sammanfattning av min uppväxt i den förort som jag flyttade till våren 1973. Den är huvudsakligen liveinspelad med endast några sparsamma stråk-, tremologitarr och körpålägg där bandet maximerar sin kapacitet. Det är både kraftfullt och lågmält utan överdrivna effekter, dubbar och överarbete. Organiskt och kärnfullt utan bjäfs och tjafs. Textens berättelse, en minnesvandring på myllrande gångvägar, styr arret.

Jag tvekade länge om en så pass lång eposlåt utan direkt hitpotential skulle funka som öppningsspår men kom efterhand fram till att den konkluderar albumets andemening och därmed slår an tonen för helheten. Under en period åkte jag ut till Alby och filmade med telefonen med alla minnen och bilder i släptåg. Det slitna centrumet, lekparkerna på gårdarna mellan husen, dungarna, skolbarackerna, rulltrappan mot himlen…. Under hösten släpps en video på låten där en del av dessa filmsnuttar är med. Jag vet inte, nyhetens behag tenderar ibland till att skymma omdömet en smula, men nånstans tänker jag att det här är den bästa låt jag nånsin skrivit. Åtminstone att den bäst sammanfattar det som jag alltid velat spela och berätta om.

Låt 2: Midsommarkransens okrönta prinsessa, efter att ha spelat in tre låtar i studion vid Röda bergen bestämde jag mig alltså för att dra igång ett nytt albumprojekt. Vi hamnade i Dwarf Studio på Tegelviksgatan på Södermalm. Björn Börjesson är delägare i den och han spelade in, la kör och diverse instrument samt blev efterhand med som producent. Låten spelades in med enbart en ackegitarr och sång. Ett tag funderade jag på att låta den va så naken men Björn la på en mandolinslinga och senare målade Björn Eriksson med dova basstråkar från andra versen. Helheten blev vacker och vemodig i en enkel och effektbefriad mix. De få utomstående personer som fått lyssna på plattan nämner ofta den här låten som dess starkaste spår. Jag vet inte, men för mig hör den i alla fall till en av mina ärligaste och minst tillrättalagda.

Texten är en liten hyllning till mamma som långsamt är på väg in i alzheimersdimman. Jag har henne djupt inpräntad i hjärtat som en solblekt polaroidbild på Karusellvägen i Midsommarkransen i ett tidigt 70-tal. Jag har mamma att tacka för så mycket; min musikalitet (jag kompade hennes dragspel på trummor bestående av kaffeplåtburkar med plastlock långt innan jag ömsat mjölktänderna), nära tillgång till känsloregistret och fantasin. Sen så klart även de mindre smickrande bitarna som skörheten, osäkerheten och det eviga tvivlet på om huruvida man duger till. Hursomhelst. Mamma stod för glädjen, inkännandet och det varma och fördomsfria välkomnandet till vänner och främlingar som knackade på vår dörr.

Idag är mamma en tynande skugga av hennes forna jag men fortfarande trakterar hon sitt bäljaspel med intakt känsla och musikalitet. Det sitter liksom i muskelminnet som ett outplånligt arv från den tid då hon blomstrade och sken. Vid de tillfällena förstår jag att hon haft ett rikt liv med en viktig funktion. Ville skriva den här låten innan även jag försvinner in i hennes dimma.

Låt 3: Det var så det blev jag, den här plattan är inspelad i fyra olika omgångar. I och med att pandemin spåddes fortsätta så fanns det ingen anledning att stressa på det hela. Det var så det blev jag spelades in i ett tredje sjok, i Dwarf Studio och huvudsakligen live. Studion består av tre rum som ligger på rad som vi utnyttjade till fullo för att undgå ljudläckage. Björn Eriksson delade basutrymme med Christer på akustiskt piano i rummet längst in, Emil trummade i mittenrummet och jag la sång och gitarr i kontrollrummet.

Jag ville bevara låtens kärna från onödiga pålägg. Björn Börjesson la på en mandolin, i refrängerna la vi tillsammans på handklapp samt en entonig, knappt hörbar keyboardslinga för att ”bredda”, Christers fina pianoslinga i instrumentalrefrängen innan sista versen loopades i outrot. Sen var det klart. Trodde jag. Då vi, efter mixning och mastering, körde låten på gig övergick Björn från att spela fjärdedelar på basen med fingrarna till åttondelar med stråke. Det tillförde låten ytterligare ett snäpp medryckande energi som bara måste komma med på plattan. Basen lades om och låten ommastrades och därmed kändes det som att bitarna föll på plats.

Det var så det blev jag handlar om mina rötter i den sörmländska myllan. Om mina föräldrar som bröt upp från sitt lantliga ursprung och drog till ett nytt liv i storstaden. Pappa flyttade först och bodde inneboende hos en gammal tant på Hornsgatan. Sen kom mamma, de gifte sig och flyttade in i en två på Karusellvägen i Midsommarkransen. Det var en banbrytande handling, ett sensationellt uppbrott. Vissa gör sin klassresa i ett mäktigt trestegshopp och erövrar världen. Mamma och pappa tog ett försiktigt skutt och bröt en flerhundraårig torpar- och statarsläkttradition och vågade kliva ut ur det invanda och in i ett nytt universum. Det är jag oerhört tacksam för och den här låten tillägnas dem. Utan deras mod och sug efter att testa var vingarna bär hade jag knappast gjort det jag gör och varit den jag är idag, på gott och ont. Under hela min uppväxt har jag påmints om den där resan utan att lägga nån större notis. Jag har tagit den för givet men med åren har jag förstått att den är den där droppen som urholkar stenen. Mamma och pappa, mina hjältar. Med vördnad och respekt tillägnar jag dem den här sången.

Låt 4: Bygg en bomb, även den här låten spelades in i Song of Southside av Mikael Söderlund i Röda bergen i Stockholm, som en av tre låtar på test. Ett test som visade sig funka. Den gick tämligen fort att spela in. Minns att jag var sjukt imponerad av Björn Erikssons kör i refrängen, han la tre klockrena stämmor på typ 30 minuter och i slutmixen hörs de knappt, finns bara där som en ton, ett instrument, som en oersättlig nyans utan att dominera men skulle saknas om den togs bort.

Då vi beslutade oss för att göra ett album tog vi med oss låten till Dwarf Studio på Södermalm. Jag la på en bluesig elgitarr och congas, sen var det klart. Texten är en hyllning till våra barn och en uppmaning till dem att ta plats och breda ut sig. Världen befinner sig i ett ödesval: att anamma ungdomlig grön ideologi eller fortsätta karva mossig fossil undergångsdito. Gubbjävlar och grinmajor står emot och gnäller, konspirerar och begränsar. Låten är tillägnad det där bejakande, ungdomliga och gröna. Ett stolt hurra till livet helt enkelt och en kärleksbomb mot allt som vill förhindra det!

Låt 5: Innan allt är försent, vad gör man då pandemin sätter p för ens albumplaner och smular ner dess mål till fåfänga låtsasatomer? Jo, man passar på att vässa pennan ytterligare och drar det hela ett varv till så klart.Då jag trodde att plattan var klar att äntligen ges ut slog en ny coronavåg till och det var bara att försegla dörrar och fönster igen. I bland kan sånt där innebära nån sorts motivationsbankrutt men i det här fallet gav det projektet en extra-boost.

Jag lyssnade igenom den färdigmastrade plattan och var väl rätt nöjd men tänkte att ändå kunde det spetsas till ännu lite mer. Ni som pysslar med musik vet vad jag talar om; efter att allt är klart så hör man avsaknaden av de där små detaljerna som skulle ha KROSSAT VÄRLDEN, LÄTTAT PÅ FÖRDÄMNINGARNA OCH BREJKAT. Nu fick jag chansen att, om inte krossa världen, så åtminstone höja nivån ett snäpp. Jag tog kontakt med min begåvade vän och kumpan Stefan Söderberg och vi beslöt oss för att spela in några tilläggslåtar i hans studio i Huddinge.

Några låtar ja, det är sannerligen inte lätt att skriva på beställning och nu ville jag få till åtminstone en låt som skulle höra till albumets fyra, fem bästa. Efter en tid av frustration och prestationsångest slog snilleblixten ner. Nånstans där i minnesfontänen låg väl en gammal låt och simmade? Jodå, en studsig motownpastisch som man skulle kunna plocka ner till nåt mer jordnära. Kanske i brist på annat men den hade aldrig tidigare getts ut, vilket var tur kan man konstatera så här i efterhand. Hem till Rosanna hette den och spelades in uppe hos Johan Dereborn en gång för längesen. Den hade en bra stomme men saknade det där lilla extra, särskilt textmässigt. Jag började bygga vidare från den stommen och plötsligt föll bitar på plats. Stefan gillade låten och därmed kunde vi sätta igång. Från början tänkte jag lägga alla instrument själv men i takt med att projektet fortlöpte plockade vi in folk som kan bättre än jag. Slutresultatet blev som jag hoppades, en stark låt som förhoppningsvis tillför ännu ett lager av tidlös reflexdokumentation (vilket ju mitt musicerande i mångt och mycket handlar om). Till slut meddelade Stefan att han helst ser någon annan som mixar. Producenten och musikern Andreas Dahlbäck tog sig an det hela med bravur.

Låten handlar om det där som gör livet så värdefullt, hemligt och lakoniskt. Fem verser med specifika minnen som i sig kanske inte skapar några kvällstidningsrubriker men som är ovärderliga i allas vår blyga strävan att, trots våra dippar och tillkortakommanden, rista in oss som de trevande varelser vi är, på gott och ont, i vår beskärda plats i historien.

Låt 6: Där allting våras, tredje låten som spelades in i Song of southside i Rödabergen, januari 2020. Det är märkligt hur snabbt man tror sig hitta låtars identitet och potentiella plats i floden av all musik som ständigt flödar, på gott och ont. Gott, för att det kan ge en distinkt och självklar energi om man tidigt har en tydlig vision av vad man vill göra med den. Ont, för att det kan tappa viktiga ingredienser som experimentlusta, överraskningsmoment och okonventionella infall. I det här fallet blev den tidigt en ”nattradiolåt”. En låt för den som i skydd av mörkret på avstånd från dagens brus har sinnesro att ta in berättelsen och musikens nyanser med en kopp te i näven. Så här nära jazz har jag aldrig varit. Inte för att själva låten i sig är speciellt jazzig men kompet med kontrabasen, trumvisparna, klarinetten som dubbar pianoslingan, det svala återhållsamma saxofonsolot.

Texten berättar om brytningsperioden då jag gick från barn till vuxen, då Sverige klev ur sin folkhemsdräkt och in i avregleringarnas och nyliberalismens midjekorta axelvaddskavaj, då Palme blev skjuten och vår nationella självbild blev skev och förändrad, då egoismen ersatte altruismen, då den värld vi har idag tog form. Det var ingen lycklig tid i mitt liv, jag minns att jag ofta kände mig malplacé och vilsen i den grälla estetiken och nyfrälsta satsa på dig själv-andan. Än idag känner jag snudd på ångest över det där 80-talsdecenniets svulstiga lockrop på mera flärd, nyliberala väckelsemöten och reverbindränkta ljudbilder. Men allra mest ser jag en osäker och trevande yngling på en iskall pendeltågsperrong som förgäves väntar på första bästa tåg mot kärlek, sammanhang och gemenskap. Som balanserade över fjärden på en tunn, förrädisk is för att utmana livet och projicera sin frustration. Den där ynglingen är jag.

Om huruvida låten kommer att spelas på nattradion eller ej har jag ingen aning. Men den känns viktig att släppa för kanske finns det nån därute med samma uppgivenhet inför en samtid som man inte riktigt klickar med. Men ur allt det där karga och isiga kommer en vår då allting återföds, knoppar och slår ut i blom. Trots att man ibland tvingas vänta blåfrusen och trött på en ödslig perrong så anländer till slut ett tåg eller en nattbuss som för en vidare. Det är vad den här låten handlar om.

Låt 7: I väntan, det här är den här inspelningssejourens dark horse. En högst otippad kandidat som jag nästan hade glömt bort att den ens fanns och som kom med på ett bananskal. Låten skrevs i slutet av 80-talet, en Van Morrison-inspirerad låtidé som jag spelade in med bandet Krim, en sorts förlaga till Tuk tuk rally där jag experimenterade och lärde mig låtsnickrandet som hantverk. Då jag, i väntan på att coronaläget skulle lätta, valde att spela in några kompletterande låtar tillsammans med Stefan Söderberg blev jag övertalad av honom att testa att göra en nyinspelning av den här låten. Jag var tveksam men Stefan har en unik förmåga att höra potentialen i en del grejer och driva på för att realisera sin vision. Minns hur han arrade tuk tuk-låten Luftballong med egensinnig övertygelse och hur bra det blev, långt från ursprungsidén när den skrevs. Nu klev han in med samma pondus.

Med förprogrammerade trummor, elbas i stället för kontra och dubbad sång rakt igenom sticker låten ut på albumet och tillför något lite annorlunda utanför boxen. Andreas Dahlbäck fick sedan fria händer att klippa och klistra och lyfte det hela ytterligare med en fantastisk mix. Textens innehåll kan jag inte gå in på här på grund av att den skrevs för så länge sedan. Den bär på många metaforer och återger väl tankarna och drömmarna hos en frustrerad 22-årig yngling som längtade efter nåt mer och nåt större. Gjorde några små ordkorrigeringar men men lät den i stort sett vara i intakt med ursprungsversionen. Jag har liksom förlorat känslomässig kontakt med dess bevekelsegrund och har glömt de små avgörande och specifika motiven. Det känns därför som att jag gör en tolkning av mig själv, en cover på ett exklusivt original, en sorts återvinning av nåt som är värt att spara och föra vidare.

Låt 8: Den långa vägen hem, arbetet i Dwarf-studion på Södermalm tuffade på. Björn Börjesson, som spelade in och mixade, blev nästan som en femte bandmedlem. Under sista inspelningssjoket, som den här låten ingick i, var han med och spelade från grunden. Jag hade countryvibbar, ville arra i nån sorts nashville-anda med mycket reverb men som jag nämnt tidigare i den här tråden blir det ofta bäst då såna här fördestinerade arrvisioner bryts av någon utifrån. Björn testade en plockig popgitarr-slinga och Emil följde den med studsiga soultrummor. Vips var låten plötsligt på väg åt ett mer spännande, oväntat håll och det gav energi och nya perspektiv. Henrik Levahn, från bandet Horndal, la en alldeles underbar slidegitarr och Johanna Börjesson och Björn körade snyggt vilket tillförde låten en extra twist.

Den långa vägen hem är ett sorts brev till mig själv skrivet i du-form. En objektiv självanalys, en meta-berättelse. Den sammanfattar mitt liv som har varit, och är, en ständig bergodalbane-färd som sällan befinner sig i mitt emellan-läge. Det är först på senare år som jag förlikat mig med de där ytterligheterna och hittat hem genom trassliga snår av ovisshet, vilsenhet och (frivillig) ensamhet. Låten ger plattan en välkommen variation tack vare Björns och Henriks gitarrer, trummorna och, för mig, den lite annorlunda texten.

Låt 9: Ågestabron, det här var en av de första låtar som skevs till plattan. Den spelades in efter att jag legat sjuk i corona och lunginflammation. Var orolig för rösten som under en lång period efteråt var ute och frisurfade. Dock höll den men kanske är det bara jag som hör att den parkerar i mittfåran, är lite stiff och korrekt. Jag tvekade länge om den överhuvudtaget skulle komma med men på grund av dess lokalförankrade text och fina mix av Björn fyller den sin funktion. Spelades in i Dwarf Studio tämligen on the rocks, inklusive leadsång. Emil la på lite percussion och Björn en keyboard i sista versen.

Texten handlar om min tid här i Ågesta dit jag kom hösten 1999 och började min tredje fas i livet (vuxenfasen). Träffade Åsa och vi gifte oss, skaffade två barn tämligen omgående och sen har det bara rullat på. Har inte så mycket att va stolt över i mitt andra liv (drönarfasen) förutom att jag levde under devisen en-dag-i-taget. Det är en alldeles utmärkt maxim som funkar i livets alla faser, rekommenderas. I min första fas (barnfasen) var den naturlig och nåt som jag aldrig ens tänkte på. Avslutar med refrängen: I natt ska vi lämna vår invanda zon / Vi drar mot en helt annan destination / I natt ska vi dansa på räcket, på Ågestabron.

Låt 10: Den vilda orkanen, även den här låten skrevs i ett tidigt skede av projektet. Jag var inne i en period då jag skrev låtembryon med akustisk gitarr in i Vox-stärkare på högvolym och därför var tvungen att skrika för att göra rösten hörd och på så sätt komma närmre det lite desperata och spontana. Låten är inspelad med ett sprött piano, trumvispar och kontrabas vilket ger en tydlig lågmäld kontrast till sången, texten och den extroverta grundkänslan. Även här arbetade vi enligt minimalistiska principer. Dragspel som dubbar pianointrot, en körstämma och percussion, sen inga fler pålägg. Låten har inlett varje konsert som vi gjort sen den skrevs.

Texten är skriven i samma anda som låten kom till i; spontan och känslostyrd. Den handlar om den där förbryllande aha-upplevelsen man kan känna som 50-plusare: Blev inte livet mer än så här, var finns det där lugna och oneurotiska som man trodde skulle infinna sig med åren? Samtidigt är det kanske ett privilegium att fortfarande känna en uppriktig undran vad man ska bli när man blir stor. Det är trots allt en erinran om att det fortfarande glöder lite innanför bröstkorgen. Tvekade länge om låten skulle inleda eller ligga i slutet av plattan. Det är en sån låt, en inget eller allt-låt, en låt utan mellanting. Hamnade näst sist och jag tror och hoppas att det var ett riktigt beslut.

Låt 11: Vilken dag, jag ville göra något speciellt med arret till låten. Efter lite klurande kom jag på min fäbless för gistna mässingsorkestrar, frälsisblås. Christer Falk fick uppdraget att arra ett sådant. Efter några dagar hade han skrivit ihop alla harmonier och skickade ett kort smakprov med syntblås. Trots det plastiga hörde jag direkt att han fattat galoppen. Christer fick med sig David Bryntesson från balkanbrassbandet Süperstar Orkestar och de två la ett myller av olika blåsinstrument till min sång och tremologitarr och Björn Börjesson la en dov bastrumma, sen var det klart. Med såna här arr är det lätt att överträda gränsen till det manierade och karikerade men det klarade vi oss från. Låten tillför plattan en nästan exotisk dimension, rent arrmässigt.

Texten är en hyllning till stundens ingivelse, till nuets majestätiska överlägsenhet. Trots alla bekymmer och svårigheter som tynger oss har vi alltid en sorts själslig genväg att ta till då tillvaron svajar. Låten är en perfekt avslutningsfanfar och hamnade följaktligen sist i ordningen.

Roger och band bjuder oss på alla låtar från det nya albumet, förutom ”I väntan”. Istället får vi en av låtarna som ratades till den nya plattan, som jag missar titeln på. Den kanske ges ut på något annat sätt längre fram. Det blir några äldre låtar också. Det blir den medryckande ”Spår”, ”Kysser Sörmlands jord” skriven till pappa, en underbar version av ”Djävla stad” och ”2017, patriarkernas år”. Den nya plattan är en minnenas platta, berättar Roger från scenen. Det här är en ypperligt minnesvärd kväll som kommer leva kvar i mitt minne länge.

Ekon och stories från Röda linjen

Roger Karlsson och Black Larsson möts på Mosebacke för att spela låtar från sina nya album. De möts också för att hylla minnet av det som en gång fick dem att börja spela och skriva låtar. I försnacket är det utlovat både överraskningar och gästartister.

De har delar geografiska och genremässiga rötter, de har samma vänskapskrets, de har samma andemening och samma röda tråd. Innan i kväll har de aldrig stått tillsammans på en och samma scen. De är uppväxta i Norra Botkyrka där de stora åkrarna blev förorterna Alby, Hallunda och Norsborg. I den tidiga musiken de skapade sattes ord och toner ihop utifrån en blandning av tonårslängtan och rastlös förortstristess. Nu har det gått 40 år och i röda punkhjärtan dunkar texterna och musiken vidare, även om den blivit både vuxnare och mer nyanserad.

Roger Karlsson har gett ut sju album som soloartist och varit med i banden Tuk Tuk Rally och Inferno. Det nya albumet Mitt universum släpps den 2 september. Black Larsson, eller Stefan som han är döpt till, har tidigare gett ut en EP och albumet PUNK, som släpptes i för en månad sedan. Albumet är en hyllning till den tid och den plats då hans musikskapande började. Larsson har spelat med i banden Oroliga Kalkoner och Tre Vise Män.

För att ni ska förstå vad det är för berättelser vi får ta del av under kvällen ger jag er ett kapitel jag tycker väldigt mycket om. Det är ett kapitel som Roger Karlsson skrivit om sin uppväxttid i Alby. Han delade texten på nyårsafton 2021 och han säger att det var under de här åren allting började. Det är också det som ligger till grund för allt som hände sedan och texten sorteras lämpligast in under rubriken ”Ekon och stories från Röda linjen”.

”…..Allt detta ger så här i efterhand perspektiv över vad som har hänt under alla de här åren från det att jag kom till Alby och levde där, via flytten därifrån fram till det jag har idag. Perspektiv som både bringar klarhet och förundran. Det är en tidsperiod som svindlande sveper från allt mellan himmel och jord och helvete på ett rent personligt plan men som också, i ett större och vidare sammanhang, rymmer en omfattande samhällsförvandling. Jag har ofta tänkt på hur sällan det är som jag stöter på folk från den där tiden. Vart tog alla vägen, vad blev det av alla de som befolkar mina minnen och upplevelser? Det är som en historia som sopats under mattan och förträngts. Vart försvann min generation? Vilka spår satte den där uppväxttiden på alla de som då fanns runt omkring mig i norra Botkyrka? Via hiphopen, som kom i slutet av åttiotalet, berättade band som Latin Kings sin generations historia. Men om vår generation, den som växte upp på sjuttiotalet, finns förvånansvärt få minnesskildringar och återberättelser vilket känns orimligt och oacceptabelt. Alla har vi rätt till att få våra liv bekräftade och dokumenterade.

Då vi vandrade där på de slingriga gångvägarna längs mina minnesstråk kändes cirkeln sluten på något vis, som om jag hittat hem igen efter en lång resa. Plötsligt fanns allt bara där, ocensurerat, avdammat och glasklart. Där, i en brun betongkoloss på sex våningar, växte jag upp i en trerummare på Alhagsvägen 118, vi flyttade in våren 1973. Allt kändes nytt, stort och tänjbart. Vi drog från en trång omodern tvåa i Midsommarkransen och kom till miljonprogrammets moderna faciliteter, i vårt fall en rymlig lägenhet med två toaletter varav en med badrum och en med endast toalett och handfat. Jag antar att det var en tämligen vanlig flytt för en arbetarfamilj som i början av sjuttiotalet lockats till ett utopiskt nybyggarland med naturen alldeles in på knuten. Lägenheten var inredd på ett vad jag tror typiskt sätt för en sådan familj i förorten. Den bestod av ett vardagsrum med en bokhylla av träslaget mahogny belamrad med ett fåtal böcker som sällan eller aldrig blev lästa, ett barskåp vars sparsmakade utbud av mestadels söta likörsorter konsumerades ytterst måttligt, en teveapparat som sent omsider byttes från svartvitt (Telefunken) till färg (Luma), ett underskåp med fotoalbum och dopgåvor samt, omsorgsfullt och pedantiskt utspritt över hela möblemanget, en massa keramik- och mässingsprydnader på mammas hemvirkade dukar av akrylgarn.

Där fanns en soffgrupp vars madrasser var täckta av ett grått skynke som endast togs bort vid fester och bjudningar för att inte nöta på textilierna i onödan och ett bord i mörkt tonat glas med mässingsstomme. Soffgruppens textilfärg gick i gulbrunt men det gick oftast inte att se på grund av det ovan nämnda skynket. På väggarna hängde några tavlor med övertydliga motiv målade av diverse okända hötorgskonstnärer och i utrymmet närmast köket som hörde ihop med vardagsrummet stod ett matbord med fyra stolar där det ofta serverades gammaldags och vällagad men lite smaklös husmanskost. Vardagsrummet hade en minimal vardagsfunktion. Det borde ha kallats för något annat ty inredningen vittnade om något som näppeligen gick att förknippa med vardag. Snarare var det ett rum som mer beskrev hur familjen skulle vilja ha det än hur vi i själva verket hade det. Kanske var det ett rum som mamma hade drömt om när hon var barn, ett rum där bara fina föremål fick tillträde, där den gråa fula vardagen var bannlyst. Kanske var det ett rum som rymde ett sorts plagiat, en materiel och estetisk paketlösning som ersättning för allt det som familjen egentligen saknade och efterfrågade. Hur som helst hade rummet mycket lite att göra med hur vårt vardagsliv levdes och vad vi egentligen ville säga med det vardagslivet.

I mitt och min brors rum fanns heltäckningsmattor och färgglada tapeter. Våra pojkrum var inredda med ikeamöbler som inhandlats i sjok efter demokratiska familjeråd där min brors och min nyckfulla vilja, pappas plånbok, barnbidraget och mammas outtömliga välvilja att vi skulle trivas styrde besluten. Jag tejpade min rumsdörr full av klistermärken med daterade slogans som Spola kröken och Håll Sverige rent och tapetserade efterhand mina grälla tapeter med punkaffischer och tidningsurklipp av artiklar om favoritgrupper och artister. Jag fick en grammofon med två högtalare vilket kändes lyxigt. Skivor samlades i två plastbackar på golvet, en för LP:s och en för singlar. Ibland klippte jag ut bilder från skivkonvoluten i min iver att täcka väggarna. I mammas och pappas sovrum fanns en stor dubbelsäng med grå sammetsfond och inbyggd klockradio. Jag landade där mellan dem åtskilliga nätter då mardrömmarna, mörkrädslan och grubblerierna blev outhärdliga.

Redan på den tiden fanns där i Alby och hela norra Botkyrka olika typer av människor från alla möjliga hörn av världen med spridda socioekonomiska tillhörigheter. Oavsett kulturell bakgrund och ekonomiska resurser så erbjöds det ett rikt utbud av fritidsaktiviteter för de allra flesta. Vi gick på Unga Örnar, dansade jazz- och folkdans, spelade blockflöjt på Kommunala Musikskolan som krävdes som någon sorts tilltvingad förutsättning för att få fortsätta spela något mer attraktivt instrument, av någon outgrundlig anledning. Vi spelade fotboll och pingis i föreningar, inredde ”mysrum” i hyreshusens bottenvåningar där vi småungar käkade oss kladdiga om munnen av smågodis som sköljdes ner med Pommac och Päronsoda.

Skolan var trygg men ganska stökig. Vi var nog en ganska bångstyrig och svårhanterlig skock, jag och mina klasskamrater, som det krävdes pedagogisk skärpa och mänskligt mod för att hantera och bemästra. Jag minns lärare som ambitiöst startade terminsuppropet med en självsäker frälsarintention för att efter halva höstterminen avbryta uppdraget som kronvrak. Jag minns andra lärare som hade en unik förmåga att kombinera strama tyglar med kärleksfull fingertoppskänsla och därmed ge en spretig flock stökiga ungar nycklarna till samhörighet och mening. De stod där på skolavslutningarna i blek lekamen i tidstypiska näbbstövlar och kläder med folkloristiska mönster, säkert på gränsen till nervsammanbrott, och borde ha fått tapperhetsmedalj med beröm godkänt för sina insatser. Pedagogiken genomgick en sorts metamorfos och det tidigare gamla strikta skolsystemet övergick i en alltmer fri form av undervisning som utgick från en jämlik relation mellan barn och vuxna. Det gav en ny, mer demokratisk maktbalans som satte traditioner och tålamod på prov. Ibland ballade det ur med lärare som fick hysteriska utbrott, drog från klassrummet eller började gråta öppet inför klassen. Men oftast fanns där en ärlig och avslappnad relation mellan lärare och elever där vi tillsammans surfade på en våg av framtidsoptimism och drömmar om en bättre värld för alla. Trots att vi befann oss långt ifrån rikedom och prål stod vi ändå rätt stadigt på en stabil stomme byggd på gemensamma samhällsresurser.

Ändå var det ju inte paradiset på jorden, så klart. Det var ett nybyggarland som rymde det mesta av sådant som kan tänkas samsas på en begränsad yta där kulturer från alla håll och kanter möts. Många märkliga och otrygga situationer uppstod med jämna mellanrum. Kärva minnen som än idag kan slå till som en spöksmärta i mig i form av mobbning och pennalism. Gruppförtryck och våld fanns hela tiden som ett vanligt förekommande inslag i vardagen och ibland undrar man var de vuxna fanns då förbjudna gränser kunde passeras utan någon som helst reaktion. På skolgården rådde en sorts underförstådd elitism och förutbestämd terrorbalans med en tydlig hierarkisk maktstruktur. En gång smög en Karlsson på taket-liknande figur upp bakom mig och min kompis och knockade ihop våra huvuden med våldsam kraft då vi stod bredvid varandra och kollade på en landhockeymatch. Det smärtade och snurrade betänkligt varpå vi möttes av ett hånflin från utövaren. Jag glömmer aldrig raseriet och förnedringen då vi i egenskap av fysiskt och mentalt underläge inte vågade ge igen. Vad som låg bakom själva handlingen står fortfarande högst oklart.

Dock levde vi oftast i en positiv gemenskap där spänningen, kreativitetsflödet och livslusten övertrumfade det negativa, det karga och lite torftiga. Det var en gemenskap som kändes äkta och oförställd utan skarvar och baktankar om retroaktiv återbetalning….”

När Roger Karlsson har satt scenen åt oss med den berättelsen äntrar han och Black Larsson scenen på Mosebacke Etablissement tillsammans. De spelar och sjunger två låtar tillsammans. Det är Larssons underbara ”Röda linjen” och Karlssons fantastiska ”Alby 1981”. Jag skulle kunna gått hem redan då och blivit mer än nöjd med kvällen. Roger Karlsson lämnar nu scenen till Larssons förfogande. Han ropar upp och presenterar sitt band till publikens jubel. Bandet består av Peter Lindqvist på trummor, Anders Klöverbäck på gitarr, Mattias Eriksson på gitarr och Johan Samuelsson på bas.

De bjuder oss på dussinet fullt av intensiva, allvarliga och medryckande låtar. Tempen höjs direkt med inledande ”Det brinner i mig” som följs av ”I huvudet på en fisk”. Allvaret och tyngden i texterna följer oss i ”Då är det bara du och jag”, ”När hotet kommer inifrån”, ”Vill du vara fri?” och ”Tung medicin”. Det infinner sig ett visst ljus i ”Låt det goda vinna” innan vi får höra den nyskrivna ”Vi som bor kvar”. Den följs av ”Bland tomtar och troll” och en fantastisk ”På himlen lyser stjärnorna” innan titelspåret från nya skivan ”PUNK” dyker upp. Setet avslutas längs Röda linjen i sällskap med Imperiet-covern ”Du ska va president”.

I den korta pausen som uppstår roddar banden själva om på scenen. När Roger Karlsson återvänder till scenen för att sjunga har han med sig Björn Eriksson på bas, Emil Olin på trummor och Christer Falk på bland annat saxofon och piano samt lite andra instrument. Under spelningen kommer Stefan Söderberg in som gästartist och sjunger ”Mörka rum” från hans egna albumet ”Excorcism”, utgivet under enbart sitt efternamn som artistnamn. Stefan sjunger också Tuk Tuk Rallys ”Två”. Ett band som Stefan och Roger spelade i tillsammans.

Kvällens nästa gästartist är Lotta Nilsson Thessing, som bland annat spelat i en lekhage i Norge tillsammans med Roger. De har också åkt runt på långa turnéer tillsammans och spelat in skivor. Hon sjunger Mikael Wiehes vackra svenska översättning av Bob Dylans ”To Make You Feel My Love”. När Lotta sjunger den heter den ”För att jag älskar dig”. Hon sjunger också Rogers låt ”Aldrig nej” innan hon stannar på scenen resten av kvällen och sjunger alldeles fantastisk körsång.

Roger Karlsson bjuder också på några av låtarna från det nya albumet som dyker upp i september. Han erkänner att han är lite nervös när han ska sjunga hyllningssången ”Alby C”. Bara den låten i sig får mig att redan längta till september, vilket är helt vansinnigt eftersom jag älskar sommaren. De andra nya låtarna lovar också mycket gott. Från den äldre delen av sin katalog sjunger Roger bland andra ”Alhagsvägen”, ”Storm”, en helt magisk version av ”Djävla stad”, ”Ett sista brev till Hanna” och ”Kysser Sörmlands Jord”.

När det är dags för extranummer kommer den sakralt vackra ”Psalm i korsningen Ågestavägen Huddingevägen” innan tempot ökar i ”Spår”. Tempoökningen fortsätter sedan när båda banden tar sig upp på scenen och tar oss med till Rågsved när de tolkar Ebba Gröns ”We’re only in it for the drugs”.

Jag kunde som sagt gått hem redan efter de två inledande låtarna och varit mer än nöjd med kvällen. Jag är oerhört glad att jag stannade. Det blev två underbara och berörande framträdanden av Black Larsson och Roger Karlsson. De berättar sina berättelser i sångerna på lite olika sätt. Stilarna har gemensamt att de når både mitt hjärta och min hjärna. Om du inte upptäckt någon av dem tidigare är det dags nu.