Stefan Einhorn har skrivit boken Konsten att vara snäll. På baksidan av boken kan du läsa att begreppet ”snäll” kopplas ofta till egenskaper som dumhet, naivitet och undergivenhet. Einhorn lägger en helt annan innebörd i ordet: ”För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta.” Den snälla människan är minst av allt dum, tvärtom mycket klok eftersom hon har förstått att det vi gör för andra gör vi också för oss själva.
Det har varit ett bra musikår i år i mina öron. Det har dykt upp många album som är bättre än bra. Jag har fått uppleva många fina konserter på framför allt lite mindre spelställen. De mindre scenerna är bäst för stora upplevelser. I Stockholm lyfter jag gärna fram Cirkus, Kägelbanan, Debaser Strand, Bar Brooklyn, Slaktkyrkan, Galejan, Mosebacketerassen och alla scener på Nalen för att nämna några. Alla de har jag inte hunnit med att besöka i år, men alla har genom åren bjudit på underbara musikupplevelser.
Jag tycker också väldig mycket om att få prata om musik och har under året haft förmånen att få göra det i många olika grupperingar. Det har varit olika kompisgäng både över en öl och i den digitala världen i samband med fredagsmyset eller vid samlingar inför diverse konserter. Många olika artister, låtar och annat musikrelaterat har blivit avhandlade. Det har också varit möten med främlingar på diverse konserter. Främlingar som sedan blivit vänner tack vare musikintresset. Musikintresserade som delar tankar om artister, dokumentärer, låtar och mycket annat på Twitter (ja, jag vet att det heter något annat nu, men jag struntar i Elon). Vilket också leder till både sällskap att ta en öl tillsammans med, prata mer musik och uppleva spelningar tillsammans.
Samtalen om musik ger mig glädje, energi och jag möter många snälla personer som delar med sig av sina erfarenheter, klokskap och perspektiv på musik. Den snällheten är mycket välkommen i den tid som är nu med ett stort mörker i samtalsklimatet och mycket annat i det svenska samhället och världen i övrigt. En ny upplevelse under året var Countrycirkeln. En studiecirkel där vi varit ungefär femton personer, blandat män och kvinnor som pratat om country ur olika perspektiv. Vi har avhandlat sådant som country och autenticitet, politiseringen av countryn, country och politik, country och klass samt country och kön. Det har varit mycket väl spenderad tid ett antal tisdagar under höstens mörka kvällar.
Dagens Nyheter hävdar att countryn är på frammarsch i Sverige. De lyfter bland annat fram radioprogrammet P4 Country och ett antal artister i artikeln, som bevis för sin tes. Några av mina favoriter finns med som exempelvis Jason Isbell, First Aid Kit och Sturgill Simpson. Jag hoppas att DN har rätt i sin spaning för jag hittar oftast mina favoriter i den mer svårmodiga varianten av countryn med inslag av rock och sådant som närmar sig rocken från södra Usa. Musik som innehåller tre ackord och sanningen. Eller lite mer utvecklat är en bra röst på artisten som framför låten är viktig. Det är något som även min favoritproducent Dave Cobb letar efter när han ska jobba med nya artister. Om låtarna sedan innehåller ingredienser som vemod, mörker i sinnet, droger av olika slag, döden, smärta, sjukdom, sprucken kärlek och samhällskritik är det mer sannolikt att en låt är fantastisk. Jag hävdar att jag har en smal musiksmak och passar på om att påminna om vad Fredrik Strage sagt om musikaliska ”allätare”.
”Jag vet inte hur många jag träffat som beskriver sig själva som ”allätare” för att därpå avfärda all musik som innehåller minsta lilla motstånd. Det är som om någon skulle påstå sig äta allsidigt och sedan uteslutande trycka i sig Skogaholmslimpa.”
Om vi återvänder till egenskapen snällhet, så säger Stefan Einhorn att det är en egenskap som måste förvaltas med gott omdöme. Att vara snäll på ett äkta, positivt och gott sätt är verkligen en konst. Han skriver också att vi behöver vara uppmärksamma på de motkrafter som kan hindra oss från att vara snälla. Han redogör också för vetenskapliga studier som visar att snällhet lönar sig. Snällhet är det största vi kan erbjuda vår omvärld – och oss själva, säger Einhorn. Jag vill lägga till att snällhet också går att mäta i tips om bra artister, fantastiska låtar och samtal med olika perspektiv på livselexiret vi kallar musik. Jag passar på att tacka för alla samtal om musik som jag fått vara med i och alla musiktips jag fått. Tack! Snart är ett nytt musikår över oss igen. Innan dess passar jag på att summera det innevarande.
Årets punktliga insatser
Årets serie: Huset (SVT) med bland andra David Dencik som fångvaktare.
Årets sen-på-bollen-serie: Shameless (HBO Max)
En av årets böcker: Resurrection Walk – Michael Connelly
En annan av årets böcker: Död man walking – Jens Lapidus
Ytterligare en av årets böcker: Bytet – Stefan Arnhem
En duo av årets böcker: Vardagar 8 och Vardagar 9 – Ulf Lundell
En trio av årets böcker: Det sista livet, Den andra systern och Den tysta fågeln – Mohlin & Nyström
Årets israeliska James Bond (bok alltså): The Collector – Daniel Silva
Årets pågående bok över julen: Year of the Locust – Terry Hayes
Årets ep I: Jesper Lindell – Windows Vol. 1
Årets ep II: Charles Wesley Godwin – Live from the Church
Årets ep III: Ward Davis – Sunday Morning
Årets ep IV: Richard Simeonoff – Listen to This
Årets ep V: Jerry Leger – The Time Flew By
Årets förband: Jesper Lindell på Debaser Strand före Morgan Wade och även i någon form på innan Magnus Carlson också dök upp på scenen på Cirkus.
Årets livealbum: Charley Crockett – Live from the Ryman. Charley får mig att vilja dansa och det säger inte lite.
Årets cirkel: Countrycirkeln, en studiecirkel som var ett samtal i fyra delar på Medborgarhuset i Hägerstensåsen.
Årets konsert I: Joel Alme på Debaser Strand. Årets första konsert. Mina förväntningar skyhöga. Joel Almes närvaro på scenen. Hans gripande texter. Bandets spelglädje. Publikens respons. Energin i rummet. Fantastiskt. Den här kvällen var fulländad och lite till. Den här kvällen var inte bara här och nu. Den här kvällen kommer att leva länge. Den kommer att ta mig genom oxveckorna. Den här kvällen kommer alltid att finnas med mig. Den här kvällen gör Joel Alme en av de allra bästa spelningarna jag sett.
Årets konsert II: American Aquarium på Nalen Klubb. Frågan är om inte mantrat om vad som krävs för att lämna, som är återkommande i avslutningslåten Abe Lincoln ställer kvällens viktiga fråga. Om jag ska svara på frågan säger jag att inget överhuvudtaget i min kropp vill lämna Nalen klubb. Jag stannar gärna för ett helt set till. När det ändå är tydligt att det inte blir mer musik i kväll ger jag mig av hemåt med ett stort, stort leende på läpparna.
Årets konsert III: Jesper Lindell på Nalen Klubb. Det går inte att ta miste på spelglädjen där Jesper Lindell Band tillsammans med Brunnsvik Horns pumpar ut glädje till publiken. Trummor och bas lägger grunden. Piano, klaviatur och dragspel kryddar musiken ytterligare. Blåset i trombon, trumpet, sax och lite klarinett gör att allt gungar. Dubbla gitarrer, fiol och trumpet tillsammans med sången gör det här till en toppenkväll.
Årets konsert IV: Joel Alme på Kulturhuset. Jag såg Joel Alme med band i början på året och det var något av det bästa jag sett någonsin. Den här gången är han själv med en akustisk gitarr, sin röst och sina berättelser på scenen. Han berättar om låtarna mellan låtarna. Låttexterna och framförandet träffar som en käftsmäll. Det är naket. Det är känslosamt. Det är så vackert att jag inte kan sätta ord på framförandet.
Årets konsert V: Ian Noe på Twang. Hemma i Lee County, Kentucky är där Ian Noe hämtar inspiration till sina berättelser. Han har en röst som får tiden att stanna och håret i nacken, på armar, ben och andra ställen att resa sig upp. Hans scennärvaro är självklar och han är fantastisk.
Årets konsert VI: First Aid Kit på Avicii Arena. Johanna och Klara Söderberg måste vara några av de mest begåvade musiker vi har i det här landet just nu. De säger från scenen att de är tacksamma. Jag är tacksam. Det är inget annat än en ynnest att få vara i samma rum som dem och ta del av deras talang, glädje, energi och fantastiska låtar.
Årets konsert VII: Eldkvarn på Götaparken i Norrköping. Eldkvarn är utan tvekan stans bästa band. De är också kungarna från Broadway och Sveriges bästa band genom tiderna. Där stämmer jag in med Mauro. Det är här vi är nu. Eldkvarn-skorna slutar att vandra längs de svenska vägarna. Oundvikligt. Ja. Hjärtskärande. Absolut. Samtidigt finns all musiken kvar. Tack Eldkvarn! Det skrev jag i somras. Nu verkar det kanske som att Eldkvarn ger sig ut på vägarna nästa sommar också. Vi får väl se.
Årets konsert VIII: Gabe Lee på Melodybox. Gabe Lee är en historieberättare av rang. Det kommer fram både i sångerna och i mellansnacken. De senare är många och långa. Han hinner bland annat avhandla infart och utfart, att han fått åtminstone fyra parkeringsböter och att Kalles kaviar inte är något han kommer ta med sig hem. Kvällen är en resa genom berättelser fulla av känslor och vackra melodier.
Årets konsert IX: Caleb Caudle på Twang. Caleb Caudle med sånger som kombinerar poesi, historieberättande och en rik ton av sorg och kärlek. Caudle röst är fylld av själ och fängslar mig och andra som befinner oss på ett utsålt Twang den här torsdagskvällen i den onödiga månaden februari.
Årets konsert X: Hästpojken på Slaktkyrkan. Det här är musik som är förklädd i glada, popiga och trallvänliga låtar. När du tar till dig texterna växer ett mörker och elände fram som är mer än värdiga att kvala in som låtar som får folk att undra hur jag mår. Det är varmt och svettigt och en riktigt bra energi och spelglädje på scenen. Det finns en ypperlig energi och stort gensvar hos publiken också i kväll.
Årets dokumentär: Running with Our Eyes Closed. En dokumentär som är gjord av fotografen och regissören Sam Jones. Filmen ger Jason Isbells en naken inblick i hans liv och relationen till frun Amanda Shires i samband med inspelningen av albumet Reunions, som släpptes 2020.
21 album
Här kommer listan med årets tjugoen bästa album. Oslagbart både i Black Jack och på rinken. Tänk Peter Forsberg och Börje Salming.
1 – Jason Isbell and The 400 Unit – Weathervanes
”Save the World” handlar om en pappas rädsla för sin dotter som går i skolan och alla de skolskjutningar som händer. I ”Death Wish” lider berättaren av psykiska sjukdomar. Huvudpersonen i ”Middle of the Morning” uppfostrades till att vara stark och tystlåten man från sydstaterna. Det finns låtar om äktenskapet, föräldraskapet och bristen på möjligheter. De tre ingredienserna blandar sig kanske allra starkast i ”White Beretta”, där berättaren också sitter vid ett rödljus och lyssnar på Son Volt. ”When We Were Close” handlar om vänskapen med Justin Townes Earle. Låtarna, som är tretton till antalet, är fulla av desperation, skönhet och lustigheter. Låtarna är också rollbesatta med amerikanska Svenssons som utkämpar stora mentala strider, men också lever liv fyllda av både glädje och sorg. Jason Isbell är historieberättaren tillsammans med Sadler Vaden, Jimbo Hart, Derry DeBorja och Chad Gamble i The 400 Unit. De får även en del stöttning från Amanda Shires. Den här gången tar Isbell inte hjälp av Dave Cobb med produktionen, utan sköter den på egen hand. Lyssna på ”King of Oklahoma”, “If You Insist”, “Vestavia Hills” eller “Miles” som är mina favoriter just nu.
2 – Tony Logue – Crumbs
Förra årets debutalbum och det tredje bästa albumet alla kategorier från 2022 i min bok har fått en mycket stark uppföljare. Det är smulor av mycket god karaktär i den här pajen från Tony Logue. Ett dussin starka berättelser. Tips för att ta dig in i plattan är ”Takin’ Care” och ”Jessie” samt de tio övriga låtarna.
3 – Gabe Lee – Drink the River
Gabe Lee är en historieberättare. De här nio låtarna ger oss en detaljerad inblick i många personers liv, som Gabe själv sett eller fått berättat för sig. I ”Even Jesus Got the Blues” följer vi en kvinna som överdoserar på Oxycontin. I ”Merigold” hör vi en makes berättelse om hur hans fru togs ifrån honom när hon fick cancer. De två låtarna är också mina favoriter i skrivande stund.
4 – Israel Nash – Ozarker
Det är sköna gitarrer och medryckande refränger när Israel Nash tar oss med på en resa i heartland rocken. Till sin hjälp har han bland haft Kevin Ratterman bakom produktionsspakarna. Jag har svårt att välja favoritlåtar bland de tio som finns på albumet, men ”Roman Candle” och ”Lost in America” är två av de tio. Det känns dessutom skönt att veta att Israel Nash tidigare lovat att släppa tre till album inom det kommande året.
5 – Charles Wesley Godwin – Family Ties
Mina förväntningar på Charles Wesley Godwins tredje soloalbum var höga. Skyhöga. Det är ett låtsnickeri i världsklass med olika berättelser med kopplingar till familjen. ”Gabriel” tillägnad sonen, ”Another Leaf” om en tur i sänghalmen för att göra familjen större för att nämna några. Det finns också en nyinspelning av ”Soul Like Mine” från skivan Godwin gjorde med bandnamnet Union Sound Treaty. Det är en vacker renovering av den låten.
6 – Vincent Neil Emerson – The Golden Crystal Kingdom
Emerson kommer från Texas och har Choctaw-Apache släktskap. Den här gången har Shooter Jennings hjälpt till med produktionen på det här utsökta albumet. Bästa låten är ”The Man from Uvalde”, som har sällskap av elva andra riktigt bra låtar.
7 – Aaron Boyd – Coming Undone
Det tog ett år innan jag upptäckte Aaron Boyds debutalbum Until the End. Nu har han precis släppt sitt andra album. Lyssna på ”Hard Times Like These”, ”Heaven” och ”Mags”.
8 – The Blue Highways – Out on the Line
De tre bröderna Jack, Callum och Theo Lury bildade det London-baserade The Blue Highways för fem år sedan. I mina öron finns det doft av en ung Bruce Springsteen och även av New Jersey-sonen Brian Fallon. Det är lite obegripligt att de bara har drygt 350 lyssnare i månaden på Spotify just nu. De här låtarna förtjänar en stor publik. Lyssna exempelvis på ”Nobody Lives Here Anymore”, ”Rio Grande” och ”Tonight”.
9 – Pony Bradshaw – North Georgia Rounder
Sköna melodier, gripande texter och en underbar röst. Det är ett sätt att beskriva Pony Bradshaw och hans senaste alster. I berättelserna dyker bland annat Calico Jim från förra albumet. Många historer om livet på resande fot, på tavernor, i skåpbilen, sova på golvet och att träffa trevliga människor.
10 – Jaimee Harris – Boomerang Town
Lyssna på den hoppfulla ”Love is Gonna Come Again”. Då kommer du att vara fast för Jaimee Harris. Tycker du om Courtney Marie Andrews är det omöjligt att inte fastna för Jamiee också.
11 – Tanner Usrey – Crossing Lines
Tanner Usrey växte upp i Prosper, Texas. Vid fem års ålder sjöng han Alan Jackson-låtar hemma och blev hyssjad av sina föräldrar. Jag är glad att han fortsatte med musiken. Han ger oss en blandning mellan sydstatsrock, country och Americana på sin första fullängdare. Det räcker med att du lyssnar på ”Guns Drugs and Allergy Pills”, ”Who I Am” och ”Black Widow” för att du ska vilja höra resten. Är du inte övertygad då säger jag som Stenmark, det är int lätt att förklara för de som int begrip.
12 – Myron Elkins – Factories, Farms & Amphetamines
21 år gammal är Myron Elkins. Hans röst låter betydligt äldre, mer ärrad och erfaren. Om den är skivan inte hamnar topp tre när det är dags att summera året har det varit ett outstanding musikår. ”Sugartooth” och titellåten inleder. Om du inte har fastnat bör du söka upp vården för att kolla din hörsel. Ofantligt bra är det här. Det gör inte saken sämre att det är Dave Cobb som står bakom produktionsspakarna. Kolla även in Elkins ep Just Another Asshole With a Guitar som dök upp under pandemins första år.
13 – Drayton Farley – Twenty on High
Drayton Farley är en lysande låtskrivare. Här bjuder han på tio riktigt fina bitar. Sadler Vaden spelar gitarr och producerar. Kompanjonerna Jimbo Hart och Chad Gamble från Jason Isbells The 400 Unit spelar också på skivan. Peter Levin, Kate Crutchfield, Kristin Weber har också hjälpt till att förgylla Twenty on High. Titellåten, ”Norfolk Blues” och “The Alabama Moon” är tre favoritlåtar. Gillar du Jason Isbell har du också en favoritartist i Drayton Farley.
14 – Jeremie Albino – Tears You Hide
I introt “Dance With Me” är det tydligt vilken känsla du får när du lyssnar på Jeremie Albinos andra album. Till och med jag får lust att dansa när jag hör låtar som ”Angeline” och ”Klondike Man”.
15 – Joe Stamm Band – Wild Man
En blandning av sydstatsrock och country är vad då får i öronen när du drar igång titelspåret på nya skivan. Den melodiösa blandningen fortsätter i ”My Old Home”. Det här är riktigt bra. Bara att njuta.
16 – The Steel Woods – In Your Time
På The Steel Woods första album Straw in the Wind finns låten “Uncle Lloyd” om en som inte var farbror till barnen i sången, men som gärna ville bli kallad farbror. På On Your Time är den orolige karaktären tillbaka. Halva skivan är skriven från Uncle Lloyds synvinkel. De två första låtarna ”The Man from Everywhere” och ”Cut the Grass” beskriver behovet av att växa upp och dricka mindre för att vara mer i takt med livet istället för att det ska spinna bortom all kontroll. Den här rocken från södra Usa är fortsatt vacker.
17 – L.A. Edwards – Out of the Heart of Darkness
Jag tyckte att albumet var bra när det släpptes i januari, men inte bättre än bra. Efter att ha sett L.A. Edwards live i början av juni gör jag en stor omvärdering. Fantastiskt är ordet! Tycker du om Tom Petty och Jackson Browne bör L.A. Edwards också uppskattas av dina trumhinnor. Lyssna på ”Now You Know”, ”Surrender” eller ”Hi Rite Now” för snabb invänjning.
18 – Margo Cilker – Valley of Heart’s Delight
“Beggar for Your Love”, “Sound and Fury” och “With the Middle” är tre av mina favoriter på det här utmärkta albumet. Det är Margo Cilkers andra soloplatta. På den här har hon hjälp av Sera Cahoone när det gäller produktionen.
19 – Ritch Henderson – Fallacies and Four-Letter Words
När du har hittat Albama-sonen Ritch Henderson är det svårt att inte spela hans låtar hela tiden. Du behöver bara sätta igång första låten ”Finally Comin’ Around” för att vara fast.
20 – EP’s Trailer Park – Once When We Were Birds
Ljudbilden på albumet har en känsla av Kalifornien över sig. Kanske ska det snarare vara den sköna gotländska sommaren som borde komma upp när trumhinnan träffas av de här tio sköna låtarna? Det är ett helgjutet album som för mig för tankar till både Tom Petty och Eagles för att nämna några liknelser. Det finns fler. Några av mina favoritlåtar är Young Nil (Into the Wild) eller Lovers Maze.
21 – Johan Airijoki – Gitarrer och blåjeans
Ett soloalbum med låthantverkaren Johan Airijoki, som övergett Gällivare för huvudstaden. Om du lyssnar på ”Janne Cowboy” beskriver han själv sin upplevelse att flytta till Stockholm. Eller så passar du på att bugga till ”Följ med ut”, den har fått godkänt för den typen av aktivitet från Buggföreningen i Gällivare.
Önskelistan till tomten
Det här året har varit ännu ett av många bra musikår. Det har blivit många nya album genomlyssnade. Jag har också haft förmånen att få se många riktigt bra spelningar. Hittills har vi blickat bakåt i den här krönikan. Vad passar bättre då än att vända blicken från backspegeln och ut genom vindrutan i stället för att spana in i framtiden. Vad händer nästa musikår?
Ni kan själva titta till vänsterkolumnen här och hitta de skivsläpp som jag ser fram emot. Det är åtminstone de jag har koll på hittills. Det är kul att Willi Carlisle släpper nytt redan i januari. Det album jag ser allra mest fram emot är Before the Sun som är Jesper Lindells nya album. BJ Barham har också berättat att ett nytt American Aquarium-album är inspelat tillsammans med Shooter Jennings som producent. Om det följer de senaste albumens släppdatum så finns det nya tillgängligt i maj eller juni. BJ Barham kommer också hit och spelar ett par solo shower i början av mars. Där blir det några intensiva konsertdagar med Barham, Tyler Childers, John R. Miller och The Gaslight Anthem inom loppet av fyra dagar.
Det ser ut som att jag kommer att inleda mitt liveår på Nalen den första helgen i februari med välfyllda dagar när det är vinterfesten Country Got Soul. Det låter som en fest i både mina öron och i Dave Cobbs. Han har sagt att han jobbar på att få in soulen i countryn. De här dagarna finns bland andra Jesper Lindell, Scarlett Rivera, Magnus Carlson, Ward Hayden & The Outliers och Israel Nash på plats. Till sommaren får jag förhoppningsvis en ny träff med Eldkvarn och en bit in på hösten dyker Blackberry Smoke upp igen. Den här gången hoppas jag att The Steel Woods dyker upp som förband och inte ställer in sitt förbandande. Ett till gig som jag ser fram emot sker på norrmännens nationaldag. Då dyker 49 Winchester upp och de har även lovat ny musik på sociala medier. Bara oklart när?
Min önskelista på spelningar i Stockholmsområdet innehåller Cody Jinks, Vincent Neil Emerson, The Blue Highways, Charles Wesley Godwin, The Heavy Heavy, Dalton Mills, Drayton Farley, Jeremy Ivey, Jaimee Harris, Richard Inman och Tony Logue. Snälla tomten (läs bokningsbolag), boka spelningar med de här snarast!
Vilka album och vilka spelningar står på din önskelista?
God Jul till er alla musikälskare och ett Gott Nytt Musikår så småningom!
PS! Vi ses i Bozeman, Montana, Usa.
mrnyceguy's 