Soulmusik är en amerikansk musikgenre som utvecklades ur bluesen och gospeln i USA under 1950- och 60-talen och som sedan dess influerat en rad andra populära musikstilar. Soul är en sammansmältning av två av den svarta musiktraditionens mest bärande grenar – sakral gospel och profan rhythm & blues. Det kan du läsa dig till på Wikipedia.
När min favoritproducent Dave Cobb letar efter nya artister säger han att det alltid börjar med rösten. Rösten måste fånga honom. Det han också alltid letar efter är soul. Det behöver också finnas hos artisten. Cobb har också sagt att han har som mål att få in mer soul i countryn. Chris Stapleton, Anderson East och Jason Isbell är exempel där jag själv tycker att Cobb har lyckats med sin mission. Det finns åtskilligt med ytterligare exempel. I den andan passar det bra att konsertsäsongen startar med tvådagarsfestivalen Country Got Soul på Nalen. Hela huset är öppet och det elva spelningar på två dagar. Det kallar jag återhämtning efter en och halv månads konsert-detox.
Fredag
Norrmannen Ole Kirkeng är inleder fredagskvällen vid sextiden på Nalen klubb. Senast jag såg honom var i somras när han spelade på Slaktkyrkan som en liten ersättning för den inställda spelningen på STHLM Americana. Festivalen som blev inställd på grund av Northern Trails tragiska konkurs. Nu har han med sig bandet och det låter fint när han spelar låtar som exempelvis ”Fell in Love With You (at IKEA).
Jag vandrar upp till Stora salen på Nalen för att få se Jesper Lindell stå på scenen tillsammans med Scarlet Rivera. Hon spelade fiol tillsammans med Bob Dylan bland annat på en av mina favoritplattor med honom, Desire. Hon var också med på turnén Rolling Thunder Revue, som finns dokumenterad på en av världens bästa liveplattor. Ikväll spelar Scarlet och Jesper både låtar av honom, av henne och av Bob Dylan. Scarlet berättar att hon börjat sjunga sent i karriären, hon fyller 74 år i år, och att hon fått höra att hon låter som en blandning av Bob Dylan och Johnny Cash. En ganska skön mix konstaterar hon. Efter låtar som bland andra ”Drummer Boy”, ”Senõr”, ”Sacred Wheel” avslutar de sitt set med Bob Dylans ”Hurricane” och ”Man in the Long Black Coat”. På den första sjunger Jesper och på den sista sjunger Scarlet. Underbart att få höra originalfiolen på Hurricane, många dagar en av världens bästa låtar genom tiderna.
Det är dags för kvällens överraskning sedan när jag åter vänder till Nalen klubb. Där spelar Our Man in the Field. Sångaren och låtskrivaren Alex Ellis har med sig bandet och det låter alldeles fantastiskt. Han har en skön brittisk ton i rösten och han har också en skön brittisk humor. När de ska spela ”Thin (I Used to be Bullet Proof), som är första låten på första plattan, säger han att de ska spela en deep cut. Han ändrar sig sedan snabbt och säger att det kanske är svårt att prata om deep cuts när man bara släppt två album, men den kanske är en shallow cut i alla fall. Bandet är otroligt tajta på scenen och utstrålar en skön energi. Den senaste plattan Gold on the Horizon är inspelad i Portland, Oregon, producerad av Tucker Martine, som även producerat First Aid Kits album Ruins. Passande nog avslutar Our Man in the Field med en mycket vacker ”Silver Linings”.
Magnus Carlson tillsammans med Jesper Lindell och hans band där Brunnsvik Horns är inkluderade skapar partystämning i det gamla danspalatsets stora sal. Det märks att de är otroligt tajta tillsammans och blivit det ännu mer sedan jag såg de en månad innan skivan Brunnsvik Sounds släpptes i november förra året.
Lizzie No släppte sitt nya album Halfsies för två veckor sedan. Har du inte redan lyssnat på det rekommenderar jag dig att göra det. Hon kommer från New York. Hon skriver låtar som lätt går att sortera in i facket protestsångare. Jag anser att vi behöver mer av det i dagens värld. Lizzie Nos låtar är personliga, lämnar ofta dörren vidöppen till hennes inre, ibland allmängiltiga och inte sällan politiska. Hennes för kvällen akustiska låtar är de som stänger dörren till fredagskvällen.
Lördag
Ward Hayden & The Outliers kommer från Boston och är de som inleder kvällen med sina mycket sköna låtar. För några veckor sedan släppte de en cover av Bruce Springsteens ”Brilliant Disguise”. Det är en mycket bra version. Om de spelar den ikväll är oklart för mig. Jag hinner med att två och en tredjedel av deras tre set. Det är en underbar inledning på kvällen och det är en av många låtar de spelar. De spelar Ward Hayden-låtar blandat med Hank Williams-covers och någon låt från tiden då de hette Girls Guns & Glory.
Mira Ray tar över scenen från Ward nere på Nalen klubb. Mira har varit på turné och sjungit tillsammans med David Ritschard under förra året. Nu spelar hon sina egna låtar, bland annat från ep:n Age of Aquarius som hon släppte förra året. Hon hinner berätta att hon lajvar country-artist ikväll och bjuder sedan på några låtar på svenska som hon kommer att släppa under våren.
Jobi Riccio som föddes och växte upp i Colorado är först ut i stora salen på lördagskvällen. Jobi Riccios debutalbum Whiplash släpptes i september 2023, några år senare än planerat på grund av pandemin. När hon blev intervjuad av Håkan Olsson berättar hon att soundet på Whiplash ligger helt i linje med vad hon själv lyssnar på och gillar. Hennes föräldrar introducerade henne tidigt till folk och country. Hennes första album var från LeeAnn Rimes och Patsy Cline. Hon lyssnade på båda intensivt och försökte lära sig att bli en country-sångerska. När hon blev lite äldre var det Chicks som gällde. Hon och hennes systrar spelade deras plattor sönder och samman. Men i övre tonåren började jag aktivt leta efter annan musik och då blev det mycket indierock. Det var en period då jag spenderade det mesta av min tid på mitt rum framför datorn, med hörlurar på. Jag var ganska asocial och mest intresserad av att leta ny musik. Hon har en ofantligt vacker röst som fyller upp Nalens stora sal.
Förra året släppte Arkansas-baserade Dylan Earl sin platt I Saw the Arkansas. Det är en mycket, mycket bra platta som ni bör lyssna på om och om igen om ni inte redan har gjort det. Med sin fantastiska barytonröst bjuder Dylan på bland annat den underbara ”White Painted Trees” från förra årets alster. Jag ser inte klart setet, så jag vet inte om den kom mot slutet. Jag går istället upp till den lilla lokalen Harlem intill den stora. Där rockar Ward Hayden & The Outliers till det igen. Några par dansar two step efter kursen som tidigare var i samma lokal.
Kvällens huvudakt är Israel Nash och han tar sig an den stora scenen på Nalen tillsammans med sitt band. Först ut för kvällen är ”Can’t Stop” som också inleder ett av förra årets allra bästa album, Ozarker. De bjuder på fler låtar därifrån, bland annat blir det titellåten, ”Pieces” och ”Shadowland”. De bjuder också på ”Rexanimarum”, som är låten som fick mig att fastna för Israel Nash. Den är fortsatt lika fantastisk som då. Curtis Roush fantastiska gitarr fyller upp stora salen och trollbinder. Hjälp kommer också från Eric Swansons klaviatur, pedal steel och gitarr. Det är ett otroligt samspelt band och de utstrålar glädje från scenen. Om i någon sorts allvarlig och lätt spirituell ton.
Sist ut de här två kvällarna på Nalen klubb är Iron Country Sisters. De är precis som namnet antyder systrar. Tre systrar närmare bestämt. De bildade bandet i Helsingfors för tio år sedan. Debutalbumet The Blue Hidden In kom fem år senare och världen väntar fortfarande på nästa platta. Där befinner inte jag med. Istället är jag tillbaka i Harlem där det är tredje setet med Ward Hayden. Att säga att de öser på och har energi på scenen är definitivt en underdrift. Det är ett magiskt ös från scenen där en av få lugnare stunder kommer när de spelar titellåten från förra årets album South Shore. De rockar ut i Chuck Berrys ”Promised Land”, som finns på bandets debut-ep. Den här kvällen går den ungefär dubbelt så snabbt och gensvaret i publiken är faktiskt helt galet under den dryga timmen som de spelar. Kvällen slutar i flammor med Jimi Hendrix ”Fire” och ingen som befann sig i rummet Harlem går hem utan att svettas.
Låtskrivaren Harlan Howard myntade uttrycket tre ackord och sanningen för att beskriva de nödvändiga ingredienserna i countryn. Det har det varit gott om under de här två dagarna på Nalen, även om säkert många kan diskutera hur länge som helst om vissa artister är country eller inte. Jag konstaterar bara att det var många fantastiska upplevelser under den här helgen. Jag hoppas att festivalen dyker upp även nästa år. Det behöver vi i mörka februari. Höjdarna för egen del var Our Man in the Field. Glädjande att han snart kommer hit igen. Jesper Lindell. Jesper Lindell. Jesper Lindell. Han är världsstjärna i mina ögon och öron. Att se honom tillsammans med Scarlet Rivera var en njutning. Att se honom, bandet och Brunnsvik Horns var en upplevelse som fick mig att vilja dansa. Det händer inte ofta kan jag lova. Jag ser väldigt mycket fram emot Jespers kommande album och spelning på Debaser Strand. Båda i början av mars.
Lördagens höjdare för egen del är Jobi Riccios röst. Alldeles fantastisk. Och även hennes närvaro och glädje på scenen. Jag är också extra glad över att ha sett Israel Nash med band igen. Det var ett tag sedan och de är så vansinnigt bra på scenen. Det var i oktober 2019 som jag senast såg Ward Hayden & The Outliers. Då var vi ungefär 20 personer i en källare under en pub på Söder. Nu är vi många fler vid båda hela seten som jag hinner se. Gick energin från deras scenframträdande att utvinna till el så skulle det inte finnas en debatt om vindkraft eller kärnkraft. Jag längtar redan till jag kan se dem igen. Ett ord räcker egentligen för att sammanfatta inledningen på konsertsäsongen. Fantastiskt!
mrnyceguy's 