Årskrönika 2022

På det stora hela har det här varit ett riktigt skitår. Tänk pajasen Putins invasion av Ukraina. Ökande elpriser, ökande priser på det mesta, höjda räntor med ökande boendekostnader som en konsekvens för många, klimatförnekare, vaccinförnekare, rasister med valframgångar. Rätt mycket tomtar på loftet helt enkelt.

Här lägger vi det på hyllan så länge och koncentrerar oss på att summera musikåret. Det har kommit mycket bra musik på skiva. Den har varit ny, nyupptäckt, återutgiven och gammal men ny för mig. Alla möjliga varianter. Konsertupplevelserna har varit många och mycket bra. Den summeringen kommer lite senare, vilket även summeringen av årets bästa låtar gör. Här hittar du de bästa albumen, årets bästa EP:s, årets bästa livealbum och återutgivningar.

Årets punktliga insatser

Årets EP I: The Heavy Heavy – Life and Life Only. Det här gänget från Bristol är årets upptäckt alla kategorier. Bättre än bra. Fantastiska även live. Hoppas på mer studiomusik och livekonserter nästa år. Till dess är ett tips att även lyssna på The White Feather Collective som innehåller The Heavy Heavys Will Turner.

Årets EP II:  David Ritschard – Rockbotten. Titellåten framförde han redan i november förra året. Och kanske tidigare än så. I oktober dök äntligen den inspelade versionen av H. Self-duetten upp. Då var den ackompanjerad av ytterligare en kvartett underbara bitar.

Årets EP III: Jeremie Albino – Past Dawn. En sanslöst bra röst och skön liveartist, som kanske kan dyka upp på STHLM Americana?

Årets EP IV: The Black Crowes – 1972. Fem covers från det här året, i tolkning från bröderna Robinson. David Bowies ”Moonage Daydream” var även en skön avslutning på deras konsert i Antwerpen.  

Årets EP V: Morgan Wade – Acoustic Sessions EP. Avskalat blir Morgan Wade ännu bättre.

Årets EP VI: Emily Scott Robinson – Built on Bones. Hon har en helt sagolik röst både på skiva och live. Det var en ynnest att få se henne på årets STHLM Americana och att få uppleva hur rörd hon blev av det mycket starka mottagande hon fick av publiken.

Årets livealbum I: Tom Petty and The Heartbreakers – Live at the Fillmore (1997)

Årets livealbum II: The Sheepdogs – Live at Lee’s

Årets livealbum III: Ward Davis – Live from an Undisclosed Location in Hays Kansas

Årets livealbum IV: Creedence Clearwater Revival – At the Royal Albert Hall

Årets livealbum V: Willie Nelson – Willie Nelson Live at Budokan (1984)

Årets Reissue I: Brandi Carlile – In These Silent Days (Deluxe Edition) In the Canyon Haze. Förra årets bästa album kommer ut en gång till och nu kompletterad med akustiska versioner av alla låtarna. Brandi tillsammans med tvillingarna Tim och Phil Hanseroth är inget annat än skär magi.

Årets Reissue II: Travis Tritt – Set in Stone (Acoustic). Också en av de bästa plattorna från förra året. Här i en helt akustisk version med bland annat Dave Cobbs varma bas i produktionen.

Årets Reissue III: Margo Price – That’s How Rumours Get Started [Deluxe Edition]. Det var två år sedan den här underbara plattan dök upp. I år har det dykt upp kompletterat med ytterligare underbara åtta bitar. Hon har dessutom gett ut en bok, ställt in sin spelning på Way Out West och annonserat ett nytt album i januari.

Årets Springsteen-arkiv: Live från 1 oktober 1978, Fox Theatre, Atlanta Georgia, läs gärna Erik Flanigans krönika om den här underbara spelningen

Årets bästa serienyhet: Att Don Winslows trilogi The Power of the Dog, The Cartel och The Border ska bli tv-serie.

21 album

Att det är tjugoen album på den här listan har förstås att göra med att 21 är oslagbart i Black Jack och att Peter Forsberg bar det här tröjnumret. Det här året tar en annan 21:a över och hyllningen till de bästa albmumen. Det är förstås Börje Salming som är årets nummer 21!

1 – Joel Alme – Sköt er själva så sköter jag inte mitt

Joel Almes nakna och gripande texter på svenska kommer i en tredje uppsättning med den nya skivan. Jag tar hjälp med delar av Jan Gradvalls fullpoängsrecension för att beskriva den här höjdarskivan. ”Det här går inte att göra bättre. En sångcykel bestående av nio låtar som porträtterar en sargad människa under ett dygn, från gryning till nästa gryning, blickar tillbaka på sitt liv…Självbiografiska skildringar tenderar att bli mångordiga, men texterna har strukits ner med rödpenna tills bara det nödvändigaste, och ofta enklaste, orden återstår. Ingen tid förspills. Alla låtar utom en klockar in på under tre minuter. Ett fulländat album.”

2 – Jesper Lindell – Twilights

Det finns en värme i musiken, som du behöver uppleva för att förstå. Inspirationen från artister som The Band är tydligt och arvet förvaltas med guldkant. Musiken blandas upp med texter som griper tag i själen. När texterna dessutom framförs av fantastiska röster blir det väldigt, väldigt bra. Det är svårt att välja favoritlåt eller för den delen ens favoritlåtar.”Westcoast Train”, ”If There Comes a Time” och “Leave a Light On” som är den trio som anfaller först är lite som Liverpools anfallstrio (oavsett vilka som spelar) nu. Världsklass. Trion av låtar med gästartister är en annan mycket stark trio. Dessutom finns det fyra ytterligare kompositioner för dig att upptäcka på egen hand hur fantastiska de är.

3 – Tony Logue – Jericho

Om du tycker om Chris Knight är Tony Logue något för dig. Båda kommer från Kentucky och Knight är en stor inspiration för den yngre Logue. I låten ”Road to Richmond” berättar Logue historien från Chris Knighs “Carla Come Home” ur pappans perspektiv istället för Carlas som i originalet. Det första nya albumet jag hörde i år och det kommer i slutet av året att bli rankat som ett av det allra bästa. Tre andra låttips är ”Welder”, ”Color Blind” och ”Dead Flowers”. Den sistnämnda är inte en cover på Stones-låten, utan en egen komposition. Nu har du fortfarande åtta låtar att upptäcka på egen hand.

4 – First Aid Kit – Palomino

Det är nästan fem år sedan Ruins, det förra albumet, såg dagens ljus. ”Att First Aid Kit döpt sitt femte album till just ”Palomino”, efter de gyllene hästarna, är passande. Både musiken och texterna för tankarna till att galoppera fram över vidsträckta prärievidder, medan det som jagat en blir en allt suddigare, allt lustigare prick bakom axeln”, skriver Matilda Källén i Dagens Nyheter. Mina favoritlåtar I skrivande stund är ”Turning Onto You”, ”Ready to Run” och ”29 Palms Highway”.

5 – Amanda Shires – Take it Like a Man

Amanda har skaffat sig en ny musikalisk partner på det här albumet. Det är Lawrence Rothman som både spelar gitarr och har producerat albumet. På några av låtarna medverkar även maken Jason Isbell. Det är i mina öron hennes allra bästa album till dags dato. Du kommer att fastna av öppningstrion ”Hawk for the Dove”, ”Take it Like a Man” och ”Empty Cups”. Det är självutlämnade texter som griper tag i dig om du lyssnar på mer än de utsökta melodierna. 

6 – Arlo McKinley – This Mess We’re In

Han spelade på STHLM Americana en dryg månad innan det nya albumet släpptes. Vilken spelning och vilket fantastiskt album. Det här är 43-åringens tredje album. Du kan exempelvis fastna i McKinley-träsket med hjälp av ”Back Home”, som han sjunger tillsammans med Logan Halstead.

7 – Roger Karlsson – Mitt Universum

Vi hinner med att få med ett septemberalbum i den här omgången av fantastiska album. Det var fem år sedan Roger Karlsson släppte sitt förra album. Nu är Mitt universum här. Det förra var ett politiskt album. Det här är ett om minnen. Lyssna på ”Alby C”, ”Den vilda orkanen” och ”Ågestabron” för att ta plattan till dig.

8 – Ian Noe – River Fools & Mountain Saints

På Ian Noes andra album fortsätter han att visa upp sin berättarkonst. Han målar upp fängslande karaktärer i låtarna. Det är lite mer av countrydoft i musiken på det andra albumet, även om det också finns doften av rock kvar. Vi får bland annat höra berättelsen om ”Tom Barrett” som tjänstgör i 21:a plutonen under Vietnam-kriget. I avslutande ”Road May Flood / It’s a Heartache” är det en blandning av ny text och låten som Bonnie Tyler gjorde känd. Dessutom finns tio till ypperliga kompositioner.

9 – Marcus King – Young Blood

Marcus King är en fantastisk gitarrist och här skriver han underbara låtar tillsammans med Dan Auerbach och några till. Auerbach producerar också. ”Dark Cloud” och “Whisper” passer utmärkt som inkörsportar till tyngre användning av det här albumet.

10 – Banditos – Right On

Det här är tredje albumet från bandet som bildades i Birmingham, Alabama för tolv år sedan. Bandet består av sex medlemmar och på det nya albumet är det Mary Beth Richardson som står för sången på alla låtar. Tidigare har hon delat micken med flera av bandets talangfulla sångare. Jag älskar att det är hon som sjunger eftersom hon har en av de bästa rockrösterna just nu. Jag lyssnar gärna på up-tempo-låten ”On My Way” och håller tummarna för att bandet snart kommer tillbaka till Sverige.

11 – Early James – Strange Time to be Alive

Inspelningen är gjord i Easy Sound Studios. Då vet ni att det är Dan Auerbach, som står för produktionen. Han har även skrivit flera av låtarna tillsammans med Fredrick James Mullis, som kallar sig Early James. ”Harder to Blame” och duetten med Sierra Ferrell ”Real Down Lonesome” är två bra inkörsportar till ett tyngre missbruk av Early James andra album.

12 – Caleb Caudle – Forsythia

Skivan är inspelad i Cash Cabin, precis som det förra alstret. Det är John Carter Cash som står för produktionen. På några av låtarna har Caudle lite hjälp med sången av bland andra Carlene Carter och Elizabeth Cook. ”Crazy Wayne” är en av mina favoriter på det här magnifika albumet.

13 – Nikki Lane – Denim & Diamonds

Nikki Lane är tillbaka med en blandning av jeans och diamanter. Hon har tagit hjälp av Josh Homme med produktionen. Tio sköna låtar och jag rekommenderar dig att ta del av allihopa.

14 – Goodbye June – See Where the Night Goes

De tre kusinerna Landon Milbourn på sång, Brandon Qualkenbush på gitarr och kör samt Tyler Baker på gitarr blandar riff, gospelsväng och blues från den djupa södern i Usa. När jag lyssnar på Goodbye June går det inte låta bli att tänka på 70-ralets AC/DC. Det är en mycket utmärkt referens i mitt bibliotek. Om du är som mig kommer du att vara fast redan efter inledande ”Step Aside” och ”See Where the Night Goes”.

15 – Orville Peck – Bronco

En stor och vacker röst är något Peck besitter. Han uppträder alltid i en fransig mask. Några av hans influenser är Merle Haggard, Willie Nelson, Loretta Lynn och Dolly Parton. Om du ska doppa tårna någonstans bland de femton låtarna på skivan fungerar ”Hexie Mountains” alldeles utmärkt innan du dyker in i resten.

16 – Gasoline Lollipops – Nightmares

En blandning av nyskrivna låtar med nya inspelningar av äldre material är vad du hittar här. Gas Pops kommer från Boulder, Colorado. ”Mary Rose” är en hyllning till Clay Rose syster, som dog under tragiska omständigheter för 17 år sedan. Lyssna på den och sen är det svårt att lägga ifrån sig det här albumet.

17 – Wilmer X – Mer för dina pengar

Nisse Hellberg, Thomas Holst, Sticky Bomb, Janne Lindén och Jalle Lorensson är tillbaka med ett klassiskt Wilmer X-album. Passa på att lyssna på bland andra rockrökaren ”Slickar den hand som slår” och den mer eftertänksamma ”När tystnaden flyttar in”.

18 – Eric Palmqwist – Värmen

”Jag vet faktiskt inte riktigt men jag tyckte det lät vackert. Jag tänker att det är upp till lyssnaren att bestämma vad Värmen ska betyda. För mig handlar det om något som lever och andas, något som pulserar och bränner och om den svåra konsten att vara människa. Låtarna handlar ganska mycket om människor som haft det svårt på olika sätt. Värmen får man försöka eftersträva att behålla varje dag genom att tillåta sig att vara den som man vill vara och försöka vara lite snällare mot sig själv och mot andra.” Det säger Eric själv om albumet som Andreas Mattsson har producerat. Jag säger att det är ett fantastiskt bra album.

19 – Black Larsson – PUNK

Det här är Black Larssons debutalbum, sedan tidigare finns en EP. Han är uppvuxen i norra Botkyrka och har spelat i band som Oroliga Kalkoner, Posörerna och Tre Vise Män. I bandet hittar vi Peter Lindqvist på trummor, Johan Samuelsson på bas, Anders Klöverbäck på gitarr, munspel och kör samt Mattias Eriksson på gitarr. Ge dig exempelvis i kast med bluesen i november som berättas i ”Tung medicin” eller ”Vill du vara fri?” om du vill hitta in i PUNK.

20 – Jerry Leger – Nothing Pressing

Leger är en till artist i den här summeringen som kommer från Toronto. Det nya albumet är producerat av Michael Timmins, från Cowboy Junkies. Spotify säger att de som lyssnar på Leger också lyssnar på bland andra Jesse Malin, Aaron Lee Tasjan och Jeremy Ivey. Jag är skyldig i alla de tre fallen. Leger skriver vackra låtar och berättelser som har en benägenhet att få mig på fall och influenserna kommer definitivt från 60- och 70-talet. Om du vill dyka in i det här albumet kan du till exempel ta dig an ”Recluse Revisions” och ”With Only You”.

21 – Carson McHone – Still Life

Carson McHone kommer från Austin, Texas. Hon debuterade med albumet ”Goodluck Man”, som kom 2015 och inte finns tillgängligt på någon strömmningsplattform. Fyra år senare kom ”Carousel” och nu det nya albumet Still Life där hon samarbetar med Daniel Romano. Han spelar trummor, bas, gitarr, percussion och körar på plattan som han också producerat. Det räcker med att du lyssnar på öppningsspåret ”Hawk’s Don’t Share” för att förstå att du behöver ta dig an alla fyrtiotvå minuterna det här albumet sträcker ut sig på.

Det lackar mot jul

Utbudet av konserter det här året är enormt. Alldeles oavsett vilken genre du tycker om. Lorde beskrev det i ett nyhetsbrev till sina fans. Det är tre års utbud som trängdes in under ett år. Det tillsammans med andra faktorer som hög inflation och stigande ränte- och elkostnader gör det svårt för många att prioritera att gå och se livemusik. Själv har jag kvar ett några konserter som annonserades innan pandemin slog till. I början av året kommer American Aquarium och Blackberry Smoke till Stockholm.

Lite av det jag hade på önskelistan till tomten har redan blivit förverkligat. Jesper Lindell kommer till Nalen klubb i mars med en ny singel i bagaget. Och han släpper det nya albumet i september. Tack för det Tomten. Jag hoppas att det kommer att ligga paket med livekonserter i Stockholmstrakten även med Cody Jinks, Margo Price och Charles Wesley Godwin under det nya året. De två förstnämnda har redan annonserat att de kommer med nya album och jag hoppas att Godwin gör de sällskap även där.

Ett tidigt God Jul till er alla musikälskare och ett Gott Nytt Musikår så småningom!

PS! På förekommen anledning presenterar jag mina Lucior, som kommer från Fagersta.

Ekon och stories från Röda linjen

Roger Karlsson och Black Larsson möts på Mosebacke för att spela låtar från sina nya album. De möts också för att hylla minnet av det som en gång fick dem att börja spela och skriva låtar. I försnacket är det utlovat både överraskningar och gästartister.

De har delar geografiska och genremässiga rötter, de har samma vänskapskrets, de har samma andemening och samma röda tråd. Innan i kväll har de aldrig stått tillsammans på en och samma scen. De är uppväxta i Norra Botkyrka där de stora åkrarna blev förorterna Alby, Hallunda och Norsborg. I den tidiga musiken de skapade sattes ord och toner ihop utifrån en blandning av tonårslängtan och rastlös förortstristess. Nu har det gått 40 år och i röda punkhjärtan dunkar texterna och musiken vidare, även om den blivit både vuxnare och mer nyanserad.

Roger Karlsson har gett ut sju album som soloartist och varit med i banden Tuk Tuk Rally och Inferno. Det nya albumet Mitt universum släpps den 2 september. Black Larsson, eller Stefan som han är döpt till, har tidigare gett ut en EP och albumet PUNK, som släpptes i för en månad sedan. Albumet är en hyllning till den tid och den plats då hans musikskapande började. Larsson har spelat med i banden Oroliga Kalkoner och Tre Vise Män.

För att ni ska förstå vad det är för berättelser vi får ta del av under kvällen ger jag er ett kapitel jag tycker väldigt mycket om. Det är ett kapitel som Roger Karlsson skrivit om sin uppväxttid i Alby. Han delade texten på nyårsafton 2021 och han säger att det var under de här åren allting började. Det är också det som ligger till grund för allt som hände sedan och texten sorteras lämpligast in under rubriken ”Ekon och stories från Röda linjen”.

”…..Allt detta ger så här i efterhand perspektiv över vad som har hänt under alla de här åren från det att jag kom till Alby och levde där, via flytten därifrån fram till det jag har idag. Perspektiv som både bringar klarhet och förundran. Det är en tidsperiod som svindlande sveper från allt mellan himmel och jord och helvete på ett rent personligt plan men som också, i ett större och vidare sammanhang, rymmer en omfattande samhällsförvandling. Jag har ofta tänkt på hur sällan det är som jag stöter på folk från den där tiden. Vart tog alla vägen, vad blev det av alla de som befolkar mina minnen och upplevelser? Det är som en historia som sopats under mattan och förträngts. Vart försvann min generation? Vilka spår satte den där uppväxttiden på alla de som då fanns runt omkring mig i norra Botkyrka? Via hiphopen, som kom i slutet av åttiotalet, berättade band som Latin Kings sin generations historia. Men om vår generation, den som växte upp på sjuttiotalet, finns förvånansvärt få minnesskildringar och återberättelser vilket känns orimligt och oacceptabelt. Alla har vi rätt till att få våra liv bekräftade och dokumenterade.

Då vi vandrade där på de slingriga gångvägarna längs mina minnesstråk kändes cirkeln sluten på något vis, som om jag hittat hem igen efter en lång resa. Plötsligt fanns allt bara där, ocensurerat, avdammat och glasklart. Där, i en brun betongkoloss på sex våningar, växte jag upp i en trerummare på Alhagsvägen 118, vi flyttade in våren 1973. Allt kändes nytt, stort och tänjbart. Vi drog från en trång omodern tvåa i Midsommarkransen och kom till miljonprogrammets moderna faciliteter, i vårt fall en rymlig lägenhet med två toaletter varav en med badrum och en med endast toalett och handfat. Jag antar att det var en tämligen vanlig flytt för en arbetarfamilj som i början av sjuttiotalet lockats till ett utopiskt nybyggarland med naturen alldeles in på knuten. Lägenheten var inredd på ett vad jag tror typiskt sätt för en sådan familj i förorten. Den bestod av ett vardagsrum med en bokhylla av träslaget mahogny belamrad med ett fåtal böcker som sällan eller aldrig blev lästa, ett barskåp vars sparsmakade utbud av mestadels söta likörsorter konsumerades ytterst måttligt, en teveapparat som sent omsider byttes från svartvitt (Telefunken) till färg (Luma), ett underskåp med fotoalbum och dopgåvor samt, omsorgsfullt och pedantiskt utspritt över hela möblemanget, en massa keramik- och mässingsprydnader på mammas hemvirkade dukar av akrylgarn.

Där fanns en soffgrupp vars madrasser var täckta av ett grått skynke som endast togs bort vid fester och bjudningar för att inte nöta på textilierna i onödan och ett bord i mörkt tonat glas med mässingsstomme. Soffgruppens textilfärg gick i gulbrunt men det gick oftast inte att se på grund av det ovan nämnda skynket. På väggarna hängde några tavlor med övertydliga motiv målade av diverse okända hötorgskonstnärer och i utrymmet närmast köket som hörde ihop med vardagsrummet stod ett matbord med fyra stolar där det ofta serverades gammaldags och vällagad men lite smaklös husmanskost. Vardagsrummet hade en minimal vardagsfunktion. Det borde ha kallats för något annat ty inredningen vittnade om något som näppeligen gick att förknippa med vardag. Snarare var det ett rum som mer beskrev hur familjen skulle vilja ha det än hur vi i själva verket hade det. Kanske var det ett rum som mamma hade drömt om när hon var barn, ett rum där bara fina föremål fick tillträde, där den gråa fula vardagen var bannlyst. Kanske var det ett rum som rymde ett sorts plagiat, en materiel och estetisk paketlösning som ersättning för allt det som familjen egentligen saknade och efterfrågade. Hur som helst hade rummet mycket lite att göra med hur vårt vardagsliv levdes och vad vi egentligen ville säga med det vardagslivet.

I mitt och min brors rum fanns heltäckningsmattor och färgglada tapeter. Våra pojkrum var inredda med ikeamöbler som inhandlats i sjok efter demokratiska familjeråd där min brors och min nyckfulla vilja, pappas plånbok, barnbidraget och mammas outtömliga välvilja att vi skulle trivas styrde besluten. Jag tejpade min rumsdörr full av klistermärken med daterade slogans som Spola kröken och Håll Sverige rent och tapetserade efterhand mina grälla tapeter med punkaffischer och tidningsurklipp av artiklar om favoritgrupper och artister. Jag fick en grammofon med två högtalare vilket kändes lyxigt. Skivor samlades i två plastbackar på golvet, en för LP:s och en för singlar. Ibland klippte jag ut bilder från skivkonvoluten i min iver att täcka väggarna. I mammas och pappas sovrum fanns en stor dubbelsäng med grå sammetsfond och inbyggd klockradio. Jag landade där mellan dem åtskilliga nätter då mardrömmarna, mörkrädslan och grubblerierna blev outhärdliga.

Redan på den tiden fanns där i Alby och hela norra Botkyrka olika typer av människor från alla möjliga hörn av världen med spridda socioekonomiska tillhörigheter. Oavsett kulturell bakgrund och ekonomiska resurser så erbjöds det ett rikt utbud av fritidsaktiviteter för de allra flesta. Vi gick på Unga Örnar, dansade jazz- och folkdans, spelade blockflöjt på Kommunala Musikskolan som krävdes som någon sorts tilltvingad förutsättning för att få fortsätta spela något mer attraktivt instrument, av någon outgrundlig anledning. Vi spelade fotboll och pingis i föreningar, inredde ”mysrum” i hyreshusens bottenvåningar där vi småungar käkade oss kladdiga om munnen av smågodis som sköljdes ner med Pommac och Päronsoda.

Skolan var trygg men ganska stökig. Vi var nog en ganska bångstyrig och svårhanterlig skock, jag och mina klasskamrater, som det krävdes pedagogisk skärpa och mänskligt mod för att hantera och bemästra. Jag minns lärare som ambitiöst startade terminsuppropet med en självsäker frälsarintention för att efter halva höstterminen avbryta uppdraget som kronvrak. Jag minns andra lärare som hade en unik förmåga att kombinera strama tyglar med kärleksfull fingertoppskänsla och därmed ge en spretig flock stökiga ungar nycklarna till samhörighet och mening. De stod där på skolavslutningarna i blek lekamen i tidstypiska näbbstövlar och kläder med folkloristiska mönster, säkert på gränsen till nervsammanbrott, och borde ha fått tapperhetsmedalj med beröm godkänt för sina insatser. Pedagogiken genomgick en sorts metamorfos och det tidigare gamla strikta skolsystemet övergick i en alltmer fri form av undervisning som utgick från en jämlik relation mellan barn och vuxna. Det gav en ny, mer demokratisk maktbalans som satte traditioner och tålamod på prov. Ibland ballade det ur med lärare som fick hysteriska utbrott, drog från klassrummet eller började gråta öppet inför klassen. Men oftast fanns där en ärlig och avslappnad relation mellan lärare och elever där vi tillsammans surfade på en våg av framtidsoptimism och drömmar om en bättre värld för alla. Trots att vi befann oss långt ifrån rikedom och prål stod vi ändå rätt stadigt på en stabil stomme byggd på gemensamma samhällsresurser.

Ändå var det ju inte paradiset på jorden, så klart. Det var ett nybyggarland som rymde det mesta av sådant som kan tänkas samsas på en begränsad yta där kulturer från alla håll och kanter möts. Många märkliga och otrygga situationer uppstod med jämna mellanrum. Kärva minnen som än idag kan slå till som en spöksmärta i mig i form av mobbning och pennalism. Gruppförtryck och våld fanns hela tiden som ett vanligt förekommande inslag i vardagen och ibland undrar man var de vuxna fanns då förbjudna gränser kunde passeras utan någon som helst reaktion. På skolgården rådde en sorts underförstådd elitism och förutbestämd terrorbalans med en tydlig hierarkisk maktstruktur. En gång smög en Karlsson på taket-liknande figur upp bakom mig och min kompis och knockade ihop våra huvuden med våldsam kraft då vi stod bredvid varandra och kollade på en landhockeymatch. Det smärtade och snurrade betänkligt varpå vi möttes av ett hånflin från utövaren. Jag glömmer aldrig raseriet och förnedringen då vi i egenskap av fysiskt och mentalt underläge inte vågade ge igen. Vad som låg bakom själva handlingen står fortfarande högst oklart.

Dock levde vi oftast i en positiv gemenskap där spänningen, kreativitetsflödet och livslusten övertrumfade det negativa, det karga och lite torftiga. Det var en gemenskap som kändes äkta och oförställd utan skarvar och baktankar om retroaktiv återbetalning….”

När Roger Karlsson har satt scenen åt oss med den berättelsen äntrar han och Black Larsson scenen på Mosebacke Etablissement tillsammans. De spelar och sjunger två låtar tillsammans. Det är Larssons underbara ”Röda linjen” och Karlssons fantastiska ”Alby 1981”. Jag skulle kunna gått hem redan då och blivit mer än nöjd med kvällen. Roger Karlsson lämnar nu scenen till Larssons förfogande. Han ropar upp och presenterar sitt band till publikens jubel. Bandet består av Peter Lindqvist på trummor, Anders Klöverbäck på gitarr, Mattias Eriksson på gitarr och Johan Samuelsson på bas.

De bjuder oss på dussinet fullt av intensiva, allvarliga och medryckande låtar. Tempen höjs direkt med inledande ”Det brinner i mig” som följs av ”I huvudet på en fisk”. Allvaret och tyngden i texterna följer oss i ”Då är det bara du och jag”, ”När hotet kommer inifrån”, ”Vill du vara fri?” och ”Tung medicin”. Det infinner sig ett visst ljus i ”Låt det goda vinna” innan vi får höra den nyskrivna ”Vi som bor kvar”. Den följs av ”Bland tomtar och troll” och en fantastisk ”På himlen lyser stjärnorna” innan titelspåret från nya skivan ”PUNK” dyker upp. Setet avslutas längs Röda linjen i sällskap med Imperiet-covern ”Du ska va president”.

I den korta pausen som uppstår roddar banden själva om på scenen. När Roger Karlsson återvänder till scenen för att sjunga har han med sig Björn Eriksson på bas, Emil Olin på trummor och Christer Falk på bland annat saxofon och piano samt lite andra instrument. Under spelningen kommer Stefan Söderberg in som gästartist och sjunger ”Mörka rum” från hans egna albumet ”Excorcism”, utgivet under enbart sitt efternamn som artistnamn. Stefan sjunger också Tuk Tuk Rallys ”Två”. Ett band som Stefan och Roger spelade i tillsammans.

Kvällens nästa gästartist är Lotta Nilsson Thessing, som bland annat spelat i en lekhage i Norge tillsammans med Roger. De har också åkt runt på långa turnéer tillsammans och spelat in skivor. Hon sjunger Mikael Wiehes vackra svenska översättning av Bob Dylans ”To Make You Feel My Love”. När Lotta sjunger den heter den ”För att jag älskar dig”. Hon sjunger också Rogers låt ”Aldrig nej” innan hon stannar på scenen resten av kvällen och sjunger alldeles fantastisk körsång.

Roger Karlsson bjuder också på några av låtarna från det nya albumet som dyker upp i september. Han erkänner att han är lite nervös när han ska sjunga hyllningssången ”Alby C”. Bara den låten i sig får mig att redan längta till september, vilket är helt vansinnigt eftersom jag älskar sommaren. De andra nya låtarna lovar också mycket gott. Från den äldre delen av sin katalog sjunger Roger bland andra ”Alhagsvägen”, ”Storm”, en helt magisk version av ”Djävla stad”, ”Ett sista brev till Hanna” och ”Kysser Sörmlands Jord”.

När det är dags för extranummer kommer den sakralt vackra ”Psalm i korsningen Ågestavägen Huddingevägen” innan tempot ökar i ”Spår”. Tempoökningen fortsätter sedan när båda banden tar sig upp på scenen och tar oss med till Rågsved när de tolkar Ebba Gröns ”We’re only in it for the drugs”.

Jag kunde som sagt gått hem redan efter de två inledande låtarna och varit mer än nöjd med kvällen. Jag är oerhört glad att jag stannade. Det blev två underbara och berörande framträdanden av Black Larsson och Roger Karlsson. De berättar sina berättelser i sångerna på lite olika sätt. Stilarna har gemensamt att de når både mitt hjärta och min hjärna. Om du inte upptäckt någon av dem tidigare är det dags nu.