Albumet Love, Death & In Between dök upp på skivdiskarna och i strömmningstjänsterna den 3 februari i år. Tre veckor senare dök albumet Revelation upp på samma sätt. Det första albumet var det holländarna i DeWolff som släppte och det andra var det svenskarna i Siena Root, som släppte. Den här söndagskvällen när vi återvänt till vintertid spelar båda på Debaser Strands scen.
Siena Root bildades i slutet av 90-talet i Stockholm. Musikaliskt har de sina rötter i 60- och 70-talet. De har släppt åtta studioalbum genom åren. De har också en förkärlek till att ha många gästartister under sina konserter. Grundsättningen består av Sam Riffer på bas, Love Forsberg på percussion, Zubaida Solid på sång och orgel och Johan Borgström på gitarr. Det är Siena Root som värmer upp oss i kväll. De börjar med ”Coming Home” och avslutar det timslånga setet med ”Waiting for the Sun”.
Pablo Van de Poel på sång och gitarr, Luka Van de Poel på trummor och sång samt Robin Piso på hammondorgel och sång är trion som utgör DeWolff. Det är ett drygt år sedan jag hade förmånen att se när de öppnade för The Black Crowes. De är söndagens huvudakt. DeWolff gjorde skivdebut med en självbetitlad ep för femton år sedan. Ett år senare kom den första fullängdaren Strange Fruits and Undiscovered Planets. Trots att bandet hållit på så pass länge är det första besöket i Sverige. Pablo har däremot varit i Stockholm tidigare då hans flickvän har pluggat här. Han har till och med varit på konsert på Debaser Strand och stått i publiken.
Frågan om binär redo för the ”Night Train” är det som inleder DeWolffs hammondstänkta set. Det fortsätter med glädje och energi i ”Heart Stopping Kinda Show”. Tempot får sedan ner i den vackra ”Will o’ the Wish”. kvällen fortsätter med ”Tired of Loving You” och ”Double Crossing Man”. Det var länge sedan bandet spelade ”Lady J” som är näst på tur. ”Treasure City Moonchild” kommer före en skön tjugominuters version av ”Rosita”. Därefter försvinner bandet från scenen för att bli inklappade till extranumren. De är två till antalet. Det blir ”Nothing’s Changing” och ”Freeway Flight” innan kvällens musikupplevelse är över.
Båda banden tar oss med på musikaliska resor i sina jam och sina tempoväxlingar. DeWolff är fulla av både energi och spelglädje. De bjuder på dryga nittio minuters spelning med tio låtar. Det är främst Pablo van de Poel som står i fronten för sången och han gör det bra i kombination med sitt sköna gitarrspel. Det finns ett stänk soul i många av låtarna och i ”Rosita” tar Pablo ett antal varv nere i publiken, sjunger, lånar en mobiltelefon och filmar. Själv är jag såld på ljudet från hammondorgeln. Jag konstaterar för mig själv på vägen att det aldrig går att få för mycket hammondorgel.
mrnyceguy's 